Lindbom på franska

Domstolens utslag den 7 juli gav öppningar för Marine Le Pen att genomföra presidentvalskampanjen. Detta överraskade många som misstänkte att domen skulle omintetgöra hennes möjligheter att faktiskt kunna väljas men också att hon faktiskt valde att driva kampanjen för att uppnå presidentposten. Vid hennes sida, den unge Jordan Bardella, med något bättre opinionssiffror än hon själv under våren och försommaren. En lojal ung man men under den ytan har alla anat en ambition som nu ska hanteras och även en skillnad i värderingar i några centrala politiska frågor.

Valkampanjen har redan dragit igång. Det är inte helt enkelt för Marine Le Pen att vara den obestridliga ettan i alla opinionsundersökningar. Hon är jagad av en rad konkurrenter, varav flera är starka både sakpolitiskt och verbalt. Hon jagas av politiker som redan förklarat sig vara kandidater i valet och av andra som smyger i buskarna och antyder att de senare möjligen kandiderar eller ingår allianser med andra. Det gäller inte minst på högerkanten. Kommer Éric Zemmour eller hans sambo Sarah Knafo att ställa upp i valet? Kommer några av republikanerna att gå samman för en gemensam stark kandidat? Frågan blir hur Marine Le Pen ska presentera sitt valmanifest i perspektivet av de konkurrenter hon bedömer att hon kommer att konfronteras med. Ingenting är samtidigt klart än så länge. Det finns en skiss på den politiska spelplanen men inget är definitivt än så länge.

Det är unikt att en presidentkandidat i så tidigt skede har utnämnt sin premiärminister i händelse av valseger. Enligt konstitutionen är det presidenten som väljer premiärminister och i stor utsträckning påverkar regeringens sammansättning. Presidenter brukar aldrig utse en premiärminister före ett val. Nu vet  redan alla att, vid en seger, kommer Jordan Bardella att bli Marine Le Pens regeringschef. Detta faktum gör att media och väljarna redan ställer frågor om hur de båda politiskt förhåller sig till varandra. Människor vill veta om de tycker lika i centrala frågor och om det finns spänningar mellan de båda. Marine Le Pen utsätter sig för ett tryck i det avseendet som till exempel Emmanuel Macron aldrig tvingades till. Dessutom mäter journalister och väljare hur de båda reagerar med ord och minspel inför varandras uttalanden. Risken är stor att omvärldens granskning av Le Pens och Bardellas agerande gentemot varandra under en lång valrörelse kan leda till sämre opinionssiffror.

Det finns klara åsiktsskillnader mellan de båda. Marine Le Pen står närmare vänstern i sociala och ekonomiska frågor. Hon bröt med sin pappa i det avseendet. Hennes popularitet i folkliga kretsar har varit konstant hög när hon motsatt sig en höjning av pensionsåldern. Hon är mer lik en traditionell statskramande socialist än en liberal. Hon lovar bidrag och stöd till utsatta grupper. Hon är starkt kopplad till en traditionell syn på välfärd.

Jordan Bardella är mer liberal i dessa frågor. Han är populär i arbetsgivarkretsar och rör sig som fisken i vattnet på Medefs (den franska motsvarigheten till Svenskt Näringsliv) konferenser. I de sammanhangen ser man sällan Marine Le Pen.

Bardella har lättare  att passa in i fransk högers politiska sammanhang. Éric Zemmour, Éric Ciotti som leder ett litet parti i samverkan med Nationell Samling, och republikanska högerns representanter som Bruno Retailleau och Laurent Wauquiez har lättare att finna gemensamma ståndpunkter med Bardella än med Le Pen. Många bedömare trodde i våras att grusvägen var krattad för Bardella. Han skulle kunna samla en majoritet franska väljare bakom ett program för traditionella franska värden, stramare migrationspolitik och en mer uttalad marknadsekonomisk linje. En stor del av väljarna på högerkanten drömmer sedan länge om en gemensam högerkonservativ politik och Bardella hade haft förutsättningarna för att infria sådana förhoppningar. Nu blir Marine Le Pen sannolikt presidentkandidaten för Nationell Samling och hon kommer att driva sin valkampanj med viss distans till de andra partierna på högerkanten.

