Macron gör regeringsombildning
Macron gör regeringsombildning 150 150 Tomas Lindbom

Nu på måndagsmorgonen står det klart i mediernas rapportering vilka som blir de viktigaste ministrarna i regeringsombildningen som följer på valet till nationalförsamlingen i juni. Damien Abad, ministern för solidaritet, står anklagad för flera fall av sexuellt ofredande och våldtäktsförsök och tvingas lämna sin post. De tunga ministrarna stannar kvar liksom premiärminister Elisabeth Borne. En regering av föga karismatiska ministrar men dugliga och i linje med Macrons önskan. Stjärnan som ska lysa är han, ingen annan.

En politisk kommentator påpekade nu på morgonen att dagens uppsättning av ministrar saknar den lyskraft som motsvarigheterna för tio-femton år sedan. Det är möjligt och det speglar i så fall hur politiken blivit allt mer teknisk och kräver ministrar som till sin karaktär snarare påminner om välutbildade tjänstemän i staten. Det är också en del av problemet. Fransmännen vill ha ministrar som minskar det mentala glappet till dem själva men samtidigt kräver de insatser och kompetens för att lösa en rad svåra frågor kring till exempel välfärdsfrågorna och det öppnar för teknokraterna.

Macron är förstås medveten om balansen mellan att ha politiska och teknokratiska ministrar, mellan att ha en vision om framtiden och förmågan att lösa svåra politiskt-tekniska problem. Framförallt vill han lysa själv. Det kunde ju verka mindre viktigt för honom att slippa starka personligheter i regeringen när han inte behöver tänka på omval 2027. Sannolikt verkar han också för kommande historieböcker. Han ska i efterhand beskrivas som presidenten som dominerade fransk politik under tio år och gjorde väsentliga insatser för landet.

Damien Abad var högeroppositionen Republikanernas ledare i nationalförsamlingen fram till utnämningen som minister efter presidentvalet. Ett häpnadsväckande snabbt byte av politisk hemhörighet. Inte orimligt i ett land där folk är mer trogna mot sina idéer – och karriärer – än mot sina partier. Dock var Abads snabba partibyte ändå förvånande. Redan vid tillträdet som minister fanns rykten om sexuella trakasserier. Macron har hela tiden hävdat att alla ska betraktas som oskyldiga tills en domstol sagt motsatsen och gav honom därför en ministerpost. En tung republikan i sin regering var dessutom en skalp! Men ryktena har varit för starka och ännu en utsatt kvinna har trätt fram med ytterligare en historia sedan Abad blev minister. Macron gjorde säkert en politisk bedömning när Abad avskedades. Det må så vara, lär han ha tänkt, att Abad inte är dömd men han blir mer av en belastning än av en styrka för regeringskollektivet. Det är också viktigt att veta att premiärminister Borne länge velat göra sig av med ministern i fråga. Som president bestämmer Macron ytterst över valen av ministrar men han lyssnar också på sin premiärminister.

Den ombildade regeringen har inte plockat över några uppseendeväckande namn från de oppositionspartier som sitter i den nya nationalförsamlingen. Det går därför inte att läsa ut ur ministerlistan hur Macron vill agera i parlamentet för att få nödvändig majoritet för sina lagförslag. Det troliga är fortfarande att han genom sin premiärminister kommer att söka stöd hos olika grupper beroende på politisk fråga. Nu ska närmast en hälsoreform och frågan om köpkraften tas upp för behandling. För tillfället säger sig alla partigrupper utom hans egna vara i opposition. Men kan Damien Abad byta parti på ett par veckor så finns säkert möjligheten för Elisabeth Borne att förhandla fram samarbetsavtal i vissa frågor med vissa ledamöter. Närmast gäller för henne att försöka bryta sönder vänsterunionen Nupes. Där finns gröna och socialister som borde kunna ”svika” sin union. I andra frågor kan Republikanerna komma till undsättning. De har trots allt redan under förra mandatperioden röstat välvilligt gentemot regeringen i en hel del frågor.

Oklart läge för Macron
Oklart läge för Macron 150 150 Tomas Lindbom

En ny våg av Covid rullar fram. Det börjar nu talas om nya restriktioner. Snart kommer antagligen munskydden tillbaka i kollektivtrafiken. Covidpassen förväntas också vara tillbaka kring 1 augusti. Ändå har fokus mest legat på Macron och hans regeringsunderlag. Det ser besvärligt ut på flera områden.

