Galen EU-debatt
Galen EU-debatt 150 150 Tomas Lindbom

Det är ju löjeväckande när tidningar skriver efter en Agendadebatt mellan Reinfeldt och Sahlin att ”det hettade till ordentligt”. Varför inte säga som det är: Svenska politiker är livrädda att tappa ansiktet och blir därför så tråkiga att få ens kommer ihåg att debatten  ägt rum när den bryts för nästa program. I Frankrike är det annorlunda. Jag såg debatten igår kväll i franska statliga TV:ns motsvarighet till Agenda, A vous de juger. Den pågick i nästan tre timmar och den var galen.

Studion var uppbyggd med två bord. Vid det ena satt de grönas toppkandidat, den gamle 68-revolutionären Daniel Cohn-Bendit som alla borgerliga på den tiden trodde var köpt av Moskva men som var en gudabenådad bråkstake och folklig ledare. Bredvid honom satt Marine Le Pen, dotter till Jean-Marie Le Pen och den nya ledaren för Nationella fronten. Hon är lika farlig som sin pappa och nästan lika oförskämd men också precis lika charmig när det passar. Vid samma bord satt också högerextremisten Philippe  de Villiers, en adelsman på drift ut i öknen till höger. Han representerade Libertas men lät precis som vanligt. Skrek mest när han talade och då såg han verkligen otäck ut. Vi detta bord satt också den vänlige Francois Bayrou som representerar MoDem, ett centerparti som vill alla väl men just därför aldrig får något inflytande. När han talade tog UMP:s generalsekreterare, som satt vid andra bordet, fram en broschyr och läste för sig själv ur den.

Vid andra bordet satt då UMP:s, dvs Sarkozys partis ledare, Xavier Bertrand. Han är en kort och massiv sluggertyp utan besvärande finesser eller intellektuella karaktärsegenskaper. Bredvid honom satt Jean-Luc Melanchon, en vänstersocialist med mer teoretisk framtoning men utan större möjligheter till framgång i valen. Där satt också den nya kelgrisen hos det  franska folket, trotskisten Olivier Besancenot och så socialistpartiets nya generalsekreterare Martine Aubry. Ja, hon lämnade debatten tjugo minuter före slutet utan förklaring. När slutrundan skulle genomföras hade socialistpartiet alltså ingen representant kvar i debatten.

Detta startfält borgade för en rolig debatt och så blev det förstås. Den var dessutom helt kaotisk. Alla franska TV-debatter är mer eller mindre kaotiska men denna var även i fransk bemärkelse något utöver det vanliga. Cohn-Bendit blev mot slutet så trött på sina bordskamrater Le Pen och de Villiers att han helt sonika bytte bord och satte sig bredvid Besancenot. Det var ju en stol ledig eftersom Martine Aubry hade lämnat studion. Flera av debattdeltagarna, särskilt kamraterna på yttersta högerkanten avbröt konstant alla talare och programledaren vädjade oavbrutet om tystnad så att det gick att höra den som hade ordet. 

Slutet var som ett crescendo. Programproducenten hade bestämt att en representant för undersökningsföretaget TNS Sofres skulle få presentera en dagsfärsk mätning av väljarsympatierna inför söndagens val. Det visade sig att de gröna under sista veckan ökat några procent och gått om mittenpartiet MoDem. Detta gjorde MoDems ledare, den prydlige Francois Bayrou, helt rasande mot TV-ledningen som släppt fram siffrorna och Marine Le Pen insinuerade att det var President Sarkozy som låg bakom undersökningen. Den visade nämligen också dåliga siffror för Nationella Fronten. Den stackars statistikern såg olycklig ut, stammade fram några data utan att någon kunde höra ett ord. Fascisterna gormade, Bayrou fäktade med armarna medan Besancenot och Cohn-Bendit förde ett privat samtal vid sitt bord. Det jag hörde var programledaren Arlette Chabots upprepande invektiv mot debattdeltagarna:”Detta är oförskämt vad ni säger. Detta är oerhört. Tittarna hör ingenting. Låt en person tala åt gången”

I denna kakafoni avslutades debatten och Arlette Chabot hoppades att den varit klargörande. Jag hörde knappt någonting men underhållande var det och budskap överförs ju främst genom kroppsspråk och känslor och mindre genom ord. Så varför inte, kanske är de franska valdebatterna mer upplysande än de svenska.