Jordan Bardella inser att han måste vara lojal mot Marine Le Pen. Hans manöverutrymme är mycket begränsat. Sköter han sig och avstår från egna ställningstaganden som går i motsatt riktning mot Le Pens hägrar en post som premiärminister framåt sommaren 2027. Han kommer av media och olika intressegrupper att lockas till att göra personliga uttalanden som inte faller Marine Le Pen på läppen och som kan skada bilden av ett enat parti. Vad som händer kan vi bara spekulera i. Sannolikt kommer månaderna fram till valet att kantas av spänningar mellan de båda och kanske kan det sätta käppar i hjulet på det ekipage som relativt problemfritt skulle kunna rulla in i Elyséepalatset i maj.

Vi befinner oss några dagar före det svenska riksdagsvalet. I skrivande stund vet varken jag eller någon annan hur valet kommer att avlöpa. Socialdemokraterna som haft en relativt hög väljarandel för att vara 2020-talet, kring 35 procent, sjunker en bit under 30 i opinionsmätningarna. Partiet saknar totalt någon form av profil men ändå är det fortfarande starkt i Sverige. I andra europeiska länder har den typen av partier svårt att hävda sig. Inte ens i  Norge och Danmark är väljarstödet särskilt imponerande. I Frankrike har de som kallat sig socialdemokrater  alltid varit få till antalet och en mycket liten minoritet till höger inom Socialistpartiet. Varför?

Jag har följt fransk politik på nära håll i närmare ett kvarts sekel. Under den tiden har faktiskt Socialistpartiet haft en politisk ledare som i viss mån ändå hävdat skandinaviskt socialdemokratiska värderingar. Hans namn var Michel Rocard. Han drev linjen om att lönefrågorna skulle avgöras i avtal mellan arbetsmarknadens parter. Han fick inspirationen till den uppfattningen från Sverige. Han var också tveksam till socialisering av stora företag, något som lockade de flesta socialister under Mitterands år som president (1981-95) men också en stor del av partitoppen under 2000-talet första decennium. Mitterrand lät Rocard bli premiärminister på nåder några år under tidigt nittiotal men han hölls i strama tyglar.

Rocard var ändå inte socialdemokrat i den nordiska meningen. Han var inte folklig, begrep inte vad folkrörelse i svensk mening innebar. Han skulle aldrig ha föreslagit åtgärder som ledde till att staten styrde civilsamhället genom en generös bidragspolitik. Det fanns över huvud taget inte förutsättningar för en sådan politisk linje i Frankrike. För övrigt har svenska socialdemokrater alltid haft svårt att förstå sina socialistiska bröder och systrar i Frankrike medan kontakterna med tysk socialdemokrati varit mycket djupare.

För den franska vänstern har det handlat mer om öppna klassmotsättningar. Kraven på statligt ägande av produktionsmedlen har varit tydliga och tonats ner i Socialistpartiet först på senare år. Det skedde under François Hollandes år som president, 2012-17. Ibland kallades det för socialdemokrati men Hollande har aldrig varit socialdemokrat. Han var i många år socialist i klassisk mening och bara uppfattningen om att marknadsekonomin på 2010-talet måste ges större plats gjorde att han backade från vissa socialistiska principer.

Hollande tog in Emmanuel Macron 2012 som rådgivare och från 2014 som ekonomiminister. Macron har heller aldrig varit socialdemokrat men däremot socialliberal. Han förenar försvaret för en tydlig marknadsekonomi av liberalt slag med progressiva idéer i sociala och kulturella frågor.

Socialdemokratin som den utvecklades efter kriget i Norden och i Tyskland är en pragmatisk rörelse och det pragmatiska har fransmännen haft svårt att inordna i sina politiska åskådningar. I Frankrike hävdas principer och i Frankrike söker politiker snarare konflikt än samsyn mellan olika partier och ideologier. Socialdemokratin har därför aldrig lockat väljarna. I dag kan de  möjligen välja mellan reformistiska socialister och sociala liberaler. Ingen av dess företrädare iklär sig rollen av att vara socialdemokrat.

