Monthly Archives :

mars 2021

Macron vill inte stänga ner totalt i landet
Macron vill inte stänga ner totalt i landet 150 150 Tomas Lindbom

Franske presidenten Emmanuel Macron har tvekat länge och tvekar fortfarande. Han känner trycket från den medicinska expertisen i landet som skulle vilja se starkare åtgärder för att bromsa den starka uppgången av covidfall i landet. Ändå vidtar han inte de riktigt drastiska åtgärderna. Han vill inte ens kalla den senaste regleringen för en nedstängning.

Macron och regeringen attackeras från alla håll för sin coronapolitik. Den vanligaste kritiken är att landets ledning inte har någon strategi över huvud taget. Siffrorna på antal smittade har bara ökat under de senaste veckorna. I genomsnitt smittas nu närmare 36 000 personer per dag utspritt på en vecka. Det rör sig fortfarande om en ökning i landet. Som jämförelse kan nämnas att under första veckan av januari låg siffran på drygt 9 000 fall per dag. Krisen visar sig på flera plan. I Parisregionen har sjukvården varit så pressad att vissa personer inlagda på intensivavdelningar tvingats att flytta till sjukhus i andra delar av landet.

Kritiken riktas mot avsaknaden av en konsekvent strategi. Regeringen är så orolig över att nämna ordet nedstängning (confinement). De senaste åtgärderna presenterades visserligen som en skärpning men sockrades samtidigt. Skolorna skulle inte stänga. Folk fick inte förflytta sig längre än 10 kilometer från sina hem men fick ändå vara ute hela dagen om de respekterade avstånd och tvättade händerna. President Macron har sedan valrörelsen kritiserats för sin politik “å ena sidan, å andra sidan”. Nu har han påmints igen om detta uttryck. Strategin kring coronan handlar om det.

Jämfört med Sverige sticker ändå Frankrike ut med sitt undantagstillstånd som innebär att medborgarna inte får vistas utomhus från klockan 19 till 06. De måste också bära munskydd. De flesta affärer och alla restauranger och kaféer är i princip stängda.

Kritik riktas mot den långsamma takten i vaccinationerna. Många menar att detta är ett EU-problem snarare än ett franskt. En ekonom konstaterade i tv att EU är för byråkratiskt. Han menade också att EU inte är skapat som en nation utan som ett samarbetsprojekt. Många anhängare av ett mer federalistiskt EU pekar på att den nuvarande europeiska konstitutionen har för svaga muskler när det kommer till att kämpa mot starka och egensinniga nationer som USA och Storbritannien.

Fransmännen är förstås rejält trötta på läget i landet. Det går att rikta kritik mot regeringen och mot EU. Det mest avgörande är nog just det mentala tillstånd som så många befinner sig i. Nu kommer påsken och den lär bli ännu en stillsam högtid att fira i det egna hemmet eller i dess nära omgivning. En joggingtur eller en bouletävling på gården. En reflektion kring framtiden kan också vara på sin plats. Hur många vågor av pandemin ska människor behöva gå igenom innan det är tillåtet att kasta masken och ge sig ut i en yster dans med sina nära och kära och alla de andra. Macron har inget svar. Han har ingen plan för en återgång till ett mera normalt liv. Borde han ha det? Det är också en fråga som fransmännen kommer att diskutera under påsklovet.

 

Folkets roll i Frankrike
Folkets roll i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Frankrike och Sverige är två demokratier i Västeuropa med många likheter. Det finns också begrepp som används i större eller mindre omfattning eller uppfattas på olika sätt. Folket är ett sådant begrepp.

Fransmännen är överlag mer inriktade på att klyva landet i olika grupperingar. En mer traditionell socialism lever kvar i större utsträckning. Folket som klass spelar fortfarande en roll i människors medvetande även om marxismen är mer eller mindre död också i detta land. Vänsterpartiet La France Insoumise (Det okuvade Frankrike) är en otydlig blandning av olika vänsterradikala grupperingar som leds av Jean-Luc Mélenchon, en tidigare trotskist och vänstersocialist inom Francois Mitterrands Socialistparti.

Folket är bredare än en beskrivning av arbetarklassen. En fransk politisk iakttagare konstaterade nyligen att olika samhällsgrupperingar kallats för folket genom den moderna historien. Under ett antal sekler i fransk historia uppfattades bondeklassen som folket. Borgarklassen var folket som gjorde uppror mot kungen och adeln under den stora revolutionen 1789 och de följande  på 1800-talet och skapade framväxten av en ny  och urban medelklass.

