Uteserveringarna ökar trycket för en bättre miljö i Paris
Uteserveringarna ökar trycket för en bättre miljö i Paris 150 150 Tomas Lindbom

Café de Flore på Boulevard Saint-Germain verkar inte vara som förr. Jag har träff där en eftermiddag och känner inte igen mig. Jovisst är interiören som förr. Kyparna, alla manliga, glider också som tidigare runt i sin svarta kostymering med långa vita förkläden. Det är uteserveringen som tagit så mycket större plats. Den har spritt sig en bra bit bort på gatan, till och med framför bokhandeln L´Ecume des Pages. Och det behövs uppenbarligen. Kaféet har också ordnat med en kö på trottoaren med rep på båda sidorna. Här får vi stå om vi vill ha bord och det gör vi. Solen skiner, det är en ljuvlig parisisk sensommardag i september. Folk törstar efter att umgås med varandra på kafé efter pandemin och alla vill sitta utomhus. Det är inte svårt att få bord inne i kafélokalen däremot.

Det är inte så konstigt att parisarna reagerar så här efter att ha genomlidit ett år i ofta trånga och mörka lägenheter. Kaféägarna hittar alla möjliga sätt att tillfredsställa behoven. Inte bara på trottoarer utan också på gatorna. Det byggs skyddande träväggar för att inte kafégästerna ska bli direkt påkörda av bilisterna som far fram alldeles intill dem. Sensommaren håller i sig under september och säkert ett antal dagar också i oktober.

Staden Paris har i första vändan inte reglerat och inte heller tagit ut extra hyra för denna utvidgning av uteplatser på kaféer och restauranger men så kommer att ske snart. Frågan är vad som händer när höstvindarna börjar vina och temperaturen sjunker. Paris kan vara en ganska bister stad vädermässigt åtminstone under fyra till fem månader om året.

Denna utesittarrevolution som Paris upplever i sommar passar bra för borgmästaren Anne Hidalgo som nu kandiderar som president i Frankrike. Hennes stora fråga under åren som ansvarig för politiken i huvudstaden har varit att göra den grönare. På hennes program står att minska antalet parkeringsplatser för bilar på gatorna med hälften. Det betyder 70 000 färre platser . Istället ska trottoarerna breddas och gatorna förses med fler träd och växter.

Alla gillar inte det. För många parisare är bilen central. Det är fortskaffningsmedlet för att ta sig från hemmet i förorten till arbetet i stan och inte minst för många att skjutsa barn och gamla och sig själva mellan olika aktiviteter inne i stan. Det är inte enkelt för en politiker att förändra livsmönster i en handvändning. Raseriet mot Anne Hidalgo är utbrett hos en stor del av innerstadsbefolkningen.

Än så länge finns parisarnas eufori för utekaféerna kvar och ingen klagar på att de tränger ut en och annan bil. Vi får se hur det ser ut nästa sommar!

På väg till en mindre stad i Frankrike
På väg till en mindre stad i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Jag har en vän som alltid påpekar för mig hur uselt centralistisk jag är i min syn på Frankrike. Allt handlar om Paris, säger han och hans kritik riktar sig inte bara mot mig som anklagas för att bara intressera mig för huvudstaden. Han menar att allt inom politik och media kretsar kring Paris och att det övriga landet alltid missgynnas på olika sätt. Ibland en kritik som är orättvis och slentrianmässig men som också faller väl in i kritiken av att landet är indelat i den urbana eliten i Paris och vanligt folk.

Dock, jag kan bättra mig och ta tåget ut i provinsen, som det heter om landet utanför Paris. Jag åkte till Poitiers igår. Nu råkar Frankrike ha ett väl utvecklat järnvägssystem med sina tgv-tåg. Jag tog mig på morgonen till Gare Montparnasse som numera liknar en flygplats mer än en järnvägsstation. Lyxbutikerna dominerar. Det är rena fina golv som i gallerierna på Champs Elysées. Och behagliga dofter och inget buller. Jag går in i en tidningsaffär och möts av en förtjusande ung dam i uniform som leende frågor vad jag önskar. “Tidningen Libération och en flaska vatten.” “Oh, det ordnar vi och hur vill min herre betala?” “Med kort”, svarar jag. Den unga damen visar med en väl balanserad handrörelse var kortmaskinerna finns och jag gör min betalning. Allt var verkligen förtjusande.

Tågen är snabba och bekvämliga och går i tid och kommer fram i tid. Där sitter vi resenärer med våra munskydd och arbetar wifi men det går så bra. Och vi påminns om att när som helst kan det komma en kontrollör och titta i våra vaccinationspass som är obligatoriska på resan. Men ingen kom.

