Monthly Archives :

maj 2016

Makt viktigare än avtal i franska arbetskonflikten
Makt viktigare än avtal i franska arbetskonflikten 150 150 Tomas Lindbom

Det är något besynnerligt med franska förhandlingar på arbetsmarknaden. Vikten av att profilera sig, visa musklerna, tar sådana proportioner att  parterna i en konflikt ständigt tar risken att försätta landet i akut krisläge. Det gäller särskilt de radikala fackliga organisationerna som aldrig varit svagare och nu slåss för sina liv.

Den gamla kommunistorganisationen CGT visar i denna konflikt att den inte över huvud taget vill förhandla om den arbetsrättslag som regeringen med hjälp av en paragraf i konstitutionen redan drivit igenom i nationalförsamlingen. Det handlar inte om att förändra i lagen utan att tvinga regeringen att helt dra tillbaka lagen för att sedan diskutera ett annat upplägg. Regeringen å sin sida söker nu öppningar för förhandlingar med CGT om innehållet i den lag som redan antagits för att justera den i en riktning som ska ge de anställda en bättre ställning när det gäller villkoren för uppsägningar och villkor för arbetstid, det vill säga när arbetsgivaren i ekonomiskt dåliga tider vill att de anställda ska jobba mer. De båda parterna, regeringen och CGT, är alltså inte överens om grunderna för eventuella förhandlingar.

CGT anklagar regeringen för att ha trumfat igenom lagen utan att först ha lyssnat på de fackliga organisationerna. Regeringen menar att de fackliga, i varje fall CGT och FO, inte velat samtala kring förslaget innan det blev en proposition. Det kan mycket väl stämma. CGT har ett intresse av att skapa kampstämning och försätta sina medlemmar i ett högt och aggressivt stämningsläge innan organisationen börjar resonera i sakfrågan. CGT är en kamporganisation som bara kan tänka sig framgångar via en dualistisk strid med fienden,  arbetsgivaren och regeringen. Det gäller för CGT att inte binda upp sig i förhandlingsresultat innan propositionen kommer. Då blir det svårare att skapa den aggressiva strejkviljan hos medlemmarna och hos löntagarna i allmänhet.

CGT vet också att en stor del av franska folket fortfarande tänker dualistiskt i termer av folket-eliten, arbetsgivare mot arbetstagare. Denna konfrontativa bild av världen gynnar en organisation som CGT. Utan den faller organisationen ihop. Även Frankrike håller långsamt på att bli mer gränsöverskridande i meningen att vilja bygga samhället genom förtroendeskapande åtgärder och samverkan. Det gäller för CGT att så länge som möjligt hålla folket kvar i det gamla tänkandet – helt enkelt övertyga folk om att samverkan är elitens sätt att lura vanligt folk.

Det vi ser är förmodligen en av de sista striderna. Inte den sista för fortfarande reagerar majoriteten av fransmän mot denna lag. De flesta fransmän reagerar med ryggmärgen mot förslag som kan öppna för förhandlingar på lokal nivå mellan chefer och deras anställda. De misstror fortfarande makten i så hög grad att de instinktivt avvisar en lag som den som regeringen nu försöker få igenom i parlamentet.

Regeringen är förstås också ansvarig för att denna konflikt nu eskalerat och skadar landet på flera sätt. Den hade förhoppningen om att kunna driva igenom lagen utan att ha reellt bundit upp CGT. Den borde ha vetat att sådana här konflikter uppstår med jämna mellanrum när regeringar försöker utveckla villkoren för näringslivet och ta in Frankrike i en ny tid. Samtidigt har också regeringen med all säkerhet tänkt att riktiga förhandlingar med CGT aldrig skulle kunna leda till en verklig förändring av arbetslivet. Den ökade flexibilitet som regeringen önskat sig skulle CGT förmodligen aldrig accepterat även om CGT fått verkligt inflytande över utformningen av den nya lagen.

Så tillkommer allt maktspel. Makten är så central i det politiska livet i Frankrike att den tenderar att överordnas viljan att nå förbättringar. Socialistpartiet splittras nu i olika grupperingar när det gäller hur denna fråga ska lösas. Splittringen beror i hög grad av hur olika politiker tänker sig att vinna personliga segrar på olika alternativ. Valls vill förmodligen genom en hård linje  tvingas avgå som premiärminister för att därmed kunna bli presidentkandidat nästa år. Hollande vill förhandla med CGT för att inte få Valls emot sig i en intern kampanj om vem som ska bli partiets presidentkandidat. Och så vidare…

Under tiden står kärnkraftverken delvis stilla. Allt fler bensinstationer saknar drivmedel. Folk kan inte ta sig med flyg, tåg och tunnelbana till sina jobb. En redan dålig ekonomi får ta emot nya smällar.  EM i fotboll närmar sig. Och det gäller att i detta läge också ha en effektiv spaning på de terrorgrupper som mycket väl kan slå till, särskilt under den månad EM pågår.

