Rekordlågt valdeltagande i franska regionalvalen
Rekordlågt valdeltagande i franska regionalvalen 150 150 Tomas Lindbom

Vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon sa kort efter det att valresultatet från första omgången i regionalvalet presenterades i tv: “Vi bör överväga att inte i fortsättningen godkänna ett val med så lågt valdeltagande.” Aldrig tidigare i modern tid har så få röstberättigade tagit sig till valurnorna. Valdeltagandet nådde inte högre än 33,9 procent. Två av tre fransmän stannade hemma.

Valdeltagandet blir förstås det stora ämnet i eftervalsanalyserna som redan börjat. De partier som klarat sig bra ser ändå resultaten i valet som en seger för dem. Förlorarna i tv:s valstudio skyllde på det låga valdeltagandet. Representanten för ett av opinionsinstituten, Ipsos, satt i samma studio och såg ut som en skamsen hund. Hans och andra instituts förutsägelser pekade i en helt annan riktning än resultatet. De hade inte heller förutsett att endast var tredje väljare valde att rösta.

Det är känt sedan tidigare att röstviljan fortfarande är relativt hög vid presidentval där det går att få kring 80 procents deltagande. Men i de andra valen, särskilt de som gäller regionala val och EU-val ligger siffran snarare kring 50 procent eller en bit under. En del bedömare menar att orsaken är att nationen utlyser för många val. Varje val är dessutom indelat i två omgångar, två söndagar i rad. Nästa söndag kommer alltså  väljarna att kallas till urnorna på nytt. Då ska de kandidater som fick mer än tio procent i dagens val göra upp om vem som blir det ledande partiet i varje region.

En annan förklaring till det låga valdeltagandet kan vara att en stor del av väljarkåren engagerar sig i lokala val först när behovet finns att visa sitt missnöje med den sittande presidenten och mot makten i Paris. Och efter pandemin har Macron som president haft ganska bra opinionssiffror. Det har helt enkelt under det senaste året inte funnits så många politiska tvisteämnen för väljarna att reta upp sig på. Därför stannade fler hemma än vanligt.

Republikanerna gjorde ett bra val i dag. Räknat på hela nationen fick de 27 procent och kom långt före Nationell samling med 19. Socialistpartiet gjorde förhållandevis bra ifrån sig – betydligt bättre än dess ställning i mätningar om presidentval och val till nationalförsamlingen. Däremot lyckades Det okuvade Frankrike (vänsterpartiet LFI som också bygger sina kampanjer på missnöje med sittande president och regering)  inte komma upp ens till fem procent.

Anmärkningsvärt är förstås  att Nationell samling uppvisar ett så svagt valresultat, över tio procents minskning i vissa regioner jämfört med regionalvalen 2015. Det borde väcka oro hos partiledningen och stämmer inte med mätningarna före valet. Delvis beror det säkerligen på det låga valdeltagandet. Det här blev inget val där deras väljare kände behov av att uttrycka sitt missnöje. Omvänt har Republikanerna sin styrka i en medelklass, i högre grad äldre personer, som alltid röstar.

Nationell samling hade hoppats på en eller ett par regioner. Nu lär partiet inte få någon. Macrons parti LREM gjorde ånyo ett dåligt lokalval. Det lär inte heller vinna någon region. Istället delas landet upp mellan Republikanerna och Socialistpartiet, de senare delvis med stöd av de gröna. Allt avgörs nästa söndag i den andra valomgången men kvällens resultat pekar på att de gamla klassiska partierna går segrande ur striden.

En sak är klar: Det går över huvud taget inte att dra några slutsatser av regionalvalen när vi ska bedöma hur det kommer att gå i nästa års presidentval. Macron är besviken ikväll men hans chanser att vinna nästa år har inte minskat och det gäller sannolikt också Marine Le Pens roll som utmanare. Möjligen visade detta valresultat att Republikanerna skulle kunna lansera en stark kandidat till nästa års presidentval. Vem det blir är omöjligt att säga i dag men någon av partiets tronpretendenter skulle kunna lägga sig i striden om vem som ska styra landet åren 2022-2027.

 

På söndag är det val i Frankrike
På söndag är det val i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Det är en knapp vecka till regional- och departementsval i Frankrike. Det kommer att bli spännande i regionalvalen som har stor betydelse, inte minst på nationell nivå. Det ser ut att bli framgångar för Republikanerna som är i kris nationellt men behåller visst inflytande på regional nivå. Nationell samling kan för första gången vinna makten i en eller flera regioner och vänstern kan hoppas på ett par regioner av totalt tretton. Då räknas inte regionerna på andra sidan haven in.

