Tunnelbanan rullar och Macron träffar utländska investerare
Tunnelbanan rullar och Macron träffar utländska investerare 150 150 Tomas Lindbom

Det är kallt i dag i Paris. När temperaturen går ner under 5 plusgrader och himlen är klarblå i januari känns det som riktig vinter. Det är första dagen när nästan alla tunnelbanelinjer rullar som vanligt och jag går ner för trapporna till stationen Porte de Bagnolet i norra delen av stan. En iskall vind drar igenom biljetthallen. Jag är tacksam att jag tagit med min varma dunjacka från Stockholm. Men inte får jag väl klaga över kylan? Tunnelbanan rullar och jag tar mig till Bastiljen på 20 minuter. Anländer till mitt möte 15 minuter för tidigt. Jag har inte vant mig vid att kollektivtrafiken fungerar.

Konflikten är inte över. Nya strejker väntar garanterat. Nu ska snart pensionsfrågan behandlas i parlamentet och förhandlingar ska återupptas mellan olika parter på arbetsmarknaden och med regeringen. Det mesta kan hända. Eller som CGT uttryckt det i sin presskommuniké häromdagen. “Vi flyttar över fokus på andra stridsåtgärder i vår eviga kamp mot pensionsförslaget.”

President Macron möter utländska investerare i Paris. De vill utveckla nya affärer i landet trots alla strejker. Kanske är det så enkelt att fackliga protester är ett tecken i skyn för dessa investerare att regeringen är i färd med att genomföra reformer som förbättrar företagsamheten. Ett Frankrike utan strejker är ett Frankrike som saknar en president med ambitioner att reformera. Förmodligen tänker också dessa utländska investerare att de fackliga protesterna är en naturlig del av det franska samhällslivet. Det fungerar så, har alltid gjort och kommer alltid att göra. Värre om samma kaos utbröt i Sverige. Flera franska ekonomer menar dessutom att strejkerna inte påverkat det franska näringslivet särskilt mycket. Den privata sektorn har skonats. Problemen har varit svårigheterna att transportera människor, främst i Paris. Och turismen har lidit bakslag. I stort har dock  Frankrike inte tagit alltför mycket stryk av konflikten.

Frankrike mår bättre än på många år. Det gäller inte alla grupper utan befolkningen i stort. De liberaliseringar som infördes av Francois Hollande och fullföljts av Emmanuel Macron anses ha stimulerat näringslivet. Företagen vågar investera mer och uppenbarligen anställa fler. Macron talar nu om nya stimulanser riktade till den privata sektorn.

Frankrike framträder med olika röster. När en talar tystnar den andra. De offentliganställdas Frankrike har stått på scenen sedan november. Deras företrädare som den fackliga organisationen CGT har fått dominera och skaffat sig ett opinionsmässigt stöd hos en majoritet av befolkningen. Vem vill ha sämre pensioner? Knappast någon och Macrons och regeringens pensionsreform innebär försämringar för de flesta. Men nu drar sig de strejkande tillbaka när plånboken är ton. Istället lämnar de  plats för andra röster. Nu lyssnar fransmännen på företagarna som vill investera och tror på ett dynamiskt och föränderligt land där initiativkraft och mod att investera och ta risker bör premieras. Under en tid får vi nog höra mer av de tongångarna. En tid men inte för gott. Snart har vi nya strejker och nya former av aktioner som grundas i misstro och raseri hos dem som är fattiga och känner utanförskap i befolkningen.

 

Macrons stjärna dalar betänkligt
Macrons stjärna dalar betänkligt 150 150 Tomas Lindbom

Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet 2016 kom som en chock för det liberala USA och för det flesta västeuropéer. Samtidigt sa många av oss  att en sådan galning inte kunde sitta hela mandatperioden. Han skulle göra bort sig till den milda grad att han via riksrätt eller av egen vilja skulle tvingas bort från Vita huset. Ett halvt år senare valdes Emmanuel Macron till president i Frankrike. Till honom knöts däremot starka förväntningar. Han lovade en nödvändig modernisering av landet och hans utrikespolitiska visioner, inte minst i EU-frågan, gjorde många upprymda. Hans politiska program verkade genomtänkt och tillräckligt rimligt för att få genomslag i praktisk politik.

