Monthly Archives :

september 2009

Smutskastning i gyllene salar
Smutskastning i gyllene salar 150 150 Tomas Lindbom

Fransk politik styrs ifrån magnifika palats i Paris. Möblemanget är från 1700-talet och väggar och tak är dekorerade med bladguld. Moderna presidenter påminner till en del om den gamla regimens kungar före 1789. Inte konstigt heller att den aktuella rättegången om falska listor och förtal i Clearstreamhärvan hålls i samma sal som utredde drottning Marie Antoinettes skuld mot franska folket och som ledde fram till en fällande dom och så småningom avrättning med giljotin.

Stiliga och välskräddade presidenter och andra höga politiker talar väl till folket från trappan utanför Elyséepalatset. De för sig elegant och gör svepande men balanserade rörelser med sin välmanikurerade händer. Dessa händer är samtidigt smutsiga av skumma affärer som återkommer med jämna mellanrum. Den aktuell affären Clearstream handlar om maktkampen mellan Nicolas Sarkozy och President Chiracs siste premiärminister, Dominique de Villepin. Sarkozy är helt övertygad om att Villepin är den skyldige som ligger bakom de falska listor på personer som skulle haft konton i detta finansbolag enbart uppbyggt för företag och med avsikt att göra skumma affärer. Detta sa han öppet för några dagar sedan i en  fransk TV-intervju från New York

Sarkozy hatar Villepin. De har stått på var sin sida i den interna maktkampen som pågått i många år. Bakom står Jacques Chirac som också är svuren fiende till den nye presidenten men som det är svårt att nagla fast i denna affär. Villepin är dock en tillräckligt stor politiker för att vara värd en vendetta och dessutom inte äldre än att han skulle kunna ställa till nya problem för Sarkozy i 2012 års presidentvalskampanj.

Sarkozy har flera interna strider bakom sig inne i sitt eget parti. Han svek Charles Pasqua när han som 28-åring erövrade borgmästarämbetet i Neuilly från denne äldre gaullist och dessutom mentor och fadersgestalt. Sarkozy avslöjade också en korruptionsskandal riktad mot Alain Juppé, en annan gaullist som var Chiracs förste premiärminister efter segervalet 1995. Sarkozys kampanj genomfördes med skicklig research av flera av de män som i dag sitter på centrala poster i regeringen eller i Elyséepalatset. Alain Juppé, en hyperbegåvad men knappast folklig politiker har aldrig lyckats nå de höga höjderna i politiken efter Sakozys avslöjanden om hans korruption i mitten av 90-talet.

Varje fransk president har sina affärer. Förmodligen skulle ingen nå toppen utan att smutskasta sina värsta opponenter. Nicolas Sarkozy har inte bara smutskastat andra. I Clearstream blev han själv smutskastad eftersom han fanns på de falska listor som blev offentliga 2004 och som skulle diskreditera honom och göra honom omöjligt som presidentkandidat. Nu ger han igen med all den kraft han besitter, med sina skickliga advokater och med presidentämbetet som ett moraliskt stöd i ryggen. Men han måste vinna slaget. Villepin måste bli dömd för olaglig manipulation. I annat fall kommer hans position att försvagas och Villepins förstärkas så mycket att 2012 års val inte längre kan bedömas som en kassaskåpssäker seger för den sittande presidenten.

Sarkozy talar från New York
Sarkozy talar från New York 150 150 Tomas Lindbom

President Nicolas Sarkozy söker som alla Frankrikes presidenter att bli hela folkets ledare. Han har mer målmedvetet än sina föregångar sökt bredda regeringen och göra troligt att även den moderata vänstern ska känna sig hemma under hans paraply. Hans ansträngningar  inrikespolitiskt ger honom föga poäng. Senast misslyckas han med förslaget om skatt på koldioxidutsläpp som nu manglas ner till oigenkännlighet i nationalförsamlingen, även av hans eget parti. Därför arbetar han istället målmedvetet med att bli Frankrikes inflytelserika ledare i världen.

För närvarande är han i New York. Denna resa är den längsta i tid räknat sedan han blev president. Hans möte kring klimatfrågan med världens ledare har inte givit mycket utdelning. USA och Kina är inte överens med honom om klimatmålen. Sarkozys förslag om ett tak för bonusar i företag möter inte heller något gillande från Barack Obama.

Det finns anledning att rikta skarp kritik mot Nicolas Sarkozy på en rad områden. Han bidrar snarare till att klyftorna i det franska samhället ökat. Hans invandringspolitik är hård och bitvis cynisk. Häromdagen lät han sin invandrarminister Eric Besson brutalt rensa i ett flyktingläger nära Calais.

