Francois Mitterrand – om drömmar som krossades

Francois Mitterrand – om drömmar som krossades 150 150 Tomas Lindbom

Den 10 maj 1981 är ett datum som för lång tid framöver kommer att uppmärksammas  i de franska historieböckerna. Det var en söndag och dagen för det andra och avgörande valet till president. Den femte republikens konstitution hade då funnits i tjugotre år och ännu hade ingen vänsterpolitiker vunnit. General de Gaulle genomdrev konstitutionen 1958 och satt som president till sin egen, frivilliga avgång 1969. Han efterträddes av sin tidigare premiärminister Georges Pompidou som efter sin död 1974 efterträddes av Valéry Giscard d´Estaing. Denna historiska dag, den 10 maj, segrade socialistkandidaten Francois Mitterrand över Giscard d´Estaing. Det folkliga Frankrike jublade. Nu skulle landet omskapas i riktning mot ökad jämlikhet. Det fanns redan ett gemensamt program som Mitterrand drivit igenom tillsammans med kommunisterna som också lovats ministerposter i regeringen. Vad hände?

Nu finns ett perspektiv på fyrtio år. Ju längre tiden går, desto färre blir de som har intresse av att måla Mitterrands fjorton år vi makten i grälla och glada färger. Ju längre tiden går, desto svårare är det att känna igen sig och försvara den politik som genomfördes då. Och dessutom är det uppenbart att presidenten och regeringen misslyckades till stora delar med sin ambition att förändra landet i socialistisk riktning.

Francois Mitterrand valdes vid sämsta möjliga tidpunkt. Margaret Thatcher bildade sin högerregering i Storbritannien nästan på dagen två år tidigare och inledde en politik som betraktats som nyliberal. Starkt marknadsorienterad och med udden riktad mot fackföreningsrörelsen. I januari, några månader före valet av den franske presidenten, svor Ronald Reagan eden som USA:s nya president. I Bonn regerade Helmut Schmidt, en pragmatisk socialdemokrat med erkänt goda relationer till Giscard d´Estaing. Mitterrand däremot gick till val på ett klassiskt socialistiskt program med omfattande förstatliganden och en expansiv utgiftspolitik med en rad sociala reformer.

Mitterrands ekonomiska vänsterpolitik höll i drygt ett år. Sedan tvingades han dra åt tumskruvarna. Visserligen hade medborgarna fått sina reformer men mycket av landets kapital hade förts ur landet och den arbetslöshet som skapats under slutet av 1970-talet fördubblades under Mitterrands år vid makten.

I efterhand står det klart att Mitterrands första år var sista gången som landet fick uppleva traditionell vänsterpolitik. Kommunisterna lämnade snart regeringen och föll samman som parti kort därefter. Istället flydde många av deras väljare till Nationella fronten. Där är vi i dag och i än högre grad. Socialistpartiet försökte länge att vidmakthålla skenet av en mer etatistisk socialism men har i dag helt kapitulerat för den medelklassorienterade varianten av reformistisk vänster.

Länge talade ledande socialister om Mitterrand som den store ledaren. Det sker inte längre med samma emfas. En del beklagar att Mitterrands rival inom partiet, den socialdemokratiskt orienterade Michel Rocard, inte fick dominera partiet mer. När Mitterrand hyllas i dag är det snarare av mer dunkelt upplevda, nostalgiska skäl. Han var trots allt den enda socialisten som ledde landet under så många år. Han kan än i dag beundras för sin majestätiska hållning. Han var kanske den mest monarkiska av alla presidenterna under den femte republiken. Han talade sirligt, rörde sig värdigt och höll vanligt folk på behörigt avstånd. Förutom kvinnorna ägnade han sig mycket åt sina böcker. Han var en klassiskt bildad man. Han var heller aldrig socialist. I sin ungdom drogs han till högerradikala kretsar och under en stor del av efterkrigstiden tillhörde han ett vänsterliberalt parti i parlamentet. Han var en oerhört skicklig politisk strateg som insåg att hans enda sätt att bli president var att skapa en vänsterallians mot den gaullistiska högern och att denna allians måste bygga på Socialistpartiet och kommunisterna. I rollen att bygga denna koalition i politiken var han oöverträffad.

I dag har vänstern förlorat mycket av sin forna kraft. En del skulle säga: All kraft. Framgången 1981 var i hög grad också följden av Mitterrands personlighet. Förutsättningarna för en vänstermajoritet fanns när Nationella fronten bara existerat i nio år. Men utan Mitterrands personliga styrkor hade inte projektet lyckats. Frankrike fick 1981 sitt regeringsskifte. Det rättfärdigade konstitutionen som inte längre sågs som enbart skapat för högern. En gång till valde fransmännen en socialist, 2012 med Francois Hollande. Mycket tyder på att han blir den siste.

 

2 comments
  • Leif Mohlin

    Återigen en bra och tankeväckande text. Själv åkte jag till Kph den helgen med två Frankophona vänner når Mitterand vann och det var onekligen ettt onekligen Känslan sv nystart som är mitt bestående minne.

    Sen var onekligen M en djupt märklig ledar-personlighet. På sätt och vis den mest begåvade vi upplevt snar jag. Men jag undrar verkligen fortfarande vad hans vision är. Vad trodde han på innerst inne.
    Jag såg Robert Guédiguians fil för snart 15 år sen och … blev väl inte helt fascinerad, men jag kommer ihåg den så ngt rätt har regi med sitt team gjort. På något vis ekar känslan av 1600-tal och en barock person med en stor längtan efter att vara en kung över detta stora rike fram som min intuitiva känsla. Dvs makten o staten vidmakthållande fr a. Märkligt när han defacto ändå hade ett förändringsmandat och visste styra ett land.

    Det rimmar väl väl med vad jag läser både på och mellan dina rader.
    Tror jag skall se om filmen. Men uppskattar an mer idag politiker med en stark inte vision om att vilja göra landet bättre. När jag läser dina rader om Mitterand ksn jag inte låta bli att tänka på den svenska Högerledaren som verkar kunna svänga sin profil lite som det passar. Numera en konservativ bastion men i sin bana varit rent av liberal purist blandat med lite shady privata affärer.
    Slår mig när jag skriver detta att båda var/är små knattar där msn kan läsa in mkt mindervärdeskomplex (jag kan, jag kan, jag kan) – vet inte om jag är djupt orättvis mot Mitterand som ju verkligen är en stor politisk ledare. Har bara aldrig förstått annat än lusten till makt som hans inte o lite då är det ju faktiskt med Ulf Kristersson också. Sen har inte UK något av den dimension som Mitterand har.

Leave a Reply

Your email address will not be published.