maj 2011

Ett dygn har förflutit sedan Internationella valutafondens chef Dominique Strauss-Kahn togs om hand av polisen i flygplanet ute på JFK i New York. Nu sitter han anhållen för sexuella brott som kan ge honom upp till tjugo års fängelse i USA. Men han har redan anlitat en av landets främsta advokater. Han förnekar till alla anklagelser och hälsar genom sin advokat att han mår bra. Ett politiskt högdjur som inte kan räknas ut även om han misstänks för brott som skulle knäcka vem som helst och göra honom eller henne dömd till livstids förnedring utan politiska uppdrag. Strauss-Kahn är i brygga men inte helt uträknad.

Det står klart att Strauss-Kahn oavsett utgången i den rättsliga affären inte kan kandidera som socialisternas presidentkandidat vid primärvalen i höst. Det finns flera orsaker till det. Den anklagelse som ligger i åtalet är tillräckligt för att beröva honom den trovärdighet som behövs för att kandidera mot andra starka socialistledare i en tuff valkampanj inför primärvalet.  För det andra har han en lång historia av delvis komprometterande kvinnoaffärer bakom sig. Om han frias kommer det med all sannolikhet att av många avfärdas som ett exempel på hur rättvisan är orättvis. Den som har mycket pengar och bra kontakter klarar sig undan en fällande dom. Dominique Strauss-Kahn är oerhört förmögen och kan utan svårigheter köpa sig den yppersta av elit inom advokatkåren och med hjälp av den hitta de luckor i lagen som räddar honom ur denna affär. Strauss-Kahn mot en hotellstäderska. Det är svårt att se att Strauss-Kahn inte vinner den striden men till priset av en moralisk dom i sitt hemland.

Det politiska etablissemanget i Frankrike har  hittills hållit sig avvaktande. Endast Marine Le Pen och någon enstaka högerpolitiker har fördömt Strauss-Kahn. Regeringens talesperson har varit ytterst försiktig. Så har också Strauss-Kahns konkurrenter om ledarskapet inom socialistpartiet förhållit sig. En friande dom kommer säkert officiellt att tolkas som att han är oskyldig. I praktiken är han för överskådlig tid en död man inom politiken. Strauss-Kahn är 62 år och hinner knappast tillbaka till en post som president, premiärminister eller liknande innan han blir för gammal. Däremot kommer han säkert om några år att åter kunna ta plats i den politiska debatten och kanske få en framträdande rådgivande roll i en regering eller i andra ledande sammanhang.

Franska folket kommenterar förstås händelsen på bloggar och i nättidningar. Här spretar uppfattningarna. Vissa tror att  händelsen på hotellet i New York var arrangerat av politiska motståndare till Dominique Strauss-Kahn. Det är förstås ingen orimlig tanke men ändå rätt osannolik. Riskerna med att  bli avslöjad för den som arrangerar ett sådant bakhåll är  trots allt väldigt stora. Hotellstäderskan blev  dessutom skadad och tvingades åka till sjukhus för vård efter det möte hon uppenbarligen hade med Strauss-Kahn på hotellrummet. Uppgifterna i media om hennes vittnesmål är knapphändiga men polisens åtal bör rimligen bygga på ett större  bevismaterial än hennes berättelse. Det finns DNA-spår på mobiltelefonen som Strauss-Kahn glömde och på andra föremål i den svit han bodde i, visar sena nyheter under söndagskvällen.

Det är klokt att avvakta vidare tolkningar och slutsatser. Sannolikt friges Strauss-Kahn ur sitt häkte inom kort, förmodligen med reseförbud utanför USA. Vad som sedan händer vet ingen. Det som är säkert är att fransk politik återigen kokar av känslor och spekulationer och att nästa års presidentvalet fått en start som ingen kunnat ana men som kommer att göra den både lång och het. Och kanske gynnar den Nicolas Sarkozy. Kanske var detta precis vad han behövde för att kunna ta sig upp ur det opinionsmässiga underläge han befunnit sig sedan flera år. tillbaka.

Igår kväll svensk tid greps Dominique Strauss-Kahn, Internationella valutafondens chef och förväntad presidentkandidat för franska socialistpartiet i New York. Han är misstänkt för försök till våldtäkt på en kvinnlig städare på ett lyxhotell i New York.

Dominique Strauss-Kahn satt redan på Air France-planet som skulle ta honom till Paris när två civilklädda poliser uppvaktade honom och förde honom till en arrestlokal på JFK-flygplatsen. Där lär han fortfarande sitta nu på söndagsmorgonen svensk tid.

Enligt uttalanden från en ansvarig poliskommissarie ska Strauss-Kahn, helt naken, ha attackerat en städerska som kom in på hans svit på hotellet  i New York, gjort fysiska närmanden och även åsamkat henne  skador på kroppen. Hon ska ha lyckats fly ur sviten och kallat på polis. När polisen anlände var Strauss-Kahn försvunnen. Men i all hast. Han hade glömt mobiltelefonen på ett  bord inne i sviten. Strauss-Kahn är misstänkt för sexuellt ofredande och försök till våldtäkt.

