Lindbom på franska

Igår kväll dog Bernadette Chirac i en ålder av 93 år. Hon var änka efter president Jacques Chirac som regerade 1995-2007. Hon var engagerad hustru och mor till de två döttrarna men hade framförallt en rad uppdrag inom såväl den regionala politiken och i det civila samhället i stort. Hon stod politiskt till höger om sin man som trots att han representerade högern i Frankrike ändå hade en åskådning som var socialkonservativ, nästan socialdemokratisk. Han var inte heller sprungen ur en adlig familj som hon och inte heller aktiv, troende katolik som hon.

Bernadette Chirac spelade en roll i de inre kretsarna av det högerparti som i dag kallas Republikanerna. Hon agerade i kulisserna för vilka politiker som hennes man skulle omge sig med. Jacques Chirac kom att starkt misstro sin efterträdare Nicolas Sarkozy. Bernadette arbetade hårt för att minska konflikten mellan de båda och ena dessa två falanger inom partiet. Sarkozys position till höger om maken Jacques tilltalade henne.

Bernadette Chirac hade en god utbildning. Hon träffade sin man på elitskolan Sciences Po i Paris, även om hon senare lämnade skolan utan examen för att gifta sig och stötta sin man i hans politiska karriär. Hon representerade en generation kvinnor som i en mening levde genom sina män men som i den rollen gjorde viktiga politiska insatser. Hon fick också så småningom en tung förtroendevald position i en fransk region.

De franska presidentfruarna under femte republiken har för det mesta varit karaktärer med inflytande i samhället. General de Gaulles hustru var tillbakadragen och ägnade sig huvudsakligen åt familjen. Alla övriga har haft egna karriärer eller spelat en politisk roll som hustrur till presidenterna. Det gäller inte minst Brigitte Macron som anses ha ett betydande inflytande i Elyséepalatset även om hon inte utåt ger politiska uttalanden. Det skulle inte heller accepteras av franska folket.

Kommunalvalet i Frankrike i mars i år signalerade en viktig förändring som pågår kontinuerligt i fransk politik. I de utsatta förorterna stärker den yttersta vänstern sin ställning. Sju kommuner med en befolkning på mer än 30 000 invånare styrs numera av Det Okuvade Frankrike. Största framgången fick rörelsen i Parisregionens nästa största stad, Saint-Denis med cirka 150 000 invånare, där den nye borgmästaren Bally Bagayoko uppnådde mer än 50 procent av rösterna redan i den första valomgången. Valdeltagandet var lågt som i alla utsatta förortsområden men resultatet är ändå tydligt. Det okuvade Frankrike går framåt i den här typen av fattiga och invandrardominerade kommuner.

Det har skrivits mycket om det fotarbete som valarbetare genomfört för att stärka rörelsens ställning i dessa folkliga kommuner. Le Figaro har gjort ett längre reportage i Lille, i Montpellier och Saint Denis och funnit hur metodiskt valarbetarna gått till väga. De söker upp väljarna, gata för gata, ser till att deras adresser stämmer med officiella uppgifter och att de har rätt officiella papper för att kunna gå och rösta. De organiserar fester och umgås med dem som bor även i de mest svårtillgängliga kvarteren. Det finns områden i dessa kommuner där andra partier inte vill befinna sig av rädsla för mobbning, stenkastning eller annat som är obehagligt. För högern och mitten är det som att ge sig in i ett fiendeland men även socialisterna drar sig för att göra valbesök i vissa områden. Det Okuvade Frankrike däremot är en del av dessa kommuners sociala liv.

Det har uppmärksammats i ett flera reportage och i tv-kanaler om hur drogförsäljare i Saint-Denis gjort påverkande insatser för Bally Bagayoko. Hans förslag om att beröva den lokala polisen sina tjänstevapen har setts som positivt och rimligen varit en anledning till att just dessa personer också engagerat sig i valrörelsen.

Det framkommer i reportaget i Le Figaro hur Det Okuvade Frankrike blivit en allierad till människor i dessa förorter. Misstron och även hatet mot de andra partierna är stort. Det Okuvade Frankrike utnyttjar detta genom att öppet stödja en politik som i namn av Det nya Frankrike vill stärka invandrarnas kommuniteter men också visa hur de på sikt kan bli en dominerande kraft i landet. Jean-Luc Mélenchon har i tal förklarat hur samhällen förändras historiskt med ny invandring och nya befolkningsgrupper. Han håller upp bilden för dessa invandrare att i framtiden kan de bli en dominerande faktor i Frankrike.

Ju mer Det Okuvade Frankrike driver på budskapen om det nya Frankrike och dess konsekvenser och lyckas vinna val i förorter desto oroligare blir den traditionella delen av befolkningen. Det gäller etablissemanget och det gäller Nationell Samling och deras väljare. I helgen skedde upplopp i flera franska städer efter fotbollslaget Paris Saint-Germains seger i Champions League-finalen. Jordan Bardella pekade på att bara hans parti kan bringa ordning i ett land som ofta drabbas av den här typen av kravaller. Han behöver inte ens säga ordet invandrare. Han får inte heller några indignerade frågor från mediekanalernas journalister som till största delen i sina åsikter representerar mitten i fransk politik.

