Monthly Archives :

april 2011

Misstänkt rasism inom fransk herrfotboll
Misstänkt rasism inom fransk herrfotboll 150 150 Tomas Lindbom

En skandal håller på att segla upp inom fransk herrfotboll. En av ledarna inom fotbollförbundet har redan fått lämna sina uppdrag i väntan på utredning och förbundskaptenen Laurent Blanc är i blåsväder för eventuella rasistiska uttalanden.

Nyhetssajten Mediapart kom häromdagen med sensationella uppgifter om diskriminering av fotbollsspelare utifrån etnisk tillhörighet. Enligt Mediapart skulle bland annat förbundskaptenen Laurent Blanc, tillsatt efter det franska landslagets dåliga uppträdande och usla sportsliga resultat i VM förra året, ha förklarat sig positiv till någon form av diskriminering av spelare med ursprung i de gamla franska kolonierna i Nord- eller Centralafrika. Siffran 30 procent nämndes som en lämplig andel “svarta och araber” i ett kommande landslag. Blanc ska ha jämfört det franska landslaget spelare med det spanska  som enligt honom inte har samma problem med spelare som “inte hör hemma i den egna kulturen”.

Laurent Blanc ska inte ha varit ensam om dessa tankar. Mediapart återger ett samtal där flera ledare är citerade. Det handlar enligt sajten också om tankar att  redan begränsa andelen elitspelare  på juniornivå som har sin familjebakgrund i Afrika.En av ledarna inoom franska fotbollförbundet, Francois Blaquet, avstängdes i dag med omedelbar verkan av sportministern och ordföranden i förbundet.  En utredning har också tillsatts som ska lämna sitt betänkande om en vecka och som då kan fria denne ledare och andra som misstänkts för rasistiska uttalanden och eventuella beslut som strider mot fransk lag mot etnisk diskriminering.

Hela Frankrike var i uppror i somras när les bleus både gjorde bort sig sportsligt och blev utslagna redan efter det inledande seriespelet men framförallt för vissa spelares nonchalans mot dåvarande förbundskaptenen. Många kopplade det dåliga uppträdandet till det faktum att laget bestod av många nordafrikaner och svarta. Entusiasmen över det mångkulturella lag som vann VM till Frankrike 1998 hade för länge sedan svalnat och övergått till ren rasism i många uttalande utanför de korrekta uttalandena i tv och tidningar.

Det är självklart att dessa minnen av en het och främlingsfientlig stämning från i somras kastar sin skugga över hur många tolkar Laurent Blanc och andra nya ledares uttalanden. Blanc själv försvarar sig med att han aldrig yttrat sig diskriminerande. Han säger sig bara vara emot det som kallas “binationalisation”. Han menar att det finns en risk att en del spelare formas som juniorer i Frankrike men sedan väljer att representera länder som Algeriet eller Senegal när de som elitspelare på seniornivå borde betala tillbaka till det franska förbundet.

Fortfarande står ord mot ord, Mediapart mot Laurent Blanc och några av ledarna inom förbundet. Möjligen kommer ett svar om en vecka när utredningen beräknas vara klar. Sportministerns avstängning i dag av en av ledarna visar ändå med vilket allvar regeringen tar på denna affär. Vore Mediaparts uppgifter riktiga är det naturligtvis en stor skandal för fransk fotboll men också för regeringen som under de senaste åren drivit en minst sagt tvivelaktig politik mot invandrare i syfte att vinna röster bland högerextrema väljare inför valen nästa år. Främlingsfientligheten har fått ett utrymme i det franska samhället och den politiska ledningen har ett ansvar för den utvecklingen.

Marine Le Pen är arbetarnas vän
Marine Le Pen är arbetarnas vän 150 150 Tomas Lindbom

Väljarmätningarna duggar tätt i Frankrike och sedan en tid tillbaka handlar det om President Sarkozys historiskt låga siffror och framgångarna för Front Nationals nya ledare, grundaren Jean-Marie Le Pens dotter Marine, vald i januari i år.

