Monthly Archives :

maj 2011

Efter DSK och om jämställdhet
Efter DSK och om jämställdhet 150 150 Tomas Lindbom

Det har nu brutit ut en väldig debatt i Frankrike kring främst relationen mellan framgångsrika män med makt och kvinnor  i olika beroendeställning till dem. Debatten är nymornad och förvirrad men också hoppingivande.

Frankrike lever officiellt i föreställningen att kön och könsroller hänger ihop och att detta i viss mening är kulturellt men ändå i grunden biologiskt betingat. Män förför och kvinnor blir förförda. Vad som sker i denna genom sekler nedärvda och självklara form av relation mellan könen påverkar inte jämställdheten i samhället. Kvinnor i Frankrike har samma möjligheter som män att göra sin röst hörd och ta plats i det offentliga livet. Så säger i alla fall den elit som formar samhällsordningen. Så tänker i grunden säkert också en majoritet av befolkningen. Möjligen oreflekterat men väl integrerat i den vanlige fransmannens och fransyskans sätt att förhålla sig i detta sammanhang.

Något händer ändå i spåren av DSK-affären. En fråga som nu ligger som artikel på första sidan i Le Mondes nätupplaga är relationen mellan manliga politiker och kvinnliga journalister. Det visar sig inte oväntat att dessa relationer ansträngs av sexistiskt beteenden från en del av de manliga politikerna. Problemet är enligt tidningen inte att en del män gör sexistiska utspel utan att kvinnliga journalister som till exempel intervjuat någon som bedöms som “en tung förförare” inte tas på allvar. Kollegor och läsare kan ha anledning att misstänka  att den kvinnliga journalisten inte gjort ett hedervärt jobb. Hon har möjligen låtit sig duperas,  förförts både fysiskt och intellektuellt av den manliga politikern. Mannen utnyttjar sitt övertag i makthierarkin genom att göra sexistiska utspel men ansvaret kommer i efterhand att läggas på den kvinnliga journalisten som inte är trovärdig och objektiv i sin yrkesroll.

Tydligare än så kan väl inte ett manligt maktövertag beskrivas. Fortfarande hävdar de flesta i Frankrike att det offentliga och det privata är åtskilda. Det som sker i sängkammaren har inget att göra med det som sägs och görs i politiska rum. Denna strikta uppdelning ger skydd åt de män som vill utnyttja sin maktställning mot journalister, sekreterare eller varför inte hotellstäderskor. Exemplet från Le Monde visar att denna uppdelning inte går att upprätthålla om viljan finns att möten mellan män och kvinnor i det offentliga rummet ska ske på jämställd grund.

Händelserna kring Dominique Strauss-Kahn lär få stora konsekvenser för fransmännens syn på manlig makt, i varje fall på hög nivå inom staten. Nu är diskussionerna igång och en hel del av männen med makt har faktiskt börjat problematisera  traditionella värderingar på området. Det gäller glädjande nog en del manliga journalister.

Vad säger då kvinnorna själva? Vad säger de kvinnliga journalisterna? Den som följer den offentliga debatten i tv eller i tidningar kan inte svara på frågan. Jag ägnar mig åt lite enkel statistik. I ett program i tv-kanalen France 2 i tisdags kring ämnet bestod panelen av fyra män och en manlig programledare. Ingen kvinna. I tv-kanalen France 5 går ett timslångt program varje eftermiddag med titeln C´est dans l´air. Jag har sett två av dem som specifikt tog upp affären DSK. En manlig programledare och fyra män i det ena programmet. Fyra andra män och samma manliga programledare i det andra. Ingen kvinna. Jag har också sett ett  annat längre kvällsprogram i France 2 kring ämnet DSK. Programmet pågick i tre timmar. Vissa debattörer kom och gick under programmets gång. Jag räknade till nio eller tio deltagare. Alla var män utom två, Den ena av kvinnorna var journalist på The Guardian men hon fick mycket lite talartid, högst ett par minuter. Den andra kvinnan hade uppenbarligen bjudits in för att berätta om sina egna erfarenheter av sexuellt ofredande. Men modet svek henne. Trots följdfråga från programledaren vek hon undan och talade bara i allmänna ordalag.

