Demonstration i Paris mot polisvåld
Demonstration i Paris mot polisvåld 150 150 Tomas Lindbom

Bilden av den franska polisens sätt att verka bland medborgarna är splittrad. Det beror verkligen på vem man frågar. Frågan får ökad aktualitet när människor demonstrerar mot polisvåldet. Händelsen med det brutala polisvåldet mot George Floyd som ledde till hans död i Minneapolis har upprört människor i Frankrike och ledde till en stor demonstration i Paris igår med omkring tjugotusen deltagare. Demonstrationen handlade om George Floyd men i hög grad också om svartas situation gentemot polisen, särskilt i utsatta förortsområden.

Fransmännens inställning till polisen skiftar över tid. Snarare har förtroendet på senare tid minskat. Enligt en undersökning, gjord av Ifop 2020, gäller det särskilt grupperna unga, arbetare och personer som säger sig rösta på vänsterpartiet La France Insoumise och det högerradikala Rassemblement National. Bland dessa grupper når stödet inte mycket högre än en tredjedel av det tillfrågade. Skälet till att förtroendet är lågt i dessa grupper lär skifta. La France Insoumise misstror polisens sätt att behandla förortsungdomarna medan Rassemblement Nationals väljare sannolikt anser att polisen inte förmår ta tillräckliga krafttag i kampen mot brott utförda av invandrare eller terrorister.

Den officiella hållningen till polisen speglar snarare den uppfattning som finns i den mer välbeställda medelklassen som röstar på Macron och på den republikanska högern. Här dominerar förtroendet. När jag ser tv-program som belyser rättsfrågor och våld på gator och i demonstrationer slås jag av den positiva hållning som visas polisen. Det finns en utbredd misstro, hos många medborgare, om att polisen i vissa lägen tar till övervåld och att det särskilt drabbar människor som lever i invandrartäta förorter. Men bilden får inte riktigt fäste i det mer officiella samtalet i stora medier och där också ledande politiker ges tillfälle att yttra sig. Jag hör också hur franska kommentatorer gärna målar upp en skillnad mellan den rasistiska polisen i USA och en demokratiskt sinnad polis i det egna landet.

Demonstrationerna i Paris igår visar ändå att det finns människor, särskilt bland de unga, som är beredda att trotsa de sanitära regler som gäller under coronaepidemin för att demonstrera sin ilska mot repressiva polisåtgärder och övervåld mot svarta. En gammal historia, som levt kvar genom olika juridiska utredningar, har tagits upp i dessa dagar; fallet med en svart man, Adama Traoré, som dog efter våldsam behandling av polismän. En rad tecken pekar mot att hans död har orsakats genom polisiärt övervåld. Det skedde 2016 men affären lever vidare, helt oberoende av George Floyd-affären, men naturligtvis inspirerats av händelsen i Minneapolis.

Det talas om ett USA som är kluvet i två eller möjligen flera delar. Det gäller också Frankrike. Det är uppenbart att hudfärg och bostadsort i vissa situationer spelar roll för hur polisen behandlar människor  Frankrike har inte samma historiskt rasistiska tradition som USA men det går inte att förneka att det finns ett vi-och-dom-tänkande också i Frankrike där bland annat de svarta ungdomarna i utsatta förorter löper risk att uppfattas som andra klassens medborgare. Detta är ett känsligt ämne i ett land som så starkt, liksom USA för övrigt, bekänner sig till alla människors lika värde och samma rättigheter. Så är det i teorin och så skulle de flesta poliser också uttrycka det. Det är den bilden som media och den politiska ledningen ständigt försöker kommunicera. Men det finns en undervegetation av rasistiskt tänkande hos en del av befolkningen. Det har inte minst de senaste årens öppna kritik mot muslimer visat. Vissa poliser och vissa polisingripanden, inte minst alla identitetskontroller i förorterna, blir ett uttryck för dessa antidemokratiska underströmmar.