Till slut kommer förnuftet att segra. Så småningom blir det förhoppningsvis bra för maktspelarna att visa samhällsansvar och avblåsa konflikten. Det  borde kunna ske inom de närmast dagarna.

Fackliga konflikten i Frankrike trappas upp
Fackliga konflikten i Frankrike trappas upp 150 150 Tomas Lindbom

I dag torsdag är strejken på väg att på allvar påverka fransmännens vardag. Här är några siffror: Den fackliga organisationen CGT, den mest vänsterorienterade, har genom omröstningar på sexton av nitton kärnkraftverk i landet beslutat om strejker. Det är en känslig  punkt när det gäller landets elförsörjning. Hela 82 procent av elen som distribueras av elbolaget EDF hämtas från kärnkraften. Journalister på nyhetskanalen iTele har givit några siffror som pekar mot 15 kanske 20 procent mindre elförsörjning i dagsläget. Dock ännu inga elstopp. Franska företag och privatpersoner har, såvitt jag hört, ännu inte drabbats av strejkerna i det avseendet.

Den andra kritiska punkten rör drivmedelsförsörjningen för bilar. Det förekommer just nu i Parisregionen timslånga köer framför bensinstationerna. Många stationer har stängt eller har dålig tillgång på bensin och andra drivmedel.

CGT driver hittills en framgångsrik aktion med få medlemmar men i omröstningar på till exempel kärnkraftverken har strejkkravet alltså hörsammats på nästan samtliga verk. Strejkerna och blockeringen av drivmedelsdepåer skulle teoretiskt sett kunna dra ut på tiden, ända fram till mitten av juli, men i praktiken kommer säkert en lösning inom några dagar. Allt hänger nu på hur spelet mellan regering och CGT utvecklas. Som jag skrev igår handlar både regering och CGT utifrån en svag maktposition. Det kan förstås vara en anledning till en mer skoningslös kamp men å andra sidan kommer också tredje part, allmänheten, att mer och mer delge sina synpunkter på konsekvenserna av strejkerna.

Cirka 60 procent av fransmännen är emot den arbetsrättslag som konflikten sakligt sett handlar om. De bland allmänheten som förkastar lagen vill ändå inte tvingas sitta i mörkret utan tv-bild på kvällarna om det nu skulle bli den yttersta konsekvensen av konflikten. De vill heller inte avstå från att ta bilen. Företagen förlorar pengar på att inte kunna driva sina fabriker, leverera varor till kunder, åka till sina arbetsplatser och så vidare.

Det politiska spelet inom den socialistiska majoriteten är också helt avgörande för hur konflikten löses. Manuel Valls sa så sent som denna morgon i nyhetskanalen BFM TV att han inte viker en tum från förslaget om ny arbetsrättslag. Ledaren för Socialistpartiet i nationalförsamlingen öppnade igår för förhandlingar om lagen. Likadant sa finansministern i dag på morgonen. Uppgifter från en av tv-kanalen  iTeles politiska kommentator pekar mot att de politiker som står President Hollande nära vill förhandla. Valls vill inte. Kan det innebära att Valls – om President Hollande beslutar sig för nya eftergifter kring lagen – avgår? I så fall kommer han säkert att kandidera som president i Frankrike och utmana Hollande. Denna konflikt kan alltså ge Valls den chans han ännu inte fått; att befria sig från lojaliteten till sin president och på egen hand sträva mot landets högsta ämbete. Hollande förstår naturligtvis detta och kan försöka hindra att konflikten mellan honom och Valls eskalerar. Hollande vill inte att något dramatiskt sker nu inom sin politiska majoritet. Han vill att läget är detsamma fram till december när han sannolikt lär deklarera att han söker omval och då i praktiken hindrar alla motkandidater inom  vänstern att konkurrera om den posten.

Samhällskonflikten om arbetsrättslagen handlar alltså lika mycket om makten i den politiska toppen som om de olika paragraferna i lagen. Både för CGT och för Socialistpartiet.