Slutligen läser jag den vänsterorienterade veckotidningen Le Nouvel Observateurs senaste nummer. Flera bra artklar och fyra signerade politiska krönikor. Alla krönikor är skrivna av män. Det är för övrigt inget unikt för detta nummer av tidningen. Det förekommer i princip aldrig en kvinna som kolumnist i den tidningen.

Frankrike har  verkligen en resa att göra. Bara att lyckas öppna sina ögon och börja revidera sin självbild.  Ändå tror jag att DSK-affären har fått stenen att börja rulla. Det kan inte bli sämre. Det kommer att bli bättre.

Ny politisk karta efter Strauss-Kahn
Ny politisk karta efter Strauss-Kahn 150 150 Tomas Lindbom

Inget är sig likt efter de händelser som inträffat eller inte inträffat på Sofitel på Manhattan för tio dagar sedan. Dominique Strauss-Kahn har lämnat IMF och han är inte längre påtänkt som socialisternas kandidat till presidentposten 2012. Vad händer nu?

Färska opinionssiffror visar att partiets generalsekreterare Martine Aubry blivit hetare men att Francois Hollande, partiets förra generalsekreterare och tidigare make till Ségolène Royal, på kort sikt dragit ännu större fördel av att DSK inte längre är med i striden om den åtråvärda presidentkandidatposten.

Martine Aubry är en slipad politiker som likt svenska socialdemokrater föredrar att bli föremål för böner, tjat och mycket övertalning av sina fans innan hon accepterar en högre position i partiet. Många vill nu se henne som partiets kandidat i primärvalen.

Hennes chanser kan bedömas som stora. Hon har ett stort nätverk i partiet, hon är målmedveten och slug taktiskt sett. Hon representerar också en mittfåra inom PS. Radikalare än Strauss-Kahn och Hollande och högst trovärdig som resultatpolitiker. Ofta vinner den som inte deklarerat sitt intresse i förtid. Aubry väntar på läget att meddela sin kandidatur. Hon kan också luta sig mot en överenskommelse som träffades för ett år sedan mellan henne och DSK. Den som ligger bäst till ska kandidera och om någon avstår så ställer den andre(a) upp. DSK är ute ur leken. Nu väntar många på Aubry.

Uppladdningen inför ett presidentval är en komplicerad och noga analyserad procedur i alla partier utom möjligen det parti som redan innehar makten och där presidenten kan ställa upp för omval. Brevbäraren och trotskisten Olivier Besancenot har meddelat att han inte ställer upp. Mittenkandidaterna Jean-Louis Borloo, tills nyligen miljöminister i Sarkozys regering, och Dominique de Villepin, lär ställa upp och även Francois Bayrou, ledaren för Modem, en annan centergrupp. Aubry har möjligheter att profilera sig tillräckligt mot dessa kandidater.

Marine Le Pen kommer att kandidera. Hon har fömodligen förlorat på att Dominique Strauss-Kahn inte ställer upp. Han representerade den vänster som hon enklast kunde attackera; förmögen med ett utsvävande privatliv och en hängiven vän av EU och av den globala jetsetvärlden med rika staters ledande politiker och med företrädare för de tyngsta finansgrupperna. Martine Aubry lär  bli en svårare nöt att knäcka. Hon kan inte attackeras för utsvävande liv, inte för omoral, inte för brist på medkänsla för de svagare i samhället.

Nicolas Sarkozy kan fortfarande besegras även om det kommer att bli oerhört mycket svårare än hans svaga opinionssiffror i dagsläget visar. Francois Hollande lär väga för lätt och är för oprofilerad. Mittenpolitikerna brukar nästan aldrig vinna. Det har hänt en gång under femte republikens historia, det vill säga sedan 1958. Han hette Valéry Giscard d ´Estaing och var visserligen lite mer liberal än den gaullistiska högern men en överklasspojke som förmodligen aldrig åkt tunnelbana. De gröna kommer inte heller att kunna knipa presidentposten. De har ingen tillräckligt stark kandidat.

