Monthly Archives :

mars 2018

Toppstyrning av fransk politik
Toppstyrning av fransk politik 150 150 Tomas Lindbom

Det är uppenbart att det folkliga, breda inflytandet över politiken kanaliserat genom partierna har förlorat det mesta av sin betydelse i västeuropeisk politik. Se på Sverige där flera partier byggde på stora folkrörelser. I dag är interndemokratin obetydlig i partier som Socialdemokraterna och Centerpartiet. Mer betydelse har resultaten av opinionsmätningarna. Det är inte partiernas rörelser som främst styr utan de väljare som är möjliga att vinna; marginalväljarna.

I än högre grad tycks denna toppstyrning gälla Frankrike som har en konstitution som gynnar starka politiker. Fram växer politiker som är anpassade till modellen med majoritetsval i enmansvalkretsar. Modellen med en stark president som väljer regering och kan styra och ställa ganska fritt med parlamentet har förstås inte tillkommit sedan 1958 då femte republiken skapades av General de Gaulle. Frankrike har varit centraliserat sedan medeltiden och haft kungar och kejsare med oinskränkt makt även under en del av den moderna tiden, efter franska revolution 1789.

Emmanuel Macron är medveten om och positiv till att han verkar i linje med den franska traditionens sätt att se på politisk maktutövning. Han resonerar om det i sina intervjuer med Éric Fottorino, chefredaktör för veckotidningen Le 1. Politisk handling måste växa fram i ett öppet samtal bland medborgarna men måste också avgöras genom att en stark person eller grupp fattar det avgörande beslutet. Det är också på det sättet Macron regerar. Arbetsrättsreformen är ett exempel. Han la fram sina grundprinciper om hur den skulle reformeras. Han lät olika intressegrupper ge sina synpunkter och han var inte ovillig att lyssna i detaljer. När han lyssnat färdigt beslutade han, i flera frågor utan att tillfråga parlamentet.

Det har visat sig att Macrons rörelse En Marche! är precis i linje med Macrons syn på folkligt inflytande. Partiets sympatisörer gör analyser, reflekterar över samtidens politiska frågor och har idéer och tankar. Ändå är det Macron som fattar de avgörande besluten som i ett företag. Ledaren styr men lyssnar först och tar intryck av alla som följer honom.

Övriga partier och rörelser i Frankrike fungerar mer eller mindre på samma sätt. Marine Le Pen har i helgen föreslagit ett nytt namn på partiet “Rassemblement national”. Detta namn ska avgöras via en medlemsomröstning på internet. Men hon lär få som hon vill och namnet togs inte fram i demokratisk mening av hela partiet. Det var hemligt tills det presenterades i hennes sluttal på kongressens sista dag. Hennes parti har alltid varit toppstyrt men det är inte bara för att partiet är högerextremt. Det finns skillnader jämfört med Macrons parti men likheterna är slående.

Vi kan ta i stort sett alla partier och interndemokratin visar sig svag. Socialistpartiet har haft en tradition av större möjligheter för medlemspåverkan. I dag är partiets medlemskader så svag att toppen styr mer än någonsin.

Eliten mot folket har varit en stående fråga inom fransk politik under senare år. Denna problematik – att eliten styr och att folket saknar inflytande – har många sidor. Rent formellt är det uppenbart att eliten styr över folket. Den lagstiftande makten är svag i förhållande till den exekutiva. Visserligen väljer folket president i allmänna direktval men en valsedel vart femte år på en person kan knappast balanseras av folkligt inflytande. Presidenten har alla möjligheter till gränslös maktutövning som hen kan ägna sig åt under sin mandatperiod.

 

 

Marine Le Pen i fritt fall
Marine Le Pen i fritt fall 150 150 Tomas Lindbom

Valrörelsen 2017 gick inte bra för Marine Le Pen. Hon kom visserligen till en andra valomgång vilket i sig var en framgång för henne och för partiet. Ändå började nedgången då och den har fortsatt. Inför partiets kongress kommande helg har Le Monde publicerat en undersökning som visar hur ledarens popularitet minskat.

