Lindbom på franska

Vi är förstås många i Europa som inte accepterar den ledarstil som präglar Donald Trump och påverkar de internationella relationerna på ett minst sagt skakigt sätt. Kanske är det framförallt Europa som har problem med den amerikanska presidenten. Det är den västeuropeiska modellen för internationella relationer som skakas om och där Västeuropas länder tar särskild skada. I Frankrike försöker president och regering att hantera den amerikanska presidenten med så mycket diplomatisk förmåga som möjligt. De fransmän som inte sitter vid makten i Paris kan däremot tala mer öppet.

Frankrike har ingen enkel relation med USA rent historiskt men likt andra europeiska länder har det stora landet i väster tagit över den avgörande makten i Europa och dessutom blivit en kulturmodell för de flesta fransmän. Denna modell skakas nu om och kritiken är sannerligen inte nådig på flera sätt. Ett är Donald Trumps totala avsaknad av respekt för diplomati och internationella spelregler. Fransk diplomati har varit offensiv och nationalistisk i många lägen. Ändå präglas de franska diplomaterna av en air av stil och tradition. Det är som om fransk diplomati bara tar form under kristallkronor och i sofistikerade samtal runt vackert dukade middagsbord. Trump återför fransmännen till gamla föreställningar om ett vulgärt Amerika, utan stil och utan tradition.

Den amerikanska presidenten vet som den tuffa förhandlare han är att sätta in de vassa nålarna mot det som smärtar mest i den franska kroppen. Vem minns inte hans fysiskt hårda grepp om Macrons högra hand när de tackade varandra med ett handslag framför pressen vid deras första möte i Paris 2017. Budskapet var att en kejserlig statschef  i den franska republiken är vekare och närmast lite fjollig i förhållande till en tuff amerikansk affärsman i Vita Huset. Nu hotar samme amerikanske president med tullhöjningar på 200 procent på vin och champagne om Frankrike placerar trupper på Grönland. Det är ett hån mot alla fransmän att han ger sig på de varor som är så kopplade till fransk identitet. Bara parfymen och modehusen saknas i hans förslag men Trump lär senare kunna utvidga tullhoten även till de områdena.

Det som smärtar allra mest för fransmännen är sannolikt insikten om att USA är en stormakt och Frankrike numera en mindre aktör på en kontinent som dessutom befinner sig i kris. I denna blogg har jag vid flera tillfällen under de senaste åren påpekat hur Frankrike är i kris politiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt. Frankrike försöker ta en ledarroll inom EU – något som fransmännen i allmänhet fortfarande förväntar sig –  men saknar förmågan. Det smärtar djupt.

Donald Trump är en rå sälle som bär sig illa åt men som samtidigt pekar på att kejsaren är naken. Europa har inte förmågan att sätta hårt mot hårt mot hans utspel. Vem tror att EU och Storbritannien kan blockera USA:s offensiv mot Grönland om denna stormakt gör allvar av hoten? I en nyhetskanal på fransk tv, LCI, låter programledaren med sin panel av experter sina tittare att ställa frågor denna morgon om hur Trump ska stoppas. En tittare föreslår att alla fransmän ska sluta dricka Coca Cola eller besöka MacDonald´s. En journalist i panelen svarar med en suck att dessa är franchiseföretag och att en attack mot dessa företag hotar tusentals fransmäns jobb. Vad göra?

Framför våra ögon utspelar sig ett kulturkrig i bred mening med en väldig styrka från USA:s sida och svagt och splittrat motstånd från européerna och fransmännen. Kulturkriget handlar inte längre om vem som har de äldsta och vackraste slotten, den finaste champagnen eller de mest bildade och sofistikerade konversationerna medborgare emellan. Den amerikanska imperialismen har nu fått sitt totala genomslag. Det råkade bli en Donald Trump som verkställde maktskiftet. Det var bara en tidsfråga och egentligen handlar det inte primärt om honom. Marken för denna förnedring av Västeuropa var redan beredd.

Någon gång i vår får vi beskedet: Kommer Nationell Samlings frontfigur Marine Le Pen att undgå en dom i en högre instans som i förra årets dom i lägre instans omöjliggjort hennes kandidatur till politiska förtroendeposter i Frankrike? Den dom som avgavs i lägre instans innebar inte bara fem års fängelse, varav två år med fotboja, för att orättmätigt utnyttjat ersättning för politiskt arbete inom EU till nationell verksamhet. Hon dömdes dessutom till att under ett par års tid inte ges rätten att ställa upp politiska val. Domen innebar dels att hon inte skulle kunna kandidera till ett nyval till nationalförsamlingen. Det skulle också hindra henne från att ställa upp i presidentvalet 2027. Hon har i de två senaste presidentvalen, 2017 och 2022, nått en andra valomgång.

