Lindbom på franska

Det är normalt sett två år kvar till nästa presidentval. Ändå är luften i det politiska Paris fyllt av ambitioner och spekulationer kring vem eller vilka kandidater som kommer att tävla om Frankrikes politiska toppjobb; att bli innehavare av posten som statschef och president. De två partier som traditionellt tävlat om den posten under den femte republikens snart sjuttio år, den republikanska högern och Socialistpartiet, vädrar morgonluft men vägen till makten är mycket lång och fylld av blindskär.

Igår stod det klart att Olivier Faure omvalts till generalsekreterare för Socialistpartiet. Det innebär en fortsatt tydlighet vad gäller detta partis förankring inom vänstern. Det är klart att Faure och hans majoritet av politiker omkring honom avvisar allt samarbete med Renaissance, Macrons parti. Det innebär en fortsatt öppning för en folkfront men också för att Socialistpartiet faktiskt vill agera självständigt för att få en socialdemokrat som presidentkandidat. Faure har vridit partiet vänsterut sedan Hollandes presidentperiod 2012-17. Ändå vill partiet nu, kanske med Raphaël Glucksmann som samlande namn, stå på egna ben och dominera vänstern. Uppgiften är närmast omöjlig i dagsläget men nu vill i alla fall partiet agera som en egen kraft i det politiska landskapet. Socialisterna har trots allt varit ett av de dominerande partierna i den femte republiken och innehaft presidentmakten i nitton av sextiosju år.

Republikanerna har sett flera av sina ledare som nationens president sedan General de Gaulles dagar. Fransmännen vet vilka de har varit. Georges Pompidou, Jacques Chirac och Nicolas Sarkozy har representerat detta parti under olika namn. Kommer någon med denna tillhörighet att bli nationens president 2027? Det har inte sett så bra ut under senare år. Macrons taktiska triump med sitt ”varken vänster eller höger” knäckte rejält både Socialistpartiet och den republikanska högern 2017. Nu har Republikanerna givit en av sina ledare, inrikesministern Bruno Retailleau ett starkt mandat genom att välja honom till ordförande i sitt interna val för några veckor sedan. Hans starkt högerorienterade linje kan ge honom röster i nästa presidentval, som ju är ett personval, långt utanför det relativt lilla egna partiet. Han kommer att utmanas av flera andra kandidater. I dagsläget ser vi främst Marine Le Pen eller Jordan Bardella från Nationell Samling, en företrädare för Reconquête (Éric Zemmours parti) och förre premiärministern Édouard Philippe som andra tänkbara högerkandidater.

Det är viktigt att påminna om det igen: Franska presidentval är personval. Vissa partiledare kommer att gå i allians med andra. Édouard Philippe som för några år sedan grundade Horizons har sin bakgrund i Republikanerna. Han kan mycket väl bli den kandidat som i väljarnas ögon bättre representerar den gaullistiska traditionen än Republikanernas egen kandidat Bruno Retailleau.

Det är inte osannolikt att en kandidat med bakgrund eller i dag som företrädare för Republikanerna kan samla en stor andel av väljarkåren och bli president 2027. Mycket beror på hur lojala som Nationell Samlings väljare förhåller sig till sina ledare. Får Marine Le Pen ens den juridiska rätten att ställa upp i valet? Kommer i så fall hennes unge partiordförande Jordan Bardella att klara rollen som hennes ersättare? Bruno Retailleau har valt en påtagligt högerorienterad profil och kan attrahera en del av Le Pens väljare. Eller kan Philippe som breddar sin väljarbas mot mitten utmana och bli en folklig ledare för en stark mitten-högerallians?

Det är minst lika osäkert till vänster. Olivier Faure är ingen stark politiker men Glucksmann har en helt annan karisma. Han är till sin politisk hållning socialdemokrat men grundade för några år sedan ett eget parti, Place publique. Även här kan vänsterväljarna komma att söka sig till den politiker som verkar ha bäst förutsättningar att besegra högerkandidaterna. Person betyder mer än parti! Det kommer att rinna mycket vatten också på vänstersidan före avgörandet våren 2027. Till slut måste vänsterväljarna bestämma sig för vem de ytterst vill se som sin nästa president; en socialdemokrat, en radikalare socialist eller möjligen en grön politiker. Det valet väntar vi också  med spänning på.

