Lindbom på franska

President Macron följde valvakan på söndagskvällen med bister min. Det gick verkligen inte bra för hans parti, La République en Marche! Hans premiärminister valdes till borgmästare i Le Havre men mycket mer att glädjas åt fick han inte. Det blev en skrällseger för de gröna, EELV och så gick det ganska hyggligt också för den gamla högern, det vill säga Republikanerna, och Socialistpartiet som dels vann övertygande i Paris men också i samverkan med EELV besatte en rad borgmästarposter runt om i landet. Dessa grön-röda segrar kan visa på en ny politisk kraft i Frankrike som kan hota Macron i nästa presidentval.

Emmanuel Macron själv steg upp tidigt på måndag morgon, skakade av sig irritation från föregående kvälls valvaka och mötte 150 ledamöter i den direktdemokratiska församling av vanliga fransmän för att höra deras 149 konkreta förslag på förbättringar i fransk miljöpolitik.

Denna medborgargrupp har sammanträtt under ett halvår. Bland deras förslag fanns krav på att skjuta upp byggandet av stora köpcentra vid städernas utfarter, hellre bygga om gamla fastigheter än riva och bygga nytt, förbjuda inrikesflyglinjer där tåg kan användas. Presidenten sa ja till dessa förslag men motsatte sig kravet på att begränsa hastigheten på motorvägarna till 110 km/timme liksom kravet att beskatta de höga aktievinsterna i företag.  Macron lovade också i sitt tal till de 150 deltagarna i medborgargruppen att han avser genomföra två folkomröstningar i miljö- och klimatfrågor under de två kommande åren.

Macron är en tillskyndare till Parisavtalens krav på utsläppsbegränsningar. Han har själv velat presentera sig som en president som tar miljöfrågorna på allvar. Han är samtidigt medveten om att han tre år in i sin mandatperiod har förlorat vänsterväljarnas stöd. Han vann valet i hög grad på dem. Många besvikna socialistväljare röstade på honom 2017. Så lär det inte bli 2022. Det visar sig också i praktiken att hans parti i kommunerna gått samman med Republikanerna i mycket större omfattning än samverkan med de gröna.  Macron är nu helt beroende av de moderata högerväljarna för att vinna nästa val. Han kläms nu alltmer från olika håll. Marine Le Pen blir säkert en svår motståndare i president. En ny reformistisk vänster håller på att växa fram, kanske med Yannick Jadot, för närvarande ledamot av Europaparlamentet för EELV, som ledande presidentkandidat och med stöd av Socialistpartiet. Och så finns också Republikanerna som under hela mandatperioden varit i opposition mot Macron trots valsamverkan i vissa kommuner nu i kommunalvalet.

Emmanuel Macron kan inte driva miljöfrågorna hårdare än han gör nu. Han måste anpassa sig till den borgerliga medelklassen som misstror miljöaktivister och långtgående åtgärder för att begränsa framförallt biltrafiken. Den kategorin är i Paris skeptisk till borgmästaren Anne Hidalgo som vill ta bort 70 000 parkeringsplatser i huvudstaden och öka antalet bilfria gator. Hidalgo vann valet med nästan 50 procent av rösterna vilket är mycket bra men den andra hälften av väljarna delade upp sig mellan högerns kandidat Rachida Dati och regeringspartiets Agnès Buzyn. Och de senare två kandidaterna fångar upp den del av befolkningen som i högre grad hyllar tillväxt, utveckling av teknik, framkomlighet och visar stopphand för de reformer som bär spår av miljömässiga utopier.

Jag satte rubriken häromdagen i mitt förra blogginlägg: Segerchans för de gröna i Lyon och socialisterna i Paris. Det verkade troligt i Paris  men snarare osannolikt i Lyon Men min och andra bedömares förutsägelser slog in. Lyon, en stad som tidigare styrdes av en högersocialist har nu fått en grön borgmästare. Samma utfall blev det i andra stora städer som Grenoble, Strasbourg och Bordeaux.

Anne Hidalgo segrade stort i Paris men hennes socialistiska profil är starkt färgad av gröna idéer. För att göra bilden mer komplett ska sägas att högern behåller majoriteten i en hel del mindre städer och att Perpignan föll i Nationell Samlings händer.