Emmanuel Macron måste göra en regeringsombildning i nästa vecka. Tre av ministrarna lyckades inte bli valda i nationalförsamlingsvalet. Macron hade före valet deklarerat att alla som ville stanna som ministrar måste vinna i sina respektive valkretsar. Regeringsombildningen blir också ett tillfälle för honom att göra nödvändiga justeringar för att anpassa sig till det nya läget i parlamentet. Dessutom behöver han utöka antalet ministrar i regeringen.

Macron har ett annat dilemma. Hans stödpartier har inte majoritet i nationalförsamlingen. För att få majoritet för sina lagförslag måste  han genom sin regering samarbeta med flera partier i nationalförsamlingen. Det blir svårt och han och hans regering har det särskilt besvärligt eftersom de två partier som gått framåt i valet är de som han inte vill samarbeta med; Jean-Luc Mélenchons Det okuvade Frankrike och Marine Le Pens Nationell Samling. Macron försöker att härska genom att söndra till vänster. Han vill till varje pris provocera de fyra partierna inom vänsterunionen Nupes att bryta upp från sitt nyligen inledda samarbete. Han lockar de gröna (EELV) och Socialistpartiet att samarbeta och hoppas att de ska ingå avtal med hans stödpartier och därmed bryta alliansen med Mélenchon. Men lyckas det? Knappast troligt så här kort efter Nupes grundande.

Det verkar lättare att fortsatt peka ut Nationell Samling som ett extremistparti och vägra allt samarbete med dess ledamöter. Dock kan även det innebära svårigheter. Republikanerna är svagare än Nationell Samling och kan lockas att samspela med Le Pens parti för att få något eget inflytande, bland annat i utskotten som nu ska besättas med ledamöter. Den gamla republikanska pakten, det vill säga principen att utestänga Nationell Samling från allt inflytande, blir allt svårare att upprätthålla. Macron vill dessutom utestänga både ett parti till vänster, Det okuvade Frankrike, och ett till höger som båda gick fram starkt i valet och tillsammans har stöd av halva väljarkåren. Macron kan inte påstå att han upprätthåller en klassisk republikansk pakt. Han ägnar sig snarare åt taktiskt, politiskt spel.

Macron och hans premiärminister Elisabeth Borne har förlorat stort i den senaste opinionsmätningen som presenterades i dag. Det är inga katastrofsiffror men Borne har trots allt förlorat 10 procent i stöd sedan hon tillträdde för några veckor sedan. Macron själv har också förlorat ett antal procent på kort tid.

I dag utsågs ny talman och den posten gick väntat till en ledamot från Macrons parti. Vi får snart veta hur fördelningen av andra poster ser ut i de interna valen i nationalförsamlingen. Sedan börjar arbetet på allvar. Första stora projektet lär handla om lösningar på köpkraften, en het fråga.

 

 

Nationalförsamlingen i centrum
Nationalförsamlingen i centrum 150 150 Tomas Lindbom

Detta ville general de Gaulle undvika när han skrev den femte republikens konstitution 1958. Han ville forma en ordning där regeringsombildningarna var legio. Det ansågs råda kaos i politiken därför att den exekutiva makten var så svag. Nu verkar Frankrike ha tagit ett steg mot ett starkare parlament och det sker trots att inte en bokstav har skrivits om i konstitutionen.

Orsakerna är främst att två oppositionsblock stärkt sin ställning röstmässigt till den grad att det får genomslag också i antal mandat, trots majoritetsval i enmansvalkretsar. Nuvarande valsystem har aldrig ansetts gynna små partier. Vänstern enades. Av fyra partier blev en union och då blev vänstern starkare. Nationell Samling dubblade sitt röstetal jämfört med valet 2017 och plötsligt ökade antalet mandat från 8 till 89.

President Macrons eget parti och de två samarbetspartierna sjönk från 350 till 245 och förlorade majoriteten i nationalförsamlingen. Det krävs 289 för att få egen majoritet. Två jämnstora oppositionsblock och dessutom ännu ett parti med ambitioner, Republikanerna, som nästan halverade antalet mandat och nu har 61. Det skapar en spänning i nationalförsamlingen som är skiljer sig helt från tidigare mandatperioder och förväntas skapa ett nytt läge i fransk politik.

Emmanuel Macron och hans premiärminister Elisabeth Borne försöker nu få till stånd en stabil majoritet. Alla oppositionspartier avvisar i dag de närmandena och det vore konstigt annars. De har alla gått till val på att framförallt attackera Macron och hans politik. Konfrontation är inget fult ord i fransk politik. Några dagar efter valet verkar allt låst.

Dock lär även Frankrike följa det klassiska uttrycket om att ”politik är det möjligas konst”. Något kommer att ske som löser upp och visar på öppningar. Det kan bli svårt för Macron att undvika att så småningom upplösa nationalförsamlingen men det är inte det första steget han tänker ta. Nu gäller det att hitta lojala ledamöter utanför de egna partigrupperna och därefter arbeta med hoppande majoriteter.

