Sarkozy ständigt i blåsväder
Sarkozy ständigt i blåsväder 150 150 Tomas Lindbom

Strax efter makttillträdet som president i Frankrike 2007 föreslog Nicolas Sarkozy Dominique Strauss-Kahn till posten som Internationella valutafondens generaldirektör. De kände förstås varandra. Visserligen en högerman och en socialist men delar av samma franska elit och i deras fall av samma sociala umgängessfär. Strauss-Kahns socialism var av den ljusaste rosa nyansen. Sarkozy var långt ifrån någon traditionell konservativ gaullist. Båda var en del av den njutningslystna eliten. Sarkozy lär vid deras möte kring posten som generaldirektör vid IMF ha sagt till Strauss-Kahn att vara försiktig med kvinnorna. Han visste förstås hur det låg till med hans politiska motståndare (eller kollega) på det amorösa området. Han lär ha tillagt att han själv var åt samma håll men ändå lite mer försiktig. Vi vet hur det slutade för Strauss-Kahn fyra år senare. Då sprack bubblan till slut. Sarkozy borde ha fått ett annan råd av Strauss-Kahn vid samma tillfälle: Håll dig borta från fiffel med pengar. Det har varit och är den förre presidentens akilleshäl.

Det är svårt att hålla reda på alla affärer som Sarkozy varit inblandad i. För närvarande väntar åtminstone tre ärenden på att få sina rättsliga behandlingar och en fjärde har dykt upp.

Sarkozy är anklagad för bestickning i samband med hans och advokaten Thierry Herzogs försök att skaffa sig information av en domare som var inkopplad i en affär som rörde illegal penningutförsel från Libyens Khadaffi till Sarkozys presidentvalskampanj 2007. Domaren skulle ha lovats en intressant högre befattning i utbyte mot känslig information i det rättsliga ärendet. Dom i detta mål kommer den 1 mars i år och pekar mot fängelse för den förre presidenten. Han är för det andra anklagad för en illegal finansiering av valkampanjen 2007. Anklagelserna handlar i detta fallet om korruption.

För det tredje står Sarkozy anklagad för brott som rör Bygmalionaffären efter namnet på en kommunikationsbyrå med nära band till Sarkozys parti UMP, i dag kallat Republikanerna. Här rör det sig om ett ekonomiskt brott.  Sarkozy anses av polis och åklagare som ytterst ansvarig för att med olagliga medel ha sökt dölja att hans parti överskridit lagen om högsta tillåtna utlägg för en valrörelse. i hans parti UMP:s fall, ett tak på 22,5 miljoner euro. Bland annat ska luftfakturor skickats från UMP till Bygmalion och en stor del av de insatser som byrån gjort för partiet har inte bokförts på kontot för presidentvalrörelsen.

Alla affärer som rör franska toppolitiker brukar vara närmast omöjliga att förklara, i varje fall i korthet. Politikerna själva är ju extremt skickliga på att dölja och förvrida perspektiven på alla anklagelser mot dem själva. Alla anklagar alla, för att uttrycka det enkelt. Än så länge har Sarkozy klarat sig.

Ännu en affär med Nicolas Sarkozy i blickfånget rullas nu upp. Nu handlar det om verksamheter som konsulten Sarkozy ägnat sig åt och i detta fall ett avtal med ryska oligarker inom försäkringsbranschen. Sarkozy ska, enligt uppgifter i den grävande sajten Mediapart, ha skrivit på ett avtal med ryssarna som ger honom ett arvode på sammanlagt 3 miljoner euro. Avtalet tecknades 2019. En första utbetalning på 500 000 euro ska redan ha verkställts.  Frågan för åklagarna i detta fallet gäller om Sarkozy enbart verkat som konsult till ryssarna eller också på ett illegalt sätt varit lobbyist med sina särskilda kontakter i samhällets toppskikt. Det senare kallas trafic d´influence och betraktas som en form av korruption.

