Pensionsreformen strular fortfarande
Pensionsreformen strular fortfarande 150 150 Tomas Lindbom

Emmanuel Macron befinner sig i ett läge under sin presidentperiod där alla hans reformförslag hindras. Inte enbart för att det finns en stark opposition mot själva förslagen i sig utan därför att det finns ett sådant motstånd i opinionen och i den politiska oppositionen. Han har stöd av kanske 25-30 procent av befolkningen och han har en majoritet i nationalförsamlingen men det är också allt. Hans och regeringens försök att genomföra pensionsreformen stöter på svårt motstånd och även om den till slut kan pressas igenom parlamentet kommer det att bli till priset av motsättningar på gatan, nya strejker och möjligen också ännu sämre opinionssiffror. I varje fall är det inget som tyder på att hans image stärks under 2020, snarare tvärtom.

För närvarande pågår ett utnötningskrig mot pensionsreformen i nationalförsamlingen. Det är främst vänsterpartiet La France Insoumise som på alla sätt försöker förhala processen att behandla regeringens reformförslag. Uppemot 40 000 ändringsförslag har lagts och det är självklart att det är ren obstruktion. Talmannen läste  upp exempel på ändringsförslag under plenum i nationalförsamlingen i förra veckan. I svensk översättning finns det rader av förslag där “inte” ska ändras till “icke”, “inte någon” till “ingen” och så vidare. Alla dessa förslag måste behandlas. Det är inte förvånande att processen drar ut på tiden. Dessutom obstruerar La France Insoumise på andra sätt. Partiet ställer olika ordningsfrågor som också försinkar arbetet

Parallellt med denna process har förhandlingarna med arbetsmarknadens parter gått i stå. Delvis anses det vara regeringens fel som inte har presenterat klara siffror på hur stort underskottet kommer att bli med olika alternativa förslag till finansiering av reformen.

Regeringen har nu antytt att den kommer att driva igenom hela eller delar av pensionsreformen med hjälp av paragraf 49:3 i konstitutionen. Det innebär att förslaget klubbas i regeringen och inte i parlamentet som endast kan väcka misstroendevotum. Det kommer inte att leda till att regeringen tvingas avgå. Det finns ingen majoritet för det i nationalförsamlingen. Macron har majoritet och även om vissa av hans förtroendevalda skulle avstå eller rösta emot i en misstroendeförklaring – högst osannolikt – finns det ändå andra ledamöter som kommer att avstå från att fälla en regering och utlysa en trolig konstitutionell kris.

Det är ändå problematiskt för Macron och hans regering att driva igenom pensionsreformen med hjälp av 49:3. Det ska inom parentes sägas att denna paragraf har nyttjats säkert ett femtiotal gånger under den så kallade femte republikens era, det vill säga sedan 1958. Senast skedde det vid några tillfällen under President Hollandes mandatperiod. Macron är dock  redan svårt märkt av anklagelserna om att vara en typ av kejsare med en auktoritär ledarstil. Han kommer att bli utsatt för än mer kritik och landet lamslås av nya strejker och demonstrationer om han försöker snabba på beslutsprocessen.

Det är smått obegripligt för många utländska observatörer när de ser hur Frankrike hela tiden brottas med denna form av obstruktion. Det rör sig dock om ett land som har en revolutionär tradition och en statsledning som också av tradition vill driva igenom sin politik snabbt och utan alltför mycket dialog med olika intressegrupper. När en politisk fråga är laddad så uppstår lätt denna konflikt. Det är som om revolutionsåren 1789-95 går igen. Mycket stämmer inte i den jämförelsen men det finns något i karaktärernas sätt att möta varandra som känns igen. Befolkningen i städer och byar runt om i landet lever ett helt annat liv jämfört med de grupper som bor i Paris och besätter olika poster inom statsledningen.

Hur ska nu detta sluta, frågar sig många. Sannolikt fortsätter också Frankrike att utvecklas i samma riktning som andra europeiska länder. Macron driver ju faktiskt ingen nyliberal politik. Hans pensionsreform går i viss mån att jämföra med hur det ser ut i ett land som Sverige. Det är också symptomatiskt att Sverige numera är ett svart skynke för den franska revolutionära vänstern.

