Fransk TV i Sverige
Fransk TV i Sverige 150 150 Tomas Lindbom
Svenska tittare med kabel-TV är rätt svältfödda på franska kanaler. TV 5 med program från hela den frankofila världen och France 2 som är den bredaste av den statliga franska televisionens kanaler finns tillgängliga.  TV5 tyngs av att kvällsprogrammet blir så sönderhackat av nyheter från alla de frankofila länderna. France 2 håller hög kvalitet men är som alla de stora franska kanalerna uppdelade i långa kvällsblock. Efter kvällsnyheterna kl 20-20.30 följer ett första block med ett program som ofta sträcker sig fram till kl 22-22.30 och därefter ett andra kvällsblock som pågår till efter midnatt. Det gäller att gilla något av de två program som bjuds. Annars är den TV-kvällen förstörd. Lyckligtvis går det att koppla upp sig på nätet och se en hel del av de andra statliga TV-kanalernas program i efterhand. Fransk TV vimlar av spännande dokumentärer, politiska och litterära debattprogram.

En liten uppstickare är musikkanalen Mezzo. Bakom den står Canal+ och France Television. Mezzo sänder dygnet runt med främst jazz under natten och ett par direktsändningar under dag och kväll. Bäst är kvällskonserten som startar cirka kl 20-20.30. Ikväll fick vi tittare vara med i Salle Pleyel i Paris där Chrstopher Eschenbach dirigerade Gustav Mahlers femte symfoni. En stark musikupplevelse. Mezzo är ju som musikkanal också tillgänglig för alla som inte förstår franska.

Riche mais triste
Riche mais triste 150 150 Tomas Lindbom

Jacques Marseille heter en fransk ekonomhistoriker som ofta syns i offentliga politiska sammanhang. Han konstaterar vid sitt senaste TV-framträdande att det franska folket är ett av världens rikaste folk efter det japanska och det irländska. Andelen fattiga fransmän – de som har lön eller bidrag under cirka 7 000 kronor per månad – är dessutom bara hälften så många i dag som för två decennier sedan. Men, tillägger han, fransmännen är ändå missnöjda. “Riche mais triste”, konstaterar professorn.

Det finns ingen anledning att betvivla hans siffror men däremot hans resonemang. Det är ju ett  klassiskt retoriskt grepp bland högerliberaler att hellre studera löneutveckling hos fattiga grupper än att titta på klyftorna mellan fattiga och rika.
Marseille påtalar att fransmännen är “riche et triste”. Trots en vänlig och lite jovialisk uppsyn i TV-rutan ska man inte låta lura sig av hans moraliserande över fattiga gruppers ständiga missnöje när de fått det bättre. Han låter förstå att det är ett svagt karaktärsdrag hos dessa fransmän att gå ut och demonstrera, strejka i tid och otid när de borde vara lyckliga över att den fria ekonomin tvärtom bidrar till att göra livet drägligare för dem.
Människors klagan är inte en fråga om dålig moral och inte heller typiskt franskt även om just sättet att demonstrera sitt missnöje är mer uttalat i det landet än i Sverige. Däremot har det goda livet alltmer i västvärlden kopplats ihop med materiell välfärd och att efterlikna en borgerlig livshållning. Det kostar pengar att efterlikna människor som reser, skaffar kapitalvaror och designar sina hem. När meningen med livet framförallt kostar pengar räcker inte en liten standardhöjning jämfört med 1980 särskilt långt. I arbetslöshetens Parisförorter glimmar ändå guldkedjorna runt de unga killarnas halsar samtidigt som utanförskapet växer och självförtroendet sjunker mot noll.
När barn till bönder i fattiga glesbygder hamnar i storstädernas nerslitna förorter men tjänar tio procent mer än sina föräldrar har ändå inte tillvaron för dem förbättrats. Den har försämrats. Det kan inte Jacques Marseille läsa ut av sina siffror. Eller vill inte.
Frankrike älskar politik – och tror på den
Frankrike älskar politik – och tror på den 150 150 Tomas Lindbom
Finanskrisen har skapat en svår konjunkturnedgång i västvärlden. Men olika folk hanterar krisen på olika sätt. I Sverige pratar vi sunt och förnuftigt om saken med låg och välbalanserad röst. Varje svensk verkar anställd av riksbanken. Gör avvägda uttalanden i tidningarna under rubriken “Folk tycker” med bild utanför ICA och tror att “först blir det lite sämre och sedan blir det nog lite bättre”. Ingen pekar ut någon ansvarig utom förstås några kapitalister i USA men “de känner vi inte så vi slipper till och med vara arga på dem.”

