Tomas Lindbom

Det går inte längre att ensidigt positionera sig politiskt utefter en höger-vänsterskala. Det anser fransmännen i en studie som nyligen utförts av undersökningsföretaget Ipsos. Det finns andra mått att mäta människors värderingar om samhällsfrågor.

Den franska sociologen Pascal Perrineau har formulerat begreppen öppen respektive sluten och det mäts på områden som globalisering, invandring och lag och ordning. De människor som beskrivs som slutna tilltalas av begrepp som ordning, nation, kompetens medan de öppna attraheras av ord som tolerans, solidaritet och en sekulär stat. Det visar sig att de slutna till stor del röstar höger (51 procent mot 17 procent vänster) medan de öppna har en viss tendens att välja ett vänsterparti (42 procent mot 35 procent av denna grupp som röstar höger).

Det är viktigt att också notera hur olika socioekonomiska grupper eller sociala klasser röstar. Arbetarklassen och den lägre  medelklassen, som på franska kallas  milieux populaires och som består av 13 miljoner väljare, är en förhållandevis homogen grupp som drömmer sig tillbaka till en gången tid och som i konsekvens därmed också röstar höger i stor utsträckning. En stor del av dessa drömmer inte bara utan sätter ner foten och röstar på Nationella Fronten.

Uppenbart har vänstern oerhört svårt att hantera arbetarklassen och den lägre medelklassens politiska inställning i dag. Socialistpartiet tillhör de republikanska partier, tillsammans med centern och den moderata högern, som vill utveckla landet, bli en del av Europa och världen, kämpa mot inskränkt nationalism och protektionism men möts med skepsis av sina traditionella väljargrupper – de väljare som faktiskt tar stryk också av den högerregering som nu styr landet.

En annan tydlig grupp som tillhör de slutna är pensionärerna. De har också traditionellt röstat höger i Frankrike. De var 9 miljoner när Mitterand valdes till president 1981 men är nu 15 miljoner. De äldre har definitivt påverkat de senare valen i riktning högerut. De äldre värderar begreppet moral mycket högt medan de yngre (under 35 år) istället lyfter fram ordet solidaritet.

Det är inte fel att också mäta politiken i Frankrike i termer av vänster och höger och partierna själva talar ständigt om dessa begrepp. Däremot visar det sig nu väldigt tydligt att vänstern inte stöds av de folkliga grupperna och högern av de välsituerade. Det är snarare tvärtom. Jag har tidigare skrivit om klyftan mellan eliten och folket. Förenklat skulle det innebära att de republikanska partierna, PS; centergrupperna och Sarkozys UMP står mot yttersta vänstern och yttersta högern som också kan kallas för missnöjespartier. Det är ingen fullständig beskrivning men den är bättre än att påstå att väljare med lägre inkomster röstar vänster och de välbärgade röstar höger. Den tiden tycks definitivt vara förbi. För vänstern är detta plågsamt och många väljer att inte se situationen i vitögat. Det gäller naturligtvis också för Sverige. Den våg av nationalism, främlingshat och repression i skola och inom polis- och kriminalvård har säkert företrädare i Neuilly och Östermalm men det är inte främst runt matsalsborden i de högborgerliga hemmen som den typen av reaktionära tankar dryftas

Reaktionerna på den grekiske premiärministerns Papandreoús beslut att utlysa en folkomröstning kring EU-förslaget om stödåtgärder har i Sverige och Tyskland skapat oro och förstämning. Utvecklingen har varit negativ i dag på de europeiska börserna. I Frankrike är uppfattningarna däremot delade men Sarkozy agerar tillsammans med Angela Merkel.

Grekland står i tacksamhetsskuld till EU och bör rätta in sig i ledet, godkänna EU:s och IMF:s krav och tacksamt ta emot de stödåtgärder som erbjuds. Den socialistiske grekiske premiärministern har samtidigt att ta hänsyn till en folkopinion som är öppet fientlig till nedskärningarna och som känt sig maktlösa. Det grekiska och internationella etablissemanget bär ansvaret för krisen, säger flertalet av grekerna, inte vi.

