Dramat i Toulouse har spetsat till valrörelsen i Frankrike på flera sätt. På söndag kommer en krönika av mig i Dagens Arena kring detta tema. Låt mig här ge de senaste siffrorna från ett av opinionsinstituten, BVA, som visar hur ställningen är mellan kandidaterna efter Mohamed Merahs beskjutning av soldater och barn i den judiska skolan. Striden mellan huvudkandidaterna är nu jämnare än någonsin.

Dödsskjutningarna har inte visat sig innebära några stora förändringar i väljaropinionen. Frågan om medborgarnas fysiska säkerhet, förhållandet till islamism och muslimer kommer dock med säkerhet att ta större plats framöver i valrörelsen.

Nu är det helt jämnt mellan Nicolas Sarkozy och Francois Hollande i den första valomgången. I den andra valomgången vinner Hollande med 54-46 procent enligt senaste mätningen och det är en krympning på några procent från tidigare.

Ledaren för Front de Gauche, Jean-Luc Mélanchon, har ökat med 5 procent på en månad och har gått om både Marine Le Pen och Francois Bayrou, mittenkandidaten. Mélanchon har 14 procent, Le Pen 13 och Bayrou 12 procent. De grönas kandidat, Eva Joly, är hopplöst efter i mätningarna. Hon är nu nere på 2 procent. En fullständig katastrof för det franska miljöpartiet som har kapacitet att ligga på samma nivå som de tre som befinner sig efter huvudkandidaterna Sarkozy och Hollande.

President Nicolas Sarkozy blir under valrörelsen allt tydligare med sitt budskap att sluta Frankrike inom sina gränser och markera att Europa i första hand är till för Frankrike.

Sarkozys tal i Villepinte i slutet av förra veckan utanför Paris var ett viktigt tal i valrörelsen. Han gjorde tydliga ställningstaganden för ett Frankrike som bara accepterar ett EU med tydligare gränser mot omvärlden. Det gäller både i fråga om invandring som arbetsmarknad. Företag som producerar i Frankrike gynnas. Andra ska missgynnas. Invandringen bör halveras för invandringen är ett problem.

Sarkozy talar för ett Frankrike i konservativa termer. Inget tal om klass eller motsättningar. Presidenten vill bekämpa orättvisorna men inte ojämlikheten. Han talar för möjligheten att expandera i landet, ta sig upp, bli rik. Detta får inte hindras av socialistisk nivelleringspolitik. Men storkapitalets girighet pekar han finger mot. Han har till och med gått så långt att han föreslår en lag som ska beskatta utlandsfransmän så att den andel av skatten som vederbörande slipper genom att bosätta sig i ett annat land ska han eller hon ändå betala till franska staten för att få behålla sitt franska medborgarskap.

Talet i Villepinte gav effekt i opinionen. Retorik i talet attraherar många djupt i den franska opinionen idag. Hans ord får genklang som säger  att duktiga arbetsamma vanliga fransmän ska belönas, att stora skattesmitare och företag som utlokaliserar ska bestraffas och att invandringen täpps till. En arbetslinje med nationella förtecken är ingen dålig strategi för en konservativ president som nu ska försöka gå om sin socialistiska motståndare i valrörelsen.

En av de senaste mätningarna visar för första gången att Sarkozy leder före Hollande i den första valomgången. I den andra ligger han fortfarande cirka tio procent efter sin huvudmotsåndare. Talet i Villepinte har säkert haft sin verkan.

Valrörelsen verkar utvecklas till en kamp mellan nationalism och ett öppnare Europa. Det blir också en kamp mellan å ena sidan en vision om ett konservativt folkhem med bibehållna klassklyftor och en repressiv politik mot bland annat de boende i de marginaliserade förorterna och å andra sidan en vision om ett jämlikare samhälle. Och som alltid – kanske det viktigaste motivet för folks val av president – personligheten hos huvudkombattanterna. Striden mellan den intensiva, oberäkneliga, karismatiska och förföriska Sarkozy och den lugna och samlande Hollande.

