maj 2018

Häromdagen röstade franska nationalförsamlingen för ett knippe regeringsförslag i syfte att förbättra miljöarbetet i landet. Miljövänner kritiserar åtgärderna för att inte  vara tillräckligt långtgående och det förekommer också kritik inom olika partier över att viktiga förslag malts ner under det omfattande utskottsarbetet. Besluten som nu tagits anses också skapa spänningar inom regeringen mellan jordbruksministern och den karismatiske ministern för ekologisk utveckling, Nicholas Hulot.

Beslutet riktar in sig på en rad olika områden som ska främja en omställning till mer ekologiskt jordbruk och genom olika åtgärder påverka inte minst barn och ungdomar i skolan till att äta ekologiskt odlade råvaror. En rad reformer men var och en i ganska liten skala. Det går att tala om en reform i rätt riktning men med små steg.

Emmanuel Macron är definitivt engagerad i omställningen till ett ekologiskt medvetet samhälle. Ändå är det svårt för honom att genomdriva långtgående reformer. Inom såväl industrin som jordbruket finns motstånd och lobbygrupperna är många och talrika. Stor uppmärksamhet har riktats mot förslaget att förbjuda glyfosat som är ett bekämpningsmedel mot ogräs och som anses ha skadlig inverkan på naturen. EU har godkänt glyfosat fram till 2022 men ursprungligen fanns ett regeringsförslag om att förbjuda det. I utskottsbehandlingen drogs förbudet tillbaka. President Macron lovar ändå att medlet ska förbjudas senast 2021. För miljörörelsen är det ändå ett svek mot de löften om satsningar på en ekologisk revolution som utlovats före valet.

Nicholas Hulot är en i Frankrike mycket omskriven och beundrad företrädare för ekologisk hållbarhet. Han har i decennier talat som en företrädare för civilsamhället mot miljöförstöring.  Han har lockats med ministerposter av Macrons tre företrädare men alltid tackat nej. Den fjärde gången sa han ja och har en plats som ministre d´Etat i regeringen, det vill säga en av de tyngsta ministerposterna. Nicholas Hulot förefaller ändå inte trivas så bra i sin politikerroll som är ny för honom. Hulot är bäst på att driva opinion och mindre framgångsrik i det politiska spelet som kräver hårda nypor och sinne för kompromisser. Hans popularitet hos det franska folket, tidigare mycket hög, har dalat betänkligt under det senaste halvåret och han verkar umgås med planer att lämna regeringen redan till sommaren.

Politiska bedömare anser att Hulot har svårt i samarbetet med jordbruksministern, Stéphane Travert. Denne är en tidigare socialist som har stor partipolitisk erfarenhet och goda kontakter inom jordbrukets organisationer. Han är en pragmatiker och motsatsen till Hulot med sin visionära och idealistiska världsuppfattning.

President Macron lär ändå ha fortsatt förtroende för Nicholas Hulot och kommer sannolikt inte att acceptera en ansökan från denne om entledigande från sin ministerpost. Det skulle inte se bra ut för presidenten att förlora den starkast lysande stjärnan inom miljörörelsen i Frankrike, särskilt när han precis lyckats fånga denna särpräglade fågel, något som Chirac, Sarkozy och Hollande inte klarade av. Klokt nog har ändå Hulot sagt efter de senaste turerna kring miljöreformen att det är helt acceptabelt att gå fram steg för steg. Kanske vill han ändå ta några steg till  i regeringen också under kommande år.

Det finns flera anledningar att oroa sig för mediernas ställning i olika länder i världen. Det är i ock för sig inget nytt. Den debatten har alltid pågått och den måste pågå. Hoten har kommit i form av statens försök att skaffa sig kontroll över opinionsbildningen. Andra hot har kunnat beskrivas som en följd av kommersiella krafter där kvaliteten i artiklars och etermediaprogrammens innehåll har utsatts för uttunning eller vulgarisering. Och så på senare tid de sociala mediernas avigsidor och i spåren av detta vissa auktoritära regimers försök att påverka de politiska valen i andra länder.

