Lindbom på franska

Frankrike har ett levande medielandskap. En rad tidningar, radio och television. En del finns inom ramen för den traditionella tablå-tv:n men till skillnad från Sverige finns det ett stort antal konkurrerande tidningar, tidskrifter, radio- och tv-kanaler. Och kvinnorna blir fler och de sätter avtryck. Jag nämner här bara två: Léa Salamé och Sonia Mabrouk.

Léa Salamé har gjort en framgångsrik karriär inom public service i både radio och tv. Sprungen ur en libanesisk-katolsk miljö har hon blivit en stark karaktär i en public service som starkt hävdar sekularismens och den franska republikens värderingar från upplysningstidens 1700-tal. Hon har tilldelats centrala roller, bland annat i flera år i ett av fransk tv:s sena lördagskvälls program där fokus legat  på intellektuella utfrågningar av författare, politiker men även andra kulturpersonligheter. Hon har på tio år skaffat sig en stor, hängiven publik, inte minst bland yngre kvinnor i medelklassen som uppskattar hennes vassa intervjuer och sitt tydliga radikala engagemang. Hon drar sig inte för att samverka och fråga ut också åsiktsmässiga motståndare som förre journalisten och numera politikern på yttersta högerkanten, Éric Zemmour men hon kan också förbluffat utbrista: ”Skäms ni inte?” när han levererat några hårdkokta fraser om muslimer.

Sonia Mabrouk  är några år äldre än Salamé men tillhör ändå en förhållandevis ung och uppåtsträvande generation av journalister inom politik och samhälle i Frankrike. Hon kommer ursprungligen från Tunisien och är muslim. Hon är som Léa Salamé troende men med samma respekt för den franska formen av offentlig sekularism. (laïcité). Mabrouk arbetar för radiokanalen Europe 1 och tv-kanalen C News som sänder nyheter och kommenterar samhällsfrågor under hela dagen, en av flera konkurrenter till public service-bolaget France Télévision. Ägaren till dessa båda privata kanaler är Vincent Bolloré, både miljardär och höger. Det senare återspeglas mer än väl i programutbudet på Europe 1 och C News.

Sonia Mabrouk har följaktligen en annan politisk profil än Léa Salamé. Mabrouk hinner också med att vid sidan av sina journalistiska uppdrag i etermedia skriva böcker. Hennes senaste bok Reconquérir le sacré (Återerövra heligheten) har väckt uppmärksamhet men också en hel del respekt. Hennes kritik av bristen på andligt djup i den västerländska, och främst franska, kulturen har fått många att stödja henne. Samtidigt är hon helt klart ifrågasatt av den samlade vänstern, inte minst för sitt sätt att intervjua politiker där hennes konservativa samhällssyn lyser igenom.

Fransk journalistik erbjuder många perspektiv i analyser av det aktuella franska samhället. Kvinnorna får en allt viktigare roll när de växer i antal. Det är också uppenbart att mediekonsumenterna i större utsträckning väljer kanal och programledare efter sina egna politiska preferenser. Public service har sina trogna tittare och lyssnare men alternativen är många och allt fler väljer att också skaffa sig olika perspektiv på de aktuella samhällshändelserna genom att vandra fritt mellan olika bolag och kanaler.

Det andra arbetsåret efter president Emmanuel Macrons valseger 2022 har dragit igång. Frågan är vad som kommer ut av hans presidentskap under det närmaste dryga halvåret? Osäkerheten är stor men det saknas inte laddade frågor.

Flyktingströmmen till den italienska ön Lampedusa har ökat den politiska temperaturen. Regeringen i Paris och dess president vet att närmare 80 procent av väljarna vill ha mindre invandring och att ingen politiker, bortsett från delar av vänstern, kan överleva med en tolerant och generös politik på detta område. När italienska myndigheter låter flyktingar strömma genom sitt land upp emot franska gränsen vid Ventimiglia i hopp om att de tillåts anmäla sig som flyktingar på den franska sidan är det fåfängt. Den franske inrikesministern Gérald Darmanin har gjort tydligt att de inte släpps in i hans land. Nu gäller inte längre någon fri passage mellan EU-länder. Här sker kontroller som förr i tiden, före murens fall i Berlin. Nationalstaterna börjar alltmer att värna sina egna intressen.

Gérald Darmanin vet vad han gör när han sätter stopp för flyktingvandring in i Frankrike. Han har under sommaren på allvar gjort klart att han vill bli president i Frankrike när Macrons mandatperiod går ut 2027. Han tillhör Macrons rörelses högerflygel och hoppas kunna attrahera väljare från Nationell Samling och andra högerpartier. Varför skulle han vilja framstå som mjuk i den här krisen?

Macron låter sin inrikesminister hålla en tuff linje i migrationsfrågan och kan verbalt göra ett och annat mer tolerant uttalande. Framförallt vill han som så många ledare inom EU hitta sätt att stoppa flyktingströmmen redan på andra sidan Medelhavet. Detta är lättare sagt än gjort när länder som Tunisien har en minst sagt dubiös inställning till hela flyktingtrafiken.