På andra områden finns det skäl att försvara honom, Det gäller när han i vissa  ekonomiska och sociala frågor talar för en europeisk linje i motsats till övriga kontinenter. Han står upp för en mer progressiv miljöpolitik än många av de andra stormakterna. Han drivs av en stark vilja att stödja vanliga människor när de råkar illa ut i spåren av finansbolagens härjningar. Han försvarar också i stor utsträckning en socialt inriktad politik med höga skatter och välfärd. I jämförelse med övriga världen är han en röst för en europeisk ansvarsfull social och ekonomisk politik.

Det är ofta helt omöjligt för en fransk president att bli populär på sin inrikespolitik. Missnöjet gror snabbt i den franska befolkningen och strejker bryter ut varje höst och pågår till följande vår. Sarkozy gör som Chirac, Mitterand och de andra. Talar hellre på den internationella scenen i Frankrikes namn. Anstränger sig att få fransmännen att känna sig lika stora och mäktiga som USA:s och Kinas folk. Lyckas han med det kan han inhösta sköna poäng i kommande väljarmätningar.

Cohn-Bendit visar vägen politiskt
Cohn-Bendit visar vägen politiskt 150 150 Tomas Lindbom

Den statsägda franska TV-kanalen France 2 har ett suveränt politiskt program, A vous de juger, som sänds en torsdag i månaden. Som Agenda men fyra gånger så långt och med ett politiskt innehåll som griper tag i tittaren timme efter timme. Jag springer ut i köket för att göra lite kaffe efter två timmar men håller köksdörren öppen så jag inte missar några repliker. Den rutinerade programledaren Arlette Chabot tänker på tittarens behov av begriplighet och (!) avstår från alla fördummande frågor. Det ligger faktiskt ingen motsättning i det.

Igår kväll var den gröna politiska stjärnan Daniel Cohn-Bendit huvudgäst. Han ledde de gröna till en stor framgång i Frankrike i samband med Europavalen i juni månad men han vägrar att ställa upp som presidentkandidat. “Jag är bra i kampen för Europa men jag skulle bli en dålig president i Frankrike”,  säger han. Han vill inte ikäda sig den franska presidentrollen av att vara den enda som kan och vet hur landet ska styras. Han vill inte heller ikläda sig frack och ordnar som presidenter måste göra  vid vissa tillfällen, ja, inte ens sätta på sig en slips. “Jag äger ingen slips”, säger röde Danny som han kallades under sina revolutionsår på 60-talet.

Under programmet tog han ställning för det ekologiskt hållbara samhället i en kortare debatt med socialisten och förre utbildningsministern Claude Allègre, en riktig gammaldags socialist som låter tillväxten överordnas miljöhänsynen. Efter en kvarts holmgång var Allègres argument från industrisamhällets tid söndersmulade.

Debatten med den unge socialisten Manuel Valls blev däremot ett intressant samtal som ger verkligt hopp för europeisk vänster. “Vi behöver en bred vänstersamling för ett synsätt präglat av ekologiskt, socialt och demokratiskt tänkande”, slog Cohn-Bendit fast flera gånger under kvällen och Manuel Valls var helt med på noterna. De nuvarande partierna behöver inte läggas ner men samlingen ska inte byggas på förhandlingar mellan partierna utan i en vilja från vänstersinnade personer från olika miljöer och partier att skapa en ny modern vänster som kan erbjuda människor ett alternativ till Sarkozy. Vem som blir presidentkandidat 2012 vet vi inte i dag, sa också Manuel Valls. För honom var det en möjlighet att i en ny och fräsch samling skapa en jordmån för nya kandidater att växa upp. Det var ett samtal med framtidshopp mellan två i sinnet unga politiker.

Nicolas Sarkozy drev i valrörelsen temat “arbeta mer för att tjäna mer pengar”. Nu rasar en debatt i Frankrike om det ökade antalet självmord kopplat till arbetslivet. Cohn-Bendit attackerade med kraft den franska presidentens effektivitetsfilosofi och menade att arbetsmiljöfrågorna nu måste bli en viktig fråga för vänstern. Vår effektivitet i samhället måste också handla om att skapa mänskliga förhållanden på arbetsplatsen, var hans budskap.

Höstens stora skandal
Höstens stora skandal 150 150 Tomas Lindbom

Den politiska hösten i Frankrike lovar att bli het. Mycket kommer att hända som vi ännu inte känner till men den juridiska processen kring den s k Clearstreamskandalen kommer att följas intensivt av media och det franska folket när den startar den 21 september. Två av huvudkaraktärerna i detta drama är President Nicolas Sarkozy och förre premiärministern, Dominique de Villepin.

Clearstream är ett finansbolag med säte i Luxemburg och inriktat på clearingverksamhet med banker och stora företagsaffärer. Skandalen kring Clearstream har många bottnar men den politiska och juridiska delen handlar om att listor med kända politiker och affärsmän började cirkulera under 2004 och att dessa personer på listorna skulle ha sysslat med penningtvätt och andra oegentligheter för att skaffa sig ekonomiska fördelar. Bland namnen återfanns bl a dåvarande finansministern Nicolas Sarkozy.

