En minoritet gymnasister demonstrerar

En minoritet gymnasister demonstrerar 150 150 Tomas Lindbom

Det är lätt att ryckas med i en berättelse som skapas av politiska rörelser och förstärks i media genom att händelserna är starkt präglade av våld. Det är mycket som sägs i svenska tidningar och radio och tv som måste granskas. Revolten är allvarlig därför att den kan leda till svåra sociala och politiska motsättningar i landet men den är inte följden av att gymnasister, lärare och föräldrar rasar mot skolsystemet. De finns och det finns problem i den franska skolan men vi måste misstro mycket av det som sägs och görs under denna period av upplopp.

Igår tisdag genomfördes demonstrationer runt om i Frankrike. Officiella myndighetsrapporteringar talade om cirka 160 000 demonstranter i landet. Organisationerna menade att siffran låg närmare en halv miljon. Siffrorna har inte ökat dramatiskt jämfört med föregående vecka. Jag bygger nu mina statistiska bedömningar på myndighetssiffran som rimligen kommer närmare sanningen.

Drygt två miljoner ungdomar går i gymnasieskolan. Enligt uppgifter, som kan tolkas lite olika beroende på vilka skolor som kan betraktas som gymnasier, var cirka 6 procent stängda och därmed 94 procent öppna. Det innebär att en överväldigande majoritet av landets gymnasieelever mottog undervisning i sina lokaler som vanligt.

Dessa siffror kan tolkas på olika sätt. Demonstrationerna genomfördes av en liten minoritet av eleverna. De som gick i skolan kan förstås ha gjort det av en rad praktiska skäl, till exempel att vilja studera för en bättre framtid, och många av dem kan samtidigt ha stött de konkreta kraven och värdet av att göra uppror. Dock är det viktigt att betona att en stor majoritet gymnasister valde skolbänken framför gatan.

Det måste återigen betonas att denna revolt stöds och styrs i hög grad av den yttersta vänstern. Varför uppstår konflikten ett halvår före kommande presidentval? Varför är Det Okuvade Frankrike så tydligt delaktig i revolten? Det är uppenbart att den yttersta vänstern också genom sina fackliga organisationer är delaktig i hela denna process.

I Montpellier gick en demonstration av gymnasister fram genom gatorna med banderoll och slagord som uttryckte följande budskap: ”Vi giljotinerade Ludvig XVI. Nu börjar vi om med Macron.” Detta är inte ett synsätt som särskilt många ungdomar i Frankrike omfattar men demonstrationerna kan tillåta sig sådana excesser om den styrs från mycket extrema organisationer.

Det ska sägas att en liten majoritet av fransmännen, enligt en färsk opinionsmätning, stöder gymnasisternas krav. Det är högst rimligt när man ser till brister i undervisningen i många skolor.  Det är sådana brister som också förs fram av många gymnasister själva i samtal med medierna och i plakat under demonstrationer. Det är samtidigt nödvändigt att genomskåda de politiska krafter som använder ungdomarna för sina syften.

Det är sant att den politiska debatten ofta flyttas över till gatan och att våld förekommer. Det är samtidigt viktigt att kritiskt granska de rörelser som utnyttjar våldet för sina syften. Det åligger också media att behärska sig. Tv-kanaler och en oändlig mängd av klipp på sociala medier kan lätt driva den mest kritiska mediekonsumenten att glömma vad som är huvudsak och bisak i en sådan här konflikt. Vi får inte koppla ihop sanning och våld. Jag hoppas i fortsättningen kunna skriva mer vad som driver fram hatet och våldet i detta franska samhälle.

1 comment
  • Fille

    Macron har snart varit president i tio år, och han kom ju till makten med löftet att liberala reformer skulle lösa/mildra Frankrikes problem, inte minst inom utbildningsväsendet och på arbetsmarknaden. Resultatet verkar dock vara att situationen är värre än någonsin under de senaste femtio åren, åtminstone när det gäller statsfinanserna och inom den offentliga sektorn.

    Jag tror att det här är det stora problemet om någon från den etablerade mitten vinner valet nästa år. Vad talar egentligen för att nästa mitten/liberale president skulle lyckas bättre än Macron med att reformera Frankrike i grunden? Och vad talar för att (majoriteten av) det franska folket skulle uppskatta sådana reformer?

Leave a Reply

Your email address will not be published.