Varför denna framgång för de gröna i valet? För det första fungerar valen mellan presidentvalen som en ventil för de franska väljarna att uttrycka sitt missnöje med den sittande presidenten. Så skedde säkert också i år. Macron uppfattas av många som höger och därför fick vänstern framgångar och det nya och fräscha vänsteralternativet i år är de gröna. Men också Socialistpartiet klarade sig bra på många håll och samarbetade i gemensamma listor också med de gröna och andra vänstergrupper.

För det andra är miljöfrågan het i Frankrike och till skillnad mot Sverige så kan det gröna partiet dra fördel av det. Macron har också engagerat sig för miljön men inte med den profil som den urbana medelklassen av klimat- och miljövänner uppskattar.

Frågan är nu vilka konsekvenser som valresultatet får för fortsättningen. Premiärminister Edouard Philippe ställde  upp som borgmästarkandidat i Le Havre och segrade stort. I veckan kommer President Macron meddela om han behåller Philippe som premiärminister. I så fall får vice borgmästarkandidaten ta ansvaret i Le Havre. Om Philippe får avgå kommer han också  i realiteten att utöva sin borgmästarfunktion i staden.

Det dåliga valresultatet för Macrons parti var väntat. Nu gäller det för presidenten att snabbt göra sin regeringsombildning och peka ut färdriktningen för de kommande två åren fram till presidentvalet 2022. Det är som sagt inte första gången en sittande president förlorar i mellanval. Macron behöver egentligen bara tala om annat; få fransmännen att intressera sig för nationell  politik igen och lyssna på presidenten istället för att fördjupa sig i statistik över La République en Marches  usla valresultat. Det borde fungera. Men de gröna vädrar ändå morgonluft och de tillsammans med andra vänsterpartier hoppas nu kunna skaka fram en presidentkandidat till valrörelsen 2022. Någon kandidat som har karisman att kunna peta ner Marine Le Pen från hennes förväntade första utmanarposition  och bli den tunga konkurrenten till Macron.

På söndag är det dags för den andra valomgången i de franska kommunalvalen. President Macron försöker föra folk bort ifrån ett alltför stort intresse på detta val. Det kommer nämligen inte att gå särskilt bra för hans parti La Republique en Marche! Istället ska fransmännen fundera över vad han kommer att säga i nästa vecka om sin regeringsombildning och vad han vill göra under de två sista åren av sin mandatperiod. Ett tips är att Socialisterna vinner Paris och Marseille medan det kan bli en grön seger i Lyon.

Ni hör hur det låter. Det finns två tunga partier i fransk politik på nationell nivå; La République en Marche och Nationell samling (Marine Le Pens parti) och med Republikanerna (Sarkozys parti) som utmanare. Och så kommer möjligen de tre stora städerna att få helt annan färg på borgmästarna. Det är förstås ett tecken som är intressant att tolka.

Om Socialisternas borgmästare Anne Hidalgo väljs om för ännu en sexårsperiod i Paris är det inte helt oväntat. Länge har hon legat bra till i opinionsundersökningarna. De första åren efter Macrons valseger 2017 såg det inte lika bra ut för henne. Faktum är att Paris är själva centrum för Macrons rörelse. I huvudstaden finns verkligen hans väljare.  De är urbant lagda, har hyggligt med pengar, tror på framsteget och är globala i sitt tänkande. Även parisarna vill nu straffa Macron och vänder sig vänsterut. Även Republikanernas borgmästarkandidat, den högerinriktade Rachida Dati, leder över LREM:s kandidat Agnès Buzyn i opinionsmätningarna. Det ska sägas att Paris i många år lutat åt vänster och faktiskt haft röda borgmästare sedan strax efter millennieskiftet. Hidalgo har också med en markerat grön politik kunnat hålla de gröna ifrån sig och kan alltså på det sättet samla hela vänstern bakom sin kandidatur.

I Marseille har Republikanerna regerat under flera mandatperioder men den nuvarande borgmästaren Jean-Claude Gaudin i ledning för staden sedan 1995. Nu har han fallit för åldersstrecket. Han har ingen naturlig efterträdare och högern är splittrad mellan flera kandidater inför detta val. Däremot har vänstern samlat sig brett och har goda utsikter att vinna.

I Lyon är bilden än mer splittrad. Gérard Collomb som varit socialist i alla år men var en av de första som anslöt sig till Macron ett år före valsegern och blev också inrikesminister under en period. Collomb har mer och mer distanserat sig från Macron och har inför valet på söndag ingått en allians med Republikanernas toppkandidat för att stoppa de gröna som har stor chans att vinna men som  från högerhåll och uppenbarligen också av Collomb uppfattas som alltför vänster och benägen att samarbeta med än mer radikala partier. Ingen vet hur denna högst osäkra andra valomgång slutar men det kan mycket väl bli en delseger för de gröna.

