Monthly Archives :

augusti 2009

Den politiska hösten i startgroparna
Den politiska hösten i startgroparna 150 150 Tomas Lindbom

Det är verkligen sömnigt i Frankrike i halva juli och i augusti. Det gäller särskilt det politiska livet. De franska tidningarna och TV/radio är tomma på innehåll. Den 1 september går emellertid startskottet för ett intensivt politiskt år. Alla år är politiskt intensiva. Från och med måndag är det värt att börja följa franska media igen.

I maj 2012 blir det åter presidentval och val till nationalförsamlingen någon månad senare. Men redan i mars nästa år är det regionalval och det är viktigt, inte minst som mätare av stämningarna i landet. Ofta vinner oppositionen regionalvalen. Det franska folket älskar att sätta käppar i hjulet för den sittande regeringen. Det är mindre sannolikt denna gång eftersom Frankrike har en svagare opposition än på mycket länge. Det går nästan inte att rösta på något av vänsterpartierna och tro att de tillsammans kan forma en ny politisk maktbas i landet.

Under sommaren har Sarkozy stärkt sin ställning numerärt genom att bjuda in Philippe de Villiers och hans lilla högerparti Mouvement pour la France att bli en del av presidentens bas av högerpartier inför regionalvalen. de Villiers är stark nationalist, EU-kritisk och främlingsfientlig. Hans politiska linje är måhända något mer värdekonservativ än Front National men i övrigt går det att likställa dessa partier med varandra. Det är förvånande att Sarkozys inbjudan till samarbete med de Villiers inte har mött mer motstånd men anledningen är säkert att  samarbetet grundats under den stilla sommarledighetens tid.

Socialistpartiet har i dagarna sitt s k sommaruniversitet i La Rochelle. Deras stora fråga handlar om hur presidentkandidaten 2012 ska väljas. De flesta ledande socialister verkar nu ha bestämt sig för en form av öppna primärval av amerikansk modell. Några av de gamla elefanterna i partiet som nuvarande generalsekreteraren Martin Aubry och förre premiärministern Laurent Fabius försöker streta emot, särskilt när det gäller att låta andra vänsterpartiers väljare vara med i valproceduren men allt pekar mot en ökad öppenhet i valproceduren. De flesta av partiets ledande politiker inser att partiet behöver nytt syre, att det egna partiet dör sotdöden om inte det sker en radikal fönyelse både av organisationen och av politiken.

Le Nouvel Observateur visar i sitt senaste nummer att den kandidat som franska folket i allmänhet och vänsterväljarna i synnerhet föredrar som vänsterns kandidat 2012 är Dominique Strauss-Kahn. Han är i dag chef för Internationella valutafonden i New York och har inte visat några tecken på att vilja kandidera. Men han är den som har störst förtroende. Kanske för att han sedan flera år inte deltagit i de interna striderna om makten i PS.

Det blir en spännande höst. Sarkozy och regeringen har uppdraget att lyfta landet ur krisen, börja uppfylla de löften som ställdes ut i valrörelsen 2007 och tygla fackföreningsrörelsens ständiga attacker mot regeringens ekonomiska politik. Vänstern ska försöka samla sig till en oppositionspolitik som kan övertyga väljarna om att det finns ett alternativ till Sarkozy 2012. Regionalvalen om ett halvår kommer att ge vissa svar på frågan om det överhuvudtaget blir ett spännande presidentval nästa gång eller om oppositionen – som bl a socialisten Manuel Valls  säger – ska inrikta sig på 2017

Vem hejar sportjournalisterna på?
Vem hejar sportjournalisterna på? 150 150 Tomas Lindbom

Ser fotbollsmatchen i dam-EM mellan Island och Frankrike. Matchen visas på TV4 Sport och kommenteras av Daniel Kristiansson och Pontus Kåmark. Fransyskorna är bättre, vinner matchen men frågan är hur den kommenteras av svenska kommentatorer. Det är faktiskt en principiell fråga som jag anar att TV 4 och andra sportredaktioner inte funderat över och ännu mindre tagit ordentlig ställning till.

Det är oundvikligt att en svensk kommentator hejar på Sverige i landskamper. Det hör till idén med nationalism inom idrotten och stöds av en överväldigande del av befolkningen. Inget att bråka om även om en del tittare inte nödvändigtvis hejar på Sverige. Många invandrare föredrar kanske sina forna hemländer framför Sverige . En tysk hejar på Tyskland fast han är svensk medborgare och bor i Mölndal. En grek som har dubbelt medborgarskap men bor i Stuvsta hejar möjligen på Grekland.