Under 1900-talet var folket liktydigt med arbetarklassen. Frankrike fick ingen arbetarrevolution som i Ryssland men ett starkt kommunistparti och en folkfront som styrde landet under några viktiga år strax före andra världskriget. Studenterna revolterade 1968 och ungdomen blev en maktfaktor som i namn av folket ställde sig i opposition mot en äldre auktoritär generation.

Folket i dag är ingen homogen grupp eller klass. Under några år i början av detta sekel gjorde invandrarungdomar en form av motstånd. I dag tänker vi på en heterogen samling av människor som känner sig maktlösa och ekonomiskt utsatta. Vi tänker på de gula västarna som inte kan inordnas i arbetarklass eller medelklass. De består av anställda med dålig lön, egenföretagare under ekonomiskt pressade omständigheter eller arbetslösa. De bor i mindre städer eller i byar. De som kom till huvudstaden  för att demonstrera hade aldrig tidigare satt sin fot där. De hittade inte från järnvägsstationerna till Champs Elysées men de hade en bild av avenyns mondäna karaktär och ville därför uttrycka sitt sociala, ekonomiska och kulturella missnöje i det kvarteret.

Våldet går som en röd tråd genom historien när vi ser på folkets uppror. Den härskande klassen, den överhet som raseriet riktas mot har alltid avvisat våldet. Under det senaste seklet har skälen därtill varit än mer uppenbara. I en demokrati har alla medborgare rätten att säga sin mening och bli tagen på allvar, inte minst i de allmänna valen.

Frankrike är emellertid ett klassamhälle samtidigt som det är en demokrati. Förmodligen inte mer ojämlikt än andra västeuropeiska länder men med ett avstånd i kulturell mening som är större än hos grannländerna. Kungars och presidenters palats skimrar mer i guld. Överhetens män och kvinnor talar så väl, är så bildade och vet hur man håller distansen till dem som inte hör hemma i maktens boningar. De demokratiska ledarna talar välvilligt om allas lika rätt till samma utbildning. De hyllar rätten för alla att nå de högsta tjänsterna inom statsförvaltningen. “Demokrati är lika förutsättningar för alla”, upprepar de. Kanske har de inte ens själva klart insett att de som demokratiska folkvalda ofta är lika mycket komna ur överheten som läkarna, advokaterna och andra mer privilegierade grupper som ärvt sina yrken av sina föräldrar. Också politikerna lever i hög grad sina liv avskilda från dem som de företräder. Det gör ingen större skillnad att det råder demokrati i landet. Inte i det avseendet.

Frankrike är ett land där folket i meningen de underordnade är mycket missnöjda. Det finns en påtaglig skillnad mellan landets demokratiska principer och folkets upplevda känsla av inflytande över sin sociala och ekonomiska situation. Misstron leder till frustration som leder till våld. Inte alltid våld men med jämna mellanrum ser vi hur konflikterna eskalerar till brutala uppror.

Begreppet folket i dag är svårt att definiera. Det ger ett parti som Nationell samling goda möjligheter att stärka sin position. I dag är det vänstern som ogillar ord som populism. Det är den yttersta högern som drar fördel av detta begrepp. De lanserar de populistiska parollerna till folket och gör sig till talespersoner för detta folk som är heterogent till sin karaktär men som förenas i sin frustration mot en överhet som inte verkar lyssna.

Folket och eliten. Det är denna oprecisa motsättning som vi talar om i dag. Det är inte bondeklassen mot adeln, inte borgarklassen mot kungen, inte arbetarna mot direktörerna. Vi har också kallat dem för de underordnade i de tidigare historiska konflikterna men dessa folkliga grupper hade socialt och ekonomiskt identifierbara drag. Det folk som framträder under det tjugoförsta seklet är mer diffust på samma sätt som begreppet eliten är svår att definiera.

Inte desto mindre finns konflikten och den verkar växa. Marine Le Pen har möjligen den trollstav med vilken hon kan locka till sig tillräckligt många som identifierar sig som en del av detta folket att hon kan vinna nästa val. Med en sådan valseger anser hon sig säkert ha rätten att leda sina väljare i ett härtåg mot eliten. Men vad händer när marschen satt igång? Och vem drar fördel av striden?