De gröna gjorde ett bra Europaval förra året. Det förvånade mindre. Däremot kan det bli en riktig skräll i årets kommunalval om detta parti plockar några städer på söndag. Det är inga små städer som ligger inom möjlighetens gräns. Toulouse och Strasbourg kan partiet plocka och en del andra halvstora städer också. Och som sagt Lyon.

Coronan har lett till att det inte förekommer någon valrörelse. Sannolikt kommer valdeltagandet dessutom att bli lågt. I första valomgången röstade 44 procent av väljarna. Det kan bli ännu sämre på söndag. Ändå har valet lika stor betydelse som vid tidigare tillfällen. Bara svagare stöd i befolkningen. Republikanerna riskerar att gå dåligt liksom La République en Marche! Nationell samling kan vinna Perpignan men har annars inte mycket att hoppas på. Däremot ser de gröna och delvis också Socialistpartiet fram emot söndagen med viss tillförsikt.

Det blev en första valomgång av det franska kommunalvalet den 15 mars i år. Det skulle ha blivit en andra valomgång en vecka senare. Så säger reglerna. Men redan på söndagen den 15:e var det högst tveksamt om ett val kunde hållas. Tv-bilderna visade hur det spritades på allt och alla i valbyråerna. Funktionärerna bar masker. Och många konstaterade i efterhand att valet aldrig borde ha hållits. President Macron vågade inte ställa in valet när beslut fattades på torsdagen den 12:e. Då hade alla oppositionspartier anklagat presidentens för att hindra en hotande valförlust för sitt eget parti.

Det blev förstås ingen andra valomgång. Söndagen därpå var redan Frankrike inne i karantänen. Nu är det i alla fall dags. På söndag den 28 juni hålls val i cirka 5 000 av de 35 000 kommunerna. De flesta mindre kommuner, som är merparten i landet, har redan fått sina nya kommunstyrelser och borgmästare. Medborgarna i många av de små kommunerna med några hundra invånare är glada att det över huvud taget finns en lista med några personer som är beredda att ta på sig detta ansvar. Men i Paris, Marseille och Lyon med flera större städer är ingenting självklart.

Fransk valprocedur skiljer sig från många andra länders. Det gäller att i varje valkrets (kommun eller del av kommun i de största städerna) ha en segrande lista med en toppkandidat som söker borgmästarposten (le/la maire). I den första valomgången kandiderar i allmänhet ett antal partier med sina listor. Eftersom franskt partipolitiskt liv är mycket stökigare än det svenska är det också vanligt med oberoende kandidater eller grupper som blivit dissidenter och kandiderar också mot sitt eget parti.

Den som får fler än 50 procent av rösterna i den första valomgången blir automatisk vald till borgmästare och därefter fördelas styrelsen på ett proportionellt sätt efter röstetal för de olika listorna. Om ingen borgmästarkandidat och lista får mer än 50 procent av rösterna sker alltså en andra valomgång. De listor som fått mer än 15 procent i den första valomgången kvalificerar sig automatiskt till en andra valomgång. Det går också att under vissa villkor slå ihop flera listor och utmana den eller de listor som fått mer än 15 procent.

Möjligheten att gå ihop och bilda karteller i den andra valomgången har nyttjats i hög grad för att stoppa Nationella fronten ( i dag Nationell samling) från att segra och besätta borgmästarposten i olika kommuner. Det kallas att vidmakthålla “un front républicain”. Alla partier från vänster till höger går samman och kan då slå ut den högerextrema kandidaten med sin nya lista.

Idén med den republikanska fronten har alltmer försvagats. En del högerpolitiker, inte minst i  södra Frankrike, tenderar istället att politiskt närma sig Nationell samling som uppfattas som ett mindre ont än vänstern och att föredra även framför  Macron och hans parti La République en Marche! Flera av kandidaterna som tillhör Nationell samling har också anpassat sig bort från en mer hårdför högerextrem linje och kan inte längre på samma sätt inför väljarna pekas ut som extrema och antirepublikanska.