Roland Garros vid Paris lunga
Roland Garros vid Paris lunga 150 150 Tomas Lindbom

Paris är en traditionell storstad. Tunga kvarter av asfalt och tättbebyggda hus och insprängda små parker som ofta är mer fyllda av grus än gräs och där skolbarnen leker i sina vuxenkläder och med sina klassiska attachéliknande väskor som bärs på ryggen. Det är svårt att andas riktigt friskt ens i Tuilerierna eller i Luxembourgträdgården.

I Boulognerskogen däremot kan den som svettas och plågas av den kompakta värmen i innerstaden under sommaren söka viss lindring. Det är Paris stora lunga men den ligger inte centralt utan i västra stan, precis utanför tullarna vid 16:e arrondissemanget, stadens chica, högborgerliga kvarter. Hit går parisarna från området för att promenera, jogga, paddla kanot i de små anlagda sjöarna och för att spela tennis och golf eller rida. Här finns alla möjligheter.

Just nu pågår de franska öppna mästerskapen i tennis vid Roland Garros. Detta tennisstadion är också en del av Boulognerskogen som också erbjuder fotboll på hög nivå på Parc de Prince (PSG:s hemmaarena) och ryttartävlingar på Auteuilbanan. Men som sagt: tennis gäller det denna vecka och tennis är stort i Frankrike. Det finns över en miljon licensierade spelare och över 8 000 klubbar. Frankrike har också haft en hel del toppspelare genom åren men egentligen inte varit så dominerande som man skulle kunna tro med tanke på antalet spelare och det stora intresset. I dagens och morgondagens semifinaler finns ingen fransman eller fransyska. Gaël Monfils åkte ut i kvarten. Men vi minns en del av de stora profilerna som var med under den svenska storhetstiden; Pierre Darmon under 60-talet, Yannick Noah och senare Guy Forget och Henri Leconte. Stora spelare och karaktärer, särskilt Noah. Han är fortfarande superkändis i Frankrike.

Jag älskar Roland Garros. Det är en stor anläggning och under första veckan kan du gå runt och se vilka matcher du vill och de är många. Jag minns Björn Borgs segrar på 70-talet och Mats Wilanders på 80-talet. Sverige la beslag på herrsegern under ett decennium i svit. Publiken uppskattar de starka personligheterna på plan men vänder sig samtidigt snabbt emot en spelare som bryter mot tennisens moralkoder som att inte klaga på ett domslut eller störa motståndaren. Publiken däremot anser sig ha full rätt att kritisera domslut, bua ut spelare och störa med rop och stön mitt under bollarna. Allra mest klagar publiken på motståndare till en fransk spelare. Då gäller det att balansera på en silkestråd för att inte dra på sig missnöje från läktaren. Det finns också ett enklare sätt att se franska öppna än att åka till Paris. Se tävlingarna på Eurosport.

Boulognerskogen är också vägen ut mot Versailles. Åk igenom den om du har bil och vill se slottet från 1600- och 1700-talet. Turistbussarna har inte den rätten av miljöskäl. Men de kör där ändå, förstås. Men njut av skönheten och – helst av allt – ta en cykel och cykla på småvägarna och avsätt en dag av din Parisvistelse bara för att upptäcka Paris vackra lunga, Bois de Boulogne.

EU-valet i Frankrike
EU-valet i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Det pågår förstås en EU-valkampanj också i Frankrike och en utomstående vore böjd att tro att den är mer vital och intensiv än i Sverige. Nej, även i Frankrike är den sval och ofokuserad. 

