”Macron och hans missnöjda folk” i bokform
”Macron och hans missnöjda folk” i bokform 150 150 Tomas Lindbom

Lagom till bokmässan i Göteborg i veckan lanseras min senaste bok om fransk politik och samhällsliv, Macron och hans missnöjda folk. Den ges ut på Santérus förlag och kommer att finnas i den fysiska bokhandeln men förstås också i nätbokhandeln som Bokus och Adlibris. Boken har som tema de sociala, politiska och kulturella spänningar som råder i Frankrike men vill också ge en bild av det franska politiska livet för närvarande med en beskrivning av de viktigaste kandidaterna i det presidentvalet vi upplevt under våren. Jag försöker mig också på vågspelet att skissa lite lätt på hur framtiden möjligen kan te sig.

Vi vet att Frankrike ständigt präglas av konflikter. Hur många gånger har jag inte på denna blogg återvänt till det temat. Frågan är om inte spänningen i någon mening är än starkare och att motsättningarna förändras under dessa år som vi nu upplever. Den gamla, seglivade höger-vänster-konflikten kring arbete och kapital viker undan även i Frankrike. Kulturkonflikten mellan en liberal sida och en konservativ ökar i betydelse. Men konflikten mellan dessa krafter är inte heller den enda. Arbetarklassen och den lägre medelklassen är i hög grad präglad av vrede mot centralmakten oavsett om denna samhällsgrupp (eller samhällsgrupper) röstar högernationellt eller stöder en profilerad vänster. Mitt i detta står Emmanuel Macron och hans parti som numera kallas Renaissance. Jag utmanar läsaren i boken med att påstå att Macron är mer vänster än höger och det gäller just i kulturkonflikten mellan liberalt och konservativt. Men han är förstås traditionella högerliberal i vissa avseenden, i ekonomiska frågor men delvis också i synen på att bekämpa islamismen. Frågan är bara var hans övertygelse slutar och hans strategiska utgångspunkter tar över hans politiska positioner.

I min blogg fortsätter jag att följa fransk politik under Macrons andra mandatperiod och med extra fokus på de frågor jag ställt i slutet av min bok. Vilka allianser skapas under perioden 2022-2027 och kring vilka grundläggande politiskt-filosofiska – och sakpolitiska – ställningstaganden. Jag kommer att följa det som händer också socialt. Nya strejker och upplopp som vi kan förvänta oss under närmaste åren, till följd av den ekonomiska utsatthet som många fransmän tyngs under.

Nu på fredag den 23 september kl 15 intervjuas jag på bokmässan i Göteborg om min bok och säljer den vid monter B05:70. Om någon av mina läsare av denna blogg råkar befinna sig på där vid den tiden vore det verkligen roligt att träffas.

Frankrike bär drag av polariserat land
Frankrike bär drag av polariserat land 150 150 Tomas Lindbom

Pandemin och Rysslands anfallskrig mot Ukraina har sannolikt haft en lugnande effekt på den polariserande tendens som funnits i Frankrike under senare år. Det har påtagligt visat sig att människor från olika samhällsklasser och med olika värderingar kunnat förenas hyggligt i en kristid. Motståndet mot vaccination mot covid- 19 har varit ganska stort och visst finns det en kritik mot Nato och ett försvar av Ryssland som skapat nya motsättningar också sedan februari månad i år men i stort sett har de riktigt såriga konflikterna minskat under en period.

President Macron är inte den enande mittenpolitiker som han gärna skulle vilja vara. Han representerar den framåtsträvande medelklassen som tror på framsteget och dragit fördelar av det alltmer liberala samhället.. Han försöker och lyckas ibland förena mer extrema ståndpunkter som att till exempel inta en ”lagom” hård hållning i brottsbekämpningen. Hans politiska ställningstaganden är emellertid bara en av flera positioner på en politisk karta som inte enbart är linjär, från höger till vänster. Viktiga populistiska partier som Det okuvade Frankrike till vänster och Nationell Samling till höger är båda nationella, Nationell Samling i betydligt högre grad dock, och båda är mer orienterade mot en stark stat. Det så kallade kulturkriget delar däremot landet i en höger-vänster-skala. Konservativa i samhällsdebatten och Marine Le Pen med hennes parti använder mycket tid till att kritisera wokekulturen. Den nye utbildningsministern Pap Ndiaye har utsatts för extremt mycket kritik för att vilja skada den franska filosofiska grundbulten om ett universellt samhälle som avvisar minoriteters särintressen. Vänstern och Macron intar här en mer progressiv hållning och har lättare att förenas.

