Monthly Archives :

september 2018

GALTAN inte gångbart i fransk politik
GALTAN inte gångbart i fransk politik 150 150 Tomas Lindbom

Det finns anledning att begrunda det svenska valresultatet utifrån det nya mätinstrumentet GALTAN. Två block står mot varandra i politiken; det globala och liberala mot det traditionella och nationella eller nationalistiska. Vi kunde konstatera att det inte blev så mycket debatt om ekonomin i den senaste svenska valrörelsen vilket säkert missgynnade Socialdemokraterna men desto mer om konservativa frågor i kontrast till den vänsterliberala smörjan som Jimmie Åkesson valde att kalla det. Fransk politik kom visserligen att handla om detta motsatspar när Emmanuel Macron ställdes mot Marine Le Pen i den andra valomgången i förra årets presidentval. Men så kom de gamla motsättningarna tillbaka, delvis på felaktiga premisser. I dag talar politiker och kommentatorer återigen bara om vänster och höger.

Jag lyckades träffa ganska rätt med titeln på min bok Slaget om Frankrike när jag några månader före presidentvalet pekade på en ny motsättning i fransk politik. Det blev verkligen ett val där vänster och höger spelade en mindre framträdande roll. Macron formulerade en global, EU-vänlig, näringslivsvänlig och förhållandevis progressiv hållning i mänskliga frågor som invandring, samkönade äktenskap med mera. Men det kom av sig. I ett land där politiker till och med sitter i nationalförsamlingen efter sina positioner på en tänkt höger-vänster-skala är det svårt att komma ifrån detta tänkande. Ekonomin styr som alltid uppdelningen och så läggs andra frågor till i detta grundläggande synsätt. Det anses ointressant att gräva djupare i sådana fakta som att vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon och högerledarna Laurent Wauquiez och Marine Le Pen delar uppfattning i sina avståndstaganden till EU och det globala kapitalet. De står inte heller så långt ifrån varandra i synen på statens roll som förmedlare av välfärd. Särskilt Le Pen och Mélenchon har en etatistisk grundsyn fast på lite olika sätt. Det är istället retoriken kring klassamhället och försvaret för olika befolkningsgrupper som får styra. Den klassiska retoriken blir viktigare än ställningstagandena i sakfrågor. Macron står inte i mitten mellan Mélenchon och Le Pen. Snarare finns de på olika ställen på en fyrfältare där en axel går från vänster till höger och en annan från nationell till global.

Franska politiska kommentatorer diskuterar nu, ett år efter valet, alla Macrons utspel utifrån höger-vänster-perspektivet. Hans ekonomiska förslag bedöms i allmänhet som höger och han beskrivs också som en man som svikit sina vänsterväljare från valet. Men ingen ser att högerns väljare i stor utsträckning inte alls attraheras av Macrons så kallade högersväng. De ser ju att han inte är pålitlig i fråga om att stänga gränserna mot det globala, att han hotar de franska företagens överlevnad genom att förespråka en tydlig frihandelslinje. Och ändå är han en president med stora åthävor när det gäller att framhäva Frankrikes styrka internationellt och även framhäva sin egen monarkistiska roll som president.

Fransmännen reagerar mot Macron på det sätt som är förståeligt när politiken måste ses som flerdimensionell och inte enbart som en fråga om höger och vänster. Men analyserna hänger inte med. Det är också ett faktum att liberal i Frankrike inte finns med på denna skala. Mitten mellan höger och vänster kallas för socialkonservatism eller socialdemokrati. Inte heller detta är sant i praktiken. Precis som i Sverige får de icke-ekonomiska frågorna större plats i dag. Jämställdheten som varit en ickefråga i Frankrike tills för några år sedan blir nu alltmer central. Det gäller också frågor kring inseminati0n. Naturligtvis är kulturidentiteten och religionens roll alltmer laddad och den kan inte heller enkelt petas in i ett höger-vänster-perspektiv.