Nationell samling har trots det  ingen större möjlighet att heller detta år göra nya inbrytningar i kommunerna. Deras väljare tenderade att i högre utsträckning stanna hemma i mars under coronaepidemin. Deras väljare röstar i presidentval men mindre i andra val. Partiet lyckades väl i de kommuner som det erövrade i valet 2014. Borgmästarna blev omvalda redan i den första valomgången vilket måste ses som en framgång i sig. Däremot är utsikterna små att partiet gör särskilt många inbrytningar i kommuner som tidigare styrts av andra partier. Utom en stad där utsikterna är goda. Louis Aliot, tidigare sambo med Marine Le Pen, ligger väl till efter första valomgången för att bli borgmästare i Perpignan, en stad med över 100 000 invånare.

De gröna gjorde vissa insteg kommunalt genom seger i första valomgången i Grenoble. Partiet är inne i en ny framgångsvåg  efter senaste EU-valet. Många tror att partiet håller på att ta över den roll som Socialistpartiet traditionellt haft som motvikt till högern.Det kommer, trots högre procentsiffror i många kommuner, ändå inte att leda till att partiet blir en av de mest dominerande partierna inom kommunalpolitiken. Det råder en viss eftersläpning i kommunalvalen. La République en Marche (Macrons parti) har också svårt att inta den starka roll på lokalplanet som det har på nationell nivå. Istället kan socialisterna som gjorde katastrofval till nationalförsamlingen 2017 fortsatt klara sig ganska bra och det gäller också det gamla stora partiet, Republikanerna.

I nästa blogginlägg ska jag närmare titta på några viktiga städer och göra bedömningar av möjliga valresultat.

President Macron har talat till franska folket igen. Så gör gärna franska statschefer men även deras premiärministrar.Den nuvarande, Edouard Philippe, har gjort det så bra och verkat så övertygande att han vunnit sympatisörer under coonakrisen. Macron däremot står och stampar på samma fläck, en knapp tredjedel av medborgarna tycker att hans senaste tv-tal var övertygande medan 61 procent tyckte motsatsen. Fransmännen tycker att krisen på det stora hela genomförts på ett bra sätt. Det är anmärkningsvärt med tanke på att fransmännen närmast reflexmässigt brukar ogilla det som den politiska makten genomfört.

President Macron och regeringen får naturligtvis rader av kritik av oppositionen och i media. Vänstertidningen Liberation hade följande huvudrubrik efter söndagens presidenttal till nationen: “Macron gratulerar Macron”. Tidningen och många andra kommentatorer tyckte att han var alltför självbelåten i sina ord om hur krisen tacklats av den exekutiva makten.

Det finns mycket att kritisera i hur krisen hanterats. Antalet döda, oförmågan att skydda många av de äldre i samhället. I efterhand finns de kritiker som menar att de stängda skolorna snarare bidragit till negativa konsekvenser som ökad ojämlikhet och, till att många hemarbetande föräldrar inte kunnat arbeta tillräckligt bra samtidigt som de var tvungna att undervisa sina barn. Kritiker har menat att skyddsutrustningen inte funnits i tillräcklig utsträckning och att testerna kommit igång för sent. Kritiken känns igen från anda länder, bland annat från debatten i Sverige.

Nu gäller det framförallt för regeringen att ta itu med ekonomi- och arbetsmarknadsfrågorna. Macron har satsat 460 miljarder euro av offentliga medel för att hålla företagen och medborgarna flytande under coronakrisens gång. Nu vill han och regeringen framför allt stimulera ekonomin. Inga höjda skatter. Företagen ska i så stor utsträckning som möjligt återta produktionen. Tillväxt genom att producera mer, är parollen. Macron vill se att arbetsgivarna och främst det reformistiska facket CFDT ska komma överens om så få uppsägningar som möjligt men lägre löner för att hjulen ska kunna snurra igen. Det lär vara upplagt för nya konflikter på arbetsmarknaden. Fransmännen har visat återhållsamhet under själva krisen men lär inte vara lika benägna att hålla igen på sina lönekrav under de kommande månaderna.

Först ska folk ha semester. Alla hoppas på att kunna njuta av en skön sommar med sol och bad men i respekt för det sociala avståndet. Går det bra finns det vissa förutsättningar för en höst med en gnutta framtidstro. Konflikterna på arbetsmarknaden lurar ändå runt hörnet och får Frankrike en andra våg av smittspridning kan läget bli riktigt besvärligt. Recessionen är garanterat redan ett faktum. Staten har också dragit på sig än större skulder genom sina generösa bidrag under våren. Krisen i Frankrike är långt ifrån över.