 

Frankrike på väg mot storkonflikt
Frankrike på väg mot storkonflikt 150 150 Tomas Lindbom

CGT är Frankrikes mest militanta fackliga organisation. Liten till antalet, 700 000 anslutna medlemmar, kan den på franskt vis ändå påverka förhållandena på arbetsmarknaden och hota samhällsordningen. I dagarna sker en upptrappning mellan regering och främst CGT som med några stödorganisationer representerar ungefär hälften av den fackliga styrkan i landet. CGT börjar blockera bensinstationer och de depåer i landet som förser fabriker och andra företag med drivmedel. Var tredje bensinstation lär nu vara stängd. Ett stort antal kärnkraftverken hindras genom strejker. Detta kombineras med andra strejker, särskilt inom transportsektorn; flyg, tåg, blockering av hamnar och så vidare.

CGT säger blankt nej till regeringens förslag till ny arbetsrättslag, loi El Khomri. Den är redan uppmjukad men innehåller fortfarande delar som ogillas av CGT. Den  ger möjligheter för företag på den privata sidan att sluta avtal med arbetstagare på en arbetsplats utan godkännande på branschnivå där fack och arbetsgivare alltid gjort upp först. Regeringen har alltså brutit en gammal ordning som gått uppifrån och ner. Facken som är svaga medlemsmässigt har sin styrka på central nivå och delvis på branschnivå men är svaga på fabriksgolven och på kontoren. Det uppfattas av CGT som en fråga om maktförskjutning till arbetsgivarnas fördel. CGT tar därför strid i frågan.

CGT skapades för 120 år sedan och kom tidigt att präglas av marxistiska idéer och skaffade sig ett nära samarbete med det franska kommunistpartiet. I dag är kommunistpartiet svagt och CGT mer en allmän vänsterorganisation. Kvar finns ändå den grundläggande principen om att segra genom strid. CGT sluter en rad avtal och är i grunden ett kompromissande fack på lokal och branschnivå. Däremot viker inte organisationen från sina gamla leninistiska principer i de nationella striderna med regeringen om lagar och politik på arbetsmarknadens område.

CGT är svagare än tidigare och i detta läge verkar taktiken vara att öka mobiliseringen. Det ligger nära till hands att citera ur Internationalen: sista striden det är… CGT kräver sedan flera månader att regeringen drar tillbaka lagen. Regeringen har modifierat den men inte tillräckligt. Nu är låsningen total och det är frågan om CGT accepterar lagen hur många justeringar som regeringen än gör.

Arbetsgivarorganisationen Medefs ledare Pierre Gattaz uttrycker i dag att det är oansvarigt av CGT att genomföra dessa manifestationer särskilt som lagen saknar sprängkraft. För honom är lagen i sin nuvarande utformning helt tandlös och leder inte till mål om bättre flexibilitet och ökade chanser till fler jobb. Arbetsgivarna har alltså gjort tummen ner för dagens förslag som regeringen redan drivit igenom utan omröstning i nationalförsamlingen.

Nu är frågan vad regeringen tänker göra. President Hollande och premiärminister Valls befinner sig i en svår situation. De vill inte ha en stor konflikt i samhället. En sådan kommer olägligt inför EM i fotboll som börjar den 10 juni. En storkonflikt påverkar också ekonomin i landet och signalerar att Hollande inte har kontroll över läget. Regeringen har också flertalet väljare emot sig. Alla opinionsundersökningar pekar på att fransmännen till övervägande del stöder CGT:s krav på att reformen ska skrotas. Detta är i ock för sig en motsägelse. Den stora majoriteten fransmän delar inte CGT och den yttersta vänsterns politiska uppfattningar. Det som förmodligen händer är den gamla  reflexen hos fransmän att stödja en grupp som attackerar makten i Paris. Det är säkert få väljare som kan paragraferna i den nya lagen men de känner instinktivt att kampen står mellan elit och folk och då är valet enkelt. De flesta ställer sig spontant på folkets sida.