Frankrike blundar för GALTAN men sannolikt kommer detta perspektiv att tvingas på politikerna och politologerna ganska snart. Några av dem, bland annat sociologen och valforskaren Brice Teinturier, har skrivit böcker om frågan. Macron är liberal. Han kan inte bara placeras på en vänster-höger-skala. Bara det faktum att han knäckt stora delar av Socialistpartiet och Republikanerna med sitt politiska program visar att han har en agenda som är nyskapande och väldigt hotande för det traditionella franska politiska livet.

Macron försöker förgäves blidka pensionärerna
Macron försöker förgäves blidka pensionärerna 150 150 Tomas Lindbom

En stor och väldig väljargrupp vänder i allt större utsträckning President Macron ryggen. Det gäller pensionärerna vars stöd för honom var 27 procent i valet 2017 (jämfört med 24 procent i hela väljarkåren). De är många, cirka 7,5 miljoner, och de röstar i högre grad än andra befolkningsgrupper. I EU-valet nästa år, ett viktigt val för Macron men ett val med lågt valdeltagande, räknar undersökningsföretagen med att uppemot 45 procent av väljarna kommer att vara pensionärer. De retar sig på att köpkraften för dem som grupp har minskat. En inkomstskatt har införts för att täcka de sociala försäkringar, som för övrigt går med stort underskott, med 1,7 procent och pensionerna är dessutom inte indexreglerade. Stora pensionärsgrupper med pensioner kring 1 200 € i månaden har fått det sämre. Pensionärerna anser nu att Macron svikit dem och ser sig om efter andra politiska ledare, främst hos högerpartiet Republikanerna.

President Macron försöker nu att blidka pensionärerna med vissa förbättringar men den reform han nu aviserat förbättrar bara villkoren för en liten del av den stora gruppen pensionärer, totalt inte fler än 300 000. Arga pensionärer har redan varit ute och demonstrerat och säger att de absolut inte kommer att rösta på Macron i kommande val. För dem är det obegripligt att efter ett långt och hårt arbetsliv få så dålig – och dessutom allt sämre – ekonomisk kompensation.

Macron har ett annat och rationellt perspektiv sätt att se på saken. Det skulle också kunna kallas för ett ekonomiskt marknadstänkande  eller varför inte “arbetslinjen”. Han är övertygad om att en förbättring på sikt för alla fransmän går via en ökad ekonomisk aktivitet bland dem som är i yrkesför ålder. Det är sant att varje yrkesarbetande i dag tvingas betala en allt större börda eftersom deras pengar måste användas till fler pensionärer än tidigare och att dessutom den ekonomiska aktiviteten i landet under lång tid varit vikande. Arbetslinjen ska alltså göra att fler får det bättre på sikt och därför, enligt Macrons perspektiv, är det mer effektivt att ge stimulanser och även skattelättnader till företag och privatpersoner som konsumerar mer. Ett liberalt perspektiv som sannolikt kan försvaras rationellt men som lätt leder till ökade klyftor eller i varje fall en känsla hos fattiga pensionärer att vara bortglömda. Var finns solidariteten med oss som kämpat ett långt liv? Ska vi nu få det ännu sämre, vi pensionärer som redan tidigare tvingats leva på marginalen?

Frankrike är ett ojämlikt land med nio miljoner under gränsen för det som kallas fattigdomsstrecket, en bit under 1 000 euro per månad, och en mindre andel med höga inkomster. Men det är också ett land som har haft dålig utveckling av ekonomin med svag tillväxt och hög arbetslöshet. Det blir för Macron omöjligt att höja bidrag till alla svaga grupper och därefter inte ha statliga medel att stimulera den del av ekonomin som på sikt kan ge högre tillväxt. Han har också problem med en mycket stor offentlig sektor som delvis måste anses överdimensionerad och han är också som landets politiska ledare pressad av extremt stora underskott i statsbudgeten.