Premiärminister François Bayrou är i någon mening beundransvärd. Nu har han suttit vid makten i ett halvår och ännu inte blivit avsatt genom en misstroendeomröstning i nationalförsamlingen. Oppositionen är starkare än regeringsunderlaget och viljan att knäcka en regering och en meningsmotståndare är stor hos alla politiker i Frankrike. Ändå klamrar Bayrou sig fast vid taburetten med sin regering men under ständiga hot om att falla. Före 15 juli ska han presentera en form av program för regeringen och i det ligger minor som kan leda till hans avgång.

Frankrike har låg tillväxt och ett skrämmande högt budgetunderskott. Med en ambition att spara 40 miljarder euro hoppas Bayrou komma ner mot 5 procent i budgetunderskott. Han vill sedan göra ytterligare besparingar för att nästa år sänka underskottet till cirka 4,7 procent.

Frankrike har kniven på strupen. Långivarna börjar muttra på allvar och det finns en risk att räntorna på lånen kryper upp mer än statens finanser klarar av. Det stora problemet är att oppositionspartierna inte är beredda att kompromissa med sina hjärtefrågor. Höj inga skatter, kräver Renaissances ledare Gabriel Attal, Macrons tidigare förbundne som var siste premiärminister för presidentens olyckliga upplösning av nationalförsamlingen förra sommaren. Sociala reformer, kräver såväl vänstern som Nationell Samling. Pensionsreformen bör rivas upp för bättre villkor, bland annat ett återförande av pensionsåldern till 60 år.

Bayrou försöker föra samman olika reformförslag som kan locka delar av oppositionen och som inte kostar pengar i budgeten. Ett sådant förslag är övergång till proportionella val. Vissa partier räknar med egna fördelar jämfört med nuvarande system med majoritetsval i två valomgångar. Det skulle särskilt gynna Nationell Samling men också Det okuvade Frankrike.

Politiska bedömare skiljer sig åt i bedömningen om Bayrou till slut kan ro den ekonomiska politiken i land eller om han tvingas avgå efter en misstroendeomröstning. Bayrou har lagt all sin prestige i frågan om budgetförstärkningar. Det är svårt att se att han viker sig kring de 40 miljarderna. Det förefaller som om Socialistpartiet kan bli tungan på vågen i denna fråga. Partiet har kongress inom kort och valet av generalsekreterare kan bli avgörande. Striden står mellan två falanger. Den ena ligger närmare Det okuvade Frankrike och bibehållande av en folkfront. Den andra falangen söker sig mer mot ett samarbete mot mitten. Vinner nuvarande generalsekreteraren Olivier Faure, lär Bayrou få svårt att hitta en majoritet för sin politiska linje. Vinner däremot utmanaren i personvalet, Nicolas Mayer-Rossignol kan läget bli mer gynnsamt. Den senare, borgmästare i staden Rouen, har bland annat offentligt deklarerat att han kan acceptera nuvarande lösning på pensionsreformen, framröstad av regeringen Elisabeth Borne med stöd av president Macron.

För närvarande pågår den stora tennisturneringen på Roland Garros i Boulognerskogen i det burgna sydvästra Paris. Den brukar dra mycket folk men av en mer borgerlig och städad sort som för övrigt numera får glädja sig mer åt välspelad tennis än åt franska framgångar. Ingen har minnen av kravaller i eller runt anläggningen. Det buas mer än under turneringen i Wimbledon – engelsmän har fortfarande drag kvar av klassisk gentlemannamässighet med avmätta handklapp efter en välspelad boll – men ändå går tennis aldrig att jämföra med passionen och stökigheten som kan uppstå runt den franska fotbollen.

VM-segern 1998 i Frankrike ledde till en storslagen förbrödring av alla franskfödda och invandrare när firandet slog alla rekord på Champs Elysées. Zinedine Zidane med sin nordafrikanska bakgrund gjorde två mål i finalen mot Brasilien och hyllades som en fransk hjälte. Frankrike stod upp som ett enat land och förklarades för en samstämd och lycklig multikulturell nation.

Fotbollsresan i Frankrike under 2000-talet har inte alltid varit målad i samma ljusa och glada färger. Invandrartäta förorter har markerat avstånd till den franska flaggan och många har hejat på Algeriet istället för Frankrike i landskamper dem emellan. Även bland spelarna i landslaget fanns det under några år ett motstånd mot att sjunga marseljäsen inför matcherna. Många tv-tittare noterade upprört att några av spelarna demonstrativt inte rörde läpparna när den franska nationalsången ljöd. För många anses fortfarande denna vägran som ett allvarligt brott mot den nationella sammanhållningen.

