januari 2019

Numera sitter representanter för de gula västarna i olika tv-studios och deltar i debatter om fransk ekonomi och arbetsmarknad och om demokrati och om Macron. Samtalen handlar bland annat om de gula västarnas lösning på samhällsproblemen. ”Har ni några konkreta förslag?” frågar en programledare. ”Höj förmögenhetsskatten”, svarar en av dessa män som kommit till tv-huset, iklädd en gul väst. Gul väst bär de för övrigt alltid när de uppträder i tv.

Alla förstår att detta inte är något svar. Hur skulle en höjning av förmögenhetsskatten lösa ojämlikheten i Frankrike? De sociala orättvisorna är inte större än i andra länder, bara uttryckt på franskt vis med kraftfullare protester från en frustrerad arbetarklass som kopplats bort från makt och inflytande i det moderna samhället.

De gula västarna visar på ett samhällsproblem. Det är en blandning av utanförskap och ekonomisk ojämlikhet. Frågan är vilket problem som är störst. Jag skulle gissa på utanförskapet men ingen rörelse kan gå till attack med argument som hämtas ur en upplevelse av underordning. Maktens representanter kräver alltid konkreta förslag på åtgärder och maktens representanter vet att de upproriska aldrig kan presentera sådana. En utredare i Elyséepalatset har skyhögt högre utbildning och bättre kunskaper om hur ett modernt samhället fungerar och kan med en mer övertygande retorik föra fram sin verklighetsbeskrivning. De moderna västerländska samhällen är teknokratier och den som inte behärskar teknokratins vindlingar och språk kommer inte långt.

Maktens representanter har också rätt. De gula västarna, i den mån de skulle kunna enas om ett program och få makten att genomföra det, skulle sannolikt efter en vecka eller två skapa totalt kaos i landet. Politisk ledning överlåts i dag av ett ganska begripligt skäl åt folk med insikter i hur ett högteknokratiskt samhälle måste styras.

De gula västarna har vissa trumf på hand. De är många, uttrycker ännu fler människors frustration över orättvisorna och maktlösheten och de sätter kniven i hjärtat på det nuvarande ekonomiskt-politiska systemet som har uppenbara brister. Gula västarna har däremot inga konkreta förslag på hur nuvarande  politiska ordning ska kunna repareras. De kan möjligen bidra till att den nuvarande ordningen rasar samman. Det är den revolutionära aspekten av deras aktioner. Vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon talar typiskt nog om den medborgerliga revolutionen.

Inga politiska system varar i evighet. Kanske är denna franska folkliga rörelse ett av de första tecknen på att efterkrigstidens liberala och globala ordning faktiskt sviktar på allvar och närmar sig sitt sammanbrott. Vi kan nämna Brexit, Trump, flera av de östeuropeiska regimernas politik som andra exempel.

Visst, det finns så mycket klokskap i den liberala ordningen. Den skapar fortfarande tillräckligt med välstånd, den ger frihet för människor som kan resa, handla och arbeta över gränserna. Den ger hyggligt med frihet för minoriteter och upprätthåller respekten för oliktänkande. Ändå finns det så många människor som inte ser att alla dessa värden beror av ett system som samtidigt sorterar människor efter makt, kunskap och personliga ekonomiska resurser. Mycket av det som uppnåtts i de västerländska samhällena efter andra världskriget tar alla i dag för givet. Även de gula västarna tar inte minst det franska välfärdssamhället med 35-timmarsvecka, pension vid 60 år, bidrag av olika slag för givna. De kräver Macrons avgång men det betyder att en annan politisk ordning ska kunna göra underverk och lyckas där den liberala som Macron företräder har misslyckats. Fan tro´t!

Som sagt: Gula västarna är en rörelse som säger till maktens företrädare: ”Vi har inte förtroende för er. Vi tror inte på era avsikter att ge samma demokratiska rätt till alla medborgare.Ni pratar om rättvisa men ni tänker på er själva. Ni kommer aldrig att överge ett system som gynnar kapitalister och den klass i samhället som nu kallas anywheres och är globalister och har makten att styra hela världen.”

Vart tar denna revolt vägen? Och hur ska maktens företrädare, i Frankrike handlar det i dag om Macron, bemöta det folkliga motståndet? Revolten kommer sannolikt att fortsätta ett tag till. Gula västarna har sannolikt ändå en begränsad livslängd. Det som blir den stora frågan är snarare hur det går för det liberala Europa. Det finns inga tecken i dag på att Macrons politiska hållning stärks. EU-valet lär bli en framgång för nationalister av olika schatteringar.En stor del av den gamla demokratiska och liberala högern radikaliseras. Socialdemokratin försvagas och vänstern blir också den alltmer nationalistisk och radikal. I en kniptångsmanöver kläms liberalerna från minst två håll. Och vilket blir då liberalernas svar? Hittills tycks i varje fall den folkliga delen av det franska folket inte hört något som lockar den att överge stödet till de gula västarna, Marine Le Pen och andra nationella och nationalistiska rörelser.