När Macron har avslutat sin första mandatperiod 2022 kan han sannolikt ändå konstatera att en del av hans reformagenda kommit på plats. Frågan är till vilket pris. Möjligen ett än mer sårigt land med än större motsättningar. Om det vill sig riktigt illa kommer en majoritet att rösta på en annan kandidat än Macron i presidentvalet 2022. I så fall blir det Marine Le Pen. Den vänster som nu ställer till oreda för Macron dels i parlamentet och dels genom strejker och demonstrationer har inga utsikter att ta makten. Det är en ödets ironi att de grupper som under vissa korta perioder sedan 2017 verkat kasta landet in i en revolutionär omvälvande situation med långtgående konstitutionella konsekvenser inte har en chans att vinna ett parlamentariskt val. Marine Le Pen och hennes parti bidar lugnt sin tid, tjänar på att vänstern stökar i och utanför parlamentet och inväntar än bättre opinionssiffror.

 

Podden Bonjour Paris!
Podden Bonjour Paris! 150 150 Tomas Lindbom

Jag har drivit bloggen lindbompafranska i elva år. Många bloggare ger upp tidigare men jag har verkligen gillat att skriva om fransk kultur och politik, vecka efter vecka under dessa år. Nu startar jag tillsammans med författaren Britta Röstlund en podd. Kan inte lova samma livslängd men ambitionen finns att det inte blir en dagslända. Ämnet är i alla fall outsinligt. Träffa svenska frankofiler i Paris eller boende på annan ort men med ett hjärta i den franska huvudstaden. Låta dem berätta om sin relation till Paris. Besök

www.bonjourparis.se

Britta bor i en förort väster om Paris, sambo med två barn. Hon var tidigare chefredaktör för tidningen Tête à tête. Den vände sig främst till svenskar boende i Frankrike och svenska frankofiler i Sverige. Jag skrev regelbundet krönikor i tidningen. Det var så vi lärde känna varandra. Britta är i dag författare på heltid. Hon har publicerat två romaner på Norstedts och är på gång med sin tredje. Nu ska hon alltså göra en podd tillsammans med mig.

Bonjour Paris! släpps som podd i dag. Vårt första avsnitt är en intervju med författaren Birgitta Lindqvist som berättar om sitt skrivande och sin relation till tre kulturer; den svenska runt födelsestaden Örebro, den kinesiska och den parisiska. Paris är den kosmopolitiska staden där hon inspireras till att skriva om allt möjligt, inte bara texter med Parismotiv, säger hon. Det är sant. Paris är en mångkulturell stad där alla världens folk och kulturer samsas och därför är den så inspirerande för konstnärlig och kulturell verksamhet av alla slag.

Snart släpper vi ytterligare två avsnitt. Vi har intervjuat Göran von Sydow, chefen för Svenska Institutet för europapolitiska studier (Sieps) om EU med fokus på Frankrike och Sverige och Harald Friberg, en nestor i den svenska kommuniteten i Paris, bland annat under ett tiotal år direktör för Svenska klubben i stan. Vi planerar därefter att komma ut med ett nytt avsnitt per månad under terminerna.

Podden Bonjour Paris! skiljer sig från denna blogg genom sin blandning av ämnen. Inte bara Macron och strejker. I podden blandar vi berättelser om svenskars yrkesverksamma eller privata liv i den stora staden med tips på restauranger eller roliga affärer. Vi planerar ett avsnitt om turism och ett om viner som är populära bland parisarna. Plocka vilket ämne som helst och det finns en svensk som känner till det och kan berätta om det.

Gå gärna in redan i dag på vår hemsida

www.bonjourparis.se

och lyssna på det första avsnittet. Där kan du också prenumerera på vårt nyhetsbrev som kommer ut varje gång vi släpper ett nytt avsnitt.

 

 

Borgmästarkandidat lämnar kampanjen efter sexvideo på nätet
Borgmästarkandidat lämnar kampanjen efter sexvideo på nätet 150 150 Tomas Lindbom

Benjamin Griveaux är en av Emmanuel Macron första och närmaste medarbetare i La République en Marche! Tidigare socialist och erkänd fullblodspolitiker. Han utsågs, av Emmanuel Macron själv får man förmoda, till LREM:s kandidat till borgmästarposten i Paris. Valet äger rum om en månad och är avgörande för detta nya partis framtid. Igår morse meddelade han på en video  att han avsäger sig kandidaturen. Orsaken: en sexvideo med komprometterande innehåll som föreställer honom men utan att ansiktet syns. Och dessa bilder har skickats till en kvinna som han enligt uppgift haft en utomäktenskaplig förbindelse med. Videon ligger nu ute till beskådande på de sociala medierna.