När Macron nu försöker att reformera Frankrike genom att med liberala verktyg avreglera arbetsrätten, konkurrensutsätta statliga verksamheter, dra ner på offentliga sektorn och till synes ge stöd till “de rika” för att få de tröga hjulen att snurra lite snabbare så finns det en opposition både till höger och vänster som sätter kniven i hjärtat på honom. Och en fackföreningsrörelse som visserligen är svag till sin numerär men ändå kan störa samhällsfunktionerna genom sina strejker. Det enda som kan sägas om detta är att hans två företrädare  mer eller mindre befann sig i samma situation och misslyckades. Det går inte att pedagogiskt förklara en liberal politik för merparten av det franska folket. Kanske är liberal politik fel politik men det enda alternativet som kan få den franska väljarkåren på gott humör är fler utgifter från staten, en bibehållen hög offentlig service och möjligen skatter till de rika och företagen. Och är det rätt medicin på sikt? Knappast trots att den medicinen smakar hallon eller jordgubb medan Macrons påminner om forna tiders ricinolja. Den som är realist inser att en generös reformpolitik  med nya bidrag skulle försätta landet i än större fattigdom.

Nu handlar det alltså om pensionärerna. Alla opinionssiffror pekar mot att en stor andel av dem i sitt missnöje kommer att återvända till Republikanerna. Under sin ledare Laurent Wauquiez kommer sannolikt inget att hända som kommer att göra dessa fattiga pensionärer gladare. Det som gör det bekymmersamt för Macron är också att Wauquiez fört detta parti i EU-skeptisk riktning. Det skulle bli ett hårt slag för den nuvarande presidenten om han med sitt starka EU-engagemang förlorade till partier som vill dra Frankrike i en helt annan riktning.

Och snart avgår också inrikesministern…
Och snart avgår också inrikesministern… 150 150 Tomas Lindbom

Emmanuel Macron visste att hans andra år inte skulle bli likt det första. Det första året utmärktes av en frustande president som drev igenom en rad förslag, med eller utan stöd i parlamentet men med rätten som president att fatta besluten med dekret och en enkel omröstning i regeringen. Andra året har ändå börjat med fler problem än presidenten nog räknat med. En del har han bidragit med själv på ett högst påtagligt sätt. Andra är möjligen orsakade av händelser som han dock inte hanterat på bästa sätt.

Sommarens snackis i Frankrike var den så kallade Benallaskandalen, om en till presidenten närstående livvakt som tog sig friheter att som självpåtagen polis bryskt föra i väg personer som demonstrerat i Paris. Macrons påtagliga distans till hur denna skandal upprörde många. Misstanken fanns att Macron helst hoppades att Alexandre Benalla skulle slippa bestraffning och det var uppenbart att dennes olagliga ingripande vid demonstrationen hade passerat ganska obemärkt om inte Le Monde publicerat ett videoklipp som avslöjade Benallas agerande.

Benallaaffären har följts av en rad händelser som besvärat presidenten. Han har gjort uttalanden som provocerat många fransmän. Han har ett sätt att provokativt peka ut individers egenansvar när han möter dem i situationer öga mot öga. Macron är förtjust i att gå bland vanligt folk, skaka hand med dem och diskutera. Han påminner i sin stil om Nicolas Sarkozy som gärna slängde käft med dem han träffade i folkmängden. Macron lyckades häromdagen säga följande till en man som blivit av med sitt jobb som trädgårdsmästare, ett yrke som han var utbildad för: “Men gå över gatan då och sök ett annat jobb”. Den sortens bryska svar går inte hem, särskilt inte hos ett folk som aldrig accepterat en arbetsmarknad där människor fortbildar sig och flyttar runt under sina yrkesverksamma år. Macron söker skapa en flexibel arbetsmarknad där människor ska få nya chanser och han tycker att människorna ska agera därefter. Den inställningen faller sannerligen inte alla på läppen.

Macrons sätt att tala och agera kan verkligen uppfattas som arrogant i vissa avseenden. Han tappar genom sin stil och sin brist på pedagogisk förmåga en hel del av den sympati som många fransmän kände för honom före och strax efter valsegern i maj 2017. Nu sjunker popularitetssiffrorna snabbt. Han ligger på en nivå som tävlar med hans företrädare, Francois Hollandes, och det är inget att vara stolt över.