Den senaste mätningen (IPSOS) visar att Marine Le Pen har en överlägsen ledning bland landets arbetarväljare, definierad så att den omfattar cirka 15 procent av väljarkåren. I denna grupp har hon ett stöd på 36 procent. Socialistkandidaten – det finns flera möjliga – Dominique Strauss-Kahn kommer bara upp till 17 procent och Nicolas Sarkozy på tredje plats hamnar på extremt låga 15 procent. Om mätningen görs med en annan möjlig socialistkandidat som Martine Aubry eller Ségolène Royal blir ställningen ungefär densamma. I presidentvalet 2007 hade Sarkozy greppet om arbetarväljarna. Han var då vinnare bland alla konkurrenter som  Ségolène Royal, Francois Bayrou och Jean-Marie Le Pen med 26 procent i den första valomgången.

Ledaren för CFDT, en av de stora fackliga organisationerna, Francois Chérèque konstaterar i en intervju i Le Monde att läget är bekymmersamt ute på arbetsplatserna. Hans organisation gör vad de kan, säger Chérèque, för att argumentera mot arbetarnas tendens att bejaka Front Nationals världsbild där skulden till den ekonomiska krisen hamnar hos invandrarna och de etablerade partiernas “mjuka hållning” i migrationspolitiken. Utan att vilja skapa en undergångskänsla gör han ändå jämförelsen med den politiska krisen i Europa efter raset på New York-börsen 1929.

Det går inte att blunda för att stora delar av arbetarklassen och den ekonomiskt utsatta delen av medelklassen nu söker lösningen i missnöjet, i en hållning som uttrycker misstro med de etablerade partierna och med eliten och makten i Paris. Frustrationen med en allt svårare social och ekonomisk situation kanaliseras i mindre grad genom vänsterns klassanalys och genom kampen på arbetsplatserna, via strejker och demonstrationer. Den går i ökad utsträckning genom hat mot invandrare. Lösningen heter stängda gränser men också en hårdare polis- och kriminalpolitik. Front National lyckas förena repressionen med en aggressiv ton mot det internationella storkapitalet som ger partiet under Marine Le Pen en social image. Front National lever på ord och väldigt lite på analys och på – handling. Vad har egentligen partiet gjort i de kommuner i södra Frankrike där det haft makten under ett antal år? Inte mycket. Det är ett missnöjesparti som rimligen har ett bäst-före-datum som närmar sig. Frågan är bara vad partiet kan åstadkomma för elände innan denna form av missnöjesvåg svept färdigt över landet.

Just nu lever stora delar av det franska folket i en period av stark frustration. Muslimerna i landet lever i ständig oro för sin säkerhet. De traditionellt franskfödda arbetarna och den lägre medelklassen lever i rädslan för muslimerna både som våldsverkare och som hot mot deras jobb och ekonomi. Ungdomen upplever en arbetslöshet som slår ändå upp i de övre samhällsskikten. Vänstern är i kris sedan presidentvalet 2002 då Jean-Marie Le Pen blev huvudkandidat mot Jacques Chirac i andra valomgången. Högern under Nicolas Sarkozy skakar under dramatiskt låga opinoinssiffror. Bara högerextrema Front National jublar.

Sarkozy skänker allmosor som företagen får betala
Sarkozy skänker allmosor som företagen får betala 150 150 Tomas Lindbom

Nicolas Sarkozy ser sig själv som “hyperpresident” som finns för sina medborgare överallt och som också fattar beslut som rimligen andra är ansvariga för. Nu kräver han av börnoterade företag med mer än 50 anställda att dela ut extra ersättningar till alla anställda om aktieägarna får utdelning.

I valrörelsen 2007 var Nicolas Sarkozy tydlig. Han vände sig till fransmännen “som stiger upp tidigt på morgonen” och uppmanade dem att stödja hans kamp för “alla som vill arbeta mer för att tjäna mer pengar”. Ett av vallöftena var att förbättra köpkraften hos vanligt folk. Den hade sjunkit under de föregående åren. Han skulle som president kunna garantera högre köpkraft – ett farligt löfte i en marknadsekonomi med ständigt återkommande kriser.

