Francois Mitterrand – om drömmar som krossades
Francois Mitterrand – om drömmar som krossades 150 150 Tomas Lindbom

Den 10 maj 1981 är ett datum som för lång tid framöver kommer att uppmärksammas  i de franska historieböckerna. Det var en söndag och dagen för det andra och avgörande valet till president. Den femte republikens konstitution hade då funnits i tjugotre år och ännu hade ingen vänsterpolitiker vunnit. General de Gaulle genomdrev konstitutionen 1958 och satt som president till sin egen, frivilliga avgång 1969. Han efterträddes av sin tidigare premiärminister Georges Pompidou som efter sin död 1974 efterträddes av Valéry Giscard d´Estaing. Denna historiska dag, den 10 maj, segrade socialistkandidaten Francois Mitterrand över Giscard d´Estaing. Det folkliga Frankrike jublade. Nu skulle landet omskapas i riktning mot ökad jämlikhet. Det fanns redan ett gemensamt program som Mitterrand drivit igenom tillsammans med kommunisterna som också lovats ministerposter i regeringen. Vad hände?

Nu finns ett perspektiv på fyrtio år. Ju längre tiden går, desto färre blir de som har intresse av att måla Mitterrands fjorton år vi makten i grälla och glada färger. Ju längre tiden går, desto svårare är det att känna igen sig och försvara den politik som genomfördes då. Och dessutom är det uppenbart att presidenten och regeringen misslyckades till stora delar med sin ambition att förändra landet i socialistisk riktning.

Francois Mitterrand valdes vid sämsta möjliga tidpunkt. Margaret Thatcher bildade sin högerregering i Storbritannien nästan på dagen två år tidigare och inledde en politik som betraktats som nyliberal. Starkt marknadsorienterad och med udden riktad mot fackföreningsrörelsen. I januari, några månader före valet av den franske presidenten, svor Ronald Reagan eden som USA:s nya president. I Bonn regerade Helmut Schmidt, en pragmatisk socialdemokrat med erkänt goda relationer till Giscard d´Estaing. Mitterrand däremot gick till val på ett klassiskt socialistiskt program med omfattande förstatliganden och en expansiv utgiftspolitik med en rad sociala reformer.

Mitterrands ekonomiska vänsterpolitik höll i drygt ett år. Sedan tvingades han dra åt tumskruvarna. Visserligen hade medborgarna fått sina reformer men mycket av landets kapital hade förts ur landet och den arbetslöshet som skapats under slutet av 1970-talet fördubblades under Mitterrands år vid makten.

I efterhand står det klart att Mitterrands första år var sista gången som landet fick uppleva traditionell vänsterpolitik. Kommunisterna lämnade snart regeringen och föll samman som parti kort därefter. Istället flydde många av deras väljare till Nationella fronten. Där är vi i dag och i än högre grad. Socialistpartiet försökte länge att vidmakthålla skenet av en mer etatistisk socialism men har i dag helt kapitulerat för den medelklassorienterade varianten av reformistisk vänster.

Länge talade ledande socialister om Mitterrand som den store ledaren. Det sker inte längre med samma emfas. En del beklagar att Mitterrands rival inom partiet, den socialdemokratiskt orienterade Michel Rocard, inte fick dominera partiet mer. När Mitterrand hyllas i dag är det snarare av mer dunkelt upplevda, nostalgiska skäl. Han var trots allt den enda socialisten som ledde landet under så många år. Han kan än i dag beundras för sin majestätiska hållning. Han var kanske den mest monarkiska av alla presidenterna under den femte republiken. Han talade sirligt, rörde sig värdigt och höll vanligt folk på behörigt avstånd. Förutom kvinnorna ägnade han sig mycket åt sina böcker. Han var en klassiskt bildad man. Han var heller aldrig socialist. I sin ungdom drogs han till högerradikala kretsar och under en stor del av efterkrigstiden tillhörde han ett vänsterliberalt parti i parlamentet. Han var en oerhört skicklig politisk strateg som insåg att hans enda sätt att bli president var att skapa en vänsterallians mot den gaullistiska högern och att denna allians måste bygga på Socialistpartiet och kommunisterna. I rollen att bygga denna koalition i politiken var han oöverträffad.