Flera ministrar har också lämnat regeringen. Nicolas Hulot, den karismatiske miljöaktivisten, som var miljöminister och en i den inre kretsen av regeringen tills han avgick brutalt i somras. Inte ens presidenten visste om det i förväg. Nu har även inrikesministern, Gerard Collomb, aviserat sin avgång. Han tänker ställa upp för en ny mandatperiod i borgmästarvalet i Lyon 2020. Collomb har tidigare under många år varit borgmästare i den staden, Frankrikes andra stad, och en av de tyngsta socialistpolitikerna genom sin starka position lokalt. I en artikel i veckotidningen L´Express förklarar han att han kan stanna över Europavalet nästa vår och alla förstår också att han inte längre är på Macrons linje. Det råder en spänning mellan presidenten och inrikesministern. Då ska vi veta att Collomb tidigare var Macrons främste banérförare.

Många bedömare tror inte att Collomb stannar över EU-valet utan avgår långt tidigare. Det blir en omöjlig situation för hela regeringen att ha en inrikesminister som alla vet snart ska avgå. I ett land där polis och terrorism är oerhört tunga ämnen kan inte inrikesministern vara som en lame duck.

Emmanuel Macron står alltså inför en situation där flera ministrar, i hög grad på grund av frustration, avgår eller planerar att göra det. Nu måste presidenten visa att hans ekonomiska reformer från förra året bär frukt. Än så länge har de inte gjort det. Han måste också i detta läge med låga opinionssiffror och interna problem i regeringen driva igenom viktiga reformer som källskatt, pension och det sociala programmet. Allt kritiseras förstås av oppositionen som nu fått blodad tand. Oppositionen ser att presidenten är försvagad och det eggar den förstås. Hösten blir het i Paris politiska liv.

En promenad i Paris
En promenad i Paris 150 150 Tomas Lindbom

Jag har återvänt till Paris. Det gör jag ständigt och jag blir lika förvånad varje gång. Jag vet att jag saknar staden när jag är i Stockholm men jag inser att jag inte kan vara utan den när jag är i Paris. Varför bor jag inte här? Då skulle jag på insupa atmosfären varje dag, leva i stan, inte bara betrakta den. Jag skulle kunna kalla mig parisare. Det vore ändå rätt häftigt.

Första morgonen efter ankomsten ska jag ta mig till nionde arrondissemanget, strax söder om Pigalle, för att spela in en video om det svenska valet på tankesmedjan Fondation Jean Jaurès. Jag går uppför Rue des Martyrs från Rue Chateaudun. Det är här Paris börjar sin uppförsbacke mot Montmartrekullen. Jag får anstränga mina vader när jag går upp för gatan. Men jag glömmer snabbt ansträngningen för allt jag ser och upplever. Hela Rue des Martyrs är avstängd för biltrafik. Här lagas alla sprickor i gatan. Det sitter en man i en caterpillar och dirigerar tre andra män som gräver i ett stort hål bredvid honom. När de inte gör som han säger skäller han på dem. Det är kort stubin på arbetsledaren på Rue des Martyrs men männen runt hålet verka vana och tar skället med ro.

Jag fortsätter uppåt. Varje affär drar till sig min uppmärksamhet. Rue des Martyrs är en gata för läckergommar. Jag kan inte räkna alla affärer som säljer födoämnen av något slag. Sannerligen inte bara det vi behöver för vår överlevnad. Här finns delikatessaffärer av alla slag. Men hur underbart är det inte med dessa små frukt- och grönsaksaffärer som ställer ut sina varor på trottoaren. Varenda melon, varenda druvklase, varenda kiwi vill jag äta!

Bagerierna är många på gatan och kastar jag ett öga in genom de öppna dörrarna ser jag inte bara baguetter utan alla dessa patisserier som är vackra att skåda och – jag vet – ännu mer njutbara i munnen. En tarte au citron eller en opéra som är en chokladbakelse.

Handlarna på Rue des Martyrs förefaller vara lika skickliga i att måla estetiskt tilltalande bilder för betraktaren som att erbjuda mat och dryck av alla slag. En parisiska jag kände brukade säga att “I den här stan är man alltid frestad”. Det är sant. Märkligt att en av de mest tilltalande, lockande gatorna i stan med de mest förföriskt utformade affärer heter “Martyrernas gata”.

