Monthly Archives :

juni 2017

Macron med ny regering och splittrad opposition
Macron med ny regering och splittrad opposition 150 150 Tomas Lindbom

Det har gått femtio dagar sedan vinsten i presidentvalet och en dryg vecka sedan andra omgången i valet till nationalförsamlingen. Emmanuel Macron sitter säkert som Frankrikes nya president. Han har en god majoritet i nationalförsamlingen men framförallt har han markerat en auktoritet som få trodde han var mäktig, femte republikens yngste på posten som nationens statschef. Men Frankrike är ett land av konflikter och alla väntar redan på den första som ska skaka om Macron. Och redan har han tvingats avvara fyra ministrar från den ursprungliga regeringen på grund av deras tidigare affärer med politiska sekreterare som avlönats med tvivelaktiga motiv.

Fram träder nu en president som har en annan profil än sina föregångare. Fransmännen har levt med en Nicolas Sarkozy som hade ambitionen att lägga sig i alla politiska frågor och förvandlade sin premiärminister, Francois Fillon, till en assistent. Och med en Francois Hollande som vill profilera sig som en normal president men babblade alldeles för mycket med journalister och tappade greppet om styret och blev en svag president. Emmanuel Macron söker med alla medel undvika sina företrädares misstag och gör hela tiden på ett annat sätt. Nåja, under de femtio dagar som han regerat.

Macron söker makten och politiska bedömare anar att han inte kommer att tillåta vare sig av regering eller parlamentsgrupp att ta ställning mot hans vilja. Ministrarna är okända och många har liten eller ingen erfarenhet av politik. De är utsedda av Macron och står i tacksamhetsskuld till honom för deras snabba upphöjelse till kretsen runt regeringsbordet. Än mer gäller det de ledamöter som sitter i nationalförsamlingen på mandat av La République en Marche. De har gått en helgkurs i politiskt arbete. Frågan är om det räcker. Och hur kommer dessa nykomlingar i politikens värld att agera framöver. En sak är säker: Också de borde tacka Macron för sin upphöjelse.

Macron förefaller veta vad han vill och tänker också göra verklighet av sitt politiska program. Han verkar dessutom ha muskler för att lyckas. Som president kommer han uppenbarligen att undvika att lägga sig i detaljer som Sarkozy. Det blir premiärminister Edouard Philippes roll att driva igenom de konkreta förslagen i parlamentets båda kamrar, nationalförsamlingen där LRM har majoritet och i senaten där LRM ännu inte har en enda officiell representant.

Arbetsrättsreformen som blir en vidare utveckling av El Khomri-lagen från 2016 ska enligt planen drivas igenom parlamentet redan i september. Den blir grunden för det fortsatta arbetet med att stimulera fransk ekonomi med målen ökad tillväxt och minskad arbetslöshet. Det är bråttom för Macron att få igenom den lagen och den kommer sannolikt att klubbas via dekret. Macron vet att ju längre han dröjer desto segare blir det. Oppositionen och de fackliga kommer då få tid att mobilisera motstånd.

Den andra stora lagen handlar om politisk moral. Här har allt blivit stökigt genom att justitieminister Francois Bayrou genom ett tveksamt agerande med statliga medel till sitt partis (MoDem) assistenter i EU-parlamentet begärt att få lämna regeringen tillsammans med två andra ministrar från sitt parti. Den regering som verkligen skulle ta itu med tvivelaktiga affärer i den franska politiken har själv tvingats erkänna egna tillkortakommanden på detta område.

Oppositionen i nationalförsamlingen är starkt splittrad. Det är klart att Republikanerna (högern)  och La France insoumise (vänsterradikalerna) kan bilda egna grupper och därmed få en starkare position i kammaren. Socialistpartiet lär också lyckas med det. Mer osäkert om Nationella fronten får ihop de femton ledamöter som krävs. Partiet måste i så fall skaffa stöd från oberoende kandidater på högerkanten för att nå upp från sina åtta till femton medlemmar i gruppen.

Inom Republikanerna har en grupp brutit sig ur och bildat ”De konstruktiva”. Det är ledamöter som vill samarbeta med regeringsmajoriteten i centrala frågor. Högern är alltså inte bara svagare än på många år i antal ledamöter utan dessutom splittrad i två grupperingar. Socialistpartiet har samma bekymmer.