 

 

 

Halv karantän för att hindra coronakrisen
Halv karantän för att hindra coronakrisen 150 150 Tomas Lindbom

Premiärminister Jean Castex har ikväll presenterat en ny väg för att hindra en galopperande coronakris i Frankrike. Krisen har framförallt ökat i Parisregionen och regionen norr därom. I sammanlagt sexton så kallade departement (län) är reglerna ännu striktare än i övriga landet. Ändå uppfattas President Macron och regeringens nya bestämmelser som förhållandevis milda.

Det är ingen tvekan om att situationen i stora delar av Frankrike har förvärrats under de senaste veckorna. Smittspridningen har ökat. Dödsfallen är nu uppe i drygt 90 000 sedan viruset började sina härjningar för ett drygt år sedan. Ytterligare ett orostecken har seglat upp: I en region som Ile de France, det vill säga Paris och departementet runtomkring huvudstaden, är nu alla sängplatser för covidsjuka upptagna. Det är så illa att sjukhusen i Paris tvingas skicka svårt sjuka till vårdplatser i andra städer.

I detta läge tvingades Macron agera Han har dock velat undvika alltför drastiska åtgärder. De striktare bestämmelserna gäller framför allt i de mest utsatta regionerna. Han har undvikit en total nedstängning som den som infördes förra våren. Reglerna är olika beroende på  hur allvarligt läget är i en region.

Paris med sina förorter och förstäder är bland de mest  utsatta. Fortsatt utegångsförbud på kvällar och nätter gäller. Det har nu beslutats om att affärer måste hållas stängda. Däremot är skolorna fortsatt öppna. Folk får vara utomhus utan tidsbegränsning under dagarna så länge som avstånd respekteras och alla bär munskydd. Däremot får ingen ta sig längre än tio kilometer från hemmet. Alltså inga påskresor till släktingar och vänner i andra delar av landet.

De nya striktare reglerna gäller i fyra veckor men kan förlängas. Ingen tror att nedstängningen kommer att hävas inom kortare tid. Det är naturligtvis ett hårt slag för särskilt för de många miljoner fransmän som bor i de sexton berörda länen i landet. Bara i Parisregionen bor 12 miljoner. Människor är alltså instängda i sina närmiljöer. Den som måste ta sig till arbetet eller har särskilda skäl för att åka längre än tio kilometer från hemmet måste uppvisa ett papper som legitimerar resan.

Undersökningsföretagen i Frankrike visar nu att människor är hjärtligt trötta på restriktionerna. Det finns en risk att många vägrar underordna sig reglerna. visar de mätningar av folkopinionen som nyligen gjorts. Anmärkningsvärt är ändå att President Macron själv åtnjuter en högre popularitet än tidigare under sina år vid makten och han har också ett starkare stöd än sina föregångare Nicolas Sarkozy och Francois Hollande vid samma tid under respektive mandatperiod. Det finns ett utbrett missnöje med hur regeringen skött coronastrategin men å andra sidan verkar många mindre kritiska till den ekonomiska politiken. Macron och hans regering har varit generösa med bidrag till både enskilda och företag och detta faktum kan ha påverkat Macrons popularitet i god riktning.

Macron tar samtidigt en risk. Han har visat att han nu tar på sig hela det övergripande ansvaret för coronastrategin. Han lyssnar förstås på den medicinska expertisen men han gör sina bedömningar också utifrån politiska utgångspunkter. Det är presidentval om ett drygt år och han vill inte utmana opinionen med en alltför hård nedstängning av landet, något som en del epidemiologer hade önskat. Han vet också att medborgarna nu är så frustrerade över ett år av restriktioner att en för hård karantän skulle kunna få motsatt effekt mot den önskade. Han vill inte se en öppen revolt mot strategin. Han vill inte ha stora demonstrationer som till exempel i Nederländerna. Därför väljer han en mer pragmatisk linje för att hindra smittspridningen, minska dödstalen och inte minst göra situationen på sjukhusen något mindre ansträngd.

