oktober 2018

Den här bloggen har konstaterat det flera gånger efter sommaren: Läget för Emmanuel Macron har blivit betydligt bekymmersammare. Det knorras en del bland vissa deputerade i nationalförsamlingen. Framför allt har tre ministrar avgått ur regeringen efter semestern. Senast häromdagen avgick inrikesministern Gérard Collomb.

Tecknen blir allt tydligare när det gäller President Macrons förmåga att leda sin regering och sitt parti. Det är självklart att det knorras i en regering. Ministrar som är politiska djur och har starka maktambitioner är ofta självsvåldiga personer med stora egon. Skillnaden nu mot tidigare regeringar har däremot varit att så många hämtats från andra sektorer av samhället än politiken.Det talas i Frankrike om att Macron till stor del hämtat ministrar från civilsamhället vilket här främst betyder näringslivet. Det borde borga för större lugn och mer teamwork . Kanske är det så men två av de ministrar som varit mer av egna varumärken i regeringen och haft större lyskraft har lämnat sina poster. Det som oroar är att de lämnat på ett för presidenten närmats förnedrande sätt.

Nicholas Hulot som är Frankrikes samvete i miljöfrågor och som varit en sanningssägare och stark opinionsbildare i många år utanför regeringen stannade ett drygt år på sin ministerpost innan han lämnade sin post. Han gjorde det utan att i förväg informera sin premiärminister och sin president. Meddelandet om hans avgång kom i stället under en tv-utfrågning. Det var ett bakslag för Macron att förlora Hulot ur regeringen men nästan ännu värre att få reda på det samtidigt som franska folket vid tv-apparaterna.

Gérard Collomb var den första tunga politiker som stödde Macron i hans resa mot presidentmakten. Collomb var socialistisk borgmästare i Frankrikes andra stad, Lyon, i sexton år innan han istället ställde sina tjänster till förfogande i Macrons valkampanj. Han ansågs vara den som stod Macron närmast av alla i den politiska omgivningen.

Det är känt att Macron har en svaghet för äldre män och kvinnor som mentorer. Collomb är i dag 71 år och har passat in i den rollen som äldre stöd till den 40-årige presidenten. Han blev alltså inrikesminister i regeringen efter valsegern. Han var däremot en av få så kallade ministre d´état som innebär en roll i den trånga kretsen närmast presidenten, en titel som för övrigt också Nicholas Hulot hade. Det berättas att Collomb och Macron sågs i stort sett varje dag fram till sommaren. De lär bland annat regelbundet ha ätit frukost tillsammans. Men under sommaren och i skuggan av den så kallade Benallaaffären kyldes relationen ner. Alexandre Benalla var den livvakt som under brutala former och helt utan befogenheter förde bort två personer från en orolig demonstration och även begick ett visst mått av fysiskt övergrepp mot dem. Collomb tog inte, bland annat enligt Macron själv, tillräckligt stort ansvar för att lösa denna affär. Man kan ana att Macron bland annat ansåg att Collomb borde ha undersökt händelsen noggrannare och informerat sin president bättre.

En nära relation utvecklades genom denna affär till en svalare relation för att senare leda till en avbruten relation. Collomb har under senare tid mer och mer öppet visat att han inte längre tror på Macrons förmåga att leda nationen. Han vill helt enkelt i tid fly ett sjunkande skepp och återvända till rollen som borgmästare i Lyon. Han satsar på att bli vald i kommunalvalet 2020. Det sägs samtidigt att Macrons respekt för Collombs förmåga att lösa de viktiga frågor som åvilar en inrikesminister, inte minst terroristhotet som ständigt vilar över Frankrike, har minskat.

Collomb ställde presidenten inför fait accompl, ungefär som Hulot en dryg månad tidigare. Collomb gick inte ut i tv men i en tidningsintervju i konservativa Le Figaro och förklarade att han ville avgå. Han pressade därmed Macron att entlediga honom under natten mellan måndag och tisdag denna vecka. Normalt är det alltid premiärministern på uppmaning av presidenten som tillsätter och avsätter ministrar. Nu var premiärministern över huvud taget inte tillfrågad i ärendet.

I Frankrike är respekten för konstitutionen central. Det som hänt här och i händelserna kring Hulots avgång är uppseendeväckande ur den aspekten. Så tillkommer den politiska dimensionen. Inrikesministern är tillsammans med premiärministern och utrikesministern den viktigaste personen i en regering. Landets inre ordning vilar på denne minister som har ansvaret för polisväsendet. I den situation som uppkom natten till tisdagen tvingades premiärminister Edouard Philippe ta på sig rollen att interimistiskt också vara inrikesminister. Macron och Philippe har ännu inte hittat en efterträdare till Gérard Collomb.