De närmaste dagarna får visa om det som hände i Minneapolis och nu i Paris och även i Stockholm kommer att leda till fler och kanske mer våldsamma demonstrationer. Efter en vår i karantän finns risken att det som hållits igen av respekt för virusets härjningar nu får en extra kraft och exploderar i än starkare indignation, upprördhet och starka känslor. Ämnet rasism berör och alla är verkligen inte övertygade om att allt står rätt till i länder som Frankrike kring polisens agerande mot de svarta. Det finns alltför många exempel på vardagstrakasserier från polisens sida som kan få stora ungdomsgrupper att också framöver trotsa regeringens sanitetsregler och gå till än starkare attack mot det etablerade samhället.

Positiva signaler från Frankrike
Positiva signaler från Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Igår talade premiärminister Edouard Philippe. Han togs emot positivt av experter och, förmodligen också av franska folket. Det mesta i hans tal pekar mot en sommar där människor kan röra sig friare än vad som var förväntningarna för en månad sedan. Redan till helgen släpps vissa aktiviteter fria och långsamt men säkert återvänder landet till mer normala förhållanden från och med nästa och kommande veckor i juni.

Det är naturligtvis alltid riskabelt att lova för mycket när landet haft en svår pandemi att hantera och fortfarande är medvetet om att smittspridning pågår. Men uppenbarligen är den så kontrollerad att regeringen vågar släppa på många av restriktionerna. Lite förenklat kan man säga att Frankrike nu går in i ett läge som liknar det som Sverige befinner sig i. Skolorna öppnar, utom gymnasier och universitet. Restauranter och kaféer likaså även om det finns tydliga restriktioner för sittningar inomhus. Nattklubbarna däremot fortsätter att hålla stängt. Förbudet att resa längre än 100 kilometer från hemmet kommer också att upphävas. Folk får bada i haven och idka vattensporter men inte ligga på stranden på en badhandduk. Möjligen ett lite svårbegripligt beslut men oron finns för clusterbeteende hos folk. Det gäller som tidigare att hålla avstånd och tvätta händerna. Äldre ska fortsatt hålla sig borta från kontakt med främmande personer. Många sportintresserade beklagar nog att den professionella verksamheten på det området får vänta på nystart. Högsta fotbollsligan i Frankrike kommer inte att spelas färdigt och en ny säsong planeras till hösten.

I franska medier ges ändå huvudsakligen ett gott betyg åt denna period med karantän. Även den mer svårflörtade medicinska expertisen håller god min. Det är framförallt franska folket som  får beröm för att ha varit så disciplinerat. “Det trodde vi inte”, är en kommentar som hörs om medborgarnas förmåga att ändå respektera regler som regering och myndigheter ställt upp. Förklaringen är ofta att människor helt enkelt varit rädda och av det skälet inte utsatt sig för onödig smittorisk.

Det går inte att komma ifrån att Frankrike är ett av länderna i Europa som drabbats mest av coronavirusets härjningar. Hittills har 28 862 personer avlidit och siffran ökade med 66 det senaste dygnet. Antal redovisade smittade  är också högt, 149 000, och även här sker ett tillskott, under det senaste dygnet drygt 3 000. Faran är alltså långt ifrån över. Samtidigt kan vi jämföra med Sverige som har något lägre dödstal i relation till befolkningen (4 266 enligt uppgift från igår torsdagen den 28 maj) men klart fler döda det senaste dygnet om man ser till befolkningens storlek. Skulle Frankrike fortsätta i rätt riktning så kommer smittspridningen sannolikt avta under kommande veckor. Men det kan förstås gå åt motsatt håll. Vad händer nu med en befolkning som levt i karantän när sommaren kommit, krogarna öppnar och livsandarna vaknar igen på allvar? Ingenting är självklart i dessa tider

Frankrike i processen att normalisera landet
Frankrike i processen att normalisera landet 150 150 Tomas Lindbom

Frankrike har i dagsläget kommit upp i närmare 29 000 dödsfall i covid-19. Ändå bedömer nu landets ledning att det är möjligt att gå in i en period som innebär en långsam återgång till ett mer normalt läge. En viss uppluckring skedde från och med den 11 maj och den 2 juni kommer, om smittspridningen begränsats tillräckligt, fler lättnader att genomföras.