Det ser bra ut för Valérie Pécresse som toppar Republikanernas lista i Parisregionen. Det kommer att stärka hennes möjligheter att vinna sitt partis primärval i höst om presidentkandidatposten om hon vinner. Nationell samling är svag i huvudstaden med omkringliggande kommuner och städer.

Det blir däremot en strid på kniven i regionen PACA som är en förkortning för Provence och Côte d´Azur i sydöstra Frankrike. Nationell samling företräds av Thierry Mariani som tidigare tillhört det klassiska högerpartiet. Han leder för närvarande över Republikanernas kandidat Renaud Muselier som ingått en form av allians med Macrons parti Republiken på väg (LREM) och detta mot sin partilednings uttryckta avrådan. Muselier hoppas kunna stoppa Nationell samling genom att bredda sin majoritet vänsterut men det verkar inte självklart. Många högerväljare i regionen vill inte alls ha ett samarbete med företrädare för den nuvarande regeringsmakten i Paris. Det är enligt mätningarna högst möjligt att Mariani vinner i den andra valomgången, en vecka senare, då sannolikt han ställs enbart mot Muselier. En strid som kommer bli obönhörligt hård.

Mycket intresse kommer också att riktas mot regionen Hauts-de-France, den norra regionen. Xavier Bertrand som är fristående republikansk höger har redan deklarerat att han kandiderar för presidentvalet nästa år. Han ligger bäst till för att vinna regionen men utmanas av Nationell samling och dess ledare Sébastien Chenu. De ligger nära varandra i opinionsmätningarna inför den första valomgången.

Mycket i denna region hänger på hur de väljare som i första omgången röstat på Republiken på vägs eller vänsterns kandidat tänker ställa sig i en andra valomgång. Kommer det som kallas den republikanska fronten att upprättas igen. Innebörden i den är att väljare stöder en annan kandidat än sin egen för att stoppa Nationell samling. Kommer till exempel Republiken på vägs väljare att stödja Bertrand även om de föredrar sin egen kandidat för att inte Chenu ska bli vald? Så har det varit i hög utsträckning under tidigare val men Nationell samling ses i dag i mindre grad som ett antirepublikanskt parti. Det finns en hel del väljare, särskilt till vänster som är minst lika kritiska till en företrädare för Macrons parti som någon som representerar Nationell samling.

Franska val genomförs i två valomgångar. I princip gäller regeln att de två kandidater eller listor som fått flest röster i den första omgången ställs mot varandra i den andra. Men beroende på hur många röster som tredje och fjärde kandidaten får kan det bli fler än två i slutomgången. Dessutom händer det ofta att kandidater ingår allianser mellan de två valomgångarna. En del kandidater drar tillbaka sina listor och rekommenderar sina väljare att rösta på den kandidat som är minst dålig i den andra omgången.

Det blir minst lika spännande att tolka situationen mellan de två valsöndagarna, den 20 och 27 juni som att bedöma utgången av valet nu på söndag. För vissa kandidater som Valérie Pécresse och Xavier Bertrand gäller alltså valet inte bara makten i varsin region utan möjligheten att kunna vinna primärvalet i höst. För Nationell samling handlar det om att skaffa sig bästa möjliga utgångsläge för sin presidentkandidat Marine Le Pen. Skulle partiet vinna en, två eller kanske till och med tre regioner skulle det vara en stor framgång och ge intrycket av att partiet nu är helt accepterat i det demokratiska finrummet – av väljarna. Socialister och de gröna hoppas på ett par segrar för att inte helt glömmas bort i diskussionerna kring nästa års presidentval och val till nationalförsamlingen. Med andra ord: Årets regionalval är oerhört viktigt för alla partier.

 

Macron fick en örfil
Macron fick en örfil 150 150 Tomas Lindbom

Det hände sig häromdagen i en liten by utanför staden Valence i sydöstra Frankrike. President Macron befann sig där under en politisk turné. Helt oberedd fick han en örfil av en person i en grupp av nyfikna ortsbor som väntade för att se en glimt av honom. En president är en celebritet i Frankrike. Han är så mycket mer än en politiker, så mycket mer än vi svenskar kan ana. Vem väntar i timmar bakom ett staket för att få en glimt av Stefan Löfvén?