I dag har vänstern förlorat mycket av sin forna kraft. En del skulle säga: All kraft. Framgången 1981 var i hög grad också följden av Mitterrands personlighet. Förutsättningarna för en vänstermajoritet fanns när Nationella fronten bara existerat i nio år. Men utan Mitterrands personliga styrkor hade inte projektet lyckats. Frankrike fick 1981 sitt regeringsskifte. Det rättfärdigade konstitutionen som inte längre sågs som enbart skapat för högern. En gång till valde fransmännen en socialist, 2012 med Francois Hollande. Mycket tyder på att han blir den siste.

 

Édouard Louis angriper makten
Édouard Louis angriper makten 150 150 Tomas Lindbom

Som 21-åring blev Edouard Louis över en natt en litterär megastjärna i Frankrike och snart i stora delar av västvärlden. Hans första roman som på franska bär titeln En finir avec Eddy Bellegueule (i svensk översättning Göra sig kvitt Eddy Bellegueule) blev mycket uppmärksammad. En ung man som växte upp som homosexuell i en starkt homofob arbetarmiljö i en liten by i norra Frankrike. Skildringen var frän mot den världen. Inte minst hans pappa men också andra män i byn uppträdde föraktfullt, avvisande och ibland direkt hotande mot den unga pojke, Eddy, som inte svarade mot deras manlighetsnorm. Han lyckades med en stark egen vilja ändå bryta sig loss, vända sig mot det böckernas värld, mot studier och mot en högre utbildning i Paris.

Eddy Bellegueule blev Édouard Louis men under ett decennium i de litterära finrummen i huvudstaden alltmer politiskt radikal. Hans angrepp på familjen och miljön i den lilla byn Hallencourt i den första romanen har vänts i hans tredje, Qui a tué mon père?, på svenska Vem dödade min far?) till ett angrepp på hans nya omgivning, eliten i Paris och inte minst landets president Emmanuel Macron. En ödets ironi är att både Macron och Louis kommer från samma region, Picardie, som präglats av stark arbetarbefolkning med en växande arbetslöshet på senare år. Men Macron  växte upp i en läkarfamilj i den borgerliga staden Amiens medan Louis kom från en fattig by med hög arbetslöshet.

Titeln på Louis´tredje och senaste roman slår an tonen. Det är i symbolisk mening (Louis skulle nog säga även i reell mening)  Macron som dödat hans far. Han lever fortfarande men är ett fysiskt vrak nu i 50-årsåldern. Det är, säger Louis, den dominerande överklassen som besätter de politiska och administrativa topposterna i ett starkt centraliserat samhälle som dödat hans far och så många andra utsatta fattiga medborgare i landet. Det är elitens män och kvinnor som inte förstår att ett indraget bidrag på 10 euro i månaden innebär att familjer i hans hemby inte har råd att äta middag varje dag.

Édouard Louis rasar mot klassamhället men han kopplar också ihop det med de förtryckta arbetarnas homofobi. Det är ofria män som odlar en manlighetsmyt  för att ge sig själva någon form av social status. Det är katten på råttan och råttan på repet. Louis skriver för att blottlägga det som han ser som dåliga strukturer. De förtrycktas homofobi som en revansch mot dem som uppfattas som ännu svagare är sammankopplat  med ett förakt för den överhet som gör dem illa.

Edouard Louis har skrivit den tredje romanen för att ge sin pappa – och därmed en hel samhällsklass – upprättelse. Han har kommit att förlåta den homofoba misshandel som han utsattes för av pappan och männen i byn under sin uppväxt. Det är inte pappans fel. Det är överklassens, Macrons fel. Allt hänger också ihop, säger Louis. Klassförakt, homofobi och kvinnoförtryck.

Den tredje romanen uppmärksammas också starkt i Frankrike men omfamnas inte i samma utsträckning som den första. Det är förstås inte så konstigt. Den samlade eliten i Paris tar hellre till sig berättelsen om en ung begåvad pojke som lämnar en vulgär, homofob miljö i Nordfrankrike för en elitskola i Paris och en litterär karriär.  Det är mer provocerande med den senaste romanen där Louis vänder vapnet mot dem själva.