Snart kan nya uppror starta i förorterna. Oron ökar också för att också andra grupper mönstrar för våld och konflikter mot ledningen i huvudstaden. Det finns ljusa sidor i den franska ekonomin.  Den har bland annat blivit föremål för respektfulla uttalanden i tysk press, särskilt i Der Spiegel som konstaterar att Tyskland tycks ha större problem än Frankrike. Ändå brukar inte den typen av kommentarer från andra länder påverka stridsviljan hos arbetarklassen och den lägre medelklassen i det egna landet.

Vi avvaktar vad som kan hända under de kommande månaderna. Fortfarande är vädret behagligt för att inte säga oroande varmt. Snart sänker sig höstmörkret och regnen sänker humöret hos folk. Då kommer också konflikterna, de eviga grälen och det ständigt förekommande våldet som ett inslag i fransk politik.

Nicolas Sarkozy förlorade möjligheten att 2012 bli omvald för en andra mandatperiod som Frankrikes president men förlorade mot socialistkandidaten François Hollande. Sedan dess har mycket hänt. Han har blivit föremål för flera undersökningar om ekonomiska brott och även blivit dömd. Han har försökt att bli högerns presidentkandidat en gång till, inför valet 2017, och nu i höst kommer han ut med andra delen i sin memoarsvit. Böckerna säljer som smör i solsken och Sarkozy säger på sitt vanliga rättframma sätt: ”Böcker som inte säljer har inget värde.” Hans andra senaste verk, Le Temps des combats, sålde i 24 000 exemplar redan efter första veckan.

TV-bilder visar hur människor köar i timmar för att få boken signerad och alla, huvudsakligen äldre kvinnor, är överförtjusta över honom och hans gärning. Han har sin trogna skara av supportrar och väljare som säkert inte skulle ha det minsta emot att se honom som en samlande högerkandidat även 2027. Han blir då 72 år och det är väl ingen ålder för en vital och ständigt stridslysten man som Sarkozy men i Frankrike kommer hans ålder att hindra honom.

Boksläppet leder förstås till en rad intervjuer i tidningar och tv. Som före detta advokat – ett yrke som många politiker haft i Frankrike – hanterar han alla journalister med framgång. Han smickrar, ler och skärper  tonen efter läget i intervjun. Och han bjuder på sig själv och vågar ofta göra uttalanden som ännu inte blivit riktigt accepterade bland opinionsbildare i allmänhet. I alla år har det varit nödvändigt hos alla respekterade politiker och journalister att använda begreppet extremhöger för exempelvis Nationell samling, ledd av Marine Le Pen. Häromkvällen gav han detta begrepp dödsstöten i en tv-intervju i public service. Det dröjde bara ett par dagar så ställde en journalist i grannkanalen frågan om det var förlegat att inte inkludera Nationell Samling bland de respekterade partierna i Frankrike.

Sarkozy har många gånger gått i täten för att förändra attityder och åsikter inom fransk politik. När han som inrikesminister 2005 kallade kriminella förortsungdomar för slödder var det helt otänkbart att uttrycka sig så nedlåtande i politik- och mediekretsar men rönte respekt bland många väljare. I dag formulerar sig  många högerpolitiker på samma sätt. Över huvud taget har Nicolas Sarkozy flyttat fram positionerna kring begränsning av invandring och för hårdare tag mot brottsligheten.

Nu sitter han som en nestor inom politiken. Han träffar enligt uppgifter president Macron vid upprepade tillfällen och han är rådgivare åt de yngre, framåtsträvande högerpolitikerna. Tiden talar för honom. Ett Frankrike som förbereder sig för ett mer tydligt högerstyre vid nästa presidentval om fyra år kommer också att se Sarkozy som en förebild.

Häromveckan valde tre högerpartier sina toppkandidater för Europavalet nästa vår. Jag säger tre högerpartier, den traditionella republikanska högern (LR) som Sarkozy tillhör, Nationell Samling och Éric Zemmours Reconquête. I medierna beskrivs de som om de hörde samman på något sätt vilket hade varit otänkbart så sent som i förra årets presidentval. LR lanserar  den unge filosofen och konservative politikern François-Xavier Bellamy som redan sitter i Europaparlamentet. Nationell Samling för fram Jordan Barella, också ung och Marine Le Pens högra hand. Éric Zemmour, med det mest radikala invandringsprogrammet, det vill säga ingen invandring men däremot stor återvandring, har lanserat Marion Maréchal, tidigare ledamot av Nationalförsamlingen för Nationell Samling. Även hon tillhör en yngre generation.

Här ser vi en trio vars idéer i hög grad sammansmälter. Det öppnar på sikt för en motsvarande samverkan mellan det som tidigare alltså kallades för den republikanska högern och extremhögern. De kanske inte når ända fram till presidentvalet 2027 men siktet är inställt på en form av allians. Nicolas Sarkozy har i alla fall öppnat för detta genom att ge begreppet högerextrem en doft av förgången tid.

Den franska debatten kring sekularism, eller laïcité som det heter på franska, har tagit fart igen inför skolstarten. Den nye utbildningsministern Gabriel Attal har förklarat att det inte längre är tillåtet för flickor att bära det heltäckande plagget abaya i skolorna.

