Vilken vänster dominerar i Frankrike?

• september 29, 2026
• Tomas Lindbom
• no comments

Efter det svenska valet sker en intressant strid inom vänstern som förefaller gå de politiska kommentatorerna i de stora medierna förbi. En del kommentatorer ser över huvud taget inte de långsamma men ändå tydliga förskjutningarna från Socialdemokraterna till Vänsterpartiet. Andra är så blockerade av att försvara invandrarnas rätt till skydd mot rasism att de inte kan läsa de demografiska förändringarna i väljarkåren som på sikt stärker Vänsterpartiet. I vilket gör dessa politiska kommentatorer inte tillräckligt djupa och långsiktiga analyser. Det räcker inte att studera ett skeende under några veckor när det kan handla om stora förändringar i det svenska politiska landskapet på flera års sikt, kanske med perspektivet av ett decennium. Frankrike ligger ofta före i utvecklingen och kan ge ledtrådar liksom andra västeuropeiska länder. Se på die Linkes framgångar i de regionala valen i Tyskland och Labours djupa problem att fånga arbetarväljare i Storbritannien.

I Frankrike knäcktes Socialistpartiet redan 2017 när Det okuvade Frankrikes presidentkandidat Jean-Luc Mélenchon triumferade stort över Socialistpartiets kandidat Benoît Hamon. Därefter har Frankrikes motsvarighet till Vänsterpartiet dominerade inom hela vänstern och styrde över den folkfront som levde några år.

Vid studiet av opinionsmätningarna inför presidentvalet 2027 är det uppenbart att Jean-Luc Mélenchon är den enda vänsterpolitiker som har en rimlig chans att nå en andra valomgång och utmana Nationell Samlings Marine Le Pen. Socialistpartiets primärval i oktober lär ge Raphaël Glucksmann segern men han har definitivt inte den karisma som når utanför storstädernas medelklassvänster. Han går bra i tv men inte i mötena med de breda folkgrupperna. Han har framförallt inte det program som attraherar större delen av vänsterväljarna i landet.

De demografiska förändringarna har spelat Det okuvade Frankrike i händerna. Denna rörelse fångar in de människor som känner sig mest utsatta i samhället. Dit hör inte minst migranter från Afrika. Alla invandrare röstar inte vänster men en stor del av dem och många andra grupper i prekariatet väljer en radikalare vänster än det som Socialistpartiet står för. Bilden av Frankrike uppvisar motsättningar mellan sociala klasser, med eller utan etniska förtecken.

Det är svårt att se hur Frankrikes befolkning åter kan bli en enad nation. Den ledande klassen i landet hoppas hela tiden på segrar för mittenpolitiker. Nu står hoppet till Édouard Philippe som var Emmanuel Macrons första premiärminister. Han är duglig på alla sätt. Han tänker som kloka statstjänstemän i förvaltningen i Paris, som de flesta representanterna för media och den välbeställda medelklassen. Ändå hjälper det inte särskilt långt. Hela 35 procent skulle i dag rösta på Marine Le Pen. Knappt 20 procent skulle stödja Mélenchon. Philippe får 15-16. Den senare kan förstås gå om Mélenchon och bli Le Pens utmanare i en andra valomgång. Den reformistiska socialdemokratin är i alla händelser akterseglad.

Tro inte att Ida Gabrielsson tänker kortsiktigt när hon agerar struligt kring regeringsbildningen efter valet. Utgå inte från att hon tänker att Socialdemokratin för alltid ska dominera över ett litet Vänsterparti. Hon kan hämta inspiration från Frankrike. Hon ser hur lätt den reformistiska vänstern rasade ihop i det landet för tio år sedan. Hon ser hur profillös socialdemokratin blivit. Hon inser att med målmedvetenhet och viss långsiktighet kan det partiet falla ihop som ett korthus. Sannolikt har hon Det Okuvade Frankrike som ett eftersträvansvärt exempel.