Var är kvinnorna i fransk politik?

• augusti 31, 2026
• Tomas Lindbom
• no comments

Det blir alltmer uppenbart att Frankrike saknar kvinnor på framskjutna platser i den franska toppolitiken. Marine Le Pen är kvinna men hon är å andra sidan underkänd av hela vänstern och av den feministiska rörelsen. Ingen med ambitioner att driva feministiska frågor kan lyfta fram henne som ett föredöme för kvinnorna. När vänstern och även mittenpartierna förbereder sig för valrörelsen i april nästa år saknas för närvarande kvinnliga kandidater. Mig förefaller det dessutom som att frågan inte har högsta prioritet – kanske inte ens låg prioritet. I varje fall talas det förhållandevis lite om detta faktum.

Redan under Nicolas Sarkozys presidentperiod inrättades ordningen med varannan damernas i regeringen. Så har det varit sedan dess. Av Emmanuel Macrons sju premiärministrar har faktiskt en varit kvinna, Elisabeth Borne. Och det finns regler för hur partierna ska reglera vallistorna till nationalförsamlingen så att det blir varannan kvinna och varannan man. Det är uppenbart att de tunga posterna ändå innehas av män. Utrikesministrar är män. Finansministrar likaså. Premiärministrar har under femte republikens hela historia, sedan 1958, varit män vid samtliga tillfällen utom två. Förutom Borne utsåg president Mitterrand en kvinna, Edith Cresson, som satt i ett år, från 1991 till 1992. Hon ansågs svag – av männen i alla fall.

Det råder inget tvivel om att männen fortsätter att dominera det politiska livet. Det förefaller som om både opinionen och politikerna accepterar det och finner det självklart. Det kan också vara så att motståndet internt inom partierna fortfarande är stort mot kvinnliga ledare och att det är därför är svårt för en kvinna att söka kandidaturen och också lyckas uppnå höga poster.

Nationell Samling är alltså undantaget med Marine Le Pen som den obestridlige ledaren. Sannolikt beror det på att hon är en Le Pen, dotter till grundaren Jean-Marie Le Pen. Det ger henne legitimitet. Ändå är det intressant att också det andra partiet till höger om den traditionella högern, Reconquête, skapat av Éric Zemmour, förefaller numera styras i första hand av hans sambo, Sarah Knafo. Hon kandiderade till borgmästarposten i Paris i våras utan att lyckas men hennes ambitioner i ett ganska litet parti är ändå stora.

De tunga kandidaterna till presidentposten i valet nästa år är, förutom Marine Le Pen, alla män. Det ska i ärlighetens namn sägas att Marine Tondelier sannolikt kommer att kandidera för de gröna men med svagt väljarstöd, cirka 3 procent. Och bara under de senaste dagarna har fler män tillkommit på vänstersidan: Raphaël Glucksmann och Olivier Faure. Och i kulisserna väntar förre presidenten François Hollande. I Socialistpartiets primärval i oktober kommer möjligen en kvinna att kandidera, förra presidentkandidaten Ségolène Royal. Hon förlorade i den andra valomgången 2007 mot Nicolas Sarkozy. Hon anses av många inom partiet att inte uppfylla kraven på en rimlig socialistisk profil och det kan leda till att hon inte ens tillåts ställa upp i socialisternas primärval.