Låt oss vara ärliga. Det har snarare blivit tvärtom och det säger rätt mycket om hur opinionsströmmarna går i västerlandet i dessa tider. Donald Trump står visserligen inför riksrätt men hela den processen riskerar istället att gräva demokraternas grav och ge den amerikanska presidenten mer råg i ryggen. Dennes bilaterala utrikespolitik med hot och eftergifter i olika riktningar – som i förstone förefallit oss oansvarigt och ogenomtänkt – uppfattas numera som alltmer framgångsrikt. Det är Europa som får dansa efter hans pipa och Kina som sluter handelsavtal med honom trots förnedrande behandling. Dessutom kan Trump peka på en stark uppgång i den amerikanska ekonomin. Han har också skaffat sig en stark trovärdighet hos sina republikanska väljare och strömlinjeformat partiet bakom sig.

Emmanuel Macron står med ryggen mot väggen såväl utrikes- som inrikespolitiskt. Under sitt första regeringsår bjöd han in världsledarna till Versailles. Han höll för Trumps smärtsamma tryck i handslaget. Han sa ifrån om mänskliga rättigheter när Putin besökte Paris. I dag är hans inflytande internationellt marginellt. Han gick in i sin mandatperiod med ett högt tonläge i försvar för ett starkare och enigare EU och ett EU som skulle försvara en liberal agenda. Istället är den europeiska unionen efter valet förra våren alltmer splittrat och de högerpopulistiska krafterna har flyttat fram sina positioner. Nu är EU mer än tidigare i händerna på de enskilda medlemsstaterna. Parlamentet känns däremot allt svagare. Macrons berömda tal i Sorbonne 2017 är det ingen som talar om längre och han har inte heller fransmännens mandat för en EU-federalistisk linje efter EU-valet i hans land.

Macrons inrikespolitiska bekymmer har också undergrävt hans ställning internationellt. Det första året klarade han bra. Därefter har han hamnat i den ena oroshärden efter den andra. Två vintrar i rad har Frankrike upplevt sociala revolter som saknat motstycke i fransk historia sedan 1968 års majrevolt. De gula västarna förra vintern liksom den fackliga revolten de senaste månaderna har kastat ljus över sociala missförhållanden och framförallt en stark misstro från stora folkliga gruppers sida mot den politiska makten. Macron har visat upp flera brister i det politiska ledarskapet. Han är politiskt oskolad och det märks. Han har blandat passivitet med en nonchalans mot dialogen med folket. Det är begripligt att han tvingats retirera från vissa utgångspositioner i sitt politiska program. Det måste alla franska presidenter göra men han har gjort det utan att komma närmare de missnöjda grupperna. Han förmår inte att skapa sympati för sin person och inte heller kan han övertyga fransmännen om att han står på deras sida. Han framstår för två tredjedelar av befolkningen som  främmande.

Frankrike är ett konservativt land. Förändringar tar tid. Det liberala tänkandet uppfattas av många som ofranskt. Macron har rätt i att landet behöver reformeras på en rad områden. Den nationella låsningen som rörelserna på politikens båda ytterkanter ägnar sig åt leder inte till annat än förstelning och försämring för medborgarna. I den meningen har Macron rätt. Han vill göra Frankrike modernare och han är dessutom ingen nyliberal. Tvärtom är han ju en ledare som fullföljer den monarkiska traditionen i landet med ett traditionellt starkt försvar av staten. Kanske är det detta som ändå  gör hans ledarskap så problematiskt. Han förenar en ledarroll som placerar honom långt ovanför vanliga människor medan hans politik är för teknologisk, för kylig och okänslig för medborgarnas nedärvda värderingar.