“Det är inte olagligt att vara otrogen och inte heller att skicka sexvideos till folk”, konstaterade journalisten på Le Monde, Raphaëlle Bacqué i tv igår kväll Fyra kommentatorer satt i en av franska televisionens många samtalsprogram och tog avstånd från den ryske konstnär, bosatt i Paris, som kommit över sexvideon och lagt ut den på sin egen hemsida.Konstnären menade att det var viktigt att hänga ut Griveaux eftersom han är skenhelig. Han talar om familjen och goda värderingar men så lever han helt annorlunda. Det var inget argument som bet på kommentatorerna i tv

Griveaux insåg förstås att denna affär skulle förfölja honom under hela kampanjen och hindra honom från att tala om sitt politiska program för förnyelse av Paris och istället tvingas svara på frågor om sitt sexliv. Kanske inte heller hans hustru var så road av den situationen.

Jag är svensk och kan inte motstå att dra paralleller till vad som hänt om denna historia inträffat i vårt land. Sannolikt hade moralfrågan stått i centrum. I svenska sammanhang riktas strålkastarljuset på personen som utför en handling. Är denna handling försvarbar ur ett moraliskt perspektiv. Om inte, och svaret är ofta just ´nej´, måste personen lämna sina befattningar. Det går inte att skilja personens moral från personens uppdrag.

Det franska synsättet är ett annat. Här skiljer många på det privata och det offentliga. Det du gör privat är i långt större utsträckning frånkopplat ditt samhälleliga eller politiska uppdrag. Men en viktig gränslinje går alltid genom dessa frågor: Den som bryter mot lagen ska omedelbart skiljas från sitt uppdrag och dömas.

Dominique Strauss-Kahn kunde inte fortsätta sin politiska karriär i Socialistpartiet efter anklagelserna om misstänkt våldtäkt på en hotellstäderska i New York.  Jérôme Cahuzac var budgetminister men visade sig ha gjort olagliga skatteaffärer och skildes omedelbart från sitt politiska uppdrag. Här är fransmännen  tydliga i sina domar. Här kommer också ett moraliskt fördömande in.

Benjamin Griveaux förefaller ha burit sig illa åt med en moralisk utgångspunkt. Det är trots allt lite märkligt att den aspekten inte kommit upp mer än i marginalen. Vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon slår istället fast att detta inte är en fråga som berör republiken utan bara är privat. Den enda som yppar kritiska synpunkter på Griveaux och hans handlande är Marine Le Pen. Det uppfattas av de andra som ren och skär taktik. Ett utslag av den populism som det högerradikala partiet alltid anklagas för.

En annan aspekt på denna affär är hur det privata solkar ner den politiska debatten. Fransmännen är starkt medvetna om det faktum att köttet är svagt även bland politiker och kanske ibland i högre grad i de kretsar som rör sig i så många mondäna miljöer. När nu alla politiker oavsett parti försvarar Griveaux är det säkert av insikt om att de sociala medierna håller på att driva utvecklingen i en riktning som blir än mer problematisk för uppburna politiska ledare. Det är också ett problem att olika drev på nätet kan avsätta i stort sett vem som helst som innehar en tung politisk post.

Raphaëlle Bacqué  på Le Monde konstaterade i samma tv-program att det skvallrades om tidigare politiska ledare och deras kärleksaffärer. Francois Mitterrand hade flera älskare och ett utomäktenskapligt barn vars koppling till presidenten nogsamt doldes. Jacques Chirac var en notorisk så kallade kvinnokarl. Det visste alla men det fanns aldrig några bildbevis. Det var en annan tid. För Bacqué och andra kommentatorer finns det en fara i denna nya öppenhet. Vem vill bli politiker i vår tid? Det är redan tydligt att nivån på denna yrkesgrupp har sjunkit, menar hon och andra.