Strauss-Kahn förväntades lämna besked inom kort ifall han skulle ställa upp som kandidat i socialistpartiets primärval i höst i mening att bli utmanare till Nicolas Sarkozy i presidentvalet nästa vår. Denna händelse har förstås försvårat för honom att kandidera oavsett han är skyldig eller inte. Den franska opinionen är mer tolerant i frågor som rör politikers privatliv än i Sverige. Denna händelse pekar ändå på att Strauss-Kahn nu spelat bort sina chanser att bli president. Det är en sak för en redan vald politiker i Frankrike att vara misstänkt eller dömd för olagliga handlingar. De kan förlåtas och politikern sitta kvar på sitt ämbete. Men nu gäller det att bli vald och att dessförinnan klara två tunga nomineringar; först bli socialisternas kandidat  i presidentvalet och sedan att också besegra den sittande presidenten i maj nästa år. Det är en helt annan och svårare sak för en politiker med en så nedsvärtad historia som denna i bagaget.

För precis 30 år sedan, den 10 maj 1981 valdes Francois Mitterand till ny president i Frankrike, den förste och hittills enda socialistiska presidenten under den konstitutionella period, den femte republiken, som skapades av Charles de Gaulle 1958. Fem borgerliga och en socialist har lett Frankrike under dessa 53 år.

Jag minns den 10 maj 1981 väldigt väl. Jag ledde en grupp av pensionerade svenska läkare på turistresa med buss i Bretagne. Vi startade valdagens morgon i Paris och övernattade i staden St Malo med sin gamla stadskärna omgiven av murar, alldeles vid Atlantkusten. Under dagen hade jag berättat för gruppen om valrörelsen. En av männen slog vad med mig om 10 francs att den sittande presidenten och liberalen Valéry Giscard d´Estaing skulle bli omvald. Jag satte emot. Jag trodde på Mitterand och det visade sig riktigt.

På kvällen åt vi middag i hotellets matsal. Det fanns ingen tv på hela hotellet utan bara en radio i köket. Klockan 20 när resultatet som alltid i franska val skulle kungöras – samtidigt som vallokalerna stängde – gick jag ut i köket och fick resultatet. När jag gick in till gruppen i matsalen och meddelade utgången reste sig den pensionerade mannen, gick fram till mig  och tryckte pengen i min hand.

Det var lugnt i St Malo den kvällen men senare fick jag höra om de starka glädjeyttringarna på gatorna i Paris och andra större städer. En frihetskänsla för många som kände sig instängda i en gammal konservativ nation. Giscard d´Estaing hade visserligen öppnat Frankrike för en viss modernitet under sina sju år som president. Han hade bland annat infört rätten till abort. Men Frankrike var fortfarande ett starkt centraliserat land med gamla konservativa värderingar och en självklar hierarki där överheten styrde. Varken företagare eller vanliga löntagare hade svängrum i den tidens Frankrike, styrt snarare av den gamla överheten inom staten; höga tjänstemän i de centrala administrationerna, professorer och rektorer vid lärosätena, polis och höga militärer.

Francois Mitterand blev ett hopp för många och i vissa avseenden infriades förhoppningarna. Han införde en femte semestervecka och lagstiftade om 39 timmars arbetsvecka. Han demokratiserade på många områden. Frankrike var ett modernare land när han lämnade över presidentmakten till Jacques Chirac 1995.

Francois Mitterand kan också kritiseras för mycket. Hans ekonomiska politik ledde snabbt till att en stor del av storfinansens kapital lämnade landet. Samtidigt strödde han kostsamma sociala reformer omkring sig. Krisen blev akut bara något år efter makttillträdet och den socialistiska regeringen med inslag av kommunister tvingades till en hårdare och restriktivare politik gentemot de vanliga medborgarna och en mer välvillig hållning till kapitalet. Mitterand var i grunden pragmatiker och anpassade sig snabbt till verkligheten.

Lionel Jospin var Mitterands trognaste supporter och han kom också att föra arvet vidare, bland annat som premiärminister i den socialistiska regering som samregerade med President Chirac efter en vänsterseger i valet till nationalförsamlingen 1997.

Jospin kom att avsluta Mitteranderan i fransk socialistisk tradition. I dag, den 10 maj trettio år efter Mitterands seger talar många socialister väl om sin gamle ledare. Samtidigt vet alla att den form av vänsterpolitik som han representerade inte längre är gångbar i en tid av globalisering och liberalisering. Dagens ledare som nu slåss om rollen som utmanare till Nicolas Sarkozy i nästa års presidentval är alla mer socialdemokrater än socialister. Francois Mitterands rival om makten under alla dessa år, Michel Rocard, stod för en mer marknadsanpassad vänsterlinje som i dag är mer gångbar. Även om Rocard aldrig får den glorian runt sig som Mitterand har haft och i viss mån fortfarande har så har hans politiska hållning segrat på lång sikt.

