Fransyskor pa vift i USA
Fransyskor pa vift i USA 150 150 Tomas Lindbom

Jag star tillsammans med min dotter och vantar pa bussen utanfor det stora musiekomplexet vid Golden gate-parken i San Fransisco. Tva aldre fransyskor dyker upp. Det lyser kultur ur bade ogon och kropp pa dem och den ena har till och med kvar den lilla klisterlappen pa jackan dar det framgar att hon betalat intrade pa ett av museerna.

Ett samtal utspinner sig sedan den ena av damerna upptackt att dottern och jag ar fransktalande. Jag prickar av fransk kulturdams reaktioner pa Kalifornien.

Det ar inte sant att fransk kulturdam ar sa chauvinistisk som manga svenskar sager. “Amerikanarna ar fantastiska pa service och tillmotesgaende,” forklarar hon. Det ar hela tiden damen med klisterlappen som talar. Den andra star nagra steg bakom. “I Frankrike ar vi zero”, sager hon och gor en ring av tumme och pekfinger.

Kulturdamen med klisterlappen fortsatter: “Amerikanarna ar mycket trevligare an fransmannen. Hennes attack pa sina landsman ar sa stark att jag kanner mig forpliktigad att intervenera till franska folkets forsvar. “Det har anda blivit battre”, forsoker jag men utan att fa nagot patagligt stod.

“Det ar manga hemlosa pa gatorna” fortsatter hon. I Frankrike har vi en fin valfardspolitik som vi inte alltid uppskattar sa mycket som vi borde”. Nu kom det anda till slut en snyting mot USA och den var inte svar att forutse. Hon namner hotellets namn dar de bor och min dotter som lever  i San Fransisco forklarar senare for mig att damerna hamnat i det absolut fattigaste omradet i hela San Fransisco.

Damen med klisterlappen hinner ocksa tydliggora att hon ar europe innan vi skiljs inne i bussen. Hon valdigt nojd over att ha fatt lufta sina uppfattningar om skillnaden mellan Frankrike och USA.

Tank vad vi behover vara klicheer for att tolka varlden. Vem skulle kunna skilja denna fransyska fran en svenska i samma situation? Skepsis mot amerikansk kapitalism och varnandet om var valfard. Och sa bilden av den standigt leende amerikanen. Vad sager amerikanarna om oss? “Ni i Europa med era krokiga gator”

Utegangsforbud for barn i Frankrike
Utegangsforbud for barn i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Brice Hortefeux ar Frankrikes inrikesminister och president Nicolas Sarkozys baste van. Han noterar att brott begangna av barn under 13 ar har okat patagligt under det senaste aret.

Alla delar inrikesministerns bekymmer over detta. Anda finns det anledning till tva reflektioner:

Nar hogerns representanter talar om kriminalitet tenderar de ofta att peka pa utpekade grupper som bar sig illa at. Problemet ar de unga, brottsbenagna narkomaner och sa vidare.

Losningen ar alltid eller nastan alltid nagon form av repression. Hortefeux reflekterar enligt Le Monde kring losningar pa problemet med barn som begar brott. Han tycker det vore bra att infora utegangsforbud efter morkrets inbrott mot alla dem som nagon gang begatt en brottslig handling. Barnet far ga ut pa ett villkor: Att han eller hon ar i vuxet sallskap.

Fragan ar om alla vuxna ar lampligt sallskap. Det har inte Hortefeux tankt pa. Och han ska vara tacksam att han inte ar inrikesminister i Sverige. Da skulle en sadan dom kollidera med skolplikten. Sarskilt i Kiruna vintertid. Om inte samtidigt utanforskapet kan minska for arbetslosa vuxna som far folja de brottsdomda barnen till och fran skolan…

Skandal efter skandal efter skandal
Skandal efter skandal efter skandal 150 150 Tomas Lindbom

Nu är den politiska hösten inne i sitt intensiva skede i Frankrike. Det handlar mest om skandaler. Nu senast handlar det om två män i den franska politikens centrum under 80- och 90-talen, Jacques Chirac och Charles Pasqua.

Jacques Chirac har haft många hyss för sig under åren men skyddades under tolv år av sin immunitet som president. Nu kommer han enligt uppgifter att ställas inför rätta för förskingring av staden Paris pengar, en gammal anklagelse. Han är misstänkt för att ha försett släktingar med pengar från det offentliga och det är bara en av de anklagelser som riktas mot honom. Förre presidenten kommer på sikt att få svårt att värja sig mot lagens långa arm och det är inte uteslutet att en fängelsedom kommer så småningom.