Nicolas Sarkozy har i dag på eftermiddagen krävt att stödåtgärderna ändå ska genomföras. Han agerar tillsammans med Angela Merkel. I Paris menar många bedömare att Sarkozy nu går i ledband bakom den tyska kanslern. Grekland och det grekiska folket ska tvingas till att acceptera åtgärderna om de inte självmant ställer upp på dem.

Den franska oppositionen talar förmodligen ur hjärtat och mer i takt med hur också många fransmän ser på läget. De störs av de tyska moraliska fördömandena och upplever att marknaden och hänsynslösa banker och långivare bär en större del av skulden.

Hela vänstern visar förståelse för beslutet att utlysa en folkomröstning och det gör också Marine Le Pen. Det är inte rätt att tvinga ett folk till eftergifter som de inte själva vill gå med på. En regering måste ha sitt folk med sig och kraven i alla de senaste grekiska demonstrationerna har varit att få genomföra en folkomröstning om sitt eget lands ekonomiska framtid. Alla beslut har hittills fattats över deras huvuden. Nu har äntligen, menar grekerna, deras regeringschef lyssnat på dem.

Den franska oppositionen både till höger och vänster kan vinna politiska poäng på en antitysk hållning. Sarkozy har inte råd med sådant. Han måste in i kaklet driva sin linje att samarbeta med Angela Merkel. Han är frustrerad över det samarbetet men har inget val. Ett avsteg nu och han framstår som en vindflöjel kring hela EU-projektet. Han vet också att risken har ökat att euron inte längre förblir en gemensam valuta och att vi får leva med en svårartad ekonomisk kris i Europa i flera år framåt. Samtidigt, som oppositionen tycks mena, kommer inte Grekland  under några omständigheter  att på sikt att kunna hålla sig kvar inom eurosamarbetet. Bättre då att låta dem fatta sitt eget självständiga och demokratiska beslut och göra det nu.

Lyckas Sarkozy driva igenom stödpaketet – hur det nu ska ske när folkomröstningen är planerad att genomföras först i januari – kommer han att ha trumf på hand i valrörelsen mot en vänster som i högerns ögon nu framstår som oansvarig. Men lyckas han inte – vilket är troligare – lär han ha folket emot sig ännu mer i vår än nu. Då kommer han under inga omständigheter att kunna väljas om för en ny femårsperiod.

Det går inte att ta miste på att frågan om Europas framtid bränner på ett helt annat sätt i Frankrike än i Sverige. Människor talar om den. Tidningar och teve och bloggar är fulla av denna ödesfråga. I dag ska det avgöras. Eller…kommer frågan att återigen skjutas upp för beslut om några dagar? Eller aldrig?

Spänningen mellan Frankrike och Tyskland dominerar bevakningen i franska medier. Den franska uppfattningen är att den internationella finansmarknaden bär det största ansvaret. En kritik av kapitalismens girighet och maktfullkomlighet. Tyskland riktar kritiken, menar fransmännen, mot  Greklands och de andra sydeuropeiska ländernas sätt att handskas med sina ekonomier. En välkänd journalist i Le Monde, Arnaud Leparmentier, skriver till exempel att tyskarna är präglade av sin protestantiska etik och förvaltar sin ekonomi som en god familjefar och på det sättet skyddar sin valuta.

Det är lätt att luta sig mot etniska och kulturella förklaringar i dessa tider. Fransmännen och den franska regeringen vet om sitt eget prekära läge. Kreditbetyget AAA hänger på en skör tråd. Tysk ekonomi är mycket starkare och makten att få sista ordet i de pågående förhandlingarna tillhör Angela Merkel, inte Nicolas Sarkozy. Kritiken mot regeringen kommer – om än i mindre hätska ordalag än vanligt – från den socialistiska oppositionen. Francois Hollande konstaterade ändå i nationalförsamlingen häromdagen hur illa ställt det är med den franska ekonomin. Han pekade på några siffror: 700 miljarder euro i statsskuld, 135 miljarder i underskott i den sociala budgeten för sjukförsäkringar med mera, 75 miljarder euro i underskott i handelsbalansen och en tillväxt på mindre än 1 procent.

