Lindbom på franska

Inom kort genomför franska socialistpartiet sin kongress. Två viktiga medlemsomröstningar har redan genomförts som garanterar att den socialistiska regeringens linje blir partiets under de kommande åren och att sittande generalsekreteraren Jean-Christophe Cambadélis får förnyat förtroende. Dessa medlemsval strax före kongressen gör det möjligt för partiledningen att skapa mer arbetsro och mindre kaos under de dagar som delegaterna är samlade. Det är sannerligen inte alltid fallet. Några kongresser i den nutida historien har slutat i svåra fraktionsstrider och därmed söndring i partiet.

Jean-Christophe Cambadélis har låtit sig intervjuas i Le Monde sedan det stått klart att han vunnit valet om generalsekreterarposten med 70 procent av avgivna röster (cirka 60 000  eller ungefär hälften av partimedlemmarna röstade). Cambadélis styr ett parti som ska fungera som en av motorerna för att få Francois Hollande omvald som president i maj 2017 men också naturligtvis ge partiet en stark ställning i den nationalförsamling som enligt planerna väljs i allmänna val några veckor efter presidentvalet. Han talar om en allians för alla progressiva krafter där han helst ser en samling från vissa centerväljare ut till kommunisterna. Denna breda progressiva allians ställer han i motsats till UMP, som efter namnbytet blir Republikanerna. Detta högerparti beskrivs av Cambadélis som  ett parti i obehaglig närhet till Nationella fronten.

Cambadélis planerar nu att genomföra ett sakpolitiskt arbete kring viktiga frågor fram till valet 2017.Detta sakpolitiska arbete ska ske inom partiet men med avsikt att öppna för  samarbete inom hela vänstern och delar av centern. Månad för månad kommer frågor som terrorismen, islam och republiken, skolan, bostadsfrågan och ekonomisk konkurenskraft att diskuteras internt och programförslag utarbetas. Ämnesvalen tyder på att Socialistpartiet ger sig in också i de frågor som mest drivits av högern och ultranationalisterna i Nationella fronten. Socialistpartiets ledning inser att det inte går att till exempel  ducka för frågan om islam och muslimsk tro kan vara förenligt med de republikanska värderingarna. Svaret kommer självfallet att bli ja men frågan tas ändå upp som en prioriterad fråga i Cambadélis uppräkning av politiska ämnen i intervjun i Le Monde.

Francois Hollandes strategi inför valet 2017 verkar klar. Han vill framstå i väljarnas ögon som den kandidat som kan samla nationen. Han räknar med att de andra huvudkandidaterna blir Nicolas Sarkozy och Marine Le Pen. Det är sant att de båda i breda kretsar uppfattas som motsatsen, det vill säga personer som klyver landet i olika sociala och kulturella grupper och som skapar splittring mellan människor. Hollande hoppas att ord om bred medborgerlig samling ska locka merparten fransmän att rösta på honom. Skulle däremot Republikanerna till sin presidentkandidat  välja Alain Juppé, den tidigare premiär- och utrikesministern med stor integritet och trovärdighet i nationen, kommer Hollandes positionering att få konkurrens. I det fallet är det snarare tveksamt om han går segrande ur striden. Alla undersökningar visar att Juppé har ett starkare stöd hos väljarna om man studerar de väljargrupper som återfinns inom hela borgerligheten. Men Sarkozy har greppet om sitt parti och de flesta tror att det fäller avgörandet. Högern kan alltså göra ett svårt misstag om Sarko blir dess kandidat och inte Juppé.

Socialistpartiet har ännu inte haft sin kongress. Det må vara osagt om partiet klarar av att samla sig och driva en konstruktiv linje i takt med regeringen åren fram till nästa val. Men just nu pekar det mesta i den riktningen. Om det dessutom snart går att skönja vissa tecken på uppgång i ekonomin och några uppmuntrande rapporter om minskad arbetslöshet så kan partimaskineriet rulla på riktigt  bra. Det finns gott om både begåvade och sluga män och kvinnor i Socialistpartiets ledning som kan dra fördel av en konjunkturuppgång och utnyttja några år av hygglig samverkan internt för att det som var otänkbart för ett halvår sedan  ska bli möjligt 2017; att Francois Hollande sitter ytterligare fem år i Elyséepalatset.