Har Édouard Louis rätt? Det är en annan fråga. Macrons socialpolitiska projekt går ut på att alla i det franska samhället ska få samma förutsättningar för ett gott liv. Det kommer förstås aldrig att förverkligas. Därtill är förutsättningarna i ett gammalt klassamhälle som det franska alltför dåliga. Omvänt kommer inget samhälle, allra minst det franska, att tolerera en politik som förlåter vissa människor deras dåliga attityder och beteenden med ursäkten att de är förtryckta. Och hur skulle det någonsin kunna bli möjligt att skapa ett öppet och positivt flöde mellan de fattiga byarna i norra Frankrike och de mondäna, traditionsfyllda sammanhangen i Paris förgyllda salonger? Men visst kan Édouard Louis skaka om en och annan som befinner sig på den franska parnassen. Till och med göra lite skillnad på marginalen.

Stundande regionalval skapar strid inom det Republikanska partiet
Stundande regionalval skapar strid inom det Republikanska partiet 150 150 Tomas Lindbom

Frankrike står inför val till regioner och departement den 20 och 27 juni. Så är det sagt även om det in i det längsta rått tveksamhet om valen skulle kunna genomföras. Smittotalen är fortfarande höga. Enligt planen ska ett återöppnande av samhället ske i fyra steg under maj och juni. Landet öppnar långsamt men oron finns där för bakslag. Nu räknar ändå de flesta med att valen genomförs och spänningen rent politiskt har också ökat från vecka till vecka. Fokus är inriktat på vad som händer i regionen PACA, den sydöstra delen av landet, och särskilt läget för Republikanerna. Dess ledare i regionen vill öppna för samarbete med LREM, det vill säga Macrons parti, för att hindra en trolig seger för hägerradikala Nationell samling.

Renaud Muselier är första namn på Republikanernas lista i regionen PACA där detta parti traditionellt haft makten. Under senare år har Nationell samling ökat sitt väljarstöd och nu leder det partiets ledande kandidat, Thierry Mariani, i mätningarna. Mariani är en tidigare minister i Nicolas Sarkozys regering men lämnade Republikanerna 2019 för att ansluta sig till den radikala högern och lanseras som dess spjutspets i PACA.

Muselier har nu öppnat för att ta samverka med Emmanuel Macrons parti för att kunna nå presidentposten i regionen PACA. Det skulle ske öppet inför den första valomgången var det tänkt. Premiärminister Jean Castex, som en talesperson för Macron, avslöjade det i en intervju i en fransk tidning förra helgen och det slog ner som en bomb bland de ledande Republikanerna. Muselier kallades omedelbart upp till Paris för “öppenhjärtiga samtal” med partiledningen. En valsamverkan redan i första valomgången mellan regeringspartiet och Republikanerna hotar det senare partiets identitet som självständig opposition. Visst finns risken att Republikanerna förlorar valet till Nationell samling i regionalvalen i PACA men en organiserad samverkan med LREM vore en katastrof. Den skulle kunna ifrågasätta partiets trovärdighet som ett självständigt oppositionsparti till Macrons LREM. Det skulle sända chockvågor till andra regioner. Det skulle också kunna få konsekvenser för Republikanernas möjlighet att lansera en tydlig alternativ presidentkandidat till Emmanuel Macron.

Emmanuel Macron har sedan han startade sin politiska rörelse haft i åtanke att kannibalisera på den gamla republikanska högern. Han såg till att besätta viktiga regeringsposter, inklusive premiärministerposten, med republikaner. Han har fortsatt att lägga sin politik allt längre till höger för att fånga in allt fler av Republikanernas väljare och även deras politiska företrädare. Han har odlat ren god relation till Nicolas Sarkozy för att ytterligare skapa förvirring bland Republikanernas ledare och väljare. Hans mål är uppenbart att bidra till att detta klassiska högerparti till slut i huvudsak uppgår i LREM.För dem som blir kvar och inte vill bli en del av den nuvarande regeringsmajoriteten finns bara ett alternativ: att ansluta sig till Marine Le Pens parti.

Det är lätt att förstå frustrationen inom Republikanernas partiledning när nu en av dess viktigaste regioner riskerar att sluta upp i ett val sida vid sida med regeringspartiet. Muselier själv vill helst av allt bli vald till det högsta regionala ämbetet i PACA och han gör bedömningen att det måste ske genom valsamverkan med LREM. Han tänker på sig. Republikanerna tänker på sitt partis framtid.

Opinionsanalytikern Brice Teinturier gjorde häromdagen analysen (i tv-programmet C dans l´air) att vi nu kan se framemot två block inom fransk politik; de moderata mot de radikala. I klartext betyder det att valet står mellan ett block av center och moderatkonservativa runt LREM och Macron mot ett högerradikalt Nationell samling. I övrigt finns ingenting av betydelse ur ett maktpolitiskt prspektiv.