Ikväll är Francois Hollande huvudpersonen i tevekanalen France 2:s stora politiska serie Des paroles et des actes (Ord och handling). En viktig kväll för socialistledaren som kommer att grillas i tre timmar i direktsändning av politiska journalister och i debatt med den yngre stora stjärnan på högersidan, Jean-Francois Copé. Denna kväll får sannolikt stor betydelse för fortsättningen av valrörelsen. Kan Hollande stoppa Sarkozys framfart eller fortsätter han att tappa röster och börja likna en förlorare. Utgången är öppen.

Nicolas Sarkozy har problem med sin image. Minnena stannar kvar från hans firande av segern i förra presidentvalet, omgiven av Frankrikes rikaste företagsledare på restaurang Fouquet´s på Champs Elysées valkvällen och hans semester veckan efter på en lyxyacht. Nu anstränger sig hans kampanjstab inklusive hustrun Carla Bruni för att tvätta bort denna nesliga bild. Nu gäller det att framstå som folklig igen, precis som månaderna före valet 2007.

I dag framträder inrikesministern Claude Guéant, som annars mest ägnar sig åt att gläfsa ikapp med extremhögern mot Frankrikes invandrare, till presidentens försvar även i fråga om den senares livsstil. Han arbetar tjugofyra timmar om dygnet, berättar Guéant i en radiointervju. Han ägnar sig möjligen ibland åt lite läsning, ser en och annan film och det händer att han äter middag med vänner.

Sarkozy själv ångrar sin fest på Fouquet´s och semestern på lyxyachten. Det meddelade han i den stora tretimmarssändningen med honom i den statliga tevekanalen France 2 i tisdags kväll. Det är säkert sant. Det var i början av sin mandatperiod som han fick beteckningen ”President Bling-bling”. Det var då han visserligen fyllde sin regering med flera ministrar med bakgrund i vänstern men samtidigt sökt visa franska folket vilken omnipotent person han var. Han sa du till alla och envar  - något som verkligen inte stämmer med bilden av en statschef i Frankrike –  samtidigt som han promenerade  med sin nya förälskelse Carla Bruni mitt i folkvimlet på Eurodisney utanför Paris. Han tillät sig också att älska pengar som en glad klassresenär som fått smak på juveler efter en påver uppväxt. En grabb på gott och ont men med en sjusärdeles arbetsförmåga. Han skulle ensam fixa fransmännens problem och göra Frankrike till ett gynnsamt land för alla som likson denne invandrare från Ungern ville arbeta hårt och göra rätt för sig.

Nu ska kampanjstaben och han själv tvätta bort bilden av  rik och lättjefull överklass. En bild som faktiskt är orättvis. Som det sagts och skrivits så många gånger. Nicolas Sarkozy är en enkel man med enkla vanor jämfört med de flesta toppolitiker i Frankrike som ofta ärvt både pengar och makt. I tisdagens teveprogram i France 2 debatterade presidenten bland annat med Laurent Fabius, tidigare socialistisk premiärminister, som verkligen är förmögen och också uppträder med överhetspersonens hela värdighet och självförtroende. I jämförelse med Fabius är Sarkozy enkel och folklig.

Sarkozys hustru Carla Bruni har däremot fört in pengar och status i hans liv. Hon är dotter till en stenrik italienare med slott i Toscana. Hon rör sig sedan barnsben naturligt i Europas främsta salonger. När hon i samband med programmet i tisdags uttalade orden: ”Vi är enkla människor” blir det återigen en bumerang mot presidentens försök att tona ner hans lockelse till lyxliv. Han må sitta med en coca cola till maten och avstå från de stora årgångsvinerna. Han må arbeta hårt och han må vara en man som klättrat upp i den parisiska hierarkin. Men medborgarna lär knappast kalibrera sina analysinstrument så precist. Han kommer att fortsätta att bedömas som en bling-bling-president. Oppositionen kommer inte att upphöra med att påminna om hans stora skattesänkningar för de rika och hans misslyckanden att göra livet drägligare för de stora väljargrupperna i samhället. Och vem blir övertygad om att Nicolas och Carla lever ett vardagsliv som alla andra…

