september 2014

Helt följdriktigt ledde valet till senaten på söndagen till ännu en seger för högern. Halva antalet platser stod på spel detta år vid de indirekta valen till det franska överhuset. Högern får efter valet en övervikt på cirka femton platser, enligt preliminära beräkningar, och återtar därmed majoriteten i senaten. Dessutom har Nationella fronten för första gången i historien fått platser i senaten, närmare bestämt två.

Det franska parlamentet består av två kamrar, nationalförsamlingen och senaten. Nationalförsamlingen, som väljs i direkta val vart femte år, har en dominerande ställning över senaten som alltså väljs indirekt genom elektorer utsedda efter de lokala valen. Senaten kan inte stoppa lagförslag, bara modifiera och försena processen. Den har som alla överhus i demokratierna rollen av att balansera omedelbara uttryck för folkviljan. Senatens ledamöter är också ofta äldre och det råder en mer konservativ atmosfär där än i nationalförsamlingen.

Soignerade herrar och damer utbyter åsikter när mötena i nationalförsamlingen mer präglas av elaka inlägg, personliga påhopp och hånfulla skratt.Här tillåter sig ledamöter att lufta värderingar som skulle vara direkt pinsamma i nationalförsamlingen. Som Gérard Longuet, tidigare försvarsminister men också gruppledare för högerpartiet UMP i senaten. Han ville i ett anförande visa att han alls inte var emot kvinnor – apropå kritik för en alltför stor manlig dominans i senaten  och i senatens utskott. ”Jag vill säga att jag är gift – med en kvinna – vilket inte är så konstigt. Jag har bara döttrar. Och dessutom är vår hund en tik.”

Senaten har under femte republiken från 1958 bara haft vänstermajoritet en gång, nämligen under dessa tre år från 2011 till 2014. Nu är ordningen återställd, kan man säga. Orsaken är den kraftiga högervind som blåste i kommunalvalen i mars i år.

Dagens senatsval får ingen direkt påverkan på regeringspolitiken. Det blir lite segare att processa lagförslag men det var inte heller lätt när senaten hade vänstermajoritet. Samtidigt mår inte regeringen bra av att ständigt förlora i val. Nu har alla val sedan 2012 gått till högern. Två nya regionala val under 2015 kommer säkert att sluta lika illa för vänstern. Trösten ligger i att Sarkozy också förlorade alla mellanliggande val mellan 2007 och 2012.Dock – han förlorade också presidentvalet 2012!

Det var ingen överraskning. Förre presidenten Nicolas Sarkozy har återvänt officiellt till politiken. Han tänker rädda högern och vill samla hela folket. Han har förstås siktet inställt på att återta presidentskapet efter nästa val 2017. Frågan är om han lyckas. Chanserna är stora men hindren flera.

Det vilar något magiskt över Nicolas Sarkozy. Han är inte som de andra som slåss om Frankrikes högsta politiska ämbete. Han är karismatisk, förförisk, skamlös, folklig samtidigt som han älskar överklassen med pengar och makt. Ingen förhåller sig neutral till honom. I den värld där politikerna blir alltmer strömlinjeformade lockar han tillräckligt många som vill drömma om att en man ska frälsa nationen. Som hoppas att han besitter en kraft som gör honom mäktig att förändra och förbättra tillståndet i landet samtidigt som han ska återge Frankrike sin ärofulla ställning i världen.

UMP – den franska högern – fungerar inte som partier i en parlamentarisk demokrati. Detta konglomerat av olika höger- och centergrupper fungerar om det finns en ledare som inspirerar medlemmarna. Sarkozys konkurrenter om rollen som presidentkandidat för UMP i valet 2017 talar om primärval där den vinner som får flest röster. Detta förfaringssätt är egentligen främmande för den franska högern. Medlemmarna drömmer om mannen som stiger fram, förför dem med en drömbild av framtiden och för det ger medlemmarna carte blanche. Det behövs inga val. ”Vi tror på dig, ledare, Vi älskar dig”. Nicolas Sarkozy är politikern som har den personligheten att lyckas beröra medlemmarnas hjärtan och få dem att ge honom ett sådant öppet mandat.