Vem det än blir som representerar socialisterna, Dominique Strauss-Kahn, Martine Aubry eller Francois Hollande, så kommer ingen att genomföra förstatliganden, höja skatter, genomföra generösa välfärdsreformer och införa 35 timmars arbetsvecka eller liknande. Hans eller hennes uppgift blir istället att driva miljöfrågorna, bekämpa högerns alltmer vildsinta främlingsfientliga politik, reformera arbetsmarknadspolitiken och stimulera fler människor i den unga generationen att utbilda sig mer.

Francois Mitterand levde förstås i en annan tid men han var en gammal man redan när han tillträdde presidentposten för trettio år sedan. Under den andra mandatperioden var han fysiskt försvagad. Han dog också bara något år efter det att han lämnat Elyséepalatset för sin efterträdare Jacques Chirac.

Trettio år är rätt lång tid. I Sverige regerade Torbjörn Fälldin och Olof Palme skulle återvända till makten 1982. Den politiska debatten och de politiska alternativen formulerades på ett helt annat sätt i Sverige. Så var det också i Frankrike. Tron på staten är fortfarande påfallande stark i det landet men 1981 var den enorm. Francois Mitterand var frälsaren för den stora delen av arbetarklassen. Han skulle förbättra deras villkor och höja deras status i samhället. I dag vänder sig samma grupper alltmer mot en helt annan ledare. Marine Le Pen.

Den politiska debatten är alltid intensiv i Frankrike. Det finns länder där den kokar över i större känsloengagemang men knappast något där människor från alla sociala kategorier bryr både sin hjärna och sitt hjärta i sådan omfattning med samhällsfrågor. En utomstående betraktare frågar sig dock: Hittar människor någonsin en lösning?

Ekonomerna spekulerar om gamla eller nya modeller för tillväxt och ökad köpkraft för människor. Politikerna lovar samma sak. Media hänger på  men verkar sällan ställa den viktigaste frågan: Finns det någon lösning på den ekonomiska krisen i Frankrike?

Frankrike har haft hög arbetslöshet sedan 70-talet och den har inte minskat. Snarare har den bitit sig fast ännu hårdare genom att ungdomen är mer drabbad i dag. Köpkraften har blivit svagare. Hjulen snurrar inte som under de trettio goda åren efter andra världskriget. Är det inte dags att efter fyrtio år av kris börja fundera i helt andra banor?

Tänker i andra  banor gör också många fransmän som söker sig tillbaka till en dröm om ”det riktiga Frankrike” utan invandring där de urgamla franska värdena odlas. Denna dröm finns både hos överklassen och arbetarklassen. Dessa fransmän misstror liberalismen som vill öppna gränserna och tror på Europa och på globaliseringen. Samma fransmän misstror socialismen som förklarar krisen i termer av ökade sociala och ekonomiska klasskillnader men som i dag saknar konkreta förslag på hur det goda och jämlika samhället ska återupprättas.

De flesta franska medborgare vill inte eller vågar inte pröva en helt ny modell för att lösa den aktuella krisen i samhället. Motståndet mot globaliseringen och nostalgin kring det vita Frankrike är naturligtvis att stoppa huvudet i sanden bortsett från alla andra obehagliga följder.

Bekymret är att endast den extrema högern har en lösning som kan entusiasmera en del väljare, främst inom den traditionella arbetarklassen. Frankrikes invandrare känner hoten mot sin existens och inga ledande politiker träder fram och försvarar dem modigt och på allvar. Den stora vanliga medelklassen som inte bejakar de högerradikala locktonerna kan knappast entusiasmeras av vare sig vänster- eller centerpolitiker. President Sarkozy är impopulär hos den traditionella moderata högern. Dessa väljargrupper ser inte heller någon framtid i hans utspel och löften.

I ett politiskt tv-samtal häromdagen konstaterade ekonomen Jean-Marc Daniel att en avgörande faktor för framtiden är budgetunderskottet. Med denna tunga ballast kan ingen regering för närvarande  föra en reformpolitik som kan stimulera till ökad köpkraft och till ett positivare näringsklimat.

Det är uppenbart att många människor slutat tro på de ekonomiska lösningarna på samhällsproblemen. De klassiska partierna har i ett sekel levt på denna självklara grundsyn att politik handlar om att stimulera tillväxten och fördela den någorlunda rättvist. När förutsättningarna för att agera rationellt ekonomiskt verkar svikta kommer andra frågor i centrum; främst de kulturella med inriktning på invandringen. Frankrike stannar. Frankrike sluter sig.

En lösning på krisen: Vem har den? Förmodligen politiker som vi ännu inte sett och hört. Förhoppningsvis politiker med mod att utmana de svåra samhällsfrågorna. Förhoppningsvis mer ansvarsfulla politiker än Marine Le Pen.