I dag meddelar Nicolas Sarkozy att han kommer att lämna politiken om han förlorar presidentvalet. Det är känt att han sedan ett halvår tillbaka börjat putsa på sitt eftermäle där han ska framstå som mannen som gjorde allt rätt men inte fick chansen att fullfölja sitt uppdrag och där han vill bil hågkommen på samma sätt som bland andra Winston Churchill. Gerhard Schröder och Margaret Thatcher (!). Nu talar han öppet om vad han gör om han förlorar. Den hypereffektiva kampanjmakaren Nicolas Sarkozy har fått något defensivt över sig.  Det är som om han inte riktigt vill fullfölja valrörelsen. Som han enligt Le Monde lär ha sagt innan han gick in i tevestudion i tisdags: ”Det här är trots allt inte en begravning”.

Frankrikes inrikesminister Claude Guéant är en pålitlig man av invandrarfientliga åsikter. Han vill inte införa rösträtt för invandrare i lokala val och hans skäl är avslöjande.

I en intervju i dag i Le Monde konstaterar han att han motsätter sig socialisternas förslag om rösträtt för invandrare i lokala val. Det är en fråga som skiljer vänster från höger i valrörelsen. Guéants motivering är att Frankrike då riskerar att i vissa kommuner få en majoritet av invandrade lokalpolitiker. Dessa skulle välja att rösta igenom förordningar om att tillåta halalkött i skolbespisningarna och införa förbud för flickor och pojkar att bada tillsammans i de kommunala badhusen.

Claude Guéant ser  rösträtt för invandrare som ett steg mot kommunitarism – ett ord som får alla rättrogna franska republikaner att rysa. Frågan är förstås om han gör en riktig tolkning av ordet. Skulle halalkött i en bespisning vara mer kommunitaristiskt än kött från traditionellt europeiska slaktmetoder för  icke-muslimska barn. Och vad ska man säga om att servera det traditionella köttet i en skola där majoriteten är muslimer?

Naturligtvis bygger Claude Guéants resonemang på  diskriminerande värderingar. Han har också i andra sammanhang hävdat att vissa kulturer står högre än andra. Hans nya utspel är ett konkret exempel på vad han menar med det.

Nicolas Sarkozy värderar Claude Guéant mycket högt. Han var tidigare särskild rådgivare åt presidenten i Elyséepalatset. Sedan ett år tillbaka är han inrikesminister och ansvarar för polisen. Det är han som styr över alla de aktioner som riktas mot att utvisa romer och de papperslösa.  Hans politik och uttalanden spelar en viktig roll i presidentkandidaten Nicolas Sarkozys intensiva kampanj för att vinna över så många som möjligt av Nationella frontens väljare till den första valomgången den 22 april. En hänsynslös politik som försvårar livet för många fransmän med muslimsk tro och tradition.

Jag lämnar i dag ett Frankrike som nu går in i det mest intensiva skedet i valrörelsen. Men för presidenten Nicolas Sarkozy ser det på nytt mörkt ut. Hollande leder i senaste mätningen med 29 procent mot 25,5.

Den senaste veckan präglas av Francois Hollandes utspel att beskatta inkomster över 1 miljon euro per år med en marginalskatt på 75 procent. Detta är ett förslag som han – vid en valseger -  måste justera utan att erkänna att han övergivit det. Utspelet har ändå givit Hollande en skjuts framåt igen. Taktiskt verkar det ha givit resultat. Franska folket är i allmänhet misstänksamt mot eliten och då även alla ekonomiska analytiker i teve som dömer ut förslaget som antingen konfiskatoriskt eller för att det motverkar sina syften.

Sarkozy har det återigen tungt i opinionen efter några veckors uppgång. Han får ingen fart på kampanjen trots att han är erkänt duktig på att med sin personlighet skapa bra valmöten. Uppenbart är franska folkets flertal hjärtligt trötta på fem år med Sarkozy.

