Monthly Archives :

september 2010

Nutid med Stendhals ögon
Nutid med Stendhals ögon 150 150 Tomas Lindbom

Jag hittar en liten litterär reflektion i senaste numret av Le Nouvel Observateur. Philippe Sollers skriver och han låter 1800-talsförfattaren Stendhal se på Frankrike i dag. Stendhal som var realisten under det svärmiska nittonde seklet. Han som skrev Rött och svart 1831 och flera andra samhällskritiska romaner och reseskildringar i opposition mot de reaktionära strömningarna som gjorde sig breda efter revolutionsåren.

Det är Philippe Sollers som lånar Stendhal när han vill se på nutiden. En eländig tid i Frankrike. Lika eländig som 1830-talet. Stendhal kommer att gäspa när han läser nutidens romaner, tror Sollers. Stendhal blir förvånad när han ser hur hans egen barndoms stillsamma men grå Grenoble nu är ett av Frankrikes centra för brottslighet. Sollers döljer knappast hur han använder Stendhal för att få sucka över tidens elände genom en berömd historisk gestalt.

Philippe Sollers klagar över litteraturens svaga roll i dagens Frankrike. Själv var han vän med Roland Barthes och de flesta av de stora filosoferna på 60-talet. Han har alltid varit utmanande och chockerat omvärlden både med sitt uppträdande och sina tankar. Den tid i TV:s barndom när ingen visste vad som skulle hända under de litterära och filosofiska programmen. När rökande författare och filosofer – inte så få på lyset – brottades med sina idéer och inga ståndpunkter ansågs olämpliga att framföra. Och mitt i denna mediala tummelplats fanns Sollers. I dag handlar Frankrike enligt honom om “upphetsning kring lag och ordning”  där människor är deprimerade, söker sin identitet och där klyftorna ökar i samhället.

Stendhal kan på 1800-talsmanér tala om sitt älskade Bordeaux där kärlek råder. Människorna är förtjusande och inget är tråkigt och trist. Vem har lust att säga det om någon fransk stad i dag?

Philippe Sollers har också lugnat sig. Han svarar snällt på programledarnas insnirklade frågor i de allt tamare litterära programmen på TV. Han är över 70 år men det handlar nog mindre om ålder och mer om tidsandan. Allt är rätt grått och vem kan riktigt bry sig. Frankrike är alldeles för nergånget. Visionerna är för få. Det finns inget att slåss för. Inte med pennan som vapen i alla fall.

Skam över Frankrike
Skam över Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Frankrike skämmer ut sig i Europa genom sin regerings och sin presidents politik. Efter förlusten i regionalvalet i mars månad i år har Sarkozy tagit flera stora steg mot en mer främlingsfientlig politik och ökad repression också i andra frågor.

Ingen europé som följer internationell politik har undgått bråket inom EU mellan Frankrike och kommissionen kring utvisningen av romer från franskt territorium. President Sakrozy får i princip bara stöd av Italiens premiärminister. Axeln Paris-Rom har etablerats i denna fråga och det är bara att hoppas att denna allians inte cementeras i framtiden.

Det är oerhört beklagligt att ett land som hyllar människovärdet och stolt pekar på sin frihetstradition från upplysningstidens 1700-tal hamnar i skamvrån. Det är uppenbart att Sarkozy gör en del av sina utspel av taktiska skäl. Dels vill han återvinna röster från Nationella fronten, röster som han tog i valet 2007 men förlorade i regionalvalen i våras. Dels ville han under sommaren avleda uppmärksamheten från den besvärande affären med korruption runt Lilian Betancourtc där hans egen arbetsmarknadsminister Eric Woerth var inblandad. Det senare har han lyckats med men på bekostnad av att Frankrike nu ses som en mindre trovärdig företrädare  för de mänskliga rättigheterna inom den europeiska gemenskapen. Det taktiska draget att attrahera högerextrema väljare verkar mindre framgångsrikt. Sarkozy är fortfarande mycket impopulär hos det franska folket och om detta består och hans popularitet vidgas högerut kommer hans ambition att vara hela landets president definitivt få ett löjets skimmer över sig. Vem kan tro att en ledare som har en fjärdedel av väljarna bakom sig och söker stöd hos de främlingsfientliga på yttersta högerkanten ska kunna väljas som landets president för ytterligare fem år?