Fotbollen har också dragit med sig konflikter och brutalitet på Stade de France som är nationalarenan för fransk fotboll, belägen i den invandrartäta förorten Saint Denis. Under en landskamp 2015 utbröt en terrorattack på stadion samma kväll som massmorden inträffade i nattklubben Bataclan inne i Paris. Inför en Champions League-final mellan Liverpool och Real Madrid några år senare uppstod allvarliga, brutala scener som då skylldes på Liverpoolfans. Skulden har senare lagts på ungdomar från de norra förorterna som skapade kaoset.

I morgon kväll, lördag, spelar Paris Saint Germain mot Inter i München i 2025 års final i Champions League. Inrikesministern är nu orolig för våldsamma efterspel oavsett hur matchen slutar. Ett firande på Champs Elysées på söndagen är planerat om PSG vinner. Men förlorar laget så är det ju inte säkert att alla supportrar stannar hemma och vad händer då? Missnöje och besvikelse kan lätt styra över i våldsamma upplopp. Fotboll är i sig en fantastisk sport. Ofta förenar den människor från olika länder och kulturer men ibland går allt dessvärre över styr. Helgen får visa hur matchen på gatorna kommer att utveckla sig den här gången.

Sophie Primas är talesperson för den nuvarande regeringen som leds av François Bayrou. Hon är republikan i en regering som består av flera partier i en form av center-högerallians. Hon är alltså en högst tillförlitlig person som förväntas uttala sig å regeringens vägnar. Häromveckan förklarade hon i ett officiellt uttalande att det som kallas macronismen går mot sin död. Hon menade förstås att denna politiska riktning inte överlever sin skapare, Emmanuel Macron.

Uttalandet var i sig inte kontroversiellt men kommet ur regeringens talespersons mun var det ändå anmärkningsvärt. Det har självfallet lett till många kommentarer både bland politiker och kommentatorer. En del har upprörts över lämpligheten från hennes sida att uttala orden men ingen har egentligen kunnat motsäga henne. För de flesta innebar president Macrons upplösning av nationalförsamlingen förra sommaren det avgörande hugget mot hans eget politiska projekt. Alla kunde se hur även hans egna stödtrupper svek honom i den mån han inte redan svikit dem. Inte ens ledarna för partiet Renaissance står längre vid hans sida. Frontfigurer i hans parti som Gabriel Attal och Gérald Darmanin är starkt engagerade i att söka efterträda honom som president i nationen 2027 och finner ingen anledning att stödja sig på honom i valkampen. Macron är numera ett sänke för alla som drömmer om en framtida topposition i fransk politik.

Emmanuel Macron lanserade ett politiskt projekt som var hans eget och bar hans namn. Det ursprungliga namnet En Marche! lånade initialerna från hans eget namn. Projektet var inte bara toppstyrt. Det var även innehållsligt skapat i hans hjärna. Hans idéer var partiets.

Det visade sig att En Marche! och nuvarande Renaissance saknade den klarhet som många hoppats på. Hans berömda ord ”varken vänster eller höger” och ”på samma gång” förlorade snart sin strålglans när väljare upptäckte att uttrycken stod för ombytlighet och otydlighet. Bakom en yta av intellektuell briljans och retorisk förmåga fanns ingen substans som bestod. En del misstrodde honom omedelbart. Det gällde den yttersta vänstern och den yttersta högern. I dag har denna misstro spritt sig till praktiskt taget hela befolkningen. En mindre del av den, den urbana välutbildade och välbeställda medelklassen, kan fortfarande förlika sig med honom. Hans frihandelsorienterade syn på ekonomi, hans öppenhet för start up-företag och konkurrensutsättning av näringslivet tilltalar liksom en viss grad av progressiv samhällssyn som storstadsmänniskor uppskattar. Även i det senare fallet är han inte så pålitlig. Det finns konservativa, återhållsamma drag i hans syn på mänskliga relationer, kön och andra i dag relevanta frågor bland väljare i den övre medelklassen.

Sophie Primas är inte populär i Elyséepalatset efter sitt uttalande om macronismens förestående död men alla vet att det förhåller sig på det sättet. Den som efterträder Macron som nationens president kommer inte att hänvisa till honom som ledare och föregångare oavsett politisk inriktning. Ingen vill framstå som ”varken höger eller vänster” eller ”på samma gång”. Tio år av macronism har inte byggt en solid grund för framtiden. Nästa president måste gå vidare med ett annat projekt och ett annat tilltal.

