Lindbom på franska

Jag får frågan av svenskar hur det är möjligt att pensioner vid 64 års ålder kan orsaka så mycket bråk i Frankrike. Bakom frågan, anar jag, ligger en utgångspunkt i det svenska samhället. I så fall borde inte fransmännen reagera så våldsamt men uppenbarligen gör de det. Kan det vara så, undrar säkert många svenskar men också säkert iakttagare i en rad andra nordeuropeiska länder, att det rör sig om mentala skillnader. Fransmän är mer hetlevrade, bråkar mer och har en historia av revolutioner.

Det ligger en del i dessa antaganden. Ändå tror jag att det är andra faktorer som spelar större roll. En stor andel fransmän lever i fattigdom. Det brukar talas om att cirka 10 miljoner har inkomster en bit under minimilönen, snarare under än över 1 000 euro per månad. Det ekonomiska läget har vidare försämrats för många fransmän under de senaste decennierna. För det andra är yrkeslivet inte på samma sätt en del av en människas tillvaro i sin helhet som möjligen i andra europeiska länder. De välutbildade och högavlönade ser nog sina arbeten som personlighetsutvecklande och värderar dem som betydelsefulla i deras liv. För många, kanske flertalet, är verkligen jobbet ett sätt att tjäna pengar för att kunna leva. De drömmer om semestern och pensionen när de slipper meningslösa jobb och chefer som de ogillar. Staten och arbetsgivaren är en motpart, ibland en motståndare. De ska få en så liten del av individens engagemang som möjligt. Livet handlar för många fransmän snarare om allt som pågår från arbetsdagens slut fram till början av nästa.

Det är kanske inte så fel tänkt. Den puritanska livsstilen har aldrig riktigt fått fäste i den franska befolkningen. Fransmännen vårdar den personliga sfären och värderar familjen, vännerna och fritiden på ett självklart sätt. De bekymrar sig mindre om att ta ansvar för tillväxtsamhällenas krav och bli en del av ett team på jobbet som tillsammans med chefen verkar för utveckling och allt högre vinster för sina företag.

Den nuvarande krisen handlar om pensionerna men också om vanliga människors egenvärde och självständighet i förhållande till makten. Det är en fråga om folket mot eliten. Så ser många fransmän på saken. Det är samtidigt svårt att hålla isär alla spretande aktioner som pågår i dessa dagar. Nu blandar sig radikala ungdomar in i pensionstågen. Nu tar också kriminella grupper över en del av de uppror som sker på gatorna i franska städer. Det blir allt svårare att skilja krav på pensioner vid 60 år mot våldsamma kravaller med poliser där våldet i sig blir ett mål.

Dagens strejk- och demonstrationsdag pågår när jag skriver dessa rader. Ingen vet hur den här dagen slutar men många fruktar det värsta. Det är också svårt att bedöma hur regeringen och presidenten kan lösa de spänningar som nu föreligger. Det kan gå illa men oroligheterna kan också ebba ut. Det går att ana en viss trötthet hos delar av franska folket när vi nu räknar till den tionde stora strejkdagen.

En olycka kommer som bekant inte ensam. Det kan president Emmmanuel Macron konstatera när han nu måste ställa in det planerade statsbesöket av Storbritanniens kung Charles III. Orsaken är förstås det oerhört spända läget i Frankrike.

Kung Charles skulle ha anlänt på söndag med tåg till Gare du Nord i Paris. Statsbesöket var planerat till tre dagar, i Paris och Versailles men också i Bordeaux i sydvästra delen av landet. Igår kväll satte demonstranter porten till borgmästarens kansli i det franska vinets huvudstad i brand. Under samma kväll upplevde huvudstaden ett par hundra bränder och närmare två hundra poliser skadades i sammandrabbningar med våldsbenägna och delvis kriminella aktivister på gatorna.

Det säger sig självt att den franska polisen nu inte skulle kunna garantera kungens säkerhet. De bilder på ett sargat land som redan spridits ut över världen genom tidningar och tv skulle få påspädning. Hur skulle det ha sett ut om kungen i det läget åkt i kortege från järnvägsstationen i norra Paris till Elyséepalatset vid Seinefloden omgärdad av sopberg och sannolikt aktiva demonstranter i raseri mot den franska presidenten men också mot samhällsordningen och möjligen också mot en monark?

Det inställda statsbesöket har verkligen skapat diskussioner i dag i de franska medierna. Det verkar som om journalister och politiska kommentatorer på allvar tagit in vilket negativt avtryck som läget i Frankrike gör i omvärlden. Den introverta franska uppfattningen har ju varit att konflikten varit en intern angelägenhet. Debatterna, strejkerna och demonstrationerna har genomförts utan en större tanke på hur världen utanför reagerade. De flesta fransmän har rasat mot presidenten och sett det som helt legitimt att inte bara i ett parlament säga nej till pensionsförslaget utan att, som facklige ledaren Philippe Martinez sagt, tvinga ner Frankrike på knä. Nu börjar en viss eftertankens kranka blekhet visa sig. Oron för en okontrollerad revolt har ökat liksom ekonomiska problem i landet som till exempel minskad utlandsturism i vår och i sommar.