Nicolas Sarkozy är alltså en man som ständigt jagas av åklagare och av media. Den som tror att han hukar i sin våning i västra Paris med sin hustru Carla Bruni tar fel. Han skriver böcker som säljer som smör i solsken. Han tar emot den nya generationens högerpolitiker på sitt kontor och rycker i en rad tåtar för att hans partis nya ledare ska göra det han tycker är bäst för landet – och partiet. Han har skaffat sig en sällsynt stark ställning i den nya politiska regimen i Frankrike. Han har i hög utsträckning Emmanuel Macrons öra. De har regelbunden kontakt och lär verkligen uppskatta varandra. Det är däremot inte fallet mellan Macron och Francois Hollande. Sarkozy är också mycket populär bland en stor del av Republikanernas väljare. Hans starka, karismatiska framtoning attraherar många. Hos dem kan inga korruptionsaffärer i världen minska beundran för denne man. Han har som få andra högerpolitiker efter General de Gaulle varit så uppskattad inom högerns väljarkår.

Nicolas Sarkozy är en politiker som ingen förhåller sig till på ett neutralt och kyligt sätt. De flesta fransmän vill inte ha honom i den politiska ledningen. Vänstern avskyr honom mer eller mindre. Men han fortsätter alltså att spela en roll i toppskiktet av den franska politiken. Inte ens om han tvingas skaka galler för brott begångna i någon av de aktuella affärerna kommer han garanterat att fortsätta påverka den.

 

 

80-talet kastar sina skuggor
80-talet kastar sina skuggor 150 150 Tomas Lindbom

Camille Kouchners självbiografiska berättelse i boken La familia grande har av helt uppenbara skäl väckt uppmärksamhet och indignation i Frankrike. Häromkvällen uppträdde författaren för första gången i ett medialt sammanhang sedan boken gavs ut den 7 januari. Hon valde det litterära programmet La grande librairie med programledaren Francois Busnel.

Författaren hade gjort ett  utmärkt val av tv-program för att ge sin bild av det trauma som förföljt henne, brodern och hela familjen i så många år. Busnel tog genom sina frågor ämnet ner på djupet. Han bidrog med skarpa och samtidigt känsliga frågor. Han gav henne möjligheten att ge en klar men skrämmande bild av en familjetragedi. Hur hennes bror burit på dessa sexuella överträdelser från sin styvpappa i så många år, hur hon varit offer som tvillingsyster. En mor som inte ville se, nedbruten av flera självmord i hennes nära familj och nedgången i svårt alkoholmissbruk. Och hennes egen pappa som så småningom visste vad som hänt hans son men i en släkts tystnadskultur ändå inte kunde tala öppet. “Alla visste”, som Camille Kouchner skrivit i sin bok och nu sagt också i tv-intervjun.

Övergreppen skedde i slutet av 1980-talet. Det är som om denna period nu kastar djupa skuggor över den franska samtiden. Ett decennium, 1980-talet, som fullföljde den politiska revolten från åren kring 1968 men nu alltmer i hedonistisk riktning. Camille Kouchner berättar om hennes mors och styvfars fabulösa fester under dessa år där den frigjorda sexualiteten var ett påtagligt inslag i bilden. De numera medelålders etablerade politikerna, journalisterna, advokaterna med sina radikala åsikter hade också med sina barn, nu i tonåren. Det fanns inga gränser för hur förförelserna utvecklades. Tonårsbarnen var också målet för en del sexuella närmanden från de äldre. Det verkade vara en del av den tidens uppfattning om frihet.

Drömmen om den politiska anarkismen hade långsamt glidit i bakgrunden till förmån för den sexuella friheten. Men kretsarna från de politiska åren fanns alltså kvar.  De hade börjat dominera det franska samhällslivet eller kände de rätta personerna. De hade satt sig på centrala positioner inom politik och media. Styvfadern, Olivier Duhamel, blev tidigt en maktfaktor. Han har sedan bland annat figurerat i närheten av alla presidenterna. Så sent som 2017 såg han till att bli inbjuden till en mycket exklusiv krets av personer som firade Emmanuel Macrons seger i presidentvalet. Den gamle vänstermannen var nu en del av den nya mittenkultur som delvis hyllar andra värden än socialism och fri kärlek.

