Lindbom på franska

Patrick Bruel är ett stort namn i Frankrike. Han har i decennier varit en riktig stjärna inom show business och uppträtt på de stora scenerna i främst den frankofona världen som sångare men också som komiker i filmer och tv och på teaterscenen. Nu står han inför anklagelser från uppemot ett trettiotal kvinnor som förklarar sig utsatta för olika former av sexuella trakasserier, i vissa fall rena våldtäkter. Bruel nekar till alla anklagelser.

De har blivit flera under de senare åren, dessa berömda män som, oftast lång tid efteråt, blivit utpekade för sexuella brott mot kvinnor. Vi minns Dominique Strauss-Kahn som efter en påstådd våldtäkt mot en hotellstäderska i New York tvingades lämna en politisk karriär som troligen fört honom ända till presidentämbetet efter valet 2012.  Strauss-Kahn. har däremot aldrig blivit dömd i domstol för något av de brott som han anklagats för. En av de stora tv-personligheterna inom fransk nyhetsjournalistik, Patrick Poivre d’ Arvor, blev för några år sedan också anklagad för rader av sexuella trakasserier genom åren.  I hans fall har nittio kvinnor pekat ut honom för sexuella trakasserier i någon form. Inte heller han har blivit dömd i något enda fall. Och nu Patrick Bruel…

Patrick Bruel nekar alltså till alla vittnesmål som än så länge inte presenterats i domstol. En av de mer uppseendeväckande fallen rör hans kontakt med en 16-årig flicka som skedde 1991. Han var då själv 32 år. Flickan är i dag en känd tv-personlighet, Flavie Flamant. Kvinnan säger att Bruel utsatt henne för våldtäkt. Han själv påstår att det rörde sig om en helt vanlig, sexuell relation vilket hon däremot förnekar.

Rader av dessa anklagelser ligger långt tillbaka i tiden vilket gör eventuella rättsliga prövningar omöjliga att genomföra. Det finns dock starka krafter som söker driva fram domar mot kända personer som kan förmodas ha gjort brottsliga handlingar på det sexuella området. Den grävande sajten Mediapart står i centrum i denna affär kring Patrick Bruel som den gjort i en hel del andra spektakulära sammanhang. Mediapart är i Frankrike känd som en enveten grävande grupp av journalister under ledning av Edwy Plenel, i början av sin karriär en drivande redaktionschef på tidningen Le Monde. Mediapart har ett högt anseende i Frankrike men en del bedömare anser att sajten bygger sitt grävande arbete på en politisk agenda som delvis kan ifrågasättas. I fallet med Patrick Bruel handlar det dock mer om att låta kvinnor som vill berätta om sina traumatiska upplevelser får komma till tals.

Affären med Patrick Bruel skakar om Frankrike. Själva misstanken om en smutsig historia kring honom är laddad för ett folk som älskat honom i närmare femtio år. Han är en ikon inom populärkulturen som Patrick Poivre d´Arvor (PPDA) var för nyhetsförmedlingen i tv när det mediet stod på topp decennierna runt sekelskiftet. Och, kan man tillägga, Dominique Strauss-Kahn var för så många fransmän åren före presidentvalet 2012. DSK, som han kallades, sågs av fler än vänsterns väljare som en person med förmågan att föra landet mot en ljusare framtid när ekonomin började krisa och landet tappade i internationellt inflytande.

Historierna med DSK och PPDA visar att män på denna nivå döms hårt i opinionen men frias i domstol. Det kan tolkas på olika sätt. Det är inte osannolikt att detsamma kommer att ske med Patrick Bruel.

Den franska statschefen är president och inte monark. Landet har varit republik sedan 1871 och kommer att så förbli under överskådlig tid. Den femte republikens president är emellertid i vissa avseenden att likna vid en monark i sitt sätt att möta sitt folk. Alla presidenter sedan General de Gaulle har haft som sin övergripande målsättning att tjäna folket, hela folket. Det innebär också att i vår kommunikativa tid är den franska presidenten angelägen att utnyttja media för sina syften men kan heller inte hindra att bli jagad av media som vore han en kung.

Franska politiska och självständiga journalister med ambition att självständigt beskriva Emmanuel Macrons liv och politik har haft anledningar att klaga. Flera dokumentärer och biografier över den nuvarande presidentens relation till media har visat och gjort ganska tydligt att han i än högre utsträckning än sina företrädare sökt styra medierapporteringen om honom. Det visade sig tidigt att han medvetet valde vilka journalister som fick följa honom på resor, än mer uppenbart än sina företrädare. Det går att jämföra med företrädaren François Hollande som lät sig intervjuas regelbundet av två självständiga  journalister från tidningen Le Monde vilket resulterade i avslöjanden om hans brister och även offentliggjorde ett antal generande citat som journalisterna kopplade till sina samtal med honom. Macron tar inte den typen av risker även om han inte kan styra innehållet i de olika biografier och dokumentärer som publiceras med jämna mellanrum.