Folk frågar sig nu om Emmanuel Macron har förmågan att hålla ihop sin regering och därmed om han klarar rollen att styra landet. I det land som lätt kokar över av politiska händelser har denna affär med Collomb och det faktum att tre ministrar själva velat avgå på kort tid gjort att Macron på allvar börjar ifrågasättas. Mörka moln lägger sig över honom och funktionen som president.

Det är inte lätt att vara Frankrikes president i dessa dagar. Journalisten på Le Monde, Vanessa Schneider, har berättat om hur det bokstavligen sattes upp rep mellan President Chirac och journalistkåren i olika offentliga sammanhang för tio, femton år sedan. Och allmänheten kom sällan i kontakt med landets statschef. Mycket har hänt. Genom sociala medier är idag trycket på presidenten ett helt annat. Varenda händelse, ord och rörelse från presidenten noteras av mobilkameror. Presidenterna skulle nog vilja leva mer i avskildhet men samtidigt vet de att deras framgång beror på att de syns och också verkar folkliga. Visa upp dig men akta dig för att göra bort dig! Gränsen mellan framgång och fiasko har aldrig varit smalare än under Macrons tid. Tyvärr lyckas han heller inte alltid så bra.

Emmanuel Macron har förföljts under hela sin presidentperiod av kritik för att vara arrogant, distanserad och okänslig för vanliga människor och deras liv. Han har sagt åt en arbetslös att det finns jobb. ”Det är bara att gå över gatan så hittar du ett”. Någon kallade honom ”Manu” och blev tillrättavisad: ”Du tilltalar mig med Herr President”. I helgen gjorde han något annat. Besökte ett vanligt hem på Antillerna och gjorde det improviserat. Inga spindoktorer hann ifatt honom när han sprintade uppför trapporna i vad som såg ut som ett radhus. Han träffade en familj. Där fanns två tonårspojkar varav den ena var arbetslös och den andre precis utskriven från ett fängelsestraff. Macron uppmanade, ganska sympatiskt, den unge frigivne mannen med orden att ”lova nu att leva ett hederligt liv.” Och så tog pojkarna som hade bar överkropp en selfie med presidenten. Selfien spreds som en blixt över Frankrike och världen liksom olika videoklipp.

För ett svenskt öga kan det tyckas ganska bekymmerslöst. Men i Frankrike handlar det om respekten för ämbetet. En president står inte med en nyss frisläppt fånge med bar överkropp. Vart tog värdigheten vägen? Hur ska ett ämbete tolkas som uppträder otvunget med folk som inte har koll på rättvisan? Och bar överkropp? De var snygga och vältränade dessutom, dessa unga män.

Många fransmän rasar, som det heter i svensk kvällspress, och inte minst höger och extremhögerpolitiker är upprörda. Marine Le Pen talar om en konstitutionell skandal. Andra säger att det inte är en konstitutionell skandal men en fråga om timing och tonläge i politiken.

Allt handlar om denna nästan omöjliga ekvation att lösa för höga franska politiker. Balansen mellan att vara en del av det moderna mediala bruset och samtidigt vara en representant för hela folket; vara statschef för en republik med anor och höga ambitioner, nationellt och internationellt. En politolog konstaterade att franska folket vill både ha en folklig president och en upphöjd ledare, en monark. På samma gång!

Macron har i vissa sammanhang visat sin brist på känsla för hur en president ska hitta den rätta tonen. Hans företrädare hade också problem, särskilt Nicolas Sarkozy som ibland uttryckte sig vulgärt och provocerande mot folk som attackerade honom verbalt eller utmanade honom med frågor. Macron har trott på sin förmåga att alldeles själv kunna möta vanligt folk öga mot öga och diskutera öppet och ärligt med dem. Det har visat sig att det inte är möjligt. Förlåtelse är något som inte ges presidenter. Han har nu sagt saker alltför många gånger som inte förlåtits av hans politiska motståndare och inte heller av stora delar av befolkningen. Det franska folket är ett kritiskt folk som misstror överheten. Dessutom befinner sig landet sedan några decennier i ett sämre ekonomiskt läge. Levnadsstandarden uppfattas peka neråt. Arbetslösheten är sedan länge hög och tillväxten låg.

Opinionssiffrorna dalar och det förklaras till del av hans sätt att uppträda i möten med folk vid öppna möten. Hans dåliga förtroende hos väljarna är en följd av olika orsaker. Dock: Det har blivit nästan omöjligt att vara president i Frankrike sedan Sarkozys dagar. Och trycket från de sociala medierna bara ökar. Macron gör misstag men hans situation är sannerligen besvärlig. Man bara fasar för hur nästa president ska uppleva sin arbetssituation.