Teinturier målar upp ett nytt politiskt landskap. Sådana landskap förändras snabbt i Frankrike och han har säkert en poäng. Helt klart är att fransk politik har sitt centrum till höger i landskapet. Alla partier och rörelser till vänster om Macron bildar tillsammans ett block som säkert kan samla en ganska stor minoritet väljare. Problemet är att de inte bildar något block utan spretar  åt olika håll. Alltså: mycket talar i dag för en strid under det närmaste året mellan den nuvarande presidenten och Marine Le Pen. Och de heta politiska frågorna handlar om migration, kriminalitet, terrorism och nationell identitet.

 

 

Militärer höjer den politiska temperaturen (2)
Militärer höjer den politiska temperaturen (2) 150 150 Tomas Lindbom

Valeurs actuelles är en politisk veckotidning på högerkanten. I senaste numret publiceras ett öppet brev till Frankrikes president, regering och parlamentsledamöter från ett ett tjugotal generaler, ett hundratal högre officerare och ytterligare ett tusental militärer. Generalerna som signerat uppropet är inte längre i tjänst utan pensionerade. Däremot är listan på övriga militärer som signerat brevet anonyma. Där kan finnas officerare i tjänst. Brevet är en uppmaning till landets ledning att visa ett större konkret engagemang för att hindra det hot mot landets sammanhållning som undertecknarna oroas över. I någon mening går det också att tolka brevet som ett hot om att i ett krisläge ta saken i egna händer.

Stora delar av världen, och inte minst de sydeuropeiska länderna, lever med en oro över att militären kan besluta sig för att genomföra en statskupp och störta ett demokratiskt eller civilt styre. Det har skett under 1900-talet i bland annat Spanien, Portugal och Grekland. Frankrike styrdes under tysk kontroll av General Pétain under den så kallade Vichyregimen 1940-44.

Franska höga militärer gjorde också ett kuppförsök i Alger för att hindra General de Gaulle och den civila och folkvalda regeringen i Frankrike  att ge Algeriet självständighet. Kuppförsöket skedde på våren 1961 och var allvarligt menat och hade kunnat lyckas. Flera av de högsta cheferna för de franska vapenslagen var inblandade i denna revolt. General de Gaulle lyckades kväsa revolten, inte minst beroende på att så många soldater i den franska armén som befann sig i Algeriet tog ställning mot kuppmakarna.

Gamla minnen väcks till liv när det öppna brevet publiceras i Valeurs actuelles. Brevet är delvis kryptiskt.Dock riktas en stark kritik mot den nuvarande politiska ledningen i landet. Den anklagas för en slapphet som på sikt kan eskalera till våldsamma motsättningar. Situationen i landet förvärras från dag till dag. Statsledningen har ett ansvar, menar militärerna som skrivit under brevet. Tillsammans med en vänsteristisk opinion och “tillsammans med islamister och förortens horder” kan situationen till slut bli så ohållbar att den leder till en form av inbördeskrig. I detta läge, menar militärerna, hotas också den franska traditionella kulturen och traditionen.

Ingen från vänster till höger i Frankrike ifrågasätter allvaret i situationen. I den officiella politiska världen är ändå de flesta kritiska mot uppropet. Vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon går hårdast fram i sin kritik och pekar på att militären kan hota demokratin. Den tidigare premiärministern, centerpolitikern Jean-Pierre Raffarin, menar att militärer inte kan ge sig in i den här typen av debatt. Deras roll är att vara tjänare till demokratin. Det är för honom i första hand en  fråga om etiska värderingar som militären måste respektera.

Vissa republikaner som förra justitieministern Rachida Dati uttrycker sig i huvudsak positivt till uppropet men säger sig inte ha velat uttrycka sig så skarpt som militärerna gjort. Däremot får de applåder från Nationell Samling. Marine Le Pen bjuder in dem till att agera tillsammans med partiet för att sätta press på regeringen och Macron och kräva hårdare tag mot islamismen och terrorismen.