I dag beslutade nationalförsamlingen om att godkänna appen StopCovid. Det innebär att franska medborgare på frivillig väg med en app i sina telefoner ska kunna identifiera smittade personer i sin nära omgivning. Det kan ske i kollektivtrafiken, i affärer och så vidare. Ett intrång i den personliga integriteten, säger en del. Ett nödvändigt sätt att spåra smittan och hindra spridning, säger regeringen och en majoritet i den folkvalda församlingen. Och ansvarig minister lovar att införandet av appen gäller under begränsad tid.

President Macron och hela den politiska ledningen är självfallet oerhört oroliga för ett återfall till mer smittspridning. Den oron stärks dessutom av de rapporter om krisen i ekonomin som nu blivit officiella. Den statliga statistikbyrån Insee har bedömt att BNP under det andra kvartalet sjunker med 20 procent. Fransk ekonomi tycks nu gå mot en svår recession.

Läget i Frankrike är självfallet likt läget i de allra flesta länder där smittan härjat. Vissa företagssektorer har plågats mer än andra, både inom industrin och inom tjänstesektorn. Regeringen har ställt upp med oerhörda stora insatser för att hjälpa företagen. Tretton miljoner fransmän har fått sina löner utbetalda av staten under två månader för att hjälpa företag som tappat hela sin försäljning. Nya stöd kommer även i fortsättningen. Löner betalas ännu en tid till övervägande delen till många branscher genom statens försorg, nu till 85 procent. Den franska bilindustrin får stöd för sin produktion. Det gäller framförallt Renault. Air France får stöd. Fransk statlig industripolitik är aktiv och har för övrigt alltid varit det, oavsett politisk färg.

Frankrike får enligt dagens förslag från EU 39 miljarder euro som stöd för att bygga upp landet igen. Det är de pengar som nu till största delen ses som subventioner från EU och inte, som  Sverige önskat, utbetalas som lån. Det är naturligtvis en droppe i havet mot alla de extra kostnader som staten hittills dragit på sig under coronakrisen och tvingas underkasta sig i den nära framtiden.

Ljuspunkten i läget är att konsumtionen redan visat en påtaglig uppgång sedan bland annat affärerna öppnat igen. Det råder nu ändå en viss framtidsoptimism när folk kan handla igen. Fransmännen tror att de kan fira semester som vanligt även om det kommer att ske med en hel del restriktioner. Hålla avstånd, använda munskydd. Men det kommer att bli möjligt, tror de flesta, att bada i havet och sitta på stranden när semestrarna drar igång i juli.

Med munskydd och appen StopCovid samt en allmän försiktighet hos befolkningen i dess kontakter med varandra hoppas regeringen kunna motverka en andra våg. Det som oroar är att många glömmer att faran är över och på sina ställen redan börjat samlas i större grupper. Ännu är inte parkerna öppna. Ännu är restauranger och caféer stängda. De ska normalt öppna den 2 juni. Hur blir det då? Juni månad lär bli avgörande för hur denna process mot normalare liv i Frankrike kommer att utvecklas. Semestrarna hänger på det. Och livet i höst också för den delen.

Macron och ett EU med mera makt
Macron och ett EU med mera makt 150 150 Tomas Lindbom

Coronaepidemin har inneburit ett ökat fokus på de enskilda satsningar som länderna inom EU vidtagit. I Sverige blev symboliken tydlig när statsminister Stefan Löfvén talade till nationen med svenska flaggor som fond i bakgrunden men däremot ingen EU-flagga. Människor vände sig mot den nationella regeringen i alla länder. EU glömdes bort de första veckorna av krisen. Långsamt har denna europeiska union stärkt sin ställning och häromdagen la president Macron och förbundskansler Merkel ett gemensamt förslag som utmanar enigheten  mellan de tjugosju medlemsländerna, förslaget om att unionen ska låna upp 500 miljarder euro och dela ut dessa pengar som bidrag till länder och regioner som farit särskilt illa i krisens spår.

