Monthly Archives :

april 2018

Hotande social konflikt på väg i Frankrike
Hotande social konflikt på väg i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Nu är det allvar. Emmanuel Macron står för första gången inför en konflikt mot delar av det franska samhället. Arbetsrättsreformen i höstas gick igenom mot en maktlös vänster och ett svagt fackligt motstånd. Annat är läget nu när han vill förändra järnvägen från ett offentligt bolag till ett statligt bolag i aktiebolagsform. Dagens strejk blev en framgång för de militanta facken. Den politiska vänstern skramlar med vapnen och halva väljarkåren stöder motståndet. Macron och regeringen verkar inte heller ha funnit rätt strategi och många frågar sig om målen med reformprogrammet är tillräckligt tydliga.

Detta är en i hög grad politisk konflikt men striden drivs av regeringen med teknokratiska argument. Transportministern Elisabeth Borne har själv varit en ledande tjänsteman inom den statliga järnvägen, SNCF. Hon kan allt om järnvägar men hon hittar inte in till de strejkande som ser reformen som ett hot mot den franska identiteten av att ha en statlig, landstäckande järnväg. Det är självklart att dessa statliga funktionärer som bär upp järnvägen också ska ha sociala villkor som garanterad livstidsanställning och bättre pensionsvillkor, tänker de om sig själva och får stöd av facken.

De strejkande inom SNCF ser inte heller hur deras goda sociala villkor ska behöva rivas ner för att tågen ska gå i tid eller underskottet i budgeten för järnvägen ska minskas. Ett antal regeringar har spätt på underskottet och nu vill Macron ge de järnvägsanställda skulden för dagens kritiska situation rent ekonomiskt.

Regeringen har svårt att förklara för de strejkande men också för medborgarna vad reformpaketet egentligen har för syfte. Varför måste bolaget förändras juridiskt? Premiärministern talade i dag i nationalförsamlingen om vad reformen inte är men hade svårare att visa varför den måste genomföras.

Det är uppenbart att regeringen inte räknat med denna storm av indignation hos de järnvägsanställda. Hela 34 procent strejkade i dag. Bara ett fåtal snabbtåg var i gång. I Parisregionen verkade bara ett av fem tåg rulla. Även pendeltågens trafik var i hög grad berörd. Air France ställde in ett stort antal flygavgångar. Själv har jag fått skjuta upp min avresa till Paris med ett dygn och åker i morgon.

Det finns andra orosmoln på himlen. Vissa radikala studentgrupper rör på sig och kan komma att ansluta sig till demonstrationer framöver. I år är det femtio år sedan majrevolten 1968. Det är många mycket medvetna om och detta faktum att studentrevolten firar jubileum kan påverka viljan hos en del studenter att solidarisera sig med arbetarna – precis som 1968.  Som en fransk intellektuell uttryckte det häromdagen i en tidningsartikel: “Studenterna 1968 revolterade för att de var uttråkade. Studenterna i år kan komma att revoltera därför att de är förtvivlade”. Han syftar på att arbetslösheten hos de unga är hög i dag och var låg för femtio år sedan. Även studenterna oroar sig över en osäker arbetsmarknad.

Emmanuel Macron säger inte mycket. Han kanske tror att det går att trumfa igenom reformen kring SNCF lika enkelt som den om arbetsrätten. Kanske har han fel. Kanske håller inte längre hans tuffa och  självsäkra framtoning. Kanske har han skyndat på sitt reformarbete för snabbt. Kanske har han börjat tro på sin odödlighet när han lanserar tuffa reformer i ett land som är konservativare än vi kan ana och där gamla strukturer kring offentlig sektor inte rubbas så lätt.

CGT och de andra militanta facken spelar också högt. De har sannolikt inte mycket pengar i sina strejkkassor. Frågan är hur länge de kan hålla på. De har sagt tre månader men det är tveksamt om de klarar en så lång strejkperiod även om de lagt ett schema på två strejkdagar följda av tre dagar på jobbet.

Det handlar nu om en kraftmätning mellan facken och regeringen. Dag 1 blev en seger för facken. Regeringen måste också tänka på medborgarna. Det är högst osäkert hur opinionen kommer att reagera om strejken fortsätter. Frustrationen var stor redan i morse med överfulla tåg och timslång väntan för alla som skulle till sina arbeten. Det är inte säkert att facken får skulden. Opinonsundersökaren Brice Teinturier på Ipsos kunde berätta i tv i eftermiddags att medborgarna brukar ställa regeringarna till svars om saker och ting går i en för dem dålig riktning. Det kan alltså bli Macron som måste krypa till korset så småningom och göra koncessioner mot facken. Är han mannen som gör det? Eller kör han enligt devisen “det må bära eller brista”. “Jag ska få igenom mina reformer och jag ska förändra det franska samhället. Nu!”

