Lindbom på franska

Jeffrey Epstein hade ett omfattande nätverk och många är de kända personer i västvärlden som fastnat i hans nät; oftast, har det visat sig, av egen förskyllan. Frankrike har genom åren hyst rader av politiker och kulturpersonligheter med fingrarna i diverse syltburkar. I den här affären har Jack Lang ertappats och det förvånar inte.

Jack Lang har en lång karriär i offentligheten bakom sig. Han har hyllats för många insatser men också varit föremål för mindre smickrande uppmärksamhet. Han har varit en person som mer än de flesta definierats som gauche caviar (kaviarvänster). Uttrycket används ofta i Frankrike om rika personer med ett storslaget privatliv där det mondäna livet spelat en stor roll kombinerat med framgångsrik yrkesverksamhet och en politisk tillhörighet till vänster, oftast i Socialistpartiet.

Jack Lang kommer ur en familj som på pappans sida gjorde sig en förmögenhet under första världskriget. Sonen fascinerades tidigt av teatern men också av politiken vilket gav honom en position i det parisiska etablissemanget, Hans förmögenhet spelade naturligtvis också en viktig roll i det sammanhanget. President François Mitterrand utsåg honom till kulturminister 1981 och han fick en avgörande roll i förberedelserna för det magnifika firandet av 200-årsjubiléet av den franska revolutionen 1789. Det är också Lang som tog initiativ till musikens dag i hela Frankrike. Denna festlighet  som alltid infaller på årets ljusaste kväll består av fritt musikaliskt skapande i de centrala delarna, på trottoarer och i parker, i Paris men också i många andra städer.

Jack Lang har som en del andra politiska och kulturbegivna  – och manliga – personligheter ägnat sig åt en del aktiviteter som varit ljusskygga. Rykten cirkulerade länge om hans utsvävande sexliv som knappast tålde dagsljus. Lang togs till slut  för en del år sedan på bar gärning i ett pedofilnätverk med unga pojkar i Marocko. Detta avslöjande kunde ändå tystas ner. Lang fick 2013 en ny prestigefylld post, nu som ordförande i L´Institut du monde arabe.

Lang visar sig nu förekomma i många filer runt Jeffrey Epstein och de hade uppenbarligen en god relation. Även Langs dotter har också i hög grad varit förbunden till Epstein. I början på nästa vecka är Jack Lang kallad till premiärministerns kansli för utfrågning. Kanske kommer han att sägas upp från sin post i L´Institut du monde arabe. Han är i dag 86 år gammal men verkar trots sin höga ålder mycket angelägen om att sitta kvar. Möjligen är hans dagar nu ändå räknade.

Det är nästan förvånande att Lang är den enda som nu blir föremål för uppmärksamhet i franska medier kring Epstein. Genom åren har många höga franska dignitärer varit omtalade i skandalartade affärer, inte sällan rörande sex i olika former. Uppenbarligen hade i alla Jack Lang en nära relation till Epstein. Mycket talar för att den affären blir den som sätter punkt för Langs mångåriga offentliga verksamhet på hög nivå.

Vi står inför kommunalval i Frankrike den 15 och 22 mars. Paris ådrar sig alltid stor uppmärksamhet och så är också fallet detta år. Borgmästaren sedan 2001 har kommit från Socialistpartiet. Senast var det Anne Hidalgo som lyckades väljas om för en andra mandatperiod men nu valt att inte kandidera mer. Det är långt ifrån säkert att nästa borgmästare kommer att vara socialist. Valet i Paris är som ofta en försmak om vad som kan hända i kommande presidentval som antagligen genomförs under våren 2027.

Socialistpartiet lanserar Emmanuel Gregoire som sin borgmästarkandidat. Han har i en mätning samma stöd hos parisarna som den främsta utmanaren, Rachida Dati. Det troliga är att någon av dem blir ny borgmästare men det går inte i dag att peka ut en säker vinnare.

Emmanuel Grégoire kommer från en kommunistisk familj men har stått nära Hidalgo under de senare åren i stadshuset med viktiga politiska uppdrag. Han kan sägas ha samma politiska inriktning som Hidalgo, socialist något mer till vänster än exempelvis förre presidenten François Hollande som mer kunde betraktas som socialdemokrat. Hans problem är att han är mindre känd bland parisarna än sin huvudmotståndare.