Frankrikes politiska analytiker, de så kallade politologerna, lägger pannorna i djupa veck för att förstå varför väljarna i detta land i så hög grad föredrar partier på ytterkanterna. För en svensk betraktare är detta naturligtvis än märkligare eftersom kommentatorer i våra medier upprepar att val avgörs i mitten. När franska analytiker tar sig an frågan varför Nationell Samling med stödpartier och Det okuvade Frankrike med de gröna och kommunisterna kommer långt över 50 procent av väljarnas röster blir svaret: Vrede mot och främlingskap för den etablerade politiska makten.

Franska väljare är i högre grad än i många länder inställda på konfrontation i förhållande till de partier som styrt landet under senare tid. Den tiden kan egentligen sträcka sig flera decennier bakåt. Det rör sig om en period när människor dels känt sig förfördelade ekonomiskt. Dels menar många att politiker är en avgränsad social klass som bevakar sina egna privilegier och inte på allvar bekämpar ökade ekonomiska och sociala klyftor. Många fransmän menar rakt av att de ledande politikerna och särskilt presidenter och regeringar inte lyssnar på sina medborgare över huvud taget.

En stor del av den franska väljarkåren  är upprörd över hur landet styrs. Kritiken skiftar. Det finns en stark folklig opinion till höger och en ganska stor långt till vänster. Det rör sig inte om en enda folklig missnöjd kör. Hittills har det hindrat oppositionspartier på ytterkanterna från att ta över makten men många känner att den dag kan närma sig när de partier och ledare som styrt landet sedan andra världskriget nu kan ersättas av partier med radikalare budskap och företrädare.

Vreden mot presidenters och regeringars politik är en faktor. En annan är främlingskapet med de förtroendevalda. Frankrike är en demokrati och har allmän, lika rösträtt. Samtidigt är det mentala avståndet mellan väljare och valda stort. Nog finns det många fransmän som förstår hur komplext det kan vara att styra ett land, inte minst ett stort land som Frankrike. Ändå upplever många detta främlingskap. Inte minst har den känslan ökat under den nuvarande presidenten, Emmanuel Macrons två mandatperioder, sedan 2017. Han har inte kunnat överbrygga avståndet till medborgarna. Tvärtom. Hans teknokratiska framtoning retar merparten av ett folk som fortfarande söker en del av identiteten i myllan, i den egna bygden och de egna familjerna. Macron står för det globala. En stor del av befolkningen är mer franskt-nationell. Det gäller både delar av vänstern och högern.

Presidentvalet 2027 är fortfarande öppet. Ingen vet vem som går segrande ur valkampen. Vreden och främlingskapet mot den nuvarande makten i Paris är ändå påtaglig och får säkert konsekvenser för hur valresultatet gestaltar sig.

Det blir alltmer uppenbart att Frankrike saknar kvinnor på framskjutna platser i den franska toppolitiken. Marine Le Pen är kvinna men hon är å andra sidan underkänd av hela vänstern och av den feministiska rörelsen. Ingen med ambitioner att driva feministiska frågor kan lyfta fram henne som ett föredöme för kvinnorna. När vänstern och även mittenpartierna förbereder sig för valrörelsen i april nästa år saknas för närvarande kvinnliga kandidater. Mig förefaller det dessutom som att frågan inte har högsta prioritet – kanske inte ens låg prioritet. I varje fall talas det förhållandevis lite om detta faktum.

Redan under Nicolas Sarkozys presidentperiod inrättades ordningen med varannan damernas i regeringen. Så har det varit sedan dess. Av Emmanuel Macrons sju premiärministrar har faktiskt en varit kvinna, Elisabeth Borne. Och det finns regler för hur partierna ska reglera vallistorna till nationalförsamlingen så att det blir varannan kvinna och varannan man. Det är uppenbart att de tunga posterna ändå innehas av män. Utrikesministrar är män. Finansministrar likaså. Premiärministrar har under femte republikens hela historia, sedan 1958, varit män vid samtliga tillfällen utom två. Förutom Borne utsåg president Mitterrand en kvinna, Edith Cresson, som satt i ett år, från 1991 till 1992. Hon ansågs svag – av männen i alla fall.

Det råder inget tvivel om att männen fortsätter att dominera det politiska livet. Det förefaller som om både opinionen och politikerna accepterar det och finner det självklart. Det kan också vara så att motståndet internt inom partierna fortfarande är stort mot kvinnliga ledare och att det är därför är svårt för en kvinna att söka kandidaturen och också lyckas uppnå höga poster.