Det ska sägas direkt. Den trogna delen av väljarkåren; de som röstar på Nationella fronten fortsätter att ha hög respekt för Marine Le Pen. Siffrorna som Le Monde redovisar handlar i första hand om hela franska folkets inställning till henne. Det är desto mer avgörande eftersom hon har anspråk på att bli landets president och då krävs fler än partiets väljare. Då krävs helt enkelt stöd från minst 50 procent av hela väljarkåren.

Några siffror där mätningen i dag jämförs med läget för två år respektive ett år sedan. Det visar sig att nedgången framförallt skett mellan 2017 och 2018. Anmärkningsvärt är att hon på frågan om hon är förmögen att fatta beslut snarare stärkte sin position i väljarnas ögon mellan 2016 och 2017 men har fallit kraftigt under det senaste året, från knappt 70 procent till strax under 50. Varannan fransman ansåg förra året att Marine Le Pen kunde samla människor även utanför sitt parti. I år har siffran sjunkit till 30 procent. För ett år sedan tyckte var tredje väljare att hon utstrålade hederlighet och förtroende. I dag har andelen krympt till var fjärde.

Det finns ingenting positivt i undersökningen för Marine Le Pen. Färre fransmän tror dessutom att hon och hennes parti är regeringsdugligt. Vad beror detta på? Det finns ett par förklaringar som mer handlar om partiet och dess ledare än att en del av befolkningen plötsligt skulle ha vänt sig bort från nationalistiska och rasistiska ståndpunkter. Låt oss därför se på en annan undersökning först. Den mäter hur Nationella frontens respektive Republikanernas väljare ser på vissa för dessa väljargrupper centrala frågor. Det visar sig att den traditionella högerns väljare har klart högerradikala synpunkter på identitet och migration. På frågan om det finns för många invandrare i Frankrike svarar 96 procent av Nationella fronten väljare och 82 procent av Republikanernas väljare ja (50 procent hos befolkningen i stort). En annan fråga: Ger Frankrike för många rättigheter till islam och muslimer? Det tycker 91 procent av Nationella frontens väljare och 69 procent av Republikanernas (48 procent hos befolkningen i stort). Dessa båda väljargrupper får också svara på frågan om de anser att de traditionella värdena inte försvaras tillräckligt. Bland Nationella frontens väljare blir svaret ja till 92 procent, hos Republikanernas 79 procent. I den frågan blir resultatet 66 procent utslaget på hela befolkningen.

Ingenting tyder på att det franska folket har blivit mer liberalt. Snarare lyckades en  majoritet mobiliseras för att Emmanuel Macron skulle kunna vinna mot Marine Le Pen i presidentvalets andra valomgång förra året när en kandidat från Republikanerna, Francois Fillon, slogs ut i första valomgången på grund av affärerna kring hustruns och barnens fiktiva anställningar i statens tjänst.

Förklaringarna till Marine Le Pens fria fall i opinionsmätningarna på senare tid finns sannolikt i det faktum att hon inte längre kunde hålla ihop sitt program och visade sig för svag i en avgörande kraftmätning i slutdebatten mot Macron. Hon vägde för lätt och det blev uppenbart att hennes och hennes partis program saknar den konsistens som behövdes. Marine Le Pen visade sig helt enkelt inte tillräckligt regeringsfähig. Många hade misstänkt det tidigare men nu blev det så uppenbart. Hon försökte slugga sig igenom tv-debatten mot Macron men avslöjades med okunskap och blev helt enkelt svarslös vid flera tillfällen.