Det är ett faktum att även Frankrike i sin polarisering alltmer hamnar i kulturkonflikter och mindre i ekonomiska klasskonflikter. Länge var vänstern socialistisk och högern försvarare av hävdvunna privilegier, om än dolda i en demokratisk struktur. Det ser inte ut så längre, inte lika påtagligt. Det går att vara höger och välbeställd och rösta på Macron och bejaka moderniteten till fullo med både marknadsekonomi och försvar för fri abort och homosexuellas rättigheter. Det går att vara vänster och lägga all kraft på kulturkriget men inte bekymra sig påfallande mycket över alla de väljare som lever under fattigdomsstrecket. Marine Le Pen har lyckats bli taleskvinna för stora delar av de fransmän som inte får pengarna att räcka hela månaden medan Macron aldrig når dem utan istället den mer välbeställda medelklassen i städerna.

Frankrike skiljer sig alltså mindre i dag från de anglosaxiska länderna och Sverige. Frågan blir hur polariseringen kommer att uttryckas i de kommande öppna konflikterna i det franska samhället. Vad händer i de utsatta förorterna? Hur reagerar den opinion som formade de gula västarna?  Kommer dessa grupper att ånyo starta demonstrationer och uppror? Och hur kommer en vänsteropinion inom medelklassen och i städerna att reagera? Får vi öppna revolter även där men frågan är  i deras fall på vilka partier och politiska ledare de senare kommer att lägga sitt stöd i kommande demokratiska val?

Jämför svensk och fransk politik
Jämför svensk och fransk politik 150 150 Tomas Lindbom

Det finns stora likheter mellan fransk och svensk politik. Ett påstående som nog får en och annan att lyfta på ögonbrynen. Det kan vara närmast stötande att uttrycka sig så. Frankrike är ett land med stora populistpartier, sämre ordning på ekonomin, mer främlingsfientlighet och dessutom ett styrelseskick som ger presidenten stor – alltför stor – makt.

Eller? Nu har sannolikt den svenska självbilden krackelerat en aning sedan förra valet. Få länder har haft en så stökig parlamentarisk situation som Sverige. Dessutom har vi nu börjat uppfatta att vår välfärd inte till alla delar är perfekt. En och annan börjar också undra över hur vår kultur utvecklas, hur skolan fungerar eller hur rättsväsendet hanterar en ökad brottslighet.

Nåja, det var inte riktigt det jag tänkte på när jag jämförde Sverige och Frankrike. Landet mitt i Europa klarar sig på flera sätt bättre än Sverige i dessa avseenden. Jag tänkte på de politiska partiernas positionering och hur det blir möjligt att skapa ett fungerande regeringsunderlag.

Emmanuel Macron står inför en svår uppgift under sin andra mandatperiod. Var ska han söka stöd för att få igenom sina lagförslag i parlamentet? Var befinner han sig egentligen på den politiska skalan? Är han höger eller vänster? Min uppfattning är att han befinner sig där alltfler politiker men också väljare i dag hittar sin stödjepunkt; en alltigenom liberal position. Och han söker stöd i en alltmer växande medelklass. Liberal i allt som den västeuropeiska medelklassen önskar sig; marknadsekonomi, fri rörlighet och individuella rättigheter som ger alla särintressen inom kultur och samlevnad så stort spelrum som möjligt. Men också en viss form av statlig styrning för att rädda en gemensam välfärd och en hotande klimatkris. Fienden är populismen, särskilt till höger, inom och utom landet.

