Close
Enter your
text here
Monthly Archives :

maj 2021

Édouard Louis angriper makten
 Édouard Louis angriper makten 150 150 Tomas Lindbom
By:

Som 21-åring blev Edouard Louis över en natt en litterär megastjärna i Frankrike och snart i stora delar av västvärlden. Hans första roman som på franska bär titeln En finir avec Eddy Bellegueule (i svensk översättning Göra sig kvitt Eddy Bellegueule) blev mycket uppmärksammad. En ung man som växte upp som homosexuell i en starkt homofob arbetarmiljö i en liten by i norra Frankrike. Skildringen var frän mot den världen. Inte minst hans pappa men också andra män i byn uppträdde föraktfullt, avvisande och ibland direkt hotande mot den unga pojke, Eddy, som inte svarade mot deras manlighetsnorm. Han lyckades med en stark egen vilja ändå bryta sig loss, vända sig mot det böckernas värld, mot studier och mot en högre utbildning i Paris.

Eddy Bellegueule blev Édouard Louis men under ett decennium i de litterära finrummen i huvudstaden alltmer politiskt radikal. Hans angrepp på familjen och miljön i den lilla byn Hallencourt i den första romanen har vänts i hans tredje, Qui a tué mon père?, på svenska Vem dödade min far?) till ett angrepp på hans nya omgivning, eliten i Paris och inte minst landets president Emmanuel Macron. En ödets ironi är att både Macron och Louis kommer från samma region, Picardie, som präglats av stark arbetarbefolkning med en växande arbetslöshet på senare år. Men Macron  växte upp i en läkarfamilj i den borgerliga staden Amiens medan Louis kom från en fattig by med hög arbetslöshet.

Titeln på Louis´tredje och senaste roman slår an tonen. Det är i symbolisk mening (Louis skulle nog säga även i reell mening)  Macron som dödat hans far. Han lever fortfarande men är ett fysiskt vrak nu i 50-årsåldern. Det är, säger Louis, den dominerande överklassen som besätter de politiska och administrativa topposterna i ett starkt centraliserat samhälle som dödat hans far och så många andra utsatta fattiga medborgare i landet. Det är elitens män och kvinnor som inte förstår att ett indraget bidrag på 10 euro i månaden innebär att familjer i hans hemby inte har råd att äta middag varje dag.

Édouard Louis rasar mot klassamhället men han kopplar också ihop det med de förtryckta arbetarnas homofobi. Det är ofria män som odlar en manlighetsmyt  för att ge sig själva någon form av social status. Det är katten på råttan och råttan på repet. Louis skriver för att blottlägga det som han ser som dåliga strukturer. De förtrycktas homofobi som en revansch mot dem som uppfattas som ännu svagare är sammankopplat  med ett förakt för den överhet som gör dem illa.

Edouard Louis har skrivit den tredje romanen för att ge sin pappa – och därmed en hel samhällsklass – upprättelse. Han har kommit att förlåta den homofoba misshandel som han utsattes för av pappan och männen i byn under sin uppväxt. Det är inte pappans fel. Det är överklassens, Macrons fel. Allt hänger också ihop, säger Louis. Klassförakt, homofobi och kvinnoförtryck.

Den tredje romanen uppmärksammas också starkt i Frankrike men omfamnas inte i samma utsträckning som den första. Det är förstås inte så konstigt. Den samlade eliten i Paris tar hellre till sig berättelsen om en ung begåvad pojke som lämnar en vulgär, homofob miljö i Nordfrankrike för en elitskola i Paris och en litterär karriär.  Det är mer provocerande med den senaste romanen där Louis vänder vapnet mot dem själva.

Har Édouard Louis rätt? Det är en annan fråga. Macrons socialpolitiska projekt går ut på att alla i det franska samhället ska få samma förutsättningar för ett gott liv. Det kommer förstås aldrig att förverkligas. Därtill är förutsättningarna i ett gammalt klassamhälle som det franska alltför dåliga. Omvänt kommer inget samhälle, allra minst det franska, att tolerera en politik som förlåter vissa människor deras dåliga attityder och beteenden med ursäkten att de är förtryckta. Och hur skulle det någonsin kunna bli möjligt att skapa ett öppet och positivt flöde mellan de fattiga byarna i norra Frankrike och de mondäna, traditionsfyllda sammanhangen i Paris förgyllda salonger? Men visst kan Édouard Louis skaka om en och annan som befinner sig på den franska parnassen. Till och med göra lite skillnad på marginalen.