Frankrike har en mediehistoria som skulle kunna beskrivas utifrån två iakttagelser. Den första är att de breda massmedierna har bibehållit en påfallande hög nivå i fråga om centrala områden som nyhetsrapportering, samhälls- och kulturanalys. Samtidigt har den politiska makten haft tendens att styra inriktningen på särskilt tv-mediets innehåll och profil. I takt med hoten från särskilt ryska aktörer som försöker styra de politiska valrörelserna med falska nyheter har den franska staten en ny fiende som kommer utifrån. För Emmanuel Macron är inte franska socialistiska programdirektörer något hot utan snarare ligger hotet i hur opinionsbildningen utformas i vissa sociala medier. Han försöker även lagstiftningsmässigt hindra falsk opinionsspridning; ett försök som knappast lär bli särskilt framgångsrikt. Det är svårt att dra gränsen mellan falska och sanna nyheter i  en tid när dessutom fakta och åsikter tenderat att närma sig varandra i allmänhet.

Det är intressant att betrakta de traditionella medierna i Frankrike och konstatera att de fortfarande har en förhållandevis stark ställning och dessutom kan upprätthålla en god kvalitet. Det är i ock för sig sant att dessa medier alltmer lockar en äldre publik men det går inte lika snabbt utför som intrycket är i till exempel Sverige. Vem under 65 år tittar på Rapport i Sveriges Television? De klassiska nyheterna kl 20 i de två stora kanalerna Tf1 och France 2 lockar fortfarande en stor publik och fylls med traditionellt viktig politisk information. Det finns dessutom en rad samhällsprogram i den statliga televisionen som ger djupgående analyser. Varje eftermiddag sex dagar i veckan sänds  i France 5 ett timslångt program som låter experter analysera viktiga samhällsfrågor. Kulturen har en given plats med ett halvtimmeslångt magasinsprogram varje kväll i samma kanal förutom reportage och debatter i andra statliga kanaler. Ett av de tunga politiska programmen sänds en torsdag per månade, kl 21-23.30 med en inbjuden politisk ledare som grillas av journalister och politiska motståndare. Radion har kvar France culture som fortfarande tillåter föredrag och långa analysprogram om fransk historia, litteratur och filosofi.

Fransk tv och även radio har ambitionen att lyfta fram samtalet och debatten och ge plats åt aktörerna som medverkar. Samtal och debatt främjar reflektion hos medborgarna och stärker demokratin. Det är en grundtanke som är värd att respekteras.

I dessa dagar vidgas samtalet till nya fora, i Frankrike som i andra länder. De traditionella medierna söker samspela med de sociala för att kunna finnas kvar i centrum av uppmärksamheten. De statliga och privata tv-kanalerna utvidgar också sin verksamhet genom att starta nyhetskanaler. De senare är enklare och ytligare men bjuder ändå in reflekterande experter och låter samtalet fortskrida, om än i ett hastigare tempo och ytligare. Populismen är ett hot på många sätt men också i hur de traditionella medierna ska kunna hävda sig framöver. Det är alldeles uppenbart att Frankrike satsar fortsatt på god utbildning och respekt för en klassisk syn på politik och kultur. Kanske kan detta land behålla en viss nivå på debatten och göra de sociala medierna till en övervägande positiv plattform för det goda samtalet.

Det händer att jag är ute och talar i offentliga sammanhang om Frankrike efter presidentvalet och får frågan om någon svensk politiker påminner om Emmanuel Macron. Lite tillspetsat brukar jag svara att han är Mikael Damberg och Annie Lööf i förening. Nåja, det är mer lekfullt sagt. En fransk president och svenska politiker står långt ifrån varandra både vad gäller det politiska uppdraget och åsikter i olika sakfrågor.

