Lindbom på franska

I över en vecka har nu upploppen i franska gymnasieskolor pågått och allt ser ut att kunna bli ännu värre nästa vecka. De började medan påven fortfarande gjorde sitt besök i Frankrike, ett besök där över en miljon människor deltog i mässor och andra fredliga sammankomster. Gymnasieupploppen har haft en annan karaktär. Våld och förstörelse har dominerat mediebilden. Skolor står i brand. Var tredje gymnasieskola i landet lär vara berörd av oroligheterna. Lärare, elever och poliser har skadats. På tisdag ska en stor demonstration genomföras  vilket sannolikt leder till än mer våldsamma upplopp.

Regeringen och högern ger sin bild av situationen. Våldet fördöms och det saknas förståelse för att kritik av skolornas sätt att fungera ska motivera upplopp av denna karaktär. Den radikala vänstern har en annan syn, särskilt Det Okuvade Frankrike som lyfter fram värdet av gymnasisternas krav på bättre studievillkor men också visar förståelse för själva upploppen. Den nyvalda borgmästaren i Saint-Denis, Bally Bagayoko har förklarat att det är rimligt att försvara våld i sådana här politiska sammanhang även om det är positivt om det går att undvika.

Kritiken mot Det Okuvade Frankrike är massiv från den politiska mitten och högern. Det är uppenbart att denna vänsterrörelse eldar på revolten. Ledamöter i partiets grupp i nationalförsamlingen försvarar upproren och några av dem har synts i närheten av berörda gymnasier. Andra hejar på gymnasisterna som får beröm för att kämpa för en rättvis sak.

Den franska skolan har fått mer ekonomiska resurser på senare år men nivån i undervisningen har sjunkit. Missförhållandena på många skolor har ökat. Respekten för lärarna har minskat. Det är svårt att jämföra med studentrevolten 1968 som var en kombination av socialistiska krav på samhällsförändringar och förbättringar av undervisningens kvalité. Dagens upplopp påminner mer om en mobb som förstör och där kriminella grupper bidrar till att våldet blir omfattande och grovt. På videoklipp som visas i tv-kanalerna kan man till exempel se hur en kvinnlig polis jagas av en grupp unga män, tvingas omkull och misshandlas med sparkar. Den antiauktoritära människan firar nya triumfer. Samhällsklimatet tycks hårdna och det är nu uppenbart att polisen har svårt att upprätthålla sitt våldsmonopol. Regeringen fördömer men söker ändå dialog med gymnasisterna för att inte våldet ska eskalera ännu mer. Myndigheterna, inklusive polisen, backar och hoppas på att revolten ska upphöra. Om fjorton dagar är det höstlov. Det borde vara möjligt för de ansvariga att hålla stången hjälpligt fram tills dess, slicka såren ett tag och sedan förbereda sig på nya konflikter med olika revolterande grupper, stödda av kriminella och Det Okuvade Frankrike.

Detta våldsbejakande vänsterparti arbetar nu systematiskt för att stärka sin position inför presidentvalet i april nästa år. Budskapet är att Frankrike går mot inbördeskrig om Marine Le Pen blir nästa president. Striderna på gatan har redan nått en hög nivå men ingen ska tro att det kommer att stanna där.

Hösten har kommit trots sommarlikt väder. Det är ett halvår till presidentvalet. Nu börjar oroligheterna i Frankrike och inte oväntat sker det i många gymnasieskolor. Det förekommer en stark kritik från både lärares och elevers sida mot misskötsel av skolbyggnader, oordning i klassrummen men främst mot brist på ekonomiska resurser. Kritiken har visserligen varit stark i många år. Det som oroar är omfattningen av upploppen denna höst. I drygt 350 gymnasier förekommer olika former av uppror. I vissa av dem förekommer skadade poliser och gymnasieelever och bränder i skolbyggnaderna.