Hindren för Sarkozy är ändå många. Det är inga duvungar han möter fram mot 2017. Alain Juppé, tidigare premiär- och utrikesminister, ställer upp i ett tänkt primärval inom UMP. Francois Fillon, Sarkozys egen premiärminister under fem år, är också kandidat.

Det finns invändningar mot Sarkozy inom partiet. Han har trots allt förlorat ett val. Han är älskad av en del av partiets medlemmar och väljare men han är också hatad hos många väljare som behöver vinnas för att valet 2017 ska bli en framgång för högern. Sarkozys sista år som president var inte bra. Han drev för långt åt höger och hans invandringspolitik chockerade även många inom UMP.

UMP är ett trasigt parti som kanske inte ens är tillräckligt dugligt för att presentera sig i valet till nationalförsamlingen som följer på presidentvalet. Sarkozy håller öppet för att helt enkelt upplösa UMP och skapa en ny konstellation som stöttar honom i valet.

Den förre presidenten förföljs av olika affärer där hans förehavanden fortfarande är höljda i dunkel. Det påverkar förstås hans möjligheter att bredda sin väljarbas utanför skaran av trogna. I Frankrike är inte affärer en så tung belastning. Alla vet att i stort sett alla politiker har haft handen i någon syltburk där handen inte bort vara.Men Sarkozy har de senaste åren varit misstänkt för oegentligheter i sex eller sju olika affärer. Det är trots allt lite besvärande.

Till slut har trots allt Sarkozy politiska motståndare. Socialistpartiet är i dag sönderslaget av motgångarna för regeringen och för Hollande. Det utesluter ändå inte att saker och ting kan förändras. En konjunkturuppgång kan räcka för att Hollande söker väljarnas förtroende för omval och kan få det. Osannolikt men inte omöjligt. Marine Le Pen stärker ständigt sin ställning. I opinionsmätningar vinner hon över de flesta andra kandidater i en tänkt andra valomgång  – men aldrig mot Sarkozy. Men Sarkozy kommer att utsättas för hårda politiska attacker när han på allvar ger sig in i en valstrid. Om han kläms mellan Nationella fronten och vänstern kan han mycket väl tappa i stöd och det skulle – vilket Gud förbjude – kunna göra Le Pen till president.

Frankrikes premiärminister Manuel Valls fick ett knappt men klart stöd i en förtroendeomröstning i den franska nationalförsamlingen häromdagen. Ändå la trettio av Socialistpartiets ledamöter ner sina röster. De gröna och kommunisterna röstade emot liksom oppositionen till höger. I sitt tal inför omröstningen presenterade Valls skattesänkningar för cirka 9 miljoner fransmän. Han höjde helt enkelt den nedre gränsen för inkomstskatt till nivån 12 000 € per år.

Manuel Valls är Francois Hollandes högra hand i dubbel bemärkelse. Han ersatte den förre premiärministern Jean-Marc Ayrault i april i år med uppgiften att hårdare och bestämdare driva en utbudspolitik med minskningar i den offentliga sektorn och lättnader för företagen. Inte oväntat har kritiken från vänstern – alltså även inom Socialistpartiet – ökat. Även så tunga politiker som Martine Aubry har klagat och finansministern Arnaud Montebourg gjorde revolt och tvingades lämna regeringen efter sommaren.

Nu justerar Valls politiken med inslag av stimulansåtgärder för hushållen. Det har visat sig att skattehöjningarna 2012 inte lett till vare sig lägre statliga utgifter eller ökad tillväxt. Nu försöker alltså regeringen stimulera ekonomin med denna skattesänkning för de svagaste grupperna.

Vänsterflygeln inom partiet och partierna till vänster om Socialistpartiet är inte nöjda. De vill ha en radikal skattereform som domineras av en progressiv skatteskala. Nuvarande system bygger på olika nivåer som är ganska låsta i sin struktur. Ayrault lovade under sin tid en ny skattereform men den verkställdes aldrig. Den blev inte ens presenterad som ett konkret förslag från regeringen.