 

Sarkozy mot nästa affär
Sarkozy mot nästa affär 150 150 Tomas Lindbom

Denna blogg har nyligen tagit upp den senaste händelsen kring förre presidenten Nicolas Sarkozys rättsaffärer. Han dömdes nyligen i domstol för försök till korruption. Domen löd på tre års fängelse, varav två år villkorligt. Nu väntar nästa affär för ex-presidenten. Den kommer enligt uppgifter att avgöras i mitten av april. Den kallas allmänt för Bygmalionaffären och handlar om ett ekonomiskt brott i storleksordningen 20 miljoner euro. Denna gång rör det sig inte om försök utan brott som begåtts fullt ut. Sarkozy är en av flera inblandade.

Bygmalion är namnet på en kommunikationsbyrå som var nära kopplad till dåvarande UMP, nuvarande Republikanerna, det vill säga det parti som Nicolas Sarkozy tillhör. Flera i partiets ledning var nära knutna till Bygmalion. Det var verkligen partiets reklambyrå om än inte rent formellt. Denna byrå fick uppdraget att organisera Sarkozys valrörelse 2012 då han sökte omval som president i Frankrike. och i den andra valomgången ställdes mot Socialistpartiets Francois Hollande.

Så långt var inget konstigt. För att förstå det åtal som väckts mot flera inom partiet kring Bygmalions medverkan i valrörelsen måste man känna till att det finns en övre gräns för hur stora summor ett parti får lägga på en valrörelse. För UMP 2012 gick gränsen vid  22,5 miljoner euro. Om partiet övergick den kostnadsnivån innebar det ett brott i lagens mening. Redan under pågående valrörelse stod det snart klart för revisorn inom UMP att fakturorna från Bygmalion började närma sig och spränga taket för de lagliga 22,5 miljonerna euro. Nicolas Sarkozy fick också besked om detta. Det som nu skedde var att partiet inte valde att hålla igen på kostnaderna. Istället upprättades en modell med dubbel bokföring. Fakturorna från Bygmalion betalades delvis av organisationen som skötte återvalskampanjen av Sarkozy, dels av partiet som i de fallen fick falska fakturor från Bygmalion.

Sarkozys valkampanj blev mycket dyrbar med påkostad teknik i stora lokaler med hög hyra och med stor entusiastisk publik. Francois Hollande som höll sig till regelverket för en valkampanj höll tio valmöten. Sarkozy höll 44. Totalt la partiet ut drygt 40 miljoner euro på kampanjen. nästan dubbelt mot de tillåtna utläggen.

Nicolas Sarkozy har hela tiden frånsagt sig allt ansvar. Han har bland annat i en tv-intervju sagt att han inte kände till att Bygmalion var inblandad i kampanjen. En sådan lögn var så uppenbar att partivänner till honom setts himla med ögonen när de konfronterats med hans uttalande i tv.

Han är som presidentkandidat under alla omständigheter ansvarig för hur affärerna sköts i hans egen valkampanj. Det är förstås helt oacceptabelt att han godkänner och medverkar i en valrörelse som så flagrant bryter mot statens lagar och regler på detta område. Han bidrar till att det skapas en stor orättvisa mellan kandidaterna. Den franska lagstiftningen på området har ju just haft som mål att hindra att rika kandidater eller partiet gynnas.

Rätten kommer nu att ta ställning till ansvaret för bland andra den förre presidenten i denna affär. Samtidigt har två grävande journalister på Le Monde kommit ut med en omfattande kartläggning av affären och i även tillsammans med France Télévision gjort en dokumentär i fallet. Den sändes häromkvällen i France2.

Efter att ha sett programmet har bilden ytterligare förvärrat läget för Sarkozy. Det handlar förstås för honom inte bara om hur domstolen dömer. Han får allt svårare att behålla sitt rykte – i den mån det varit gott tidigare – när han gång på gång avslöjas som en fiffelmakare som har liten eller ingen respekt för lagen. Det många säger är att hans politiska vilja och hunger efter makt drivit honom att bortse från lagar och regler. Och faktum är också att många juridiska affärer kring politiska ledare i Frankrike tidigare behandlats med mjuka vantar och inte med hårda handskar. Nu driver polis och åklagare en hårdare linje och följer lagen helt enkelt. Kanske har Sarkozy inte räknat med det. Möjligen har han verkligen trott att han som president har en form av immunitet som sträcker sig också efter hans år i Elyséepalatset. Nu börjar han inse att lagen gäller för alla, även för ex-presidenter.

