september 2020

Frankrike är en nation som vårdar sin historia. Häromdagen talade President Macron över 150-årsminnet av den franska republiken. Den 2 september 1870 inringades de franska trupperna av tyskar i Sedan i nordöstra Frankrike i det krig som kom att kallas fransk-tyska kriget 1870-71. Kejsaren Napoleon III tillfångatogs och omedelbart utropade regeringen i Paris den tredje republiken. Två dagar senare höll Leon Gambetta, fransk politiker, ett tal i det lagstiftande rådet och förklarade kejsaren för alltid avsatt.

Sedan detta historiska ögonblick 1870 har Frankrike förblivit en republik om än med olika konstitutioner. Den nuvarande femte republiken har i en mening återknutit till monarki och kejsardöme. Presidenten har stor makt och väljs direkt av folket. Flera av presidenterna, också den nuvarande, framträder som vore de monarker. En del kallar också den nuvarande femte republiken för den monarkiska republiken.

Emmanuel Macron gav i sitt tal den 4 september 2020 sin tolkning av begreppet franska republiken. Han gav därmed också en bild av vem han är eller åtminstone hur han vill framstå i offentligt ljus. Det har också skett en förändring i hans syn på republiken sedan valrörelsen 2017. I talet häromdagen betonade han att republikens värderingar faktiskt sträcker sig inte bara tillbaka till den första republiken som inföll under revolutionsåren på 1790-talet. Han kopplar tillbaka till upplysningstiden. Han betonar naturligtvis de tre begreppen frihet, jämlikhet och broderskap som bar fram själva revolutionen. Och han betonar också självklart betydelsen av sekularismen eller laïcité som det heter på franska; ett begrepp som innebär att staten ska vara neutral i förhållande till olika trosriktningar och samfund. När den tredje republiken tydligt gjorde gränsdragningen mellan stat och religion handlade det om att bryta den katolska kyrkans makt. I dag handlar det inte minst om förhållandet till islam.

Macron har sedan valsegern 2017 alltmer tagit stöd av högern i sin regeringsutövning och i viss mån också i sin politik. Han har lagt de tunga ministerposterna i händerna på tidigare högerpolitiker. Han har också alltmer kommit att formulera värderingsfrågor på ett sätt som närmar honom till högern. Den franska identiteten blir viktigare och den kopplas gärna till den franska historien, långt före den multikulturella period som Frankrike nu befinner sig i. Det innebär också att hans syn på sekularismen tenderar att bli ett försvar för att staten ska vara neutral men att samhället däremot gott kan främja traditionella kristna värden. Macron tillhör långt ifrån de politiker som exkluderar muslimer eller judar från att vara en självklar del av den franska identiteten i bred mening men hans historiska synsätt gör honom ändå mer benägen att lyfta fram det kristna när det kommer till hur de andliga och religiösa frågorna bör påverka till exempel samhällstänkandet och utbildningen i skolorna. Macron är sannolikt mindre benägen att försvara ett multikulturellt samhälle än han var 2017 och mer inställd på att arbeta för invandrares fulla integration i Frankrikes tradition.

Macron är också en president som inte väjer för sin rätt till makt och inflytande. Kritiker har pekat på hans kejserliga framtoning. Han är angelägen om att hans nation spelar en viktig roll på den internationella scenen. Han vill gärna göra Frankrike till EU:s ledande nation och honom till EU:s inofficiella härskare. Han har samtidigt också starka ambitioner på det inrikespolitiska området. Hans bok Révolution som han skrev 2016 pekar mot stora förändringar i det franska samhället. Han vill stimulera och utveckla näringslivet, modernisera staten, samtidigt förstärka territoriernas ansvarsområden och utveckla en form av medborgarinflytande genom regelbundna och väl organiserade möten runt om i landet kring aktuella politiska frågor. En form av direktdemokrati. Macron är där trogen stiftaren av femte republikens konstitution, General de Gaulles syn på ett direkt förhållande mellan folk och president, där den lagstiftande församlingen har en mindre framträdande roll.