Hollande och regeringen försätter sig och landet  i ett svårt läge om de inte backar från sitt förslag. Å andra sidan förlorade de all trovärdighet om de ger efter för de fackliga kraven som delas av partiets vänsterflygel och alla grupper till vänster om vänstern. Hollande har redan backat alldeles för många gånger under sin mandatperiod. Just i dag försöker majoritetsledaren i nationalförsamlingen, socialisten Bruno Le Roux närma sig vänsterflygeln inom sitt parti med ett kompromissförslag. Regeringen har omedelbart svarat att en ytterligare kompromiss är otänkbar. Ändå är det troligt att regeringen försöker att än en gång backa på några punkter och genom underhandskontakter med CGT-ledningen få den att dra tillbaka alla planer på strejker och blockering av oljedepåer. Det är därför troligt att parterna till slut hittar en lösning hur smärtsam den än blir för alla inblandade i förhandlingarna.

Striden om arbetsrättslagen är alltså en strid om principer och en minst lika stor strid om makt. Industrisamhällets gamla fackliga organisationer med sin klasskampsfilosofi gör ett sista ryck för att behålla makten. Den socialistiska regeringen som slagit in på en socialliberal linje gör ett försök att ändå hålla ihop vänstern inför nästa presidentval och hålla kaos borta från arbetsmarknad och centrala samhällsinstitutioner.

 

 

 

 

Valet i Österrike kastar skuggor över Frankrike
Valet i Österrike kastar skuggor över Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Till slut gick det vägen för alla demokrater som höll tummarna för den gröna kandidaten i det österrikiska presidentvalet. Det var en hårsmån, 31 000 röster, från att Österrike fått en nationalistisk president med möjligheter att utöva makt, bland annat över flykting- och invandringspolitiken,  inte bara i Österrike utan i hela Europa. Valresultatet i ett så kallat västeuropeiskt land pekar på att vi lever i en ny tid med delvis förändrade attityder i centrala värderingsfrågor. De gamla partierna förlorar i styrka och inflytande. Det är typiskt att den avgörande valomgången stod mellan en grön och en högernationalist. Detta kastar också skuggor över Frankrike.

Frågan som ställs i Paris är förstås hur stor risken är att Marine Le Pen vinner nästa års presidentval. Kan hennes motsvarighet i Österrike få 49,7 procent borde det inte vara en omöjlighet med liknande siffror i franska valet. I en undersökning gjord för några veckor sedan där opinionsinstitutet simulerade en andra valomgång mellan den sittande presidenten Francois Hollande och Marine Le Pen. Enligt den undersökningen skulle Marine Le Pen vinna med klar majoritet. Det är bara en mätning, gjord ett år före valet. Med all sannolikhet kommer inte Hollande till en andra valomgång. Hans ställning i dag är för svag. Det innebär att Marine Le Pen sannolikt inte kommer att ställas mot honom utan mot en högerkandidat av typen Nicolas Sarkozy. Ändå är undersökningsresultatet en signal om att Marine Le Pen nu stärkt sin ställning så mycket att hon i vissa lägen, ställd mot vissa motkandidater, kan segra och blir Frankrikes nästa president.

Partiet är i dag Frankrikes största parti. Långsamt mals också det principiella motståndet ner mot denna typ av rörelse. Jag lyssnade häromdagen på en gammal intervju i en av de franska radiokanalerna med en journalist som reflekterade över Nationella Frontens politik  i samband med kongressen i Tours 2011 när Marine tog över ordförandeklubban från sin far Jean-Marie. Journalistens beskrivning av partiet och kritiken av dess högerextrema åsikter var så kraftfull i ord och avståndstagande i innehåll att jag måste nypa mig i skinnet. Det avståndstagandet som han formulerade för fem år sedan hör vi sällan i dag. Anpassningen till nationella och främlingskritiska värderingar pågår hela tiden. Alltfler medborgare i Europas olika länder vill stoppa människor som kommer från en annan kultur. Islam målas i allt högre grad upp som en farlig religion. Muslimer beskrivs som människor i konflikt med de västerländska värderingarna. Det handlar allt mindre om att invandrare hotar våra jobb utan mer om att de hotar vår kultur. Vår demokrati med de sekulära principerna hotas. De framsteg Europa gjort på jämställdhetens område är hotade. Islam är en främmande företeelse och måste begränsas i sin omfattning.

Steg för steg förändras attityden till muslimerna. Följden måste bli att vi kommer att få uppleva valresultat som påminner eller överträffar det som nu hänt i Österrike. Sannolikt blir inte Marine Le Pen president nästa år. Jag säger att det inte är sannolikt men inte heller omöjligt. Allt elände behöver inte heller komma över en natt. Men vi ska vara medvetna om i vilken riktning Europa går och om möjligt bidra till att åtminstone minska kraften i denna rörelse.

