Mördare och poet

Mördare och poet 150 150 Tomas Lindbom

Det talas om högt tonläge i den svenska politiska debatten. Nja, jämfört med till exempel Frankrike känns våra meningsutbyten ganska milda. Två journalister har kommit ut med en bok med titeln Tueur et le Poète. Det kan översättas med “Mördare och poet”. Boken handlar om Emmanuel Macron.

Det handlar om två erkända och uppskattade journalister, Nicolas Domenach och Maurice Szafran som rör sig i en genre där de kan räkna in många kollegor. Det ligger alltid ett antal böcker om de mest namnkunniga aktuella politikerna på bokhandelsdiskarna. Och bokhandlare finns det gott om i Frankrike. Med fasta bokpriser är det ingen mening med att köpa böcker på internet. Det är alltid samma pris. Och roligare att kunna botanisera i butiken, prata med kunniga expediter och gå på författaraftnar.

Titeln på Domenachs och Szafrans bok som säljer bra – 40 000 exemplar enligt senaste uppgift i tidningen L´Obs – är en hygglig sammanfattning av hur människor ser på den nuvarande presidenten. De flesta är kritiska trots att hans popularitetssiffror gått upp en del under årets första månader. Ungefär trettio procent av väljarna ger honom ändå i huvudsak sitt stöd. Han låg kring tjugo procent i slutet av förra året. Men bilden är ändå densamma.

Macron – en mördare. Det är ju en fruktansvärd beteckning på en man som i många länder utanför Frankrike framstår som kanske den enda ledaren i västvärlden med en öppen och liberal hållning när land efter land får ledare som tillhör nationalistiska partier eller en hård höger. Alla fransmän beskriver honom heller inte på det sättet. Han mördar inte folk men han motarbetar folket. Så säger många. Han tar inte hänsyn till vanliga människors svåra ekonomiska läge. Han har andra allierade; storfinansen och eliten i allmänhet. Han är också så motbjudande i mångas ögon därför att han styr landet som en envåldshärskare. Han utnyttjar konstitutionens stora befogenheter för presidenten att helt enkelt fatta beslut som normalt borde behandlas och röstas om i den lagstiftande församlingen. Han lyssnar ibland på folket men gör det på ett manipulativt sätt. Den stora nationella dialogen som han startade i början av året som en följd av krisen med de gula västarna är ett exempel på att ställa frågor som bara han själva är intresserad av. Han driver sin liberala ekonomiska politik för de rika och struntar helt i hur merparten av fransmännen har det och kommer att få det.

Så tänker verkligen oerhört många fransmän och de tänker inte bara sådana tankar i all stillhet i sina hem under lampans sken. Många är djupt förbittrade, rasande och vill ha honom avsatt. För många fransmän är Macron inkarnationen av allt ont; USA, kapitalism och globalisering, folkförakt, toppstyrning, gynnande av elitens ekonomiska intressen.

Men poeten då? Jo, Domenach och Szafran menar att Macron pendlar mellan att vara bankernas och de ledande klassernas företrädare och den som i sina tal och inte minst i sin bok Revolution som kom ut före valet 2017 lyfter den mänskliga sidan i livet. Han är en humanist med stor kunskap i filosofi och litteratur. Han läser mycket och han låter sig inspireras i sina tankar av den västerländska civilisationens visdom och klokskap. Problemet är att han inte är en hårdför typ som låter sig påverkas av vad han läser utan att han agerar som två karaktärer. Han förvandlas från Dr Jekyll till Mr Hyde. Han går alltså inte att lita på. Han är både skoningslös och inkännande men aldrig samtidigt.

Varannan fransman enligt de senaste opinionsundersökningarna tycker att de gula västarna har gjort sitt och borde sluta demonstrera på lördagarna och fortsätta att utsätta butiker men också enskilda för våld och skadegörelse. Macron har i någon mening vunnit en del av detta slag som han utkämpat mot denna oppositionella rörelse. Men det betyder inte att fransmännen tar honom till sitt hjärta. Tvärtom. Och han lär fortsätta att vara illa omtyckt hos de flesta.

Bilden av Macron som den målas upp i vida kretsar är verkligen så överdriven och så förenklad. Bilden är sann i så måtto att den kan förklaras av de sekellånga sociala motsättningarna i det franska samhället. Macron provocerar också mer än andra ledare. Han har försänkningar i fel miljöer för stora delar av franska folket. Jacques Chirac och Nicolas Sarkozy vadade i skumma affärer men var grabbar som kunde klappa en åsna på huvudet på den årliga jordbruksmässan så att det såg trivsamt ut. Särskilt Chirac var bra på det. Hollande var en tönt för många och oduglig men ändå en vanligare fransk typ. Antisemitismen som nu sticker fram sitt fula tryne på vissa ställen som i de gula västarnas demonstrationer kan kopplas till Macron. Bilden av juden som inte är lojal mot den franska nationen utan mot en kosmopolitisk konspiration överensstämmer med Macron som dels arbetat i Rotschildbanken och där skaffat sig en rejäl förmögenhet och dels förvarar frihandel och fri rörlighet av människor och tankar. Kopplingen mellan Macron och antisemitism ska inte överdrivas men heller inte underskattas i betydelse. Marine Le Pen och andra som vill stänga gränserna och uttrycker hat mot kapitalismen och migrationen är för många mindre stötande än Macron som försvarar de mänskliga rättigheterna och öppenheten men uppfattas som i någon mening antifransk.

Det går aldrig att skriva samtidshistoria och bli trovärdig. De böcker om Macron som nu ligger ute för försäljning har alla ett närsynt perspektiv, av naturliga skäl. Det ska bli spännande att se hur Macron beskrivs i valrörelsen 2022 och framförallt sedan han avgått. Just nu säljer en bok om honom med titeln “Mördare och poet” riktigt bra.

1 comment
  • Sven Janson

    Det hörs nya tongångar om Emmanuel Macron även i Sverige, åtminstone i viss press, som morgondagens ledare (på nätet redan i kväll) av PM Nilsson i Dagens industri, som börjar: “Emmanuel Macron, som på tisdagen publicerade sitt valmanifest i ett trettiotal europeiska tidningar, är en rädd politisk ledare…” och slutar efter en bitvis rätt bister vidräkning med att “Unionen fungerar med Lissabonfördraget. Status quo är inget hot, tvärtom en garant för att få folk med sig, kanske till och med det brittiska.

Leave a Reply

Your email address will not be published.