De nya sifforna pekar på en stor seger för den socialistiska kandidaten. Nu börjar de flesta bedömare tro på seger för Hollande. Men, men… Det är långt kvar och vi har ännu inte sett alla skandaler. Häromdagen utsattes Sarkozy för upplopp mot honom vid ett valmöte. Han anklagade omedelbart socialisterna för att ha iscensatt detta. Ett upplopp mot honom kan likaväl vara iscensatt av Sarkozys kampanjmakare för att kunna skylla på socialisterna. Vi får räkna med allt smutsigare metoder. Nu är högerregeringen och UMP så pressad och folket runt Sarkozy så oroade över att förlora sina maktprivilegier att allt kan hända. Valrörelsen kan bli riktigt obehaglig när den sittande presidenten ska försöka med alla medel att vända ett närmast förutbestämt nederlag till seger.

Francois Hollande gjorde ett överraskande utspel om ekonomin i fransk teve på måndagskvällen. Han föreslog en skatt på 75 procent av inkomster över 1 miljon euro om året. Det är ett utspel som redan fått stor uppmärksamhet och som säkert tagits emot välvilligt av stora delar av befolkningen. Regeringen däremot ser utspelet som oansvarigt med tanke på att den typen av hårda tag mot de rika snarare lockar fler att flytta ut sitt kapital och sin verksamhet utomlands och att effekterna rent budgetmässigt blir oerhört små.

Francois Hollande behöver inte alltid tänka på de långsiktiga effekterna utan måste visa att han och socialisterna står på de vanliga fransmännens sida. Det finns en uppenbar risk att Nationella fronten fångar in alltför många av arbetarväljarna som lockas av Marine Le Pens aggressiva attacker mot storkapitalet och den besuttna eliten i Paris. Hollandes mer realistiska och  ansvarsfulla politiska linje riskerar annars att  leda till lägre opinionssiffror och en förlust i valet.

Francois Hollande har i grunden ett förhålandevis radikalt ekonomiskt program. Han föreslår en lag som på allvar ska minska statsskulden som nu närmar sig 90 procent av BNP. Han vill beskatta kapital lika hårt som arbete. Han kommer att skärpa förmögenhetsskatten. Den socialistiske kandidaten vill också skärpa progressiviteten i skatteskalorna. Utspelet igår kväll om en 75-procentig skatt på de högsta inkomsterna är ett led i denna strävan.

Det går en tydlig skiljelinje mellan Hollandes ekonomiska program och Sarkozys ekonomiska politik under de gångna fem åren. Sarkozy har gynnat höginkomsttagarna och en av hans reformer att sätta ett tak för progressiviteten i skatteskalorna har väckt mycket ont blod – så mycket att han delvis backade och reformerade lagen i mer utjämnande riktning häromåret. Den sittande presidentens utspel i valrörelsen vänder sig till betydligt bredare grupper i samhället än hans politik under mandatperioden. Få litar ändå på honom när det gäller hans ekonomiska politik. Spåren förskräcker. Hollande har därför en stor möjlighet att faktiskt besegra Sarkozy i valet om valrörelsen kommer att handla om skatter och välfärdsfrågor. Hans ekonomiska program bör tilltala tillräckligt många av väljarna.

Nicolas Sarkozy är nu officiell kandidat till presidentvalet. Han har börjat resa intensivt runt i landet. Han besöker industrier och bondgårdar. Arbetare  och bönder är grupper som ingen seriös presidentkandidat kan strunta i. Men han lägger också ständigt nya politiska förslag för att komma ifatt sin motståndare Francois Hollande som fortfarande leder i opinionsmätningarna. Ett av förslagen är att han – om han blir omvald - ska börja genomföra folkomröstningar i landet.

Folkomröstningar är en viktig beståndsdel i den femte republikens konstitution, signerad General de Gaulle som blev landets president 1958. Folkomröstningar – men också andra grundlagar – ger presidenten en unik maktposition. Han eller hon kan gå direkt till folket med ett lagförslag och försvagar därmed parlamentets position.