Men – varför hejar Daniel Kristiansson på Island mot Frankrike? Det är så uppenbart under sändningen att han hoppas att Island ska göra mål och inte Frankrike. Är vi svenskar mer befryndade med alla nordiska länder än med länder som geografiskt ligger längre bort? Och hur gör han då när Tyskland möter Frankrike? Tar han fram kartan och mäter med måttstock hur långt det är från Stockholm till Berlin jämfört med Stockholm till Paris? Eller står det germanska Tyskland närmare oss än det latinska Frankrike. Gläds han också åt att européer slår afrikaner och asiater? Eller att folk i västerlandet slår folk från Orienten? Kan han vara objektiv under en match mellan Frankrike och Irak? Expertkommentatorn i Sveriges Television, Anders Gärderud har också svårt att hålla sig objektiv även när inte svenskar finns på banan. Han hörs då och då yppa att han gläder sig över europeiska framgångar i friidrottstävlingar. Nu senast hörde jag honom säga det under VM i Berlin.

Sportjournalistiken förefaller ibland leva kvar i en förgången tid där människor föreställde sig att varje land hade sitt folkslag med sin etniska tillhörighet. En dansk och en isländare är blonda som vi svenskar. Fransmän däremot är av en annan sort och de står oss inte lika nära. För att inte tala om icke-européer. Det finns anledning för Daniel Kristiansson, Anders Gärderud med flera att fundera över hur de egentligen har det med sina preferenser. Varför de hejar på vissa folk och inte på andra. Heja gärna på Sverige men var objektiv i övrigt!

Provokation – en döende fransk livsstil
Provokation – en döende fransk livsstil 150 150 Tomas Lindbom

Jag läser i en fransk tidning att en CD med gamla låtar av Serge Gainsbourg har givits ut igen. Den gamle provokatören lever ständigt i fransmännens medvetande. Även detta land har blivit alltmer välputsat och många drömmer om tider när vad som helst kunde hända i TV-sofforna. Serge Gainsbourg var en av de mest framträdande på området att bryta mot konventionerna.

Äldre fransmän minns hur han vid ett tillfälle i en TV-show brände upp en 500-francssedel för att demonstrera mot de höga skatterna. Vid ett annat  tillfälle förklarade han, först på franska och sedan – när tolken vägrade att översätta korrekt – på engelska att han ville knulla Whitney Houston, sittande mittemot honom i studion.

Gainsbourg levde under en tid när det var tacksamt att bryta mot sexuella tabun. Men 70- och 80-talen var också en tid när ett medium som TV ännu inte format budskapen och människorna utan fortfarande var ett medium för att sända budskap som formats oberoende av mediet. Gainsbourg och andra fick genom TV plötsligt en möjlighet att kanalisera sina provokationer från scener och musikstudios.

Bernard Pivot ledde under många år det litterära programmet Apostrophes  i franska TV2. Det var fredagskvällsunderhållning på bästa sändningstid. De första åren kunde allt hända. Författare uppträdde berusade. De flesta rökte och många drack sprit i sändning. Stora gräl hörde till och det var inte säkert att Pivot så småningom skulle få ordning på samtalet. Under hans senare år som programledare för litterära och kulturella samtal var tonen stillsam och programmen kunde ha spelats in i en nykterhetsloge.

I dag är alla medietränade och de positionerar sig rätt för att locka tittarna att följande dag köpa de medverkandes böcker och skivor. Ingen författare, skådespelare eller musiker kommer till TV utan kommersiella motiv.

De enda som märkligt nog behållit lite av provokationerna är politikerna. Här finns en frizon för att vara stötande och besvärlig. Särskilt gäller det politiker på ytterkanterna av åsiktsfältet. Franska väljare tycks acceptera politiker som inte alltid säger det korrekta och inövade. Slutdebatten inför EU-valet i juni var en uppvisning i politisk galenskap som jag skrivit om i ett tidigare blogginlägg. Mer av politiska provokationer och så hoppas vi att de sprider sig också till Sverige.

Ett bokförlag för älskare av fransk litteratur
Ett bokförlag för älskare av fransk litteratur 150 150 Tomas Lindbom

Elisabeth Grate jublade när namnet på 2008 års nobelpristagare i litteratur tillkännagavs. I hennes stall av romanförfattare på franska återfinns nämligen J.M.G. Le Clézio. Hans senare böcker som Afrikanen och Allt är vind har hon givit ut.