Nationell Samling är alltså undantaget med Marine Le Pen som den obestridlige ledaren. Sannolikt beror det på att hon är en Le Pen, dotter till grundaren Jean-Marie Le Pen. Det ger henne legitimitet. Ändå är det intressant att också det andra partiet till höger om den traditionella högern, Reconquête, skapat av Éric Zemmour, förefaller numera styras i första hand av hans sambo, Sarah Knafo. Hon kandiderade till borgmästarposten i Paris i våras utan att lyckas men hennes ambitioner i ett ganska litet parti är ändå stora.

De tunga kandidaterna till presidentposten i valet nästa år är, förutom Marine Le Pen, alla män. Det ska i ärlighetens namn sägas att Marine Tondelier sannolikt kommer att kandidera för de gröna men med svagt väljarstöd, cirka 3 procent. Och bara under de senaste dagarna har fler män tillkommit på vänstersidan: Raphaël Glucksmann och Olivier Faure. Och i kulisserna väntar förre presidenten François Hollande. I Socialistpartiets primärval i oktober kommer möjligen en kvinna att kandidera, förra presidentkandidaten Ségolène Royal. Hon förlorade i den andra valomgången 2007 mot Nicolas Sarkozy. Hon anses av många inom partiet att inte uppfylla kraven på en rimlig socialistisk profil och det kan leda till att hon inte ens tillåts ställa upp i socialisternas primärval.

Frankrikes ekonomi är inte i särskilt gott skick. Under många år har det offentliga underskottet varit högre än i de flesta EU-länder, senaste åren på drygt 5 procent. Förra året innebar det att det offentliga måste täcka upp för en skuld på drygt 150 miljarder euro och det sker huvudsakligen genom lån. Det offentligas underskott är stort och kommer nödvändigtvis att bli en valfråga.

Frankrike har en orubbat stark ställning på finansmarknaden och har därför hittills kunnat fungera med sina stora underskott. Självfallet tyngs den offentliga ekonomin av läget. Det som särskilt oroar är att tillväxten förblir svag och utan tillväxt blir skulderna tyngre att bära. Det  skulle leda till att långivarna blir än mer skeptiska till hur den franska staten sköter sin ekonomiska politik. På sikt kan räntorna stiga till en problematiskt hög nivå.

Under de senaste åren har underskotten i det offentliga varit en fråga som sysselsatt flera regeringar och blivit föremål för debatt i parlamentet och inte minst i media. Särskilt en av de premiärministrar som avlöst varandra sedan president Macron olyckligt upplöste nationalförsamlingen efter EU-valet 2024, nämligen François Bayrou, försökte att skära i de offentliga kostnaderna utan att lyckas. Valet till nationalförsamlingen sommaren 2024 försatte de partier som stödde Macron i minoritet. Istället formades starka oppositionspartier både till höger och vänster och dessa partier motarbetade Bayrous propositioner om kostnadsbesparingar. Läget detta år är knappast bättre än tidigare men det ska också sägas att de offentliga underskotten har ökat radikalt under hela den period som president Macron regerat landet, det vill säga sedan 2017.

Debatten om underskotten kommer att bli en valfråga. Den blir ännu mer intensiv om landet under månaderna fram till presidentvalet i slutet av april nästa år får en svag tillväxt. Den kommer att öka ännu mer i styrka om långivarna tenderar att höja räntan på lånen.

Enkelt uttryckt är mittenpartierna mer benägna att vilja spara på det offentligas kostnader. Vänstern tenderar till att istället föreslå skattehöjningar. Marine Le Pen och Nationell Samling undviker att ge sig in i denna debatt. Partiet har stöd av en väljarkår som avskyr nedskärningar på det sociala området och samtidigt säger nej till skattehöjningar.

Det är troligt att regeringen inte förmår att radikalt förändra sin politik på detta område före valet. Radikala nedskärningar i budgeten eller skattehöjningar är inga populära förslag så nära inpå ett val. Efter presidentvalet kommer dessutom sannolikt ett val till nationalförsamlingen i början av nästa sommar. Först därefter kan en ny president och ett ny nationalförsamling möjligen ta itu med frågan.