Pensionsreformen är i hamn. Det är en urholkad reform men den kommer att genomföras och ingen eventuell socialistregering kommer att riva upp den i framtiden. I övrigt har sommarens främlingsfientliga politik försämrat stämningen inne i landet och grumlat imagen utomlands. Sarkozys utspel om romerna får stöd av många fransmän. En undersökning har visat att två tredjedela av väljarkåren stöder hans politik i det avseendet. Men samtidigt river han ner förtroenden mellan fransmän, ökar irritationen i samhället. Frankrike har ofta haft perioder när medborgarna mår dåligt av de politiska konflikterna. Uppenbart återvänder ett folk till ett nytt arbetsår med oro eller bitterhet i själen. Är grannen rasist? Ska jag känna ökad misstänksamhet mot invandrargrupper? Kommer vintern att bli het i förorterna och när slår våldet till igen? Det  frågar sig den vita medelklassen. Och hur tänker andra invandrargrupper som redan mött en motsvarande repression mot dem som i sommar riktats mot romerna. När attackerar regeringen oss? Kommer hatet från de högerextrema att sätta ökat tryck på oss och hota oss i vår vardag?

President Sarkozy måste nu visa prov på statsmannaskap och bli en ledare för alla fransmän. Få tror att han klarar det men det är hans uppgift. Annars riskerar landet att ytterligare sargas av interna kulturella och politiska motsättningar som kan få svåra följder i en snar framtid.

Fransk politik är något annat än svensk
Fransk politik är något annat än svensk 150 150 Tomas Lindbom

Det är frestande att jämföra partier mellan länder. När det gäller jämförelsen Sverige och Frankrike handlar det om skilda politiska traditioner som påverkar valrörelser men också tiden mellan dem.

Svensk politik är starkt knuten till en månad vart fjärde år när partierna lanserar sina program inför ett riksdagsval. Långsamt vaknar en allt större del av svenska folket och när rösterna räknats visar det sig att Sverige ligger i topp bland världens länder när det gäller valdeltagandet. Frågan är vad som händer under de andra tre åren och elva månaderna.

Politik sker på en marknadsplats där ett fåtal aktörer visar upp sig och konsumenterna väljer. Vilket parti har de bästa erbjudandena för mig? Politiska värderingar? Nej, vad är det för konstigt? Mellan valen lever de flesta i en privat bubbla där politiken inte har någon plats.

Fransmännen har en stark lidelse för politik och den uttrycks på flera sätt. Partipolitiken  är viktig och ett centralt samtalsämne även mellan valen. Vilken dag som helst när du går in på ett café kan du höra samtal vid bardisken om presidentens och regeringens politik. Tevekanalerna är fyllda av debattprogram, analysprogram och humorprogram som tar upp partiernas och deras ledares framgångar och tillkortakommanden. I det populära underhållningsprogrammet On n´est pas couché på lördagskvällarna surrar satiren över de politiska ledarna. Producenten utgår ifrån att tittarna har koll på åtminstone ett tiotal av socialistpartiets ledande politiker och ännu fler av högermajoritetens. Vem tror att ett humorinslag om handelsminister Eva Björling skulle bli en succé en lördagkväll i Sveriges Television?

LO syns inte i årets valrörelse konstaterar DN i dag. Vart tog den berömda fackligt-politiska samverkan vägen? Fransk vänster saknar en organisatorisk koppling mellan de stora fackliga organisationerna och socialistpartiet och den fackliga anslutningen är mycket låg i jämförelse med läget i Sverige. Det hindrar inte att den fackliga kampen är mycket tydligare i Frankrike. Häromdagen demonstrerade uppemot två miljoner människor på gatorna i protest mot regeringens aviserade pensionsreform. Tågen arrangerades av de fackliga organisationerna men vänsterpolitikerna gick med och demonstrerade. Frankrikes fackligt-politiska samverkan syns och den ger resultat. Allt behöver inte vara signerade samarbetsdokument. Tydligen är det snarare till nackdel om vi ser till utvecklingen i Sverige.