Senaste väljarmätningen, presenterad i Le Mondes söndagsnummer, pekar på ett valdeltagande som möjligen kan krypa lite över 40%. Väljarna är splittrade och det beror dels på avsaknaden av tydliga valfrågor och dels på den traditionella splittringen i alla val. Frankrike har normalt majoritetsval med två valomgångar, där den andra valomgången genomförs  mellan de två starkaste kandidaterna om ingen kandidat, president eller ledamot i nationalförsamlingen eller borgmästarkandidat, har fått mer än 50% av rösterna i den första. I alla de valen brukar splittringen visa sig i att många väljare stöder kandidater på ytterkanterna. Så är det också nu i Europavalet med skillnaden att det inte blir någon andra valomgång. Enligt TNS Sofres undersökning stöder ungefär 60% någon av partierna inom det s k demokratiska fältet, dvs socialisterna (20%), MoDem (13%) som är ett centerparti lett av Francois Bayrou och UMP (26%), Nicolas Sarkozys parti. Drygt en av tio väljer ett grönt alternativ och resten, knappt tre av tio, stöder ytterlighetspartier till vänster (16% av väljarna) och till höger (10%). 

UMP är starkare än socialisterna som lär få svårt att nå mycket högre än 20%. Det kommer ytterligare att försvaga en redan skör ställning för Martine Aubry i ett sargat socialistparti. Hon lyckades i förra veckan skapa (tillfällig?) försoning med Ségolène Royal som efter den knappa förlusten i striden om posten som partiets generalsekreterare i höstas legat i ständig fejd med sin gamla partikamrat och ministerkollega i Jospins regering från 1997 till 2002. Ett dåligt resultat i Europavalet kommer att öka spänningen och förmodligen leda till att Aubry ifrågasätts som presidentkandidat 2012.

Trotskisten Olivier Besancenot är populär bland fransmännen i dag men hans Nouveau Parti Anticapitaliste är bara ett av  flera partier på vänsterkanten som samlar röster. Hans framgång kan komma i presidentvalet. Inför valet 2007 gav en fransk journalist ut en satirroman som före valet beskrev en valrörelse där Besancenot slutade som president. Alla tyckte boken var dråplig och elak mot de etablerade politikerna men ingen tyckte självfallet att bokens slutkapitel med trotskisten i Elyséepalatset hade någon trovärdighet. Men, men… i dag ligger Besancenot bara 8% efter Sarkozy i popularitetsmätningarna. Fransmän älskar att ta ut svängarna i sina politiska val. Varför inte en trotskist i vår?

De franska väljarna har lika svårt som de svenska att hitta fram till de frågor som berör kring Europavalet. Särskilt ointresserade är de väljare som röstade nej till konstitutionsförslaget för några år sedan. Men flera av de ledande politikerna pekar på ett tydligare sätt än de svenska på Europas roll i världen och behovet av en europeisk samling, inte minst i dessa kristider. Och så gäller alltid frågan om höger eller vänster i Europa. Fransmän tänker bipolärt i politiken i större utsträckning än svenskar. Det är därför som MoDem har så svårt att göra sig gällande när det blir skarpt läge i valen. Och många tvekar inte att rösta på mer utrerade kandidater. Som sagt, Olivier Besancenot tränar för presidentvalet 2012 och några trotskister kan han säkert få väljarna att rösta in i parlamentet i Strasbourg och Bryssel.

Provokativ film med dotter Gainsbourg
Provokativ film med dotter Gainsbourg 150 150 Tomas Lindbom

Charlotte Gainsbourg fick priset för den bästa kvinnliga rolltolkningen vid senaste Cannesfestivalen. Hon spelar en av  huvudrollerna i Lars von Triers film Antichrist. En utmärkelse som ger anledning för Fréderic Taddei att i sitt kvällsprogram Ce soir ou jamais i France 3 måndagen den 25 maj  intervjua skådespelaren, en intervju som verkligen kryper in under hennes skinn.

Den välkända skådespelaren, dotter till Serge Gainsbourg och Jane Birkin, är en laddad personlighet uttryckt i ett sparsmakat tal och kroppsspråk. Hon som gjorde sin filmdebut vid 13 års ålder i Paroles et musique av Elie Chouraqui där hon bl a spelade i starkt erotiska scener med sin far i filmen, och som nu är med i utmanande sexuella scener i den senaste omtalade filmen konstaterar i intervjun: ”Jag har inte ägnat mitt liv åt att provocera”. Men filmen har redan klippts av censuren och kan förbjudas i vissa länder, bl a i USA. 

