Monthly Archives :

juli 2018

Fransk VM-yra ger Macron hopp om ökat opinionsstöd
Fransk VM-yra ger Macron hopp om ökat opinionsstöd 150 150 Tomas Lindbom

Så fick Frankrike sitt VM-guld i fotboll. För tjugo år sedan vann landet i sitt hemma-VM. Den här gången skedde framgången i Moskva. Förra gången var det multikulturen som segrade. Denna gång är det ett hopp om ett integrerat, nationellt sinnat Frankrike som ska firas.  Är det tänkt.

Fotbollen är en viktig del av fransmännens liv. Går det bra för fotbollslandslaget sliter fransmännen  av sig sina negativa tankar om samhället de lever i. Det varar inte så länge, kanske några månader. Det gynnar i alla fall den sittande presidenten. År fransmännen på gott humör blir också presidenten populärare. Det franska folket som brukar kallas för världens mest negativa blir för några månader mindre negativt inställd till framtiden. När les bleus segrade i VM 1998 gick dåvarande presidenten, Jacques  Chiracs popularitetssiffror upp med sex procent. Några månader senare var han tillbaka på samma låga siffra igen. Macron kommer säkert att uppleva precis detsamma. Ikväll pussade han spelarnas huvuden som de kom att pussa VM-pokalens runda överdel. Ungefär  en halv procents ökad popularitet för varje puss.

Fotbollen är central för det franska folket. Dess politiska karaktär däremot förändras över tid men stämmer varje gång rätt väl med den allmänna tidsandan.  I VM 1998 såg människor värdet av att laget bestod av spelare från olika invandrarmiljöer blandat med traditionellt vita. Det talades då om black, blanc, beur (”svart, vit, arab”) som beskrivning av laget och dess spelare. Det jublades den sommaren över att ett franskt fotbollslag innehöll spelare från olika kulturer som samsades och lyckade förverkliga drömmen om att segra för Frankrike.

Tjugo år senare upprepas segern, också denna gång med spelare med olika bagrund, etniskt och kulturellt. Men denna gång betonas värdet av att laget uppträder som en enhet. Det är inte längre fråga om att hylla det mångkulturella utan det nationella. Alla spelarna uppträder nedtonat, följer förbundskaptenens regler. Till och med den lätt stökige Paul Pogba går i ledband. Ingen färgglad frisyr som tidigare.

Tiderna har förändrats. Frankrike i dag hyllar inte det multikulturella utan söker den franska identiteten. Om spelarna med invandrarbakgrund anpassar sig till den så är det bra och då är de välkomna och uppskattade. Det är framförallt ett outtalat krav. Vi minns bråken under VM 2010 i Sydafrika. Den multikulturella euforin var redan över och motsättningarna inom spelartruppen skylldes på att vissa i laget saknade en känsla för den franska nationens grundvärderingar.  I detta VM sjöng alla med i marseljäsen. Ingen, inte ens Marine Le Pen, kan ha haft några synpunkter på detta landslags kärlek till Frankrike och den franska identiteten. Eller som Antoine Griezmann uttryckte det i en intervju efter finalen: ”Jag säger som President Macron: Vive la République”

Det franska landslaget anno 2018 är också ett landslag helt i Emmanuel Macrons smak. Alla är skickliga indivdualister som samtidigt ställer upp för sin nation. De segrar i Frankrikes namn. Och vem kan säga emot? Hela Europa har slutat att drömma om att länderna består av minisamhällen som lever sida vid sida. Den postmoderna drömmen om nationer utan gemensamma värderingar blev ett kort mellanspel. Franska guldlagen 1998 och 2018 uttrycker verkligen kultur- och identitetsförändringen i Frankrike men också i övriga Europa under en kort period av tjugo år. Före och efter den 11 september 2001 i New York.

Emmanuel Macron kan nu se framemot en sommar med glada medborgare i sitt rike och därmed bättre opinionssiffor. De kommer sannolikta att vända neråt igen i höst men det är en annan sak. Han kan genom VM-guldet konstatera att hans första år, som började lyckligt förra sommaren med några positiva möten med världens ledare, Putin i Versailles och Trump under 14 juli-firandet, avslutas med denna stora fotbollsseger. Dessemellan har han dessutom knäckt det mesta av den politiska oppositionen och genomfört reformer som förändrat och troligen också stärkt den franska arbetsmarknaden. Han har mött mycken kritik och är avskydd i stora kretsar i befolkningen. Men franska presidenter är sällan populära. Han har klarat sig relativt sett ganska bra.

