februari 2022

För tredje gången i rad ställer Jean-Luc Mélenchon upp i det franska presidentvalet. En man som varit aktiv i fransk politik sedan över fyrtio år. Han har tillhört fyra olika partier men har alltid tillhört de mer radikala inom den politiska vänstern. En stark personlighet som provocerat och utmanat makten men även tillhört makten. Han hade en ministerpost i Lionel Jospins socialistregering under ett par år i början av seklet.

Jean-Luc Mélenchon började som trotskist, blev medlem i det stora Socialistpartiet på 1980-talet där han tillhörde vänsterflygeln, bröt sig loss och bildade Vänsterpartiet 2008 och Det okuvade Frankrike 2016, två partier med liknande politik men olika organisatoriska profil. Det okuvade Frankrike är mer av en rörelse än ett regelrätt parti.

Mélenchon kan betraktas som en revolutionär som ändå aldrig lämnat ramarna för en liberal demokrati. Hans personlighet och hans uttalanden genom åren ger honom en profil av att vara starkt kontroversiell och utmanande mot samhällets etablissemang. Han har samlat den del av franska väljarkåren som slår underifrån. Han har blivit en röst för många av dem som känner utanförskap och representerar folkligheten. Han samlar en del av invandrarna, inte minst från länderna söder om Medelhavet, varifrån han själv kommer med sin uppväxt i Marocko men med katolsk och fransk bakgrund. Han står nära de radikala fackliga organisationerna. Han är uttalat antikapitalistisk, misstror EU:s liberala program och blir i någon mening nationellt orienterad men utan ytterhögerns fientliga hållning till migranterna i landet.

Det är svårt att riktigt få ett grepp om Mélenchons program. Han är mer en aktör som är starkt värderingsstyrd men ofta oförutsägbar i sina åsikter i olika sakfrågor. Han väcker känslor och är också känslostyrd i hög utsträckning. Han hyllar sydamerikanska ledare som Hugo Chavez och Fidel Castro. Han har uttalat sig i positiva ordalag om Maximilien de Robespierre, en av de ledande statsmännen under den del av franska revolutionen som kom att kallas för skräckväldet. Samtidigt försvarar han starkt den moderna franska republiken med sin hyllning av begreppen frihet, jämlikhet och broderskap och dess försvar för  sekularismen (laïcité) där stat och religion ska leva åtskilda.

I två presidentval har Mélenchon kommit på fjärde plats. Senast, 2017, var han mindre än två procent bakom tvåan i valet, Marine Le Pen och därmed nära att kvalificera sig till slutomgången mot den ledande kandidaten Emmanuel Macron. Han kunde i det valet samla hela den folkliga vänster som blivit besvikna på François Hollands presidentskap och önskade se en radikal vänsterkandidat som nästa president.

I årets presidentval tycks Mélenchon åter bli den starkaste vänsterkandidaten. Han ligger strax under 10 procent i opinionsmätningarna. Men avståndet den här gången till nummer två och även tre och fyra bland kandidaterna är för stort. Det är svårt att tänka sig att någon kan gå till den andra och avgörande valomgången utan att nå upp till 20 procent av rösterna. Och dit är det långt för honom.

Jean-Luc Mélenchon representerar den vänster som alltid funnits i Frankrike, sedan revolutionens dagar i slutet av 1700-talet. Han är bildad, filosofilärare från början, verbal, med karaktärsdrag som kan kallas populistiska, provokativa, rabulistiska. Han är också åskådningsmässigt väl genomtänkt. Han är rolig att lyssna till. Han definierar problem i samhället, analyserar dem med skärpa och kommer med rader av konkreta förslag. I dag söker han i en kulturradikal kontext förena en form av socialism med starka ekologiska drag. Han är så i hög grad en man av Medelhavets kultur. En Mélenchon norr om floden Rhen vore en total flopp i politiken.

Det vore rimligt att de två kandidaterna på yttersta högerkanten, Marine Le Pen och Éric Zemmour, tänker strategiskt inför slutfasen av presidentvalet. Båda vill förstås vinna en av två platserna som står på spel i den första valomgången den 14 april (President Macron förväntas given för en av platserna). Kampen mellan Zemmour och Le Pen får dock inte urarta så att den som vinner i första omgången inte kan räkna med stöd av den andra i slutomgången. Det kräver rimligen en viss återhållsamhet i debatterna dem emellan under den närmaste tiden så att inte broarna mellan de båda kandidaterna längst ut till höger rivs.