Det Okuvade Frankrike tar lugnt på det faktum att stora delar av politiker- och medieetablissemanget rasar mot vissa uttalanden från dess ledare. Rörelsens bygger från grunden, från dem som känner sig utestängda från övriga samhället. Där finns kraften och raseriet. Det kan räcka långt när Mélenchon driver sin valrörelse för presidentvalet om ett år. Det är på ytterkanterna som den politiska viljan verkar vara som störst och möjligen ännu större runt Det Okuvade Frankrike än runt Nationell Samling.

Ingen var förvånad. Igår kväll spelade Paris Saint-Germain final i Champions League mot Arsenal. Visserligen gick matchen i Budapest men hemmaarenan Parc des Princes i sydvästra Paris fylldes med supportrar som jublande kunde se på storbildsskärmar hur deras lag till slut vann på straffar. Sedan bröt bråken ut – trots vinsten – men det skedde inte inne i stadion utan utanför arenan och på Champs Elysées. Över fyra hundra i Frankrike greps av poliser varav nästan tre hundra i Paris. Istället fick supportrarna som befann sig på Parc des Princes stanna kvar för att inte öka trycket på våldet utanför.

Detta är, konstaterar sociologen Jérôme Fourquet i en artikel i Le Figaro, inget ovanligt. Han konstaterar att den relativt nyskapade klubben Paris Saint-Germain dragits med huliganism sedan nittiotalet. Periodvis har konflikten även funnits internt mellan olika grupperingar bland de egna supportrarna. Ofta har det då handlat om vänster- mot högerextremister. Periodvis har laddningen uppstått mellan invandrare och unga män med helfransk bakgrund.

Gårdagskvällens upplopp förefaller ha initierats av våldsamma grupper som tar tillfället i akt att skapa våld när många människor, inte minst ungdomar, rör sig i städerna. Polisen finns alltid på plats och är ett mål för mycket aggression. De står där med sina skyddskläder och masker och gör attacker med batonger och sprider tårgas för att skingra grupper som kastar sten mot bilar eller butiksfönster.

Ett upplopp som igår kväll påminner därför om bråk som uppstår på nationaldagen den 14 juli men också under Halloween och numera även när människor vill dansa och sjunga på den kvällen i juni när solen håller sig uppe som längst. Denna festkväll skapades av  kulturministern på 1980-talet, Jack Lang men har nu spårat ur. Folk vill inte längre sjunga och dansa på gatorna när vissa våldsbenägna ungdomsgrupper rör sig runt omkring dem och förstör.

Våldet finns alltid och traditionen är lång. Om tio år kommer våldet kanske att ta sig andra uttryck. Det intressanta är att så många ungdomar som förefaller långt ifrån att själva utföra våldshandlingar rör sig obesvärat på gatorna när polis och mobben attackerar varandra. Jag tittade på videoklipp igår kväll från Paris. Det såg ut som många inte brydde sig om att de befann sig intill obehagliga våldsscener. Det besvärande är att barnfamiljer inte kan röra sig ute och fira på kvällen. Inte heller de som passerat 30 år. Min drygt 40-åriga dotter valde att inte gå bort på fest igår kväll av rädsla att vid hemgång hamna i en kravallsituation.

Frankrike är landet som kontinuerligt drabbas av våld på gatorna. Det är förstås helt förkastligt men lär sannolikt aldrig kunna hindras. Många pekar i dag på den stora invandringen som orsaken. Den har utlöst de nuvarande våldsinslagen i landet. Dock: utan invandring hade våldet riktat sig mot andra motsättningar. Franska revolutionen var blodig men utan algerier i aktion. Landet är ofta delat i oförsonliga grupper och dessa grupper ser våldet som en del av lösningen på konflikterna.

Efter valet till EU-parlamentet våren 2024 hände något i fransk politik. Presidenten utlyste nyval till nationalförsamlingen och förlorade i det valet alla möjligheter att vara en aktör av betydelse på det inrikespolitiska planet. Valet ledde till att ledamöterna i den nyvalda församlingen delades upp i tre lika stora grupperingar; vänstern, mitten och ytterhögern. Macron förlorade förmågan att genom sin regering driva igenom reformer i parlamentet och han avverkade två nya premiärministrar på kort tid. Den tredje, Sébastien Lecornu, har suttit längre och sitter fortfarande kvar men utan någon som helst förmåga att reformera landet.

Lecornu lyckades med viss försening in på det nya året genomdriva en budget för 2026 men denna budget blev en kompromiss av sällan skådat slag. De besparingar som krävdes för att åtminstone bromsa budgetunderskottet genomfördes aldrig. Nu ägnar sig Lecornu åt att driva en fråga som rör rätten till dödshjälp. Det är i ock för sig en viktig fråga men knappast av stor dignitet i den politiska striden mellan de olika blocken utan snarare en fråga där det förtroendevalda röstar efter sitt samvete.