Kostnaderna för skadegörelsen har efter en veckas oroligheter stigit till cirka en miljon euro. Sannolikt kommer siffran att stiga ytterligare. Än så länge verkar oroligheterna snarare tillta. Gymnasisterna är sannolikt inte de mest ansvariga. Snabbt anländer våldsamma grupper till skolorna. De utnyttjar alltid ett uppdämt raseri någonstans för att förstöra byggnader och skapa anarki.

Den politiska dimensionen går längre än gymnasisternas kritik av brister i undervisningen. Opinionsmätningar visar att de unga i hög utsträckning sympatiserar med Det Okuvade Frankrike, landets mest radikala vänsterparti. Det förefaller, om man lyssnar till partiets företrädare, som om det föreligger en medveten hållning från deras sida att utnyttja upploppen för sina egna syften. Partiet har lanserat begreppet la nouvelle France som enkelt kan beskrivas som en revolt mot det etablerade samhället. Den är delvis etniskt betingad i ett engagemang för fattiga invandrare men också i ett medvetet försök att få med sig ungdomar i denna revolt.

Ledaren Jean-Luc Mélenchon ligger bra till i de aktuella opinionsmätningarna för att nå den viktiga andra valomgången i nästa års presidentval. Han väljer inte linjen att moderera sina budskap för att bredda stödet inom vänstern. Han och hans parti tror mer på den radikala konfrontationen. Man kan ana att hela denna rörelse förbereder sig för en kamp mot ytterhögern fram till valet 2027. En sådan kamp kommer inte bara att föras i tv-debatter och på stortavlor på städernas trottoarer. Nej, tänker Mélenchon, det behövs våldsammare inslag för att hindra Nationell Samlings Marine Le Pen från att segra i valet. Det är en högst obehaglig tanke att Le Pen och Mélenchon står som motkandidater i den andra valomgången. Ett sådant scenario kan få den lugnaste iakttagare av politik att på allvar oroa sig.

Gymnasistrevolten i skolorna lär lugna sig inom några veckor. Frågan är vad som kommer härnäst. Vilka krafter sätts i rörelse under vintern och våren? Hur långt vill Det Okuvade Frankrike gå? Och har denna rörelse ens förmågan att styra och moderera kommande upplopp? Den politiska striden om presidentmakten 2027 kan bli mycket hård och oförsonlig.

Efter det svenska valet sker en intressant strid inom vänstern som förefaller gå de politiska kommentatorerna i de stora medierna förbi. En del kommentatorer ser över huvud taget inte de långsamma men ändå tydliga förskjutningarna från Socialdemokraterna till Vänsterpartiet. Andra är så blockerade av att försvara invandrarnas rätt till skydd mot rasism att de inte kan läsa de demografiska förändringarna i väljarkåren som på sikt stärker Vänsterpartiet. I vilket gör dessa politiska kommentatorer inte tillräckligt djupa och långsiktiga analyser. Det räcker inte att studera ett skeende under några veckor när det kan handla om stora förändringar i det svenska politiska landskapet på flera års sikt, kanske med perspektivet av ett decennium. Frankrike ligger ofta före i utvecklingen och kan ge ledtrådar liksom andra västeuropeiska länder. Se på die Linkes framgångar i de regionala valen i Tyskland och Labours djupa problem att fånga arbetarväljare i Storbritannien.

I Frankrike knäcktes Socialistpartiet redan 2017 när Det okuvade Frankrikes presidentkandidat Jean-Luc Mélenchon triumferade stort över Socialistpartiets kandidat Benoît Hamon. Därefter har Frankrikes motsvarighet till Vänsterpartiet dominerade inom hela vänstern och styrde över den folkfront som levde några år.