Charles Pasqua var bland annat inrikesminister under Chiracs senare år som president. Pasqua är en riktig filur. I dag 82 år men fortfarande vital och med fräckheten och glimten i ögat som i fornstora dagar. Så sent som igår kväll var han i en talk show i TV och la ut texten om sin roll i den så kallade Anglogateskandalen och domen han fick häromdagen på ett års fängelse. Pasqua är alltså dömd för att ha deltagit i denna skandal med otillåten vapenhandel med Angola där han bland annat drog egen ekonomisk fördel av affären. Att höra Pasqua i TV är som att höra en maffiaboss. Han erkänner ingenting men visar samtidigt att han vet att han är skyldig. Han verkar inte känna minsta ånger.

Allt detta är också typiskt för det franska politiska livet. En politiker, dömd för brott, tas emot i en talk show en sen fredagskväll som en stjärna. Hans brott synas men med vänligt överseende och snart talar Pasqua charmigt och initierat om fransk historia med en ung historiker som samtidigt sitter i TV-soffan.

Om några veckor faller domen mot förre premiärministern Dominique de Villepin i Clearstreamrättegången. Presidentens son Jean Sarkozy är för tillfället utlyft från sin placering som ordförande i en mäktig organisation för infrastrukturfrågor i La Defense. Pappa presidenten insåg att det utmanade opinionen att låta sin 23-årige son få en roll som kan motsvaras av att vara vd för ett stort företag. Och kulturministern Frédéric Mitterand har uppenbarligen ridit ut stormen kring upprördheten om sitt umgänge med prostituerade unga pojkar i Thailand och försvaret av Roman Polansky och hans affär med en minderårig flicka i USA 1977.

Mer är att vänta. TV och tidningar frossar just nu i skandaler och ingen har längre koll på vad regeringen gör inom området sakpolitik. Fransk politik är ibland som den värsta TV-serie. Det är nästan alltid historier med ett lyckligt slut. För de anklagade. Därför kan de Villepin mycket väl slinka ur greppet i Clearstreamrättegången och Chirac hitta ett kryphål som räddar honom från att sys in i finkan. Politiker i Frankrike kan dras in i många skandaler utan att förlora sin maktställning.

Madeleinekakan…och sen då?
Madeleinekakan…och sen då? 150 150 Tomas Lindbom

Tillhör du dem som började läsa Marcel Prousts “På spaning efter den tid som flytt” och höll ut tills du fick läsa om madeleinekakan och sedan la av? I så fall kan jag berätta vad som hände sedan. Fast den berättelsen kommer att ta tid.

Jag har inte så bråttom eftersom jag tänker blogga om Frankrike i många år och dessutom ägnar tre av fyra blogginlägg åt Sarkozy eller socialistpartiets vedermödor. Det får bli lite Proust när franska politiken står mig upp i halsen – som ikväll. Nu handlar det om del 2

Del 2 av “På spaning…” har i Gunnel Vallquists överättning fått titeln “I skuggan av unga flickor i blom”. Den utspelar sig till största delen i Balbec som är Prousts namn på den normandiska fiskebyn Cabourg med ett lyxigt hotell, Grand Hôtel, alldeles nere vid stranden av Atlantkusten i fokus. Där bor Marcel, romansvitens berättare och i del 2 är han en ung man. Han bor på hotellet med sin ädla och kultiverade mormor och möter förnäma personer ur Parissocieteten. Han lär känna en ung adelsman vid namn Robert de Loup som är särskilt förtjust i Proudhon, en av vänsterns tänkare på 1800-talet. Robert de Loup föraktar den adel han själv är en del av och som han inte heller kan eller vill bryta med.

Marcel ger sig ut på promenader  utefter kusten och besöker konstnären Elistir, en uppskattad konstnär som möjligen är mer uppskattad av publiken än betydelsefull i sin konstutövning. Proust har en förmåga att långsamt klä av personer som i början förefaller helt sublima men som sida för sida i verket uppenbarar dolda brister som gör dessa karaktärer alltmer pinsamma och sjaskiga.

I den andra delen sker det möte som kommer att spela roll i flera av de kommande delarna i romansviten. Marcel stiftar bekantskap med Albertine, som tillhör  ett gäng av unga flickor – bara flickor – som drar som en flock längs med vattnet och som han kan se när han sitter i matsalen på Grand Hôtel. Marcel blir alltmer fascinerad av detta  flickgäng och senare framförallt av Albertine. Flickorna är fräcka och utmanande och skakar om Marcel som den överbeskyddade och sjukliga person han är, ständigt ompysslad av kvinnor med olika läkekurer mot hans astma och andra sjukdomar. Genom konstnären Elistir som av en händelse känner flickorna blir Marcel närmare bekant med Albertine och de andra i gänget. Dessa flockdjur som drar likt grabbar utefter stranden visar sig vara döttrar av borgerliga föräldrar. Rätt märkligt men ur Marcels högaristokratiska perspektiv är borgarna något mycket avlägset och närmast skrämmande folkligt. Det känns för läsaren också en aning märkligt att flickor kring sekelskiftet drar fram på detta sätt i flock. Då ska man veta att mycket i romansviten som handlar om kärlek är en heterosexuell omskrivning av den verklige Marcels svärmeri för unga män.