Emmanuel Macrons hållning har varit känd sedan hans valkampanj i Frankrike 2017. Han vill stärka EU:s ställning som en ekonomisk makt. Han vill samordna delar av skattepolitiken och ge unionen utökade resurser på en rad områden som därför kräver mer resurser. Han vill stärka försvaret, samordna och utveckla socialpolitiken och miljö- och klimatpolitiken. Bland mycket annat. Tyskland har stretat emot till viss del. Framförallt finns i det landet sedan länge en skepsis mot att alltför mycket pengar rinner från de rika länderna i norr till de fattigare i söder. Vi minns särskilt motsättningarna kring hur de krisande ekonomierna i Grekland, Spanien och Portugal skulle hanteras för ett tiotal år sedan.

Nu har Merkel ändrat inställning genom att tillsammans med Macron presentera detta långtgående förslag om ekonomiskt stöd till fattiga länder och regioner. En seger för Macron som passar på att driva på mot ett starkare EU när många medlemsnationer verkligen behöver hjälp att återuppbygga sina ekonomier. Merkel kunde sannolikt av solidariska skäl inte motsätta sig detta förslag. Det ger också en möjlighet för hennes tyska nation att återknyta samarbetet med Frankrike och ta täten inom EU. Nu är ju Storbritannien på väg bort.

Merkels och Macrons utspel utmanar ett antal länder som tror sig kunna lösa de ekonomiska problemen på mer nationell nivå. Dit hör Sverige och, som bekant, också Danmark, Nederländerna och Österrike. Men hur kommer delar av Centraleuropa att reagera? Det är upplagt för försök att skära i förslaget. De fyra så kallade snåljåparna vill ju hellre att länder som behöver stöd ska låna istället för att få pengarna som bidrag. Det låter inte som en särskilt solidarisk attityd från länder som, inte minst Sverige, gärna vill framstå som särskilt inriktade på internationell solidaritet. Under denna inställning som kan dömas som osolidarisk finns samtidigt en annan syn på EU:s roll. Sverige  liksom Storbritannien har en starkt frihandelsvänlig inställning och misstror de EU-länder som vill skydda de egna ekonomierna med drag av protektionism.

Det finns en annan aspekt som inte blir lika tydlig i denna fråga men som ändå är central. EU i Macrons ögon måste skapa sig en starkare roll i ett geopolitiskt maktspel i världen. Han gör vad han kan för att ta på sig rollen som Europaledare i konflikter som  handelskriget mellan USA och Kina, i Mellanösternkonflikten och i en rad frågor där EU konfronteras med olika utspel från främst Peking, Moskva och Washington. Ett svagt EU är som en vante i händerna på stormakterna. Så lär Macron tänka.

Det senaste förslaget med 500 miljarder euro i EU-stöd i spåren av coronaepidemin får ses som ett steg mot att stärka EU. Ett EU med en rad ekonomiskt svaga länder är ett svagt EU också geopolitiskt och får konsekvenser för handeln och för säkerhetsläget för vår kontinent. Det vore nog klokt om den svenska EU-debatten i sina debatter tog större hänsyn till de aspekterna.

Fransmän tänker om i coronatider
Fransmän tänker om i coronatider 150 150 Tomas Lindbom

Nu börjar Frankrike liksom de flesta andra länder i Europa att öppna för ett normalare liv. I Frankrikes fall sker det samtidigt som delvis nya försiktighetsåtgärder införs. Maskerna är en påtaglig förändring i fransmännens liv. I Paris är det obligatoriskt med mask i de kollektiva färdmedlen och starkt rekommenderat i butiker. Parkerna är fortfarande stängda. Det går inte att tala om någon uppsluppen frihetskänsla för medborgarna som dessutom själva har svårt att vänja sig vid ett liv utanför hemmets trygga värld.