Nu kom han mot gruppen som väntade. Ja, han sprang mot dem och livvakterna hade svårt att hinna med och skydda honom som de ska; en framför presidenten, en på var sida och en bakom. Minst fyra i en livvaktsstyrka på nästan åttio personer som bara ha till uppgift att skydda honom. Macron stannade vid stängslet som når upp till brösthöjd på folk. Då slog en man till med en örfil som knappt träffade innan presidenten fångades in av en vakt och där flera andra kastade sig över stängslet och tog fast gärningsmannen.

Frankrike är nu i chock. Hela den politiska eliten fördömer dådet. Det är, som premiärminister Jean Castex sa, “ett angrepp på republiken.” Presidenten är den som inkarnerar den franska republiken. Ett angrepp mot honom är minst lika mycket en symbolisk handling av uppror mot nationen som det är ett fysiskt angrepp.

Macron har ändå kritiserats för att inte följa reglerna som gäller för en högt uppsatt politiker. Han hade lösgjort sig från sina livvakter, sprungit mot människorna som väntade. Han ville sannolikt visa hur han alltid prioriterar samtal med vanligt folk i helt fria sammanhang. Och han är bra på det. Det händer att han slänger ur sig en elak kommentar mot någon som irriterar honom men i allmänhet sköter han dessa små, korta samtal väldigt bra. Det är ett sätt att på monarkiskt vis tala direkt från maktens högsta nivå till den enkla medborgaren. Och presidenten i Frankrike, vald av folket i direkta val, är som en monark.

Det händer att det blir fel. Nu tog han sig friheter som kunde ha lett till något ännu värre. Som någon kommentator sa: “Tänk om mannen haft en kniv!” Franska presidenter råkar ut för den här typen av attacker. President Hollande fick en säck mjöl över sig av någon som var ilsken på hans jordbrukspolitik. Sarkozy blev också fysiskt attackerad  i möten med folk ute på gatan. Ändå fortsätter presidenterna att ge sig ut bland människorna. De måste. Annars växer avståndet mellan folket och dess regent.

De politiska programmen i tv vänder och vrider i all oändlighet på denna händelse. En reflektion är intressant. Dagens uppror, som det gestaltat sig under de senaste åren, är mindre grundat i en viss ideologi eller ett sakpolitiskt formulerat raseri. Det är mer av ett vagt men ändå aggressivt raseri mot makten. Denne man som utdelade örfilen har ingen tydlig politisk agenda. Och han är inte ensam. Även den stora revolten, gula västarna, var inte tydlig rent politiskt. Den saknade inte bara politisk hemvist. Särskilt i början var motiven dunkla. Det fanns inga ledare och kraven var många men inte särskilt precisa. Gula västarna uttryckte en allmän frustration med tillvaron i stort. Människor som sökte sig till rörelsen var missnöjda med mycket men preciserade inte missnöjet, vare sig ideologiskt eller sakpolitiskt.

President Macron är i dag en populär president. En helt färsk opinionsmätning visar att 50 procent av fransmännen gillar honom. Det är en mycket hög siffra. Men samtidigt uttrycker 30 procent en hatisk inställning till samma person. Han väcker starka känslor, kanske särskilt  bland dem som är negativa.

 

Eric Zemmour vill bli president
Eric Zemmour vill bli president 150 150 Tomas Lindbom

Få har hört talas om Eric Zemmour utanför Frankrikes gränser. Innanför landets gränser är han däremot ett ständigt samtalsämne och han berör. Antingen tillhör människor hans supporterskara eller så hatas han för sin högerradikala åsikter. Nu tyder en del på att han förbereder sig för en presidentvalskampanj. Inte sällan innehåller kandidatlistan under en valrörelse en känd person som kommer från ingenstans men som är populär i vida kretsar. Coluche, komikern ställde upp i ett val även om han efter hot drog tillbaka kandidaturen någon månad före valet. Sångaren och skådespelaren Yves Montand var på väg att göra det en annan gång. Ska det bli Eric Zemmour 2022?

Coluche och Montand var artister. Det kan man inte beskylla Zemmour för att vara även om en del tycker att hans åsikter har ett drag av tragik. Han är från början journalist på högertidningen Le Figaro men har under de senaste femton åren blivit mer av essäist och debattör och samtidigt radikaliserat sina åsikter.