Stundande regionalval skapar strid inom det Republikanska partiet
 Stundande regionalval skapar strid inom det Republikanska partiet 150 150 Tomas Lindbom
By:

Frankrike står inför val till regioner och departement den 20 och 27 juni. Så är det sagt även om det in i det längsta rått tveksamhet om valen skulle kunna genomföras. Smittotalen är fortfarande höga. Enligt planen ska ett återöppnande av samhället ske i fyra steg under maj och juni. Landet öppnar långsamt men oron finns där för bakslag. Nu räknar ändå de flesta med att valen genomförs och spänningen rent politiskt har också ökat från vecka till vecka. Fokus är inriktat på vad som händer i regionen PACA, den sydöstra delen av landet, och särskilt läget för Republikanerna. Dess ledare i regionen vill öppna för samarbete med LREM, det vill säga Macrons parti, för att hindra en trolig seger för hägerradikala Nationell samling.

Renaud Muselier är första namn på Republikanernas lista i regionen PACA där detta parti traditionellt haft makten. Under senare år har Nationell samling ökat sitt väljarstöd och nu leder det partiets ledande kandidat, Thierry Mariani, i mätningarna. Mariani är en tidigare minister i Nicolas Sarkozys regering men lämnade Republikanerna 2019 för att ansluta sig till den radikala högern och lanseras som dess spjutspets i PACA.

Muselier har nu öppnat för att ta samverka med Emmanuel Macrons parti för att kunna nå presidentposten i regionen PACA. Det skulle ske öppet inför den första valomgången var det tänkt. Premiärminister Jean Castex, som en talesperson för Macron, avslöjade det i en intervju i en fransk tidning förra helgen och det slog ner som en bomb bland de ledande Republikanerna. Muselier kallades omedelbart upp till Paris för ”öppenhjärtiga samtal” med partiledningen. En valsamverkan redan i första valomgången mellan regeringspartiet och Republikanerna hotar det senare partiets identitet som självständig opposition. Visst finns risken att Republikanerna förlorar valet till Nationell samling i regionalvalen i PACA men en organiserad samverkan med LREM vore en katastrof. Den skulle kunna ifrågasätta partiets trovärdighet som ett självständigt oppositionsparti till Macrons LREM. Det skulle sända chockvågor till andra regioner. Det skulle också kunna få konsekvenser för Republikanernas möjlighet att lansera en tydlig alternativ presidentkandidat till Emmanuel Macron.

Emmanuel Macron har sedan han startade sin politiska rörelse haft i åtanke att kannibalisera på den gamla republikanska högern. Han såg till att besätta viktiga regeringsposter, inklusive premiärministerposten, med republikaner. Han har fortsatt att lägga sin politik allt längre till höger för att fånga in allt fler av Republikanernas väljare och även deras politiska företrädare. Han har odlat ren god relation till Nicolas Sarkozy för att ytterligare skapa förvirring bland Republikanernas ledare och väljare. Hans mål är uppenbart att bidra till att detta klassiska högerparti till slut i huvudsak uppgår i LREM.För dem som blir kvar och inte vill bli en del av den nuvarande regeringsmajoriteten finns bara ett alternativ: att ansluta sig till Marine Le Pens parti.

Det är lätt att förstå frustrationen inom Republikanernas partiledning när nu en av dess viktigaste regioner riskerar att sluta upp i ett val sida vid sida med regeringspartiet. Muselier själv vill helst av allt bli vald till det högsta regionala ämbetet i PACA och han gör bedömningen att det måste ske genom valsamverkan med LREM. Han tänker på sig. Republikanerna tänker på sitt partis framtid.

Opinionsanalytikern Brice Teinturier gjorde häromdagen analysen (i tv-programmet C dans l´air) att vi nu kan se framemot två block inom fransk politik; de moderata mot de radikala. I klartext betyder det att valet står mellan ett block av center och moderatkonservativa runt LREM och Macron mot ett högerradikalt Nationell samling. I övrigt finns ingenting av betydelse ur ett maktpolitiskt prspektiv.

Teinturier målar upp ett nytt politiskt landskap. Sådana landskap förändras snabbt i Frankrike och han har säkert en poäng. Helt klart är att fransk politik har sitt centrum till höger i landskapet. Alla partier och rörelser till vänster om Macron bildar tillsammans ett block som säkert kan samla en ganska stor minoritet väljare. Problemet är att de inte bildar något block utan spretar  åt olika håll. Alltså: mycket talar i dag för en strid under det närmaste året mellan den nuvarande presidenten och Marine Le Pen. Och de heta politiska frågorna handlar om migration, kriminalitet, terrorism och nationell identitet.

 

 

  • 1
  • 2