Monthly Archives :

mars 2022

Konservativ, progressiv eller socialrevolutionär
Konservativ, progressiv eller socialrevolutionär 150 150 Tomas Lindbom

Frågan är vad valrörelsen i Frankrike egentligen handlar om. Jag vill påstå att den handlar om skilda värderingar och det gäller i år i mycket högre grad än tidigare. Det finns fyra olika ideologiska synsätt som inte är möjliga att förena. Det är uppenbart att förlorarna i år kommer att bli besvikna och se sin vision om framtiden krossad.

Jämför med valet 2012. Då ställdes en socialist med socialdemokratiskt program, François Hollande, mot en socialliberal med vissa konservativa inslag, Nicolas Sarkozy. Socialister, revolutionärer, högerradikala, nationalister och reaktionärer kom aldrig i närheten av en andra och avgörande valomgång. De var dessutom inte så radikalt främmande för Hollande eller Sarkozy. Vänsterns Jean-Luc Mélenchon stödde Hollande i den andra valomgången. Marine Le Pen stödde inte öppet Sarkozy men många av hennes väljare gjorde det.

I år är det annorlunda. Högern har helt andra muskler. Det går inte att lura sig. Éric Zemmour har inte bara ett radikalt annorlunda program än President Macron. Han företräder ideologiskt en annan vision. Frankrike ska återupprättas som en vit, nationalistisk nation med värderingar som kopplar tillbaka ett halvt sekel, till det samhälle som skulle kunna kallas för traditionellt. Modernismens tro på framsteget, en social demokrati och öppna gränser avvisas. Jean-Luc Mélenchon är inte en mjuk socialdemokrat. Han hämtar sin näring ur den revolutionära sydamerikanska myllan. Han försvarar den demokratiska konstitutionen men han ser ändå demokrati i första hand som folklig och social. Han talar om folkets kamp mot etablissemanget av ekonomisk överklass. Han är i total opposition mot den sittande presidenten.

Och Marine Le Pen kandiderar för tredje gången. Ännu en variant av en vision som inte tidigare haft plats i det franska tänkande som dominerat under tiden efter andra världskriget. Inte lika reaktionär som Zemmour men starkt kopplad till dikotomin folket mot eliten där Le Pen ställer sig på folkets sida och Macron ses som en huvudfiende, inte bara i migrationsfrågan.

Fyra tunga värdesystem som franska väljarna har att ta ställning till. Alla tror att Macron går till den andra valomgången men möter han där en djupt konservativ eller reaktionär motståndare (Zemmour), en socialrevolutionär kombattant (Mélenchon) eller en främlingsfientlig politiker som tar folkets parti mot eliten (Le Pen)?

François Hollandes partivän Anne Hidalgo ställer upp i detta val som Socialisternas kandidat och har i de senaste mätningarna kring 2 procent i stöd. Nicolas Sarkozys partivän Valérie Pécresse har 10 procent, i någon mätning bara 9. Hennes kurva har pekat neråt i ett par månader. Dessutom har hon ännu inte fått något som helst stöd av Sarkozy. Det viskas istället om att han kommer att rösta på Emmanuel Macron i valet.

När det återstår tio dagar till första valomgången tror vi oss veta att Macron vinner med Le Pen på en ohotad andra plats. Det innebär i så fall – långt ifrån säkert – att två av fyra visioner om framtidens Frankrike får utrymme i slutdebatten inför den andra och avgörande valomgången. Det innebär att två visioner, de reaktionära och de socialrevolutionära inte får någon plats i debatten. Det går inte att förena Zemmours vision med Le Pens och ännu mindre Mélenchons med Macrons. Vad gör det med röstviljan i andra valomgången? Vad gör det med hela idén om att som medborgare delta ända in i slutet i viljan att få sina uppfattningar uppmärksammade och tillgodosedda? Det var enklare 2012 och i valen dessförinnan. Då stod en höger mot en vänster och även de kandidater som föll bort i fösta valomgången kunde stödrösta på någon av de två som blev kvar i den andra. I år lär det bli mycket svårt.