Det kan finnas skäl att stimulera köpkraften genom skattesänkningar. Ändå känns detta nya förslag mer som en eftergift för en alltmer besvärlig vänsterflygel inom partiet. Det är sorgligt att säga men hela Hollandes regeringsperiod har präglats av olika hugskott som aldrig hunnit förverkligas innan ett nytt och annorlunda förslag presenterats.

Regeringen leker också med ord. Ansvarspakten som Hollande presenterade för nio månader sedan gäller fortfarande i princip. Regeringen bestrider att det är ett åtstramningsprogram. Det senaste utspelet om skattesänkningar visar, menar Valls, att det är ett balanserat förslag som både minskar kostnader och stimulerar ekonomin. För en utomstående bedömare verkar programmet rätt tandlöst. Det går inte att komma ifrån att underskottet är betydligt högre än genomsnittet i EU (4,5 procent mot cirka 3 procent i hela EU, Grekland och Portugal inräknade) Statsskulden växer också år från år för att inom kort nå 100 procent av BNP. Man behöver inte vara nyliberal anhängare av Milton Friedmans idéer för att känna sig tveksam över att regeringen inte skaffar sig bättre muskler för att attackera den ekonomiska krisen innan utländska långivare börjar begära högre ränta på sina lån.

Politikerna till vänster om Socialistpartiet menar att landet nu behöver mer stimulans och att man bör överse med skulder och underskott i budgeten. Frågan är om detta är rätt inställning när tillväxten är 0 procent och inte verkar lyfta förrän tidigast om ett år. Mycket elände hinner hända före dess.

Högern har ingen politik över huvud taget. Det är närmast pinsamt att se hur UMP på grund av interna motsättningar bara ägnar sig åt att försöka kullkasta regeringens politik utan att ha ett alternativ. Det är verkligen plakatpolitik av sämsta sort. Nu väntar alla på att Nicolas Sarkozy presenterar sin kandidatur för presidentvalet 2017 och därmed återtar rodret för partiet. Trots hans brister kan det ändå vara en fördel för landet. Då kan åtminstone politiken få ett tydligare innehåll med två krafter som står mot varandra och där båda är förmögna att regera. Yttersta vänstern klarar inte av det och Nationella fronten skulle leda landet mot en katastrof.

Skillnaderna mellan olika block är större, främhävs tydligare och tonläget är högre. Så kan fransk politik sammanfattas när det kommer till partiernas ageranden och i jämförelse med förhållandena i Sverige. En svensk valrörelse så tunn på dramatik vore omöjlig att tänka sig på andra sidan floden Rhen.

Jag följer normal fransk dagspolitik mer intensivt än svensk men i den svenska valrörelsen är det svårt att inte dras in i debatten och ta ställning. Jag jämför hela tiden med förhållandena i Frankrike och visst är det skillnad. Politiken är fransmännens livsluft. Konfrontation är också ett karaktärsdrag för den franska kulturen i stort och naturligtvis sätter den sin prägel på den politiska debatten. Politik känns bitvis som på liv och död. Det betyder också skillnad privatekonomiskt för politikerna. De är beredda att göra mycket  – ibland brottsligt mycket – för att skaffa sig egna ekonomiska fördelar. Skandalaffärerna förekommer alltid i stor utsträckning bland franska politiker.

Frankrike har i dag i praktiken en uppdelning i minst tre politiska block. Vi skulle kunna säga fyra. Den klassiska uppdelningen är mellan höger/center å ena sidan och vänstern å den andra. Majoritetsvalssystemet gynnar också en sådan uppdelning i två block. Den nuvarande nationalförsamlingen domineras av de två stora partierna, UMP till höger och PS (socialistpartiet) till vänster. Men sanningen är en annan om vi tittar på opinions- och röstsiffror. Nationella fronten har stärkt sin ställning och Marine Le Pen är för närvarande Frankrikes populäraste politiker. Partierna till vänster om socialistpartiet drar sammanlagt cirka tio procent av rösterna om vi också inräknar de gröna. Klyftan mellan yttersta vänstern och socialisternas regering fördjupas. UMP och centerpartiet UDI tenderar snarare att markera ökat motstånd mot Nationella fronten. Se här ett nytt landskap med fyra block.