Nationella frontens Marine Le Pen och La France insoumises Jean-Luc Mélenchon kommer sannolikt att mest använda nationalförsamlingens talarstol som folktribun. När tv sänder kan dessa politiska ledare göra utspel och tala till sina väljare mer än till övriga ledamöter i sessionssalen. För tillfället. tycks inte nationalförsamlingen kunna störa regeringen särskilt mycket. Utvecklingen får visa om det läget kommer att ändras så småningom.

Emmanuel Macron har en starkare ställning än President de Gaulle på sin tid, sa en fransk historiker häromdagen. Människor drog efter andan. Är det möjligt? Som sagt, det har bara gått femtio dagar sedan presidentvalet. Historiker och andra får väl åtminstone avvakta sommaren och hösten innan de drar några slutsatser på den punkten.

 

 

”Äntligen sista valet före semestern,” säger fransmännen
”Äntligen sista valet före semestern,” säger fransmännen 150 150 Tomas Lindbom

Igår genomfördes ännu ett val i Frankrike, den andra omgången i 2017 års val till nationalförsamlingen. Franska folket drar en suck av lättnad. Jag tror till och med att de politiska journalisterna i tv och tidningar gör detsamma. Utom möjligen krönikören på veckotidningen L´Express, Christophe Barbier som är som en duracellkanin. Du skruvar upp honom i ryggen och han sprutar ur sig minutlånga betraktelser över allt möjligt inom politiken. Hur orkar karln där han sitter dag efter dag i tv-studios iförd en röd halsduk som han  påstår sig ha fått av Nicolas Sarkozys hustru Carla Bruni. Christophe Barbier har nog bekymmer med vad han ska göra under den stundande semestern.

Fransmännen är begripligt nog trötta på val efter primärval, presidentval och val till nationalförsamlingen. Valdeltagandet har ständigt sjunkit för att nu igår ha nått bottensiffran på drygt fyrtio procent. De flesta valberättigade stannade alltså hemma.

Det är dock orätt att betrakta alla som valde att stanna hemma igår och förra söndagen för soffliggare. Många av dem gjorde tvärtom en aktiv politisk handling. De handlade i linje med femte republikens anda att presidentvalet är det viktiga valet och att val till nationalförsamlingen har mindre betydelse. Frankrike är ingen parlamentarisk demokrati. Ledamöterna i parlamentet har befogenheten att granska lagförslag och i begränsad utsträckning lägga egna förslag men tvingas vara mer reaktiva än proaktiva i det parlamentariska arbetet. När en president vunnit sitt val återstår, vill många fransmän ge honom en stödröst för att han lättare ska kunna driva sin politik genom parlamentet eller så väljer de att trotsigt vända valet ryggen.

Nu blev ändå slutresultatet inte så överdrivet framgångsrikt för Macron som alla väntade sig. Han förefaller få kring 350 av 577 platser och femtio av dessa är mandat som tillfaller stödpartiet MoDem, lett av nuvarande justitieministern Francois Bayrou. Det innebär att La République en Marche som egen rörelse har en mager majoritet, en övervikt med cirka tio platser.

Förväntningar på en jordskredsseger förbyttes under söndagskvällen i en förvånad reaktion hos de politiska bedömarna som i korthet kan betraktas som tillnyktring. Republikanerna får omkring 125 mandat. Socialistpartiet är förstås åderlåtet men kan ända med ganska bred marginal bilda en egen grupp i nationalförsamlingen. Det gäller också, fast med mindre marginal, La France insoumise under ledning av den karismatiske Jean-Luc Mélenchon. Däremot kommer inte Nationella fronten att kunna bilda en egen grupp – därtill krävs minst femton ledamöter – men partiet har fyrdubblats från två till åtta ledamöter, om nu siffrorna från i morse håller.

Några slutsatser kan dras av detta val till nationalförsamlingen. Denna folkvalda församling kommer att innehålla en debatt  och en granskning av presidentens och regeringens förslag. Eftersom antalet ledamöter från majoritetspartiet LRM inte är överdrivet stort kan också oppositionen hoppas på att rösta ner regeringen i vissa frågor. Det är inte otroligt att vissa ledamöter från LRM kommer att i vissa frågor revoltera mot partidisciplinen.