Det är naturligtvis viktigt att inte dra generella slutsatser som leder till att oskyldiga anklagas för sexuella trakasserier av olika slag. Ändå går det inte att se bort ifrån att en del ur 68-vänstern i Paris blev en maktelit på 1980-talet med ett tungt ansvar för konsekvenserna av ett hedonistiskt levnadssätt som drabbat ungdomar i kommande generation.

Olivier Duhamel försvarade offentligt Dominique Strauss Kahn efter dennes sexaffärer för tio år sedan. I samma kretsar hördes försvaret för Roman Polanski, anklagad för pedofili. Och ingen blir förvånad när en av vår tids mest framstående filosofer i Frankrike, Alain Finkielkraut, i formligt raseri  i en radiokanal angrep dem som kritiserat Duhamels incest mot sin styvson, ett övergrepp som lär ha pågått i två år.

Jag gick igår kväll in på youtube för att se franska tv-program från 1980-talet. Jag visste var jag skulle leta och jag blev påmind om den tidens normer. Berusade artister och författare i tv-sändning. Ständigt dessa frågor från journalister om deras kärleksliv och drogvanor. Även en och annan av journalisterna satt med drinkar framför sig i sändning.

Nu gör Frankrike långsamt upp med det förflutna från 1968 och 1980-talet. Nu kommer reaktionen och den är helt rimlig. Hur långt kommer pendeln att svänga, kan man förstås också fråga sig. Men tillnyktringen i dubbel mening har verkligen varit nödvändig liksom försvaret för det skyddslösa barnet eller tonåringen. Camille Koushners bok har redan sålt i drygt 200 000 exemplar. Den är och kommer att vara en välgärning för så många utsatta i detta land.

 

 

Pandemin gynnar den franska digitaliseringen
Pandemin gynnar den franska digitaliseringen 150 150 Tomas Lindbom

Emmanuel Macron är känd för att vårda det franska kulturarvet. Han kan citera de berömda passagerna hos de stora skönlitterära författarna. Han kan också sin filosofi. En vän till mig, som arbetar i den kända bokhandeln L´Écume des pages intill Café de Flore i de högintellektuella och borgerliga kvarteren i Paris sjätte arrondissemang, har berättat hur Macron innan han blev president ofta kom för att handla böcker. Det var bara de mest höglitterära verken som han bar fram till kassan. Det var inte en biografi om René Descartes. Det var Descartes egna verk som han köpte. Och så vidare.

Ändå drev han i sin valrörelse hårt frågan om att digitalisera Frankrike som helt uppenbart ligger efter jämförbara länder, norr och västerut, inte söderut i Europa. Men Frankrike är som bekant mentalt delat; hjärtat söker sig söderut och hjärnan norrut. Det kvalitativa lockar än men det kvantitativa tar över mer och mer. När franska medier gör jämförelser  mellan sitt eget land och andra som klarat sig bättre, en vanlig masochistisk sysselsättning, nämns alltid Tyskland och Storbritannien och ofta även Sverige, aldrig Italien eller Grekland.

Yttre händelser förändrar ofta värderingar och beteenden. Nu drabbas Frankrike av en pandemi som tvingar fram en strukturell omorganisation av många områden i det franska vardagslivet. Arbetsmarknaden är ett sådant område. Den mer välbeställda medelklassen, den nya urbana franska familjen, går i täten. Dessa familjer bildar också  i hög grad Macrons väljarkår. Kraven att arbeta hemifrån kräver bättre nätuppkoppling och pressar fram en snabb utveckling av internet i ett land där stora delar av befolkningen inte äger en dator och där pensionärerna tills för något år sedan till hälften saknade mobiltelefon.

Den nya urbana och välbeställda medelklassen vill också flytta ut från de största städerna där de flesta bor. Paris har blivit för otympligt för barnfamiljerna. När jobben kan göras hemifrån spelar det mindre roll var arbetsplatsen ligger. Låt den ligga kvar i Parisregionen bara jag och min familj kan flytta till Reims, Poitiers eller till någon fin liten stad vid den normandiska kusten.