Några tankar om valrörelsen
Några tankar om valrörelsen 150 150 Tomas Lindbom

Det blev inte som tänkt i den franska valrörelsen. Det plågar särskilt förhoppningsfulla kandidater på högerkanten. Valrörelsen skulle handla om migration och brottslighet. Så stördes valrörelsen av att covid blev en styrka för den sittande presidenten som skulle anklagas för slapphet mot invandrare och kriminella. Så kom kriget i Ukraina och nu drar Macron ifrån och de andra står där relativt maktlösa. Utom en, vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon som nu tar sig allt närmare en andra plats i valets första omgång den 10 april.

Det blir sällan som man tänkt sig när det gäller presidentvalskampanjer. Omvärlden gör sig påmind och det som är självklara teman för en valrörelse visar sig inte stämma. Två franska journalister gav för ett år sedan ut en bok som redan i titeln slog fast hur hatad Macron var i folkopinionen och författarna vågade sig också på att ägna hela boken att förklara varför. Hans globalism, hans vilja att skapa ett mer konkurrensutsatt samhälle med ökad frihet för individen och en stor satsning på EU. Inget av det gillade ju fransmännen, kunde de båda och många andra kommentatorer i Frankrike leda i bevis utan större svårighet. Men det var för ett år sedan. Nu vill fransmännen ha en president att luta sig emot när staten behöver organisera landet efter hotande kriser utifrån. Ingen kan ju påstå att Macron är skyldig vare sig covid eller Putin.

Det är uppenbart att kriget i Ukraina skapat bekymmer för Marine Le Pen, Éric Zemmour men delvis också för Valérie Pecresse, Republikanernas kandidat. De har alla tre på olika sätt haft för mycket kontakt med Putin fram till den sista tiden. I Pécresse fall handlar det mest om andra ledare inom hennes parti som gjort affärer i närtid med Ryssland. De räddas i viss mån av att deras väljare i varierande grad är inne på samma linje som de, en skepsis mot USA. I Zemmours och Le Pens fall finns ett motstånd mot drag i den västeuropeiska värdegrunden som gör att de känner ett visst frändskap med Ryssland och andra regimer i Östeuropa.

Marine Le Pen har lyckats stabilisera sina opinionssiffror kring 18-19 procent vilket för tillfället ger henne en uppenbart god chans att gå till en andra valomgång. Éric Zemmour och Valérie Pécresse har däremot tappat i väljarstöd. Det var kanske inte helt förvånande att Zemmour fått problem, både i kampen om ytterhögerns väljare med den mer erfarna och mer folkliga Le Pen. Pécresse visar sig ha sjunkit på ett lite överraskande och besvärande sätt i alla mätningar. Hon ligger som Zemmour strax över 10 procent för tillfället. Hennes profil är svag. Hon kan inte göra troligt att det finns en självklar position för henne mellan Emmanuel Macron och Eric Zemmour. Hennes mer sakpolitiskt utformade valprogram ställs mot de andra huvudkandidaternas idéprogram med tydliga visioner om en annan och bättre framtid.

Jean Luc Mélenchon höll i söndags ett stort tal utomhus i Paris där han fyllde hela Place de la République med jublande anhängare. Han förmår fortfarande entusiasmera människor i stora skaror. Han känns igen från raden av stora franska folktalare under 1900-talet. Han pekar ut fienderna; kapitalisterna, parasiterna, rasisterna, alla de som skor sig på folket och som måste undanröjas – med demokratiska medel – för att rättvisa i denna stolta nation med anor från upplysningstiden och den franska revolutionen skall kunna skapas. Mélenchon talar i den traditionen där det blir så tydligt att Frankrike är en och odelbar nation byggd på principerna om en social sekulär republik.

Mélenchon börjar nosa på andraplatsen. Det är ännu en bit kvar till Marine Le Pen men hans ökade röststöd är tillräckligt för att stimulera hans anhängare att nu göra allt för att vinna ännu fler röster till valet om knappt tre veckor. I varje fall är han otvivelaktigt den starkaste vänsterkandidaten, liksom han var i presidentvalet för fem år sedan.

Kriget i Ukraina kastar sin skugga över valrörelsen som annars handlar mer om köpkraften och pensionerna. Macron föreslå pensioner vid  65, Mélenchon vid 60. Och migrationsfrågan talas det allt mindre om.