Han kommer från en enkel judisk familj från Algeriet med släktband många sekler tillbaka i tiden, säger han själv. Men föräldrarna flyttade till Frankrike och Eric föddes i en enkel arbetarstadsdel utanför paris samma år som Algerietkriget började. Familjen acklimatiserade sig snabbt i Frankrike och till dess kultur. Eric Zemmours politiska åskådning är nära förbunden med hans stora kärlek till fransk historia, litteratur och filosofi.

Zemmours högerradikalitet märks i hans lidelsefulla för att inte säga hatiska kamp mot muslimsk invandring. Han är inte bara antiislamist. Han ser islam som ett hot mot Frankrike. Dess religion är, menar han, en erövringsreligion som, om den och dess utövare inte stoppas, kommer att omforma det franska samhället. Han är i den meningen mer en försvarare av den franska sekularismen och den katolska traditionen än en försvarare av religiösa minoriteter som sin egen,  judendomen,  och islam. Båda är lagreligioner men judendomen har accepterat den traditionella franska kulturen och dess lagstiftnings överhöghet, menar han. Muslimerna däremot har inte gjort det. “När en muslimsk kvinna går i slöja sänder hon signalen om att hon inte accepterar de lagar och den kultur som hon invandrat till.”

Eric Zemmour har också andra politiska ställningstaganden som placerar honom långt till höger på skalan, sannolikt till höger om Marine Le Pen och hennes parti Nationell samling. Han attackerar med hetta allt det som modernismen står för; feminism, hbtq, vänsterns identitetspolitik och antirasism förstås.

Han är otvivelaktigt en begåvad person och en skicklig retoriker, både i text och i ord. Han har gjort succé i en rad tv- och radioprogram sedan 2010. Han är närmast manisk i sitt sätt att ständigt uppträda i mediala sammanhang, åtminstone en gång per dag.

Hans böcker säljer bättre än de flesta författare lyckas med. Le Suicide francais (Det franska självmordet) som utkom 2014 sålde uppemot en halv miljon exemplar och Destin francais (Franskt öde) från 2018 har också tryckts i stora upplagor. Det finns en oerhörd törst i stora kretsar i landet för de budskap han sänder ut. Frankrike är på fel väg. Invandrarna håller på att ta över. Seder och bruk förfaller. Kulturen är dekadent. Hans framgångar är på något sätt en spegling av den högervridning som landet upplevt under 2000-talet.

Det finns en förhoppning om att han nu ska ställa upp som presidentkandidat. Han har trots vissa goda opinionssiffror knappast stora chanser att nå en framskjuten placering. Kan han nå tio procent i den första valomgången är det bra och ett tecken på att han idéer väcker genklang. Men han lär aldrig komma till en andra valomgång. Möjligen stjäl han röster från Marine Le Pen vilket kan göra att hon inte når den andra valomgången. Knappast ett resultat som den nationalistiska och radikala högern skulle önska.

Debatten är inte som förr
Debatten är inte som förr 150 150 Tomas Lindbom

Det verkar ha hänt något med den öppna samhällsdebatten. Den verkar inte längre lika vital. Framförallt förs den inte mellan företrädare för olika åsikter. Så verkar det vara i Frankrike men frågan är om inte det gäller i fler länder i västvärlden, Sverige och USA till exempel.

Frankrike är sannerligen ett genompolitiserat land. Intresset för politik och samhällsfrågor är högt. Fransmän har aldrig heller varit rädda för att säga sin mening. Vi i Sverige har ibland känt avund inför detta fenomen att alla vågar säga sin mening och konfrontera den med vem som helst. Jag tycker mig se att det inte längre är på det sättet, i varje fall inte i de offentliga kanalerna.

Jag tycker mig se en klar förändring och jag vet att den delas av en del politiska bedömare i Frankrike. För tio år sedan, och i ännu högre grad  under decennierna före sekelskiftet, var tv fyllt av debatter. Politiker, kulturpersonligheter och inte minst de som kallade sig för intellektuella fyllde programmen med intensiva meningsutbyten. Det fanns även då åsiktskorridorer som måste respekteras även om ordet inte var uppfunnet. Den så kallade extremhögern hade sällan tillgång till dessa program men skillnaderna i åsikter var ändå stora mellan den gamla kommunistiska vänstern och gaullismen, mellan traditionalister och revolutionärer i kulturlivet. I Bernard Pivots klassiska litteraturprogram Apostrophes kunde det bränna till ordentligt och detta faktum förstärktes inte sällan av att vissa av deltagarna drack sprit före och även under programmen. Det sista av dessa program som jag kan påminna mig var Ce soir ou jamais som sändes i France Television men som las ner för bara några år sedan. Dit bjöds företrädare för i stort sett alla åsiktsriktningar in, även provokativa högerextrema. Dessa debatter hade en särskild nerv. Dessutom var de direktsända.