Republikanerna och Socialistpartiet kan bilda var sin grupp och i bästa fall samla ihop sig till en nystart i höst. Socialistpartiet ska ha kongress och den blir avgörande för partiets framtid. Då ska partiet välja en ny generalsekreterare efter Jean-Christophe Cambadelis som avgick igår kväll efter storförlusten i valet. Partiet måste också, vilket blir svårare, formulera ett politiskt program  för de kommande åren.

Republikanerna behöver också hitta en gemensam linje. Vissa av partiets mer moderata ledamöter i nationalförsamlingen kommer förmodligen att samarbeta med LRM i vissa frågor men om eller när (!) kritiken mot Macron tilltar efter sommaren kommer denna samarbetsvilliga falang rimligen återgå till sitt parti och bli mer lojal med den del som nu vill föra en tydlig högeropposition.

Det blir intressant att följa hur La France insoumise agerar i nationalförsamlingen. De har nu en grupp och deras ledare, Jean-Luc Mélenchon, får en plattform som han säkert kommer att utnyttja som en folktribun för att föra ut sina budskap till fransmännen. Han kommer att attackera Macron  med skarpa argument i en rad frågor, från arbetsmarknad till EU.

De som oroat sig över att Frankrike med Macrons seger står utan opposition behöver inte ligga sömnlösa längre. Fransk politik fungerar alltid i bipolära konflikter och konfliktområdena är flera. Redan i slutet av sommaren när Macron ska pressa igenom sin arbetsrättsreform genom dekret i nationalförsamlingen kommer den socialistiska vänstern att låta höra tala om sig. Högljudd, frustande av indignation och radikal retorik. Genom Mélenchon i plenisalen i Palais Bourbon och genom aktivister på gator och torg.

Nationella fronten i kritiskt läge
Nationella fronten i kritiskt läge 150 150 Tomas Lindbom

Det är flera partier som behöver göra en noggrann granskning av sin politik och sin strategi inför de kommande åren. Sannolikt kommer endast Republikanerna att ha något som kan kallas en betydande grupp i nationalförsamlingen, om än med deras ögon mätt blygsamt, förmodligen knappt under hundra. De andra partierna blir svaga och riskerar att hamna under femton mandat vilket innebär att partierna inte får kalla sig grupp och därmed förlorar både betydande statliga bidrag och en del av sin talartid i nationalförsamlingen. Nationella fronten är ett parti som förmodligen inte ökar särskilt mycket i jämförelse med den gångna femårsperioden, då partiet hade två platser i nationalförsamlingen.

Frågan inställer sig hur detta parti som skrämt upp en hel västvärld verkar ha tappat väljare, särskilt i den första valomgången till nationalförsamlingsvalet. Så dåligt gick det ändå inte. Marine Le Pen kom till den andra valomgången och i söndags fick partiet cirka 14 procent av rösterna.

Problemet är att partiet också lider av begynnande interna motsättningar. Marine Le Pens systerdotter Marion Maréchal Le Pen bestämde sig dagarna efter presidentvalet för att dra sig tillbaka från det politiska livet. Den gamla spänningen mellan två politiska synsätt inom partiet har blivit tydligare efter valet. Marion Maréchal Le Pen har tydligt företrätt den traditionella linjen som hon ärvt  från sin morfar Jean-Marie Le Pen. Den är ultrakonservativ och företräder en mer liberal syn i ekonomiska frågor. Den är nationalistisk men inte anti-EU på ett så radikalt sätt som den andra linjen, företrädd av Marine Le Pen och hennes närmaste man, Florian Philippot. Den senare var i ett tidigare skede i sitt liv anhängare till Jean-Pierre Chevènement, nationell på vänsterkanten och minister i flera år under Francois Mitterrands regeringsår.

Valet 2017 har stått mellan nationalister och EU-motståndare och auktoritära å ena sidan och globalister och liberaler med stort engagemang för fördjupat EU-samarbete å den andra. Den gamla höger-vänster-konflikten har i stor utsträckning ersatts av denna nya konflikt nationell-global. Det är möjligt att Philippots ställning försvagas och Marine Le Pen anpassar sig tillbaka till pappans linje. Det finns tecken som tyder på det. Hon har bland annat på senare tid intagit en mindre fundamentalistisk hållning i EU-frågan. Skulle detta ske kommer politiken åter att vridas mot mer konfrontation i klassiska termer av höger och vänster. Macron kommer då fortfarande att attackeras som ultraliberal av Melenchons vänster men på ett något nedtonat sätt av Nationella fronten. Det senare partiet kan i så fall lättare slå en brygga över till den konservativa delen av Republikanerna, den gruppering som inte vill ansluta sig till Macron. Vi kan få en socialistisk vänster, en socialliberal mitten med Macron och en konservativ höger som. börjar samverka med Nationella fronten.

