december 2021

I helgens primärval stod det klart att enda kvinnan vann bland de fem kandidaterna inom Republikanerna som sökte positionen som partiets presidentkandidat. Hon heter Valérie Pécresse och är en erfaren politiker, för närvarande vald ledare för hela Parisregionen, en av de tyngsta posterna inom fransk politik.

Valérie Pécresse som är 54 år har en lång och gedigen karriär bakom sig. Förutom sin nuvarande position kan hon i sin cv lyfta fram rollen som utbildningsminister i Nicolas Sarkozys regering 2007-12. Hon har länge funnits i spekulationerna av att bli partiets kommande ledare. Relativt ensam som kvinna har hon slagits med många makthungriga män om makten. Det räcker med att nämna några namn på personer som tagit till hårda metoder för att vinna interna och externa kamper. Vad sägs om Nicolas Sarkozy och Francis Fillon som till slut besegrats genom sina moraliskt och rättsligt bedrövliga ageranden i olika ekonomiska affärer. Listan på hårdföra män som överträtt lagens gräns kan göras längre. I denna strid har Pécresse framstått som mer hederlig men vi vet ännu inte vad som kan döljas i hennes bagage. Nu kommer politiska motståndare (även inom sitt eget parti) och media att gräva i hennes förflutna. Under alla omständigheter anses hon skicklig och tuff. Hon kallas ibland för järnlady och har jämförts med Margret Thatcher.

Valérie Pécresse tillhör Republikanernas mer moderata falang även om hon under de senaste åren vridits åt höger i frågor som rör lag och ordning och migration. Hon är, oavsett egen uppfattning, tvingad till denna ompositionering. Ingen republikan kan vinna ett primärval med en liberal politik i rättsfrågor.

Hon segrade i primärvalets andra omgång mot den mest högerradikala kandidaten, Eric Ciotti. De övriga tre kandidaterna, som förlorade i första valomgången, gav sitt stöd till henne. Hon fick ändå bara 61 procent av rösterna mot Eric Ciottis 39. Det finns helt klart en tendens inom Republikanernas medlemskår att rösta på en radikal högerkandidat. Nu röstade alltså bara medlemmarna, cirka 150 000, i primärvalet. Det kan finnas anledning att tro att långt fler stöder Ciottis linje eller Zemmours när alla republikanska väljare får säga sitt i själva presidentvalet. Kommer i så fall Eric Zemmour som inte är republikan utan fristående kandidat att plocka en stor andel av Republikanernas väljarröster och försvaga Pécresses ställning.

Valérie Pécresse anses stå alltför nära den sittande presidenten Emmanuel Macron. Hon gör allt för att distansera sig från honom men detta faktum att hon påminner om sin huvudmotståndare kan också ge henne vissa fördelar. De väljare som befinner sig mer i mitten kan möjligen vilja ha någon annan än den sittande presidenten. En del är kritiska mot hans fem år vid makten men önskar varken en vänsterkandidat eller någon på den extrema högerkanten.

Det lär bli en mycket hård kamp om den andra platsen i den andra valomgången av presidentvalet i vår. Kampen står mellan Pécresse, Zemmour och Le Pen. Ingen i dag vågar ha en bestämd uppfattning om vem av de tre som kommer att ställas mot Macron för ett avgörande söndagen den 24 april.

Igår, den 30 november, presenterade sig Éric Zemmour som officiell presidentkandidat inför valet i Frankrike den 10 och 24 april nästa år. Inte något oväntat besked. Han har bedrivit en form av valkampanj sedan i somras utan att ha givit det definitiva beskedet. Samtidigt har han tappat några procent i förhållande till Marine Le Pen som nu åter är opinionsmässigt den främsta utmanaren till Emmanuel Macron.

Éric Zemmour gjorde sin deklaration i ett klipp på sociala medier där han väldigt tydligt i formen knöt an till ett berömt radiotal från den 18 juni 1940. Den dagen talade General de Gaulle till den franska folket från en BBC-studio i London. I talet förklarade han sin roll som försvarare av det fria Frankrike efter det att Vichyregimen upprättats och Frankrike under Marskalk Pétains ledning gjort sig till en marionett åt naziregimen.

Radiotalet den 18 juni 1940 var en uppmaning till det franska folket och den franska militären att rädda Frankrike från den tyska överhögheten. Tonen i talet var allvarlig och sober. Zemmours tal är också i bild och han sitter i studion i svart kostym med vit skjorta och svart slips. Han läser innantill. Ja, hans mikrofon som står på bordet framför honom påminner om gamla tider. Framförallt talar han som de Gaulle om ett allvarligt hot. ”Det är i dag inte läge att reformera Frankrike. Landet måste räddas… Annars kommer våra barn och barnbarn att möta barbariet.”

Hotet är islam, anser Zemmour som pekar ut muslimer som barbarer. Dagens ledare, påstår han, tillåter denna grupp i samhället att steg för steg ta över Frankrike. De fransmän som Zemmour talar till ska känna igen sig i beskrivningen av att deras nation, som de älskat, nu är på väg att förvandlas till ett land där inkräktare med annan kultur och religion tillåts ta över.

Éric Zemmour drar sig inte för att försöka klyva landet i två delar. Han är inte bara främlingsfientlig i största allmänhet. Han är reaktionär i principiell mening. Frankrike som vi känner det före den arabiska invandringen som började på allvar i samband med avkolonialiseringen på 1960-talet ska återupprättas. Om detta inte sker förfaller nationen och, vad värre är, den ”ursprungliga” befolkningen förlorar rätten till sitt liv; sin kultur, sin religion men också sin rätt att vara sekulär enligt principerna i det franska begreppet laïcité. Zemmour menar också att kvinnors rättigheter kommer att hotas och den europeiska formen av demokrati urholkas. Allt detta blir en följd av den politik som drivits sedan ett halvt sekel tillbaka.

Laddningen kring kultur och invandring är starkare i Frankrike än i Sverige. Därför talar inte Zemmour för döva öron. Tvärtom går det att förstå att hans stöd i opinionen är så påtagligt. Inte desto mindre är hans budskap farliga i meningen att de ytterligare ökar spänningen i nästan alla befolkningsgrupper. De ledande politikerna har naturligtvis blundat för många problem. De har fattat fel beslut i en rad frågor. De har själva bidragit till ökade spänningar mellan muslimer och icke-muslimer och mellan dem själva och folkliga grupper inom befolkningen. Zemmour tror att en politik som demoniserar muslimerna, skickar ut dem från landet och påbjuder en ensidig traditionell fransk kultur skulle göra gott. Detta är, bortsett från de omänskliga reformer som en sådan vision kräver, sannolikt en väg till uppror och möjligen ett inbördeskrig. Om vi tror på Zemmours ord kommer han som president att än mer skada de redan sönderbrutna relationerna mellan olika folkgrupper i landet.

Nu är alltså Éric Zemmour kandidat till presidentvalet. Han har stöd av en stor del av landets medelklass men också arbetarklass och en del i överklassen som gillar hans vurm för fransk finkultur.  Någon kommentator kallade hans värdesystem för den litterära nationalismen. De närmaste månaderna får visa hur stark hans position är. Kommer han att hindra att Marine Le Pen förblir en farlig utmanare till Macron eller kan hans kampanj göra henne än starkare? Vi har inte svaren än. Ofta visar det sig i presidentval att väljarna till slut stödjer en mer moderat kandidat. Zemmours framgångar hittills och det starka stödet för Le Pen ger ändå en bild av ett sårigt land. Det är uppenbart att valet 2022 har stor betydelse för vilket Frankrike som medborgarna kommer att leva i de närmaste åren.