Macron och hans hustru har med sin stab hållit självständiga journalister på distans. Han har som alla presidenter tidigare varit angelägen om att skydda sig mot det skvaller, inte sällan snedvridet, som uppstår kring en fransk monarkistiskt orienterad statschef. En direkt plågsam händelse har varit insinuationerna runt hustru Brigitte när det gäller om hon i själva verket är en man. Paret Macron har jagats kring detta rykte, inte minst i amerikanska sociala medier. Det har förstås varit plågsamt för dem i alla avseenden.

Under den senaste veckan har en affär avslöjats mellan Emmanuel Macron och den fransk-iranska skådespelerskan Golshifteh Farahani. Den franska journalisten Florian Tardif, som skriver för tidningen Match och som har en bakgrund som politisk journalist, har i sin nyutkomna bok Le couple presque parfait (Det nästan perfekta paret) beskrivit sprickor i äktenskapet mellan Emmanuel och Brigitte Macron. Det som framförallt väckt uppmärksamhet i fransk media och hos allmänheten är av ett speciellt slag.  Alla minns den örfil som hustrun delade ut till maken när de precis landat på officiell visit i Vietnam i mars i år och där hela scenen kunde fångas av tv-kameror precis när flygplansdörren öppnats vid ankomsten. Denna örfil har en direkt koppling, menar journalisten Tardif, till den relation som Macron underhållit i minst några månader – förmodligen längre – och som nu retat upp hans hustru. Det har förklarats att denna relation har varit platonsk vilket redovisats i alla tidningar och tv-kanaler utan att ifrågasättas.

Emmanuel Macron inleder nu sitt tionde och sista år som president. Det ryktas om att han, vilket är konstitutionellt legalt, kan återkomma som president om han vinner valet 2032. Detta lär han ha stora ambitioner att göra medan hustrun som trots allt är 24 år äldre inte alls lockas av. Spekulationerna kring deras äktenskap i ett sådant läge är redan stora och vidsträckta. Enligt uppgifter ska Brigitte Macron ha klarat den första femåriga mandatperioden i Elyséepalatset på ett bra sätt men plågats allt mer av livet som presidentfru under den andra perioden.

Om ett knappt år lämnar Emmanuel Macron rollen som Frankrikes president. Det kommer att ges stora möjligheter att värdera hans två mandatperioder när han slutligen lämnar över till sin efterträdare våren 2027 men redan finns det en del att säga. Främst att jämföra honom med tidigare presidenter ett år före avgång.

Endast två av av hittills sju presidenter under den femte republiken har suttit i två perioder. Jag räknar inte in Macron bland dem. Han kan ju faktiskt välja att avgå i förtid även om det i dag verkar osannolikt. De två har varit François Mitterrand och Jacques Chirac. Övriga har av olika skäl avgått i förtid. Charles de Gaulle lämnade frivilligt efter en förlust i en folkomröstning. Georges Pompidou avled under sin första mandatperiod. Valéry Giscard d´Estaing förlorade mot sin huvudmotståndare François Mitterrand 1981. Nicolas Sarkozy förlorade i slutomgången 2012 mot François Hollande som sedan ett halvår före ett möjligt omval 2017 drog sig tillbaka.

Emmanuel Macron sällar sig nu sannolikt till de två som hållit ut två hela mandatperioder, det vill säga Mitterrand och Chirac. Är dessa uthålliga presidenter också de bästa under den femte republiken? Nej, så enkelt är det inte. Snarare är det omständigheterna som styrt. Mitterrand var möjligen den enda som av egen kraft och i två intensiva valkampanjer lyckades vinna. Chirac fick en mycket lätt resa till sin andra mandatperiod när han i andra valomgången ställdes mot Jean-Marie Le Pen som mycket överraskande slog ut Socialistpartiets kandidat och sittande premiärminister, Lionel Jospin, i den första omgången.

Det är ofta tillfälligheter som styr utslaget i presidentvalen. Charles de Gaulle var definitivt femte republikens gigant men valde att avgå när folket inte valde hans väg i en folkomröstning. Mitterrand var också en stor president även om hans cancer gjorde hans sista år till en uppenbar plåga och hindrade honom i sin utövning av makten. Det är svårt att tro att Macron, om han sitter tiden ut, kan jämföras med dessa två. Chirac, som också satt två mandatperioder, tappade en hel del kraft under de sista fem åren. Samtidigt var han tvivelsutan en stor fransk politiker som höll ihop Frankrike under tolv år. Han tog ett antal felsteg men var samtidigt populär hos fransmännen. Hans konservatism var socialt präglad och stämde väl med folkets uppfattning om en god statschef.