Det är samtidigt läge för nya reflektioner kring ett liv efter coronaepidemin. Inget är som före utbrottet i mars. Det spekuleras i om människor även långt efter denna kritiska period kommer att kindpussas när de träffas, om inte det kommer att finnas olika hygieniska förordningar som inte fanns tidigare. Folk kommer att tvätta händerna som aldrig förr, sprita händerna när de går in i offentliga lokaler. Ja, kanske kommer fransmännen att behålla munskydden. åtminstone i stora folksamlingar. Ja, vem vet.

Allt fler börjar också att fundera kring större demografiska förändringar. Mäklare i mindre städer och på landsbygden i närheten av Paris noterar en stark uppgång i parisarnas intresse att flytta från huvudstaden. Särskilt möjligheten att arbeta hemifrån skapar en än större motivation för att bo någonstans där luften är bättre, där miljön är mer barnvänlig och inte minst bostadspriserna är lägre. Jag ser ett tv-program med ett reportage där en familj flyttat från Paris innerstad till den lilla byn Villers-sur-Mer i Normandie, två timmar från Paris. Här ser familjen havet från husfönstren, har en stor trädgård där barnen kan leka och stoja och de bor billigare än på en yta i Paris som är tre gånger mindre.

Decentralisering blir i någon mening ett nytt nyckelord i Frankrike. Men samtidigt förväntningar på att staten ska klara de påfrestningar som uppstår i pandemins spår. Staten ska genom bidrag stödja företag som riskerar konkurs och betala för den minskade levnadsstandarden hos alla som förlorar sina jobb. I ett land där misstron mot globaliseringen även varit hög åren före coronakrisen är det självklart att tankar på mer lokal näringsverksamhet växer. Decentralisering inom landet men på samma gång en nationell solidaritet. Hur långt kommer denna förändring att gå? Ingen vet men tendensen i denna riktning kan redan skönjas.

Ordet solidaritet hörs. Jag talar med min dotter som med sin man har tre barn i förskola och skola. Ingen av deras tre barn har fått gå tillbaka till sina klasser när skolan öppnade igen i måndags. Regeringen har beslutat att klasserna inte får vara större än femton elever från första klass och tio i förskolan. Vartannat barn måste stanna hemma och urvalet görs av skolans ledning på grundval av principen om sociala behov. Barn vars föräldrar inte har utbildningskapacitet att ge dem undervisning i hemmen får gå i skolan. Det gäller också de barn som har föräldrar som har yrken som inte tillåter hemarbete. Det betyder i allmänhet att de välutbildade föräldrarna i tjänste- och kunskapsföretagen nu får en dubbel roll; arbeta heltid hemifrån och samtidigt vara heltid lärare för sina barn. Men ordet solidaritet handlar om att de socialt utsatta barnen ska stödjas i första hand för att motverka ökade klyftor i samhället.

Pandemin öppnar på sitt sätt för en fördjupad form av solidaritet mellan olika sociala grupper. Vilka konsekvenser kan det få för gemenskapen i ett samhälle på längre sikt? Onekligen kommer den kris vi nu går igenom i alla länder ge avtryck som inte bara är dåliga. Sjukdom och död, arbetslöshet och fattigdom. Det kan vi konstatera blir följden av krisen. Men vad händer i övrigt. Om det kan vi än så länge bara spekulera.

 

Om denna blogg

Tomas LindbomFrankrikes betydelse i Europa har ökat efter valet 2017. Emmanuel Macron söker rollen som kontinentens ledare. Det finns därför större anledning än på länge att följa fransk politik. Denna blogg gör det med blickar också mot kultur och allmänt om livsbetingelserna i landet.

Frankofil är jag sedan tjugoårsåldern med täta resor till Frankrike. Fascinerad av landet, människorna och politiken. Presidenten uppträder som en monark. Politiker byter parti och partier byter skepnad och form. Politik är alla fransmäns livsluft och lockar ständigt till samtal, gräl och skratt. Jag blandar mig gärna i den franska politiken och vill dela med mig av allt jag ser och upplever.

Kategorier

Arkiv