Donald Trump kan mycket väl förlora höstens presidentval i USA. Emmanuel Macron kan mycket väl vinna sitt val våren 2022. Om Trump vinner sker det med stöd av en majoritet amerikaner som gillar hans politik och ogillar motståndarnas, demokraternas. Vinner Macron blir det trots Macrons politik. Han kommer sannolikt att i en andra valomgång 2022 ställas mot Marine Le Pen. Fortfarande finns det djupt inne i hjärtat hos majoriteten en känsla av obehag att lyfta upp henne till landets viktigaste ämbete. Det skulle i så fall rädda Macron från samma smärtsamma förlust som Nicolas Sarkozy fick uppleva i valet 2012. Eller tvinga honom att göra som Francois Hollande inför valet 2017 ; välja att inte kandidera för en andra presidentperiod.

 

 

Strejkerna fortsätter… men närmar sig slutet
Strejkerna fortsätter… men närmar sig slutet 150 150 Tomas Lindbom

Konflikten mellan regeringen och delar av den fackliga rörelsen fortsätter. Vi går nu mot den fyrtiotredje dagen av strejker och demonstrationer mot pensionsreformen. I morgon torsdag sker en mer samlad manifestation men frågan är om vi ändå inte börjar se slutet på konflikten.

Även den mest radikala fackliga rörelse i Frankrike kan inte hålla ut hur länge som helst. En och en halv månad är ändå rekord i modern tid. När pensionerna skapade motsvarande konflikt 1995 gav regeringen Juppé upp betydligt tidigare. Denna regering ledd av Edouard Philippe är uppenbarligen mer hårdhudad trots att presidenten i sitt program varit angelägen att genomföra en reform som inte försämrar för pensionerna och gör dem mer rättvisa. Problemet är bara att denna rättvisa av många grupper uppfattas som stora försämringar. Det är inte heller så givet att så många har tjänat på reformen.

Macron har också vid flera tillfällen manat sin regering att böja sig för vissa fackliga krav. Enhetligheten – att alla undantag ska tas bort ur pensionssystemet – har han tummat på och han har också varit drivande – tror många – i att  få regeringen att dra tillbaka förslaget om en höjning av pensionsåldern från 62 till 64 år. Ja, för många ligger gränsen för pension snarare under 55 år. Hur det går för dessa grupper inom offentlig sektor återstår att se.

Strejken är alltså inte avblåst. De radikala facken nöjer sig inte med att regeringen backat från förslaget om höjd pensionsålder. Nu vill de också ha bort förslaget om pensionspoäng lika för alla. Här har Sverige varit en förebild för Macron. Men Sverige är ingen förebild för Philippe Martinez, ledaren för den fackliga organisationen CGT. Han säger att Frankrike i dag har världens bästa pensionssystem och varför ändra på det. Det nuvarande systemet gynnar främst anställda i vissa offentliga verksamheter. Det är inte konstigt att folk inom transportsektorn är de som strejkar mest. Dock är det många andra också inom offentlig sektor som sedan länge är i strejk. Det gäller sjukvårdspersonal inom akutsjukvården och folk inom skolan. Akutsjukvården har påverkats av strejker under ett år vilket naturligtvis fått sina konsekvenser för många människor. Dock finns det lag på att de mest allvarliga sjukdomsfallen ska åtgärdas.

Långsamt börjar nu ändå lokförare och tunnelbaneförare att återgå till sina arbeten. Pengarna börjar ta slut i de strejkandes plånböcker. CFDT och UNSA som är de reformistiska facken har  godkänt regeringens nya förslag att dra tillbaka den högre pensionsåldern. Det blir allt svårare för de radikala att hålla stånd. Det är en tidsfråga innan parisarna som störs mest av strejkerna inte längre uppskattar det som sker. CGT lever på ryktet att vara hårda och oförsonliga men hur länge kan de fortsätta utan att ilskan från medborgarna vänds mot dem.