En timme och tjugo minuter senare anländer jag till Poitiers. Det är staden som i historien mest är känd för slaget 732 när kung Karl Martel slog tillbaka morerna, ett viktigt slag för kristenhetens ställning i Mellaneuropa. Staden är för övrigt en av många historiskt intressanta platser i landet. Brukar kallas de hundra kyrktornens stad, bland annat med flera medeltida katedraler.

Här lever knappt hundratusen invånare i en levande stad i en historisk miljö med en vacker och genomtänkt arkitektur. Jag går på gatorna och känner lugnet. Jag noterar alla kulturella platser, jag ser studenternas påverkan på stadens liv. Och jag kan inte undgå att se att det förstås också är en dröm för den burgna medelklassen. Det katolska sätter sin prägel på stadens liv.

“Vi har några utslagna män med hundar som kan vara lite aggressiva ibland. Männen alltså”, förklarar min ledsagarinna. Värre än så tycks det inte vara.

Poitiers har sin karaktär men som alla brukar säga. Frankrike har allt. De fattiga bergsbyarna, förorterna med stora sociala problem, tråkiga städer som vuxit ur sina gamla kostymer och skapat trista förorter. Och så vidare. Poitiers känns som lugn, stilla och välkomnande för den som vill tillgodogöra sig historisk skönhet, klassisk kultur och stillhet. Jag säger inte nej.

Just det, hur blev det med Libération som jag köpte av den leende, uniformerade försäljaren på Gare Montparnasse? Jo, jag fick fördjupa mig i artiklar om Anne Hidalgo, Paris´ socialistiska borgmästare som nu beslutat sig för att kandidera som president i nästa års val. Hon har verkat ett knappt decennium som borgmästare och satt sin prägel på stan. Hennes gröna profil är tydlig och hon vågar utmana stadens billobby. Paris blir allt mer en stad att leva i för vanliga medborgare. Den blir aldrig så lugn som Poitiers men har ambitionen att bli lika grön. Ska bli intressant att se om franska folket vill ha en grön vänsterpolitiker från Paris som president 2022.

 

Vaccinpass och livet i Paris
Vaccinpass och livet i Paris 150 150 Tomas Lindbom

Arton månader har gått sedan jag senast var i Paris. Jag har gått ut på stan för att se vad som ändrats sedan sist. Gatumiljön har ny karaktär när många av dem jag möter bär munskydd. Och jag frågar mig hur detta påverkar stadsborna.

Jag har levt under hela pandemin i ett land där tron på munskyddet varit i det närmaste obefintligt. Det finns ingen evidens för att dessa skydd skulle minska smittspridningen har Anders Tegnell förklarat för oss. I Frankrike som i nästan alla länder anser man att det finns evidens. Eller så vill myndigheterna och regeringarna inte chansa.

I dag är det tillåtet att gå utan munskydd utomhus. En del bär munskydd i alla fall. Det är krångligt att ta på och av dessa skydd hela tiden. I affärer och i de kollektiva färdmedlen är det nämligen obligatoriskt. En röst manar i högtalaren i metron på franska och engelska: “Alla som bryter mot kravet på munskydd får böta 135 euro.” Det är mycket pengar. Jag har faktiskt inte sett en enda av resenärerna som saknat munskydd. En man täckte bara munnen men inte näsan. Det är skäl nog för kontrollanter att skriva ut en böteslapp. Å andra sidan har jag inte sett en enda kontrollant hittills och jag har ändå tillbringat några timmar i metron.

Jag hade ett möte på en politisk tankesmedja igår. Där satt två kvinnor och pratade med mig med munskydd. Jag frågade om jag fick ta av mitt. Det gick bra, förklarade de men fortsatte bära sina. Det verkar inte så besvärligt för fransmännen, verkar det som. Jag blir andfådd av att gå med dem och sitta och prata med dem. Jag är väl inte van än.

Vaccinpass är en annan företeelse som verkligen gäller i Paris. Jag har besökt några kaféer och en restaurang och jag har inte kommit undan. Tvingas plocka fram bevis på att jag har vaccinerats eller är smittfri. Det går ganska smärtfritt. Några gånger har jag inte lyckats hitta beviset på min telefon men servitören är tålmodig och väntar.

Det finns ett motstånd mot vaccinering men det motståndet har jag inte sett några exempel på – utom i tv-nyheterna. Varje lördag demonstrerar tusentals människor mot det som de ser som en inskränkning av de mänskliga fri- och rättigheterna. “Liberté!” ropar demonstranterna. Macrons påbud att alla krögare och caféägare ska begära att få se ett vaccinationspass verkar ha givit effekt. I dag, några dagar in i september har närmare 60 procent av franska folket tagit två doser och ytterligare tio procent en dos. Vem vill missa att sitta på café, gå på bio eller ha kvar sitt jobb. Hela sjukvården till exempel välkomnar inte längre den personal som inte vaccinerat sig.