Vid studiet av opinionsmätningarna inför presidentvalet 2027 är det uppenbart att Jean-Luc Mélenchon är den enda vänsterpolitiker som har en rimlig chans att nå en andra valomgång och utmana Nationell Samlings Marine Le Pen. Socialistpartiets primärval i oktober lär ge Raphaël Glucksmann segern men han har definitivt inte den karisma som når utanför storstädernas medelklassvänster. Han går bra i tv men inte i mötena med de breda folkgrupperna. Han har framförallt inte det program som attraherar större delen av vänsterväljarna i landet.

De demografiska förändringarna har spelat Det okuvade Frankrike i händerna. Denna rörelse fångar in de människor som känner sig mest utsatta i samhället. Dit hör inte minst migranter från Afrika. Alla invandrare röstar inte vänster men en stor del av dem och många andra grupper i prekariatet väljer en radikalare vänster än det som Socialistpartiet står för. Bilden av Frankrike uppvisar motsättningar mellan sociala klasser, med eller utan etniska förtecken.

Det är svårt att se hur Frankrikes befolkning åter kan bli en enad nation. Den ledande klassen i landet hoppas hela tiden på segrar för mittenpolitiker. Nu står hoppet till Édouard Philippe som var Emmanuel Macrons första premiärminister. Han är duglig på alla sätt. Han tänker som kloka statstjänstemän i förvaltningen i Paris, som de flesta representanterna för media och den välbeställda medelklassen. Ändå hjälper det inte särskilt långt. Hela 35 procent skulle i dag rösta på Marine Le Pen. Knappt 20 procent skulle stödja Mélenchon. Philippe får 15-16. Den senare kan förstås gå om Mélenchon och bli Le Pens utmanare i en andra valomgång. Den reformistiska socialdemokratin är i alla händelser akterseglad.

Tro inte att Ida Gabrielsson tänker kortsiktigt när hon agerar struligt kring regeringsbildningen efter valet. Utgå inte från att hon tänker att Socialdemokratin för alltid ska dominera över ett litet Vänsterparti. Hon kan hämta inspiration från Frankrike. Hon ser hur lätt den reformistiska vänstern rasade ihop i det landet för tio år sedan. Hon ser hur profillös socialdemokratin blivit. Hon inser att med målmedvetenhet och viss långsiktighet kan det partiet falla ihop som ett korthus. Sannolikt har hon Det Okuvade Frankrike som ett eftersträvansvärt exempel.

Över en miljon människor såg påven Leo XIV under hans 48 timmars besök i Paris och i Lourdes. Jag var en av dem. På vägen från ett tal han höll på UNESCO till Notre Dame åkte han i sin vita papamobile. Jag valde att ställa mig på Boulevard du Montparnasse vid korsningen med rue de Vaugirard. Polisen hade fäst ett band mellan trottoaren och gatan där han skulle rulla fram. Jag kom en halvtimme i förväg för att försäkra mig om plats. Det behövdes inte men närmare Notre Dame lär det ha varit fullt av folk. Människor ville se honom när han steg av sitt fordon och promenerade. Jag missade det och missade att ta en video på honom när han passerade där jag stod. Men jag såg honom i detta märkliga åkdon. En öppen skapelse med plats för sex-åtta personer. Alla som satt i den var säkerhetsfolk. Påven själv stod upp i sina vita kläder. Allt var vitt. Han vinkade åt båda trottoarerna. Han såg precis ut som på bilder i tidningarna. Jag hade alltså sett påven live.

Bredvid mig på trottoaren stod en ung kvinna från den sydfranska staden Orléans. Hon hade släkt i Paris och passade på att träffa dem under helgen och samtidigt ta tillfället i akt att se påven . ”Jag är inte praktiserande men jag är troende”, sa hon till mig. När en katolik säger ”icke praktiserande” betyder det sannolikt att hon inte följer mässplikten, det vill säga kravet att gå i kyrkan regelbundet. Enligt en färsk undersökning säger sig 41 procent vara troende och 26 procent relativt regelbundna mässbesökare. I Sverige har en undersökning pekat på att 36 procent tror på Gud.