Marine Le Pen och hennes kader av partivänner men också förstås en stor del av väljarkåren har uppfattat domen som politisk. Det råder en misstro från många politikers sida riktad mot domstolarna. Det är en spridd uppfattning att det föreligger en maktkamp mellan dessa storheter. En sådan konflikt är inte ovanlig i demokratier. I Frankrike är den tydligt uttalad och ofta diskuterad. Den kan beskrivas som en intressekonflikt. Många gånger är faktiskt politikernas negativa reaktioner på domstolars utslag oseriösa.

Domstolen som ska bedöma i vilken utsträckning Marine Le Pen begått brott och hur hon i så fall ska dömas står inför en svår uppgift. Domen kan mycket väl påverkas av den kritik som riktats mot beslutet i den lägre instansen. Skulle hon frikännas eller kunna delta i valrörelsen 2027 och legalt sett kunna bli vald har hon en stor möjlighet att faktiskt bli Frankrikes nästa president. Rättsaffären har inte på något sätt försvagat Marine Le Pens möjligheter att vinna nästa års val. Hennes väljare känner sig – än en gång – utpekade och trakasserade av den upplevt fientliga maktapparaten i landet. Dessutom är många politiker och opinionsbildare i andra läger än Nationell Samlings starkt kritiska mot det faktum att en domstol kan hindra politiker att möta väljarna i demokratiska val.

Marine Le Pen är självklart huvudkandidaten för Nationell Samling. Eller rättare sagt: Marine Le Pen blir partiets huvudkandidat om hon vill det. Det är hon som bestämmer, inte partiet. Hindras hon av en ofördelaktig dom sent i vår eller i sommar kommer Jordan Bardella att träda in i den rollen. Han är så populär i dag i partiets väljarkår att han faktiskt i någon opinionsmätning har ett starkare stöd än Marine Le Pen. Han fyllde 30 år i september men har på ett imponerande sätt redan utvecklats till en fullblodspolitiker. Han är sedan några år partiets officiella ledare. Han har lanserats som premiärministerkandidat om Marine Le Pen väljs till president och kan utse sin regeringschef.

Marine Le Pen har sedan hon blev partiets ledare 2011 vridit det i en mer folklig riktning. Det har märkts i hennes ställningstaganden i ekonomiska och sociala frågor. På dessa politikområden kan  hon ofta hamna på samma kurs som vänsterpartiet Det okuvade Frankrike. Det har visat sig i pensionsfrågan som varit en viktig markör i fransk politik under de senaste åren. Hon har partiet med sig i den och andra ekonomiska frågor men det är känt att Jordan Bardella personligen har en mer marknadsorienterad syn på politiken och där närmar sig de andra kandidaterna som finns på högerkanten.

Marine Le Pen har utvecklat Nationell Samling till en betydande kraft i fransk politik. Väljarstödet ligger mellan 30 och 35 procent vilket är långt starkare än något annat partis eller politikers. Problemet kan bli att hennes och partiets nuvarande position av att inta en hård hållning i migrationsfrågor och en relativt social, nästan vänsterbetonad syn på ekonomi hindrar högern från att ta makten i landet. Marine Le Pen har helt enkelt en egen linje som inte passar ihop med något annat större parti eller rörelse. Jordan Bardella skulle på sikt med större lätthet ingå allianser med andra högerpartier.

I serien om ett nytt politiskt landskap i Frankrike kommer jag nu till den femte och sista delen; om det som jag brukar kalla ytterhögern. Det är ett begrepp som blir alltmer svårt att fylla med ett tydligt innehåll. Högern var tidigare klart uppdelad i två avgränsade delar. Den ena delen var den republikanska högern som hyllade de grundläggande principerna i den franska republiken runt begreppen frihet, jämlikhet och broderskap men inte minst la laïcité, sekularismen och en medborgerlig samling. Den republikanska högern såg sig som en garant för en stabil regim där alla medborgare var delaktiga. Den andra delen var den extrema högern som utmärktes av nationalism i en snävare betydelse och en attityd som präglades av antisystem. Den extrema högern bekämpade i princip alla republikanska partier och rörelser. Den extrema högern hade också en historia tillbaka till andra världskrigets Pétainregim som stod i öppen konflikt med de Gaulle och den motståndsrörelse som innehöll människor från vänster till mer moderat höger.