Politiskt är också skillnaderna större. Nationella fronten (FN) är mer aggressivt i sin invandringskritik och främlingsfientlighet än Sverigedemokraterna. FN har också mer långtgående krav i annan riktning än andra partier när det gäller synen på ekonomi. Sverigedemokraterna är snarare liberala och marknadsorienterade och röstar oftast med alliansen. Nationella fronten däremot har starka likheter med vänsterpartiet i sin systemkritik mot finansvärlden.

UMP och delvis UDI är europavänliga, marknadsorienterade men på franskt vis också öppna för statlig intervention i större utsträckning när det gäller att skydda den inhemska företagsamheten. Dessa partier, särskilt UMP, är mer konservativa i moralfrågor. Det är stor skillnad på UMP:s ledning och de nya moderaterna. UMP röstade till exempel emot samkönade äktenskap 2012-13. Framförallt vågar inte UMP ta tag i de reformförslag som de talar om. Sarkozy var kaxig i valrörelsen men tvekade inför egna förslag som besparingar i den offentliga sektorn.

Socialistpartiet har en tradition av att vara mer vänster i ekonomiska frågor.Partiet har intill denna mandatperiod stått för ständigt nya krav på ökat välstånd genom den offentliga sektorn.  En socialist kräver högre minimilöner, försvar för en bibehållen låg pensionsålder och en ovilja att spara på offentliga utgifter över huvud taget. Partiets väljare känner därför känner inte igen sig i den nya politik som Hollande driver, särskilt från och med detta år. Samtidigt är det otänkbart för honom och premiärminister Valls att söka stöd i mitten. Blockpolitiken är här om möjligt än mer cementerad än i Sverige. Slutligen är partierna till vänster om socialistpartiet både ideologiskt och känslomässigt starkt förankrade i en politik som först och främst stöder de lågbetaldas och arbetslösas krav på ökad jämlikhet och sätter moral och principer före pragmatism och anpassning till det internationella kapitalet. De söker en annan världsordning som bygger på jämlikhet och rättvisa och struntar högaktningsfullt i om denna politik – genomförd – skulle kasta landet in i svåra problem i relationen med övriga EU, med kapitalet och göra landet ännu mer skuldsatt.

Tonläget är högre i Frankrike. Den ideologiska övertygelsen driver människor att ta strid för sina idéer. Den välbeställda medelklassen tycks naturligtvis mer städad och förnuftig men denna del av befolkningen hotas heller inte av åtstramningspaket och allianser med Angela Merkel. En stor del av den mindre bemedlade delen av befolkningen tar ton och kräver sin rätt på ett sätt som inte svenska arbetslösa eller låginkomsttagare gör. Denna del av befolkningen tror heller inte på marknadsekonomins förmåga att ställa allt till rätta genom ökad liberaliering och ökad konkurrens. Dessa människor är helt enkelt genomskeptiska mot dagens liberala utveckling i Europa och talar om det i strejker och demonstrationer. De är mycket skeptiska mot makten i Paris, även när den fylls med vänsterpolitiker. De tror inte på det som maktens män och kvinnor försöker tala om för dem. Det är jobbigt men i någon mening också befriande. Det höjer i alla fall tonläget i alla franska debatter.

Det går inte att berätta för fransmän om att en svensk valrörelse handlat om en knuff i en debatt i tv. En knuff som dessutom inte var någon knuff. De skulle inte förstå att högerns och vänsterns främsta ledare berömmer varandra och att det sträcks ut händer åt alla möjliga håll. De skulle förmodligen somna under en svensk politisk debatt. I Sverige döljs de skillnader som finns för att inte oroa mittenväljare. Politiker talar långsamt och med len tunga för att inte bli anklagade för att vara kaxiga, överlägsna eller tala i munnen på någon annan. I Frankrike skulle sådana debatter uppfattas som ett svek mot idealen och mot politikers ansvar att hitta nya och bättre lösningar på samhällsproblemen som alltid existerar.

