Monthly Archives :

mars 2011

Nu är det kris inom högern
Nu är det kris inom högern 150 150 Tomas Lindbom

Under flera år har vänstern varit i blickfånget för allas kritiska blickar i fransk politik. Nu är det högerns tur. Det är lätt att säga att President Nicolas Sarkozy har ställt till det för sig. Han är inte bara ifrågasatt bland väljarna utan nu även hos sina kollegor inom sitt parti, UMP. Lite historia om den franska högern är kanske här på sin plats för att förstå vad det är som händer.

UMP skapades 2002 av Jacques Chirac för att binda samman flera partigrupperingar i mitten och till höger inom fransk politik. UMP startade först som en valkartell inför president- och parlamentsvalet 2002 då Chirac omvaldes för ännu en femårsperiod. Men efter valet fördjupades samarbetet mellan de olika grupperingarna och så småningom fick UMP en mer partiliknande struktur. Nicolas Sarkozy var själv länge ledare för UMP men i dag leds partiet av Jean Francois Copé som av många utpekas som nästa presidentkandidat för högern.

Frankrike har en rad olika partigrupperingar både till höger och till vänster.UMP innehåller flera partier med ganska olika profil. Skillnaderna är snarare större än inom alliansen i Sverige. Så är fallet också bland de grupperingar som gått med i UMP. Inom det stora gaullistpartiet som haft namnet RPR (Samling för republiken) finns en social falang som anses stå mer till vänster och som representeras av premiärminister Francois Fillon. I den aktuella interna debatten om hur hårt UMP ska markera distans till muslimernas rätt att utöva sin tro i Frankrike har han varit mjukare och under den senaste veckan fronderat mot sin president och mot partiledaren Copé. De senare tillhör den hårda linjen inom gaullistpartiet inom UMP. De talar mer om lag och ordning och mer om att framhäva den sekulära statens överhöghet.

I UMP ingår också flera mittengrupperingar. Här finns den gruppering som mest liknar CDU i Tyskland, en kristet-social falang som ändå är obrottsligt lojala mot den sekulära staten men som är missnöjda med Sarkozys sätt att driva ut romerna ur Frankrike förra sommaren och som inte är helt övertygade om att lagen med förbud att bära heltäckande slöja var så lyckad. I mitten finns också Det radikala partiet under ledning av Jean-Louis Borloo, ett kulturradikalt parti på den borgerliga vänsterkanten. Borloo var länge miljöminister i Sarkozys regering och påtänkt som premiärminister vid en regeringsombildning i höstas. Istället lät Sarkozy Fillon sitta kvar som premiärminister och Borloo avgick ur regeringen. Nu är han en fri spelare på den politiska planen och kommer troligen att ställa upp som presidentkandidat nästa år.

Under Sarkozys första år som president drev han en mittenorienterad linje och lyckades också få med sig flera vänsterpolitiker i regeringen, bland annat utrikesministern Bernard Kouchner. Efter regionalvalen i början av 2010 har han svängt 180 grader. Nu flörtar han istället med de väljare som tvekar mellan att rösta på UMP och på FN (=Nationella Fronten). Sarkozys nya linje lämnar därför fältet öppet för de mittenorienterade politikerna som nu lämnat regeringen eller visar sitt missnöje i de interna bataljer som nu pågår inom UMP.

Sarkozy står inför en besvärlig situation. Hans flört med väljarna på sin högerflygel har inte stärkt hans ställning i opinionen. Den är ganska oförändrat svag sedan ett år tillbaka. Sammanhållningen inom UMP är idag däremot hotad. Sarkozy har också genom sin högervridning gjort Nationella Fronten rumsren. Det är inte längre omöjligt att tänka sig att Marine Le Pen blir huvudkandidaten mot den socialistiska kandidaten i nästa års presidentval. Så ser siffrorna ut i dag i flera oberoende mätningar.

UMP är i princip en död partikonstellation i dag, säger Raphaëlle Bacqué, tidningens Le Mondes framstående politiska reporter. Hon menar att partibygget inte kommer att rivas före nästa års val av rent maktpolitiska skäl men efter valet lär enligt hennes mening partiet rasa ihop som ett korthus.

Hon och flera andra menar också att en förlust för UMP:s kandidat 2012, Sarkozy eller någon annan, kommer att innebära stor skada för den republikanska högern för lång tid framåt.