Macron gör nu allt för att hans eftermäle ska bli gott. Han kan inte efter det pinsamma resultatet i valet till nationalförsamlingen 2024 spela någon avgörande roll inrikespolitiskt. Det internationella läget har påpassligt givit honom ett utrymme att agera och han försöker att växa in i en kostym av dominant i Europa. Historikerna kommer sannolikt att ha kritiska synpunkter på hur väl han passat in i den kostymen men han agerar ändå. Som de flesta moderna politiker använder han också kommunikation som ett redskap för att lyfta sin egen betydelse. Han gör många utlandsresor och han kommer säkert att intensifiera sina försök att vinna positiv uppmärksamhet genom olika publika utspel under de månader som återstår. Han kan inte stötta någon av de kandidater som tillhör mitten och söker bli nästa president. Ingen av dem vill förknippas med Macron.

Vad gör Macron efter maj 2027? En så ung person som redan varit president i ett av Europas viktigaste länder kan inte ta vilket jobb som helst. Typiskt är att Sarkozy och Hollande båda sökt nya nomineringar. Sarkozy deltog i primärvalet för sitt parti inför presidentvalet 2017. Hollande förbereder sig nu för att kandidera till nästa val. Macron har inte rätt att ställa upp för en tredje mandatperiod men kan åter söka kandidatur till valet 2032. Det är inte orimligt att han har den ambitionen. Sarkozy lyckades inte ens bli sitt partis kandidat 2017 och Hollande lär ha små möjligheter att vinna primärval inom sitt parti. Skulle Macron lyckas 2032 är det sannerligen en bedrift och skulle otvivelaktigt göra honom till en av de stora presidenterna under den femte republiken.

Det råder inget tvivel om att fransmännen i allmänhet är skeptiska till president Donald Trumps politik. Vänstern i landet har som i alla västerländska demokratier en rad skäl att kritisera honom och förminska honom. Det finns samtidigt en katolsk opinion i Frankrike som är mindre än förr men den finns! Den är också kritisk fast delvis av andra skäl.

Den franska offentligheten domineras av företrädare för upplysningstraditionen från 1700-talet; socialisterna liksom den mer mittenorienterade progressiva gruppen. President Emmanuel Macron är en utmärkande företrädare för den senare. Inom kulturlivet och i samhällsdebatten är de flesta vänster eller mitten. Det är lika självklart för dem alla att i allmänhet stödja demokraterna i USA och i synnerhet visa upp en enig hållning mot republikanerna, i synnerhet MAGA-rörelsen.

Bland främst högerväljarna, som är många till antalet men färre i den offentliga debatten, finns katoliker som lyssnar på Vatikanen och påven Leo XIV och påverkas av den senare. Denne har på ett starkt sätt formulerat klassiska katolska synpunkter på krig och fred och på ansvaret mot världens svaga och utsatta. Därför har han också öppet kritiserat Donald Trump för invasionen i Iran och attacken mot Venezuela. Det har lett till hårda reaktioner från Trumps sida och igår besökte USA:s utrikesminister Marco Rubio påven i Rom för att gjuta olja på vågorna. Katolikerna är en stark väljargrupp i USA och den har ofta röstat republikanskt. För Trumpadministrationen är det viktigt att inte förlora dessa väljare till höstens mellanårsval.

Den franska konservativa opinionen anser sig ha stöd från påven. Krig är ett medel som endast bör tillgripas i undantagsfall. Så har Leo XIV sagt. Han har också talat om att hjälpa fattiga människor i fattiga länder. Omsorgen om de svaga är central i katolsk sociallära vilket inte innebär öppna gränser. De katolska konservativa i Frankrike är starkt kritiska mot den stora invandring som fortfarande pågår in till landet och som försvagar den västerländska kulturen och identiteten. De kan däremot inte motarbete viss invandring av lidande människor från andra kontinenter och de kan inte motsätta sig hjälparbete i utsatta områden i världen.

För franska katoliker är Leo XIV inte som för Donald Trump en vänsterorienterad påve som vill ge Iran rätten till kärnkraft och hota västerlandet från islamistisk erövring. Den franska opinionen är kritisk mot Trump men också mot en uppdelning av världen i onda och goda utifrån vissa, motstridiga, ideologiska utgångspunkter. Det handlar för dem om respekt för människovärdet och en vilja att i det längsta avstå från kriget med sina fasor. Utvecklingen i Mellanöstern visar också hur svårt det är att stoppa ett krig som börjat och hindra att det sprider sig.