Nicolas Sarkozy har inte använt sig av folkomröstningsinstrumentet under sin första mandatperiod men nu tycks han vilja ändra på det. Om han vinner valet tänker han fråga folket både om invandrarnas ställning och hur kraven kan höjas på de arbetslösa för att de ska få behålla sina ersättningar.

Sarkozys ambition är att strama åt villkoren för dessa utsatta grupper men han låter folket få säga sin mening. Med tanke på stämningarna i stora grupper i landet är det taktiskt rätt för en högerpolitiker att använda folkomröstningsinstrumentet. Han stryker en viss folklig opinion medhårs. Le Pens väljare och även många andra fransmän upprörs över folkets ringa makt att säga sin mening. Här ges detta folk en möjlighet att i några hjärtefrågor få bestämma mer.

Det finns andra frågor som skulle kunna underställas en folkomröstning: EU-avtalet som Sarkozy snickrat ihop med den tyska förbundskanslern är en. En rad frågor kring den ekonomiska politiken som rör skattelättnader för de välbeställda skulle kunna vara ett annat område. Självfallet kommer de frågorna aldrig att underställas folket om Sarkozy får bestämma.

Förtroendet för den sittande presidenten är lågt. En kommentator sa i teve häromdagen: ”Det märkliga är att vi har en presidentkandidat (Sarkozy)  som varit president i fem år men i hela sin uppenbarelse är en oppositionsman och en annan kandidat (Hollande) som uppträder som om han redan var president.”

Sarkozy är inte den person som förmår bygga förtroende som landsfader. Alltfler kommentatorer oroar sig istället för att staben kring honom kommer att använda de riktiga smutsiga metoderna för att vända underläget i opinionen till seger. Pierre Moscovici som är Hollandes kampanjchef varnade i ett tal häromdagen för det. ”Vi måste vara beredda på en riktigt smutsig valkampanj där allt är tillåtet” Men han tilla att socialisterna inte får dras in i den sortens politiska strider.

Genom löften om folkomröstningar i populistiska ämnen kan Sarkozy vinna röster. Han blir presidenten som ger vissa missnöjda väljargrupper  möjligheten att hota lagstiftarna till mer högerradikala lösningar. Däremot kommer han aldrig att bli trovärdig som hela folkets president.

Franska politiska debatter är aldrig tråkiga och ofta oförutsägbara. Ofta uppstår storgräl men det finns märkliga varianter också. Senast igår kväll vägrade Marine Le Pen debattera med Jean-Luc Mélanchon.

I valrörelsen till senaste EU-valet utvecklade sig slutdebatten till en kakafoni och lustiga byten av plats i studion. Tjugo minuter före slutet lämnade Martine Aubry studion utan att ange någon särskild anledning. Daniel Cohn-Bendit, kandidat för de gröna, tyckte att Aubrys plats vid bordet var bättre – han slapp då sitta bredvid de högerextrema kandidaterna – och satte sig på Aubrys gamla plats. Debatten slutade i ett tumult när chefen för ett av de stora oberoende undersökningsföretagen presenterade den senaste väljarbarometern. Den visade på framgångar för regeringkoalitionen. Det föranledde Marine Le Pen att skrika rakt ut att undersökningen var köpt av Nicolas Sarkozy. Därefter kunde ingen tevetittare höra vad någon kandidat sa och debatten avbröts i allmänt skrik.

Igår kväll bjöd France 2 – den stora statliga tevekanalen – in Marine Le Pen som kvällens gäst i valrörelsen i programserien Ord och handlingar som leds av den kände programledaren David Pujadas. Programmet pågår i närmare tre timmar och innehåller en rad analyser och konfrontationer mellan kvällens gäst å ena sidan och  experter, politiska kommentatorer och politiker av annan färg å den andra.

