Polisvåldet skrämmer
Polisvåldet skrämmer 150 150 Tomas Lindbom

Förra lördagen var Michel Zecler på väg till sin musikstudio i ett av innerstadskvarteren i Paris. Han bar inte munskydd. När han såg fyra polismän komma mot honom flydde han in i sin studio för att slippa böter. Polismännen trängde sig in och började innanför dörren att utsätta denne man för hugg och slag. Det finns kameraövervakning i studion. Allt som sker ligger nu på internet. Misshandeln fortsatte sedan på trottoaren innan grannar började ropa. Det finns olika uppgifter om hur länge misshandeln pågick men kortaste tiden är fem minuter. Zeclers ansikte är påtagligt tilltygat av slagen. Behöver det sedan tilläggas att mannen var svart?

Någon dag senare skedde ett andra övergrepp av polisen vid Place de la République när människor demonstrerade mot ett lagförslag som ska hindra fotografering när polisen gör vissa beslag och frihetsberövar personer av säkerhetsskäl.

Polisbrutaliteten i Frankrike är ökänd. Den förekommer dokumenterad som i fallet med Michel Zecler och det är ställt utom tvivel att mörkertalet är stort. Övergreppet i musikstudion är så uppenbart kopplat också till rasismen hos polisen. Allt går att bortförklara men det finns en gräns när alla måste se vad som pågår.

Polisen är pressad fysiskt och psykiskt. Dess roll i alla de konflikter som Frankrike genomlevt under senare år har varit närmast omänsklig. Till det ska läggas låg utbildning av poliskåren och förhållandevis låga löner. Det är ändå dåliga ursäkter för dessa övergrepp.  Och dessa problem och missförhållanden pekar inte minst mot polischeferna och ytterst landets inrikesminister som är ansvarig. I Frankrike råder en tydlig hierarki. Ministern styr över polisen.

Sedan i somras heter inrikesministern Gérald Darmanin. Han är ung, 38 år. Kommer ur högerns led. Hans stora förebild är förre presidenten Nicolas Sarkozy. Han kallas “bébé-Sarko”. Han har bland annat lärt sig att göra tillspetsade uttalanden som sin förebild. Ett av de mer kända av Darmanin är “När jag hör ordet polisvåld så storknar jag.” Han anser av princip att polisens våld är en självklar del av uppdraget att skydda republiken. Var gränsen för honom  går till det oanständiga kan man verkligen fråga sig.

Igår kväll var inrikesministern inbjuden att svara på frågor om de aktuella händelserna i France Télévisions stora nyhetssändning. Han föreföll påtagligt nervös. Det är en påfallande liten och tunn typ, denne Gérald Darmanin, men han visar i ord fram en kaxig attityd. I intervjun tog han ändå avstånd från polisövergreppet på Michel Zecler. Han har också tagit de fyra polismännen ur tjänst till dess att dom fallit. Ärendet är under utredning.

Det står helt klart att Zecler räddades av att han installerat en kamera i sin studio. “Utan den hade jag suttit i fängelse nu”, har han sagt i media. Polisernas första version av händelsen var förstås en helt annan. Nu kan de inte längre skylla misshandeln på offret. Bilderna talar för sig själva.

Den franska opinionen blir alltmer misstrogen mot polisen. Förtroendet har sjunkit och ligger nu på 65 procent. Det kan låta mycket men är ändå en signal om att polisvåldet håller på att bli en problematisk fråga, också för regeringen. Den vanlige fransmannen har en ganska hög tolerans mot polisens arbetsmetoder men det finns förstås en gräns. De yngre vuxna brukar ha en betydligt mer kritisk inställning till poliskåren än äldre. När en av tre medborgare är misstrogen mot polisen betyder det att även bland medelålders och äldre växer kritiken.

Nu kommer premiärminister Jean Castex att omarbeta den lag som ska förbjuda filmning av vissa polisingripanden. Vänstern kan få en fråga att samlas kring. För Macron blir det allt svårare att säga att han är varken vänster eller höger. Han behöver också en del moderata vänsterväljare för att vinna nästa val. Det räcker inte med att visa upp “bébé-Sarko” för att få ett andra mandat som Frankrikes president i valet 2022.