Macron har fiender i form av Nationell Samling och Det okuvade Frankrike. Det är partier som trots framgångar i väljarkåren ändå inte når majoritet. Nationell Samling bygger på ett folkligt missnöje som är brett men inte tillräckligt omfattande för att kunna vinna ett val – för närvarande i alla fall. Det okuvade Frankrike med Jean-Luc Mélenchon i spetsen tar sitt stöd bland de utsatta grupperna med en vänsterretorik som lockar många, inte minst invandrare, men det räcker inte heller för att kasta den sittande presidenten ur sadeln.

Medelklassen tar hem spelet även om det i Frankrike verkligen är en strid på kniven mot andra intressegrupperingar och sociala klasser. I Sverige förefaller situationen vara rätt lik den franska men med vissa skillnader. Den stora likheten är att medelklassen och medelklassens värderingar är ännu starkare i Sverige än i Frankrike. Fattigdomen är inte lika påträngande. Arbetarklassen har inte kvar mycket av sin klassmässiga stolthet. Det finns inte heller samma konservativa elit som intellektuellt kan utmana den liberala medelklassen. Men i stora drag påminner länderna om varandra när det gäller uppdelningen i en folklig frustrerande arbetarklass och lägre medelklass å ena sidan och den något mer välbeställda medelklassen å den andra.

Det finns skillnader. Vänstern verkar ha tappat arbetarklassen i Sverige. Vänsterpartiet försöker nu erövra röster från de manliga industriarbetarna men det verkar gå trögt. Mélenchon får ett helt annat gehör för sin mycket aggressiva retorik. Hatet mot etablissemanget når helt andra nivåer i Frankrike.

I Sverige har vi fortfarande en uppfattning om att huvudstriden står mellan vänster och höger med Moderaterna som dominerande parti på högerkanten. Den bilden sprack i Frankrike 2017 när Macron tog makten. Hans uttryck ”varken vänster eller höger” uttryckte inget annat än att han ville erövra den moderna medelklassen som försvarar marknadsekonomi och individuella fri- och rättigheter, det vill säga de rättigheter som fungerar i ett samhälle styrt av en modern och alltmer urban medelklass. Han har lyckats till stor del med sin ansats.

Den svenska debatten har legat ett halvt decennium efter den franska. Nu anar vi vad som komma skall. Det blir inget högerblock i regeringsställning oavsett vilket block som vinner på söndag. Förr eller senare – det blir säkert jobbiga förhandlingar och kanske nyval dessförinnan – kommer en stor del av borgerligheten att ge upp den beteckningen och kalla sig liberal eller mitten. Magdalena Andersson blir Sveriges Macron och regerar med Centerpartiet och andra delar av den gamla alliansen. Sverigedemokraterna ställs utanför som ett icke-liberalt parti liksom Vänsterpartiet. De får ingen makt men kan istället hoppas på att som oppositionspartier växa i folkopinionen och på sikt skaffa sig inflytande.

Macron har redan gjort detta. Han tycks visserligen skakad i dag av valresultatet. Men den politiska mitten med stöd av en stark liberal medelklass släpper inte taget. Det blir fortsatt spänning mellan fattigt folk och de välutbildade i städerna också framöver. Mélenchon och Le Pen kan fortsätta att tala om folket och eliten. Inte utan bärande argument.

Jag sticker alltså ut hakan och antar att svensk politik efter valet 2022 går i fransk riktning. Vi får fortsätta med Magdalena Andersson, oavsett vem av blocken som vinner. Någon Macron är hon inte men hon är tillräckligt stark för att styra en svensk mittenregering på socialliberal grund. Tråkigt för Annie Lööf att hennes parti är så litet att det bara kan bli ett stödparti till Socialdemokraterna. Och ännu mer synd om Moderaterna som får återgå till en mer marginell position i svensk politik. Förslagsvis får de göra ett studiebesök hos Republikanerna i deras högkvarter i Paris. Där får de veta allt om ett parti som på tio år gått från att leda landet genom Nicolas Sarkozy till 5 procent i senaste presidentvalet. Ett parti som är mindre än Nationell Samling och som tappar politiker och medlemmar i lika delar till en populistisk och ultrakonservativ höger och till en mittenkonstellation som styr landet.