Valets huvudkandidater: De övriga
Valets huvudkandidater: De övriga 150 150 Tomas Lindbom

Det är många som känner sig manade att bli den franska republikens president. I första hand handlar det om fem huvudkandidater: Emmanuel Macron, Marine Le Pen, Éric Zemmour, Valérie Pécresse och Jean-Luc Mélenchon. Dessa fem kämpar om de två platserna i den andra valomgången. Alla fem har en god möjlighet att faktiskt gå vidare. Alla har stöd av åtminstone tio procent av väljarkåren enligt opinionsinstitutens mätningar. Därefter kommer de övriga, de som i samma mätningar inte kommer i närheten av tio procent.

En av dessa kandidater som rimligtvis borde nå högre siffror är de grönas kandidat Yannick Jadot, för närvarande med ett väljarstöd på omkring 5 procent. Partiet lyckades bra i både det senaste EU-valet och valet till kommunerna. Det sitter i dag gröna borgmästare i flera av de största städerna i Frankrike. Jadot angriper presidenten för en tandlös miljöpolitik . Han kräver omskrivning i konstitutionen för att stärka kampen mot klimatförändringarna och för ett ekologiskt ansvar för naturen.

Yannick Jadot ställs som andra vänsterledare inför journalisternas frågor varför de inte förenar sig med den enda av dem som i dag når mer än tio procent av väljarstödet, nämligen Jean-Luc Mélenchon. Yannick Jadot för då bland annat fram en tydlig kritik mot Mélenchons syn på Ryssland och Putin. ”Så sent som för några veckor sedan menade Mélenchon att Putin hade fredliga avsikter” Han vill därmed ansluta sig till den position som lägger ansvaret helt och full på Ryssland i kriget mot Ukraina. Mélenchon är bland frasnmännen känd för en gammal Natokritisk hållning och det ligger honom i fatet i ett eventuellt samarbete med den reformistiska vänstern.

Anne Hidalgo är Socialistpartiets kandidat och har ett väljarstöd som pendlar mellan 1 och 3 procent, en katastrofsiffra i partiets historia. Hon är i dag borgmästare i Paris med ett program som framförallt riktade in sig på de gröna frågorna; att öppna staden Paris för mindre biltrafik och göra staden grönare. Hennes program som nationell presidentkandidat störs av att hon är parisare men också för att hon och partiet inte sedan President Hollandes misslyckande under sin mandatperiod 2012-17 lyckas presentera nya idéer som lockar väljarna.

Kommunistpartiet har en egen kandidat i detta presidentval. Han heter Fabien Roussel och har en personliga karisma som givit honom ett förvånansvärt gott stöd med tanke på partiets traditionellt sett svaga ställning i landet. Han kan i dag räkna med 4-5 procent vilket är ungefär dubbelt så starkt som Hidalgos. Han profilerar sig i sociala frågor med krav på sänkt pension till  60 år, högre minimilön och andra sociala förmåner. Han vill också avskaffa ordningen med direktval till presidentämbetet och återgå till en form av parlamentarism som fanns i Frankrike fram till 1958 när General de Gaulle skrev den nuvarande författningen.

Frågan om vänsterns kris blir tydlig när de sämst placerade kandidaterna i opinionen kommer från vänster. Mélenchon får nu allt bättre stöd, till och med  14 procent i en mätning i dag. Det är lätt att inse att många vänsterväljare skulle önska att Jadot och Hidalgo men framförallt kommunisten Roussel ansluter sig till Mélenchon och ger denne en chans att bli den andra kandidaten bredvid Macron i slutomgången. Det lär inte ske. Behovet att markera sina egna partiers revir blir viktigare än vem som går vidare till valets slutomgång. Ingen tror ändå att Macron skulle snava på målsnöret. Hans ställning  är stark idag, inte minst mot bakgrund av det ryska kriget i Ukraina. Allt fler fransmän söker sig till en känd och beprövad ledare i en tid av oro.

Valets huvudkandidater: Marine Le Pen
Valets huvudkandidater: Marine Le Pen 150 150 Tomas Lindbom

Marine Le Pen gör sin tredje valrörelse som presidentkandidat. De flesta bedömare tror att det blir hennes sista och att hon sannolikt går till den andra avgörande valomgången men förlorar mot den trolige vinnaren Emmanuel Macron.