Det såg ljust ut för Sarkozy 2007. UMP var en stark konstruktion som tog röster från Nationella Fronten i parlamentsvalen. Sarkozy själv hade skapat förtroende hos mitten i fransk politik och han kunde också se hur vänstern levde i ett hopplöst förfall. Allt såg ljust ut. Ingen trodde annat än att han 2012 lätt skulle försvara sin ställning och förlänga sitt presidentmandat ytterligare fem år.

Nu är läget ett annat. Hans regeringsmajoritet är i gungning. Fler och fler av hans politiska vänner börjar knorra och en del överger honom. Extermhögern äter sig in i hans högerflygel. Socialisterna vinner de regionala valen och kan med Dominique Strauss-Kahn som kandidat nästa år sopa banan med Sarkozy.

Som jag sagt tidigare: Det svänger fort i fransk politik. Många av oss var tvärsäkra om hans eviga framgång för ett drygt år sedan. Det vore lika oklokt att nu räkna ut honom. Osvuret är verkligen bäst.

Sarkozy kan slås ut i nästa presidentval
Sarkozy kan slås ut i nästa presidentval 150 150 Tomas Lindbom

I dag har en del av de franska väljarna gått till valurnorna för en andra omgång av val till kantonerna – en form av lokala val. Vänstern och Nationella fronten går framåt. Regeringsmajoriteten går bakåt. Det intressantaste är ändå en ny opinionsundersökning som visar på Nicolas Sarkozys svaga ställning hos franska folket i dag, tretton månader före presidentvalet.

Undersökningsföretaget IPSOS har samtidigt med kantonalvalet frågat franska folket hur de skulle rösta i en första valomgång till presidentval om det vore val i dag. Presidentvalet sker i två valomgångar. I första valomgången ställer alla kandidater upp. De två som får flest röster går vidare till en andra och avgörande valomgång. Nuvarande presidenten kan knappast vara glad när han nu får del av siffrorna:

Om Dominique Strauss-Kahn blir socialisternas kandidat kommer denne att vinna med 34 procent följd av Marine Le Pen med 21 procent. Nicolas Sakozy kommer  först på tredje plats med 17 procent. Det innebär att en andra omgång avgörs mellan Strauss-Kahn och Le Pen. Även med andra socialistiska kandidater som Francois Hollande och Martine Aubry kommer Nicolas Sarkozy att slås ut med en förnedrande tredjeplats. Endast i det fall Ségolène Royal skulle bli socialisternas kandidat kommer Sarkozy till den andra omgången, dock slagen i den första omgången av Marine Le Pen.

Det ska sägas igen. Mycket händer det sista året före ett presidentval. Franska folket älskar att straffa maktens företrädare när det inte är riktigt på allvar. Men självfallet ökar oron också inom regeringsmajoriteten. Det handlar om makten också för andra högerpolitiker. En förlust för regeringsmajoriteten i nästa års president- och parlamentsval får förstås negativa  konsekvenser för en rad andra politiker.

I kvällens nyhetssändning i France 2 var också frågan uppe om UMP skulle kunna tänka sig att välja en annan presidentkandidat än Sarkozy. Den nye utrikesministern Alain Juppé nämndes. Han är en lysande politiker som nu lyckats skapa en allians i väst för invasionen i Libyen. Jean Francois Copé är den man som alla har trott ska kandidera 2017 efter ett andra femårsmandat med Sarkozy. Nu ställdes frågan om han lockas att redan till 2012 utmana den sittande presidenten.

Det politiska läget är intressant för närvarande. President Sarkozys usla opinionssiffror tillsammans med Marine Le Pens framgångar skapar ett nytt inrikespolitiskt läge i Frankrike. Vänsterns framgångar i kantonalvalen är betydligt mindre uppseendeväckande och saknar nästan betydelse i detta läge.

Den nya högern i media
Den nya högern i media 150 150 Tomas Lindbom

Fortfarande suckar gamla konservativa fransmän: “Varför måste alla intellektuella vara vänster?” Sanningen är att de intellektuella i dag lutar mer mot höger. Inte utan motstånd – ännu – men många nya koryféer med hemvist långt ut på högerkanten seglar fram och sätter sig väl tillrätta i TV-soffor och brer ut sig på tidningarnas debattsidor. En av dem dömdes nyligen till böter för rasistiska uttalanden men det är inget som hindrar deras framfart. Och i bakgrunden står Marine Le Pen och gnuggar händerna.