Affärerna är stängda under pandemin. Allt fler vill handla på nätet och det tvingar alltfler att skaffa datorer. Utom alla de som inte har råd, inte tror sig kunna hantera datorer eller – är misstrogna.

Misstron spelar roll. Det finns ingen misstro mot fransk teknologisk utveckling som ger bättre hus, magnifikare broar och gör livet bekvämare – för dem som bor i landet. Men misstron riktas mot sådana steg i utvecklingen som kan kallas globala och som minskar fransmännens möjligheter att kontrollera omvärlden. Den universalistiska filosofi som präglat Frankrike hotas genom dessa globala kommunikationsmedel. Regeringen gör vad den kan. Hindrar Amazon att slå ut bokhandeln. Försöker beskatta Apple, Facebook, Google med flera för att skydda de franska intressena. Folket delar misstron och gör det i än högre grad.  Macron vill ända digitalisera landet men även i den frågan har han mest bara sin egen väljarkår med sig. Tills möjligen nu, mitt i pandemins virvelvind, när människor ser att det behövs nya verktyg för att bekämpa arbetslöshet och ensamhet.

Kanske ser vi här också den spänning mellan olika sociala grupper i det franska samhället. Den urbana medelklassen drar ifrån och krokar arm med den globala postmoderna världen. Återvänder till la Province (Frankrikes uttryck för hela landet utom Paris) men med andra verktyg än de besitter som aldrig flyttat in till storstan. Misstron finns hos dem som inte tror på den senaste kommunikationstekniken eller känner en frustration inför att lära sig nytt och byta värderingar.

Det finns en tredje grupp också; människorna i utanförskapsområdena i storstädernas förorter. Det är en öppen fråga vart den yngre generationen, i huvudsak sprungna ur invandrarfamiljer, kommer att söka sig, Det verkar mindre troligt att de ansluter sig till det konservativ, nationella Frankrike som dessutom misstror nya kulturer inom landets egna gränser.

Det kommer förstås att skrivas mycket om pandemins effekter på utvecklingen i världens olika länder. Frankrike är ett land som påverkats stort av det senaste årets nedstängningar. En grupp som redan kan utropas som segrare är internetföretagen. Amazon, Google, Facebook och de andra jublar även i Frankrike.

 

 

 

Våldtäkt och incest
Våldtäkt och incest 150 150 Tomas Lindbom

Han heter Olivier Duhamel. Han är en man som fyllt sjuttio år men fortfarande är aktiv i yrkeslivet. Tills för några dagar sedan. En man som varit Europaparlamentariker, innehaft höga statliga poster och spelade en opinionsbildande roll i media. Hans far var för övrigt minister under några år i början av 1970-talet. Som sagt: det slutade tvärt häromdagen när tidningarna L´Obs och Le Monde släppte nyheten. Under ett par år i slutet av 1980-talet utsatte han sin styvson på 13-14 år för upprepade våldtäkter av incestuös natur. Pojkens tvillingsyster, Camille Kouchner publicerar i dagarna boken La familia grande som skildrar dessa övergrepp.

Tvillingarnas mamma var romanförfattaren Evelyne Pisier i äktenskapet med Bernard Kouchner, grundare av Läkare utan gränser och bland annat utrikesminister i Nicolas Sarkozys regering och gift med en av Frankrikes mest uppburna tv-journalist, Christine Ockrent. Duhamel ingick först äktenskap med Leila Murat, en kvinna i nedstigande led från en fransk 1800-talsprins. Leilas kusin var för övrigt några år i sin ungdom  gift med  en framträdande minister under femte republiken, Albin Chalandon. Den senare blev därefter sambo med Catherine Nay, en välkänd journalist som bland annat skrivit en stor biografi om Nicolas Sarkozy. Duhamels andra äktenskap ingicks alltså med Evelyne Pisier. Pisiers båda föräldrar tog sina liv i slutet av 1980-talet under den period när hennes makes övergrepp pågick och hon själv sjönk ner i svår alkoholism.