Det franska socialistpartiets medlemmar har röstat och stöder den majoritetslinje som formulerats av partisekreteraren Jean-Christophe Cambadélis och underskriven av regeringen och de flesta socialistiska parlamentsledamöterna, den så kallade Motion A. Det innebär att  faran för en öppen konflikt under kommande partikongress i juni mellan höger och vänster i partiet har undanröjts. Francois Hollande har på samma gång stärkt sin ställning i partiet och blir med all sannolikhet den oomtvistade kandidaten för partiet i presidentvalet 2017.

Den socialliberala linje som regeringen slagit in på sedan Francois Hollandes nyårstal 2014 och bytet av premiärminister till Manuel Valls i mars 2014 har skakat om Socialistpartiet (PS) och hela vänstern. Kommunisterna och vänsterpartiet liksom merparten av de gröna har dragit tillbaka sitt stöd för regeringen. Alla fyllnadsval till nationalförsamlingen har förlorats till högern vilket inneburit att PS förlorat sin ensammajoritet där och samtidigt tappat majoriteten i senaten. Ett fyrtiotal av PS ledamöter i nationalförsamlingen har dessutom bildat en egen grupp inom gruppen, les frondeurs, som ställt till en rad problem vid olika omröstningar under det senaste året. Till detta ska läggas de usla opinionssiffrorna för president och regering. För sex månader sedan fanns det inga ljusglimtar överhuvudtaget för Hollande. Många politiska bedömare ansåg att han skulle vara tvungen att avstå sin kandidatur för omval i presidentvalet 2017.

Nu har mycket hänt som gör livet lättare att leva för Frankrikes högsta politiska ledare. Opinionssiffrorna har stigit något. De tragiska terrorattackerna i januari har bidragit till det. Landet kan också skönja en viss förbättring i ekonomin med en försiktig tillväxt. Det påverkar hans opinionssiffror positivt. Manuel Valls har trots allt genom sin energiska framtoning och förmåga att driva igenom beslut i parlamentet  haft en gynnsam inverkan på stödet för Hollande. Högeroppositionen har också varit svag. Den har mest sökt strid för stridens egen skull och sällan eller aldrig visat upp nya, egna lösningar på de politiska problemen utan inriktat sig på kritik av regeringens förslag.

Jean-Christophe Cambadélis har skött sin roll som partisekreterare på ett skickligt sätt. Han har organiserat detta val bland medlemmarna före partikongressen där tre programförklaringar ställts mot varandra. Den linje som formulerats i Motion A har dels varit ett försvar för regeringens politik men samtidigt så öppen mot mer kritiska röster att till exempel också Martine Aubry, en ständig kritisk vänsteravvikare i partiet, har kunnat ställa sig bakom programförklaringen. Denna Motion A har också uppfattats som en markering för samförstånd inom partiet. Många socialistiska medlemmar har förmodligen framförallt röstat på Motion A för att rädda partiet undan en form av upplösning i olika fraktioner än för att de nödvändigtvis gillar den socialliberala linjen. Tvärtom: det faktum att bara hälften av medlemmarna röstade pekar delvis mot att det finns många som protesterat mot regeringens och partiets nuvarande hållning genom att stanna hemma.

Francois Hollande kan alltså nu se framemot en kongress där han får majoritet för en kandidatur 2017. Han och särskilt Manuel Valls kan vidare hoppas på att les frondeurs inom partiet lägger ner vapnen och ansluter sig till ett enigt parti,  knappt två år före de stora valen. Dessa vänsterkritiker inom partiet fick visserligen knappt 30 procent av partimedlemmarnas röster men de är ändå i minoritet och saknar en stark ledare inom sin grupp. Hade Martine Aubry röstat för Motion B hade läget varit ett helt annat. Valls kan alltså hoppas på att det blir lättare att driva igenom regeringsförslagen i nationalförsamlingen efter denna omröstning i partiet och efter partikongressen i juni.