Marine Le Pen har varit partiledare för Nationell Samling, tidigare Nationella Fronten i tio år. Det är lång tid i fransk politik. Hennes pappa höll ut i närmare fyrtio år men det var verkligen unikt och ett bevis på att detta parti som han skapade också var och delvis är ett familjeföretag. Det måste sägas att det gått bra för hans dotter Marine. Hon har stadigt ökat röstandelen för henne och hennes parti. I 2012 års presidentval kom hon på tredjeplats med 18 procent i första valomgången men tio procent bakom tvåan, Nicolas Sarkozy. Fem år senare gick hon vidare till den avgörande valomgången med 21 procent i den första. I mätningarna för tillfället ligger hon på en klar andraplats med cirka 18 procent och minst fem procent före flera jagande kandidater; Valérie Pécresse, Éric Zemmour och Jean-Luc Mélenchon.

Marine Le Pen har varit med i förändringen av det politiska landskapet i Frankrike. Under fyra decennier har de avgörande slagen stått mellan en representant för den republikanska högern och en för Socialistpartiet. Så skedde alltså så sent som 2012 när François Hollande besegrade Nicolas Sarkozy. Marine Le Pen har ändrat på detta och hon blev alltså en av slutkandidaterna mot en annan uppstickare 2017, nämligen Emmanuel Macron som kom från ingenstans och bildade ett parti, Republiken på väg, under själva valrörelsen.

Marine Le Pen har vunnit framgång genom att ligga rätt i tiden i fråga om migration. Hon har också under sitt ledarskap anpassat sitt parti från en omöjlig extremistposition till att bli mer rumsren i människors ögon. Det är framförallt hennes tonläge som blivit mildare. Hon har också självfallet dragit fördel av att opinionen anpassat sig till uppfattningar om invandring och kriminalitet som alltmer liknat hennes.

I årets valrörelse har hon fått sällskap av Éric Zemmour som intagit ytterkantspositionen till höger. Hon kan kosta på sig att anklaga honom för extrema åsikter. Hon har förlorat väljare till honom men behållit sin folkliga profil. Nationell samling bygger i hög utsträckning på stödet från arbetarklassen och den fattiga medelklassen och dessa väljare har hon kunnat behålla.

Väljarna får allt lättare att se skillnaderna mellan den ytterhöger som representeras av Éric Zemmour och varianten Nationell Samling. Zemmour söker samla medelklasshögern, delar av den väljarkår som röstat på Republikanerna och den del av Nationell Samling som kommer från södra Frankrike, ofta med rötterna i Nordafrika under kolonialtiden.

Marine Le Pen har tonat ner sin EU-kritiska hållning. Hon säger inte längre att hon vill ta Frankrike ur EU utan konstaterar att EU ska vara en samling av suveräna nationer. Hennes ekonomiska program är mer vänsterorienterat och skiljer sig från Zemmours liberala program. Hon har bekymmer, precis som Zemmour och även vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon, med kriget i Ukraina. Hon har i alla år flörtat öppet med Putin och fått stöd av honom. Läget är förstås annorlunda nu och olyckligtvis för dessa kandidater så infaller kriget med tiden för valrörelsens slutskede.

Det kan fortfarande hända mycket i kampen mellan kandidaterna om den andra platsen bakom Macron och därmed en plats i den andra valomgången. Marine Le Pen ligger ändå bra till. Hon vet samtidigt att inget enda opinionsinstitut ger henne den minsta chans att besegra den sittande presidenten. Alla minns hennes misslyckande i slutdebatten med Macron 2017. Hon kommer inte göra samma släta figur om hon ställs mot honom också i år. Men hon är dömd på förhand. I en tid när världen befinner sig i ett allvarligt läge är inte Marine Le Pen den person som en majoritet fransmän vill se som sin president. Efter ett tredje förlustval kommer hon också sannolikt att lämna partiledarskapet. Hon kommer då att få mer tid till katter och sin trädgård som Éric Zemmour så elakt sagt om hennes största intressen i livet.