Nästa arbetsår kommer att bjuda på nya utmaningar för presidenten. Han ska baxa en pensionsreform i mål. Han ska genomföra ett socialt program med jämlikhetsprofil, har han lovat. Det stundar EU-val nästa vår. Det finns snubbeltråd utlagd av både den politiska och den fackliga oppositionen liksom av flera tunga stats- och regeringschefer runt om i världen. Macron pussade fotbollsspelares huvuden ikväll men han kommer att ha större och svårare uppgifter efter sommaren.

Denna blogg gör som alltid en paus vid denna tid på året när fransmännen brukar ta semester. Jag återkommer i slutet av augusti med nya rapporter och analyser om fransk politik och samhällsliv.

Den (a)sociale Macron
Den (a)sociale Macron 150 150 Tomas Lindbom

I dag går de franska skolbarnen på sommarlov. Min lilla sjuåring har gått ett år i skolan och har fått sina utvärderingar från läraren. I hennes fall goda vitsord efter ett år med mycket plugg och läxor varje dag. Dock inga betyg utan bara så kallade individuella utvärderingar. Hon har varit duktig och kan nu skriva och läsa. Den franska skolan sparar ingen möda på att lära ut basfärdigheterna så tidigt som möjligt. Skolans förmåga att lära ut kunskap är en central del i tankarna kring demokrati och bättre social balans mellan de privilegierade och de utsatta grupperna i samhället.

Emmanuel Macron har under det första året som president blivit mest känd för sina avregleringar på arbetsmarknaden. Det har klagats från många håll på att han inte engagerat sig tillräckligt i de sociala frågorna som rör bidrag och stöd till utsatta grupper och lägre skatt för låginkomsttagare. Kort sagt att hans politik riktat in sig mer på att hjälpa företagen och underlätta ekonomiskt för de mer besuttna i samhället.

Bilden av ”presidenten för de rika” har blivit än tydligare när han nu skjutit upp lanseringen av sitt sociala program med reformer som ska presenteras i parlamentets båda kamrar. Programmet har kallats för ”fattigdomsplanen”. Lite nonchalant har det från regeringens sida sagts att Macron nu måste åka till Ryssland för att heja på Frankrike som nått semifinalen i fotbolls-VM. När fransmännen återvänder efter sommarsemestern kommer också budgetfrågan för 2019 att stå i centrum och där har Macron ett tryck på sig inte minst från EU att skära ner i kostnaderna för att bättre balansera en budget som varit och är svårt skuldsatt.

Det är dock sant att Macron och hans regering redan gjort en del på det sociala området. Just inom  skolans område genomför den reformer som ska minska klasserna för de små barnen i socialt utsatta områden och öka lärarkompetensen och lärartätheten i dessa områden. Men också anpassa vissa socialbidrag till kostnadsutvecklingen i stort. Men mycket mer måste göras för att Macron ska bli trovärdig som en president som är varken vänster eller höger eller möjligen både och.

Macron är en äkta liberal i meningen att han tror att stimulanser för näringslivet är en viktig väg för att öka välståndet för alla. Han tror också mer på att ge människor incitament till att själva förbättra sin sociala, ekonomiska och kulturella situation än att staten ger ut mer bidrag. Han är också som sagt pressad av budgetunderskotten. I Frankrike är de i en storleksordning som innebär att större delen av budgeten för sociala kostnader bekostas med statliga lån.

Macron uppfattas säkert av de flesta fransmän som en president för de rika. Ledaren för vänsterpartiet La France Insoumise sa häromdagen att alltfler nu inser att Macron inte förstår sig på vanligt folk. Det är sant att han ser mer ut som en bankdirektör än som en vanlig knegare på väg till jobbet. Då och då undslipper han sig också kommentarer som lätt kan tolkas som socialt förakt. Alla presidenter i Frankrike har levt ett liv så avskilt från vanligt folk. Känslan är att Macron mentalt också befinner sig väldigt långt från dem han ska företräda i sitt ämbete.

Nåväl, han har ett program som han presenterade före valet och som innehåller en rad förslag om sociala reformer om än i mer filosofiska ordalag. Frågan är om han någonsin kommer så långt att han kan förverkliga dem. Det är alltid något annat som står i vägen. Under hans första år har utrikespolitiken tagit upp mycket tid. Migrationsfrågan berör sannolikt fler fransmän än den sociala frågan trots strejker och högt tonläge i den debatten.

Emmanuel Macron är filosof och angelägen att bli en samhällsförbättrare. Men han är också ekonom, tidigare både bankdirektör och ekonomiminister, och frågan är om inte han mer och mer dras in i denna sfär än den filosofiskt sociala. Hans omgivning av ministrar och teknokrater i Paris maktcentrum berörs mindre av frågor kring social misär än hur landets budget ska lösas, hur konjunkturen ska stimuleras och liknande frågor. För en person med Macrons karaktär och erfarenheter kan det vara svårt att ständigt bryta upp därifrån för att ta de svagas och utsattas parti mot eliten. Att han blir sina vänners och medarbetares fånge i det gyllene Elyséepalatset.