Debatten om muslimska klädesplagg har varit en het fråga i decennier och blivit föremål för flera beslut om restriktioner. Den viktigaste skedde genom ett beslut i nationalförsamlingen 2004 när det slogs fast att alla tydliga religiösa symboler var förbjudna i skolorna. Det gällde vid tiden slöjan, kippan och korset. Tveklöst var problemet slöjan som provocerade mest. Den dolde flickorna på ett annat sätt, bland annat ansiktena, än bland judar och kristna. Det kunde bli ett problem i klasserna. Flickorna kunde helt enkelt inte identifieras bakom slöjan. Den heltäckande slöjan sågs också som ett tecken på kvinnoförtryck i delar av den muslimska världen och det måste motarbetas i en republik som stod upp för kvinnors och mäns lika rättigheter.

Dagens debatt om abaya handlar delvis om samma grundfråga men också om oron över att islamistiska krafter testar den franska republikens förmåga att hålla stånd mot extremism inom islam. Det är uppenbart att det föreligger en kulturell men också politisk maktkamp i vissa geografiska områden där radikal islamism har en stark ställning och hotar republikens ställning. Upploppen i juni månad är en signal om att myndigheter och polis inte har kontroll över hela landet. Det har visat sig att fler flickor utmanar 2004 års lag i högre grad rent procentuellt jämfört med tiden före pandemin.

När andra länder i Europa är mer pragmatiska är den franska staten mer principiell och hårdnackad i denna fråga. Islamismen ska bekämpas lagstiftningsvägen och den flicka eller den kvinnliga lärare som försöker motsätta sig lagen ska stoppas och bestraffas.

Det här är också en fråga som klyver vänstern från högern. Den hänger delvis ihop med debatten om wokeismen som är aktuell i Frankrike. För den radikala vänstern innebär förbudet mot abaya i skolorna en form av rasism. Det drabbar utsatta flickor från utsatta familjer i fattiga och invandrartäta förorter. För högern och särskilt för grupper som står Marine Le Pen och Éric Zemmour nära är det istället en fråga om att försvara den traditionella franska kulturen. En del skulle också säga att detta är en annan form av rasism, ett stöd för den vita befolkningen i landet.

Frankrike lever med denna spänning som handlar om kulturella skillnader, om rasism men också hot om att radikal islamism flyttar fram positionerna i vissa områden i landet. Och ständigt lurar faran att nya upplopp ska inledas och skärpa motsättningarna mellan olika folkgrupper.

Det låter orimligt men i en demokrati med tyngdpunkten på presidentstyre sker det. De kandidater som är sugna på att inta rollen som landets högsta politiska ledare börjar sin valrörelse tidigt. Dagen efter Emmanuel Macrons seger i maj förra året började nuvarande inrikesministern Gérald Darmanin sin kampanj. Och den bara fortsätter och intensifieras.

Vem är Gérald Darmanin? En man ur arbetarklassen från norra Frankrike och tidigt anhängare till förre presidenten Nicolas Sarkozy. Han valde däremot att senare ansluta sig till Macron och fick belöning för detta genom att först utses till budgetminister och från 2020 till inrikesminister. Tidigt rådde det ingen tvekan om att han hade siktet högt ställt; mot posten som republikens president.

Hans karriär har kantats av skandaler. Han har anklagats för flera våldtäktsbrott men har inte fällts i domstol. Han har i de fallen skyddats av president Macron. Hans okuvliga vilja att klättra på den politiska karriärstegen har skaffat honom en del kritiker. Senast ifrågasatte nuvarande finansministern, Bruno Le Maire sin kollega i regeringen för att alltför tidigt formulera politiska mål att genomföra om han blir president 2027. ”Det är för tidigt”, tyckte Bruno Le Maire och en utomstående iakttagare kan trots allt hålla med om det. Men Darmanin har redan förklarat att han är för ordning och för det sociala. Han riktar sig med lanseringen av dessa begrepp mot en folklig del av väljarkåren. Han hoppas kunna vinna en del av dem som i dag röstar på Marine Le Pen.

President Macron är inte så förtjust i Darmanins sätt att fyra år före mandatperiodens slut försvaga den sittande presidentens ställning. Vid ett sommarseminarium i helgen med ett hundratal, av Darmanin särskilt inbjudna, gäster kom premiärminister Elisabeth Borne som objuden gäst för att tydliggöra att Darmanin är en del av Macrons och hennes styre och inte kan tillåta sig vilka utspel som helst.

Karriärlystnad och fräckhet är inga dåliga egenskaper för att nå posten som republikens president. Gérald Darmanin uppfyller båda och stärker sin ställning i folkopinionen. Starka franska politiker gör inte karriär inom ett parti utan gör en egen resa och stärker sin makt genom att samla rätt människor kring sig. Darmanin har redan bytt parti, från Les Républicains till Macrons Renaissance. Nu vill han samla en bred skara av mitten och höger runt sin person. Han lär inte vara ensam om att söka presidentmakten 2027 men han har börjat sin kampanj tidigare än de andra.