Den nya nationalförsamlingen kommer att ha en mer heterogen karaktär. De klassiska franska kommentatorerna av politik bekymrar sig över att det kommer att bli stökigt. Särskilt oroar sig många för Det okuvade Frankrikes nya grupp av ledamöter. Detta parti är dominerande inom Nupes och har framgångsrikt drivits av Jean-Luc Mélenchon. Han valde att inte ställa upp i detta val i hoppet om att bli premiärminister men det finns många med goda röstresurser och en retorik som särskilt går hem i andra politiska fora som på gator och torg. Nationell Samling har drag av samma retorik med inslag av överdrifter och fräckhet. Det lär bli folkligt, festligt och fullsatt i nationalförsamlingens plenisal framöver.  Till glädje för dem som gillar hårda bataljer. Macron och hans parti lär inte bli lika förtjusta.

Det är ändå bra att de politiska stämningar som finns i landet också får tillträde till den högsta folkvalda församlingen. Så har det inte varit tidigare. Nu slog delar av franska folket näven i bordet och krävde utrymme för andra perspektiv, om än framförda i en ton som inte hörs i ”Paris gentila salar”.

Macron fick en örfil
Macron fick en örfil 150 150 Tomas Lindbom

Det gick inte som Emmanuel Macron tänkt sig i valet till nationalförsamlingen. Egentligen inte vi andra heller som betraktar det franska politiska livet mer från utsidan. Nu befinner han sig i ett besvärligt läge när han och hans regering behöver minst fyrtio av nationalförsamlingens röster utöver sina egna partiers för att nå majoritet för sina förslag. Det är verkligen inte en enkel fråga att lösa.

Det går att dra tre slutsatser av valresultatet. De tre partierna som stöder regeringen i valalliansen Tillsammans (Ensemble) förlorade ungefär hundra mandat jämfört med valet 2017. Från en säker majoritetsställning i nationalförsamlingen till en prekär minoritetsställning. Så illa har det inte gått sedan några val i slutet av 1900-talet. En tydlig markering från stora delar av folket som inte ville ge honom det stöd han fick för fem år sedan. Då, 2017, tänkte många att han måste ha underlag i parlamentet för att framgångsrikt driva sin politik. Nu säger människor att han borde bli begränsad i sin maktutövning. Missnöjet från både vänster och höger har varit stort. I presidentvalet mötte han Marine Le Pen, en enda oppositionspolitiker i den andra valomgången, och kunde få hjälp av vänstern för att vinna. Nu stod både vänstern och högern i frontalkonflikt med honom och det visade sig bli alltför problematiskt.

Den nybildade vänsterunionen Nupes fick ett starkt gensvar inte minst i det offentliga samtalet mellan presidentval och parlamentsval. Dess hårda angrepp mot Macron gav känslan att en förändring kunde bli möjlig. Vänsterledaren skapade till och med en särskilt storm kring sin lansering av sig själv som premiärminister. Det slutade inte alls med någon stor seger för vänstern utom för Mélenchons eget parti Det okuvade Frankrike och i viss mån också för de gröna. Det räckte ändå för att göra Nupes till den största oppositionsgruppen i nationalförsamlingen och skapa förväntad turbulens  runt Macron den närmaste tiden eller de närmaste åren.

Nationell samling under Marine Le Pens ledning gjorde det stora segervalet. Partiet dubblerade antalet röster jämfört med valet 2017 och gick från 8 till 89 mandat. Nationell samling blir det tredje största partiet men skulle Nupes sammanfalla igen i fyra skilda vänsterpartier, högst möjligt skeende med tanke på de interna politiska skillnaderna inom unionen, blir Nationell samling det andra största efter Macrons parti.

Elisabeth Borne, landets premiärminister, kommer att sitta kvar. Hon företräder visserligen en minoritetsregering men den enda som kan skapa majoritet i parlamentet. Hon lovade redan igår kväll att nu arbeta för en majoritet. Detta blir inte lätt. Republikanerna som gick tillbaka från 112 till 60 mandat är splittrat i en falang som kan tänka sig att samarbeta i vissa frågor med regeringen och en annan falang som ligger längre till höger och avvisar samarbeten. Ändå bedömer de flesta att Macron och Borne i första hand vänder sig högerut för att skapa underlag för en majoritet.