Frankrike har redan backat i de avgörande frågorna. Det som fransmännen kallar för tysk puritanism mot krisländerna i södra Europa segrar. Mer krav på extraordinära åtgärder i krisländerna än vad Frankrike egentligen önskar. Men Frankrike har lättare att sätta sig in i det prekära läge som Grekland, Spanien, Portugal och Italien befinner sig i. Frankrike är bara en liten bit bättre. Steget mellan Paris och Rom eller Madrid är i skötseln av de offentliga medlen är historiskt sett mindre än mellan Paris och Berlin.

Nicolas Sarkozy måste tänka på valet nästa vår. Hans förmåga att uppfylla de inrikespolitiska löftena har visat sig svag. Många politiska bedömare förutsåg detta redan inför valet 2007. Presidenten lämnar sin första mandatperiod med fler ekonomiska problem, svagare tillväxt och ingen ökad köpkraft för människor i allmänhet. En del kan skyllas på kriserna i världen, 2008 och nu i år. Men en regering döms på sina resultat. Hans möjlighet att bli återvald kan nu ligga i att visa handlingskraft under EU-krisen. Det räcker att ha fått till stånd en uppgörelse som tryggar det egna landets ekonomi för överskådlig tid, i alla fall fram till maj 2012. Om överenskommelsen är skriven av Tyskland gör nog mindre. Ett sammanbrott nu för valutan och det ekonomiska samarbetet inom EU skulle förmodligen vara den avgörande spiken i Sarkozys likkista. Då har han ingenting att visa väljarna i valrörelsen.

Solen skiner i Paris. Det är kallt för årstiden. Morgontemperaturen går knappt över 5 grader och jag saknar vinterrocken som jag lämnade i Stockholm. Framför Hôtel de Ville fryser ingen. På en storbildsskärm visas där VM-finalen i rugby mellan Frankrike och Nya Zeeland. Fransmännen har en passion för rugby och upphetsningen i publiken är stor. ”Rugby är som ingen annan sport”, säger supportrarna. Det är en sport som kräver mod, muskler och en vinnarinstinkt i förening som kanske kan jämföras med ishockeyn för oss svenskar. Nu förlorar Frankrike. Det är väntat. All black är bäst. Men förlusten smärtar. Frankrike har aldrig varit så nära ett VM-guld i rugby.

En söndag mitt i Paris är annars väldigt sömnig. Här är alla affärer stängda på söndagar. Matmarknaderna har öppet på förmiddagarna så att familjerna hinner handla det sista till den stora söndagslunchen som traditionellt samlar alla kring matbordet. Men det är mest de äldre och landsortens familjer som odlar traditionen med femrätters lunch på söndagen och maträtter som tar timmar att tillaga. Den moderna lilla parisfamiljen nöjer sig med betydligt enklare förberedelser.

Nyheterna kl 13 i den stora statliga kanalen följs av rapporter från hela Frankrike. Människor talar om sina liv och sina förväntningar på politiken. Några välklädda män och kvinnor i staden Nice jublar över ett besök av President Sarkozy. En man säger: ”Alla vet att Frankrike bara kan leva om företagare får möjlighet att tjäna lite mer pengar. Då vågar han investera och ekonomin kan blomstra.”

I en liten by i Provence samlas tre systrar i pensionsåldern. Alla tre lever på en blygsam pension, 600 € i månaden, säger en av systrarna. De är bekymrade över den utbredda fattigdomen i landet. De är anhängare av Nationella Fronten.

På ett café i en annan by i södra Frankrike sitter en grupp medlemmar i socialistpartiet. De tror på Francois Hollande. ”Han förstår att ordna upp ekonomin”, säger en av dem. Hollande är realist. Han är kanske inte världsmästare men han har kloka idéer, menar de.