 

Nationalist eller kosmopolit? Var står Macron?
Nationalist eller kosmopolit? Var står Macron? 150 150 Tomas Lindbom

Den 14 juli firar Frankrike sin nationaldag. Det innebär att det offentliga politiska samtalet också tar paus under en månad. Jag brukar också ta paus från mitt bloggande under samma period. Några inlägg lär jag ändå hinna med, bland annat för att summera året som gått, Macrons första år som president. Frågan som bör ställas är hur året varit politiskt sett och vilka frågor som engagerat fransmännen i särskilt hög grad.

Migrationsfrågan är het i Frankrike som i hela Europa. Skillnaden mot vissa andra länder som Sverige är att den varit het så länge. Om man vill har den varit i blickfånget sedan mellankrigstiden då redan många människor från de franska kolonierna flyttade till Frankrike. Ändå är frågan särskilt laddad efter terrorattentaten 2015. Charlie Hebdo och Bataclan spelade då större roll för en intensiv migrationsdebatt i Frankrike än den stora invandringen från Afrika och Mellanöstern under hösten samma år.

Emmanuel Macron gick till val 2017 som ett alternativ till Marine Le Pens främlingsfientliga inställning. Titeln på min bok som kom ut i mars förra året, Slaget om Frankrike, handlade om detta: kosmopoliten och liberalen Macron mot nationalisten och xenofoben Le Pen.

Ett år senare är bilden mer komplicerad. I ord har Macron försvarat en mer  tolerant hållning till invandrare. Han undviker det vulgära språket och de mest radikala förslagen att hindra flyktingar och asylsökningar från att söka uppehälle i sitt europeiska land. Ändå är migrationsfrågan i dag så invävd i europeisk strategisk politik. Det är svårt att längre uppfatta samma tydlighet i hans politiska agerande visavi populistiska partier som i talen före valet. Macron tvingas liksom Merkel till ständiga anpassningar. Flera västeuropeiska länder har idag en politisk ledning som står närmare Le Pen än Merkel och till dem måste han förhålla sig också med öppenhet och försonlighet.

I ett alltmer nationalistiskt sinnat Europa blir det kollektiva begreppet viktigare än det individuella. Ländernas ledningar anpassar sig till stora folkliga gruppers krav på att sätta gränser runt det nationella och hävda varje nations kulturella identitet. Liberala tankar som ser till individens rättigheter trycks tillbaka. Vad blir viktigast – att ett lands ekonomiska välstånd och kulturella särart bevaras eller att landet bidrar till att främja de mänskliga rättigheter som EU står bakom. Dessa rättigheter eller värden innefattar bland annat fri rörlighet och religionsfrihet. Utan tvekan driver Europa snabbt mot ett kollektivt, nationellt förhållningssätt. Att försvara individers rättigheter oberoende av nationstillhörighet blir allt svårare.

Den franska samhällsdebatten tar upp denna avgörande spänning i Europa mellan det individuella och det nationella. Det är en viktig uppgift att få medborgarna att se detta och ta ställning. Det som nu sker i Europa kring migration är så mycket mer än enskilda detaljer kring lagar och regler. Bakom debatterna kring mottagningscenter för papperslösa eller regler för direktavvisning av flyktingar  pågår en radikal omstöpning av Europas politiska filosofi. Det som inte politiker kan åstadkomma, borde intellektuella och opinionsbildare säga: Stopp och belägg! Låt oss inte ständigt tala om enskildheter utan fråga oss vart våra samhällen är på väg. Det gamla svenska uttrycket ”Jag ser inte skogen för bara träd” gäller verkligen för dagens förvandling av Frankrike, Tyskland, Italien, Österrike men också Danmark och Sverige och många andra länder.

Mot bakgrund av det som sker förefaller det nödvändigt att i grunden acceptera dessa båda förhållningssätt. De kommer i dagens konflikt kring migrationen att ställas mot varandra och skapa ett spänningstillstånd som är oerhört svår att avväpna. Lösningen ligger säkert i att acceptera både nationalism och tolerans och försvar för de mänskliga rättigheterna. Men innan det kan ske måste vi på djupet se hur stark konflikten mellan dessa båda synsätt är. Vi måste förstå och analysera innan vi kan lösa denna ödesfråga. Den som försvarar de humanistiska värdena har ingen chans mot de ökande nationella och främlingsfientliga krafterna om inte debatten lyfter ovanför de tekniska dagsaktuella trätofrågorna.