Ännu någon vecka lär vi som bor i Paris tvingas avstå från att besöka vänner i en annan del av stan, gå på teater eller utföra andra aktiviteter. Den som jobbar är så illa tvungen att ta sig till arbetet trots stora förseningar. Vi som inte behöver åka till ett kontor kan trots allt stanna hemma och leva i våra kvarter. I dag tog jag en buss från min lya i norra Paris till Marais. Det tog cirka 45 minuter enkel resa. Dubbelt så lång tid som normalt. Visst går det och parisarna har ett oändligt tålamod men det frestar ändå på när bussar är överfulla i rusningstid och tunnelbanan likaså – om den går.

 

Les Misérables och de sociala spänningarna i Frankrike
Les Misérables och de sociala spänningarna i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Häromdagen såg jag filmen Les Misérables som nu går på vissa biografer också i Sverige. Det är inte en modern filmatisering av Victor Hugos bok Samhällets olycksbarn. Den handlar ändå om just det, om de människor som mer än andra befinner sig utanför det franska samhället. Det handlar inte om de gula västarna eller strejkande tågförare utan om de unga som bor i så kallade cités, det vill säga förortsområden med stora sociala problem.

Filmen framstår mer som en dramatiserad dokumentär. Det behövs inte heller en uppdiktad berättelse. Verkligheten räcker mer än nog för att vi som ser filmen ska beröras och plågas. Filmen följer på ett obehagligt sätt mötena mellan barn och ungdomar, muslimska ledare och polisen. Alla spelar sina roller. Våldet segrar och i det sammanhanget segrar barnen men ändå inte. Ingen segrar när de förutbestämda rollerna bara leder till ökat våld och ökade klyftor.

Frankrike genomlider för andra vintern i rad en svår social konflikt mellan arbetare och låginkomsttagare å ena sidan och den politiska makten å den andra. Förra året formulerades vreden av de så kallade gula västarna. De hade inga ledare, tog avstånd lika mycket från fackliga organisationer och partier som av president och regering. I år är vreden kanaliserad genom de fackliga, särskilt den gren som är radikal och motsätter sig all förändring på arbetsmarknaden. Förra året handlade det om bensinpriser och löner. I år kan upproret sammanfattas i motstånd mot pensionsreformen. Men alla som demonstrerar och strejkar bärs fram av en känsla av utanförskap och ren maktlöshet. “Vi där nere och dom där uppe.”

Les Misérables beskriver människor som är långt mer utsatta än de som strejkar och demonstrerar och får stor uppmärksamhet i media och även delvis uppnår framgångar med sin kamp. Ungdomarna och familjerna i storstädernas utsatta förorter når aldrig fram till politikerna. De har inga som företräder dem utom vissa muslimska ledare, en del med andra ondskefulla motiv. De möter istället poliserna med sina batonger. En skadad polis, en nedbränd bil – mycket längre kommer inte dessa revoltörer som lever i ett totalt destruktivt sammanhang.

Det görs filmer om denna del av befolkningen. Det talas om den ibland i media och på konferenser. Men hur många tv-minuter och spaltmillimeter får dessa människor jämfört med den vita arbetarklass som vecka efter vecka kan stänga ner tågtrafiken i Frankrike och göra livet surt för alla pendlare och tunnelbaneresenärer i Parisregionen? Här kan vi verkligen tala om en klyfta mellan människor. Det måste sägas igen: Visst är de alla offer i ett orättvist system men finns det över huvud taget någon framtid, någon ljusglimt för dem som är unga, är invandrade, har annan hudfärg och saknar det franska språket eller talar det illa?