Eric Zemmour är en förgrundsgestalt för den nya högern i media. Ingen intellektuell av stora mått men det skulle förmodligen hindra framfarten.En av hans tribuner är rollen som inkvisitorisk utfrågare i det populära lördagskvällsprogrammet On n´est pas couché (Vi har inte gått och lagt oss) som sänds i den statliga T V-kanalen France 2. Ett program som blandar politik och underhållning som Skavlan ungefär. Eric Zemmour har ett antal hatobjekt. Han ogillar feminister, gay och antirasister och alla som pläderar för någon form av kulturell mångfald i ett samhälle. Han är konservativ men med en stark reaktionär krydda. Hans försvar för familjen och den franska nationens historiska arv är starkt. Han kristiserar kapitalismen för att uppluckra samhällscivilisationen och är naturligtvis EU-kritisk.

Denne man skulle varit otänkbar för ett decennium sedan men nu är han för många en ikon. Han uttalade i en TV-show häromåret att det är naturligt att polisen kontrollerar legitimationen på svarta och folk från arabvärlden eftersom de begår fler brott. Detta uttalande renderade honom böter i domstol men också en ökad stjärnstatus i media.

Eric Zemmour är inte ensam. De är fler som i spalter och i TV och radio går till attack mot den tidigare enade front av försvar för grundläggande mänskliga rättigheter där människor skulle behandlas lika oberoende av kön, klass och etnicitet. Slagorden för den nya mediahögern – intellektuell vore att ge dessa personer för hög status – är kampen mot det politiskt korrekta och mot snällismen. Känns begreppen igen?

En av tidningarna som släppt in de nya reaktionära pennorna är Marianne, en vänstertidning av det mer populistiska slaget. Tidningens ambition var att vara radikal och att ifrågasätta ett invant och lite inkrökt sätt att tänka kring identitetsfrågorna. Resultatet blev att fördämningarna släppte. Det har blivit rumsrent att försvara ställningstaganden som ligger nära eller i linje med Nationella Frontens.

Frankrike 2011 har bland opinionsbildarna i media både starka och av många uppskattade företrädare för en reaktionär samhällssyn. Landet lever med ett högerextremt parti med en ledare som i dag har lika starka opinionssiffror som President Sarkozy. Ingenting tyder på att detta land går mot bättre ekonomi, mindre arbetslöshet eller minskade sociala spänningar.

Förmodligen hänger dessa företeelser ihop och det gör situationen bara än mer tragisk. Den nuvarande regeringsmajoriteten förefaller splittrad i frågan hur spänningarna i samhället ska kunna minska. Vänstern står i princip lika handfallen och saknar både program och ledare. Vntern 2011-12 kan bli het på den sociala scenen. Presidentvalet 2012 kan bli mycket  mer avgörande för Frankrikes närmaste framtid än någon skulle ha trott för bara ett år sedan.

Nationella Fronten ett högeralternativ
Nationella Fronten ett högeralternativ 150 150 Tomas Lindbom

Första valomgången av de lokala valen (cantonales) genomfördes igår söndag. Det blev en framgång för Nationella Fronten (FN), ett hyggligt resultat för socialisterna och ett bakslag för President Sarkozys UMP. Som väntat!

Det är viktigt att säga först som sist: De lokala valen i Frankrike förutspår sällan hur det kommer att gå i kommande president- och parlamentsval. Det ingår i den franska opinionens sätt att agera att gärna markera missnöje med en sittande regim när valen inte är lika avgörande. Valdeltagandet är alltid lågt i lokala val och denna gång var låg väljarandelen under 50 procent.

Det står helt klart att Nationella Fronten har gått framåt sedan presidentvalet 2007. Under Marine Le Pens ledning verkar partiet kunna bli rumsrent. En viktig orsak är UMP:s sätt att tackla sin högerflygel. Partiet talar mindre om politiska frågor som jobb och tillväxt och mer om frågor som rör identitet och krav på att invandrare ska uppträda i enlighet med den västerländska franska traditionen. Sarkozys regering har genomfört en stor medborgerlig diskussion om nationell identitet och har infört förbud för kvinnor att bära burqua. Det är två exempel på att den typen av frågor fått stort utrymme i regeringens profilering av sig själv under de senaste två åren. UMP vill genom en öppen flört med den mer invandringsfientliga delen av väljaropinionen hålla Nationella Fronten tillbaka men resultatet har blivit att detta xenofobiska parti blivit rumsrent och nu tar allt större utrymme inom politiken.