Proust har iakttagit världen och funderat över människors beteenden i decennier innan han vid tiden före första världskriget börjar skriva på denna romansvit. Sida upp och sida ner gör han träffsäkra analyser och roar med sina elaka avslöjanden. Först beundran för en person men så småningom en total avklädning. Han ska läsas långsamt och i ett tillstånd av total avspänning för att ge någon som helst behållning. Inte en berättelse som passar på tunnelbanan på väg till jobbet.

Sarkozy och hans affärer
Sarkozy och hans affärer 150 150 Tomas Lindbom

Jean Sarkozy var igår inbjuden till France 2:s nyhetssändning kl 20 för att där berätta att han inte ställer upp som ordförande i EPAD, en post som ansvarig för expansionen av  stora delar av näringslivet i det län som ligger runt la Defense väster om Paris. Presidentens 23-årige sons beslut är en angelägenhet för hela Frankrike.

Det förefaller märkligt att detta beslut är så viktigt att det blir den stora nyheten för dagen. Allt hänger emellertid ihop. Alla bedömare är övertygade om att sonens utnämning skulle vara styrd från Elyséepalatset och att sonen nu avsäger sig kandidaturen är för de flesta ett bevis för att pappa presidenten inte vågar utmana både den inhemska opinionen, även inom hans parti, och den internationella. Den ansedda Le Monde har en nyhetsartikel i dag som helt går på konspirationslinjen och tolkar hela denna affär som en räcka taktiska manövrer.

Det är samtidigt uppenbart att sonen Jean, 23 år, dels redan visat prov på politisk begåvning och dels har en hunger för politisk makt och att han genom denna utnämning hade fått goda möjligheter att bygga upp en snabb karriär med sikte på en ministerpost inom ett tiotal år. Vem vet, kanske skulle han även en dag kunna efterträda pappa som president. Denna gång spände pappan och sonen bågen för högt. Det var taktiskt olämpligt att pressa igenom beslutet och sonen vill nu framstå som respektabel, lyssnande och ödmjuk. Lagom till intervjun i TV hade lockarna i nacken fallit bort och han uppträdde  prydligt i slips och glasögon. Förförarmasken hade bytts mot en image av svärmorsdröm.

De olika affärerna som presidenten själv initierat kan komma att störa den bild han samtidigt försöker bygga upp av sig själv som ivrigt engagerad reformator av det franska samhället, till fransmännens tjänst. Affären med sonen har skadat hans image. Det kan komma att gälla Clearstreamaffären också. Domstolen måste döma förre premiärministern Dominique de Villepin till ett kännbart straff, minst villkorlig fängelsedom, för att inte Sarkozys trovärdighet ska naggas ytterligare i kanten. Domen lär komma om några veckor.

Igår kväll var hans närmaste vän och inrikesminister, Brice Hortefeux, också med i ett stort TV-program. Han försökte med möda förklara bort att vissa våldsbrott tvärtom ökat på senare tid och att många människor inte känner sig trygga på gator och torg. Sarkozy lovade särskilt i valrörelsen resultat i kampen mot brottsligheten.  Lägg till det alla bekymmer presidenten har med den ekonomiska politiken som delvis kan skyllas på den internationella krisen men som också regeringen och han själv måste ta ett ansvar för.

Som inrikesminister under Jacques Chiracs sista period som president anklagades Sarkozy för “mycket snack och lite verkstad”. Det finns tendenser i samma riktning även nu under hans första mandatperiod. Kan han inte ro hem pensionsreformen med hedern i behåll och klarar han inte att lyfta människors köpkraft som han lovat inom ett par år kan han få det hett om öronen inför omvalet som president 2012. Det svänger fort i fransk politik.

Om denna blogg

Tomas LindbomFrankrikes betydelse i Europa har ökat efter valet 2017. Emmanuel Macron söker rollen som kontinentens ledare. Det finns därför större anledning än på länge att följa fransk politik. Denna blogg gör det med blickar också mot kultur och allmänt om livsbetingelserna i landet.

Frankofil är jag sedan tjugoårsåldern med täta resor till Frankrike. Fascinerad av landet, människorna och politiken. Presidenten uppträder som en monark. Politiker byter parti och partier byter skepnad och form. Politik är alla fransmäns livsluft och lockar ständigt till samtal, gräl och skratt. Jag blandar mig gärna i den franska politiken och vill dela med mig av allt jag ser och upplever.

Kategorier

Arkiv