Regeringen är mer anonym än på länge. Premiärministern är säkert duglig men har en blek framtoning och är något så ovanligt som en ledande politiker utan ambition att bli president. Frankrike lider av stora problem, inte minst ekonomiska. Arbetslösheten stiger men framför allt är budgetunderskottet allt mer skrämmande i sin storlek. Migrationsfrågan klyver befolkningen liksom rättsfrågorna. Polariseringen ökar mellan vänster och höger och mellan olika befolkningsgrupper. Ett splittrat land med några stora grupperingar som inbördes tänker helt olika. En stor grupp av vänsterväljare, inte minst muslimska invandrare, som upplever att de befinner sig i ett utanförskap. En stor grupp som fångats upp av Nationell Samling i städer och byar runt om i landet och som anser att lag och ordning och försvar för det traditionella Frankrike är de viktigaste ämnena inför det kommande presidentvalet. Slutligen en övre medelklass, främst i storstäderna, som i huvudsak röstar på mittenpartier och som tänker mer globalt, mer marknadsekonomiskt och även engagerar sig i de gröna frågorna.

Nationalförsamlingen har efter nyvalet 2024 delats in i tre grupperingar. Dessa motsvaras i hög grad av läget bland väljarna i dag. Hur ska då en president som väljs 2027 samla ett folk som är så splittrat? Det blir en av de avgörande frågor som kommer att sysselsätta politiska kommentatorer och partiernas spinndoktorer under det närmaste året. Fram till dess får Frankrike antagligen leva med en president och en regering som inte förmår agera, inte förmår genomföra betydelsefulla förändringar i landet.

Patrick Bruel är ett stort namn i Frankrike. Han har i decennier varit en riktig stjärna inom show business och uppträtt på de stora scenerna i främst den frankofona världen som sångare men också som komiker i filmer och tv och på teaterscenen. Nu står han inför anklagelser från uppemot ett trettiotal kvinnor som förklarar sig utsatta för olika former av sexuella trakasserier, i vissa fall rena våldtäkter. Bruel nekar till alla anklagelser.

De har blivit flera under de senare åren, dessa berömda män som, oftast lång tid efteråt, blivit utpekade för sexuella brott mot kvinnor. Vi minns Dominique Strauss-Kahn som efter en påstådd våldtäkt mot en hotellstäderska i New York tvingades lämna en politisk karriär som troligen fört honom ända till presidentämbetet efter valet 2012.  Strauss-Kahn. har däremot aldrig blivit dömd i domstol för något av de brott som han anklagats för. En av de stora tv-personligheterna inom fransk nyhetsjournalistik, Patrick Poivre d’ Arvor, blev för några år sedan också anklagad för rader av sexuella trakasserier genom åren.  I hans fall har nittio kvinnor pekat ut honom för sexuella trakasserier i någon form. Inte heller han har blivit dömd i något enda fall. Och nu Patrick Bruel…

Patrick Bruel nekar alltså till alla vittnesmål som än så länge inte presenterats i domstol. En av de mer uppseendeväckande fallen rör hans kontakt med en 16-årig flicka som skedde 1991. Han var då själv 32 år. Flickan är i dag en känd tv-personlighet, Flavie Flamant. Kvinnan säger att Bruel utsatt henne för våldtäkt. Han själv påstår att det rörde sig om en helt vanlig, sexuell relation vilket hon däremot förnekar.

Rader av dessa anklagelser ligger långt tillbaka i tiden vilket gör eventuella rättsliga prövningar omöjliga att genomföra. Det finns dock starka krafter som söker driva fram domar mot kända personer som kan förmodas ha gjort brottsliga handlingar på det sexuella området. Den grävande sajten Mediapart står i centrum i denna affär kring Patrick Bruel som den gjort i en hel del andra spektakulära sammanhang. Mediapart är i Frankrike känd som en enveten grävande grupp av journalister under ledning av Edwy Plenel, i början av sin karriär en drivande redaktionschef på tidningen Le Monde. Mediapart har ett högt anseende i Frankrike men en del bedömare anser att sajten bygger sitt grävande arbete på en politisk agenda som delvis kan ifrågasättas. I fallet med Patrick Bruel handlar det dock mer om att låta kvinnor som vill berätta om sina traumatiska upplevelser får komma till tals.

Affären med Patrick Bruel skakar om Frankrike. Själva misstanken om en smutsig historia kring honom är laddad för ett folk som älskat honom i närmare femtio år. Han är en ikon inom populärkulturen som Patrick Poivre d´Arvor (PPDA) var för nyhetsförmedlingen i tv när det mediet stod på topp decennierna runt sekelskiftet. Och, kan man tillägga, Dominique Strauss-Kahn var för så många fransmän åren före presidentvalet 2012. DSK, som han kallades, sågs av fler än vänsterns väljare som en person med förmågan att föra landet mot en ljusare framtid när ekonomin började krisa och landet tappade i internationellt inflytande.

Historierna med DSK och PPDA visar att män på denna nivå döms hårt i opinionen men frias i domstol. Det kan tolkas på olika sätt. Det är inte osannolikt att detsamma kommer att ske med Patrick Bruel.