Så verkar inte vara fallet. Jag hör nu politiska kommentatorer som är ute på valmöten och lyssnar på varje andning hos dessa två kandidater och som säger att de två snarare håller på att slita varandra i stycken. Särskilt verkar Marine Le Pen vara frustrerad. Hon har varit ohotad som ledare för den högerradikala delen i många år. Nu dyker det upp ännu en högerradikal kandidat på arenan och börjar locka över stora delar av hennes väljarkår till sig. Och han lyckas ganska bra med det. De senaste väljarundersökningarna ger honom inte lika stort stöd i opinionen som Le Pen (17 procent för henne och 14 för honom) Men skillnaden är trots allt inte större än att siffrorna kan vändas till Zemmours fördel före den första valomgången.

Marine Le Pen hade inte haft Zemmours totala väljarstöd om han valt att inte kandidera. En viktig del av hans underlag kommer från republikanska väljare. En del har gått från soffan till Zemmour. Trots allt är ändå Marine Le Pen skadskjuten av hans entré i valrörelsen. Och hon är starkt upprörd över detta och drar sig inte för en rad nedsättande kommentarer om Zemmour.

Vad värre är för henne sker nu varje vecka övergångar av politiker från Nationell samling till Zemmours läger. De är inte många men ett och annat namn väcker uppmärksamhet. Det mest uppskakande för henne är det faktum att hennes systerdotter Marion Maréchal starkt överväger att ansluta sig till Zemmour och delta i valrörelsen. Alla har noterat hur hon uttryckt sig under de senaste månaderna och dessa uttalanden  pekar i riktning mot Zemmour. Marine Le Pen är uppriktigt skakad över detta. Det verkar som om hon tar det personligt. Le Pen-familjen är som en mindre dynasti. Deras framgångar har byggt på att familjen trots periodvisa slitningar kunnat hålla ihop. Nu kanske Marion Maréchal hugger dolken i ryggen på sin moster och lämnar familjen. Inför en tv-intervju i veckan kring denna fråga lär Marine Le Pen ha gråtit i kontrollrummet. Det är ett personligt nederlag mer än politiskt.

Än viktigare för de ökade spänningarna mellan Zemmour och Le Pen är skilda politiska uppfattningar. Marion Maréchal är mer konservativ än sin moster och i det avseendet mer lik Zemmour. Advokaten Gilbert Collard som tidigare representerade Nationella fronten i parlamentet men som nu stöder Zemmour uttrycker det lite annorlunda. Han sa häromdagen att Marine Le Pen numera övergivit den högerradikala linjen. ”Hon vill bli populär i de etablerade kretsarna i Paris”, förklarade han. För honom är Zemmour en äkta revoltör på högerkanten som inte väjer för att ”säga sanningen” om det franska samhällets nedgång och hotande kollaps. För Maréchal och Collard och för många väljare som stöder Zemmour handlar valet om att slå vakt om klassisk fransk historia och identitet.

Det är uppenbart att Éric Zemmour i dag åsiktsmässigt  går mer i otakt med de etablerade politikerna än Marine Le Pen. Hans islamkritik är våldsam. Det handlar om att driva ut religionen med människorna. Han kan inte tänka sig någon form av försonlighet mot muslimer som håller fast vid sin tro och sin kultur. Marine Le Pen har i första hand fokus på islamismen som hotar fransmännens kultur. Hon talar mer än Zemmour om sociala frågor; att öka levnadsstandarden hos den fattiga delen av det gamla Frankrike. Hon talar också hellre om folkets kamp mot eliten. Hon tar alltmer den traditionella arbetarklassen och lägre medelklassens parti mot etablissemanget runt President Macron.

Frågan blir om Le Pen kan räkna med Zemmours stöd om hon går vidare till en andra valomgång eller tvärtom. Deras envig kan också skrämma bort väljare, till soffan eller till andra kandidater. Två månader till av uppslitande strider mellan de båda kan leda till att varken Le Pen eller Zemmour når sitt mål, medverkan i en andra valomgång. Det öppnar dörren för Republikanernas Valérie Pécresse med sitt liberalkonservativa program. Även hon har en hård linje i migrationsfrågan men trots allt en mer balanserad hållning och en betydligt mer gedigen erfarenhet av statsmannaskap.