Lindbom på franska

Det är ju löjeväckande när tidningar skriver efter en Agendadebatt mellan Reinfeldt och Sahlin att ”det hettade till ordentligt”. Varför inte säga som det är: Svenska politiker är livrädda att tappa ansiktet och blir därför så tråkiga att få ens kommer ihåg att debatten  ägt rum när den bryts för nästa program. I Frankrike är det annorlunda. Jag såg debatten igår kväll i franska statliga TV:ns motsvarighet till Agenda, A vous de juger. Den pågick i nästan tre timmar och den var galen.

Studion var uppbyggd med två bord. Vid det ena satt de grönas toppkandidat, den gamle 68-revolutionären Daniel Cohn-Bendit som alla borgerliga på den tiden trodde var köpt av Moskva men som var en gudabenådad bråkstake och folklig ledare. Bredvid honom satt Marine Le Pen, dotter till Jean-Marie Le Pen och den nya ledaren för Nationella fronten. Hon är lika farlig som sin pappa och nästan lika oförskämd men också precis lika charmig när det passar. Vid samma bord satt också högerextremisten Philippe  de Villiers, en adelsman på drift ut i öknen till höger. Han representerade Libertas men lät precis som vanligt. Skrek mest när han talade och då såg han verkligen otäck ut. Vi detta bord satt också den vänlige Francois Bayrou som representerar MoDem, ett centerparti som vill alla väl men just därför aldrig får något inflytande. När han talade tog UMP:s generalsekreterare, som satt vid andra bordet, fram en broschyr och läste för sig själv ur den.

Vid andra bordet satt då UMP:s, dvs Sarkozys partis ledare, Xavier Bertrand. Han är en kort och massiv sluggertyp utan besvärande finesser eller intellektuella karaktärsegenskaper. Bredvid honom satt Jean-Luc Melanchon, en vänstersocialist med mer teoretisk framtoning men utan större möjligheter till framgång i valen. Där satt också den nya kelgrisen hos det  franska folket, trotskisten Olivier Besancenot och så socialistpartiets nya generalsekreterare Martine Aubry. Ja, hon lämnade debatten tjugo minuter före slutet utan förklaring. När slutrundan skulle genomföras hade socialistpartiet alltså ingen representant kvar i debatten.

Detta startfält borgade för en rolig debatt och så blev det förstås. Den var dessutom helt kaotisk. Alla franska TV-debatter är mer eller mindre kaotiska men denna var även i fransk bemärkelse något utöver det vanliga. Cohn-Bendit blev mot slutet så trött på sina bordskamrater Le Pen och de Villiers att han helt sonika bytte bord och satte sig bredvid Besancenot. Det var ju en stol ledig eftersom Martine Aubry hade lämnat studion. Flera av debattdeltagarna, särskilt kamraterna på yttersta högerkanten avbröt konstant alla talare och programledaren vädjade oavbrutet om tystnad så att det gick att höra den som hade ordet. 

Slutet var som ett crescendo. Programproducenten hade bestämt att en representant för undersökningsföretaget TNS Sofres skulle få presentera en dagsfärsk mätning av väljarsympatierna inför söndagens val. Det visade sig att de gröna under sista veckan ökat några procent och gått om mittenpartiet MoDem. Detta gjorde MoDems ledare, den prydlige Francois Bayrou, helt rasande mot TV-ledningen som släppt fram siffrorna och Marine Le Pen insinuerade att det var President Sarkozy som låg bakom undersökningen. Den visade nämligen också dåliga siffror för Nationella Fronten. Den stackars statistikern såg olycklig ut, stammade fram några data utan att någon kunde höra ett ord. Fascisterna gormade, Bayrou fäktade med armarna medan Besancenot och Cohn-Bendit förde ett privat samtal vid sitt bord. Det jag hörde var programledaren Arlette Chabots upprepande invektiv mot debattdeltagarna:”Detta är oförskämt vad ni säger. Detta är oerhört. Tittarna hör ingenting. Låt en person tala åt gången”

I denna kakafoni avslutades debatten och Arlette Chabot hoppades att den varit klargörande. Jag hörde knappt någonting men underhållande var det och budskap överförs ju främst genom kroppsspråk och känslor och mindre genom ord. Så varför inte, kanske är de franska valdebatterna mer upplysande än de svenska.