Liksom i andra västeuropeiska länder söker sig  fler i dag till katolska kyrkan. Det rör sig om mindre skaror men det är ändå ett tydligt trendbrott. Frankrike lär vara ett av de länder där intresset är som störst. Sekulariseringen har brett ut sig starkt under de senaste decennierna. Statistiken visar det tydligt. Nu sker en viss återhämtning av kyrkan. Det lär framförallt ske bland yngre. Den stora mässan i Stade de France var riktad mot åldersgruppen 17-35 och fyllde hela idrottsanläggningen där de stora fotbollslandskamperna spelas.

Den största mässan genomfördes igår lördag vid Concordeplatsen. En utomhusmässa dit troende kunde komma och delta. Det lär ha varit 700 000 människor samlade, placerade i sektioner utefter Champs Elysées och gatorna runt omkring. Mässdeltagarna fick anmäla sig i förväg för att vara en del av mässan.

De senaste dagarna har debatten kring drivmedelspriserna tagit fart. Ökningen av priset vid pump, som svenskar säger, har varit påfallande hög den senaste månaden och i inledningen av valrörelsen inför presidentvalet i april och maj nästa år får frågan betydelse.

De senaste siffrorna visar på ett dieselpris på 2,41 euro per liter den 20 september och 2,22 euro per liter bensin. Den senare uppgiften är från den 10 september. De här siffrorna kan jämföras med läget 2017 när Emmanuel Macron tillträdde. Då var dieselpriset cirka 1,23 och bensinpriset 1,45 euro per liter.

Främst under åren 2019 och 2020 rasade upproret med de gula västarna, en folklig rörelse som hade sin utgångspunkt i kritiken av de allt högre drivmedelspriserna. Deras kritik riktades mot regeringen och främst president Macron och konkret mot högre skatter på bensin och diesel.  Samma reaktion uppstår i dag. Storstädernas medelklass berörs knappt. Det är i mindre städer och främst i glesbygdsområden som upprördheten är störst. Det blir i första hand en del av det allmänna folkliga missnöjet med det politiska styret i Frankrike. Detta missnöje – jag har påpekat det i många av mina blogginlägg på senare år – är alltså ett tydligt exempel på splittringen mellan folkliga befolkningsgrupper och det styrande skiktet. Misstron mot makten har egentligen alltid varit ett signum för folkliga grupper som funnit stöd i främst två partier genom efterkrigshistorien. Mellan 1945 och mitten av 1980-talet fångade Kommunistpartiet upp den missnöjda arbetarklassen. Därefter har Nationell Samling,  tillsammans med Det Okuvade Frankrike, uttryckt en likartad kritik mot makten från i huvudsak samma väljargrupper.

En regering kan peka på en rad förklaringar till försämringar . Kriget i mellanöstern och störningar i handeln med olja är i dag en förklaring. Många orsaker kan inte Macron påverka.Det är också uppenbart att till exempel hans och hans regeringars politik under tio år upplevt både toppar och dalar. Nationell Samling och Det Okuvade Frankrike målar dock med breda penslar och färgen svart är den mest använda. Arbetslösheten har gått ner några procent sedan 2017 och inflationen har legat på ungefär samma nivå. Det som däremot hotar landets ekonomi är budgetunderskottet och det offentligas skulder gentemot BNP. Här sker en kontinuerlig och obehaglig ökning. Det intressanta i det sammanhanget är att den frågan mest oroar de välbeställda i storstäderna som inte lever ekonomiska problem utan tänker nationalekonomi.

Någon form av folkligt uppror mot den höga nivån på drivmedelspriserna är att vänta. Vilka uttryck det tar sig är svårare att förutsäga. Historien upprepar sig sällan helt och hållet men reaktionerna kan ta sig liknande uttryck. Allt beror också på hur långvarig prishöjningen blir och hur högt den når. Alla oppositionspartier kommer om möjligt att dra fördel av det nuvarande läget för att positionera sig bättre inför valet.