Det är för tidigt att spekulera om hur denna konflikt slutar men möjligen kan det inställda statsbesöket vara början på en återgång till ordning i Frankrike. Det brukar vara så att den mer moderata medelklassen vänder sig från kaos till ordning igen när den politiska och sociala revolten tar sig okontrollerade uttryck. Då kan regeringen med tunga batonger – som metafor men också i form av polisiär repression – driva tillbaka de upproriska till ordningen. Då minskar omfattningen av demonstranter. Då återgår de strejkande till sina arbeten. Och de demokratiska institutionerna återtar sin dominerande roll på bekostnad av gatans uppror. Lugnet får råda igen – en tid innan nästa revolt växer fram.

President Macron lät sig i dag onsdag vid lunchtid intervjuas av två politiska journalister. Programmet gick ut i de två stora tv-kanalerna. Tanken var att presidenten skulle försöka lugna en befolkning vars stora majoritet för tillfället vänder sig starkt emot pensionsreformen. Det var förstås en närmast omöjlig uppgift och de första reaktionerna visar också att han inte lyckades. Ändå var det nödvändigt att han – och inte bara premiärminister Elisabeth Borne – uttalade sig i den fråga som nu står högst på dagordningen i den franska politiska debatten.

Macron förklarade att han drivit igenom reformen, också med stöd av paragraf 49:3 i konstitutionen, för att den är nödvändig för landet. Som han sa; det hade varit enklare att slippa göra det. För honom står det klart att Frankrike inte kan låta kostnaderna för pensionerna öka som de skulle göra utan reformen. Han hade kunnat låta de yrkesmässigt aktiva betala högre avgifter men det hade sänkt människors köpkraft och hindrat en önskad ekonomisk tillväxt. Han valde att istället höja pensionsåldern och därmed närma sig de flesta länder i Europa.

Det finns en rad invändningar mot hans reform. Den kommer efter besvärliga år med covid och mitt i en period av lågkonjunktur med hög inflation och ett krig i Europa. Samtidigt präglas en hel del av kritiken av populism. Det är enkelt för en oppositionspolitiker att ta stöd av en befolknings majoritet som inte uppskattar att få neddragningar i pensionerna. Det är också närmast chockerande att se de grova utspel som särskilt representanter för Det okuvade Frankrike gör. Det buas och väsnas under premiärministerns tal. De folkvalda borde hålla en viss nivå i sitt beteende i den folkvald församlingen men nu har gränsen till vulgärt uppträdande för länge sedan överskridits. Frankrike bär med sig denna tradition. Hur många gånger sedan franka revolutionen 1789 har det inte förekommit bråk i den folkvalda församlingen.  Ändå är det ingen ursäkt för de överträdelser som skett de senaste veckorna.

Ny stor strejkdag med stora demonstrationer genomförs i morgon. Varje kväll förekommer också bråk på vissa platser, i Paris men också i andra städer. Jag hade själv tur i måndags när jag i sista stund valde att äta middag nära Odeon istället för som planerat på en restaurang vid Operan. Det räddade mig från att hamna mitt i centrum för ett upplopp mellan polis och demonstranter.

President Macron har valt att till varje pris driva igenom reformen. Det var möjligen tveksamt att han satte hårt mot hårt genom att använda nödparagrafen och driva igenom beslutet utan votering i nationalförsamlingen. Antingen lugnar nu allt ner sig vad gäller strejker och demonstrationen. Det är troligt på kort sikt. Däremot vet vi inte om den nuvarande konflikten leder till en fördjupad politisk och social kris i landet. Det är i så fall inte bara den politiska ledningens fel men ansvaret kommer ändå i hög grad att läggas där. Och kommer i så fall Macron att kunna fortsätta som en respekterad statschef? Om detta vet vi mer om en eller ett par månader.

Jag kryssar mellan trottoarerna i Paris. Ibland måste jag gå ut i gatan. Sopbergen växer och blockerar alltmer av promenadvägarna. Det luktar inte heller gott. Jag har i alla fall inte sett några råttor än men det beror nog på att jag låter bli att titta.

Livet i Paris dessa dagar kretsar rent konkret om sopor, demonstrationer och ett och annat bråk mellan poliser och demonstranter. Tårgasen sprids in i leden av upprörda människor som på Place de la Concorde på kvällen och natten efter det att premiärminister Elisabeth Borne på torsdagseftermiddagen meddelat att regeringen använder sig av paragrafen 49:3 för att utan votering driva igenom lagförslaget om pensionerna.

Nu står Frankrike inför en fördjupad politisk kris. Det blir alltmer uppenbart att regeringen med sina stödpartier och en del av det republikanska partiet (den moderata högern) vill försvara den nuvarande konstitutionen med rätten att använda sig av 49:3. De står också bakom en politik med vilken de nu vill höja pensionsåldern för att förhoppningsvis kunna minska underskottet i budgeten och rent allmänt öka möjligheter för medborgarna att ta mer privata initiativ. Helt enkelt stöder de en mer liberal politik.