Olivier Duhamel har varit en uppburen man i den parisiska intellektuella societeten, ett sammanhang som du inte erövrar utan snarare föds in i. Som ett träd med olika grenar men med samma stam. Olika världar knyts samman; media, politik, kultur och litteratur. Många politiker är också advokater. Duhamel vigdes till den tjänsten sent i livet, 2010.

Olivier Duhamels övergrepp lär enligt uppgifter som nu framkommer ha varit kända i ett antal år inom släkten och i de kretsar som fanns runt honom. Diskretionen var ändå viktigare. Låt de smärtsamma hemligheterna skyddas bakom de tunga gardinerna i de stora innerstadsvåningarna i Paris. Nu har emellertid en åklagare startat en undersökning av fallet. Duhamel har lämnat alla sina uppdrag och dragit sig bort från offentligheten.

Finns det anledning att beröra detta? Är det inte bara en fråga för familjen och de närmaste? Sannolikt hade aldrig frågan tvingats upp på bordet och givit den utsatta pojken någon form av upprättelse om inte hans syster givit offentlighet år övergreppen med sin bok, även om vi måste vara medvetna om att ingen dom ännu fallit. Det är en aspekt på saken.

Den andra aspekten är hur affären ger en bild av den franska överheten som leder till eftertanke. Som sagt, denna överhet sluter sig i familjer, släkter och grupperingar som också interagerar med andra liknande konstellationer. Femte republiken har som en av sina grundprinciper att alla har samma chans. Skolan är likvärdig oavsett var du bor i landet. I huvudsak ska du inte behöva betala för din utbildning, inte ens för de bästa elitskolorna. Emmanuel Macron är en av dem som ivrigast pläderar för att den femte republiken ska vara jämlik i starten. Men hur är detta möjligt när Paris mäktigaste klaner ständigt väver sina nät som spindlarna? Hur ska pojken eller flickan från en annan stad i Frankrike nå till topposter inom politik eller media. Spindelnätets trådar är bara givna vissa. Och allra minst: hur ska invandrarna från kolonierna och andra länder som bor i de utsatta förorterna ta sig fram till de tunga positionerna i yrkeslivet?

Frankrike är inte unikt. Nepotism finns i alla samhällen. Men Frankrike är ett land som odlar exklusiviteten, det raffinerade, det exkluderande som jag föreställer mig att få andra länder når upp till. Språket är centralt. En minsta osäkerhet på konjunktiven avslöjar dig och för dig ut i periferin. En dialekt är illa. Osäkerhet kring seder och bruk. Kanske något som inte stämmer i klädseln. Det är mycket mer än kompetens som måste stämma för att få ta plats i “Paris gentila salar”.

Paris är en rolig stad om du accepterar din position utifrån den miljö där du är sprungen. Välkommen att göra ett kort besök på ett trappsteg eller två ovanför din av naturen givna placering. Men sedan får du stiga ner till din lägre position igen. Republiken må ha stolta paroller om jämlikhet men verkligheten är grymmare.

Olivier Duhamel skyddades av sin kast i över trettio år. Nu har styvdottern som naturligtvis har samma sociala säkerhet som de andra i överklassen avslöjat styvpappan. Mot sådant kan ingen värja sig och det är tragiskt för Olivier Duhamel. Han måste ändå ta sitt ansvar. Hans övergrepp mot styvsonen har säkert åsamkat den senare betydande psykologisk smärta. Men fallet är brutalt. Han delar det med en del andra i den franska överklassen. Det finns anledning att också reflektera över varför det är på det viset.

 

 

 

Trögt med vaccineringen i Frankrike
Trögt med vaccineringen i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Nu stiger irritationen högst märkbart i olika kretsar i Frankrike. Det gäller frågan om vaccineringen av franska folket. Det går långsamt. Frankrike är på efterkälken gentemot andra stora europeiska länder och risken är överhängande att det blir svårt att ta igen försprånget. En politisk kris kan mycket väl bli följden av vaccinkrisen.