I dag är inte gränsen inom högern lika uppenbar. Nationell Samling kan betraktas som extremhöger genom sin historia med grundaren Jean-Marie Le Pen. Han var företrädare för ett franskt Algeriet och ledde en rörelse som innehöll aktivister från nazist- och fascisttiden. Under pappan Jean-Maries tid hette partiet Nationella fronten vilket signalerade en front mot de andra partierna. Ordet samling i dagens namn ger väljarna en annan signal. Det var en medveten namnförändring av dottern Marine som visserligen inte är beredd att ingå alltför närgående koalitioner med andra högerpartier men önskar att andra partier gärna ansluter sig till hennes parti.

I den förändring som nu sker inom den politiska debatten med nya perspektiv på olika samhällsfrågor blir det än svårare att upprätthålla gränsdragningen mellan republikansk höger och ytterhöger eller extremhöger. Allt fler politiker företräder i dag en invandringskritisk hållning. Globaliseringsfrågan har fått nya perspektiv med USA:s förändrade hållning till Europa. Det är svårt för den republikanska högern att inte söka stöd hos en lägre medelklass när nu stora delar av den övre medelklassen går mot mitten eller vänsterut. Företrädare för den tidigare republikanska högern måste söka väljarstöd i delvis samma målgrupper som Nationell Samling, det vill säga i folkligare sammanhang.

Ytterhögern består inte bara av Nationell Samling utan även av andra partier, främst Reconquête som leds av Éric Zemmour och hans sambo Sarah Knafo. Knafo har nu deklarerat att hon ställer upp som kandidat i borgmästarvalet i Paris i mars. Reconquête är ett parti som direkt hotar den republikanska högerns, Republikanernas, väljarbas. Detta parti, som ursprungligen kan kopplas tillbaka till presidenter som de Gaulle och Chirac, har en stark tradition i huvudstaden förutom att Socialistpartiet dominerat på den här sidan om millennieskiftet. Reconquêtes ekonomiska politik överensstämmer starkt med Republikanernas. Det finns nyansskillnader i synen på migration och brottslighet – högerväljarnas mest angelägna frågor – men det är bara nyanser. Här finns möjligheter på sikt att dessa båda partier kan samverka och att Reconquête får samma drivande roll som SD i förhållande till Moderaterna i Sverige.

Fransmännen är starkt invandringskritiska och det finns en stor upprördhet över hur brottsligheten framstår som alltmer hotfull, inte minst gällande narkotikahandeln. Partier som Nationell Samling och Reconquête firar nu stora triumfer i kampen mot Mercosur, en kamp som de delar med stora delar av vänstern. Även Macron som i grunden är en stark anhängare av frihandel tvingades häromdagen att rösta nej till förslaget i EU. Trycket i folkopinionen mot Mercosur är mycket stort. Försvaret för det agrara är ett viktigt inslag i en fransk nationell grundsyn

Det är verkligen svårt att sia om hur högern kommer att lanseras i kommande val. Kommunalvalen i mars har sin egen karaktär. Allt beror på lokala omständigheter. Däremot blir det mycket intressant att se hur de olika högerpartierna, tidigare så kallat republikanska och så kallat extrema, kommer att förhålla sig till varandra. Det lär uppstå nya konstellationer. Även en del av Nationell Samlings framstående ledamöter i parlamentet och i ledningen kommer ur den republikanska högern. Partiets kandidat i Paris´borgmästarval, Thierry Mariani, är ett typexempel på det. Han var för övrigt biträdande miljöminister under en period när Nicolas Sarkozy var republikens president.

Det är en vanlig uppfattning att Frankrike 2027 kommer att stå mellan en kandidat med rötterna i den republikanska, demokratiska traditionen och en företrädare för en hållning som är främmande för alla andra partier. För president Macrons mitten och för vänstern upprätthålls den bilden men den övertygar allt färre i väljarkåren. Det är sannolikt att det uppstår samverkan mellan Nationell Samling eller Reconquête och ledande företrädare för Republikanerna och att dessa också leder till vissa valframgångar i nästa val till nationalförsamlingen. Ännu mer troligt är det att exempelvis Marine Le Pen eller Jordan Bardella, om någon av dem finns kvar i en andra och avgörande valomgång i presidentvalet,  får aktivt stöd av den traditionella högern. Det skulle i så falla innebära dödsstöten för den republikanska pakt som under lång tid förenat hela vänstern med mitten och Republikanerna i kamp mot extremhögern. Omfattningen av en sådan politisk förändring kan vi inte förutse. Det kan innebära en radikal politisk omläggning på nationell nivå eller inte. Det får framtiden i så fall utvisa.

Paris har haft några dagar av snöoväder som orsakat trafikkaos – som alltid när det snöar i den franska huvudstaden. Nu invaderas stan istället av traktorer. Bönder som föder upp djur är rasande på frihandelsavtalet Mercosur som omfattar EU å ena sidan och länder i Sydamerika som Brasilien och Argentina. Nu återstår undertecknandet av avtalet men det skjuts ännu på framtiden – några veckor kanske – genom motstånd från främst franska bönder.