Det är ändå uppenbart att många svenska politiker och den politiskt intresserade allmänheten i vårt land ser med intresse på Frankrikes nya politiska stjärna. Kan vi lära något av honom och vågar vi följa honom i spåren av hans politik? Möjligen är det samtidigt så att Macron inspirerats av Sverige i utformningen av sin politik, särskilt vad gäller ekonomi och arbetsmarknad.

Båda dessa frågor kan delvis besvaras jakande. Macron vill helt uppenbart lägga över en större del av ansvaret för arbetsmarknadsfrågorna på arbetsgivare och arbetstagare. Arbetsrättsreformen är till delar inspirerad efter svensk och dansk förebild. Han har emellertid problem att genomföra en skandinavisk modell. Facken är svaga i Frankrike särskilt på den privata arbetsmarknaden och särskilt svag på bransch- och företagsnivå. Han vill öka flexibiliteten men får problem med bristen på fungerande vuxenfortbildning och en uppenbart mycket större oro hos fransmän än svenskar att bli av med jobben. Frankrike är ett land med en mer statisk arbetsmarknad och en mer statisk syn på arbetsmarknaden. Det är svårt att ändra attityd hos ett folk på några år.

Svenska politiker bör kunna inspireras av den politiskt-filosofiska grund på vilken Macron bygger sin politik. Han har gjort en analys av dagens verklighet, formulerat visionen för morgondagen och formulerat i både stora drag och i konkreta termer vad han vill göra de närmaste åren. Macrons politik hänger ihop och han kan pedagogiskt förklara den.

Det finns särskilt en fråga som borde kunna inspirera en stor del av de partier, politiker och väljare som kallar sig progressiva. Macron framträder trots allt  som en försvarare av de mänskliga rättigheterna. Han tar tydligt avstånd från kulturell nationalism. Macron är ingen blåögd idealist – långt ifrån – men han står ändå i motsatsställning i sitt land och i Europa till de krafter som kraftigt vill begränsa öppenheten genom att helt stänga gränserna och ytterligare försvåra för flyktingar att komma till EU:s länder. Hans Europasyn bygger till stor del på hans övertygelse att det öppna och frihetliga draget i den västliga civilisationen måste försvaras och att det sker bäst med ett starkt EU.

Det svenska politiska landskapet ritas nu om och det sker i hastigt tempo. Det är en högst rimlig tanke att vi inom ett par år har en moderatregering stödd av Sverigedemokraterna. I Frankrike finns samma förutsättningar eftersom Republikanerna i dag närmar sig Nationella fronten under sin ledare Laurent Wauquiez. Emmanuel Macron lyckades vinna över Marine Le Pen i förra valet, något som många fransmän ännu betraktar som en enkel seger och som visar att den nuvarande presidenten egentligen inte har stöd hos en majoritet av befolkningen. Men striden stod förra året och står fortfarande mellan de frihetliga och toleranta å ena sidan och de nationella å den andra. De senare har som mål att stänga gränserna för människor men också för varor och tjänster. Ut ur EU och Made in France är parollerna! Macron står för den första linjen och han lyckades vinna 2017. Det är inte alls säkert att en annan politiker efter honom kan upprepa hans valframgång. Och hur går det i Sverige? Om den progressiva och liberala hållningen inte skärper argumenten kan mycket väl vi också få en regering där tyngdpunkten ligger hos partier som är konservativa och högerradikala.

De svenska partier om tydligt vill kalla sig progressiva  skulle kunna gå i skola hos Macron och ta vissa lärdomar. Mycket är annorlunda mellan Sverige och Frankrike men en sak är klar. Macron borde kunna inspirera de öppet sinnade svenska politikerna och intellektuella att formulera en vision och ett program för framtiden som möter det nationalistiska och konservativa hotet. Se här en uppgift för det närmaste året.