De gröna samlar sig till möte med Eva Joly. Valbudgeten är liten men de kreativa valarbetarna har gjort affischer och posters med Jolys berömda röda glasögon som igenkännande symbol. ”Aubry hade varit en bättre samarbetspartner för oss”, säger en man i planeringsgruppen inför mötet. ”Aubry är mer kärnkraftskritisk och mer inriktad på miljöfrågorna än Hollande”, säger han.

En hantverkare i en förstad till Paris förbereder ett möte med Jean-Luc Mélanchon, presidentkandidaten för Front de Gauche som också stöds av kommunistpartiet. Han sätter upp en affisch med krav på minimilön på 1 700 € i månaden. Det är en höjning på flera hundra euro. En markering för ökad social rättvisa. Aldrig har lönegapet mellan de rika och de fattiga varit större i Frankrike. Ingen tror ett ögonblick på att 1 700 € blir verklighet på många år. I Frankrike är inte bara minimilönen låg. Många arbetar svart och tjänar långt under existensminimum.

Bilderna talar sitt tydliga språk. En ledare för ”droite populaire”, en högergruppering inom Sarkozys parti UMP, bjuder på snittar och något bubblande i glasen på sitt möte i en festvåningslokal. Socialisterna möts i ett hörn av ett enkelt men snyggt  brasserie. Front de Gauche har sitt möte i en påver lokal med enkla stolar i biosittning. Miljöerna symboliserar de olika skikten i det franska samhället.

En ny mätning gjord efter det socialistiska primärvalet visar att Francois Hollande – om det vore val i dag – skulle bli Frankrikes nya president. Han får 62 procent av rösterna mot 38 procent för Nicolas Sarkozy. En storseger som han kan njuta av så länge avståndet är så stort. Det lär krympa och många tror att det vänder till Sarkozys fördel innan valet genomförs den 22 april och 6 maj nästa år.

Vi vet det från Sverige och från andra länder. Oppositionen är aldrig så stark som mellan valen. Nu har socialistpartiet dessutom haft medvind i media genom denna generösa exponering under primärvalskampanjen som pågått mer än en månad. Nicolas Sarkozy kämpar fortfarande mot ett starkt folkligt motstånd. Eurokrisen slår hårt mot landet och kreditvärderingsinstitutet Moodys damoklessvärd hänger över honom. Spanien har i dag fått sänkt kreditbetyg och många väntar att nästa offer blir just Frankrike.

Dagens mätning visar andra intressanta siffror. Väljarna verkar mindre lockade av Marine Le Pen än för ett halvår sedan. Hon ligger klart efter Hollande och Sarkozy i den första valomgången. Hollande leder där med 35 procent, Sarkozy har 25 och Marine Le Pen 16 procent på en tredje plats. De båda ledande kandidaterna har stärkt sina andelar hos väljarna medan Le Pen tappat några procent.

Övriga kandidater kommer inte över 10 procent. På fjärde plats ligger mittenkandidaten Francois Bayrou som var den så kallade tredje mannen i valet 2007. Han är en traditionellt borgerligt tänkande universitetslärare med socialt patos som fångar in delar av den katolska delen av befolkningen. Folk som gillar bildning och kultur och som äter en god boeuf bourgignon efter mässan i landsortskyrkan på söndagen; där har vi hans stödtrupper.

Jean-Luc Mélanchon kommer på femte plats med 5 procent. Mélanchon representerar Front de Gauche, ett utbrytarparti till vänster om socialisterna. Han är begåvad, slagfärdig och till lika delar charmig och oförskämd i debatterna. Hans framgång har legat i att han också representerar kommunisterna i valet. Nu är det ingen stor sak eftersom kommunisterna bara stöds av 2 procent av befolkningen.

De gröna spelar i Frankrike en betydande roll i media och påverkar utformningen av vänsterns politik inte minst genom att driva socialisterna mot en mer miljöanpassad hållning. Norskfödda Eva Joly som är partiets kandidat har ändå bara fått 3 procent i denna mätning.

Nu kommer mätningar slag i slag under de kommande månaderna. Det blir en spännande valrörelse där vi antagligen får se hur Sarkozy ständigt knappar in på Hollandes försprång. Kommer han också att gå om socialisternas kandidat? Det är frågan