Vad tänker Macron? Har han en agenda för hur Europa ska lösa migrationsfrågan? Tänker han att det ska ske från dag till dag beroende på hur olika länder agerar strategiskt och taktiskt? Är det så har han tappat sitt ursprungliga uppdrag att bli statschefen bland politiker i Europa. Hoppas han har större ambitioner för sina kommande år som Frankrikes president och EU:s viktigaste ledare.

 

Fransmän älskar semester
Fransmän älskar semester 150 150 Tomas Lindbom

Nu har värmen kommit till Frankrike. Juni är rent vädermässigt en något osäker månad. Det kan vara fint med mycket sol, även i norra Frankrike men temperaturen i områdena norr om Alperna brukar vara förhållandevis måttliga, en bit över 20 grader. Juli och augusti däremot är varma månader. Jag har tillbringat några augustimånader i Paris och även arbetat där. Det kan vara rätt plågsamt när temperaturen stiger upp mot 35 grader.

Som ung student i Frankrike på 70-talet slogs jag av fransmännens vurm för semester. Alla yrkesarbetande talade om den. Inställningen till arbete var negativt. Bara en fråga om försörjning. Semestern en månad om året verkade vara det som alla levde för. En märklig inställning tyckte jag.

Jag noterade också att alla tog semester samtidigt. Fransmän förklarade för mig att fabrikerna stängde i augusti och det var verkligen den 1 augusti oavsett veckodag. På mig verkadedet som om ett helt folk satte sig i sina bilar, fransktillverkade förstås, och körde eller snarare köade sig igenom landet på olika motorvägar. Detta folk som jag lärt mig var så individualistiskt följde här samma mönster. Semester vid samma tid på året och för dem som hade råd gällde samma slutmål; Medelhavet eller Atlanten. Ibland kunde en ung student uppenbara sig i en grupp och berätta om ett resmål utanför Frankrike. Det var exotiskt. ”Jag kommer från semester i Grekland”, kunde hon säga och halsarna sträcktes och öronen spetsades. Hur levde folk i det landet? Alla konstaterade att det var annorlunda i Grekland men bättre i Frankrike. Ingen frågade mig om hur det var i Sverige. Vem ville åka till ett land där snön förmodligen låg djup större delen av året.

I dag reser var tredje fransman utomlands enligt statistik. Det måste vara en revolution i detta land. I dag jämför fransmän sitt eget land med andra länder och finner omvärlden bättre. Självmedvetenheten har sjunkit betydligt på femtio år. I dag får jag berätta om Sverige. Många tror fortfarande att det är väldigt kallt i Stockholm på vintern men nyfikenheten är en annan. Inte sällan går jämförelserna mellan våra länder till Sveriges fördel. Jag blir tvungen att hålla igen för att inte bilden av Sverige ska bli groteskt välvillig.

Det är inte bara på grund av Macron som Frankrikes regleringar också på semesterområdet har förändrats. Sedan ett antal år tillbaka tar fransmännen semester vid olika tidpunkter. Framförallt från 15 juli till 1 september men medelklassen reser i stor utsträckning också under andra delar av året.

Charlie Hebdo-attentatet i januari och terroristattackerna i november 2015 fick turismen till Paris att minska katastrofalt. Jag minns tomma restauranger och förtvivlade krögare under ett par års tid. Inte ens parisarna själva hade någon större lust att gå ut och roa sig efter dessa förfärliga händelser. Men nu återvänder turisterna. Nu är det som förr igen. Japaner, japaner, amerikaner förstås men också ryssar och kineser och alla möjliga folk besöker Paris och övriga Frankrike. Det går att skönja en viss begynnande optimism i landet. De missnöjda är fortfarande många men något färre, är min känsla. Annars hade inte Macron haft så pass mycket stöd i opinionen. Det fattiga Frankrike, det eftersatta Frankrike, Frankrike i utanförskap finns kvar och gör sig påmint. Men möjligen har gruppen minskat något. Möjligen har några av de missnöjda konstaterat att konjunkturen vänder uppåt och att det finns möjligheter att själv påverka sitt liv till det bättre. För alla är detta inte möjligt men för en del ser framtiden lite ljusare ut.

Det  blir åter sommarkväll i Paris. De kända byggnaderna lyses upp för några timmar. Några färre parisare behöver vara kvar i stan utan har kunnat resa iväg på semester. Några fler turister kommer istället till drömmarnas stad och muséernas stad och stärker landets valutareserv. Frankrike 2018 mår lite bättre än åren före.