Marine Le Pens svaghet är nu avslöjad och fransmännens blickar har i högre grad etsat sig fast vid hennes brister. Till helgen kommer hon att presentera ett nytt namn på partiet. Det är en kosmetisk förändring som knappast lär förbättra situationen. Hon har gjort sig av med sin andreman Florian Philippot som stod som garant för partiets mer sociala sida och gjorde att partiet kunde skaffa sig en stark position i gamla socialistiska industriområden runt om i Frankrike men särskilt i den norra delen av landet. Nu är partiet på väg tillbaka till en linje som känns igen från hennes fars dagar. Ett klassiskt högerextremt parti. Hur långt tillbaka i den riktningen som Marine Le Pen vill gå kommer att visa sig på kongressen i helgen. Sannolikt är det en väg som blir till en återvändsgränd. Hon kommer inte att kunna på allvar utmana om presidentposten utan tillgång till den missnöjda arbetarklassen. Hon måste klara av att balansera mellan högerextrem borgerlighet i södra Frankrike och missnöjd arbetarklass i norr. Hon behöver alla rösterna för att någonsin ha en chans att vinna.

 

Kritiken hårdnar mot Paris borgmästare
Kritiken hårdnar mot Paris borgmästare 150 150 Tomas Lindbom

Paris borgmästare heter Anne Hidalgo. Hon är socialist i en stad som röstat socialistiskt sedan hennes företrädare Bertrand Delanoë valdes till borgmästare 2001. Själv tog hon över efter valet 2014 och hoppas nu på att bli omvald nästa gång 2020. Frågan är om det blir fallet. Det finns tre skäl som talar emot. Hennes person, hennes politik och raset för Socialistpartiet i väljaropinionen.

Det låter som om diskussionen om valet 2020 skulle kunna vänta ett tag men borgmästarposten är för viktig för alla partiet och alla stora politiker för att inte den frågan redan måste behandlas. Anne Hidalgo är en politiker som inte lämnar någon oberörd. Hon har ett starkt engagemang för sina frågor och det gäller framförallt miljön. Hon är som sin företrädare Delanoë fast besluten att göra Paris till en miljö- och klimatvänlig stad som i första hand tänker på sina invånare och på deras hälsa. Hellre en grön stad där människor går och cyklar eller kör elbilar än en stad som släpper in förortsbornas bilar och fortsätter att skapa en naturvidrig luft. Det kan låta som en positiv och bra politik och många parisare säger också att hennes förslag till åtgärder är mindre radikala än exempelvis i London. Men Frankrike är Frankrike. Billobbyn är stark och för väldigt många fransmän är också privatbilismen närmast en mänsklig rättighet. Sedan många år är köerna in och ut till huvudstaden fruktansvärt långa men Hidalgos politik innebär att dessa köer också blir lika långa innanför statsgränsen. Ju fler gågator hon anlägger desto längre köer på de gator som fortfarande är körbara för bilar.

Republikanerna, den franska högern, är en svuren fiende till mer radikal miljöpolitik i städerna. Möjligen kommer de inte att vinna nästa val i själva Paris. Många parisare ser trots allt klimatpolitiken från Hôtel de Villes sida som positiv. Men Republikanerna kan mobilisera väljare i kranskommunerna till Paris, bland dem som vill ta bilen eller anser sig vara tvungna att ta bilen in till huvudstaden varje dag.

Anne Hidalgo anses av många som en tjurig och kompromisslös person. Hon driver sin linje och det stör många. Kanske borde hon som kvinna också vara mer medgörlig, kan man misstänka att en del politiker från andra partier tänker. Och hennes ställning som socialist är också så försvagad. Hon borde, säger en del, anpassa sig till det läge som uppstått efter Macrons valseger. En större del av Hidalgos väljare från 2014 står nu istället bakom presidentens parti La République en Marche!

Det politiska läget inför borgmästarvalet 2020 är spännande men högst komplicerat. Hidalgo har ingen naturlig bundsförvant. La République en Marche! är inte hennes favorit. Hon är mer utpräglat vänster. Hon tog ställning för Benoît Hamon, Socialistpartiets vänsterorienterade kandidat i presidentvalet förra året. Hon är mer socialist än socialdemokrat. Samtidigt vore det knappast klok strategi att förena sig med La France Insoumise som står långt till vänster och knappast får ett så stort parlamentariskt stöds i ett kommande kommunalval i Paris att det skulle hjälpa henne att uppnå majoritet i den folkvalda församlingen.

