mars 2022

På torsdagskvällen gav Emmanuel Macron det viktiga beskedet att han kandiderar till en ny mandatperiod som president i Frankrike. Beskedet var inte alls någon överraskning. Tvärtom. Han har också som läget ser ut i dag, i Frankrike och i Europa, mycket goda förutsättningar för att bli omvald. Ja, det är svårt att se att han inte skulle bli det.

En sittande president är sällan älskad, i bästa fall respekterad. Och när det gäller de föregående tre presidenterna Jacques Chirac, Nicolas Sarkozy och François Hollande har omdömena varit starkt kritiska från i stort sett hela befolkningen. Chirac under sin andra ämbetsperiod. Sarkozy och Hollande lyckades inte bli omvalda. Macron har haft det i stort sett lika svårt under sin mandatperiod men covidkrisen och ryssarnas invasion i Ukraina har hjälpt honom.

Franska presidenter får sällan göra det som de föresatt sig. Det beror i allmänhet på att omvälvande händelser stör planeringen. De program som presenteras i valrörelsen kullkastas. Inte sällan sker folkliga uppror av olika slag som kan få i stort sett hela befolkningen att vända sig mot sin president. Macron har fått uppleva det framförallt i samband med de gula västarnas uppror. En del av folket visar sitt missnöje, inte sällan med inslag av våld, och andra grupper, som kan ha en helt annan grund för sitt motstånd, passar på att attackera presidenten när han ändå är försvagad.

Det är yttre hot som kan rädda en president om han hanterar det på ett skickligt sätt. Hollandes relativt skickliga sätt att hantera terrorkrisen hjälpte ändå inte därför att den folkliga kritiken av hans ekonomiska politik var så djup. För Macron har läget varit delvis ett annat. Covidkrisen och Rysslands invasion i Ukraina har inträffat i ett så sent skede under mandatperioden att befolkningen nu framförallt ser mer behovet av en beprövad ledare för republiken. Macrons opinionssiffror går följdriktigt upp och han har i dag ett stöd på 27-28 procent.

Macron har som så många presidenter före honom inte kunnat genomföra alla de reformer han utlovat. Pensionsreformen har fått vänta. De ekonomiska reformerna har inte kunnat genomföras i den utsträckning som han hoppats på och som skulle ha, enligt honom själv, lett till bättre levnadsvillkor för stora grupper av lägre medelklass i landet. Genom covidkrisen har till och med antalet med definitionen fattiga (lägre månadsinkomst än 1 000 euro) ökat från 9 till 12 miljoner. Hans löfte om revolution av det franska samhället med bättre skolresultat, en mer fungerande vård och ökad köpkraft har inte visat särskilt stora resultat. För merparten av befolkningen är han fortfarande de rikas president. Det finns inga tecken på att befolkningen enats mellan olika samhällsgrupper och mellan invandrade fransmän och dem som bott i landet sedan länge. Spänningarna och konflikterna består.

Nu väntar sannolikt fem år till med samma president. Ingen vet hur de åren kommer att gestalta sig. Hur länge kommer Europa att präglas av kriget? Och vilken roll kommer EU att spela? Det är uppenbart att Macron med sina ambitioner att vara Europas inofficiella ledare kan åstadkomma insatser inom EU och dess förhållande till USA och Ryssland som får betydelse för framtiden. Det franska folket är inte oberört av att ha ledare som gör landet större i världen. Macron kommer ändå att tvingas stå till svars för alla de brister som föreligger i det sociala och ekonomiska livet i landet. Och han måste klara konflikterna runt migration och den franska identiteten. Nu har Frankrike två presidentkandidater med profilerade högerradikala program. Macron vinner sannolikt valet men opinionen som nu bär fram Le Pen och Zemmour till sannolikt goda valresultat kommer inte att försvinna.

Emmanuel Macron har hittills visat prov på statsmannaskap under de två stora kriserna. Han lyckades också avvärja de gula västarnas uppror även om det skedde med stöd av det elaka viruset. Han är otvivelaktigt den enda av presidentkandidaterna i 2022 års val som har den ledarkapacitet som krävs i dagens kritiska läge. Han har visat det under sina första fem år som president. Nu kommer det franska folket, trots starka invändningar mot hans politik och även mot hans person, att ge honom förnyat förtroende den 24 april.

EU står enat i konflikten mellan Ryssland och Ukraina. Stödet kommer från Natoländerna liksom de alliansfria som Sverige kallar sig. Det handlar om fördömandena i ord och om bistånd som även innefattar vapenexport. Däremot vill inget land ge sig in i kriget  med egna trupper.

Länderna har ändå  i viss mån olika förhållningssätt. Grannarna till Ukraina visar mer påtagligt prov på en generös inställning till att ta emot flyktingar. Frankrike vill gärna ta på sig rollen av medlare på samma gång som landet fördömer den ryska invasionen.

Det går att spåra en fransk tradition tillbaka i historien där dels banden till Ryssland aldrig riktigt brutits. Medan Sverige sett det stora landet i öster som hotet mot den nationella säkerheten har Frankrike ingått allianser med ryssarna i de senaste krigen. Frankrike har också värnat Europa och på sätt och vis ändå räknat Ryssland dit. En del av detta land ligger ju också i Europa. Däremot har fransmännen hållit viss distans till USA.

Frankrike under President Macron är angelägen om att ge EU ett större utrymme geopolitiskt. När små länder i Europa tyr sig till USA och Nato håller fransmännen en viss distans. Och Macron förhandlar alltså med Putin samtidigt som han helt ställer upp i fördömandena av Rysslands invasion. Han vill fortsätta att spela en roll i stormakternas kamp och försöka hitta ett eget spår i lösningen av konflikten. Hela denna konflikt får inte bli en envig mellan USA och Ryssland. Också Europa med främst EU ska också vara en aktiv aktör.

Naivt, säger många om Macrons upprepade samtal med Putin. Det går ju inte att övertyga Putin om att göra eftergifter. Den pågående dialogen är ändå ett försök att hindra en eskalering av kriget. Macron är inte ensam om sin uppfattning. Häromdagen träffade han två tidigare presidenter, Nicolas Sarkozy och François Hollande. Sarkozy kom ut efter sitt möte med den nuvarande presidenten och förmedlade sin tolkning av krisen till de församlade journalisterna på gården till Elyséepalatset: ”Det finns bara två alternativ: Förhandlingar med Putin eller ett stundande totalkrig. Jag råder presidenten att fortsätta förhandla.”

Det finns skilda meningar i Frankrike i valet av strategi mot Putin. Men en klok tidigare statschef, förre utrikesministern och premiärministern under Jacques Chiracs presidentperiod Dominique de Villepin, har också förespråkat förhandlingslinjen. Den innebär, menar de Villepin, vissa eftergifter till ryssarna men framförallt ett försvar för nuvarande säkerhetsordning och en självfallet fast europeisk linje mot den stora grannen i öster. Det tycks som om Frankrike på samma gång söker en lösning som försvarar varje nations rätt till självbestämmande med en form av geopolitiskt tänkande där det finns en viss förståelse också för ryssarnas oro för att ha Natotrupper alldeles vid sina gränser. Det är en balansgång som Frankrike ägnar sig åt och den franska inrikespolitiska debatten är mer pluralistisk till sitt innehåll än Sveriges. Frankrike visar att Europa är enat men att det finns nyansskillnader i synsätt och i strategier. Bara nyansskillnader men de finns.