 

 

Teknokratin och politiken
Teknokratin och politiken 150 150 Tomas Lindbom

Sedan ett antal år har det politiska landskapet börjat beskrivas i andra termer än höger och vänster utan istället i det som på svenska brukar kallas för GAL-TAN-skalan. Nya frågor som mindre har med arbete och kapital att göra och mer med frågor om tradition kontra kulturradikalism liksom olika identitetsfrågor tar plats i debatten. Den traditionella vänsterns kris brukar hänföras till denna förändrade spelplan. Parallellt framträder också bilden av att politiken  i allt högre utsträckning styrs av teknokrater. Många menar att Emmanuel Macron är urtypen för en modern teknokrat.

Många fransmän hoppades på den unge, briljant begåvade  Macron och han valdes i ett vacuum i det franska ledarskiktet året 2017. Det var uppenbart så att han hade en hel del tur. Han kunde klämma in sig mellan en vänster som genom Francois Hollandes regeringsår tappat förtroendet hos många väljare och en höger som representerades av Francois Fillon. totalt golvad av diverse skumraskaffärer som avslöjades några månader före valet.

Samtidigt var Macron skicklig. Han  lanserade sig som kandidaten som varken var vänster eller höger och som skulle ge fransmännen ett modernare samhälle med målet att stärka ekonomin och återge framtidstron till folket.

Ganska många, både på vänsterkanten och i den nationalistiska högern, ifrågasatte redan 2017 hans motiv och person. Snart kom kritiken att växa. Macron presenterades  nu i media som en teknokrat som svävade likt en Jupiter ovan molnen och hade en distanserad och bitvis arrogant hållning mot vanligt folk. Som när han svarade en man på gatan som klagade över att han var arbetslös: “Gå över gatan och gå in på restaurangen därborta och sök jobb.” Bara den som tog egna initiativ hade den nye presidentens respekt.

Det var många som nu såg hans teknokratiska sida. Politik skulle utföras effektivt. Ekonomiska och samhällsvetenskapliga teorier skulle nyttjas. Skolan skulle utbilda barnen. Arbetsplatserna skulle bli mer konkurrensutsatta och stimulera de anställda till bättre prestationer. Metoden att nå  framgång handlade inte om idéer, om vänsterns eller högerns värderingar utan i vassa mål, bättre produktionsverktyg och duktigare personal.

Så ser också det moderna samhället ut. Vilken politiker i dag värnar den late, den trögtänkte, den outbildade. Vem låter människorna vegetera i en stilla vardagslunk? I ett ständigt ökat tempo ska vi slå alla tidigare generationer i materiella framsteg på livets olika områden, inklusive vetenskap och teknik. Macron må vara bildad och en stor läsare av filosofi. Men hans politiska gärning visar sig mer i ett teknokratiskt handlag.

I Frankrike är det många som motsätter sig denna typ av politiker. Det har vimlat av teknokrater runt de tidigare presidenterna också. Särskilt hos Francois Hollande som själv var sprungen ur elitskolan ENA. Det har också lett till att fransmännens förtroende för sina politiker har hamnat i botten. Macron gör intrycket av att själv framstå som en äkta teknokrat, mer tjänsteman än förtroendevald politiker.  Ja, i än högre grad än sina föregångare. Kanske är det orättvist men hela hans uppenbarelse uttrycker inkarnationen av begreppet elit.

Macrons politik talar till eliten. Den talar möjligen också till dem som fortfarande hoppas att den franska befolkningen gynnas mest av rationaliteten i politiken. Det är ju rimligt att tänka sig att många fler än eliten kan dra materiell fördel av en politik som hittat verktygen för snabbast växande välstånd och största möjliga tro på framtiden.

Helt uppenbart har Macron bröder och systrar i de flesta länder, åtminstone i väst. Politiken är avideologiserad. En del skulle säga avhumaniserad. På ett märkligt sätt ska också de mänskligt-psykologiska problemen lösas av de politiska ledningarna med sina staber och  myndigheter i toppen av ländernas styren. Frankrike inger ett hopp därför att det finns en så stark och vital samhällsdebatt. Ingen förändring undgår kritik. Även teknokraterna granskas och kritiseras. Det kommer att bli ett spännande år av debatt fram till nästa presidentval. Macron är omgiven av en rad av de skarpaste hjärnorna i landet, dessutom sprungna ur de vassaste elitskolorna. De kommer inte att spara någon möda på att hitta framgångskoncept för att behålla makten åt landets mäktiga för ännu en femårsperiod i och kring Elyséepalatset.

 

  • 1
  • 2