France 2 har behållit ett helkvällsprogram en gång per månad med en särskilt inbjuden politiker. I detta program ingår även en debatt men huvuddelen av kvällen ägnas åt intervjuer med huvudpersonen och olika analyser av hans eller hennes politik som genomförs av experter. Dagens tv och radio tycks mig handla om det. Debatten får en undanskymd roll. Journalister, utomstående bedömare och experter tar för sig. Det är som om debatten i sig inte anses ge så mycket. Det politiker och andra opinionsbildare säger måste värderas av andra som har det uppdraget; ett filter mellan politikern och mottagaren av de mediala budskapen.

Det som istället blir konsekvensen av denna inskränkning av en fri debatt blir en stark utveckling av alternativa medier på bland annat youtube. Jag menar inte de vulgära påhoppen som också sker. Nej, alternativa politiska och kulturella kanaler med ambitioner men där förs inte heller några debatter. Alla olika åsiktsriktningar får visserligen plats men var och en för sig. Inte minst konservativa och högernationella grupper har startat olika kanaler och de gör långa och ofta spännande intervjuer med likasinnade inom politik och kultur. Även den radikala vänstern gör så. De som befinner sig i det traditionella området från moderat vänster till republikanskt högerfolk verkar inte ha upptäckt denna nya värld utanför public service och annan mainstreammedia. De hörs och syns däremot fortfarande flitigt i France Television, France Inter, France Culture och i de stora politiska veckotidningarna som L´Obs, L´Express och Le Point och i dagstidningar som Le Monde och Le Figaro.

Var och en för sig. Det verkar vara tidens modell. Kanske beror det på att många inte längre accepterar att “fel” personer yttrar sig i en fråga. Kränkthetskulturen finns också i Frankrike. Varje grupp håller sig på sin kant för att slippa konfronteras med debattörer utanför sin egen politiska sfär. Det som sker är att extrema uppfattningar nu kan växa stilla och lugnt eftersom de aldrig konfronteras med en motståndare i en debatt. Ingen kritiker av de högerextrema tillåts besöka dessa kanaler på yttersta högerkanten för att avslöja en dold agenda bakom ord som yttrandefrihet och vänstervridning av debatten. Och samma sak förstås på den motsatta sidan. Och i de  klassiska gammelmedierna fortsätter samma balanserade och moderata socialdemokrater och liberaler att ostört resonera som förr utan att tvingas konfronteras med nya och provokativa infallsvinklar på en samhällsfråga. Kanske dessa gammelmedier så småningom tappar en del av kontakten med grupper i samhället som ser verkligheten på ett annat sätt.

Ja, är detta inte ett fenomen som vi känner igen också i andra västländer? Så är det ju i USA där Fox News presenterar politiska nyheter med en verklighetsbeskrivning som helt skiljer sig från CNN:s. Den som är konservativ republikan skaffar sig sin världsbild från Fox News och den liberala demokraten från CNN. I Sverige går vi sannolikt åt samma håll. Jag behöver nog inte säga mer. Oavsett om vi vill använda ordet polarisering för att beskriva det svenska samhällsklimatet måste vi erkänna att avståndet växer mellan olika samhällsgrupper och deras värderingar samtidigt som spänningen dem emellan sällan märks i varje enskild mediekanal var den nu sänder sina program.

 

 

Om denna blogg

Tomas LindbomFrankrikes betydelse i Europa har ökat efter valet 2017. Emmanuel Macron söker rollen som kontinentens ledare. Det finns därför större anledning än på länge att följa fransk politik. Denna blogg gör det med blickar också mot kultur och allmänt om livsbetingelserna i landet.

Frankofil är jag sedan tjugoårsåldern med täta resor till Frankrike. Fascinerad av landet, människorna och politiken. Presidenten uppträder som en monark. Politiker byter parti och partier byter skepnad och form. Politik är alla fransmäns livsluft och lockar ständigt till samtal, gräl och skratt. Jag blandar mig gärna i den franska politiken och vill dela med mig av allt jag ser och upplever.

Kategorier

Arkiv