Strejker mot arbetsrättslagen fortsätter in på sommaren
Strejker mot arbetsrättslagen fortsätter in på sommaren 150 150 Tomas Lindbom

Häromdagen pressade regeringen igenom arbetsrättslagen El Khomri utan omröstning i nationalförsamlingen. Nu går förslaget vidare till senaten och sedan åter till nationalförsamlingen för en sista revidering och godkännande. Det kommer att ske under juli månad. Det finns alltså fortfarande tid att opponera mot lagen och det gör de fackliga organisationer som tidigare varit kritiska mot lagen och manifesterat på olika sätt mot den. De fackliga organisationerna som redan opponerat sig mot lagen fortsätter att demonstrera och strejka. Det kan noteras att en stor del av dessa organisationer representerar den statliga arbetsmarknaden som inte berörs av reformen.

Fransk arbetsmarknad är kluven mellan den offentliga och den privata sektorn. Ungefär 20 procent av arbetskraften i landet har staten som arbetsgivare eller någon form av blandning av statligt och privat. Det är också i den statliga sfären som de fackliga organisationerna uppnått de största framgångarna och också har sin starkaste ställning.  I mindre privata företag finns i princip inga fack representerade.

Fackliga organisationer som det gamla kommunistfacket CGT och FO som är en utbrytning ur CGT kan inte mobilisera folk till demonstrationer eller starta strejker utan att anlita sitt folk i den offentliga sektorn. Nu planeras två strejkdagar i maj och en rad andra mindre strejker i juni och även planerat in i juli. De som nu kommer att strejka är grupper inom flyget, statliga järnvägen, det halvstatliga RATP som sköter den lokala kollektiva trafiken i Paris. Transportarbetarna på lastbil är i ock för sig huvudsakligen privat men kommer  också att strejka. Även statliga lärare strejkar och elever som representerar studentorganisationen UNEF, känd för en politisk hållning en bra bit ut på vänsterkanten.

Franska strejker berör i stort sett alltid samma sektorer i samhället oavsett vilken fråga som är aktuell. Nu handlar det om en arbetsrättslag som i huvudsak bara berör den privata sektorn. Ändå strejkar de offentliganställda. Skälet är enkelt. De privatanställda är så dåligt organiserade. Färre än var tionde fransk anställd är medlem i en facklig organisation och siffran är mycket lägre bland de privatanställda.

Intrycket är att de fackliga organisationerna som in i det sista deltar i kampen mot loi El Khomri har svårt att få riktigt genomslag. Frustrationen hos det franska folket handlar inte om en viss ökad flexibilitet inom arbetsrätten. Misstron mot de gamla kommunistfacken finns också hos väldigt stora delar av befolkningen, inte bara bland högerväljarna. Den socialdemokratiskt inriktade fackorganisationen CFDT har dessutom konsekvent ställt sig utanför den fackliga kampen mot lagen.

Fotbollsentusiaster från hela Europa kan känna av konflikterna på arbetsmarknaden när de ska resa till och i Frankrike under EM i sommar. För fransmännen blir det ännu några dagar av större eller mindre problem att ta sig till och från jobben. Ofta brukar det lösa sig ganska bra. I värsta fall ställs vartannat regionaltåg in liksom ett av tre fjärrtåg och vartannat eller vart tredje inrikesflyg. Det kommer att ske en eller två dagar i maj och någon eller några dagar till i sommar. Fransmännen ställer in sig på detta, är vana och har inte särskilt många kommentarer till strejkerna. Det är en del av vardagen och därför blir också dessa manifestationer relativt uddlösa.

Politikerna förefaller mer uppskakade än allmänheten. De – och det gäller särskilt regeringen – är oroliga för att upproret kan leda till anarki. Regeringen föredrar att urholka lagförslag eller dra tillbaka dem för att slippa risken att få en omfattande social och politisk revolt. Erfarenheterna från revolutionerna i fransk historia verkar leva kvar i ett politikernas dna. Det är som om Danton och Robespierre från den stora franska revolutionen skulle återuppstå, förföra folket och kasta den sittande regeringen av sadeln. Så illa är det faktiskt inte. Tvärtom är Frankrike ett land som till största delen vill vara en aktör i det moderna Europa och som inser att det behövs vissa reformer för att skapa ökad rörlighet i samhället och bland annat ett mer dynamiskt arbetsliv. Den nuvarande regeringen är inte nyliberal och den har i sak en större del av befolkningen bakom sig.

 

  • 1
  • 2