Egentligen är Paris sig ganska likt. Vädret är ljuvligt med eftermiddagstemperaturer närmare 30 grader. Människor flanerar, sitter på uteserveringar och ser allmänt glada ut. Jag anar att det retar vaccinmotståndarna ännu mer. De missnöjda, de frustrerade, de misstrogna. De finns alltid men har sannolikt liten chans att överleva med sin rörelse antivaccin. Det finns för mycket roligt att göra för den som tagit sina två sprutor.

Åter i Paris
Åter i Paris 150 150 Tomas Lindbom

Igår landade jag i Paris. Det var arton månader sedan. Osannolikt, tycker jag som brukar vara i huvudstaden eller övriga Frankrike minst en vecka varannan månad. Nyvaccinerad och förväntansfull, med munskydd över näsa och mun lämnade jag flygplatsen, åkte mot min hyrda lilla etta i norra delen av stan. Jag undrade om jag skulle känna igen mig. Det var ju så länge sedan.

Ja, det gjorde jag. Igår var det varmt i stan. Över 25 grader när jag kom dit på eftermiddagen. Kvällen var ljummen och skön. Och mitt första besök i Marais gjorde mig glad. Nu verkade varje kvadratmeter av gågator och trottoarer vara upptagna av bord och stolar.

“Parisarna älskar uteserveringar mer än någonsin”, förklarade en vän för mig. “Det finns en längtan efter att njuta av livet igen. Och folk passar på så länge de kan.”

Sommarvärmen kommer inte att hålla i sig, oavsett pandemier som kommer och går. Det gäller att passa på. Redan i nästa vecka rapporteras om en massa regn i huvudstaden.

Jag mötte bara glada miner. Ingen ville ha tråkigt. Ingen ville tänka på bekymmer. Nu har terminen precis börjat för skolbarnen. Universitetsstudenterna har i allmänhet fortfarande sommarlov. Och de flesta är ändå vaccinerade. En del under motstånd när kampanjen mot vaccintvång dragit igång och samlat människor till gatudemonstrationer.

“Vi vet verkligen inte vad som kommer att hända de närmaste veckorna och månaderna”, sa min vän. “Vi lever i nuet för vi vet inte hur läget blir framöver.”

Det är sant att Frankrike står inför svåra tider om en ny våg av virus drar över landet. Med skolstarten kommer det bara att dröja fjorton dagar innan pandemin är tillbaka och alla måste på nytt underordna sig olika restriktioner. Den här gången vet ingen heller om ekonomin klarar det. Skulle alla dessa restauranger som nu fylls till bredden av glada, festlystna människor tvingas stänga igen kommer en hel del att stänga för gott. Hittills har staten räddat företag och arbetstagare med enorma stödåtgärder. Kommer det att kunna ske ännu en vinter. Många tror inte det. Och med dålig ekonomi, stor arbetslöshet följer missnöje. Vart leder det missnöjet rent politiskt?

Men denna fredagskväll fanns inga sura miner och få reflektioner om framtiden. Drinkar i alla färger serverades och människor åt av den goda franska maten. Så gjorde också jag. Vive la France libre et sans restrictions!

Macron och de andra presidentkandidaterna inför valrörelsen
Macron och de andra presidentkandidaterna inför valrörelsen 150 150 Tomas Lindbom

I april nästa år är det dags för presidentval i Frankrike. Det ser ovanligt bra ut för den sittande presidenten. Det ser så bra ut att det finns anledning till oro. Den som verkar vinna knappt åtta månader för valdagen riskerar att åka på bakslag. Som de franska politologerna brukar säga: “Den som leder ett år före valet vinner inte.” Det är förstås inte heller helt sant men osvuret är verkligen bäst.

Det finns två sätt att mäta presidenten i opinionen. Dels genom att undersöka hans popularitet hos befolkningen. Den mäts regelbundet och Macron ligger stabilt kring 40 procent nöjda eller mycket nöjda med hans sätt att regera landet. Den senaste mätningen är gjord sedan han infört den omdiskuterade förordningen att alla måste visa bevis på genomförd vaccination för att kunna resa inom landet och besöka näringsställen. Vi har sett hur stort missnöje som finns mot denna ordning och stora skaror har demonstrerat vid olika tillfällen. Det hindrar inte att Macron håller sin ställning och det är på en för franska förhållanden hög nivå.