Läget ljusnar alltså för Martine Aubry. Hon kan kandidera och göra ett bra val. Det är möjligt att hon blir Frankrikes nästa president. Marine Le Pen kommer säkerligen att falla tillbaka något från sina höga siffror. Hennes styrka ska inte underskattas men det finns ett starkt inslag av missnöjesyttring i hennes nuvarande höga opinionssiffror. När valdagen kommer lär en del väljare styra bort från Nationella fronten. Till Sarkozy och till andra kandidater.

Liten ordlista kring fransk förförelse
Liten ordlista kring fransk förförelse 150 150 Tomas Lindbom

Det behövs en ordlista för att förstå hur det franska etablissemanget talar om händelserna kring Dominique Strauss-Kahn och om umgängesformerna mellan bland annat franska manliga toppolitiker och kvinnliga medarbetare och journalister. Det rör sig om goda människor i de flesta fallen men som lever i en kultur som har svårt att se avgörande brister i ett utpräglat patriarkat.

Det första ordet är förförare. En politiker som ska nå långt måste också vara förförare av kvinnor eftersom förförelse av en publik och av väljarna är en förutsättning för att lyckas. Likadant för övrigt med advokaterna. Retoriken spelar en avgörande roll för denna yrkeskår.

Nästa steg är en stor förförare. Det sägs med inlevelse och respekt, inte minst av många kvinnor. En stor förförare är alltså en man med potens och kraft, en verkligt imponerande man som både kan ta  Frankrike och en kvinna i famn.

En tung förförare är variation på stor men med en liten negativ biton. Vi vet inte riktigt vad som ligger i de orden om de uttalas om en framgångsrik politiker. Kanske har han en del på sitt samvete som omgivningen helst inte vill känna till. Knappast trevligt om detta lyfts fram i dagen eftersom mannen säkert är både en charmerande person och en framgångsrik ledare.

Harcèlement sexuel betyder sexuella trakasserier. Nu rör vi oss på ett område som omfattas av lagen och som kan ge förövaren ett straff. Därför talas det så lite som möjligt om detta begrepp. Många bedömer sexuella trakasserier, åtminstone i lindrigare form, som förförelse. Det är svårt för en kvinna att anmäla och sedan klara av att i opinionen stå stark om det “bara” handlar om sexuella trakasserier. Det är lätt för den åtalade och hans  nätverk av andra starka män att vrida vapnet ur händerna på henne. Hon samtyckte naturligtvis.

Det starkaste ordet är viol. Det betyder våldtäkt. Ingen försvarar våldtäkt men varför sker så få anmälningar och känner vi över huvud taget till någon dom för våldtäkt av någon framstående fransk politiker? Därför att det aldrig förekommit? Knappast.

En komplettering för att förstå svårigheten att driva en anmälan om våldtäkt eller sexuella trakasserier: Skyddet av det privata livet (la vie privé) för den som verkar i det offentliga (la vie publique). Det som fransmännen kallar den anglosaxiska puritanismen och som innebär att det privata levernet påverkar det offentliga ses som suspekt i Frankrike. Den som anmäler en framstående politiker för till exempel sexuella trakasserier vid enstaka tillfällen drar in hans privata liv i det offentliga och söker medvetet eller omedvetet hindra hans möjligheter att fortsätta sitt framgångsrika politiska arbete. Hon använder det privata livet för att komma åt en man som lever i det offentliga och som inte ska behöva störas av frågor som inte hör till beslutsfattande i svåra offentliga angelägenheter. Hon ska ha starka skäl och starkt psyke för att klara det motstånd som hon då får möta från mannens starka nätverk som i det läget argumenterar för det privata livets helgd.

Nu är Dominique Strauss-Kahn fri mot borgen. Uppenbarligen kommer hans advokater att driva hans oskuld på alla punkter och sedan bit för bit i en förmodligen utdragen process trasa sönder offrets trovärdighet och med juridisk elegans och en aldrig sinande ström av sköna dollar på sikt uppnå en dom som kan tillfredsställa den ljusskygga delen av eliten i Frankrike. Ingen kommer att veta vad som hände. Ord kommer att stå mot ord. Rättvisan kommer inte att segra. Däremot kommer förförarna – de stora och de tunga – att vara skyddade även om de ibland råkar ta ett eller annat steg in i gråzonen av sexuella trakasserier. Det går alltid att rädda sig ur situationen. Pengar och nätverk och slutsatsen: “Vi vet ju inte vad som egentligen hände.”