Marine Le Pen är en missnöjespolitiker som aldrig missar ett tillfälle att visa hur hon och hennes väljare missgynnas av en elit som sitter i Paris och som bland annat behärskar makten i mediabolagen. Hon tar varje möjlighet att försöka visa på dolda agendor. Hon vill till exempel  påskina att David Pujadas spelar under täcket med regeringen eller med etablerade journalister som representerar UMPS (Le Pens namn på högerpartiet UMP och socialistpartiet PS som enligt henne egentligen hänger ihop i ett parti, har samma mål i politiken och tillhör samma etablissemang).

En ekonomijournalist, visserligen med liberala perspektiv, försökte ändå visa på konkreta oklarheter i Nationella frontens ekonomiska program men möttes mest med argumenten att han gick specifika politiska ärenden. Debatten med presidentens teoretiske rådgivare och talskrivare, den eftertänksamme Henri Guiano, förlöpte trots allt ganska lugnt. Guiano är en lugn och balanserad man som låter andra debattörer ta plats och det gillade förstås Marine Le Pen. Dessutom är hans grundhållning i invandringsfrågan besläktad med hennes. Det blev en debatt där båda visade en viss respekt för varandra.

Programmet tog en dramatisk vändning när klockan passerat 23 på kvällen och tittarna, som fortfarande satt kvar vid teveapparaterna, sett programmet i närmare 2 1/2 timme utan avbrott. Kandidaten för Front de gauche, vänstersocialisten Jean-Luc Mélanchon, kom in i studion. Han inledde med att ifrågasätta Marine Le Pens påstående tidigare under kvällen att hon pläderade för ökad jämställdhet mellan könen. Istället för att svara på kritiken vände hon sig till programledaren och kritiserade upplägget av programmet. Hon förklarade att hon var en av de tre tunga kandidaterna och att hon därför inte ville diskutera med en så obetydlig kandidat som Mélanchon. Det var alltså en medveten strategi från France 2 att förminska Marine Le Pen genom att ta in Mélanchon som motdebattör och inte Francois Hollande. Därefter förklarade hon att Mélanchon inte var en riktig kandidat eftersom han redan förklarat sig stödja Hollande i en andra valomgång om han själv inte gick vidare från den första valomgången. För det tredje menade Le Pen att Mélanchon var oförskämd, hade uttalat sig nedlåtande om henne i olika tal och skickat uppviglare till hennes politiska möten.

Mélanchon svarade genom långa tirader av attacker mot henne och hennes politik. Han är en sällsynt begåvad retoriker men hade ändå svårt att framstå som riktigt övertygande i sina verbala utbrott alltmedan Nationella frontens kandidat satt och bläddrade i sina papper och låtsades strunta i allt han sa.

Det blev ingen debatt. Bara några fler attacker från Le Pen mot teveledningen och David Pujadas och några ytterligare retoriska utspel från Front de gauches ledare.

Med svenska ögon förefaller detta vara en politisk pinsamhet som knappast skulle stärka någon kandidats ställning. Båda två framstår som extrema och föga lämpade att leda ett land. För fransmännen är det delvis annorlunda. Många skakar på huvudet men det vitaliserar samtidigt. Politik ska vara känslor och nu fick alla tevetittare se två aktörer visa känslor, bära sig illa åt och skapa politisk teater på bästa sändningstid. Omedelbart efteråt gjorde den erkände journalisten Franz Olivier Giesbert tummen upp för denna antidebatt. Härligt och givande, tyckte han.

Marine Le Pen tappar nu i opinionsmätningarna. Hon tänker säkert att hon behöver skärpa sin profil. Hon måste använda sig mer av sin roll som offer. Hon vädjar till den vita franska befolkningens känsla av utanförskap. Alla som störs av den välutbildade eliten och som tror mer på utvisning av invandrare för att lösa de sociala problemen än att driva en ekonomisk utjämningspolitik och minska den sociala segregationen.Hon kan ha fått sympatisörer när hon manifesterade sin missnöjespolitik mot Mélanchon men förmodligen förlorade hon fler. Sarkozy håller på att plocka fler och fler av Le Pens väljare och hennes möjlighet att på allvar utmana honom i första valomgången är troligen inte längre realistiskt att tro på.