Mercosur är en stor stridsfråga i Frankrike men även i länder som Polen och Italien. Kritiken mot detta frihandelsavtal kommer både från vänster och höger. Vänstern ser den som ett hot eftersom miljökraven inte uppfattas vara lika stränga i uppfödningen av djuren på andra sidan Atlanten. Vänstern är också kritisk mot alla former av globalisering, en kritik som den delar med Nationell Samling. Till höger finns också ett försvar för nationell suveränitet som också ökar motståndet mot Mercosur.

Bönderna är en stark opinionsfaktor i Frankrike. De är många och de bidrar med en för landet viktig produktion av nötkött, fjäderfä och även socker. Det är alltså inte bara bönderna som upprörs över avtalet. Det retar stora delar av det franska folket. Frihandel och globalisering är inga populära ord. Macron som kallas globalist av en majoritet fransmän – och det är ett skällsord – måste agera försiktigt för att inte hotas av stora demonstrationer som ytterligare försvagar hans ställning i landet.

I dag på förmiddagen rullade bönder i traktorer in i centrala Paris. Några ställde sig framför nationalförsamlingen Palais Bourbon vid Place de la Concorde. Talmannen, Yaël Braun-Pivet, tog sig ut i folksamlingen men blev utbuad. I den agrara världen är hon avskydd i egenskap av lojal Macronpolitiker.

Bönderna har inte givit upp kampen mot Mercosur. De har ett stort stöd i befolkningen och frågan är nu om Macron och regeringen lyckas justera avtalet ytterligare för att blidka sina politiska motståndare. Konflikten kommer sannolikt att fortsätta ytterligare en period. Ilskan hos bönderna stiger och ingen vet riktigt hur intensiv konflikten blir och vilka medel som båda sidor kommer att välja i kampen.

Världen ser på när Donald Trump agerar allt mer självständigt och egenmäktigt i världspolitiken. Hot följs av konkreta aktioner, nu senast i form av den militära attacken i Venezuela. Ett antal anklagelser om brott riktade mot USA, särskilt en omfattande narkotikahandel, motiverade Trump och hans administration till att fängsla den venezuelanske presidenten Nicolas Maduro som nu står inför domstol i New York. Reaktionerna bland franska politiker är skiftande.

Maduro som tidigare var vice president under den beryktade Hugo Chavez ledning kritiseras föga förvånande av den franska vänstern. Ledaren för Det okuvade Frankrike, Jean-Luc Mélenchon som för övrigt alltid varit en öppen anhängare till Hugo Chavez,, har redan samlat sina skaror till demonstration för ett försvar för folkrätten och ett angrepp på Donald Trumps imperialistiska politik. Samma väg, om än lite mildare i ordvalet,  går Socialistpartiets ledare Olivier Faure.

Mitten är splittrad. Utrikesminister Jean-Noël Barrot lägger mer tonvikt på Trumpadministrationens brott mot folkrätten men konstaterar samtidigt att Maduro har hindrat det venezuelanska folket från att ”utöva sina fundamentala rättigheter”. President Emmanuel Macron lägger däremot tonvikten på att diktaturen i Venezuela kan tvingas till ett sammanbrott och att dess folk kan glädja sig åt det. Han hoppas också att Edmundo Gonzalez Urrutia  nu kan insättas som legalt vald statschef i landet. Denne politiker anses av många internationella bedömare ha vunnit valet 2024 men att valfusk bidrog till att Maduro gavs segern. Västvärlden såg Gonzalez som segrare medan bland andra Kina och Ryssland tvärtom stödde tolkningen att valsegern rättmätigt borde tillfalla Maduro.

Den socialdemokratiske politikern Raphaël Glucksmann, med ambitioner att bli Frankrikes näste president, ”vägrar att gråta tårar över Maduro” men sörjer på samma gång att världen nu går in ett tillstånd där lag dikteras av den som är starkast.

Macrons uttalande stöds av hans tidigare premiärminister Gabriel Attal som menar att regimen i Venezuela är i sådant förfall att den inte kan försvaras. En av ledarna för ytterhögern, Sarah Knafo, ”föredrar en realism som tjänar friheten och försvarar våra intressen än en legalistisk syn som skyddar de bödlar som hotar oss.” Knafo var en av de få franska politiker som stödde Trump i valrörelsen 2024.

Det visar sig slutligen att Marine Le Pen intar en högst modererande hållning i denna fråga. ”Det finns tusen skäl att döma Maduros regim… men att staters suveränitet aldrig kan förhandlas bort.”