Emmanuel Macron är en komplex person. Det är orimligt att beskriva honom som enbart liberal eller, än mindre korrekt, som en president för de rika. Det är enkla och rätt meningslösa etiketter som då sätts på en politiker som är så påfallande sammansatt, både som person och som ledare. Han är liberal i meningen att han vill göra vissa avregleringar i det franska samhället men från en punkt som är ovanligt etatistisk jämfört med länder som de skandinaviska. Han är alltför social och alltför medveten om välfärdsstatens betydelse för att kallas en president för de rika. Tvärtom har han visat under pandemikrisen att han öppnat för statliga bidrag i en omfattning som aldrig tidigare i fransk historia. Han har en kejserlig och en traditionalistisk sida som snarare gör honom till konservativ. Han är på samma gång socialliberal, liberal och konservativ. Han är i hög grad en modernist och en anhängare av global handel men under stränga villkor. Frankrikes egna intressen kommer  i första hand.

I dag började domstolsförhandlingarna mot en rad misstänkta i samband med terrordåden mot satirtidningen Charlie Hebdo och en judisk mataffär också i Paris. Det var en mörk dag i fransk historia som nu ska få sin rättsliga dom. Huvudaktörerna i dödandet av sjutton personer inne i Charlie Hebdos redaktionslokaler är själva döda. De sköts omedelbart av polisen. Men det finns gärningsmän som planerade brotten och de flesta av dem ställs nu inför rätta. Domstolsförhandlingarna ska enligt planerna pågå fram till november månad.

Attacken mot Charlie Hebdo skakade om Frankrike. Det uppfattades inte bara som en terrorhandling mot tidningen. Det var ett angrepp på yttrandefriheten som är central i detta land. Yttrandefriheten är en av grundpelarna i den civilisation som lutar sig så starkt mot upplysningstidens ideal. Det är 1700-talet med de frihetliga filosoferna och sedan den franska revolutionen med sina paroller frihet, jämlikhet och broderskap som format dagens Frankrike. I denna filosofi ligger också en stark maktkritik. Charlie Hebdo är en av de tidningar som mest genomgripande och med satiren som främsta vapen angriper alla auktoriteter i landet. Ingenting är heligt för Charlie Hebdo och för sannolikt en majoritet av fransmännen är det centralt. Landet är visserligen katolskt men har i sekler burits av en tradition som är minst lika antiklerikal och närmast revolutionär. Dagarna och veckorna efter terrordåden i januari 2015 gick människor runt med märken på sina kavajer och jackor där det stod ”Je suis Charlie”. Det var en manifestation för något djupt känt i den franska kulturen.

Denna höst ägnar människor säkert många tankar åt händelserna för fem år sedan. Men många fransmän är också oroliga över brottsutvecklingen, den vanliga kriminaliteten i landet. Det finns statistik som visar att våldsbrott av olika slag har ökat under senare år, inte minst våldet mot kvinnor. Detta upprör och gör människor oroliga. Fransmännen kräver nu starka insatser från regeringen. Macron har förstått signalerna och vi bör förstå hans val av Gérald Darmanin som ny inrikesminister som en följd av väljarnas krav på tuffare tag mot brottsligheten.

Under sommaren har en verbal konflikt uppstått mellan Darmanin och den likaledes nye justitieministern Eric Dupond-Moretti. Den senare, framgångsrik advokat före utnämningen till justitieminister, har redan varit omstridd för sin kritiska hållning mot åklagarna i Frankrike men också för en mer liberal hållning i rättsfrågor. Som advokat har han en lång tradition av att försvara åtalade i olika brottmål. Han har stört sig på en formulering av Darmanin som krävt att Frankrike måste rida storm mot en förvildning  (ensauvagement) av samhället. Det är en formulering som redan använts av högernationalisternas ledare Marine Le Pen. Ett sätt att svepande beskriva Frankrike som ett land där laglösheten sprider sig. Macron vet vad han vill. Han måste plocka in många högerväljare för att inte förlora nästa presidentval. Visar han sig för mjuk i rättsfrågor kan han tappa både till Marine Le Pens Nationell samling och till Republikanerna. Eric Dupond-Moretti lär inte tänka på det sättet. Han försvarar en linje där den här typen av uttryck som använts av extremhögern inte hör hemma i liberala ministrars vokabulär. Sannolikt kommer Dupond-Moretti få backa. Han har säkert inget större stöd i ett samhälle som så starkt drivit mot hårdare tag under alla år på 2000-talet. Terrorismen, den stora invandringen och tendenser till ökad brottslighet kan knappast göra annat med människor än att ropa på mer repression.