Nu är han på gång. Han har ett avstånd till sin huvudmotståndare Francois Hollande på mellan 3 och 4 procent i opinionsmätningarna. Han representerar högern i ett land där merparten av väljarna röstar höger eller moderat center. Han är tävlingsmänniskan som är bäst när han slår underifrån. Mer av politiker än statsman men med fördelarna av att vara statsman – en roll som alltid ger extra röster i ett val. Nicolas Sarkozy blir farlig i valrörelsen och mycket talar för att han går om sin huvudkandidat när knopparna brister i de parisiska boulevardernas plataner om någon månad.

Igår kväll deklarerade Frankrikes president officiellt att han ställer upp för omval i presidentvalet i vår. Han gör det efter en sällsynt svår och delvis misslyckad mandatperiod. Han har varit nere på en så låg nivå i opinionsmätningarna att han räknats ut i förtid. Han har också väldigt sent insett att hans huvudmotståndare Francois Hollande inte är någon enkel konkurrent. Hollande har tidigare knappast hotat någon. Vänlig och jovialisk, en kompromissernas man som i tio år med hygglig framgång hållit ihop ett spretigt socialistparti i sin egenskap av dess generalsekreterare. Ändå inte en politiker som Sarko borde behöva oroa sig över.

Det har senare visat sig att alla skeptiker – inklusive den sittande presidenten – har haft fel. Hollande har förberett sig minutiöst inför rollen att försöka bli president. Han har sedan de socialistiska primärvalen i höstas uppträtt som en samlande landsfadersgestalt. Han passar för den rollen och franska folket har ropat efter en samlande figur efter fem år med en ledare som i ovanligt hög grad påmint om en buspojke i kostym, med sitt infernaliska leende, sina fräcka kommentarer om vänner och fiender, höga som låga i samhället.

Vi är många som ändå trott att Sarkozy skulle  komma tillbaka och vinna valet 2012. Jag tillhörde dem som under krisåret 2011 när Sarko hängde på ringrepen ändå trodde att han skulle kunna göra come back. Men för några månader sedan ändrade jag mig. Hollande imponerade i sin roll. Han hade ett program att presentera och han ingav hopp. Han visade och visar fortfarande att han är en stark kandidat och en kandidat som det kloka Frankrike borde välja. Landet är trots allt i kris och behöver en samlande, mogen ledare.

Men ändå… Nu koommer vibrationerna från 2007 tillbaka. Mannen som bärs fram av det konservativa, rurala Frankrike. Som kan lita på merparten av Marine Le Pens väljare i en andra valomgång. Som får stöd av de franska katolikerna.Som ändå kommer att stödjas av merparten av Frankrikes alla småföretagare och många ungdomar som drömmer om mer frihet i ett reglerat land med stela statliga regler och förordningar.

Varför då Sarkozy? Han är en slyngel för katolikerna men inte kan de rösta på en socialist. Han är en man av etablissemanget för Le Pens väljare av arbetare och lägre medelklass men inte kan de rösta på en socialist som kräver rättvisa åt invandrarna. Han är en traditionell fransk politiker som gärna reglerar och begränsar företagens manöverutrymme, inte minst när de vill etablera sin verksamhet utomlands och friställa personal som bor i Frankrike. Men inte kan företagarna rösta på Hollande.

Jag återvänder till det faktum att Frankrike normalt röstar höger. I en andra valomgång räcker inte rösterna normalt  för den socialistiska kandidaten. Det måste till ett starkt missnöje med högerns kandidat för att vågskålen ska tippa åt vänster. Enligt opinionsmätningarna är nu var fjärde väljare beredd att rösta på Sarkozy i första valomgången. Men det finns många röster att hämta på hans högerflygel bland Nationella frontens väljare. Mittens rike är också stort. Bayrous och de Villepins väljarbas består inte av några socialister.

Dagens mätningar ger fortfarande Hollande ett klart försprång i en andra valomgång men Sarko har precis börjat sin valrörelse. Han har många kort i rockärmen att slänga ut under de kommande veckorna och som kandidat kommer han att tala om framtiden och inte om de fem år han har bakom sig.