Macron inger hopp hos coronainstängda fransmän
Macron inger hopp hos coronainstängda fransmän 150 150 Tomas Lindbom

Frankrike ligger några veckor före Sverige när det gäller den andra vågen av covid- 19-epidemin. President Emmanuel Macron höll ett nytt tal till nationen igår kväll. Det går att se ljuset i tunneln. Julen behöver inte bli en tid av isolering. Samtidigt undrar säkert många om lättnaderna i reglerna i december leder till en tredje våg.

Macron var förstås ingen glädjespridare i sitt tal men uppenbart hoppas och tror han att det går att lätta en aning på restriktionerna framåt jul. I korthet sa han följande: Han konstaterade att landet nu passerat den högsta punkten av smittspridning och gav fransmännen ett gott betyg för att så skett. Det gäller ändå att fortsätta med en rad restriktioner.

Det är inte tal om att släppa fransmännen fria. Från och med lördag kommer de att ha rätten att röra sig utomhus tre timmar per dag istället för en. De kommer att få förflytta sig inom en radie av tjugo kilometer istället för bara en kilometer. Jag vet inte om fransmännen skuttar runt av glädje inför det beskedet men det kan möjligen tänkas som en viss signal om bättre tider framöver. Den som då går ut i tre timmar kan också besöka mindre affärer som haft stängt nu under några veckor. Många små butiksägare särskilt i stadskärnorna har kvidit över att de tvingats ha stängt medan stora varuhus haft öppet.

Den som kan arbeta hemifrån ska fortsätta att göra det. Sannolikt är det ett enklare beslut och även effektivt. Undersökningar har visat att smittan sprids i hög grad på arbetsplatserna.

Smittspridningen har minskat i Frankrike. Om den gå under 5 000 nya fall per dag kommer karantänen att brytas den 15 december. Det innebär att människor kan resa till släktingar över julen. Men allt beror på hur gynnsam utvecklingen ser ut de närmaste veckorna.

Utegångsförbudet kommer däremot att fortsätta att gälla. Sedan några veckor tillbaka får inga fransmän befinna sig utomhus mellan kl 22 och 06. Undantag för den regeln ges nätterna mellan julafton och juldagen och under nyårsnatten. Fortfarande är allt beroende på hur smittspridningen ser ut fram tills dess.

Fransmännen förväntas fortsätta att vara extremt försiktiga. Det vore förstås en katastrof om smittspridningen ökade igen. Den politiska ledningen i landet fasar för en sådan utveckling. De frågar sig förstås om fransmännen mentalt klarar av ett slags tredje våg. Vintern är lång och smittan kan få fart antingen redan i december eller efter helgerna. Det senare är en uppenbar risk. Nya nedstängningar i januari. Tungt för människorna och en katastrof för ekonomin. Hur länge klarar staten av att stödja företag och löntagare med dessa gigantiska bidrag som för varje månad gräver allt djupare i landets gemensamma kassakista?

 

Den öppna världen stänger ner
Den öppna världen stänger ner 150 150 Tomas Lindbom

Terrorism, miljö och corona. Är det århundradets stora frågor hittills i den västra delen av världen? Mycket talar för det även om vi också ägnar våra tankar åt klassiska ämnen som sociala orättvisor och allt som därtill hör, som välfärdspolitik och ekonomi. För mig samlas det mesta som diskuteras i dag i Europa under begreppet nationell identitet.

Jag påstår inte att det nödvändigtvis är bra men det verkar ofrånkomligt. Ett flygplan körde rätt in i Empire State Building i New York den 11 september 2001. Då hände något med synen på världen. I Frankrike var det uppenbart. Reaktionen lät inte vänta på sig: en ökad misstro mot invandrare från muslimska länder. I presidentvalet 2002 tog sig Jean-Marie Le Pen vidare till den andra valomgången. Han var antagligen själv lika förvånad över valframgången som merparten av de franska medborgarna var uppskakade.