Nupes och Nationell Samling är mer hårdföra i sin opposition och intar i varje fall i nuläget attityden att vägra närma sig regeringen. Hur det blir med den saken återstår att se. Allt kan hända. En lösning är att regeringen så småningom tvingas utlysa nyval. Den kan också göra större koncessioner med oppositionen och regera vidare. Det blir en dramatisk fortsättning när nationalförsamlingen ska återuppta sitt arbete i denna nya skepnad.

Det måste sägas några ord till om Macron och hans misslyckande i valet. En president fungerar nästan alltid som en projektionsyta för medborgarnas missnöje. Problemet är att den femte republikens konstitution bygger på att makten skiftar mellan två block. Nu finns tre. Och dessa block har svårt samverka. Inget block vill i princip samarbeta med något annat. En tredjedel var. Hur skapa hälften + en röst av tre block?

Macron i Kiev – valet redan på söndag
Macron i Kiev – valet redan på söndag 150 150 Tomas Lindbom

Denna morgon när jag skriver blogginlägget, har President Emmanuel Macron anlänt med nattåg från Polen till Kiev för att med Olaf Scholz, Mario Draghi och Rumäniens president Klaus Iohannis samtala med Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj. Det är samtidigt tre dagar före andra omgången i det franska valet till nationalförsamlingen.

Det råder en skillnad i attityd mellan USA å ena sidan och Macron å den andra. Den senare har i enlighet med franska utrikespolitisk tradition varit angelägen att betona vikten av samtal med Putin. Han har sagt att det är oklokt att såra den ryske presidenten vilket stört Zelenskyj. Nu kommer Macron, Scholz och Draghi att ta upp frågan om Ukrainas inträde i EU. Det är uppenbarligen för närvarande inte aktuellt med någon utvidgning av denna gemenskap men det spekuleras om någon annan form av så kallad politisk gemenskap där Ukraina skulle kunna bli en deltagande nation.

Macrons utrikesresa som började med besök i Rumänien och sedan i Moldavien och nu avslutas i Ukraina följs noga av franska medier. Hans ställningstaganden i mötet med Zelenskyj bör i princip inte provocera andra partier i valdebatten men han måste samtidigt visa upp både klokskap och komma hem med någon form av resultat av samtalen.

Macrons bekymmer på hemmaplan handlar förstås om resultatet av valet på söndag. I de stora medierna intervjuas olika politiska ledare och den som stjäl det mesta av uppmärksamheten är ledaren för det nyskapade Nupes,  Jean-Luc Mélenchon. Han och hans partivänner gör allt i deras förmåga för att få sina väljare att gå till valurnorna. Det finns en oerhörd potential eftersom valdeltagandet i första omgången i söndags var så lågt, under 50 procent. Särskilt tror många att det finns röster att hämta för Nupes bland de unga väljarna som hittills varit mer obenägna än de äldre att delta i valen. Det skulle kunna leda till en stor framgång för vänstern och skaka om presidenten och hans regering.

Nupes driver sina krav på pension vid 60 års ålder, prisstopp för vissa centrala livsmedel och höjd minimilön men också ett bättre miljö- och klimatprogram. Ensemble som är namnet på de partier som utgör den så kallade majoriteten, det vill säga stöder Macron, betonar vikten av att stoppa de partier som de kallar extremistiska (Nationell Samling och Nupes) från inflytande och talar om tillväxt, fler i jobb. Macron vädjar till dem som ser en företagsvänlig politik som grunden för ökat välstånd att gå och rösta på söndag. Macron vill sänka statsskulden medan Mélenchon svarar att det är omöjligt utan en åtstramning som skulle äventyra ekonomins utveckling.

Det råder ingen valfeber i ett land som ändå är oerhört politiserat. Det är en paradox som visar att de politiska institutionerna befinner sig i ett krisläge. Något måste sannolikt ske de närmaste åren för att inte valdeltagandet som kontinuerligt sjunkit i många år ska hamna på så låg nivå att legitimiteten i valen allvarligt försvagas.

Om denna blogg

Fransk samhällsdebatt är både bred och djup. Den innefattar filosofi, kultur och politik. Den är också intensiv och utan uppehåll. Från skolstarten i början av september och fram till nationaldagen den 14 juli pågår ett ständigt utbyte av tankar, idéer och konkreta förslag inom detta breda fält.

Jag startade min blogg 2009. Debatten är lika intensiv på 2020-talet som tidigare. Visst skiftar den karaktär. Nya perspektiv framträder och därmed nya konflikter. Samtidigt finns vissa politiskt-filosofiska grundtankar kvar. Politiker brukar fortfarande i sina tal referera till franska revolutionens paroller frihet, jämlikhet och broderskap men med tillägget sekularism (laïcité). Jag gläder mig om du vill följa med i det franska åsiktsutbytet genom att läsa mina blogginlägg.

Arkiv