Detta sagt så måste tilläggas att inte alla moln på Hollandes och regeringens himmel försvunnit. Den ekonomiska krisen ser inte fullt lika allvarlig ut som för ett år sedan men fortfarande är arbetslösheten lika hög och underskottet i budgeten lika högt. Det är fortfarande upp till bevis vad gäller exporten. Frankrike har fortfarande en mycket svag ekonomi och uppgången går långsammare än i jämförbara länder. Hollande har inte heller ens närmat sig sådana opinionssiffror där det verkar möjligt att komma till en andra valomgång i presidentvalet. Fortfarande är det mer troligt att Marine Le Pen och Nicolas Sarkozy står mot varandra i den avgörande omröstningen i maj 2017.

Francois Hollande har vunnit ett första slag på vägen mot omval. Han har desarmerat vänsteroppositionen inom sitt parti. Nu ska han vinna den övriga vänstern som han behöver som underlag för att vinna presidentvalet. Sedan ska han också nå sådana politiska framgångar att han kan övertyga tillräckligt många centerväljare så att han kan nå den andra valomgång och slutligen bli omvald. En lång resa i många etapper med många hinder på vägen.

Nu är det dags igen. Vilken politisk reform i Frankrike ackompanjeras inte av demonstrationer på gatorna. Ibland lyckas demonstranterna stoppa ett lagförslag, ibland inte. I alla händelser måste en minister och en regering räkna med att det kokar av vrede när reformer ska genomföras, oberoende av ämnesområde eller politisk färg på regeringen.

Nu är utbildningsministern Najat Vallaud-Belkacem utsatt för tryck från intellektuella och skolfolk. I dag demonstrerar en rad fackliga organisationer mot hennes och regeringens förslag att förändra den så kallade collège till vissa delar. Målet är att höja kunskapsnivån hos alla elever, inte minst de mer svagpresterande. Det ska ses mot bakgrunden att Frankrike på senare år tappat placeringar i Pisaundersökningarna. Det är framförallt i socialt svagare områden som skolan har problem.

Den franska skolan har aldrig reformerats som den svenska. Ingen grundskolereform, inga förändringar i betygssystemen. Pedagogiken är fortfarande mycket  traditionell. Katederundervisning med lärare som följer en läroplan och meddelar kunskap till de elever som vill lära sig.

Collège är åren mellan småklasserna och gymnasiet (från ungefär 11 till 15 år). Regeringen vill nu satsa hårdare på basämnena och där höja kunskapsnivån hos alla elever. Ministern föreslår införande av ämnesöverskridande lektioner. Två ämnen ska behandlas under en och samma timme. Något som kanske kan motsvara införandet av orienteringsämnen istället för separata ämnena geografi, historia, samhällskunskap i grundskolans barndom på 60-talet.

Najat Vallaud-Belkacem föreslår också att latin eller grekiska som obligatoriska ämnen på en av utbildningslinjerna ersätts av ett ämne som också infördes med grundskolan på 60-talet på humanstisk gren, antikens språk och kultur. Latin och grekiska blir tillvalsämnen.

Dessa förslag kan väl motiveras. Det rör sig om reformer som vi genomförde för över femtio år sedan och som här reformeras i modestare form. Förslagen  trycker ändå garanterat på knappar som ökar adrenalinet hos olika grupper i samhället. En allmän konservativ misstänksamhet som alltid finns i Frankrike triggas igång.

De intellektuella som garanterat har en röst i medierna rasar mot förslaget att begränsa latinets och den klassiska grekiskans ställning. Deras förtvivlade rop kan sammanfattas i ordet som vi som är äldre minns från 60-talets konservativa: ”kulturskymning”. Dock är det intressant som en ledare för en lärarfacklig organisation konstaterade; i de fattigare förortsområdena läses latin eller grekiska av 20 procent av eleverna.