Rachida Dati har en lång karriär inom politiken med ministeruppdrag redan under Nicolas Sarkozys mandatperiod som president, 2007-12. Hon har varit kulturminister i flera omgångar under Emmanuel Macrons tid vid makten. Hon representerar Republikanerna men är inte lika högerorienterad som de mest ledande i det partiet. Om hon vinner blir hon den första med muslimsk bakgrund som väljs till borgmästare i Paris.

De kandidater som uppnår minst 10 procent av rösterna i den första valomgången den 15 mars får gå vidare till en andra valomgång. Det kan klart påverka den slutliga utgången av valet. Det finns flera kandidater som kan nå 10 procent. Dels handlar det om Macrons partis kandidat, Pierre-Yves Bournazel som egentligen företräder ett annat mittenparti, Horizons, men som stöds av Macrons Renaissance. Vänsterpartiet Det okuvade Frankrike ställer upp med en egen kandidat, Sophia Chikirou som också kan nå 10 procent. Ytterligare en kandidat, Sarah Knafo, som representerar ett av ytterhögerns partier, Reconquète ligger idag i mätningarna strax under 10 procent. Dessa tre kandidater kan naturligtvis om de kommer över spärren i en andra valomgång stjäla röster från huvudkandidaterna.

Nationell Samling har en kandidat som uppenbarligen inte kommer att lyckas spränga tioprocentsvallen. Nationell Samling har ett mycket svagt stöd i Paris. Det är en befolkning som av olika skäl tar avstånd från detta parti. Den välbesuttna medel- och överklassen föredrar Republikanerna. Staden har dessutom en stor andel väljare som tillhör den medelklass som kallas bobo, bourgeois-bohèmes, och som aldrig kan tänka sig att rösta på högern oavsett partifärg. Det finns också i vissa arrondissements i staden en invandrarbefolkning som ofta stöder Det okuvade Frankrikes kandidat. Nationell Samling kan i bästa fall nå en väljarandel på 3-4 procent.

Den 15 och 22 mars genomför Frankrike  val i 35 000 kommuner. En svensk höjer på ögonbrynen över att antalet kommuner är så högt. Frankrike lär vara det land i Europa som har flest kommuner. Vi noterar också att valet till kommunerna inte sker samtidigt som val till regioner och till hela nationen. Det gör kommunalvalen viktigare. Den nationella debatten stör inte de lokala frågorna på samma sätt som i exempelvis Sverige där alla tre valen sker samtidigt.

Frankrike har några stora kommunala valkretsar som till exempel de stora städerna. Paris är en valkrets liksom Lyon och Marseille för att nämna de största. Samtidigt har 25 000 kommuner färre än tusen invånare. Det är desto intressantare som fenomen eftersom landet brukar sägas ha en centralistisk förvaltning. Paris sägs styra över resten av landet. Det är sant i många avseenden. Ett bra exempel är det offentliga skolsystemet som är statligt. Den kommunala budgeten är också mindre i förhållande till den statliga. Ändå ges kommunerna en form av självständighet i förhållande till staten genom sin mångfald. En liten kommun på några hundra personer har en liten budget och måste räkna med ekonomiskt stöd från stat och region men kan samtidigt fatta egna beslut i de frågor som berör just den och där samtliga invånare är engagerade. Kommunerna styrs av en borgmästare som väljs i de allmänna kommunalvalen och som dessutom alla kommuninvånarna känner personligen.

Jag hade anledning att vid flera tillfällen för några år sedan besöka en liten kommun i södra Frankrike. Det fanns ett enda torg som låg mitt i den lilla byn på trehundra invånare. Varje lördag mitt på dagen träffades alla kommuninvånarna på detta lilla torg och grillade korv tillsammans. Borgmästaren var förstås med vid korvgrillningen. Alla som samlades där kunde ge sina synpunkter på aktuella politiska frågor. Dialogen fungerade på ett sätt som förstås aldrig sker i en större kommun. För mig var det ett intressant exempel på fungerande demokrati.

Det verkar uteslutet att nationens president eller något parti på nationell nivå skulle kunna genomföra en radikal kommunreform som tidigare skett i Sverige. Den välutbildade samhällsvetaren från något universitet skulle lätt kunna redovisa en rad skäl för att centralisera makten till några hundra kommuner. Ändå blir en sådan reform aldrig verklighet. Fransmännen, och särskilt dem som bor utanför de stora städerna, värnar om den lokala suveräniteten.