Sedan dess har det rullat på. För att nu tala om Frankrike, detta är trots allt en blogg om det landet, har misstron mot muslimer bara vuxit sedan dess. Det är inte bara Nationella Fronten, numera Nationell Samling, som stärkt sin ställning i väljaropinionen. Andra partier har följt efter i dess spår.

Det blir så banalt när människor säger att Nationell Samling bara har en fråga på dagordningen, invandrarmotståndet. De bidrar  i än högre grad till att stärka det nationella tänkandet i landet. De lyssnar av de nationella stämningarna i landet. De tvingar andra partier och rörelser att följa efter i samma riktning.

I ett nationellt tänkande ingår inte bara invandringsmotstånd. Snarare inspirerar ett ökat kulturkonservativt tänkande och nationalismen baserad på invandringsmotstånd varandra. Detta samspel leder till ett ökat stöd för en nationell identitet.

Pandemin gör detta så tydligt. I media förekommer rader av nyhetsartiklar, reportage och krönikor om skilda karaktärsdrag mellan olika folk. Fransmän förstår inte hur svenskar tar så lätt på pandemins risker. Svenskar beklagar hur fransmännen tvingas gå omkring på stan i munskydd. Och så kommer nästa steg i tankeprocessen som journalisterna förmedlar: Svenska politiker har tillit till sin befolkning som tar ansvar. Fransmännen är inte tillräckligt disciplinerade för att klara av att själva minska riskerna för smittspridning. I Frankrike behövs hårda lagar. ‘

Alla dessa reflektioner bygger på en outtalad idé om att skilda folk har skilda karaktärer. Lasse Granqvist i tv-studion inför fotbollsmatchen Frankrike-Sverige häromdagen insisterade på den franska arrogansen i ett samtal med sina expertkommentatorer Kim Källström och Lotta Schelin, själva tidigare spelare i franska lag. Inget vettigt kom ut av samtalet men Granqvist höll kvar frågan en bra stund. Plötsligt blev spelsystem och spelskicklighet underordnat. Nu skulle vi borra i ämnet fransk arrogans.

Terrorismen har stängt gränser och ökat misstron mot utlänningar.  Kan pandemins viktigaste bidrag bli att vi medborgare i Europa i än högre grad kommer att ägna oss åt att iaktta andra folk utifrån nationell särart. Den som tror på framsteget – en i ock för sig tvivelaktig konstruktion – måste säga sig att internationalismen och öppenheten mot människor i andra länder fått sig en törn. Det är tur att vi har klimatfrågan. Där finns ändå ett uppenbart behov av att tänka globalt. Om EU inte kan försvara öppna landsgränser och saknar förmågan att skapa en gemensam politik mot pandemin så finns alltid klimatet som ett givet ärende på mötesagendan i ministerråd och parlament.

Om Macron och separatismen – i Sveriges Radio
Om Macron och separatismen – i Sveriges Radio 150 150 Tomas Lindbom

Här är en längre intervju som gjordes med mig  i P 1:s Radiokorrespondenterna söndagen den 15 november om det nya lagförslaget mot separatism i det franska samhället som regeringen lägger fram i vinter. Intervjun handlar en hel del om fransk inställning till bekämpandet av islamismen och den egna synen på republikens värderingar.

https://sverigesradio.se/radiokorrespondenterna

 

Le Pen inte lika framgångsrik som Trump
Le Pen inte lika framgångsrik som Trump 150 150 Tomas Lindbom

Västvärlden känner i dag ett antal populistiska politiska ledare med större eller mindre framgång i olika val. Donald Trump får väl sägas vara den största i den traditionellt demokratiska världen. En annan är Marine Le Pen, ledaren för Nationell Samling i Frankrike. Än så länge har hon inte vunnit ett presidentval och frågan är om hon någonsin kommer att lyckas. med det. Många tror att hon återigen 2022 ställs mot Emmanuel Macron och de flest anser att utgången blir densamma som 2017. Jérôme Fourquet, opinionschef på undersökningsföretaget IFOP, har jämfört de båda och ger sin syn i en intervju i Le Monde. Det förefaller som om han delar andras bedömning att hon aldrig når de framgångar som Trump exempelvis har skördat, även i det senaste valet trots en liten förlust mot Joe Biden.