De fackliga organisationerna upprörs över förslaget att ha interdisciplinära lektioner, det vill säga två ämnen under samma lektionstimme. Lärarna kämpar med näbbar och klor för att skydda sina respektive ämnen. En historielärare förknippas sin läraridentitet med bara historia, en biologilärare med bara biologi. Nu hotas det av reformförslaget.

Satsningen på vissa basämnen hotar då andra ämnen. Lärarna i latin och grekiska är skrämda över risken att förlora sina jobb och finns förstås ute på gatorna i dag för att försvara sina roller i skolan.

Frankrike är som sagt ett konservativt land. Människor tänker i högre grad än i de anglosaxiska länderna i produktionstermer. De tänker inte kund eller elev utan producent av varor och tjänster och lärare. Den som producerar måste få fortsätta att producera på samma sätt för att skydda sina intressen. Mottagarperspektivet kan ändras men det får inte rubba cirklarna. Arbetsmarknaden ska se ut som förr. Det gäller skolorna i dag men igår var det böndernas odlingar och i morgon kan det vara fabriksarbetarnas villkor som inte under några omständigheter får förändras.

Najat Vallaud-Belkacem lär ändå rida ut stormen den här gången sedan hon sannolikt fått göra vissa anpassningar av sitt förslag. Facken  tänker inte ge sig så lätt och högeroppositionen i parlamentet skramlar förstås med vapnen i hopp om att kunna tillfoga regeringen ett nederlag. Det finns emellertid en opinion som förstår att tiden inte står stilla. Föräldrar som ser behoven av förnyelse av skolan. Det finns medborgare som tror på att lyfta de svagare grupperna i skolan och anpassa undervisningen efter moderna krav. Än så länge har inte lärarna fått sällskap av eleverna på gatorna. Collègeungdomarna är ändå lite väl unga. Hade reformen rört gymnasiet hade demonstrationstågen säkert fyllts av många studeranden.

I ett blogginlägg den 29 april skrev jag om Èdouard Louis´bok Göra sig kvitt Eddy Bellegueule. Författaren skriver om sin egen barndom och ungdom i en liten industriort i norra Frankrike där världen stått still. Människorna blir kvar i byn, har ett minst sagt begränsat synfält på världen utanför och rasism och homofobi är självklara inslag och viktiga inslag  i de värderingar som dominerar. Rasismen är utbredd bland fransmän i dag – och inte bara bland fransmän, måste tilläggas – men också homofobin. I Le Mondes nätupplaga i dag ges statistik för hur svårt livet fortfarande är för många homosexuella.

Édouard Louis pekar i sin bok på homofobin i en liten, efterbliven ort i Frankrike. Det är lätt att tänka att fenomenet att hata homosexuella och i värsta fall förfölja och misshandla enskilda bögar och lesbiska är ett utdöende fenomen. Det är lätt att sitta i storstan och konstatera att lagstiftningen skyddar sexuella minoriteter och att mänskligheten har gått framåt i humanitet och tolerans. Statistiken från en nyligen presenterad studie kring homofobi i Frankrike, gjord av organisationen SOS homophobie visar att ingenting hänt efter införandet av samkönade äktenskap 2013. Snarare har det blivit värre.

Undersökningen som görs varje år visar att siffrorna är högre 2014 än 2011, året före diskussionen i media och parlament om lagen som ger homosexuella rätt att gifta sig borgerligt. Det handlar om hot och trakasserier men också om fysiskt våld. Dessa homofoba angrepp ökade starkt under 2012 och 2013 när debatten pågick som mest kring lagen om ”äktenskap för alla”. Antalet anmälningar för homofobi  2014 är 80 procent högre jämfört med 2012. Men siffran är också högre för 2014 om man jämför med 2011, året innan debatten om en könsneutral äktenskapslag tog fart.

Siffror kan alltid diskuteras men det råder inget tvivel om att det förekommer kontinuerlig förföljelse av homosexuella i Frankrike. Det ska sägas att detta är precis samma berättelse som RFSL kan ge av situationen i Sverige och tveklöst i vilket annat europeiskt land som helst. Redan de verbala trakasserierna, de hånfulla skämten räcker för att begränsa tillvaron för många homosexuella.