Häromdagen ska 516 fransmän ha vaccinerats, enligt uppgifter i France Télévision. Det jämförs med 114  349 i Italien, 238 809 i Tyskland och 944 539 i Storbritannien. Det är inte konstigt att oppositionen rasar, att allmänheten tappar förtroendet för nationens politiska ledning. Även Emmanuel Macron lär enligt tidningen Journal de dimache ha fått ett vredesutbrott i ett möte med regeringen och anklagat den för tröghet. Detta kan ha varit mer av en PR-handling för att visa att presidenten inte heller är nöjd. I den franska hierarkin står presidenten över regeringen, tillsätter och avsätter ministrar som han vill och visar på det sättet att det är han som uttrycker folkets vilja. Det kan också vara så att Macron på allvar ser hur pandemin kan bli ett allvarligt hinder för honom i en kommande valrörelse när presidenten för perioden 2022-27 ska väljas.

Det är förstås inte så självklart att döma ut regeringens coronastrategi på en dålig första vecka av vaccinering. Regeringens talesperson Gabriel Attal har det svettigt just nu när han ska förklara trögheten i processen men han har förstås en poäng i att regeringens strategi inte ska dömas efter sju dagar när målet är sommaren 2021. Då ska nämligen enligt planen 14 miljoner fransmän vara vaccinerade. Dock, det är värt att notera, säger samma plan att en miljon ska vara vaccinerad före januari månads utgång. Är det verkligen möjligt? Det finns de som inte tror att Frankrike har ens tillräckligt med vaccin för att kunna uppnå det målet och dessutom inte den organisation som behövs. Det riktas i dessa dagar stark kritik mot brister i organisationen. Inte minst riktas kritik mot staten. Många anser att den politiska ledningen redan misslyckats med efterlevnaden av att bära munskydd och hur testningen gått till. Nu ser vi början på ett tredje misslyckande, kraxar olyckskorparna; vaccineringen.

Oppositionen rasar men också delar av den medicinska expertisen och andra som följer utvecklingen på lagom avstånd som journalister och opinionsbildare av olika slag.

Det finns en förklaring till en medveten långsamhet från regeringens sida. Undersökningar visar att över hälften av franska folket ställer sig avvisande till att låta sig vaccineras. Detta har bland annat att göra med en tidigare vaccinationsskandal. Regeringen har bedömt det som klokt att först och i relativa långsam takt vaccinera de riktigt svaga i hög ålder som sannolikt har ett eget personligt motiv att skaffa sig ett skydd mot viruset. Genom denna process ges propagandan för vaccinering en chans att få fäste hos fler fransmän, också  i lägre åldrar. Men hur klok och rimlig denna strategi är kan nog diskuteras. Det är sannolikt inte så lätt att vända en opinion som är så negativ till vaccinering på en eller ett par månader.

Fransk politik handlar i dag om detta – om Macrons och hans regerings kamp mot klockan för att hindra en vidare smittspridning. En känd medicinsk forskare konstaterade i fransk tv att risken finns att regeringen missat att vaccinera tillräckligt många innan nya mutationer av covid -19 får fäste i landet. Hotet anses reellt att den brittiska varianten snart är över Frankrike och i full skala.

 

 

 

 

Om denna blogg

Tomas LindbomFrankrikes betydelse i Europa har ökat efter valet 2017. Emmanuel Macron söker rollen som kontinentens ledare. Det finns därför större anledning än på länge att följa fransk politik. Denna blogg gör det med blickar också mot kultur och allmänt om livsbetingelserna i landet.

Frankofil är jag sedan tjugoårsåldern med täta resor till Frankrike. Fascinerad av landet, människorna och politiken. Presidenten uppträder som en monark. Politiker byter parti och partier byter skepnad och form. Politik är alla fransmäns livsluft och lockar ständigt till samtal, gräl och skratt. Jag blandar mig gärna i den franska politiken och vill dela med mig av allt jag ser och upplever.

Kategorier

Arkiv