En oroande effekt av UMP:s nya inställning till Nationella Fronten är uppmaningen att rekommendera sina väljare att rösta blankt i de valkretsar där socialistpartiet och Nationella Fronten ställs mot varandra i en andra valomgång nu på söndag. Det franska valsystemet innebär att de två bästa kandidaterna i den första valomgången ställs mot varandra i en andra om inte någon kandidat fått mer än 50 procent av rösterna i den första omgången.

UMP:s rekommendation innebär att Nationella Fronten och socialistpartiet bedöms som närmast likvärdiga. Ett moderat vänsterparti som fullt ut försvarar de mänskliga rättigheterna och i övrigt försvarar demokratiska principer och ett öppet samhälle får inte stöd framför ett parti som i grunden är populistiskt och ställer särskilda och hårdare krav på vissa medborgargrupper i samhället. Ytterst vill FN driva ut stora invandrargrupper ur landet.

UMP:s rekommendation till sina väljare att inte ta ställning i val mellan FN och PS ska jämföras med den självklara socialistiska inställningen 2002 att stödja den konservative Jacques Chirac i den andra valomgången om presidentskapet mot Jean-Marie Le Pen.

Den politiska kartan i Frankrike kan nu komma att radikalt ritas om. Ingen räknar med att en regering efter 2012 kan bestå av ledamöter från både UMP och FN. Däremot kan UMP mycket väl börja räkna FN som ett stödparti och ingå allianser i andra valomgången för att vinna i val mot vänstern. Det är i så fall en oroande utveckling och skulle kunna jämföras med om regeringen Reinfeldt aktivt stödde sig på Sverigedemokraterna i valsamarbete eller i omröstningar i riksdagen. UMP har uppenbarligen genom sin identitetspolitik under Sarkozys regeringsperiod och uppmaningen till sina väljare att inte stödja en socialist före en kandidat från FN börjat svänga betänkligt.

Val på söndag
Val på söndag 150 150 Tomas Lindbom

Frankrike går till val på söndag och med en andra valomgång följande söndag, den 27 mars. Det gäller val till cirka 3 000 kantoner runt om i Frankrike. Valet spelar roll lokalt men ger också en signal – om än svårtolkad –  om läget inför nästa års president- och parlamentsval.

Kantoner är små enheter. Det finns cirka 6 000 i Frankrike. De har specifika uppdrag att till exempel sköta den sociala omsorgen på lokalplaner men också sköta driften av skolor eller ansvara för den lokala kulturen. I varje kanton finns en conseiller géneral. I varje departement i Frankrike – motsvarar i någon mening våra svenska län – samlas dessa conseillers géneraux till ett råd med en president. En tung politiker som Ségolène Royal är till exempel ordförande i ett sådant råd i sitt departement.

Uppmärksamheten hos allmänheten för dessa val  är måttlig och partierna på central nivå är knappast särskilt aktiva. Vanligtvis vinner vänstern dessa lokala val om den befinner sig i opposition i nationalförsamlngen och landets president är högerpolitiker. Eftersom Frankrike inte haft en socialistregering sedan 2002 är det lokala Frankrike numera dominerat av vänstermajoriteter.

President Sarkozy har för närvarande ett extremt lågt stöd i opinionen. Alltså räknar alla med storslam för vänstern i de kantonala valen. Så lär det bli. Ändå kan så mycket hända som förändrar opinionsläget fram till presidentvalet om drygt ett år. Nicolas Sarkozy satsar nu offensivt i utrikespolitiken. Med sin nye utrikesminister Alain Juppé har han redan tagit initiativet på flera fronter i världen. Han är mer aktiv än USA i Libyen. Han planerar att åka till Japan och han har redan drivit fram en ekonomisk pakt inom EU med Angela Merkel. Utrikespolitiken är viktigare för de franska medborgarna än för de flesta andra länder. Fransmännen ser sig fortfarande i stor utsträckning som en stormakt i världspolitiken. En president som kan agera och skapa plats för Frankrike på den storpolitiska scenen kommer att plocka röster.

De kantonala valen blir en värdemätare men en bedräglig sådan. På sin höjd spelar de en roll för människor i deras lokala vardag. Redan det är en seger för demokratin. Hela landets väl och ve avgörs om ett drygt år.