Strejker kommer att skaka Frankrike
Strejker kommer att skaka Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Redan på på kvällen annandag påsk påbörjas en stor och omfattande strejk inom järnvägen i hela Frankrike. Strejkerna kommer att närmast lamslå tågtrafiken under lång tid enligt ett schema av två dagars strejk följt av tre dagar normal trafik. Facken har sagt att denna ordning ska gälla under tre månader. På vissa sträckor kan så mycket som sju av tio tåg tas ur trafik under de olika strejkdagarna.

De sociala oroligheter som nu lär utbryta i Frankrike kan bli så omfattande att landet inte upplevt något motsvarande på över tjugo år. Inte bara persontrafiken berörs utan även godstrafiken. Det är lätt att räkna ut att om strejken pågår under tre månader kommer det att få betydande konsekvenser för näringsverksamheten i landet. Människor får svårt att ta sig till sina arbeten och varor kan inte transporteras problemfritt.

De fackliga organisationerna är svaga i Frankrike med en anslutningsgrad på åtta procent, en siffra som dessutom är i sjunkande. Däremot är andelen fackligt anslutna betydligt större inom vissa offentliga sektorer, varav järnvägen är en av de främsta. Merparten av de järnvägsanställda är anslutna och den mest militanta, CGT, har ensamt lyckats organisera mer än var tredje i sin organisation.

Motparten för facken är regeringen, inte arbetsgivarna. Det är Macrons reformer inom järnvägen som nu skapar denna starka motsättning. Han och regeringen lägger ett förslag som innebär att SNCF, det franska SJ, förvandlas från statlig myndighet till statligt aktiebolag. Däremot sker ingen privatisering av SNCF. I varje fall inte för närvarande. Regeringen vill komma till rätta med de stora skulderna inom järnvägen (55 miljarder euro) genom att kunna genomföra sparprogram som inte kan ske utan en ny så kallad statut för järnvägen. Macron vill avskaffa rätten till livstidskontrakt för de anställda. Han kommer i sitt förslag att låta dem som redan är anställda inom SNCF få behålla sin livstidsanställning men däremot ska de som hädanefter anställs också kunna entledigas på vissa grunder. Det finns också tankar på besparingspaket som ännu inte är redovisade. Möjligen kommer en del vara förhandlingsbart när nu regeringen sannolikt försöker att hitta vägar ut konflikten med facken genom samtal och överenskommelser.

Macron har också kunnat konstatera hur de senaste presidenterna före honom satsat på snabbtågen och försummat bland annat reparationer av räls. Underhållet är eftersatt och här behövs pengar. Macron tror att ett SNCF i aktiebolagsform med färre gammalmodiga reglementen ska kunna styra resurser från områden i Frankrike där järnvägen är underdimensionerad (storstäderna) och från delar av landet som är avfolkade.

Jämförbara länder i Europa som Tyskland, Sverige, Storbritannien och Italien, har sedan länge gått ifrån ordningen med statligt reglerade bolag inom järnvägsbranschen. Det kan för en svensk eller tysk förefalla märkligt med denna stora indignation över att Macron ger sig på att genomföra delar av den liberalisering som redan skett i grannländerna. Men Frankrike lever fortfarande delvis i ett skråsamhälle. Det har funnits en stolthet i franska familjer som i generationer arbetat inom järnvägen. Arbetena går från far till son och dotter. Nu ska denne “liberala Macron” krossa en gammal fin ordning. Det handlar förstås om att järnvägsanställda vill slå fast kring förmåner som uppnåtts men kärleken till den franska järnvägen är också i sig stark.Macron representerar för många fransmän en samhällsordning som bryter med århundraden av merkantilt tänkande och där ett liberalt synsätt får göra sig bredare. Rälsen och tågen förenar Frankrikes städer och regioner och landskap med varandra och så ska det förbli. Reformpaketet kring SNCF blir i hög grad till en ideologisk och filosofisk fråga. I vilket land ska vi leva? I Frankrike eller i ett slags Silicon Valley?

Det är slående hur det traditionella Frankrike lever starkt och gör sin röst hörd när en reformpolitiker som Macron börjar agera med radikalare reformer än sina företrädare vågade. Macron har både högern, extremhögern och den radikala vänstern emot sig. Han har facken emot sig och ungefär halva befolkningen. Många människor inser säkert på ett rationellt plan att det gigantiska budgetunderskottet för järnvägen är ett problem och att reformer behövs. Fransmän tänker dock sällan i marknadsekonomiska termer.  Det är viktigare att hela Frankrike har ett järnvägsnät än att minska skulden på 55 miljarder euro på bara denna sektor av  den statliga budgeten.

  • 1
  • 2