Tillbaka till skola, arbete och politik

• augusti 25, 2026
• Tomas Lindbom
• no comments

Dessa dagar tätnar trafiken på de franska vägarna och tåg och flyg är överfulla. Sista veckan i augusti återvänder människor hem efter semestrar. Om en knapp vecka börjar skolorna och barnens föräldrar återgår till sina arbeten. Detsamma gäller politiker och opinionsbildare, myndighetspersoner i statsförvaltningen och journalister. Ett laddat politiskt år ligger framför alla. Det kommer att avslutas med ett presidentval och ett val till nationalförsamlingen nästa vår.

Franska valrörelser är långa. Det faktum att presidentvalen normalt genomförs på våren, i slutet av april och början av maj, gör att det föregås av åtta månader av arbetsåret som kan fyllas med intensiva politiska diskussioner. Valet nästa vår är om möjligt ännu mer dramatiskt än på många år. Starka kandidater med goda opinionssiffror finns inte minst på ytterkanterna. Marine Le Pen leder i alla mätningar och det finns tecken som tyder på att Det Okuvade Frankrikes kandidat Jean-Luc Mélanchon har goda möjligheter att utmana Le Pen i en andra valomgång. Det skulle innebära att de två slutkandidaterna i den andra och avgörande valomgången inte representerar vare sig den traditionella högern, mitten eller den mer reformistiska vänstern.

Mycket kan hända men franska väljare väljer gärna mer drastiskt än i ett land som Sverige. Det är helt uppenbart att många, för att inte säga merparten, av väljarkåren har slutat lita på de gamla partierna och deras representanter. Migrationsfrågan har inte fått någon bra lösning under president Macrons tio år vid makten och inte heller under tidigare presidenter. Brottsligheten, särskilt narkotikatrafiken, ökar enligt de flestas bedömningar. Det gynnar Marine Le Pen. Den stora muslimska kommuniteten och unga studenter och en hel del fackföreningsfolk är frustrerade över det som de upplever som ökad rasism och fascism i landet. Mélenchon är deras hopp om förändring.

Marine le Pen skulle, om det vore val i dag, enkelt ta hem segern i den första valomgången med cirka en tredjedel av rösterna. Jean-Luc Mélenchon kommer att slåss med flera mittenkandidater men kan knipa en andraplats om han når en väljarandel på 20 procent eller några procent därutöver. Det är högst möjligt. Splittringen är stor mellan alla kandidater bakom Le Pen. De följande månaderna kommer att visa om någon mitten-vänster eller mitten-höger kandidat lyckas lyfta sig till ett högre väljarstöd än Mélenchon.

I dagarna har europaparlamentarikerna Raphaël Glucksmann meddelat att han kandiderar. Han kan betecknas som reformistisk vänster. Han kan samla delar av den välutbildade, progressiva medelklassen i de större städerna. Frågan är hur långt det räcker. Förre socialistpresidenten François Hollande har ambitioner att också kandidera och hans program är snarlikt Glucksmanns. Det skulle förstås öka Mélenchons chanser att gå vidare till en andra valomgång.

Édouard Philippe är den tunga mittenkandidaten, tidigare premiärminister hos president Macron. En och annan av de andra mittenpolitikerna med presidentambitioner har anslutit sig till honom. Det gäller främst Gérald Darmanin som varit både inrikes- och numera justitieminister i Macrons regeringar. Ändå blir det trångt i mitten och i den traditionella högern. Flera andra kandidater kommer sannolikt att ställa upp och plocka röster av varandra. Det är mer disciplin längre ut till höger och vänster.

Politiker med presidentambitioner ställer sig nu i början av hösten vid startlinjen. De är många i september och färre i början av nästa år. Några ansluter sig till konkurrenter som drar ifrån men som kan lova lockande ämbeten i mån av seger. Normalt kommer det att handla om fem eller sex kandidater när valspurten inleds i mars-april. Yttre händelser kommer att kullkasta de profetior som politiska analytiker och undersökningsinstitut lämnar i dag. Det kommer att bli spännande och valrörelsen kommer att väcka känslor av alla slag. Den kommer också att dra fram skandaler som påverkar utgången av valet.

Det internationella intresset kommer säkert att bli stort. Bara det faktum att ytterkanternas kandidater ligger så väl till i opinionen ökar förstås intresset och väcker farhågor. Internationella organisationer, andra länders regeringar och opinionsbildare liksom det internationella kapitalet tycker inte om omvälvande politiska krafter. Vi vet inte heller hur vissa icke-demokratiska regimer som till exempel Ryssland kommer att agera för att eventuellt söka styra valresultatet i önskvärd riktning för dem.

Den här bloggen kommer att försöka följa och analysera det som händer fram till valdagen och förstås också därefter. Jag säger som jag brukar: Fransk politik blir aldrig tråkig.