Politik berör alla människor och kan inte reduceras till ett marknadsspel. Politik bärs istället upp av medborgare och demokrati innebär att i princip alla människor tar del och vill påverka. Svensk politik tenderar att sjunka allt djupare in i en folklig passivitet och konsumism. Det franska politiska livet är vitalare, bråkigare och framförallt mer demokratiskt. Alla ser sin roll som medborgare, reagerar spontant och intensivt på politiska utspel från regering och opposition. Det går inte att lura de franska medborgarna. De svenska konsumenterna däremot är helt utmattade efter en månads propaganda av ängsliga partier som styrs av trendkänsliga spin doctors och dagliga opinionsmätningar.

Pensionsfrågan mot ett avgörande
Pensionsfrågan mot ett avgörande 150 150 Tomas Lindbom

Häromdagen gick fransmännen ut i demonstrationer på gatorna i städer runt om i Frankrike. För vilken gång i ordningen, kan man fråga sig. Säkert över en miljon människor – egna fackliga bedömare hade högre siffror – uttryckte sitt missnöje med regeringens aviserade pensionsreform som denna vecka börjar behandlas i nationalförsamlingen. En orättvis reform säger facket, stött av vänsteroppositionen. En rättvis reform säger regeringen och högern.

Elie Cohen, känd fransk ekonom, konstaterar att reformen inte uppnår syftet, att skapa balans mellan inbetalda pensionsavgifter och utbetalda pensioner inom knappt tio år. Reformen är ineffektiv och borde egentligen vara ännu tuffare mot löntagarna, menar Cohen som ändå inte räknas som en särskilt högerorienterad ekonom.

De fackliga organisationerna är för en gångs skull enade. Det gamla kommuniststyrda CGT står alltid på barrikaden men nu har det stöd också av CFDT som tidigare alltid sökt samtal med regeringarna parallellt med strejker och demonstrationer. Det orättvisa i reformen ligger i att en arbetare som får pension vid 62 års ålder istället för 60 och som börjat arbeta vid 15 års ålder tvingas betala in pensionsavgifter i 47 år medan en tjänsteman med akademiska bakgrund kan klara sig undan med cirka 40 år.

Fransmännen har ett annat förhållande till pensionsavgifter. I Sverige är detta en del av arbetsgivarnas åtaganden att betala in pensioner för sina anställda. I Frankrike ses detta som en skatt för alla löntagare och varför ska en arbetare som tjänar mindre betala under längre tid än en akademiker som tjänar mer. Perspektivet är ett annat i Frankrike och utifrån det resonerar vänstern i pensionsfrågan. Allt här handlar om hur många år en person ska betala pensionsavgifter och när han eller hon kan få bli befriad från denna börda. Tidigare var rätten att sluta garanterad vid 60 års ålder. Nu höjs den till 62.

Vi vill ha en pensionsreform men inte denna orättvisa reform, säger facket. Vårt nuvarande pensionsavtal är för dåligt finansierat. Därför måste vi reformera, säger högern.

Den 23 september kommer en ny strejkdag, lovar de fackliga organisationerna i dag. Med stöd av två tredjedelar av franska folket går de till ny kamp mot pensionsförslaget. Trots det höga tonläget och kampviljan kommer med all sannolikhet förslaget att röstas igenom. Regeringen har trots allt majoritet i parlamentets båda kamrar, nationalförsamlingen och senaten. Sarkozy vet att detta är en impopulär reform men han kan å andra sidan inte backa ur den. Hans dåliga opinionssiffror skulle förmodligen förvärras ännu mer om han gjorde det än om han driver igenom reformen. Möjligen blir den något mer urvattnad men en reform blir det.

Det är presidenten som bestämmer. I teve häromkvällen konstaterade CFDT:s ledare Francois Chereque att det är hopplöst att föra samtal med regeringen eftersom den aldrig kan svara direkt. Trots att premiärministern lägger förslaget inför parlamentet och för debatten i denna folkvalda församlingen är det alltid efter instruktioner från presidenten. Aldrig under den femte republiken har regeringen varit så bakbunden och aldrig har makten i Elyséepalatset varit så stark.

Den koloniala bördan tynger
Den koloniala bördan tynger 150 150 Tomas Lindbom

Kritiken växer mot den franska regeringens sätt att mot folkrättsliga regler och i allmänt bristande respekt för människor i materiell och själslig nöd. Det är en angelägen kritik även om de flesta länder, inklusive Sverige, samtidigt borde granska sin egen politik. Frankrike är konflikternas land och det märks även i frågan om invandring och gränspolitik. Frankrike lever kvar i ett postkolonialt tillstånd och reflexen att avvisa det främmande är återkommande och ofta stark i uttrycksformerna.