Macron och hans missnöjda folk
Macron och hans missnöjda folk 150 150 Tomas Lindbom

En sommar har passerat. Nu ser vi framemot en politiskt intensiv höst och vinter efter presidentval och val till nationalförsamlingen. Politiken styrs av verkligheten och den lär bli laddad under de kommande månaderna. Pandemin har knappast försvunnit. Rysslands anfallskrig mot Ukraina pågår. Lågkonjunkturen har inträtt och förstärkts av energikrisen, i hög grad påverkad av sannolikt inställda gasleveranser från Ryssland. Fransmännen har precis hämtat sig efter en rad svårartade värmeböljor i sommar och dessa har skapat såväl svåra skogsbränder som mänskligt lidande, inte minst för äldre personer som haft svårt att uthärda de höga lufttemperaturerna.

Det är uppenbart att Frankrike kommer att präglas av kriserna och att politiken laddas av dem. President Macron hade verkligen önskat sig ett bättre valresultat, särskilt i valet till ny nationalförsamling. Som jag konstaterade i de sista blogginläggen före sommaruppehållet har den nyvalda nationalförsamlingen en helt annan politisk sammansättning jämfört med den föregående. Macrons parti med stödpartier har inte uppnått majoritetsställning. Oppositionen har dessutom en helt annan karaktär. Näst störst i församlingen är Marine Le Pens Nationell Samling med 89 av kammarens 577 ledamöter. Den vänsterradikala rörelsen Det okuvade Frankrike har flerdubblat sin andel ledamöter och än så länge upprätthålls alliansen Nupes där också Kommunistpartiet, EELV (de gröna) och Socialistpartiet ingår. Oppositionen är radikaliserad, både till vänster och till höger. Särskilt Det okuvade Frankrike har en provokativ stil och samspelar mellan gatans demonstrationer och arbetet i parlamentet. Frågan är hur mycket av det arbete som ska göras i utskott och i plenardebatter kommer att präglas av aktioner för att stimulera till folkligt uppror och hur mycket som blir vardagligt och målmedvetet lagstiftande arbete.

Frankrike har alltså en svagare exekutiv ledning i en tid som kommer att ställa än högre krav på ledarskap än tidigare. Det finns anledning till oro. Många menar att Macron aldrig lyckades genomföra sin revolution som han lovat väljarna inför valet 2017. Så mycket annat kom i vägen. Hur ska han då kunna utveckla landet under de kommande fem åren? Sannolikt lär han vara fullt upptagen med att i både bokstavlig och bildlig mening släcka bränder.

Macron och hans missnöjda folk är titeln på min nya bok som släpps i samband med bokmässan i Göteborg fredagen den 23 september. Längst ner på denna sida finns information om boken och en möjlighet att också förbeställa den redan nu. Jag har i boken gjort en analys av olika spänningar som finns i det franska samhället, följt den politiska debatten fram till och med valet till nationalförsamlingen i juni och funderat i slutkapitlet om vart landet är på väg med sin splittrade partistruktur, fördjupade motsättningar mellan flera idéströmningar och missnöjet som snarare ökat än minskat hos stora delar av befolkningen.

Jag säger som jag brukar i början på hösten: Välkomna till en ny säsong av politiska och kulturella slag mellan engagerade fransmän i de politiska församlingarna och i media men som alltid också i samband med strejker och demonstrationer och vid kaféernas bardiskar runt om i landet. Debattens vågor kommer att gå höga också under säsongen 2022-23. Det kan jag lova!

Frankrike inför semestern
Frankrike inför semestern 150 150 Tomas Lindbom

Nationaldagen den 14 juli bildar i allmänhet en slutpunkt för arbetsåret i Frankrike. Därefter går de flesta på semester. Även det politiska livet stannar av och återupptas i regel först i mitten eller slutet av augusti. Det är en välbehövlig tid av relativt lugn. Alltför säker på att den blir lugn kan man förstås inte vara. Pandemin har redan tagit fart igen. Klimatkrisen visar sig genom upprepade värmeböljor. Framförallt lever landet i ett internationellt sammanhang och kan inte vila från alla krig och konflikter som inte tar sommarsemester. Vad händer under de närmaste månaderna när det gäller Rysslands invasionskrig i Ukraina och dess konsekvenser för Västeuropa?

