Monthly Archives :

november 2021

Macrons program styrs av de politiska motståndarna
Macrons program styrs av de politiska motståndarna 150 150 Tomas Lindbom

Stora statsmän går längst fram och bryter ny mark. Skickliga men vanliga politiker styrs av omgivningen men lyckas hålla sig kvar vid makten genom strategiskt kloka val. Jag trodde att Emmanuel Macron skulle visa sig tillhöra den förra gruppen. Nu är jag övertygad om att han tillhör den senare.

Stora statsmän är inte många särskilt inte ur ett mer långsiktigt historiskt perspektiv. Om vi nöjer oss med att se tillbaka till politiska ledare från 1900-talets början kan vi möjligen bland västvärldens demokratier hitta två. Fascister och nazister lämnar vi därhän. Jag tänker på Charles de Gaulle och Winston Churchill. Någon skulle också nämna Franklin D Roosevelt. Synd att den tyske järnkanslern Otto von Bismarck dog 1898.  Annars hade han också kunnat räknas dit.

Tre eller fyra krutgubbar. Ingen utom Roosevelt hade godkänts med dagens måttstock men så har vi heller inga statschefer längre. Vi får leva med ordinära politiker, mer eller mindre manipulativa i sin lust till maktutövning.

Emmanuel Macron är mycket modern i det avseendet. Alla borde ha insett hans drag av anpasslighet till rådande stämningar i nationen när vi hörde honom i valrörelsen tala om sig själv som ”varken vänster eller höger”. Ett annat favorituttryck från hans mun var ”Å ena sidan och å andra sidan.” Det lät sympatiskt i början. Med åren avslöjas hans grundläggande politiska hållning; att balansera mellan motsatta ståndpunkter och hitta en mellanväg som kan ge honom majoritet i väljarkåren.

Det finns en rad exempel på det. Hans ekonomiska politik balanserar med sin socialliberalism mellan vänsterns ambition att försvara ett statligt organiserat välfärdssamhälle, extremhögerns misstro mot globalisering och den övriga västvärldens liberala tänkande.

Han balanserar mellan vänsterns försvar för ett etniskt diversifierat samhälle och högerns dröm om att stärka den traditionella franska identiteten. Han förefaller vara en modern politiker som befinner sig nära människorna. En av hans bästa grenar är karisman han utstrålar i de direkta mötena med folket på resor runt om i landet. Men han attraherar också alla de fransmän som önskar sig en mer kejserlig president genom att odla den klassiska ledarstilen. Han har skaffat sig mer makt än någon av de tidigare presidenterna. Han lägger sig i alla delar av det politiska fältet. Hans arbetskapacitet förefaller oändligt stor. Chirac skötte mest utrikespolitiken. Hollande delegerade till sina ministrar. Macron är som solkungen Ludvig XIV. Han bestämmer om allt. När hans tid som president är över lär inte bara han själv försvinna från makten. Det kommer också hans parti att göra. Utan Macron, inget Republiken på väg.

Macron tänker politiken under de tjugo timmar som han är vaken per dygn. Men vad uppnår han? Han är en mittpunkt i alla de politiska strider mellan starka falanger i det franska samhället. Hans valrörelse 2017 utgick från hans bakgrund i Socialistpartiet. Den större delen av dess väljarkår röstade på Macron. I slutskedet av valrörelsen framtonade en mer liberal presidentkandidat vilket ledde till att den liberala delen av Republikanerna i stor utsträckning också röstade på honom.

Macron har fortsatt att skaffa sig röster åt höger. Hans lagar om hårda tag mot islamismen har fått än fler högerväljare att ansluta sig och lär göra det än mer när vi kommer till den andra valomgången i presidentvalet. Han skaffar sig hela tiden väljarstöd både till vänster och höger. Det förefaller vara mer ett taktiskt spel än en fast position i mitten.

Vi får fortsätta att följa den sittande presidenten in i kommande valrörelse. Han förefaller i alla händelser att vara extremt skicklig i politisk strategi. Det trodde vi nog inte i allmänhet när han startade sin politiska karriär under de sista åren av Hollandes mandatperiod.

Emmanuel Macron är ingen statschef. Sådana ledare kan sannolikt inte finnas längre. Som politiker är han däremot mycket framgångsrik. Han är impopulär hos majoriteten av fransmännen men allt tyder i dag på att han kommer att vinna nästa val komfortabelt. Är inte det en lektion för oss i modern macchiavellism?  Han styr genom sina motståndare. Å ena sidan fångar han in socialistväljarnas krav på modern social politik. Å andra sidan attraherar han högerns väljare med deras krav på lag och ordning och fransk identitet. Hur går det till? Inte genom  att gå rak i stormen utan genom att kryssa sig fram mellan virvelvindarna. Politik är i hans fall inte att vilja, som Olof Palme satte som rubrik för en av sina böcker, utan att låta sig styras. En studie i politik som ett psykologiskt fenomen, värt att studera.

  • 1
  • 2