Igår kväll tillkännagav Det Okuvade Frankrikes ledare, Jean-Luc Mélenchon sin kandidatur till presidentvalet nästa vår. Det var inte oväntat men ger ändå anledning till reflektioner. Blir han vänsterns kandidat? Kommunister, gröna, röda socialister och rosa socialdemokrater är alla i ett tillstånd av oklarhet i ställningstagandena både i politikens strategi och innehåll.

Jean-Luc Mélenchon stiger fram i ett högst bekymmersamt läge i republiken Frankrike. På denna blogg har jag upprepade gånger lyft de olika sidorna av den franska krisen. Den är politisk, ekonomisk, social, etnisk och kulturell. Landet är inte minst delat i befolkningsgrupper som inte tål varandra. En presidents roll är att tala för hela folket. Sådan är tanken med den femte republikens konstitution. Så tänkte General de Gaulle när han betonade vikten av en presidentfunktion, vald av folket i direktval och vid annan tidpunkt än valet till nationalförsamlingen. Nu frågar sig alla vem av de aktuella kandidaterna som är trovärdig i denna roll.

Jean-Luc Mélenchon är definitivt inte en man med förmåga och vilja att ena ett folk. Han är till sin läggning och till sina åsikter raka motsatsen. Med honom som president kommer sannolikt tre fjärdedelar av befolkningen att se honom som en farlig ledare utan legitimitet. Han är inte populär hos folket bara för att han i en andra valomgång skulle vinna med 51 procent mot 49. Skulle han vinna är det mot en företrädare för en ytterhöger som i så fall anses ännu mer marginaliserad i det politiska landskapet. Den politiska krisen är så pass djup att människor kan komma att i en första valomgång rösta på ytterligheterna och placera politiker som François Hollande, centerpolitikern Édouard Philippe eller en högerkonservativ kandidat som Bruno Retailleau utanför den andra och avgörande valomgången.

Mélenchon har vissa utsikter att gå till en andra valomgång och då ställas mot Marine Le Pen eller Jordan Bardella. Han är avskydd av de flesta partier och väljare utanför den radikala vänstern. Men hur kommer de andra partierna till vänster att rösta? Hur rekommenderar Socialistpartiets ledning sina väljare att rösta i en sådan slutomgång? De satt för bara ett knappt år sedan i en form av folkfront med Det Okuvade Frankrike, Kommunistpartiet och De Gröna. Kan de råda sina väljare att nu välja huvudfienden Nationell Samlings kandidat? Knappast.

Samma resonemang kan föras kring stora delar av mitten, bland de politiker och väljare som i presidentvalen 2017 och delvis 2022 stött den progressive Emmanuel Macron. Ingen av dessa politiker som nu lär ställa upp i presidentvalet, sådana som förre macronisten och premiärministern Gabriel Attal eller mittens starkaste kort för närvarande, Édouard Philippe, kan stödja någon som de i alla år skytt som pesten, en kandidat med historiska band till grundaren Nationella fronten, Jean-Marie Le Pen. Tvärtom har den så kallade republikanska pakten hållit i alla år, även under valet till nationalförsamlingen 2024. Så sent som för två år sedan drog alla partier en röd linje mot Nationell Samling och valde att stödja Det Okuvade Frankrike i olika nationella och lokala val om ett sådant ställningstagande hindrade ytterhögern från att vinna i en valkrets.

Den breda mitten från Nicolas Sarkozy till François Hollande under de första femton åren av detta sekel har krympt så mycket att denna mitt inte längre kan styra det politiska spelet. Nu kan den smala mitten tvingas välja om den vill stödja Mélenchon eller den kandidat som Nationell Samling ställer upp med.

Frågan är om nästa års presidentval utvecklas i den riktningen. Mycket, väldigt mycket, kan hända i fransk politik på ett år. Det är viktigt att vara försiktig i sina förutsägelser. Om det skulle bli en kamp mellan ytterhöger och yttervänster kommer det att stå mellan det folkliga Frankrike av infödda fransmän och invandrare i utanförskap, stöttade av en radikal vänster, inte minst bland ungdomar. Det rör sig om stora grupperingar i samhället i mer eller mindre oförsonlig motsättning till varandra. Och mittemellan står den välbärgade medelklassen och oroas över utvecklingen. De som vårdar upplysningstiden och republikens traditionella mer progressiva värderingar. De som finns i näringslivets topp men framför allt inom makteliten i statsapparaten i Paris. De som haft makten i så många år men nu oroas starkt av skakningarna i samhället. De som rimligen nu gör allt som står i deras makt för att hindra att deras överordnade ställning ska rubbas. Kanske hittar de en väg att hindra Le Pen eller Jordan Bardella att möta Jean-Luc Mélenchon i presidentvalets andra omgång. Frågan är hur de ska bära sig åt för att lyckas i den uppgiften.