I söndags och måndags fortsatte strejken inom järnvägen som tidigare. I samma malande tempo; två dagars strejk och tre dagars arbete som vanligt. Det är klart att de flesta tågresenärer tröttnat för länge sedan men för många är det regeringens och Macrons fel. Järnvägsstrejken är verkligen en vattendelare i den franska politiken och dess utgång avgör Macrons framtid.

De strejkande blir färre och färre. Det tar på privatekonomin att strejka. Strejkkassorna är magra och visst har pengar influtit från människor som stöder konflikten med egna pengar. Men det räcker inte. Nu måste snart de fackliga organisationerna få till ett avgörande för att inte strejken ska knäcka dem själva. Alla väntar på ett utspel från regeringen kring den 25 maj när den kommer att avisera insatser för att minska SNCF:s stora skuldberg. Den frågan har blivit avgörande för om de fackliga ska kunna avsluta strejken utan att förlora ansiktet alltför mycket.

Jag har skrivit det tidigare i blogginläggen: Strejken är en maktfråga för båda parter; facken och Macron. SNCF som arbetsgivare tittar mest på. Bolaget har självfallet en oerhört tung uppgift; etablera ett starkt järnvägsbolag i en konkurrensutsatt värld, få ordning på ekonomin – med statens hjälp – och inte minst återupprätta kundernas förtroende. För Macron hänger utgången av denna strid på något ännu viktigare. Han kommer att få igenom sitt lagförslag i parlamentet men om det sker på bekostnad av svåra konflikter på arbetsmarknaden kan hans förtroende allvarligt skadas. För facken är det ännu värre, särskilt för de revolutionära facken som CGT. Det kan vara slutet för dem när det gäller att på ett trovärdigt sätt försvara arbetarklassen inom den offentliga sektorn. Det är denna grupp som är fackets starka stödtrupper och själva grunden för dess existens.

Det mesta pekar på att Macron trots allt kommer att gå segrande ur denna kamp. Ingen bör dock jubla om CGT knäcks fullständigt. Den traditionella vänstern som representeras av denna fackliga organisation ihop med några andra liknande förbund organiserar ändå en opinion på fransk arbetsmarknad och strukturerar den. En knäckt revolutionär arbetarklass kan skapa ny oro och nya och än mer svårbemästrade konflikter.

Macron är på väg att konkurrensutsätta branscher som tidigare levt under statligt monopol. Han följer helt enkelt föreskrifterna från EU och självfallet hans egen övertygelse om att konkurrens inom transportnäringen leder till bättre villkor både för de anställdas lönevillkor och för kunderna, användarna av olika transportslag som fransmännen väljer att kalla det. Ordet kund känns för kapitalistiskt för en fransman.

Macron försöker nu göra det som Chirac, Sarkozy och Hollande med skiftande ambitioner och övertygelse misslyckats med. Han tar det avgörande steget i ock med lagen om att göra SNCF till ett aktiebolag men – observera – fortfarande i statlig regi. Sex av tio fransmän verkar tycka att det är ett steg i rätt riktning och det är en stor majoritet för att vara i Frankrike. Redan efter ett år kan Macron ha ställt sig på en plattform som gör att han kan fortsätta sitt reformarbete med ökad kraft och framgång. Tills han blir för högmodig, arrogant och retar upp landets befolkning på något sätt. Och tills han blir överbevisad om att hans reformer inte leder till ökat välstånd i landet. Om det vet vi mer när vi ska göra bokslut för Macron 2 år.

Frankrike har en statschef med mycket makt. Som USA men i motsats till övriga Europa med parlamentarisk demokrati. Den franska statschefen är vald av folket i direkta val och väljer sin regering. En regeringschef må ha makt men den kontrolleras i högre grad av parlamentet men också av övriga ministrar i regeringen. Frankrike har alltid sökt en dominerande ställning i världen och statsskicket passar denna strävan. General de Gaulle visste vad han gjorde när han skrev om konstitutionen 1958 för att passa sina egna syften. Den femte republikens ordning som då instiftades passar i lika hög grad Emmanuel Macron.