Detta upprop är inget udda utspel från reaktionära pensionerade militärer. Det uttrycker den stämning som för närvarande verkar vara  stark i landet. Hela 58 procent av franska folket stöder militärens upprop. Det är anmärkningsvärt i ett land och en del av världen där militären då och då umgås med planer på att ta över den politiska makten. Nu är frustrationen över muslimsk invandring, islamism och terrorism så stark. När militärerna talar om polarisering i landet sänder det signaler till folk i allmänhet som ofta känner igen sig. Det innebär inte att en majoritet vill ha en militärkupp men tidigare undersökningar har visat att försvaret för ett demokratiskt, civilt styrt samhälle är svagare än många skulle ana. Upplevelsen av en djup spricka i landet mellan olika folkliga grupper är en realitet för de flesta.

 

Terrordåd i Rambouillet höjer den politiska temperaturen
Terrordåd i Rambouillet höjer den politiska temperaturen 150 150 Tomas Lindbom

Från 2017 och fram till nutid har 36 terrordåd utförts i Frankrike enligt premiärminister Jean Castex som i dag höll presskonferens efter regeringssammanträdet i Elyséepalatset. Senast i raden, som väckte stort uppseende, var mordet på en polisanställd kvinna vid ingången till polisstationen i Rambouillet, en kommun i närheten av Paris. Det skedde för en knapp vecka sedan.

Det står alldeles klart att de upprepade terrorattackerna väcker oro och indignation i Frankrike. Omedelbart efter attacken mot kvinnan i Rambouillet anklagade Marine Le Pen regeringen och särskilt president Macron för slapphet och oförmåga att skydda medborgarna. Xavier Bertrand, en oberoende högerpolitiker som redan meddelat sin kandidatur till nästa års presidentval, hängde på med samma kritik men, som sig bör, något mindre aggressivt. Valrörelsen är igång och frågan om terrorism kopplas nu allt mer öppet till invandringen. Detta samband pekade Valérie Pécresse på, en av kandidaterna till att bli Republikanernas presidentkandidat. Flera politiska kommentatorer i tv var överens om att en högerpolitiker aldrig skulle ha gjort denna koppling för bara några år sedan.

Vid dagens regeringssammanträde behandlades frågan om skärpta åtgärder för att komma tillrätta med terrorismen och islamismen. De hänger förstås ihop. Förövaren till dådet i Rambouillet var en man som kom in olagligt i Frankrike 2009 men som så småningom fått sitt uppehållstillstånd godkänt. En man som enligt uppgift har psykiska besvär och på senare år också radikaliserats. Dock en man utan tidigare domar och med arbete. Det finns listor i Frankrike på misstänkta personer men alla som kan tänkas komma att begå terrorbrott finns förstås inte registrerade. För oppositionen är detta ett tacksamt mål för angrepp.

Jag har tidigare skrivit på denna blogg om Macrons nya lagar om separatism som syftar till att hårdare bekämpa islamismen i utsatta områden. Dessa lagar tänjer verkligen till det yttersta andra lagar om yttrande- och religionsfrihet, gör det möjligt för polisen att i en viss mening kränka den personliga integriteten. Polisen ska kunna stänga moskéer, föreningar och idrottsklubbar redan om det finns misstanke om att de är tillhåll för islamistisk verksamhet. Det är inte svårt för regeringen att få stöd för dessa lagar hos en stor majoritet av befolkningen. En minoritet, mest till vänster, oroar sig för islamofobi och blir själv anklagade för islamo-gauchisme, det vill säga en form av vänsterism som anses kopplad till välvillighet mot muslimer och överseende med extrema gruppers olika aktiviteter. Debatten i Frankrike i dag i denna fråga är högljudd och går ofta över gränsen från saklighet till omdömeslösa anklagelser på mer känslomässiga grunder. Macron gör antagligen vad han kan för att behålla kontrollen över denna fråga men det kräver också åtgärder som hela tiden går längre i riktning mot repression.

 

Om denna blogg

Tomas LindbomFrankrikes betydelse i Europa har ökat efter valet 2017. Emmanuel Macron söker rollen som kontinentens ledare. Det finns därför större anledning än på länge att följa fransk politik. Denna blogg gör det med blickar också mot kultur och allmänt om livsbetingelserna i landet.

Frankofil är jag sedan tjugoårsåldern med täta resor till Frankrike. Fascinerad av landet, människorna och politiken. Presidenten uppträder som en monark. Politiker byter parti och partier byter skepnad och form. Politik är alla fransmäns livsluft och lockar ständigt till samtal, gräl och skratt. Jag blandar mig gärna i den franska politiken och vill dela med mig av allt jag ser och upplever.

Kategorier

Arkiv