Media kommer inte att ägna någon uppmärksamhet åt de 25 000 kommunerna med ett litet antal invånare. De politiska analyserna före och efter valet i mars riktas mot de stora städer och kommuner där de politiska partierna kämpar om makten. I de små kommunerna är borgmästaren sällan registrerad för ett visst parti. Däremot kan det vara av avgörande betydelse hur väljarna röstar i det stora städerna. Kommer Nationell Samling att gå framåt i årets val? Och kommer Socialistpartiet som tidigare varit starkt i kommunvalen att förlora i inflytande? Kommunalvalet i mars får betydelse inför presidentvalskampanjen ett drygt år senare. Men i de små kommunerna handlar det mer om projektet att bygga en bro över ett vattendrag eller varför inte uppföra ett litet hus på torget mitt i byn? Några tycker kanske att det skulle blir trevligare att äta sin lördagskorv och träffa andra kommuninvånare de lördagar som det regnar eller blåser kallt.

”Javisst, men låt oss bygga huset tillsammans,”  föreslår då borgmästaren och sannolikt får han ett antal kommuninvånare att göra slag i saken. En kommun som inte är större än en normal svensk bostadsrättsförening utvecklar gemenskapen mellan människor och stärker den lokala demokratin.

Vi är förstås många i Europa som inte accepterar den ledarstil som präglar Donald Trump och påverkar de internationella relationerna på ett minst sagt skakigt sätt. Kanske är det framförallt Europa som har problem med den amerikanska presidenten. Det är den västeuropeiska modellen för internationella relationer som skakas om och där Västeuropas länder tar särskild skada. I Frankrike försöker president och regering att hantera den amerikanska presidenten med så mycket diplomatisk förmåga som möjligt. De fransmän som inte sitter vid makten i Paris kan däremot tala mer öppet.

Frankrike har ingen enkel relation med USA rent historiskt men likt andra europeiska länder har det stora landet i väster tagit över den avgörande makten i Europa och dessutom blivit en kulturmodell för de flesta fransmän. Denna modell skakas nu om och kritiken är sannerligen inte nådig på flera sätt. Ett är Donald Trumps totala avsaknad av respekt för diplomati och internationella spelregler. Fransk diplomati har varit offensiv och nationalistisk i många lägen. Ändå präglas de franska diplomaterna av en air av stil och tradition. Det är som om fransk diplomati bara tar form under kristallkronor och i sofistikerade samtal runt vackert dukade middagsbord. Trump återför fransmännen till gamla föreställningar om ett vulgärt Amerika, utan stil och utan tradition.

Den amerikanska presidenten vet som den tuffa förhandlare han är att sätta in de vassa nålarna mot det som smärtar mest i den franska kroppen. Vem minns inte hans fysiskt hårda grepp om Macrons högra hand när de tackade varandra med ett handslag framför pressen vid deras första möte i Paris 2017. Budskapet var att en kejserlig statschef  i den franska republiken är vekare och närmast lite fjollig i förhållande till en tuff amerikansk affärsman i Vita Huset. Nu hotar samme amerikanske president med tullhöjningar på 200 procent på vin och champagne om Frankrike placerar trupper på Grönland. Det är ett hån mot alla fransmän att han ger sig på de varor som är så kopplade till fransk identitet. Bara parfymen och modehusen saknas i hans förslag men Trump lär senare kunna utvidga tullhoten även till de områdena.

Det som smärtar allra mest för fransmännen är sannolikt insikten om att USA är en stormakt och Frankrike numera en mindre aktör på en kontinent som dessutom befinner sig i kris. I denna blogg har jag vid flera tillfällen under de senaste åren påpekat hur Frankrike är i kris politiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt. Frankrike försöker ta en ledarroll inom EU – något som fransmännen i allmänhet fortfarande förväntar sig –  men saknar förmågan. Det smärtar djupt.

Donald Trump är en rå sälle som bär sig illa åt men som samtidigt pekar på att kejsaren är naken. Europa har inte förmågan att sätta hårt mot hårt mot hans utspel. Vem tror att EU och Storbritannien kan blockera USA:s offensiv mot Grönland om denna stormakt gör allvar av hoten? I en nyhetskanal på fransk tv, LCI, låter programledaren med sin panel av experter sina tittare att ställa frågor denna morgon om hur Trump ska stoppas. En tittare föreslår att alla fransmän ska sluta dricka Coca Cola eller besöka MacDonald´s. En journalist i panelen svarar med en suck att dessa är franchiseföretag och att en attack mot dessa företag hotar tusentals fransmäns jobb. Vad göra?

