Socialdemokratins svaga ställning i Frankrike

• september 7, 2026
• Tomas Lindbom
• 1 comment

Vi befinner oss några dagar före det svenska riksdagsvalet. I skrivande stund vet varken jag eller någon annan hur valet kommer att avlöpa. Socialdemokraterna som haft en relativt hög väljarandel för att vara 2020-talet, kring 35 procent, sjunker en bit under 30 i opinionsmätningarna. Partiet saknar totalt någon form av profil men ändå är det fortfarande starkt i Sverige. I andra europeiska länder har den typen av partier svårt att hävda sig. Inte ens i  Norge och Danmark är väljarstödet särskilt imponerande. I Frankrike har de som kallat sig socialdemokrater  alltid varit få till antalet och en mycket liten minoritet till höger inom Socialistpartiet. Varför?

Jag har följt fransk politik på nära håll i närmare ett kvarts sekel. Under den tiden har faktiskt Socialistpartiet haft en politisk ledare som i viss mån ändå hävdat skandinaviskt socialdemokratiska värderingar. Hans namn var Michel Rocard. Han drev linjen om att lönefrågorna skulle avgöras i avtal mellan arbetsmarknadens parter. Han fick inspirationen till den uppfattningen från Sverige. Han var också tveksam till socialisering av stora företag, något som lockade de flesta socialister under Mitterands år som president (1981-95) men också en stor del av partitoppen under 2000-talet första decennium. Mitterrand lät Rocard bli premiärminister på nåder några år under tidigt nittiotal men han hölls i strama tyglar.

Rocard var ändå inte socialdemokrat i den nordiska meningen. Han var inte folklig, begrep inte vad folkrörelse i svensk mening innebar. Han skulle aldrig ha föreslagit åtgärder som ledde till att staten styrde civilsamhället genom en generös bidragspolitik. Det fanns över huvud taget inte förutsättningar för en sådan politisk linje i Frankrike. För övrigt har svenska socialdemokrater alltid haft svårt att förstå sina socialistiska bröder och systrar i Frankrike medan kontakterna med tysk socialdemokrati varit mycket djupare.

För den franska vänstern har det handlat mer om öppna klassmotsättningar. Kraven på statligt ägande av produktionsmedlen har varit tydliga och tonats ner i Socialistpartiet först på senare år. Det skedde under François Hollandes år som president, 2012-17. Ibland kallades det för socialdemokrati men Hollande har aldrig varit socialdemokrat. Han var i många år socialist i klassisk mening och bara uppfattningen om att marknadsekonomin på 2010-talet måste ges större plats gjorde att han backade från vissa socialistiska principer.

Hollande tog in Emmanuel Macron 2012 som rådgivare och från 2014 som ekonomiminister. Macron har heller aldrig varit socialdemokrat men däremot socialliberal. Han förenar försvaret för en tydlig marknadsekonomi av liberalt slag med progressiva idéer i sociala och kulturella frågor.

Socialdemokratin som den utvecklades efter kriget i Norden och i Tyskland är en pragmatisk rörelse och det pragmatiska har fransmännen haft svårt att inordna i sina politiska åskådningar. I Frankrike hävdas principer och i Frankrike söker politiker snarare konflikt än samsyn mellan olika partier och ideologier. Socialdemokratin har därför aldrig lockat väljarna. I dag kan de  möjligen välja mellan reformistiska socialister och sociala liberaler. Ingen av dess företrädare iklär sig rollen av att vara socialdemokrat.