La République en Marche! har inte bestämt sig än för strategin inför 2020. Antingen stöder partiet Anne Hidalog. Deras linje om ett grönare Paris skiljer sig trots allt inte så mycket från Hidalgos – i varje fall i retoriken. Eller så väljer partiet att lansera en egen kandidat. Det lär i så fall bli Benjamin Griveaux, för närvarande den franska regeringens talesperson och en av Macrons absolut närmaste förtrogna.

Anne Hidalgo har mycket att fundera över.  Hon står i dag utan ett parti som kan backa upp henne. Hon befinner sig därför i ett svårt läge inte bara för att driva igenom sin politik i Paris utan också för att ta steget vidare till den nationella arenan. Det är inte omöjligt att hon kan göra det en dag. Varje borgmästare i Paris har drömt om en sådan framtid. Dessförinnan måste hon dock noga överväga vilka steg hon ska ta. Och de stegen kommer att tas på en svårframkomlig väg med lömska krypskyttar vid vägkanten och besvärliga korsningar att ta sig över. Det räcker inte med att stänga av biltrafiken och ställa ut blomkrukor på Paris gator. Det bara ökar farorna för henne i sin drömda politiska karriärväg uppåt.

 

Skvaller om Hollande
Skvaller om Hollande 150 150 Tomas Lindbom

Jag gick igår kväll till Fondation Jean Jaurès lokaler nedanför Pigalle. Inne på en liten tvärgata som man når om man kan koden och in i ett litet hus ligger denna tankesmedja som bär namnet från en av 1900-talets stora socialistledare. Nåja, under nuvarande ledningen med Gilles Finchelstein i spetsen, finns det ingen risk att socialismen som ideologi överbetonas. Tankesmedjan har en socialdemokratisk för att inte säga socialliberal framtoning. Socialdemokrat i fransk mening är öppen för marknadsekonomi med inriktning på utbud snarare än keynesiansk efterfrågestyrd modell. Starkt EU-vänlig och social men absolut inte socialistisk. Fondation Jean Jaurès lutar i dag  snarare åt Macron än åt Socialistpartiet.

Det är alltid inspirerande att gå på dess seminarier. Spännande talare och kvalificerad publik. Intellektuellt på franskt manér och det behöver ju inte vara fel. Igår gästades Fondation Jean Jaurès av en av Socialistpartiets ledande personligheter, förre finansministern i Hollandes regering och nuvarande kommissionären i Bryssel, Pierre Moscovici. Han har precis kommit ut med en bok om sina år i Bercy, namnet på huset där Frankrikes finansminister har sitt kontor, och i Bryssel. En bok som jag inte tror att så många kommer att läsa. Moscovici har en briljant hjärna men är inte den mest drivande politikern. Det finns ett spekulativt drag över honom som hindrar honom från att bli en handlingens man och han glöms därför lätt bort hos den bredare allmänheten. Men igår kväll var det  i alla fall kö efter seminariet till bokbordet. De närvarande på seminariet hoppades kanske att finna sitt eget namn i boken.

Pierre Moscovici som gäst kring funderingar över Hollandes år vid makten och spelet kring aktörerna i regeringen blir mycket stimulerande. Skvaller med Moscovici som regissör känns subtil och lyfts till högre höjder. Han berättade om regeringsbildningen 2012. Mosco som han kallas hade varit ansvarig för valrörelsen som ledde fram till Hollandes seger i andra valomgången mot Nicolas Sarkozy. De träffades och pratade  om en lämplig post för Mosco. Då hade Hollande redan bestämt sig för att ge premiärministerposten till sin gamle vapendragare Jean-Marc Ayrault, en snäll men föga inspirerande borgmästare från Nantes som senare blev gruppledare för socialisterna i nationalförsamlingen. Hollande hade också redan valt Laurent Fabius som sin utrikesminister. En post som Mosco åtrått av flera skäl. Han var europaminister i en tidigare vänsterregering och är stor EU-vän och en kosmopolit till sin karaktär. Talar flytande engelska och rör sig med sitt charmerande sätt och sina måttsydda kostymer som fisken i vattnet i diplomatiska kretsar. Men Fabius hade varit premiärminister och var en slug och skicklig politisk spelare. Som en svensk socialdemokrat med flera år i Statsrådsberedningens toppskikt sa en gång till mig om Fabius: “Jag har aldrig någonsin bland politiska ledare träffat en så kallhamrad och otrevlig person.” Denna egenskap hjälpte möjligen Fabius till att också skaffa sig de högsta posterna i en regering.