Världspolitiken har varit turbulent sedan Macron valdes till fransk president. De tre stormakterna Kina, Ryssland och USA har alla självsvåldiga ledare med mycket makt. Europa är mer splittrat än på många år genom interna konflikter kring ekonomi och migration. Öst mot väst och syd mot nord. Axeln Berlin-Paris sviktar genom att den parlamentariska demokratin i Tyskland inte förmår skapa en stark regering. Storbritannien lämnar EU och lämnar ett tomrum som inte minst länderna i Skandinavien känner av.

Macron ser sin möjlighet att bli Europas ledare men hindras samtidigt av svagheten i det tysk-franska samarbetet och splittringen inom EU. Han drömmer om att bli det lok som drar hela EU-tåget men upptäcker för varje månad som går att vagnarna har inbyggda bromsar som i det närmaste hindrar all förflyttning framåt. Han har hållit ett par lysande tal om en möjlig utveckling av EU:s mål och organisation men har i praktiken inte kunnat ändra på någonting. Kraften måste läggas på förhandlingarna om Storbritanniens utträde och konflikterna med Ungern, Polen och andra östländer som inte vill samarbeta kring en gemensam migrationspolitik. Macron är den progressiva federalisten i ett Europa av högerpopulister och nationalister av olika kulörer.

USA:s president Donald Trump ställer också till en hel del för den nye franske presidenten. Han har på flera sätt försökt charma och förföra Trump genom att bland annat ha bjudit honom att delta i förra årets firande av den franska nationaldagen, den 14 juli. Han var också över för några veckor sedan för att i en ny charmoffensiv förmå Trump att avstå från att bryta avtalet kring Irans kärnvapenprov. Charmoffensiven lyckas i meningen att båda herrarna kramar om varandra och uttrycker respekt för varandra. Vad de egentligen tycker om varandra kan man bara spekulera i. Resultatet har ändå varit magert. Trump bröt som bekant avtalet häromdagen och kommer att tvinga de europeiska ländernas företag att dra sig tillbaka från sina affärer med Iran för att inte riskera svåra bötesbelopp gentemot den amerikanska staten. USA styr fortfarande delar av världen. Det är bara att konstatera att Macron, Merkel och May ingenting har att sätta emot.

Har då inte Macron gjort något bra som ledare för sitt land med stormaktsambitioner? Frågan är om Frankrikes bidrag med trupper i senaste kriget som gällde kemiska stridsvapen inne i Syrien. Han höll därmed sitt löfte från valrörelsen 2017 om intervention men frågan måste ändå ställas om denna krigsinsats på sikt har inneburit ett steg mot en humanare värld eller humanare krigföring. Han för kontinuerligt samtal med världens stora ledare. Han är mer aktiv än andra presidenter. Han har en tydlig och genomtänkt strategi för sin utrikespolitik. Ändå visar hans misslyckanden hittills på hur svårt det är för en ledare för ett relativt litet land att manövrera i konfliktområden som domineras av betydligt mäktigare aktörer. Hur många gånger genom årtiondena har vi inte sett hur FN ställts vid sidan om olika väpnade konflikter och detsamma gäller för ett land i Europa som Frankrike. Macron har rätt när han säger att EU måste bli starkare och tala med en röst inom utrikespolitiken. Problemet är att han kommer att få oerhört svårt att ens nå det målet.

Emmanuel Macron är populär i vida kretsar  som den progressiva och humanistiska rösten i en hård värld. Han respekteras nog också av Donald Trump och den ryske ledaren Vladimir Putin. Men det är bara ett första steg. Trump gör sitt bästa för att sabotera det klimatavtal som slöts i Paris 2016 och nu hotar han med handelshinder mot Europa och ett söndertrasat avtal med Iran. Nästa steg måste bli att nå konkreta framgångar på den internationella scenen. Dit är steget dessvärre långt.