 

 

Marine Le Pens systerdotter ansluter till Zemmour
Marine Le Pens systerdotter ansluter till Zemmour 150 150 Tomas Lindbom

Det har ryktats om det under en längre tid. Igår blev det officiellt. Éric Zemmour höll ett stort valtal i den sydfranska staden Toulon. De franska fanorna vajade runt om i salen. Alla som samlades väntade bara på ögonblicket när Marion Maréchal skulle äntra scenen som sista talare innan presidentkandidaten själv tog till orda. Marion Maréchal, dotterdotter till Nationella frontens grundare Jean-Marie Le Pen och systerdotter till Marine, gör ett brott med sin släkts politiska historia och blir en central aktör i den förre journalisten och publicisten Éric Zemmours kampanj. Där stod hon nu i vita kläder och stora leende. Presenterad på scenen som ”blond och vacker”. För henne var det sannerligen ett viktigt steg i hennes politiska karriär. Möjligen innebar det också början på en ny berättelse om högern i Frankrike.

Marion Maréchal har aldrig dolt att hennes politiska övertygelse till vissa delar skiljer sig från hennes mosters. Hon har representerat familjens parti i alla år, varit ledamot i nationalförsamlingen för detta parti och utåt uppträtt lojalt. Hennes åskådning har varit mer liberal i ekonomiska frågor och mer konservativ än högerradikal rent allmänt. Hon har också på ett helt annat sätt än partiledaren formulerat en sammanhängande politisk filosofi. Hon visade tidigt att hon var och är en intellektuellt skarp politiker.

Éric Zemmour gav henne möjligheten att träda in i ett politiskt sammanhang där hon rimligen känner sig hemma. Nationalismen får en stark prägel av identitetstänkande. Nu kan hon tala fritt om det Frankrike som hon bekänner sig till; det katolska med starka drag av fransk humanistisk och filosofisk tradition. Hon har inte samma känsla som mostern för den folkliga delen av Nationell samling. Hon står långt ifrån de fattiga arbetarna i norra Frankrike. Hon är en del av den reaktionära och starkt konservativa franska nationalismen i den södra delen av landet.

Éric Zemmour och Marine Le Pen företräder den yttersta högern på två skilda sätt. Länge kunde Marine Le Pen balansera skickligt för att behålla båda riktningarna inom partiet. Hennes höga röstandel i flera val var en följd av denna politiska fingerfärdighet. Nu går det inte längre. Nu växer klyftan mellan falangerna och den klyftan kommer sannolikt att bestå.

Politiska bedömare tror att detta är Marine Le Pens tredje och sista presidentvalrörelse. Frågan är hur detta parti ska kunna överleva utan henne och med en framgångsrik rörelse under Zemmours ledning. I varje fall lär inte Nationell Samling få samma höga opinionssiffror som tidigare.

Det mest intressanta är hur högern formas efter valet i april. Mycket tyder på att Republikanernas kandidat Valérie Pécresse kommer att göra ett dåligt val. Det får sannolikt till följd att ett redan sargat parti ytterligare försvagas och tappar sin ställning som det mest respekterade oppositionspartiet till Macrons Republiken på väg. En följd av Republikanernas fortsatta kräftgång kan bli att dess vänsterflygel sugs upp av Macron och att högerflygeln gör gemensam sak med Zemmour. Det är den visionen som bär Marion Maréchal i hennes val att nu ansluta sig till honom och hans nya rörelse. Den har fått namnet Reconquête som kan översättas med Återerövring, det vill säga återtagandet av det som dess företrädare skulle benämna med orden  ”Frankrike åt fransmännen och för den franska identiteten”.

Éric Zemmour vill samla den konservativa delen av Republikanerna till en rörelse som hyllar General de Gaulle och en svunnen tid och därmed göra deras resa högerut mot den gamla extremhögern mindre obehaglig. Marion Maréchal är en central person i samma uppdrag. Hon är sprungen ur extremhögern men i en tid av allmän högervridning och med en sansad, välartikulerad och intellektuell framtoning känns hon också mindre obehaglig än gångna tiders högerradikala.

Vi bör verkligen följa vad som händer efter valet 2022. Det är under de närmaste åren som den politiska kartan till höger kommer att ritas om.

 

 

  • 1
  • 2