Snart visade det sig att listorna var falska och misstankar väcktes mot främst dåvarande premiärministern de Villepin som under den tiden hade ambitioner att bli högerns presidentkandidat istället för Sarkozyvid valet 2007. de Villepin har förnekat all inblandning i Clearstreamaffären men kommer nu att sitta på de anklagades bänk i rättegången i Paris om någon vecka.

Sarkozy och de Villepin har aldrig varit såta bröder och är i dag bittra fiender. I bakgrunden har de Villepin stöd av förre presidenten Jacques Chirac men denne kan inte hjälpa till i någon större utsträckning. Honom väntar också rättegång så småningom för mutanklagelser och andra ekonomiska brott som han påstås ha utfört under sin tid som borgmästare i Paris. Sarkozy har däremot en riktig tungviktare som sin företrädare i förhandlingarna, hans vän och en av Frankrikes främsta advokater, Thierry Herzog. Stor och massiv och en vilde i rättssalen. Han lär inte ha tagit en enda semesterdag i sommar för att tillräckligt kunna förbereda sig för det som kommer att bli slaget mot de Villepin och dennes försvarare.

Det kommer framförallt att avgöras hur dessa falska listor kommit i omlopp och vilka som stått bakom det. Fyra personer är åtalade för att rent konkret ha utfört handlingarna men bakom dem menar åklagaren att de Villepin funnits som regissör.

För Nicolas Sarkozy kan höstens domstolsförhandlingar bli den fråga som kan lyfta honom i popularitetsmätningarna. Han har i jämförelse med den förre premiärministern uppfattats som buffligare och kanske också med ett visst mått av skamfilat moraliskt rykte. Dominique de Villepin däremot var utrikesministern som sa nej till invasionen i Irak och premiärministern med en mer liberal och tolerant framtoning mot marginaliserade samhällsgrupper. En man som gärna uppträder i litterära TV-soffor och skrivit en tung biografi i flera band om Napoleon Bonaparte. Helgonglorian över den ädle ädlingen börjar verkligen att hamna på sned och en dom i Clearstreamrättegången gör honom förstås död som framträdande politiker och intellektuell för lång tid framöver.

Åk till Normandie
Åk till Normandie 150 150 Tomas Lindbom

Jag älskar Normandie, särskilt kusten och särskilt de små fiskebyarna. Nåja, de gamla fiskebyarna är förstås invaderade av ett annat slags folk även här. Av parisare som köpt sommarhus eller hyrt in sig i någon av alla våningshus som ligger med utsikt över havet. Det finns liksom inte plats för röda stugor med vita knutar för alla fransmän som vill ha ett fritidsboende. Eller av turister av alla slag och från olika länder.

Trots invasionen från Paris och från den övriga världen har många av dessa byar behållit sin charm. Och de är inte varandra lika. En del är påfallande karga och skillnaden mellan Deauville och Cabourg är stor.

Deauville är drottningen av Normandie. Här känns det som någon borstat trottoarerna rena med nagelborste. Varenda gatsten lyser. Stan andas överklass. Affärerna säljer den mest exklusiva chokladen och du kan handla märkeskläder precis som i de mest välbeställda kvarteren i Paris. Nere på stranden promenerar rika parisare på träplankorna som är utlagda över stenbumlingarna vid vattnet. Och så tronar det berömda Casinot vid strandvägen.

Cabourg ligger en bit söderut på väg mot Bretagne. Cabourg är ingen vacker by. Den saknar en naturlig stadsplanering. När jag promenerar där undrar jag hur jag ska hitta rätt väg trots att byn är liten. Cabourg har en pärla och det är Grand Hôtel. Den ligger precis vid strandbrynet. Jag minns en novembersöndag när jag åt skaldjursbrunch i hotellets matsal med gigantiska fönster som vetter mot havet. Atlanten brusade, vågorna slog höga och där inne satt vi och njöt av havets frukter.

Cabourg heter Balbec i Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt. Här bodde Proust själv men han låter berättaren Marcel i romanen besöka Cabourg och bo på hotellet med sin mormor. Det sker i den andra delen. Det är på stranden framför Grand Hôtel som han ser gruppen av unga flickor i blom – en grupp av friare, fräckare flickor från en samhällsklass som han dittills inte stiftat bekantskap med men som fascinerar honom. Det rör sig om flickor men förebilden är förstås ett gäng killar eftersom Proust själv var homosexuell men låter Marcel i romanen vara attraherad av kvinnor.

Cabourg och Deauville är värda ett besök. Cabourg för Prousts skull. Deauville för lyxens skull och för voyeurismen kring det mondäna i Frankrike. En nog så lustig sysselsättning att studera franska överklass i full frihet.

  • 1
  • 2