“Jag tänkte att du skulle kunna ta hand om partiet”, sa Hollande till Mosco den här dagen. Det var ju inte riktigt det han ville höra. Posten som partiets generalsekreterare innebar resor inom landet och en massa tjat på tråkiga lokala partimöten. “Jag hade ju redan gjort mina hundår som folkvald i Doubs”, sa han till oss  i publiken igår kväll med en menande blick. Nu räckte det med partipolitiskt arbete, tyckte Mosco och tänkte förmodligen surt på att Fabius redan plockat åt sig utrikesministerposten.

“Så du vill bli minister?” frågade då Hollande. “Ja, det är klart”, svarade Mosco. “Då ska jag se till att du får ett bra ministerium. Jag återkommer om det” Någon dag senare utnämndes Pierre Moscovici till landets finansminister.

Moscovici menar att denna historia säger mycket om Hollande och hans regeringsstil och det finns alla skäl att hålla med honom om det. Hollande tog aldrig ställning. Inte ens vid utnämningen av ministrarna. Han låter den andra parten styra. Han har, menar Moscovi, bara fattat ett enda stort beslut under sina år som politiker. Det var i samband med folkomröstningen om en ny EU-konstitution 2005 där han ställde upp för ett ja till förslaget. Moscovici konstaterade att denna enda gång då Hollande klart valde sida förlorade han. I alla andra fall har han alltid lyssnat på andra och anpassat sig till det alternativ som haft utsikter att vinna. I personfrågor såväl som i sakfrågor.

Moscovici beskrev också igår kväll hur hela regeringsarbetet förföll på grund av Hollandes oförmåga att fatta beslut eller driva en tydlig linje. Han utsåg Moscovici till finansminister men samtidigt sex andra ministrar inom Bercy och särskilt utnämningen av den totalt bångstyrige Arnaud Montebourg på partiets vänsterflygel till minister för utveckling av den franska ekonomins produktivitet. Montebourg gick sin egen väg och struntade fullständigt i sin finansminister.  Detta fick som följd en rad konflikter inom Bercy och till att båda efter två år fick lämna regeringen, först Moscovici och några månader senare Montebourg.

Moscovici målade igår kväll upp en förhållandevis mörk bild av regeringsåren med Hollande. Som han sa: “Egentligen hade vi en uppsättning ministrar av hög kvalitet men utan styrning blir det stökigt.” Han menade helt enkelt att regeringen som helhet inte  fick  ut den kraft av sitt arbete som hade kunnat ske under annan ledning.

Han verkade inte heller särskilt förhoppningsfull inför framtiden för Socialistpartiet. Det är en uppfattning som delas av de allra flesta. Om det har jag skrivit tidigare på denna blogg och jag lär återkomma. Partiet kommer att ha kongress i april och ska då försöka staka ut en linje för framtiden. Hollande var visserligen en svag president men dock en erfaren politiker. Nu kommer PS att ledas av Olivier Faure, en svag person med begränsad erfarenhet av ledande politiskt arbete och utan tillnärmelsevis de starka personer i sin omgivning som Hollande förfogade över. Det ser onekligen bekymmersamt ut för det franska socialistpartiet eller “socialdemokraterna” som Pierre Moscovici föredrar att kalla det.

 

 

  • 1
  • 2