Var går gränsen mellan att hävda moraliska principer och hänga ut dem som bryter mot dem å ena sidan och när blir det drev som låter mobben styra demokratin å den andra. I Frankrike finns uppenbarligen fortfarande en oro för att demokratin hotas när det privata tar över politiken. I Sverige är det möjligen så att människor anser att bara den som lever enligt goda moraliska dygder bör få inneha politiska tjänster.  Hur hade de andra svenska partiledarna reagerat om en av dem fastnat på en sexvideo som cirkulerat på nätet?

EU-bilden i Sverige
EU-bilden i Sverige 150 150 Tomas Lindbom

Det förefaller mig som om EU äntligen får den plats den förtjänar i det politiska samtalet i Sverige. Färre och färre svenskar tror också att all politisk makt ligger i det svenska riksdagshuset och att den svenska regeringen kan agera oberoende av EU:s förslag och beslut. Och tvärtom: alla de som tror att EU:s huvudsakliga roll är att förminska Sveriges oberoende har börjat inse att samarbete inom denna union i hög grad är av godo. Globala frågor som klimatfrågan kan inte lösas nationellt.

Samtidigt framträder ofta en suddig bild av hur Sverige egentligen förhåller sig till det europeiska samarbetet. I varje fall om man lyssnar på olika partiföreträdare och även opinionsbildare. Ett vassare EU är en bra slogan men är det ett försvar för ett federalt Europa där nationer gör det de är bra på och EU tar över de frågor som behöver lösas på europeisk nivå? Knappast när Centerpartiet eller Kristdemokraterna talar på dylikt sätt. Federalism är ett fult ord i Sverige. Enkelt uttryckt vill svenska partier hålla nere EU-bidragen och hindra länder som Tyskland och främst Frankrike som tror på mer politik på europeisk nivå. Frågan är om detta är en tillräckligt tydlig hållning. Är det ett sätt att blidka en misstrogen opinion som går tillbaka till det rena EU-motståndet som dominerade i Sverige för ett halvt sekel sedan. Det är som om ett starkt EU fortfarande vore liktydigt med politiskt självmord om det uttalades av en företrädare för något parti.

Ändå skulle så mycket kunna bli bättre om det officiella Sverige i högre grad talade positivt om vad landet kan göra för att stärka det europeiska samarbetet och EU:s förmåga att göra gott på olika områden. Det är knappast nationalismen som leder EU och Europa i rätt riktning. Det påstår inte heller svenska politiker med undantag för SD:s företrädare. Men att ta steget till att ställa upp för de västeuropeiska länder som vill utveckla EU, göra EU starkare ekonomiskt och även geopolitiskt förstärka unionen verkar vara svårt att ta.

I dagens DN skriver Barbro Hedvall om President Macron som hotet mot att EU förs ut i “gagnlösa, kostsamma projekt.” Vad det innebär får läsaren inte riktigt klart för sig när hon bara tar ett exempel – förutom den ständiga kritiken mot jordbruksstödet till Frankrike – och då nämner “deltagandet i diverse franska operationer i Afrika söder om Sahara.” Och ändå slutar Hedvall sin artikel med orden att hon är en gammal EU-vän.

Europa är försvagat gentemot ett USA som under Trump driver linjen om avtal med enskilda länder. Ryssland och Kina stärker sina positioner på olika sätt i världen, visserligen på olika sätt men ändå. Ryssland agerar medvetet för att splittra Europa genom samarbeten med högernationella partier i många länder. Ett land som Sverige har möjligen fortfarande kvar en del av den gamla bilden att vara så stark ekonomisk och så skyddad militärt att landet inte behöver EU så mycket att det är värt vissa uppoffringar. Det är nog dags att istället börja se att ett vasst EU kräver ett starkare svenskt engagemang. Även om det rinner iväg en del pengar till det franska jordbruket.

Fransmännen är arga
Fransmännen är arga 150 150 Tomas Lindbom

En engelsk korrespondent i Paris skrev nyligen i tidningen Courrier International att han under mer än två decennier i Paris aldrig upplevt stämningen hos befolkningen så negativ. Ett folk i frustration. Det kan nog stämma. Fransk nutidshistoria har haft svåra konvulsioner men då får vi gå lite längre tillbaka i tiden. Algerietkrisen från 1954 till 1962 och åren därefter var en plågsam period. Likaså majrevoltens vår och sommar 1968 även om den konflikten bilades mycket snabbare. Under senare år har stämningen hos befolkningen skiftat. Vreden mot pensionsreformen 1995-96, konflikterna runt lagen för samkönade äktenskap 2012-13 var perioder så den nationella sammanhållningen ställdes på svåra prov.

