oktober 2015

Det stolta franska flygbolaget Air France går på knäna sedan några år tillbaka och nu verkar det riktigt allvarligt. Stora nedskärningar aviseras i dagarna

Häromdagen var frågan om Air France en av huvudnyheterna i televisionens nyheter. Jag såg nyheterna kl 13 i France 2 och blev i vanlig ordning undervisad av en journalist i studion. Det är en vanlig företeelse att nyhetsprogrammen låter en av sina egna anställda journalister förklara hur det ligger till i en viss samhällsfråga. Han eller hon står vid en stor tavla med olika grafer där tittarna får siffror svart på vitt hur det ligger till. Vinkeln väljs helt självsvåldigt av redaktionen och när journalisten är klar tackar nyhetsankaret vid studiobordet: ”Merci Daniel pour ces éxplications”  (Tack Daniel för dessa förklaringar). Det är som om vi alla tittare nu fått svaret på frågan varför arbetslösheten ökar eller – som i detta fall – Air France går dåligt.

Nåväl, för dagen skulle nedgången för Air France förklaras. Det gjorde journalisten genom att berätta hur bra det gått för bolaget i alla år. Vi fick inte bara siffror på det, tillbaka till 1930-talet, utan också bilder på gamla flygplan. Alldeles mot slutet av journalistens dragning, som sällan är längre än en minut, förklarades det att sedan några år har allt gått illa för Air France. Och så var det dags för studioankaret Elize Luzet att tacka för förklaringarna.

Det finns ofta ett drag av nostalgi över de gamla franska industriprodukterna. Det gäller att in i det sista drömma om tider som flytt och ägna så lite tid som möjligt åt dagens verklighet. Det kan en tv-kanal  göra och förmodligen få många tittare att bli lite glada istället för ledsna och upprörda över det som nu går snett. Men verkligheten tränger sig ändå på. Air France blöder. Under perioden 2012-14 har över 11 000 av totalt 63 000 anställda avskedats eller fått gå i pension. Nu väntar  varsel för ytterligare 3 000 personer under kommande två år. Minst. Dessutom handlar det om en radikal neddragning av antalet linjer. Främst gäller det långlinjer men också en säsongsanpassning på kortare linjer. Fler plan till en viss ort på sommaren men indragningar av vissa avgångar på vintern. Redan beställda plan försöker nu Air France ledning att slippa köpa och ledningen räknar med en betydligt mindre flyplansflotta under kommande år.

Ledningen ville i sina förhandlingar med personalen öka antalet arbetstimmar utan att ge lönepåslag. Air France personal har hittills haft bättre villkor vad gäller arbetstider än de flesta jämförbara bolag som till exempel British Airways. Främst piloterna, som har bästa avtalen, men även stewards och markpersonal var emot detta. Förhandlingarna bröt ihop och nu försöker ledningen köra över personalen med avskedanden och mindre omsättning i trafiken. Strejker är att vänta och de kan bli långvariga och ställa till ännu mer problem för bolagets relation till sina kunder.

Regeringen är bekymrad. Staten äger en knapp femtedel av Air France och ser liksom nästan alla fransmän Air France som sitt eget nationella bolag. Manuel Valls har vädjat till de fackliga organisationerna att gå ledningen till mötes men de vädjandena har varit förgäves.

Det är uppenbart att Air France alldeles för sent upptäckte konkurrensen från lågprisbolagen. Det är lätt att misstänka att en orsak är att Frankrike och fransmän tänker mindre globalt och konkurrensorienterat i sådana här frågor. De tänker på sitt nationella flygbolag, är stolta över det och odlar dess roll som ett flaggskepp för det franska och för fransk kvalitet. Det finns gränser för hur mycket ett nationellt flygbolag ska behöva anpassa sig till alla möjliga utländska konkurrenter som kör flyg som om det vore lokalbussar. Under senare år har särskilt flygbolag från mellanöstern kommit att konkurrera på ett hotfullt sätt med Air France.

Nu väntar alltså en kall vinter för bolaget och – förmodligen – också för passagerarna. Hur många inställda plan får vi räkna med som troget flyger med Air France från Sverige? Och får vi behålla tre turer Stockholm-Paris också i framtiden?