Framför våra ögon utspelar sig ett kulturkrig i bred mening med en väldig styrka från USA:s sida och svagt och splittrat motstånd från européerna och fransmännen. Kulturkriget handlar inte längre om vem som har de äldsta och vackraste slotten, den finaste champagnen eller de mest bildade och sofistikerade konversationerna medborgare emellan. Den amerikanska imperialismen har nu fått sitt totala genomslag. Det råkade bli en Donald Trump som verkställde maktskiftet. Det var bara en tidsfråga och egentligen handlar det inte primärt om honom. Marken för denna förnedring av Västeuropa var redan beredd.

Någon gång i vår får vi beskedet: Kommer Nationell Samlings frontfigur Marine Le Pen att undgå en dom i en högre instans som i förra årets dom i lägre instans omöjliggjort hennes kandidatur till politiska förtroendeposter i Frankrike? Den dom som avgavs i lägre instans innebar inte bara fem års fängelse, varav två år med fotboja, för att orättmätigt utnyttjat ersättning för politiskt arbete inom EU till nationell verksamhet. Hon dömdes dessutom till att under ett par års tid inte ges rätten att ställa upp politiska val. Domen innebar dels att hon inte skulle kunna kandidera till ett nyval till nationalförsamlingen. Det skulle också hindra henne från att ställa upp i presidentvalet 2027. Hon har i de två senaste presidentvalen, 2017 och 2022, nått en andra valomgång.

Marine Le Pen och hennes kader av partivänner men också förstås en stor del av väljarkåren har uppfattat domen som politisk. Det råder en misstro från många politikers sida riktad mot domstolarna. Det är en spridd uppfattning att det föreligger en maktkamp mellan dessa storheter. En sådan konflikt är inte ovanlig i demokratier. I Frankrike är den tydligt uttalad och ofta diskuterad. Den kan beskrivas som en intressekonflikt. Många gånger är faktiskt politikernas negativa reaktioner på domstolars utslag oseriösa.

Domstolen som ska bedöma i vilken utsträckning Marine Le Pen begått brott och hur hon i så fall ska dömas står inför en svår uppgift. Domen kan mycket väl påverkas av den kritik som riktats mot beslutet i den lägre instansen. Skulle hon frikännas eller kunna delta i valrörelsen 2027 och legalt sett kunna bli vald har hon en stor möjlighet att faktiskt bli Frankrikes nästa president. Rättsaffären har inte på något sätt försvagat Marine Le Pens möjligheter att vinna nästa års val. Hennes väljare känner sig – än en gång – utpekade och trakasserade av den upplevt fientliga maktapparaten i landet. Dessutom är många politiker och opinionsbildare i andra läger än Nationell Samlings starkt kritiska mot det faktum att en domstol kan hindra politiker att möta väljarna i demokratiska val.

Marine Le Pen är självklart huvudkandidaten för Nationell Samling. Eller rättare sagt: Marine Le Pen blir partiets huvudkandidat om hon vill det. Det är hon som bestämmer, inte partiet. Hindras hon av en ofördelaktig dom sent i vår eller i sommar kommer Jordan Bardella att träda in i den rollen. Han är så populär i dag i partiets väljarkår att han faktiskt i någon opinionsmätning har ett starkare stöd än Marine Le Pen. Han fyllde 30 år i september men har på ett imponerande sätt redan utvecklats till en fullblodspolitiker. Han är sedan några år partiets officiella ledare. Han har lanserats som premiärministerkandidat om Marine Le Pen väljs till president och kan utse sin regeringschef.

Marine Le Pen har sedan hon blev partiets ledare 2011 vridit det i en mer folklig riktning. Det har märkts i hennes ställningstaganden i ekonomiska och sociala frågor. På dessa politikområden kan  hon ofta hamna på samma kurs som vänsterpartiet Det okuvade Frankrike. Det har visat sig i pensionsfrågan som varit en viktig markör i fransk politik under de senaste åren. Hon har partiet med sig i den och andra ekonomiska frågor men det är känt att Jordan Bardella personligen har en mer marknadsorienterad syn på politiken och där närmar sig de andra kandidaterna som finns på högerkanten.

Marine Le Pen har utvecklat Nationell Samling till en betydande kraft i fransk politik. Väljarstödet ligger mellan 30 och 35 procent vilket är långt starkare än något annat partis eller politikers. Problemet kan bli att hennes och partiets nuvarande position av att inta en hård hållning i migrationsfrågor och en relativt social, nästan vänsterbetonad syn på ekonomi hindrar högern från att ta makten i landet. Marine Le Pen har helt enkelt en egen linje som inte passar ihop med något annat större parti eller rörelse. Jordan Bardella skulle på sikt med större lätthet ingå allianser med andra högerpartier.