Det råder ingen tvekan om att islamismen är ett växande problem i Frankrike. Det gäller alltså inte alla muslimer som invandrat till landet sedan början av 1960-talet. Det handlar om de grupper som antingen medvetet tagit sig in i landet för att förändra dess kultur eller de individer som i landet  radikaliserats med eller utan franskt medborgarskap. En rapport som häromdagen lämnades till inrikesdepartementet har nu fått president Macron att samla några av sina främsta ministrar för konsultation och vidare åtgärder. I varje fall är medvetenheten stor i regeringen om att läget med åren utvecklats i allt mer bekymmersam riktning.

Muslimska brödraskapet har en stark position i Frankrike och ligger enligt rapporten bakom en utveckling som gjort allt fler muslimska moskéer och andra föreningar i allt fler delar av landet till centra för en islamism. Här sker utbildning av barn i idéer som kan beskrivas som en radikal form av islam. Här sker en radikalisering av muslimer på olika sätt mot en separatism gentemot det franska samhället. Det sker genom att fler kvinnor bär slöja, att sharialagar betraktas och ska betraktas som en alternativ och bättre form av lagstiftning. Det är också uppenbart att utländska pengar slussas till dessa centra för radikal islam. Rapporten tar också upp hur det sker påverkan från de muslimska centra in i det franska civilsamhället.

Gängkriminaliteten är stor i Frankrike som i Sverige och den nuvarande regeringen försöker med olika medel att bekämpa den, inte minst den växande narkotikabrottsligheten. Det finns alltså två sidor av problemet med vissa delar av den muslimska kommuniteten; gängbrottsligheten och den samhällspåverkan som Muslimska brödraskapet verkar för. Denna rapport kopplar inte ihop dessa två sidor. Snarare är mina iakttagelser från några år tillbaka i tiden att Muslimska brödraskapet och den samlade politiskt-religiösa delen av den muslimska kommuniteten i landet försöker att hindra muslimska ungdomar från brottets väg. För många icke-muslimska fransmän blir det ofta väl enkelt men i någon mening begripligt att de så kallade två invandrarproblemen – islamismen och delar av den organiserade brottsligheten –  förs samman till ett problem: muslimerna.

President Macron kommer att låta publicera rapporten och därmed ge möjlighet till en öppen samhällsdebatt om islamismen och dess utbredning i landet. Detta är naturligtvis laddat också i Frankrike. Många vill att de här frågorna inte blir föremål för alltför stor uppmärksamhet. Delar av vänstern har ju dessutom intresse av att inte stöta sig med den muslimska delen av väljarna. Många fransmän med bakgrund i till exempel Nordafrika har inget till övers för islamism men känner ändå att alltför stor debatt och hårda politiska förslag skapar en ökad främlingsfientlighet. Det finns också stora grupper i det franska samhället som starkt ogillar att befolkningen beskrivs i termer av olika etniska grupper och av skilda synsätt på religion.

Det kommer att bli en stark och förmodligen het debatt framöver i denna fråga, särskilt mellan vänster och höger. Invektiven kommer att hagla från bägge håll. Uppenbarligen kommer delar av mitten i fransk politik att gå längre med lagförslag för att stävja de hot om islamism som rapporten pekar på. Högern med sin nye ledare Bruno Retailleau, tillika inrikesminister, kommer att initiera långtgående lagförslag och ytterhögern kommer att stödja dessa förslag.

Politiker och opinionsbildare i Sverige borde följa denna debatt i Frankrike med stor uppmärksamhet. I vårt land har vi uppehållit oss vid de organiserade kriminella nätverken och på senare tid också gängens intrång i svensk offentlighet. Frågan borde nog ställas i vilken utsträckning som islamismen kan komma att göra fler insteg i vårt land och vilka ytterligare uttryckssätt den kommer att ta sig under de kommande åren. Det kan ju vara bra att inte alltid säga: ”Vi såg det inte komma och vi var kanske lite naiva.” Det kan möjligen vara en fördel att förekomma en del hot som kan riktas mot vårt samhälle. SÄPO i all ära men ett fungerande civiliserat samhället behöver också ha ett insiktsfullt medborgarsamtal som även kritiskt blickar in i framtiden.