Strejkerna och demonstrationerna kring Macrons variant av pensionsreform är också fortsättningen på en folklig vrede mot den politiska makten, en vrede som pågått och växt sedan åren med Nicolas Sarkozy som president.

Uttolkarna av läget i landet just nu är många. De uppträder i tv och radio, i tidningar och sociala medier och i politiska möten och seminarier. Svaren skiftar men några framträder mer tydligt. Vanligt folk har fått det sämre, betonar en del. Varje ny generation upplever att deras föräldrar hade mer pengar i plånboken och ett värdigare liv. Den politiska makten har blivit än mer arrogant, säger andra. Här befinner sig den nuvarande presidenten i skottgluggen. Han uppfattas som teknokratisk. Han reformerar landet utan kärlek till dem som bor där. Kanske fattar han delvis rätt beslut men folk känner sig ändå förödmjukade.

Det ligger mycket i de reflektionerna. Möjligen går det att tillfoga någon ytterligare aspekt på frågan. Fransmännens förhållande till viktiga delar av det postindustriella samhället är minst sagt komplext. En väldigt stor del av befolkningen vill inte ha fri handel som slår sönder de små lokalsamhällena och tvingar människor att flytta till större städer. De finner sig inte i det som möjligen svenskar skulle kalla en nödvändig anpassning till framtidens villkor. De vägrar att gå till kemtvätten för att hämta ut post. De vägrar att underkasta sig de teknikens under som gör människan överflödig på vissa arbetsplatser. De vill i någon mening både ha kakan och äta den. Leva gott och inte utsätta sig för globaliseringens krav Den nationella och antiliberala våg som drar genom Europa avvisas än starkare än i många andra länder. Den resa som Sverige gör mot en  allt större klyvning av befolkningen mellan elit och folk har kommit längre i Frankrike. Och den franska traditionen att göra uppror och revolution när makten inte lyssnar på sina undersåtar betyder naturligtvis en del.

Jag känner inget av denna motsättning i Paris. I dess innerstad lever de som mår bra av utvecklingen. De tjänar mer pengar, de drar fördel av den tekniska och materiella utvecklingen. Jag måste åka utanför de stora städerna för att förstå.

Ingen vet var detta ska sluta. Ingen vet heller vad som kommer att hända i ett land som Sverige. Men våldet ligger närmare i Frankrike. Ärligt talat, ingen vet! Alla paradigmskiften i historien har människor förstått först när de redan inträffat och blivit manifesta. Vem tror att Marine Le Pen en dag blir president i Frankrike innan det skett. Eller att för den delen Sverigedemokraterna bildar regering i Sverige. Först när det sker förstår vi det. Tills dess anser vi att det är osannolikt. Så säger i stort sett alla politiska analytiker i Frankrike. Missnöjet gror mer än på länge. De flesta fransmän ogillar Macron. Ganska många hatar honom. Han anses försvara eliten och uppträda arrogant. Rätt eller fel men dessa uppfattningar driver människor mot att höja rösten alltmer och fjärma sig alltmer från de politiska och demokratiskt valda företrädarna för detta land. Men det är osannolikt att Marine Le Pen blir nästa franska president…

 

Om denna blogg

Tomas LindbomFrankrikes betydelse i Europa har ökat efter valet 2017. Emmanuel Macron söker rollen som kontinentens ledare. Det finns därför större anledning än på länge att följa fransk politik. Denna blogg gör det med blickar också mot kultur och allmänt om livsbetingelserna i landet.

Frankofil är jag sedan tjugoårsåldern med täta resor till Frankrike. Fascinerad av landet, människorna och politiken. Presidenten uppträder som en monark. Politiker byter parti och partier byter skepnad och form. Politik är alla fransmäns livsluft och lockar ständigt till samtal, gräl och skratt. Jag blandar mig gärna i den franska politiken och vill dela med mig av allt jag ser och upplever.

Kategorier

Arkiv