Det gick som det gick. Finanskrisen försvårade det ekonomiska läget i Frankrike. Fransmännen har det sämre i dag än 2007 och de har känslan – vilket är minst lika illa – att tiderna är sämre. Fransmännen är bland de mest bittra och pessimistiska bland Europas folk enligt undersökningar. Sarkozys vallöften har inte infriats. Det har blivit värre och felet i fransmännens ögon är förstås presidentens.

I vanlig ordning lovar Sarkozy nu nya förbättringar för vanligt folk. Men han kan inte själv betala ut ersättningarna. Det kommer att krävas förhandlingar. Ledaren för en av de stora fackliga organisationerna säger i TV att det som högst  rör sig om cirka 3 miljoner fransmän som skulle kunna få denna extra ersättning som plåster på såren för krisen. De anställda som till slut verkligen får en ersättning kommer enligt honom att vara betydligt färre. Det finns många sätt för företagare att krångla sig ur ett krav från Elyséepalatset om att betala ut pengar när skälen att säga nej är så många. Det viktigaste: Varför ska en folkvald ledare ha rätt att avgöra hur företagen ska agera med ersättningar såväl till aktieägare som till anställda?

Människor börjar alltmer känna igen sin president som mannen som inte infriar sina löften. Hans utspel genom åren har varit många och i allmänhet leder dessa inte till bestående resultat. Förmodligen kommer även detta utspel att snart ses som ännu ett i raden av politiska misslyckanden. Sarkozy gör verkligen inte intryck av att vara en klok statsman med en övertänkt politik. Många undrar om han längre ens vet hur han ska göra för att återvinna människornas förtroende och klara av att bli återvald som president.

Nicolas Hulot kandidat i presidentvalet
Nicolas Hulot kandidat i presidentvalet 150 150 Tomas Lindbom

Den gröne aktivisten Nicolas Hulot har nu presenterat sin kandidatur inför presidentvalet 2012. Vi kommer att få se många kandidater innan valrörelsen börjar nästa vinter. Det gynnar ofta den som har minst konkurrenter i närheten av sin position i det politiska landskapet. Eva Joly och det gröna partiet bör vara bekymrade.

Nicolas Hulot har i många år haft ett eget program på tv-kanalen Tf1 med inriktning på ekologiska frågor. Han utmanade Nicolas Sarkozy i dennes valkampanj 2007 med ett ambitiöst miljöprogram och fick också stöd av den nyvalde presidenten för satsningar på bland annat klimatfrågan.

Ganska snabbt svalnade presidentens intresse för de gröna frågorna liksom han senare också släppt den sociala frågorna och därmed den mer mittenorienterade delen av borgerligheten åt sitt öde. Hulot är en man som tror på aktion och på sin egen kraft att kunna samla människor kring ett program för att rädda världen undan en naturkatastrof. Alla signaler om hot mot vår miljö har ännu inte trängt undan människors drömmar om industri och tillväxt för att få en bättre levnadsstandard. Hulot lär få uppleva en ökenvandring i valrörelsen men kan störa kraften i det gröna partiets satsning mot en starkare position till vänster i politiken.

Eva Joly, den norskfödda juristen med stort förtroende bland fransmän, är den officiella kandidaten för de gröna. Hon är inte glad över konkurrensen. Hulots lansering av sig själv kan mycket väl innebära att de gröna marginaliseras i valen till nationalförsamlingen som följer direkt efter presidentvalet nästa vår.

De gröna har trots allt fått ett starkare uppsving i Frankrike efter kärnkraftsolyckan i Japan. Miljöfrågan är het i landet  till skillnad från Sverige. Fransmännen har det mesta av sin energi kopplad till kärnkraft och det finns av det skälet anledning till oro. De gröna har begärt folkomröstning i frågan om kärnkraftens framtid. Regeringen avvisar förslaget men även socialisterna är kallsinniga. Deras koppling till industrivärlden gör att energifrågan blir viktig ur resurssynpunkt för fabrikerna. Säkerhetsfrågorna kring kärnkraftsverken tonas gärna ner bland de socialistiska ledarna.