Det var verkligen roligt att Elisabeth Grate fick den uppmärksamheten. Hon har satsat på en genre som kan tyckas smal när hon satsar på översatt franskspråkig litteratur men hon gör det med sådan känsla för smak så att hon inte bara hittar spännande författare utan också genom sin bokutgivning profilerar sitt eget förlag så tydligt och så lockande.

En bidragande orsak till att Elisabeth Grate bokförlag attraherar mig och många andra är också formgivningen signerad Leif Thollander.

Jag har lagt Grates förlag som länk på min blogg så att mina läsare kontinuerligt kan gå in på hennes egen hemsida och följa bokutgivningen. Gå redan i dag in och botanisera bland hennes författare.

Den franska folkomflyttningen i augusti
Den franska folkomflyttningen i augusti 150 150 Tomas Lindbom

Det första jag lärde mig när jag på 70-talet började frekventera Frankrike på allvar var att semester är heligt för dess folk och att resor inom landet under semestertid är plågsamma. Vad kommer det sig att semester är ett så komplicerat fenomen för fransmännen?

Som ung naiv svensk mötte jag ett folk som i varje fall i Paris slet på sina kroppar och sina nerver på ett sätt som jag aldrig tidigare i mitt liv sett tillstymmelse till. Jag hörde också hur fransmän sa till mig att “ni svenskar har det för enkelt”. Här gällde det att ha det komplicerat. Varje dag är en kamp och det hör till att ha ständig huvudvärk, vara stressad och frustrerad men också med ögonblick av glada skratt och till och med eufori. Det var på 70-talet när svenska arbetsplatser var relativt stillsamma inrättningar och gatulivet saknade dagens puls.

Målet för alla dessa utslitna parisare var semestern. Den var samtalsämnet under hela året. På våren om kommande semesterplaner. På hösten om den semester som varit.

Två komplikationer gjorde och gör fortfarande resan till och från semesterorten till ett helvete. För det första har alla – nästan oavsett inkomst – en bil. Den ska användas på semestern. För det andra verkar semesterplaneringen vara gjord av någon tjänsteman i statsförvaltningen med förflutet i Stalins sovjetsamhälle. För några decennier sedan var regeln: Alla ska gå på semester i augusti. Exakt den 1 augusti börjar semester och exakt den 1 september ska alla vara tillbaka. Fabriker stänger. Kontoren drar ner persiennerna. Butikerna håller semesterstängt. Ingen flexibilitet om 28 juli till 27 augusti. Nej. Ingen anpassning till veckoslut. Nej, kalendermånaden augusti är semestermånad. Gissa då hur det såg ut och ser ut på vägarna natten mellan den 31 juli och 1 augusti.

Det har blivit mer flexibelt i dag. Långsamt påverkas även Frankrike av ett begrepp som de flesta fransmän sett på med skepsis, liberalism. Nu går en del på semester redan efter nationaldagen den 14 juli och kan då tänkas komma hem den 15 augusti. Och, kors i taket, alltfler börjar dela upp sin semester så att de tar ett par veckor på sommaren och spar någon vecka till vintern.

Frankrike är ju ett land med gamla idéer om självhushåll. Om alla är lediga samtidigt så kan produktionen löpa intakt övriga elva månader. Omvärlden finns inte och den frihet att välja semesterperiod som vi tycker är rätt självklar stör vissa principer om ordning som fransmännen behållit mitt i allt annat som kan verka kaotiskt eller åtminstone oorganiserat.

Även år 2009 är augusti en död månad nyhetsmässigt. Le Monde toppar med utländska nyheter, trafikolyckor och idrottshändelser. Det finns inget annat att skriva om. I Paris har turisterna helt tagit över stan. Bara turisthaken och de stora kaféerna och restaurangerna är öppna. En och annan hemmavarande parisare  jagar förbi på väg till sitt kontor där han eller hon förmodligen sitter ensam och arbetar.

Den 1 september proppar trafiken igen när alla ska tillbaka till sina hemstäder. La route de soleil, dvs solens motorväg från Marseille till Paris, är totalt igenkorkad under det dygnet. Därefter börjar ett nytt arbetsår. Parisarna kan återigen tala om sitt liv i orden “metro, boulot, dodo”. Det betyder: “Åka tunnelbana, jobba och sova”. Tills det är dags att ta bilen nästa år igen den 31 juli.

  • 1
  • 2