I Frankrike gick ett par miljoner på gatan häromveckan och demonstrerade mot krisen. Här är krisen politisk så Sarkozy kommer inte undan. Han tvingas till stora lånegarantier mot franska företag och drivs i alltmer protektionistisk riktning när han vill skydda fransk bilindustri och plocka hem tillverkningen av ett franskt bilmärke från Tjeckien till Frankrike.
Jobb och köpkraft är politiska frågor för fransmännen i ett land där politikerna beslutar om lägsta lönenivå, den s k smic. Fransmän tänker ungefär som många svenskar tänkte för tjugo-trettio år sedan. “Jag har rätt till jobb och en rimlig lön. Jag har rätt till en god köpkraft och lång semester och en rejäl pension och den ska betalas ut redan vid 60 års ålder för det är jag förtjänt av. Och presidenten har ansvaret för allt detta” I den liberala politiska uppfostran som svenska folket gått igenom är sådana tankar omöjliga i Sverige i dag. Men inte i Frankrike.
Inför presidentvalet 2007 gjorde den politiska veckotidningen Le Nouvel Observateur en undersökning över vilka politiska begrepp som tilltalade fransmännen respektive ogillades. Orden `liberal` och `kapitalism`kom långt ner på listan. 
Nicolas Sarkozys senaste tal till folket i TV visade en president med öppen gottepåse så att alla som skakats av minskad köpkraft på grund av finanskrisen ska få sin beskärda del av bidrag. En stat med ett sådant underskott i budgeten att det sedan flera år är en prioriterad krisfråga i Bryssel får sig ytterligare en törn. Och socialisterna i opposition är förtvivlade. De kan bara säga: “Bidragen borde vara ännu större”.
Stig Dagerman på franska
Stig Dagerman på franska 150 150 Tomas Lindbom

Jag räknar till elva (11) olika titlar på franska bokhandeln Fnacs hemsida. Elva olika titlar på romaner, novellsamlingar, resereportage m m av Stig Dagerman. Alla förstås översatta till franska.

Gå in på Bokus eller besök en bokhandel i Sverige och du finner inte en enda att beställa. Le Clézio fick Dagermanpriset i höstas och sedan Nobelpriset. Norstedts som uppenbarligen sitter på rättigheterna har ändå inte reagerat. Inte en enda titel har tryckts om. Ibland finns det anledning att tala om en kulturskandal.
Saint-Germain des Près
Saint-Germain des Près 150 150 Tomas Lindbom
Léo Ferré skrev Till Saint Germain des Près ära i början av 50-talet och sjöng den själv. Jag lyssnar på den och tänker på denna stadsdel på vänstra stranden i Paris som jag alltid älskat. Visst är det mycket nostalgi kring platsen med kyrkan och kaféerna Aux deux Magots och särskilt  Café Flore där Jean Paul Sartre och Simone de Beauvoir satt och arbetade åren efter andra världskriget och där existentialismen hade sitt epicentrum i världen under några år.

I dag är Saint Germain des Près det dyraste bostadskvarteret i den franska huvudstaden. Priserna på en lägenhet har krupit en bit över 10 000 € per kvadratmeter. Området befolkas alltmer av affärsmän och rentiers med ofantligt mycket pengar. Parisarna säger att det mest rör sig om amerikaner och japaner fast så säger parisare gärna när de vill kritisera ett fenomen.
Ändå kryper jag gärna längst in på Café Flore. Jag passerar verandan där översminkade äldre damer poserar med en kopp te och sätter mig därinne där det fortfarande förs intima och ibland intellektuella samtal vid små träbord. Vid apéritifen finns politikerna där och kopplar av efter en dag av debatter i nationalförsamlingen några kvarter därifrån och i väntan på att klockan slår nio och det är dags att gå över gatan till Brasserie Lipp och äta middag. Sent på kvällen kommer de ibland tillbaka och tar en kaffe och en konjak och beblandar sig med en och annan journalist eller författare och unga sökare av båda könen.
Det kostar att dricka på Flore och få är de som arbetar vid borden som på Sartres och de Beauvoirs tid. Men samtalen pågår än och det gör en deltidsparisare som mig lycklig.

Om denna blogg

Tomas LindbomFrankrikes betydelse i Europa har ökat efter valet 2017. Emmanuel Macron söker rollen som kontinentens ledare. Det finns därför större anledning än på länge att följa fransk politik. Denna blogg gör det med blickar också mot kultur och allmänt om livsbetingelserna i landet.

Frankofil är jag sedan tjugoårsåldern med täta resor till Frankrike. Fascinerad av landet, människorna och politiken. Presidenten uppträder som en monark. Politiker byter parti och partier byter skepnad och form. Politik är alla fransmäns livsluft och lockar ständigt till samtal, gräl och skratt. Jag blandar mig gärna i den franska politiken och vill dela med mig av allt jag ser och upplever.

Kategorier

Arkiv