SOS homophobie har gjort en särskild studie över lesbiska kvinnor i Frankrike. Där framgår det att vart femte par undviker att öppet visa att de lever tillsammans. Många lesbiska beskriver hur de begränsas i sina möjligheter att leva fullt ut sina liv. De blir begränsade i sina möjligheter att umgås med andra; kan inte berätta om sin helg med sin familj. De blir bortvalda i föreningar eller i det sociala umgänget på grund av sin sexuella läggning.

En av vår tids stora utmaningar är att lösa problemet med förtryck av minoriteter. Modernismens 1900-tal lyckades aldrig bearbeta dessa frågor i en tid av kolonialism och traditionellt familjetänkande. Vi fick dessutom regimer i Europa som hyllade rasism och homofobi. Det är svårt att få människor att respektera det annorlunda men det kan inte vara omöjligt. Ett slentrianmässigt tänkande kring vi-och-dom får inte tillåta att människor från främmande kulturer eller homosexuella tvingas lida.

I Paris ser jag i dag homosexuella par som promenerar på gatorna hand i hand och detta sker även utanför området Marais som är den mest toleranta stadsdelen i Paris. Men är detta tillräckligt? Naturligtvis inte. Det är lika otillräckligt  som den könsneutrala äktenskapslagen inte kan innebära att vi får inbilla oss att  tro att arbetet mot homofobi numera är avslutat. Det räcker att ta till sig statistiken från SOS homophobie.  Trakasserierna är fler i dag än för några år sedan.En lag om könsneutrala äktenskap har varit till glädje för bland annat de 10 000 homosexuella par som gifte sig under 2014. Men vad händer dem när de borstat av sig risgrynen efter vigselakten och ska börja leva sina liv som gifta? Samhället i Frankrike har ett ansvar för deras fortsatta liv. Liksom samhället i Sverige och i alla andra länder.

Jean-Marie Le Pen är 87 år. Det borde finnas skäl för honom att dra sig tillbaka från det politiska livet. Istället fortsätter han att uttala sig, provocera och skapa rubriker. Nu har partistyrelsen i Nationella fronten beslutat att i väntan på beslut från en extrainsatt kongress (som ska mötas inom tre månader) sätta honom i karantän och förbjuda honom att uttala sig i partiets namn. Frågan är om extrakongressen  kommer att fullfölja beslutet och definitivt exkludera honom som medlem och ta ifrån honom titeln som hedersordförande på livstid.

De aktuella händelserna kring Nationella frontens grundare och partiledare 1972-2011 är naturligtvis unika också i fransk politik. Frågorna kring vad som sker är många och jag ska bara försöka att ge  några svar.

Valen till Frankrikes 101 departement i mars månad gick bra för Nationella fronten men partiet kom först på andra plats, efter högerns UMP. Det var kanske ingen stor besvikelse men förväntningarna på FN har ökat så markant under det senaste året att många inom partiet hoppades på att inta förstaplatsen. Besvikelsen ligger snarare i att partiet trots starka röstsiffror inte lyckades erövra majoritet i något enda departement. UMP är starkare i dag än för ett år sedan sedan Nicolas Sarkozy återtagit rodret. Hans klara högerorienterade linje har uppenbarligen fått en del väljare som starkt lockats av FN att återvända till UMP.

Departementsvalen visar att FN behöver öka kraften ytterligare i sin propaganda för att vinna över så många UMP-väljare att det blir möjligt för Marine Le Pen att på allvar utmana om presidentposten i nationen våren 2017. Hon behöver då visa att hennes parti är vasst, aggressivt mot invandringen men utan de grova uttalanden som hennes pappa tillåter sig att göra. Nationella fronten måste vinna fler väljare på UMP:s högerflygel för att Marine Le Pen ska vinna presidentvalet.