De låga opinionssiffrorna för Francois Hollande har skapat en allt djupare splittring inom den franska vänstern. Det handlar nu om en katastrofsituation trots att nationalförsamlingen fortfarande i princip ger regeringen en absolut majoritet. Men vad hjälper det när vissa ledamöter fronderar, stödpartier sviker och presidenten är så skadskjuten att han snart kan bli helt oförmögen att regera landet.

I helgen steg förre arbetsmarknadsministern och den starkaste utmanaren till Francois Hollande i socialisternas primärval 2011 in i ringen. Hennes namn är Martine Aubry. Hon förklarade från sin position som borgmästare i Lille och med starkt stöd i socialistpartiets medlemskader att regeringen för en alltför stram ekonomisk politik, Det behövs mer av tillväxtstimulerande åtgärder. Underskottet i budgeten ska minskas men inte så mycket att det påverkar tillväxten. Företagen ska stimuleras men inte bankerna, säger hon.

Martine Aubry lägger sig därmed nära den grupp av ett fyrtiotal socialister i nationalförsamlingen som medvetet opponerar mot regeringen. Hon går också ut en kort tid efter regeringsombildningen där tre ministrar med tydlig vänsterprofil lämnade; fick sparken eller gick självmant. Martine Aubry var generalsekreterare i partiet fram till valet 2012. Hon är närmast en ikon för väldigt många socialister på gräsrotsnivå. Hennes kritik är farlig för regeringen.

Martine Aubry har goda relationer med de gröna, särskilt dess starka kvinna Cecile Duflot. Det talas alltmer om närmare samarbete mellan flera partier vänster om den nuvarande ledningen inom socialistpartiet. Deras mål är att hitta en gemensam kandidat för presidentvalet 2017. Det handlar om att närma kommunisterna, vänsterpartiet och de gröna till varandra i vad som skulle kunna kallas för en form av valtekniskt samarbete. Martine Aubry skulle helt säkert inte ingå i en sådan samverkan. Men hon kan ha andra planer.

Det förefaller alltmer sannolikt att Hollande inte kan söka omval 2017. Hans position inom partiet är i dag så försvagad. Den ende som verkar komma på tal är Manuel Valls, den nuvarande premiärministern. Han är dock så högerorienterad att han näppeligen kan samla partiet bakom sig. Det är inte orimligt att partiet söndras mellan olika falanger och inte förmår stå bakom en enda kandidat. Martine Aubry kan bli den som utmanar Manuel Valls. Utgången i en öppen konflikt mellan Valls och Aubry är omöjlig att förutse. Det är heller inte säkert att partiet i sin helhet sluter om bakom den som i ett primärval får de flesta rösterna. Den väg som den socialistiska regeringen nu slagit in på må vara realistisk utifrån läget, inte minst gentemot EU och de internationella långivarna. Det är emellertid inte en väg som det socialistiska partiets medlemmar och närmast sympatisörer kan känna igen sig i.

Det närmaste året lär ge svar på några avgörande frågor för vänstern men också för regeringens framtid: Kommer Hollande att tvingas utlysa nyval på grund av misstroendevoteringar i nationalförsamlingen? Kan det gå så långt att han till och med tvingas avgå och utlysa ett nytt presidentval? Kommer vänstern att finnas kvar som ett begrepp som innefattar hela socialistpartiet och de partier som sägs stå till vänster om detta parti? Eller kommer regeringen och högerfalangen inom socialistpartiet att hamna i samverkan med centern och inte längre betraktas som vänster?

Stora frågor som inte är orimliga att ställa. Personkonflikter och maktspel kan leda till att svaren blir än mer överraskande och än mer dramatiska än vi i dag vågar tro. Att ett nytt politiskt landskap i Frankrike ritas upp framför våra ögon.