Debatten kring Strauss-Kahn
Debatten kring Strauss-Kahn 150 150 Tomas Lindbom

Två tidigare socialistiska justitieministrar har uttalat sig om affären Strauss-Kahn. Deras argumentation kan ur ett svenskt perspektiv se märkligt ut men speglar rätt väl den franska bedömningen av rättvisa och värderingen av hög och låg i ett samhälle.

Elisabeth Guigou var justitieminster i Lionel Jospins regering – den senaste socialistregeringen i Frankrike – mellan 1997 och 2002. Hon skakas av den bristande respekten i det amerikanska rättsväsendet och i media för den enskilda individens rätt att inte dömas offentligt innan han eller hon dömts i rätten. Hon hänvisar till de bilder som visar Strauss-Kahn när han förs ur häktningslokalen i Harlem före den preliminära domstolsförhandlingen. Guigou störs också av att Strauss-Kahn enligt bilderna inte fått möjlighet att klä sig korrekt.

Elisabeth Guigou gör en stark åtskillnad mellan en kvinnokarl och en våldtäktsman. Om det visar sig att Strauss-Kahn är det senare kommer domen att bli hård, menar hon. Tills dess ska han skyddas.

Så ser den också  socialistiska ledningen i övrigt på affären. Alla lutar sig mot rätten att aldrig dömas innan domstolen formellt dömt. Anklagelserna är starka nu mot amerikanarna för brister i det avseendent. Den folkliga opinionen i Frankrike går längre. I en snabbundersökning som publicerades i Le Monde på nätet i dag visar det sig att en majoritet av fransmän tror att hela affären är en komplott av amerikanarna.

Det anmärkningsvärda i den franska debatten kring affären är att ytterst få tar hänsyn till offrets situation. Tvärtom i vissa fall. Inom eliten i det franska samhället är det lätt att känna igen sig i Dominique Strauss-Kahn och närmast omöjligt för att inte säga ointressant att försöka förstå hur den unga kvinnan upplever dagarna efter konfrontationen med sin gäst på hotellet, med polisen och med trycket från media i USA och i hela den övriga världen.

Robert Badinter var justitieminister redan under Mitterands tid som president men är fortfarande en vital man som gör uttalanden i politiska och juridiska frågor. Han har varit en av Frankrikes främsta jurister under flera decennier. Han lyfter upp frågan i en intervju i en radiokanal om det råder jämlikhet i praktiken mellan städerskan och chefen för IMF. Svaret är nej, menar Badinter. Han beskriver i intervjun hur Strauss-Kahn sitter bland andra anklagade i rättssalen och “förnedras medvetet som en knarklangare”. “Hon som anklagar (=hotellstäderskan) säger att hon är ett offer och henne skyddar man. Dominique Strauss-Kahn däremot svarar att han  är oskyldig och honom slår man ner”.

Rätten att bli betraktad som oskyldig tills dess motsatsen har bevisats är den argumentationslinje som i praktiken alla i det franska elitsamhället hänvisar till dessa dagar. Det är naturligtvis en oklanderlig och riktig hållning i sig. Problemet är att hela Frankrike vet att Strauss-Kahn redan har ett antal tvivelaktiga affärer bakom sig. Någon eller möjligen några fall är paralleller till händelsen i New York men dessa har skett i Frankrike och leder därför aldrig till någon anmälan från kvinnornas sida.

En främmande röst är Gisèle Halimi, en stjärnadvokat som försvarat många kvinnor i utsatta lägen under åren. Hon anklagar inte minst kvinnorna i socialistpartiet som Martine Aubry coh Elisabeth Guigou för att inte ta hänsyn till hotellstäderskans situation. Eftersom alla politiker valt att skydda sig bakom den juridiska skyddsbarriären kan inte heller diskussionen om den franska kulturen kring mäns förförelse och/eller förtryck av kvinnor tas upp. Halimi gör det men hon är mycket ensam

Media följer politikerna i denna affär. Jag har sett ett nyhetsinslag med upprörda franska feminister och ett inslag som visar hur den anglosaxiska pressen kritiserar det franska samhällets ålderdomliga kvinnosyn. Sådana inslag drunknar i medias rapportering.

