Ungdomar saknar hopp

Ungdomar saknar hopp 150 150 Tomas Lindbom

En vän till mig berättar om sin släkt som bor i en medelstor stad mitt i Frankrike. De har invandrat från Bosnien. Nu har barnen vuxit upp och ska bygga ett anständigt liv i Frankrike. De är arbetslösa. De bildar ändå familj. De räknar med att kunna leva på bidrag. Framtidsutsikterna är mörka.

Det ser ännu värre ut för ungdomar från invandrarfamiljer som lever i utanförskapsområden utanför storstäderna. Om arbetslösheten enligt myndigheters uppgifter ligger på 18 procent bland ungdomar med två franska föräldrar är den åtta procent högre bland dem som har utrikesbakgrund, ofta från Afrika. Bland befolkningen i stort är den 8,3 procent, en ökning med 0,7 procent från andra kvartalet 2025. Arbetslösheten i befolkningen över 50 år är cirka 5 procent.

Ungdomar i invandrartäta områden, oftast utanför storstäderna, har knappast någon större tilltro till Frankrike. Under de senaste decennierna har den mentala och kulturella klyftan vuxit radikalt mellan dem och det franska majoritetssamhället. Jag intervjuade en tonårsmamma, invandrad från Algeriet, för tjugo år sedan. Hon hade jobb som psykolog och bodde i en trevlig förort utanför Paris. Hon såg sig som fransyska men hennes tonårsdotter kallade sig fransk-algerisk. Jag vet ju inget om flickans eventuella barn men många av de nordafrikanska och svarta ungdomarna födda kring 2005-2010 ser inte Frankrike som deras land. Det räcker med att lyssna på kommentarer från dem i tv- och videoklipp för att höra att de ser sig som tillhörande en annan kultur, ett annat folk än det franska. En del av dem tog sig in i helgen för att slå sönder butiker och erövra särskilt Paris´innerstad. Det var i en mening en form av ligism. Det var också en politisk signal, ett sätt att uttrycka hatet mot Frankrike.

Jag vet att detta är ytterst svårsmält för en svensk läsare och även för många fransmän att ta del av och acceptera. Det bryter mot illusionen att Frankrike är ett land och att spänningar mellan befolkningsgrupper kan lösas upp genom ekonomiska reformer och en bättre socialpolitik. Den tiden är uppenbarligen förbi när det var möjligt. Den franska medelklassen tvingas inse att splittringen i landet är verklig. De politiska hjältarna för invandrarungdom är Det Okuvade Frankrike som lanserar begreppet Det nya Frankrike och tar en radikal strid mot det traditionella etablissemanget. Denna rörelse rasar mot Le Pen och hånar Macron. Det går. säkert att med polis och militär stoppa en del av våldet och kriminaliteten. Under en tid kan lugnet skenbart återvända. Under en tid…

Frankrikes president höll ett åtta minuters tv-tal i söndags. Det var minst sagt vagt till sitt innehåll. Morgonen därefter lämnade han landet för att prata energifrågor i några gulfstater. Premiärminister Sébastien Lecornu försöker så gott han kan att lösa den akuta krisen genom att utlysa partiellt utegångsförebud i några städer och kalla in fler poliser till nästa lördags demonstrationer.

Lecornu har också bjudit in alla partiledare till ett samtal för att söka en enad front mot våldet och för en enad republik. Jean-Luc Mélenchon har meddelat att han kommer för att under mötet göra livet surt för premiärministern. Han avslutar sin kommentar till inbjudan med att reagera på premiärministerns försök att nå partipolitisk enighet för att presidentvalrörelsen ska kunna genomföras utan våld: ”De riskerna handlar inte om några smågrupper på yttersta vänsterkanten utan om Netanyahou som spelar roll för valen i Marseille, Toulouse, Roubaix och Paris.”

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.