Spekulationer inför framtiden är förstås högst osäkra. Nationella fronten har trots allt tjänat mycket på att ha en populistisk vänsterretorik i ekonomiska frågor och borde rimligen hålla fast vid den linjen. Men dåliga opinionssiffror kan lätt sätta igång interna strider inom ett parti och då kan resultatet ibland blir negativt för framtiden.

Det är värt att hålla ett extra öga på Nationella fronten under det närmaste året och se hur det kommer att positionera sig i olika frågor och i förhållande till andra partier. Marine Le Pen var nära att bli riktigt stor och inflytelserik i fransk politik. Nu har hon tappat mark men hon kan självklart lyfta igen. Och förmodligen är det ingen bra taktik att byta politisk inriktning på ett avgörande sätt. Hennes vänsterretorik i ekonomiska frågor har trots allt varit framgångsrik och bör vara det till den punkt när människor upplever att konjunkturen vänder upp igen. Kommer den att göra det under de närmaste åren med Macron? Det är en av de stora frågorna.

Javisst, storseger för Macron men…
Javisst, storseger för Macron men… 150 150 Tomas Lindbom

Många tjuter av upphetsning. En jordskredsseger för Emmanuel Macron i första valomgången av det franska valet till nationalförsamlingen. Opinionsinstituten räknar fram slutsiffror som ger La République en Marche uppemot 450 av de 577 platserna i den direktvalda folkförsamlingen. Visst är det otroligt men… Nu ska jag vara sur gubbe och räkna upp några av de invändningar som kan resas mitt i segeryran.

Storsegrar i valen till nationalförsamlingen är inget unikt. Det verkar som om segern 2017 blir större än vid tidigare val under 2000-talet men kanske inte större än för högerns seger i valet 2002 (det valet då Jean-Marie Le Pen kom till den andra valomgången i presidentvalet). Under 1900-talets val till nationalförsamlingen finns det flera exempel på storsegrar för högern, bland annat 1993. Valsystemet gör att ”the winner takes it all”.

Det franska parlamentet har två kamrar. Alla lagförslag måste också tas i senaten och senaten har för tillfället en sammansättning av en majoritet till höger och en stark minoritet till vänster. Kammaren kommer att förnyas vid indirekta val i höst och det återstår att se om macronisterna kan upprepa sin seger från valet till nationalförsamlingen. Det är inte alls säkert.

Genom detta val till nationalförsamlingen kommer större delen av ledamöterna att bytas ut. Det gäller särskilt för La République en Marche. Många av dem kommer från helt andra miljöer än politiken. Hur kommer de att uppleva livet i en politisk församling och i ett parlament som är mer av transportkompani än i de flesta andra demokratier där det råder parlamentarisk demokrati. Den franska konstitutionen lägger tyngdpunkten på den exekutiva makten. President och regering styr. Parlamentets roll är främst att godkänna den exekutiva maktens förslag. Kommer sjukhusdirektörerna, företagsledarna, sjukgymnasterna att börja tröttna efter en period av knapptryckande? Kommer motsättningar att uppstå och kommer det då att visa sig att rörelsen En Marche! är betydligt mer heterogen än man kan tro nu?

Det finns goda exempel på att regeringar och presidenter med stora majoriteter i parlamentet får större problem än med mer modest stöd. Det blir mer tillåtet att som enskild ledamot bryta mot partiledningens direktiv när det gäller omröstningar. Ledamöterna från La République en Marche kan mycket väl visa prov på uppstudsighet som säkert inte förändrar besluten men skapar oreda på ett mer mentalt plan.

Det finns mycket frustration hos de stora väljargrupper som nu inte får något som helst inflytande i nationalförsamlingen och hos de politiker som inte blivit omvalda. En rad inflytelserika före detta ministrar från vänster och höger sitter på läktaren och åser det politiska förloppet i Palais Bourbon (säte för nationalförsamlingen) De kommer att hitta sätt att ifrågasätta den förda politiken. Medierna får sannolikt en viktigare roll. För den radikala vänstern kommer de utomparlamentariska fora att bli viktiga. Det kommer säkert att bli lugnt ett tag men redan i höst eller vinter kan demonstrationer av olika slag skapa nya dramer på gator och torg.