I Herman Lindqvists humoristiska bok om detta land kallas Frankrike för mittens rike. I den europeiska historien har det varit så. Tidigt en uttalad nationalstat med stark centralmakt, tidigt kulturellt vaken och utsatt för konstant tryck utifrån. När Tyskland och Italien fram till 1800-talet mest bestod av smårepubliker och England ännu mer påtagligt fanns ute på en ö så var Frankrike det land som dominerade och som utsattes för omvärldens begär. Frankrike krigade ständigt och såg också till att befästa sin ställning i världen genom koloniala erövringar. Frankrike har genom historien sett till att alltid finnas “i mitten” och det är symptomatiskt att landet fortfarande – långt efter det att stormaktsglorian fallit på sned  och falnat – sitter som ständig medlem i FN:s säkerhetsråd.

Frankrike har erövrat makt, hållit fiender ifrån sig och misstrott alla som velat bo i deras land. Här finns möjligen en grund till den arrogans som utlänningar upplever med fransmännen. Fransmannen räknar fortfarande med att alla utlänningar innerst inne vill bli franska medborgare och då gäller det att inte vara alltför slapp i hanteringen av dem som trycker på vid gränsen till landet och vill komma in. Eller – som ett antal romer som bor i skjul under ovärdiga former utanför storstaden – stör nattsömnen och bör förpassas ur landet.

Indokina blev ett smärtsamt uppvaknande ur kolonialismen. Algeriet rev upp sår i den franska självbilden. Hur skulle landet göra med alla som levde som kolonialiserade i Nordafrika och som på 50- och 60-talen ville få ett drägligare liv i kolonisatörens rike? Hade de rätt till det och borde fransmännen känna dåligt samvete över den koloniala epoken eller hade tvärtom Frankrike som det upplysta landet lyft de koloniserade folken till en högre ekonomisk och kulturell nivå och borde nöja sig med det utan att profitera på det franska välståndet i Frankrike. Landet delades som så många gånger förr i två hälfter med diametralt olika uppfattningar.

I dag är bara delar av högern i Frankrike försvarare av kolonialismen men många fler ser på immigranter som människor som snyltar på Frankrikes välfärd, en välfärd som dessutom visat sig alltmer försvagad. För fransmännen är också den kulturella överhögheten viktig. Det borde vara självklart att Frankrike har en bättre skola, en högre politisk medvetenhet och en kulturell överhöghet som omvärlden kan beundra men aldrig riktigt nå upp till. Denna bild är sönderslagen och det vet fransmännen men många odlar fortfarande myten om att vara nummer 1. Frankrike är inte längre en kolonialmakt men kunde åtminstone vara kulturmakten nummer 1.

De invandrartäta förorterna producerar inget överskott av upplysningstidens tänkande. Franska skolverket fortsätter att formulera läroplaner där lärare ska undervisa om Voltaire och Diderot även inför klasser där högst en eller två elever har föräldrar som själva läst fransk 1700-talsfilosofi i skolan och närvaron på dessa lektioner sjunker till 15-20% av klassen. Visst blir invandringen ett problem när alltfler fransmän procentuellt sett inte inser att detta är grunden för det stolta mittens rike i Europa. Invandringen hotar inte bara jobben, tänker många. Den hotar kulturen och det är ett bekymmer som särskilt odlas av den bildade överklassen i landet.

Jag delar omvärldens kritik av fransk invandringspolitik. Den är bitvis råare än i andra länder. Men det har också sina förklaringar. Få fransman kopplar sin invandring till förföljelser i hemländerna. För dem handlar det om människor från forna kolonier som vill ha det bättre i Frankrike och som utnyttjar förmåner som de inte arbetat sig till. Dessa invandrare bryter genom sin närvaro ner en gammal fransk kultur som måste värnas och som nu hotas. Om det finns ett land som odlar kulturimperialismen minst lika bra som USA så är det Frankrike. Nicolas Sarkozys hårda linje mot romerna i sommar har en resonnansbotten i många fransmäns känsla för republikens värderingar. Försvaret för upplysning och demokrati leder till åtgärder som motverkar dessa ideal. En tragisk konsekvens av en alltför rigid kulturnationalism.