Det pågår förstås en EU-valkampanj också i Frankrike och en utomstående vore böjd att tro att den är mer vital och intensiv än i Sverige. Nej, även i Frankrike är den sval och ofokuserad. 

Senaste väljarmätningen, presenterad i Le Mondes söndagsnummer, pekar på ett valdeltagande som möjligen kan krypa lite över 40%. Väljarna är splittrade och det beror dels på avsaknaden av tydliga valfrågor och dels på den traditionella splittringen i alla val. Frankrike har normalt majoritetsval med två valomgångar, där den andra valomgången genomförs  mellan de två starkaste kandidaterna om ingen kandidat, president eller ledamot i nationalförsamlingen eller borgmästarkandidat, har fått mer än 50% av rösterna i den första. I alla de valen brukar splittringen visa sig i att många väljare stöder kandidater på ytterkanterna. Så är det också nu i Europavalet med skillnaden att det inte blir någon andra valomgång. Enligt TNS Sofres undersökning stöder ungefär 60% någon av partierna inom det s k demokratiska fältet, dvs socialisterna (20%), MoDem (13%) som är ett centerparti lett av Francois Bayrou och UMP (26%), Nicolas Sarkozys parti. Drygt en av tio väljer ett grönt alternativ och resten, knappt tre av tio, stöder ytterlighetspartier till vänster (16% av väljarna) och till höger (10%). 

UMP är starkare än socialisterna som lär få svårt att nå mycket högre än 20%. Det kommer ytterligare att försvaga en redan skör ställning för Martine Aubry i ett sargat socialistparti. Hon lyckades i förra veckan skapa (tillfällig?) försoning med Ségolène Royal som efter den knappa förlusten i striden om posten som partiets generalsekreterare i höstas legat i ständig fejd med sin gamla partikamrat och ministerkollega i Jospins regering från 1997 till 2002. Ett dåligt resultat i Europavalet kommer att öka spänningen och förmodligen leda till att Aubry ifrågasätts som presidentkandidat 2012.

Trotskisten Olivier Besancenot är populär bland fransmännen i dag men hans Nouveau Parti Anticapitaliste är bara ett av  flera partier på vänsterkanten som samlar röster. Hans framgång kan komma i presidentvalet. Inför valet 2007 gav en fransk journalist ut en satirroman som före valet beskrev en valrörelse där Besancenot slutade som president. Alla tyckte boken var dråplig och elak mot de etablerade politikerna men ingen tyckte självfallet att bokens slutkapitel med trotskisten i Elyséepalatset hade någon trovärdighet. Men, men… i dag ligger Besancenot bara 8% efter Sarkozy i popularitetsmätningarna. Fransmän älskar att ta ut svängarna i sina politiska val. Varför inte en trotskist i vår?

De franska väljarna har lika svårt som de svenska att hitta fram till de frågor som berör kring Europavalet. Särskilt ointresserade är de väljare som röstade nej till konstitutionsförslaget för några år sedan. Men flera av de ledande politikerna pekar på ett tydligare sätt än de svenska på Europas roll i världen och behovet av en europeisk samling, inte minst i dessa kristider. Och så gäller alltid frågan om höger eller vänster i Europa. Fransmän tänker bipolärt i politiken i större utsträckning än svenskar. Det är därför som MoDem har så svårt att göra sig gällande när det blir skarpt läge i valen. Och många tvekar inte att rösta på mer utrerade kandidater. Som sagt, Olivier Besancenot tränar för presidentvalet 2012 och några trotskister kan han säkert få väljarna att rösta in i parlamentet i Strasbourg och Bryssel.