Jérôme Fourquet visar med sina siffror hur det ligger till i en jämförelse mellan dessa två politiska ledare. Det är otvivelaktigt, konstaterar han, att Marine Le Pen har stärkt sin position alldeles tydligt jämfört med sin pappa. Jean-Marie Le Pen som fick 18 procent av rösterna i andra valomgången i presidentvalet 2002 mot segraren Jacques Chirac. Dottern fick 34 procent mot Macron i motsvarande andra valomgång 2017. Det krävs en ytterligare lika stor ökning igen för att hon ska nå hälften + en röst och nå presidentposten. Det bedömer Fourquet vara närmast uteslutet.

Det finns visserligen likheter mellan Trump och Le Pen i frågan om väljarstödets fördelning på olika sociologiska undergrupper. Storstäderna är svaga områden för bägge liksom studentstäder. Ju mer glesbygd, desto bättre siffror. Trump däremot skiljer sig genom att ha betydligt starkare stöd bland äldre väljare och svagast bland ungdomar. Så ser det inte ut hos Le Pen.

Hindret för Marine Le Pen ligger i att hon inte kan erövra den klassiska högerns väljare. Hennes röster fördelas på flera olika väljarkategorier men återfinns främst bland arbetare. Hon erövrade 40 procent av arbetarväljarna i valet 2017 men bara 10 procent av de högutbildade. I den senare gruppen finns en traditionell höger som Trump kunnat räkna in. I Frankrike röstar de fortfarande på den traditionella högern och lär antagligen fortsätta med det, tycks Fourquet tro. Det underlättar för Trump att USA har ett tvåpartisystem. Han kan alltså locka såväl högerradikala arbetare och konservativ medel- och överklass i stor utsträckning. Han har stöd bland både rika och fattiga. Le Pen är avgjort starkast bland de väljare som har låga inkomster.

De religiösa röstar inte heller på Le Pen. Nationell samling är antimuslimskt men samtidigt sekulärt. Kristna väljare, cirka tio procent av befolkningen, misstror i stor utsträckning henne och hennes parti. I första valomgången i presidentvalet 2017 röstade  46 procent av katolikerna på Republikanernas kandidat Francois Fillon medan Le Pen bara fick 10 procent av deras röster. Då ska vi minnas att Fillon avslöjats med att ha använt skattemedel för att bekosta en statlig tjänst till sin hustru, en tjänst som var enbart fiktiv.

Dessutom är inte religion en valvinnare i Frankrike. I ett land som så hårt håller på åtskillnaden mellan stat och kyrka finns det lite utrymme för att driva en flirt med kristna väljare i en valrörelse. Marine Le Pen var aldrig lika tydlig i sitt negativa ställningstagande till reformen och därmed inte heller lika trovärdig som politikerna från Republikanerna i den frågan.

Jérôme Fourquet drar slutsatsen att Marine Le Pen behöver både väljarna som gick i gula västarnas och manif pour tous (mot samkönade äktenskap) demonstrationståg. Hon har stödet från de gula västarna men inte från medelklassens demonstranter mot samkönade äktenskap.

 

Om denna blogg

Tomas LindbomFrankrikes betydelse i Europa har ökat efter valet 2017. Emmanuel Macron söker rollen som kontinentens ledare. Det finns därför större anledning än på länge att följa fransk politik. Denna blogg gör det med blickar också mot kultur och allmänt om livsbetingelserna i landet.

Frankofil är jag sedan tjugoårsåldern med täta resor till Frankrike. Fascinerad av landet, människorna och politiken. Presidenten uppträder som en monark. Politiker byter parti och partier byter skepnad och form. Politik är alla fransmäns livsluft och lockar ständigt till samtal, gräl och skratt. Jag blandar mig gärna i den franska politiken och vill dela med mig av allt jag ser och upplever.

Kategorier

Arkiv