Det andra sättet att mäta Macrons ställning i befolkningen är att jämföra honom med olika tänkta presidentkandidater till valet den 10 och 24 april nästa år. Han leder även här men knappt före Nationell Samlings ledare Marine Le Pen. Han får kring 25 procent av sympatierna jämfört med 24-25 procent för Le Pen. Många bedömare tror att andra valomgången nästa år blir en snarlik kopia av 2017.  Samma kandidater i slutomgången och en klar seger för Macron. Alla menar också att Marine Le Pen är Macrons favoritmotståndare. Hon är intellektuellt och retoriskt underlägsen Macron. Hon har inte heller samma klara uppfattningar i sakfrågorna. Hennes parti har som alla populistpartier svängt i ställningstagandena genom åren för att kunna anpassa sig till den rådande tidsandan. Det blir ett problem i en flera timmar lång debatt med en så skarp politiker som Macron.

Nu kan mycket hända fram till och med valets första omgång den 10 april. Det som kan kullkasta Macrons planer på att bli återvald genom att få möta Marine Le Pen är utvecklingen inom Republikanerna. Det partiet kommer att genomföra ett primärval i höst. Sannolikt kommer dock inte den republikanska högerns starkaste kandidat, Xavier Bertrand, att ställa upp i detta primärval. Är han så stark i opinionen att han kan fånga in vinnaren av Republikanernas primärval och göra honom eller henne till sin premiärministerkandidat redan före valet? En del tror på det och själv hoppas förmodligen Bertrand på en sådan utveckling. Lyckas han med det kan mycket väl Bertrand bli den person som slår ut Le Pen i den första valomgången och därmed kvalificerar sig till att möta Macron i en andra och avgörande valomgång. I dag ligger stödet för honom på 15 procent men det kan säkert öka.

Xavier Bertrand har en folklig framtoning som saknas hos de kandidater som nu förbereder sig för Republikanernas primärval. Ordföranden i Parisregionen, Valérie Pécresse, är en lätt mondän kvinna från den välbärgade staden Versailles, väster om Paris. Hon kandiderar liksom EU:s chefsförhandlare i Brexitfrågan, Michel Barnier som inte heller lär få stora skaror av arbetarklass att jubla och springa benen av sig för att stödja honom i ett presidentval. Xavier Bertrand däremot representerar de fattigare områdena i norra Frankrike. Han förenar ett engagemang för sociala frågor med en hård linje kring brott och straff utan att för ett ögonblick lockas att uttrycka sig rasistiskt. Bertrand kan mycket väl attrahera en del väljare som hittills röstat på Le Pen och han kan samtidigt vara ett alternativ också för en del av Macrons potentiella väljarunderlag.

Vänstern då? Ett drygt halvår före valet ser det mörkt ut. Splittringen är fortsatt stor mellan de gröna, Socialistpartiet och Det okuvade Frankrikes Jean-Luc Mélenchon. De kandidater som visat intresse inom vänstern har alla under 10 procents väljarstöd och det verkar svårt att se hur de olika partierna och kandidaterna ska kunna enas. Mélenchon är en veteran i presidentval och han har sina kärntrupper men han verkar svagare än för fem år sedan när han till slut fick uppemot 20 procent. Men i det valet kollapsade Socialistpartiet och de gröna var ännu inte lika populära. Paris borgmästare Anne Hidalgo har ett visst stöd men faller förmodligen på att hennes socialistparti är så försvagat och att splittringen inom vänstern hindrar henne.

Emmanuel Macron har alla möjligheter att bli omvald. Nu ska han bara ta sig igenom en lång valrörelse där så mycket han hända. En affär som sänker honom eller helt enkelt en motståndare i den andra valomgången, till exempel Bertrand, som han inte förmår besegra. Det är inte så bara att vinna ett presidentval, ens om man är stor favorit ett halvår i förväg!

Om denna blogg

Tomas LindbomFrankrikes betydelse i Europa har ökat efter valet 2017. Emmanuel Macron söker rollen som kontinentens ledare. Det finns därför större anledning än på länge att följa fransk politik. Denna blogg gör det med blickar också mot kultur och allmänt om livsbetingelserna i landet.

Frankofil är jag sedan tjugoårsåldern med täta resor till Frankrike. Fascinerad av landet, människorna och politiken. Presidenten uppträder som en monark. Politiker byter parti och partier byter skepnad och form. Politik är alla fransmäns livsluft och lockar ständigt till samtal, gräl och skratt. Jag blandar mig gärna i den franska politiken och vill dela med mig av allt jag ser och upplever.

Kategorier

Arkiv