Departementsvalet blev alltså en signal för FN:s nuvarande partiledning om att Jean-Marie måste bort. Hårdast drivande i den frågan har varit andremannen Florian Philippot. Han är arkitekten bakom partiets förändrade profil och har ett starkt inflytande på Marine Le Pen. Han har ursprungligen sina rötter i den nationalistiska vänstern, kretsen kring Jean-Pierre Chevènement, minister under Francois Mitterrand. Han har påverkat utvecklingen av partiet i inställningen till ekonomi. Dagens FN har en ekonomisk politik som i vissa avseenden påminner om franska vänsterpartiets. Detta kopplas till en anti-EU-hållning och en starkt invandrarfientlig linje med udden riktad mot muslimerna. Partiet har bytt från antisemitisk till antimuslimsk.

Jean-Marie Le Pens uttalanden helt nyligen i den antisemitiska tidningen Rivarol blev ett gyllene läge för den nya ledningen inom FN att slutgiltigt göra upp med Jean-Marie Le Pen. När han återigen säger att förintelsen är en parentes i historien går dottern och Philippot till attack. Nu ska partiet en gång för alla visa att den gjort upp med det förgångna som inte längre har någon lockelse på väljarna, antisemitismen. Partiledningen tar detta steg väl medveten om att många inom partiet ogillar de beslut som nu tas att utesluta partiets grundare. Men hellre  ta den striden nu än att vänta. Förhoppningsvis, tänker Marine Le Pen och Florian Philippot, är den interna striden bilagd när valet 2017 närmar sig.

Marine Le Pens tal på Place de l´Opera den 1 maj var aggressivt gentemot muslimer och invandrare. Hon var snarare mer extrem än tidigare. Hon kan tillåta sig det och därmed visa att partiet har en unik ställning bland alla partier just därför att hon samtidigt för kampen mot sin pappas antisemitiska uttalanden och mot alla andra partier som i hennes ögon försvarar etablissemanget i Paris och en utbredd snällism mot muslimer, islamism och terrorism. Hon spelar alltså samtidigt på två instrument; hon tar dels avstånd från en extremism som inte längre är gångbar (hatet mot judar) och pläderar dels för en annan som ligger i tiden (hatet mot muslimer).

Marine Le Pen spelar nu ett högt spel men antagligen bedömer hon situationen så att detta är nödvändigt. Hon måste bli tydligare om partiets linje. Hon måste samla partiet runt den nya hållningen som den ritats av henne, Florian Philippot och andra i ledningen. Många intellektuella och andra politiska analytiker i Frankrike funderar nu över frågan om partiet har förändrats eller inte under Marine Le Pens ledning. Svaret är delvis beroende av iakttagarens egen politiska hållning. Den som står till höger tenderar att säga att partiet gjort stora förändringar och pekar på att nya FN liknar vänstern i sin ekonomiska politik.Då hamnar inte FN på extrema högerkanten vilket är besvärande för den  som själv ser sig som höger. Den som står till vänster tenderar att säga att partiet inte har förändrats mer än på ytan. Då kan FN fortsätta att kallas för ett extremt högerparti och fokus hamnar på frågan om till exempel Sarkozy går FN:s ärenden med sina repressiva förslag vad gäller invandringspolitiken.

Jag vill mena att partiet framför allt är nationalistiskt och att denna nationalism bygger på en fascistisk tradition som exkluderar vissa etniska grupper från att få tillhöra en nation. Igår var judarna i skottgluggen. I dag handlar det om muslimer. Här är ändå basen för Nationella frontens politik. Som ett parti i fascismens tradition försvaras också den lilla människan mot etablissemanget. FN:s nya ekonomiska politik fullföljer tanken att den vanlige fransmannen hotas av det internationella storkapitalet, av EU:s överstatlighet och av frihandeln. Den vanlige fransmannen, javisst, men bara om hen har rätt hudfärg, rätt religion och rätt kultur.

Nationella fronten är i dag lika lite ett parti bland alla andra som igår under Jean-Marie Le Pens ledning. Men visst har partiet bytt fot i viktiga frågor. Det gäller dock att se vad som är huvudsak och bisak i partiets program och se att bockfoten fortfarande sticker fram under klädnaden. Det räcker att lyssna till Marine Le Pens tal på första maj i år för att inse det.