Det hann inte gå mer än en knapp vecka efter nyår innan Emmanuel Macron utsattes för nytt tryck från politiska motståndare. Som tidigare veckor handlade det om de gula västarna som obekymrade om årsskiftet fortsatte sina demonstrationer runt om i landet. Det förekom också en hel del våldsamheter i samband med demonstrationerna som genomfördes i en rad städer runt om i landet.

Våldet är påtagligt i de gula västarnas aktioner. Det mest oroande i lördagens demonstrationer var attacken mot ett departement i vilken ministern Benjamin Griveaux satt och arbetade. Griveaux är regeringens talesperson och en av President Macrons närmaste trogna, tidigt engagerad i rörelsen La République en Marche!. Griveaux tvingades lämna byggnaden  bakvägen när personer från gula västarna bröt sig in genom byggnadens port mot gården och där också gjorde åverkan på några bilar. Demonstranterna tog sig aldrig in i själva departementets lokaler. Några tiotal personer skadades också under demonstrationerna, varav ett par poliser.

Stödet för de gula västarna är fortfarande starkt bland allmänheten i Frankrike. Frågan som ställs nu är förstås om stödet minskar när våldet blir så synligt och alltmer förknippas med denna rörelse. Hittills har stödet ändå varit fortsatt starkt, sannolikt främst därför att stödet för Macron och hans politik är så svagt. Det är ändå rimligt att anta att den franska moderata högerns väljare sakta kommer att dra tillbaka sitt stöd. Det finns trots allt i borgerliga kretsar ett motstånd mot våld av detta slag. Många, även i den prudentliga medelklassen, kan ryckas med i en viss revolutionär yra men det finns förstås gränser. I dessa kretsar som ändå röstar höger i valen saknas förståelse för en utomparlamentarisk omvandling av samhället. Många som stött de gula västarna under dessa två månader har  för övrigt själva en god ekonomi och förlorar inte privatekonomiskt på Macrons politik. Dessa väljargrupper kommer förmodligen att alltmer ifrågasätta rörelsens motiv.

De gula västarnas framgångar visar ändå på hur främmande Frankrike är för liberala tankar kring globalisering och marknadsekonomi. Landet har en tradition av ekonomiskt tänkande från den så kallade colbertismen på 1600-talet efter namnet på en  rådgivare till kung Ludvig XIV. Sannolikt finns det inget land i Europa som är så förbundet med en lång historia av ekonomiskt tänkande knutet till protektionism och hyllandet av en stark stat. Kapitalism är ett skällsord liksom i än högre grad ordet globalisering. Det är signifikativt att ytterst få fransmän äger aktier. Kunskapen om marknadsekonomi är låg. Jag brukar berätta för fransmän att radionyheterna i Sverige dagligen och stundligen ger det aktuella läget på världens aktiebörser. De skrattar och skakar på huvudena. Macron är en främmande fågel i ett land vars befolkning är både okunnig och ointresserad av att förstå mekanismerna i den ekonomiska ordning som på gott och ont styr världen.

Mitt i denna antiglobala och antiliberala hållning som präglar majoriteten av fransmän finns ändå en strimma hopp för Macron. Kan han visa att hans politik ger mer pengar i plånboken för flertalet kommer han att omedelbart förlåtas av flertalet väljare. Egentligen är det inte svårare än så. Frankrike har gått ekonomisk kräftgång sedan 1970-talet och kritiken mot den politiska makten har ökat i takt med de växande problemen. Francois Mitterrand kunde i början på 1980-talet ösa sociala reformer över människor och öka underskottet i budgeten men komma undan den värsta kritiken. Obalansen i fransk ekonomi blev egentligen synlig först under Nicolas Sarkozys tid. Han blev också utsatt för en monumental kritik och blev inte omvald 2012. Resten känner vi till. Francois Hollande skulle återställa ordningen genom att som en god socialist åter påbörja ett reformarbete. Han insåg att han behövde reformera och strama åt i statsbudgeten och han vågade inte annat efter påtryckningar från EU:s ledning. Hans försiktiga socialliberala politik kostade honom allt stöd hos folket.  Macron gick ett steg längre och påstod till och med att en liberalare ekonomisk politik skulle vända kris till framsteg för sitt land. Där tog det stopp. Där sa franska folket med sina colbertinska och antiliberala reflexer definitivt nej.

Här står vi nu. Macron vet nog vad han vill men frågan är om han kan driva igenom sin politik. Han backade i december 2018 av trycket från demonstrerande gula västar med 80 procent av fransmännen i ryggen. Vad gör han 2019 när nu trycket ökar på nytt? Får han ett hjälpligt stöd av vanliga fransmän om demonstrationerna urartar och landet hotas av inbördeskrig? Eller fortsätter kraven på hans avgång och hindras han att genomföra sina reformer under resten av sin mandatperiod, fram till våren 2022? De närmaste månaderna kan ge ett svar. Början av året har inte sett bra ut för landets president.