Det blir en hård valrörelse och ett spännande val. Ingen kommer att vinna med stora siffror. Men en kandidat som redan är president, som är otroligt stark i strid och som kan luta sig mot det konservativa Frankrike genom sina åsikter och mot många oppositionella genom sin karaktär har alla möjligheter att vinna valet.

Han har redan sagt det.”Jag är antisystemets kandidat” Det låter absurt men ser vi honom i en talarstol eller ute bland arbetare på fabriker så är det möjligt att förstå. Kroppsspråket tillhör inte eliten. Det gör bara hans agenda, dold under valrörelserna men väldigt öppen att läsa när han väl fått sitt mandat –  att utöva makten över nationen.

Alla visste det men nu råder det inte längre några tvivel om saken; Nicolas Sarkozy ger sig ut i valrörelsen 2012 genom att låta sig intervjua i dagens nummer av veckotidningen Le Figaro Magazine. Han presenterar sina tankar för inrikespolitiken i en lång intervju. Han placerar sig stadigt till höger och argumenterar för de traditionella värdena i samhället. Han möter ett folk där alltfler lever fattigt och där missnöjet med hans gångna fem år är stort.

NIcolas Sarkozy har gjort den rimliga analysen att valet kommer att avgöras i en andra valomgång mellan honom och Francois Hollande. Sarkozy behöver fånga in så många som möjligt av Nationella frontens väljare. Därför öppnar han för folkomröstning både kring bidrag för arbetslösa och i invandrarfrågan. Han är inte särskilt specifik kring frågeställningarna i sådana folkomröstningar. Tvärtom verkar inte frågan ställas om en förkortning av längden på bidragen för de arbetslösa. Han vill istället effektivisera de statliga pengar som går till fortbildning av arbetslösa. Däremot säger han väldigt tydligt att den som blivit arbetslös måste gå en fortbildning för att fortsätta att uppbära bidrag och tvingas ta första erbjudna jobb inom sin yrkesbransch. Det är en ytterligare skärpning mot dagens regler. Förslag om folkomröstningar om bidrag och om invandring är  i alla händelser sådant som väcker förhoppningar inom extremhögern om en ny och hårdare politik.

Sarkozy talar till katolikerna i sin väljarbas när han avvisar tanken på samkönade äktenskap och adoptioner för homosexuella liksom förslag om rätt till dödshjälp. Hans hållning i dessa frågor kan samtidigt stöta bort högerväljare i de stora städerna som i likhet med till exempel moderata storstadsväljare i Sverige knappast lockas av ett parti som är värdekonservativt i dessa frågor.

Den sittande presidenten för klassiskt borgerliga resonemang kring frågan om frihet och ansvar. Ingen frihet utan ansvar gäller både på ett individuellt och ett samhälleligt plan, säger han. Han upprepar tankar från förra valrörelsen om arbetets viktiga roll och att arbete ska löna sig. ”Arbeta mer för att tjäna mer pengar”, var hans paroll 2007. Han vill få väljarna att tro att han kan lyckas bättre med den parollen för kommande fem år.

Nicolas Sarkozy är påfallande vag i frågor om arbete och ekonomi. Han bär på en egen historia med det franska folket som han inte kan smita undan. Han kan skylla på yttre omständigheter men han har ett ansvar för att köpkraften minskat och arbetslösheten ligger kvar på en hög nivå. Han kan inte heller smita undan att statsskulden är rekordhög och att den hindrar reformer som skulle underlätta för stora väljargrupper att få ett drägligare liv. Gatorna och tunnelbanorna i Paris är fyllda av marginaliserade, utblottade människor. Häromdagen visade en tevekanal hur människor bor i bilar, utslängda från sina lägenheter när de inte längre kan betala hyran. Temperaturen kryper denna vecka ner mot 10 minusgrader på natten och där ligger kvinnor och män i iskalla bilar och försöker sova.