En majoritet av fransmännen sätter nu ner foten i pensionsfrågan men allt fler ställer sig också frågan om den femte republikens konstitution i dag svarar mot medborgarnas rättigheter. Den tillkom 1958 när Frankrike haft en konstitution med parlamentarism och svaga regeringar som byttes ut var sjätte månad. En president med stark makt blev lösningen då. General de Gaulle utnyttjade sin makt till att bland annat driva igenom befrielsen av Algeriet. Nu befinner vi oss under året 2023 och en stor del av vänstern kräver en återgång till starkare makt för parlamentet och de mest radikala talar om att den politiska, parlamentariska demokratin måste samverka med en folkets demokrati som den uttrycks i gatans opinion.

Den sociala krisen växer. Motståndet mot den politiska makten som den manifesteras av president Macron är påtagligt närvarande. Macron har inte heller gjort det lättare för sig i sin relation till majoriteten fransmän när han valde att använda 49:3. Det var visserligen hundrade gången under femte republikens sextiofemåriga historia men den här gången har den väckt så mycket mer ilska. Den kom i ett läge när regeringen var i underläge inte bara i själva parlamentet utan i hela samhället. Då har Macrons beslut setts än mer som ett hån mot folkviljan.

Det sägs av journalister med insyn i spelet bakom kulisserna att premiärminister Elisabeth Borne  velat undvika att utnyttja nödparagrafen. Hon ville gå till omröstning i förhoppning om att få en majoritet för förslaget. Men Macron bestämmer och han bestämde att 49:3 skulle användas. Under buanden höll hon sitt tal i nationalförsamlingen. Först avbröts sessionen några minuter men när Borne började tala igen sjöng vänstern marseljäsen och det var enligt journalister på plats på åhörarläktaren helt omöjligt att höra vad hon sa. Hennes tal gick däremot fram i tv genom mikrofonerna. Närvarande journalister berättade också om den hatiska stämning som rådde i plenisalen under eftermiddagen. ”Vi har aldrig sett något liknande”, sa två journalister i ett tv-program.

I eftermiddags skulle nationalförsamlingen rösta om den omtalade pensionspropositionen. Senaten hade godkänt den på förmiddagen med klar majoritet. Nationalförsamlingen har en annan sammansättning och allt var osäkert in i det sista. Någon timme före omröstningen beslöt sig president Macron för att driva igenom förslaget med hjälp av den (ö)kända paragrafen 49:3 i konstitutionen. Ingen votering alltså men däremot möjlighet för ledamöterna i kammaren att väcka misstroende. Så har också skett. Om några dagar ska nationalförsamlingen ta ställning till en misstroendeomröstning och om regeringen klarar den sker ett beslut om reformen endast vid ett regeringssammanträde. Förlorar regeringen misstroendeomröstningen måste den avgå.

Frankrike befinner sig nu i en öppen kris. Det råder ingen tvekan om att Macron och hans regering befinner sig i ett utsatt läge. Valet att undvika omröstning och välja nödparagrafen 49:3 visar på stora problem. Regeringen har inte majoritet i nationalförsamlingen och förslaget till pensionsreform är högst impopulär hos befolkningen. Cirka sju av tio motsätter sig förslaget.

Utanför nationalförsamlingens byggnad vid Concordeplatsen i Paris stod de fackliga ledarna och gjorde hätska uttalanden mot förslaget och lovade fortsatt strejker och demonstrationer om Macron använde sig av 49:3. Premiärminister Elisabeth Borne hade det föga angenäma uppdraget att presentera Macrons beslut i kammaren. Hon överöstes först av buanden och därefter sjöng oppositionen marseljäsen medan hon talade. Det var ännu ett exempel på den starka konflikt som råder mellan den vänsterfolkliga rörelsen och Macrons folk.

Nu kommer strejker och demonstrationer att fortsätta och kanske öka i styrka. Vreden har inte minskat efter dagens möte i nationalförsamlingen. Sopbergen växer i Paris och kommer säkert att byggas i en rad andra städer. Fransmännen kan förvänta sig nya strejker inom transportväsendet. Tåg och pendeltåg, flyg och tunnelbana. Det sägs att lärare går i strejk igen.

Nu ikväll fylls Place de la Concorde av demonstranter som är arga men samtidigt verkar ha väldigt roligt. Det sjunger och dansar. Det är en blandning av raseri och uppsluppen glädje. Det finns en folklig tradition i Frankrike som har en alldeles egen karaktär.

Många kommentatorer konstaterar att det råder en politisk kris i Frankrike. Strejkledarna talar nu öppet om att den parlamentariska demokratin måste dela makten med en social, folklig demokrati. Det är väl inte helt klart vad det innebär men Frankrike har en bit till suverän parlamentarism. Den femte konstitutionen är absolut toppstyrd från statschefen/presidenten men den får mothugg från stora delar av folket. Macron och regeringen fick respit genom att använda 49:3 i dag men det var nog en pyrrhusseger. Snart kan regeringen falla och Macrons gloria har sannerligen hamnat på sned genom sättet han drivit pensionsfrågan.