Nicolas Hulot står till vänster och är i dag besviken på Sarkozy. Samtidigt hoppas han på den medvetna delen av borgerligheten. Den del av det politiska landskapet som kallas center i Frankrike som så sent som för ett år sedan var tomt på framträdande kandidater börjar nu fyllas av flera ambitiösa presidenter in spe. Hulot är en. Dominique de Villepin, Chiracs siste premiärminister, är en annan. Francois Bayrou kommer säkert att kandidera igen precis som 2007. Ytterligare ett par namn cirkulerar, bland annat den nyligen avgångne miljöministern Jean Louis Borloo. Lägg till detta att Dominique Strauss Kahn är socialdemokrat vilket i Frankrike betyder socialist på högerkanten. Om han kandiderar och blir socialisternas man i presidentvalet kommer det att  bli trångt i den politiska mitten.

Knut Ståhlberg om de Gaulle och Churchill
Knut Ståhlberg om de Gaulle och Churchill 150 150 Tomas Lindbom

Knut Ståhlberg är en äldre distingerad herre som fortsätter att glädja sin trogna läsekrets med nya böcker om europeisk nutidshistoria med särskilt fokus på Frankrike. Två kära ovänner (Norstedts) heter hans senaste – jag vill inte säga sista – bok och handlar om relationen mellan Charles de Gaulle och Winston Churchill.

Det är sju år sedan Knut Ståhlberg kom ut med sin de Gaulle-biografi och den blev med rätta hyllad. Hans bok om relationen mellan de Gaulle och Churchill är både vederhäftig och vital. Han har grävt i arkivmaterialet och lusläst statsmännens memoarer. Han avslöjar båda när de uteslutit besvärande fakta från sina egna levnadsteckningar. Churchill gör sin brittiska version och de Gaulle sin franska av andra världskriget. Det är fascinerande att följa hur mänsklig värme mellan två giganter i den europeiska 1900-talspolitiken växer men också försvagas och nästan förbyts i total iskyla när maktfrågan ställs på sin spets. Vid slutet av kriget förenas de på nytt och deras ömsesidiga respekt går det aldrig att ta miste på.

Den som starkt bidrar till att försvaga de Gaulles och Churchills vänskap och pakt är Roosevelt. Den amerikanske presidenten har intressen för sitt land i Nordafrika som är gamla franska besittningar. Han är, visar Ståhlberg, påfallande välvillig mot Pétain och Vichyregimen och avvisar de Gaulle både som möjlig samarbetspartner och som människa.

Chruchill framstår i Ståhlbergs berättelse som påfallande följsam mot den amerikanske presidenten. Han kallar sig själv löjtnant i förhållande till sin storebror på andra sidan Atlanten. Konflikterna med de Gaulle ökar när USA går in i kriget. Churchills kalla bedömning är att USA är en viktigare partner än de Gaulle för Storbritannien när  landet ska positionera sig maktmässigt i efterkrigstidens Europa. Det är förstås en rimlig bedömning. Men ledaren för det kämpande Frankrike är en synnerligen slug maktspelare och har stöd också inom det brittiska väldet. Särskilt starkt stöd har han av utrikesminister Eden men också av diplomaten och senare premiärministern Harold Macmillan.

Det är inte svårt att ana var Ståhlberg har sina sympatier även om hans skildring av Churchill är både inkännande och nyanserad. Det galliska blodet kokar också hos författaren när de Gaulle kallas till ett förnedrande möten med Roosevelt och Churchill, särskilt ett  i Casablanca. Belåtet konstaterar han att de Gaulle aldrig viker en tum från sina principer. Halsstarrig, sa nog många amerikaner både när det begav sig och många gånger senare. Churchill är vid flera tillfällen under åren 1942-44 beredd att kapa alla band med de Gaulle. Författarens beundran för det kämpande Frankrikes ledare anar läsaren på rätt många ställen i boken.

För alla frankofiler är alltså Knut Ståhlbergs berättelse om de två kära ovännerna en rätt angenäm läsning. Den franska motståndsrörelsens principfasthet och mod imponerar. de Gaulle var en stor ledare och särskilt stor i motgång.

  • 1
  • 2