Fotboll och politik

• juni 30, 2026
• Tomas Lindbom
• no comments

Fotboll är nationalsporten i Frankrike. Landet är också framgångsrikt. Vid två tillfällen under det senaste kvartsseklet har Frankrike vunnit, 1998 och 2018. I varje mästerskap på senare år är den franska nationen en av favoriterna. Vid förra VM, 2022, kom den också till final men förlorade mot Argentina efter straffar i finalen. Ikväll, några timmar efter det att jag skrivit dessa rader, möter Frankrike Sverige i en sextondelsfinal. Få tror att vårt land kan stoppa Mbappé, Dembelé och de andra stjärnspelarna från att vinna.

Det förvånar föga att de politiska ledarna försöker dra fördel av fotbollsframgångarna för egen del. Presidenterna är statschefer och kan därför koppla sig till ett nationellt team mer än en premiärminister eller motsvarande regeringschef. Presidenter representerar nationen i sin roll liksom fotbollslandslaget gör det. Macron utnyttjar det franska landslagets framgångar till det yttersta. Han träffar spelarna i deras läger före VM, han sitter ofta på läktaren om laget går långt i turneringen – och det gör laget för det mesta. Macron har täta samtal med landslagsledningen och pratar ekonomi med franska fotbollsförbundet. Det finns alltid en penningkran att öppna om det syns offentligt. Landets finanser må vara usla men pengar till fotbollen på elitnivå ger poäng i opinionen.

VM-segern 1998 var en triumf för det multikulturella laget. Dess stora stjärna Zinedine Zidane har sina rötter i Algeriet men alla, även ytterhögerns väljare, tog honom till sitt hjärta. Det var värre 2010 i Sydafrika när laget spelade sämre och flera av spelarna med utomeuropeisk bakgrund inte sjöng med i marseljäsen före matcherna. Då, 2010, var opinionen mindre välvillig till diversitet och det ledde till stora protester bland många supportrar.

I dag är den etniska sammansättningen av laget ett mindre problem i opinionen. Nationell Samling har vridit perspektiven bort från spelares bakgrund och riktat blicken mer mot förorternas problem, den ökade kriminaliteten och en mer allmän oro över att den franska västerländska civilisationen kan utmanas genom islamiseringen. Faktum är att i stort sett ingen av spelarna i laget längre har ett traditionellt franskt namn.

Frankrike är i kris på en rad områden. Fotbollen blir en samlande kraft och Macron och andra politiker försöker finnas i dess närhet, helst i dess centrum. Macron är fotbollsintresserad med särskilt engagemang för Olympique Marseille men han vet också att en framgång i VM för Deschamps och hans grabbar betyder mycket för hans egen popularitet.