Frankrike upplever i dag en situation på det sociala området som är oerhört bekymmersam. Möjligen går det att hålla grupperna ifrån varandra ännu några år. Frågan är om ändå inte spänningarna nu börjar komma till en nivå där det uppstår en verkligt revolutionär situation. Macron är inte problemet som så många säger i Frankrike. Problemet är de svåra motsättningar mellan olika grupper i samhället, motsättningar som bara växer år från år. Vem kan lindra hatet och återskapa mer av gemenskap i nationen? I kulissen väntar Marine Le Pen och hoppas förstås att hon ska bli president efter nästa val 2022. Hon är ingen lösning på detta problem.

Författares verk dras in
Författares verk dras in 150 150 Tomas Lindbom

https://www.svtplay.se/video/25068958/kulturnyheterna/kulturnyheterna-9-jan-18-15-3?start=auto

Det stora och ansedda  franska bokförlaget Gallimard har beslutat att dra tillbaka alla verk som givits ut av författaren Gabriel Matzneff. Det är följden av avslöjanden om hans affär med en minderårig flicka, Vanessa Springora. Hon har i sin tur givit ut en bok med titeln Le consentement som handlar om hennes affär med Matzneff och som inleddes när hon var 14 år.

Jag blev igår intervjuad i Kulturnyheterna i Sveriges Television om Gallimards beslut och då främst med utgångspunkt från frågan om yttrandefrihet. Jag menar att det i Frankrike alltid rått en spänning mellan en  långtgående kulturradikal position som under majrevolten 1968 formulerades i orden “det är förbjudet att förbjuda” och en starkt moralisk hållning till sex som tidigare drivits av katolska kyrkan men också av försvarare av nationalismen. Moral kring offentliga personer handlar mindre om enskilda politiker eller kulturpersonligheters vandel utan mer om hur familjens eller statens moral försvaras eller hotas. Först under de allra senaste åren har ett mer individualistiskt synsätt blivit mer dominerande. Intrycken från länder som USA och Sverige kan antas ha bidragit till denna perspektivförskjutning.

Synen på sexuella övergrepp har förändrats men, menar jag, främst i förhållande till vilka konsekvenser ett skamlöst eller omoraliskt beteende får för individen som makthavare eller kulturpersonlighet. Kulturministern Frédéric Mitterrand, brorson till förre presidenten Francois Mitterrand,  anklagades 2009 för att sexuellt ha utnyttjat minderåriga pojkar i Thailand men gick ändå fri i meningen att han inte behövde avgå som minister. Det är bara drygt tio år sedan. I dag hade det sannolikt varit omöjligt. Oavsett domar i rättsliga instanser hade han tvingats lämna sin post. I Frankrike skedde en förändring i ock med avslöjandena om misstänkt övergrepp från FMI-chefen Dominique Strauss-Kahn på en hotellstäderska i New York 2011. Efter denna händelse har presidenter (Hollande och Macron) en helt annan vaksamhet kring sina ministrars personliga vandel. Det är också symptomatiskt att nuvarande kulturministern Franck Riester offentligt tagit ställning i samma riktning som bokförlaget Gallimard. Staten kommer inte att i fortsättningen ge författaren Gabriel Matzneff den författarpension som han hittills åtnjutit.

Om denna blogg

Tomas LindbomFrankrikes betydelse i Europa har ökat efter valet 2017. Emmanuel Macron söker rollen som kontinentens ledare. Det finns därför större anledning än på länge att följa fransk politik. Denna blogg gör det med blickar också mot kultur och allmänt om livsbetingelserna i landet.

Frankofil är jag sedan tjugoårsåldern med täta resor till Frankrike. Fascinerad av landet, människorna och politiken. Presidenten uppträder som en monark. Politiker byter parti och partier byter skepnad och form. Politik är alla fransmäns livsluft och lockar ständigt till samtal, gräl och skratt. Jag blandar mig gärna i den franska politiken och vill dela med mig av allt jag ser och upplever.

Kategorier

Arkiv