Jag säger inte att Macron kommer att misslyckas. Han visar prov på en imponerande tydlighet i sitt program och i sin vilja att genomföra det och göra det snabbt. Han har sannolikt en stor del av de franska oberoende opinionsbildarnas öra och han skapar ett hopp hos många fransmän, inte minst den framåtsträvande medelklassen att kunna förbättra villkoren för nationen och dess medborgare. Det är samtidigt inte uteslutet att smekmånaden för Macron också kan bli kort. Francois Hollande hann bli impopulär redan under sin första sommar som president.

Jordskredsseger för Macrons parti i parlamentsvalet
Jordskredsseger för Macrons parti i parlamentsvalet 150 150 Tomas Lindbom

Alla räknade med stor seger för La République en Marche! i valet till nationalförsamlingen. Efter den första valomgången ikväll och med opinionsundersökarnas högsta osäkra framräkning av slutresultatet efter nästa söndags slutomgång pekar det snarare mot en jordskredsseger. LRM kan i gynnsammaste fall för detta nybildade parti få upp till 455 av 577 mandat vilket vore historiskt höga siffror. Samtidigt ska sägas att valdeltagandet var lika historiskt men beklagligtvis lågt, strax under 50 procent i första valomgången. Det ska också sägas att den uppskattade mandatfördelningen inte alls följer andelen röster för de olika partierna. LRM fick 32 procent vilket borde i ett proportionellt valsystem ge cirka 190 mandat. I det franska valsystemet gäller istället principen om att vinnaren tar allt.

Valet till nationalförsamlingen sker alltså i två omgångar. Nästa söndag avgörs valet i de olika enmansvalkretsarna mellan de två eller tre främsta kandidaterna röstmässigt sett från den första valomgången i dag. I några valkretsar lyckades en kandidat få över 50 procent redan i den första valomgången och då är valet klart. Men i de allra flesta valkretsar återstår den avgörande valomgången nästa söndag. Mycket kan alltså hända. Röstandelen kan öka eller sjunka. Framförallt kan det vara svårt att avgöra hur väljare som förlorat sin favoritkandidat i första valomgången tänker rösta i den andra.

Valanalytikerna på de olika opinionsinstituten har ändå en del klart för sig. LRM kommer att vinna och få egen majoritet. Republikanerna kommer rimligtvis att få cirka hundra mandat och bilda en egen grupp i nationalförsamlingen även om en del av partiets folkvalda kommer att ansluta sig till LRM sedan valet avgjorts. Jean-Luc Mélenchons rörelse La France insoumise och Socialistpartiet har en rimlig chans att få mer än 15 mandat var och därmed ges rätten att. bilda en grupp i nationalförsamlingen med ökad status och mer statliga bidrag som följd. För Socialistpartiet är ändå valet en fullständig katastrof. Redan ikväll står det klart att till exempel partiets presidentkandidat Benoît Hamon är utslagen. Så har det också gått för ett av partiets affischnamn, Najat Vallaud-Belkacem liksom för partiets generalsekreterare Jean-Christophe Cambadélis.

Nationella fronten fick i första valomgången omkring 14 procent av rösterna, några procent mer än  Socialisterna och La France insoumise, men kommer knappast att få mer än en handfull mandat. Deras kandidater som går vidare till en andra valomgång slås ut därför att väljarna i allmänhet röstar på deras motkandidater oavsett parti. Allt tyder dock på att Marine Le Pen nu för första gången kommer in i parlamentet på ett mandat från Henin-Beaumont i norra Frankrike.

Nationalförsamlingen blir ensidigt sammansatt. Kanske kommer oppositionen att bestå av en och annan representant från Nationella fronten och några tiotal oppositionella socialister. Och en del republikaner som framförallt i frågor som lag och ordning, bekämpning av terrorismen och skolfrågan framträder med ett konservativt alternativ. I övrigt lär nationalförsamlingen förvandlas mer till en partikongress än ett pluralistiskt parlament.

Låt oss ända avvakta nästa söndag. Kanske sker en viss förändring om en vecka jämfört med kvällens resultat och prognoser för kommande valdag. Idag skolkade många inom vänstern och Nationella fronten. Nästa vecka är det inte omöjligt att många av LRM:s väljare stannar hemma i tron att segern redan är vunnen.

  • 1
  • 2