Jag möter människor i strida strömmar som går åt andra hållet, nerför gatan. Klockan är halv tio och nu skyndar parisarna till sina jobb. Denna välbeställda medelklass som tagit över även kvarteren kring Pigalle börjar inte så tidigt men jag vet att de istället arbetar sent. Från 9.30 till 18 eller 19 på kvällen. Det är alltid mycket folk nästan överallt i stan. Det myllrar på ett sätt som gör Paris gator till en skådeplats. De tysta som skyndar och de som har funnit sitt mål där de befinner sig, som står och pratar, argumenterar, skäller, skrattar.

Jag lyckas gå förbi alla affärer för att inte komma till mötet med kilovis av frukt och praliner och nybakta pain au chocolat. Men det är faktiskt inte så viktigt att handla. Det som gör mig upprymd är att bara finnas i denna miljö. Att återigen få vara i Paris. Jag frågar mig igen. Varför bor jag inte här? Kanske skulle charmen försvinna då? Kanske skulle jag börja reta mig på en massa saker som jag nu slipper konfronteras med? Paris är också konflikternas stad, den olidliga byråkratins stad, staden med alla gupp i gator och hål i trottoarer. Kanske är det bättre att vara mesta tiden i Stockholm där allt fungerar och den relativa stillheten råder  och besöka Paris när längtan blir för stor. Just nu njuter jag i alla fall varje minut av att vara i Paris

 

Sverigedemokraterna ett hett ämne också i Frankrike
Sverigedemokraterna ett hett ämne också i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Det svenska riksdagsvalet har intresserat utländska media.Det gäller också radio, tv och tidningar i Frankrike liksom i viss mån de sociala medierna. Allt handlar förstås om opinionsframgångarna under det senaste året för Sverigedemokraterna.

Valresultatet kom för många som en lättnad. Sverigedemokraterna fick inte den framgång som många räknat med. Det tar också Europakännaren och statsvetaren Patrick Martin-Genier till utgångspunkt för sin analys i tv-kanalen France 5:s utfrågning av honom med anledning av det svenska valet. Han menar att de svenska väljarna visat motståndskraft mot de främlingsfientliga krafterna. Han förklarar SD:s relativa framgång med den starka invandringen 2015 och oron hos människor i ett så traditionellt homogent folk att landet förlorar sin identitet.

För fransmän är den egna identiteten viktig och det gäller inte bara väljare med konservativ åskådning utan även stora delar av vänstern. Samtidigt finns det hos fransmän en tradition att leva i ett multikulturellt samhälle. Genom kolonierna har landet i ett par sekler haft en ganska självklar invandring från Afrika och Asien. Nu är gränserna i stort sett stängda och tonläget mycket högre mot invandring men det är en följd av den allmänna oron för utomeuropeisk massinvandring som präglat nästan alla europeiska folk. Fransmännen kan låta starkt xenofobiska men är på samma gång förhållandevis liberala i sin attityd till medborgare från andra kulturer. De flesta ser det som ganska okomplicerat att inte alla medborgare har samma utseende och samma kulturella bakgrund.

Sverige uppfattas som ett land som varit extremt etniskt och kulturellt homogent, vilket också är sant, och därför är nyfikenheten stor över hur detta lilla land i norra Europa med sitt organiserade och ganska slutna välfärdssamhälle ska reagera mot stark invandring. Som Patrick Martin-Genier konstaterade i tv-intervjun var bara en knapp procent av svenskarna födda utomlands på 1940-talet medan bilden i dag är annorlunda. Nästan 20 procent är utlandsfödda.

För den liberala och vänsterorienterade delen av den franska befolkningen finns också oron att ett land som Sverige, med ett starkt nationalistiskt parti, kan ytterligare försvåra för Macrons EU-politik. Det har inte undgått de franska observatörerna att SD är EU-motståndare. Macron och hans regering men också många fransmän hoppas på ett starkare EU med ökade befogenheter och ett parlament som verkar i mer federalistisk riktning. En jordskredsseger för SD hade varit ett hot mot den tanken. Nu blev det inte riktigt så illa, ur franskt regeringsperspektiv. Däremot skickade Marine Le Pen gratulationer till Jimmie Åkesson för hans framgångar i valet.

  • 1
  • 2