Charlotte Gainsbourg förstår upprördheten samtidigt som hon inte vill tala om ett budskap. Hon har heller inte fått veta av regissören hur han tänker kring de religiösa utspelen, som den mening han lägger i hennes mun i filmen: ”Naturen är Satans kyrka. Vinden är hans andetag.” Hon respekterar von Triers vägran att förklara. Hennes stora konstnärsskap är att uttrycka något utan att riktigt förstå.

Däremot hoppas hon ha kunnat provocera likgiltigheten genom sin medverkan i filmen. I sitt tal som hon höll i Cannes sedan hon fått utmärkelsen tackar hon både sina barn och sin pappa. Till sin pappa säger hon: ”Hoppas du är både stolt och chockad.” Dessa ord, menar hon i intervjun, är en hyllning till Serge Gainsbourgs förmåga att provocera. Så innerst inne verkar hon också vara en rebell – fast med små gester och skickligt framlockat av intervjuaren Taddei.

USA-Frankrike (2)
USA-Frankrike (2) 150 150 Tomas Lindbom

Igår deltog jag som stolt pappa vid  min dotters s k graduation vid San Fransisco State University. Alla studenter som under året tagit examen vid universitet – och de var över 2 000 – samlades på ett fotbollsstadiums matta med föräldrar och vänner på läktarna runtom och fick motta diplom. Vi alla lyssnade också bl a till tal från skolans rektor, en berömd före detta baseballstjärna och en framgångsrik advokat som enligt presentationen aldrig förlorat ett mål i rätten.

Det franska och amerikanska universitetssystemet skiljer sig ju åt på flera punkter och enligt alla mätningar till de amerikanska universitetens fördel. Studieresultaten är i varje bättre om man jämför de bästa amerikanska och de bästa franska universiteten. Förklaringarna kan vara många men ett nyckelord är, tror jag, flexibilitet. Den postmoderna världen belönar förändring och det franska samhället, inklusive utbildningsvärlden, belönar mer tradition. Den amerikanska flexibiliteten handlar också om anpassning till en etnisk mångfald som märks när man ser ut över dessa två tusen studenter på stadion. Minst hundra kineser eller sydostasiater  tog igår sin universitetsexamen vid San Fransisco State University. Och det fanns studenter från alla världens kontinenter.

Mest fascinerande är universitetets förhållande till samhället. Rektorn talade hela tiden om de etiska och politiska värderingarna som universitetet stod för. Han framhävde starkt frågan om social rättvisa och kampen för ökade mänskliga rättigheter. Den högre utbildningen har uppenbarligen i detta land syftet att påverka samhället. Det handlar inte bara om att stödja de vetenskapliga framstegen i rationell mening. Diplomerade från San Fransisco State University har också ett uppdrag att gå ut i världen och göra den bättre.

Europa och USA verkar skilja sig åt på denna punkt. God bless America säger den amerikanska presidenten. Vive la république, säger den franska. Och den franska republiken skulle aldrig tillåta en präst att tala på en examensdag i ett franskt statligt universitet men det skedde här i San Fransisco.

Om denna blogg

Fransk samhällsdebatt är både bred och djup. Den innefattar filosofi, kultur och politik. Den är också intensiv och utan uppehåll. Från skolstarten i början av september och fram till nationaldagen den 14 juli pågår ett ständigt utbyte av tankar, idéer och konkreta förslag inom detta breda fält.

Jag startade min blogg 2009. Debatten är lika intensiv på 2020-talet som tidigare. Visst skiftar den karaktär. Nya perspektiv framträder och därmed nya konflikter. Samtidigt finns vissa politiskt-filosofiska grundtankar kvar. Politiker brukar fortfarande i sina tal referera till franska revolutionens paroller frihet, jämlikhet och broderskap men med tillägget sekularism (laïcité). Jag gläder mig om du vill följa med i det franska åsiktsutbytet genom att läsa mina blogginlägg.

Arkiv

RSS-flöde

För dig som vill ta del av mina inlägg genom ett RSS-flöde är det möjligt. Använd då url-en https://www.lindbompafranska.se/feed/.