Strauss-Kahn och den franska kvinnosynen
Strauss-Kahn och den franska kvinnosynen 150 150 Tomas Lindbom

Det är fortfarande inte avgjort i domstol vad som hände i sviten på Sofitel i New York i lördags. Kommentarerna kring vad som hänt eller inte hänt flödar däremot över i tv, tidningar och på internet. Dominique Strauss-Kahn beskrivs ständigt som en kvinnokarl och det är en förmildrande omständighet i denna affär. En kvinnokarl tillåts göra ganska mycket innan ens hans offer är beredda att anmäla honom. En kvinnokarl kan i vissa lägen begå det som skulle betecknas som våldtäkt men det kan då ses som ett snedsteg från en normal förförelse av en kvinna.

Journalisten Tristane Banon utsattes för ett våldtäktsförsök 2002 när hon skulle intervjua Dominique Strauss-Kahn. När hon inte accepterade hans fysiska närmanden kom de i handgemäng och hon fick slå sig fri. Hon anmälde honom aldrig men säger sig vilja göra det nu när historien i New York blivit känd.

Enligt hennes mor har åren sedan denna händelse 2002 varit plågsamma för Tristane som berättade om det i ett tv-program 2007 men gjorde det i en lättsam ton och hennes berättelse togs inte heller emot som något särskilt anmärkningsvärt av programledaren. Alla närvarande i programmet, som spelas in med olika kända personer runt ett middagsbord,  konstaterade att denne politiker – som då inte nämndes vid namn – var en notorisk kvinnojägare. Programledaren skrattade och antydde att också han skulle ha velat göra vissa närmanden mot Tristane eftersom hon ju var ung och vacker.

Franska folket ser sig allmänt sett som försvarare av jämställdhet mellan män och kvinnor. Lagen mot burka är ett exempel på ett försvar för kvinnans frigörelse enligt det gängse synsättet. Däremot verkar den här formen av extrem förförelse svårare att genomskåda som ett instrument för att förtrycka kvinnor. Toleransen är stor mot män som uppträder som så kallade kvinnokarlar. Typiskt är att Tristanes mor, en ledande socialistpolitiker i Normandie, tyckte det var rätt av dottern att inte anmäla Strauss-Kahn för våldtäkt 2002. “Han var säkert i obalans under den perioden och han är för övrigt en så charmerande och vänlig person”. Så uttrycker sig en fransk mor som sett sin dotter plågas i snart tio år över denna händelse.

Dominique Strauss-Kahns hustru, Anne Sinclair, förlät hans snedsprång häromåret med en anställd på Internationella valutafonden. Nu säger hon i ett uttalande angående händelsen i New York att hon inte ett ögonblick tror på städerskans och polisens uppgifter.

De franska socialisterna och många andra officiella personer i det franska etablissemanget upprörs över hur en så framstående person som Dominique Strauss-Kahn behandlas så illa av polisen. Han behandlas precis som vem som helst, konstaterar med avsky en av de socialistiska ledarna, Vincent Peillon,  i en intervju i dagens  13-nyheter på tv-kanalen France 2. Peillon menar att den som har mycket makt och mer att förlora på att exponeras i media ska behandlas med silkesvantar vilket inte behöver ske med en vanlig person som åtalats för samma sexbrott.

Det franska elitsamhället och det patriarkala livsmönstret syresätter varandra. Ingen röst avviker. Jag har följt diskussionerna kring denna affär ganska noggrant de senaste 36 timmarna. Strauss-Kahn ska naturligtvis inte dömas på förhand men det hade varit intressant med en reflektion kring den nakna maktens arrogans och den förnedring av kvinnor som ständigt pågår i maktens korridorer och sängkammare. Inte ett ord om detta.

  • 1
  • 2