I år har det varit val i Frankrike. President Macron har valts om. Nationalförsamlingen har förnyats. Frankrikes politiska landskap har skiftat färger och konfliktytorna ser annorlunda ut jämfört med de föregående fem åren. Oppositionen har gått stärkt ur valen. Vänstern har bildat en union, Nupes, som har cirka 150 ledamöter i nationalförsamlingen. Nationell Samling har aldrig varit så väl representerad i samma församling, 89 ledamöter mot 8 under förra mandatperioden. Om samtliga oppositionspartier går samman mot regeringen får de majoritet och kan stoppa förslag men också väcka misstroende mot regeringen.

Igår väcktes ett sådant misstroende mot Elisabeth Bornes regering. Det väcktes av Nupes, framdrivet av La France Insoumise (Det okuvade Frankrike), det parti som leds av Jean-Luc Mélenchon och som är den tunga gruppen av fyra inom Nupes. Deras strategi är konfrontation. Republikanerna och Nationell Samling föredrog att formulera sin strategi, konstruktiv opposition, och la ner sina röster.

Misstroendevoteringen gav inget positivt resultat för Nupes denna gång. Vi har ändå fått en försmak av hur nationalförsamlingen kommer att fungera under kommande år. Det är inget nytt i fransk politik att den lagstiftande församlingen blir ett forum för stark konfrontation, särskilt verbalt sett. Det applåderas under tal men framförallt buas det och det hånskrattas åt talare. Inte sällan demonstrerar en missnöjd partigrupp med att lämna salen. Det finns många andra sätt också att visa upp ett motstånd som mer uttrycks formmässigt än innehållsmässigt. Ju fler partirepresentanter för ytterlighetspartier i församlingen, desto mer oväsen.

Frankrike står nu inför en tung vecka av extrem hetta. Temperaturen redan i dag går upp mot 40 grader. Det kommer att bli värre i vissa delar av landet under en relativt lång period, sannolikt minst en vecka. Det är den andra värmeböljan på en månad. Pandemin ökar i snabb takt. Den här veckan beräknas över 200 000 personer per dag bli smittade i covid. Det är under en period när människor ändå möts utomhus.

De politiska frågorna handlar nu om hur pandemin ska bemötas genom nya restriktioner kring covidpass och munskydd. Miljö- och klimatfrågorna får förnyad aktualitet och kommer att skapa konflikter politiskt. Inflationen stiger liksom energipriserna. Folks köpkraft verkar snarare minska. Det är också ett politiskt ämne som måste behandlas skyndsamt av den omvalde presidenten och den nya regeringen Borne.

Jag tänker ändå som många fransmän ta semester och inte skriva på bloggen under en dryg månads tid. När jag återupptar bloggandet igen under senare delen av augusti har säkert ändå en hel del hänt politiskt. Det blir garanterat lika spännande att följa den franska politiken och samhällsdebatten också under nästa arbetsår.

Om denna blogg

Fransk samhällsdebatt är både bred och djup. Den innefattar filosofi, kultur och politik. Den är också intensiv och utan uppehåll. Från skolstarten i början av september och fram till nationaldagen den 14 juli pågår ett ständigt utbyte av tankar, idéer och konkreta förslag inom detta breda fält.

Jag startade min blogg 2009. Debatten är lika intensiv på 2020-talet som tidigare. Visst skiftar den karaktär. Nya perspektiv framträder och därmed nya konflikter. Samtidigt finns vissa politiskt-filosofiska grundtankar kvar. Politiker brukar fortfarande i sina tal referera till franska revolutionens paroller frihet, jämlikhet och broderskap men med tillägget sekularism (laïcité). Jag gläder mig om du vill följa med i det franska åsiktsutbytet genom att läsa mina blogginlägg.

Arkiv