Lindbom på franska

I serien om ett nytt politiskt landskap i Frankrike kommer jag nu till den femte och sista delen; om det som jag brukar kalla ytterhögern. Det är ett begrepp som blir alltmer svårt att fylla med ett tydligt innehåll. Högern var tidigare klart uppdelad i två avgränsade delar. Den ena delen var den republikanska högern som hyllade de grundläggande principerna i den franska republiken runt begreppen frihet, jämlikhet och broderskap men inte minst la laïcité, sekularismen och en medborgerlig samling. Den republikanska högern såg sig som en garant för en stabil regim där alla medborgare var delaktiga. Den andra delen var den extrema högern som utmärktes av nationalism i en snävare betydelse och en attityd som präglades av antisystem. Den extrema högern bekämpade i princip alla republikanska partier och rörelser. Den extrema högern hade också en historia tillbaka till andra världskrigets Pétainregim som stod i öppen konflikt med de Gaulle och den motståndsrörelse som innehöll människor från vänster till mer moderat höger.

I dag är inte gränsen inom högern lika uppenbar. Nationell Samling kan betraktas som extremhöger genom sin historia med grundaren Jean-Marie Le Pen. Han var företrädare för ett franskt Algeriet och ledde en rörelse som innehöll aktivister från nazist- och fascisttiden. Under pappan Jean-Maries tid hette partiet Nationella fronten vilket signalerade en front mot de andra partierna. Ordet samling i dagens namn ger väljarna en annan signal. Det var en medveten namnförändring av dottern Marine som visserligen inte är beredd att ingå alltför närgående koalitioner med andra högerpartier men önskar att andra partier gärna ansluter sig till hennes parti.

I den förändring som nu sker inom den politiska debatten med nya perspektiv på olika samhällsfrågor blir det än svårare att upprätthålla gränsdragningen mellan republikansk höger och ytterhöger eller extremhöger. Allt fler politiker företräder i dag en invandringskritisk hållning. Globaliseringsfrågan har fått nya perspektiv med USA:s förändrade hållning till Europa. Det är svårt för den republikanska högern att inte söka stöd hos en lägre medelklass när nu stora delar av den övre medelklassen går mot mitten eller vänsterut. Företrädare för den tidigare republikanska högern måste söka väljarstöd i delvis samma målgrupper som Nationell Samling, det vill säga i folkligare sammanhang.

Ytterhögern består inte bara av Nationell Samling utan även av andra partier, främst Reconquête som leds av Éric Zemmour och hans sambo Sarah Knafo. Knafo har nu deklarerat att hon ställer upp som kandidat i borgmästarvalet i Paris i mars. Reconquête är ett parti som direkt hotar den republikanska högerns, Republikanernas, väljarbas. Detta parti, som ursprungligen kan kopplas tillbaka till presidenter som de Gaulle och Chirac, har en stark tradition i huvudstaden förutom att Socialistpartiet dominerat på den här sidan om millennieskiftet. Reconquêtes ekonomiska politik överensstämmer starkt med Republikanernas. Det finns nyansskillnader i synen på migration och brottslighet – högerväljarnas mest angelägna frågor – men det är bara nyanser. Här finns möjligheter på sikt att dessa båda partier kan samverka och att Reconquête får samma drivande roll som SD i förhållande till Moderaterna i Sverige.

Fransmännen är starkt invandringskritiska och det finns en stor upprördhet över hur brottsligheten framstår som alltmer hotfull, inte minst gällande narkotikahandeln. Partier som Nationell Samling och Reconquête firar nu stora triumfer i kampen mot Mercosur, en kamp som de delar med stora delar av vänstern. Även Macron som i grunden är en stark anhängare av frihandel tvingades häromdagen att rösta nej till förslaget i EU. Trycket i folkopinionen mot Mercosur är mycket stort. Försvaret för det agrara är ett viktigt inslag i en fransk nationell grundsyn

Det är verkligen svårt att sia om hur högern kommer att lanseras i kommande val. Kommunalvalen i mars har sin egen karaktär. Allt beror på lokala omständigheter. Däremot blir det mycket intressant att se hur de olika högerpartierna, tidigare så kallat republikanska och så kallat extrema, kommer att förhålla sig till varandra. Det lär uppstå nya konstellationer. Även en del av Nationell Samlings framstående ledamöter i parlamentet och i ledningen kommer ur den republikanska högern. Partiets kandidat i Paris´borgmästarval, Thierry Mariani, är ett typexempel på det. Han var för övrigt biträdande miljöminister under en period när Nicolas Sarkozy var republikens president.

Det är en vanlig uppfattning att Frankrike 2027 kommer att stå mellan en kandidat med rötterna i den republikanska, demokratiska traditionen och en företrädare för en hållning som är främmande för alla andra partier. För president Macrons mitten och för vänstern upprätthålls den bilden men den övertygar allt färre i väljarkåren. Det är sannolikt att det uppstår samverkan mellan Nationell Samling eller Reconquête och ledande företrädare för Republikanerna och att dessa också leder till vissa valframgångar i nästa val till nationalförsamlingen. Ännu mer troligt är det att exempelvis Marine Le Pen eller Jordan Bardella, om någon av dem finns kvar i en andra och avgörande valomgång i presidentvalet,  får aktivt stöd av den traditionella högern. Det skulle i så falla innebära dödsstöten för den republikanska pakt som under lång tid förenat hela vänstern med mitten och Republikanerna i kamp mot extremhögern. Omfattningen av en sådan politisk förändring kan vi inte förutse. Det kan innebära en radikal politisk omläggning på nationell nivå eller inte. Det får framtiden i så fall utvisa.

Paris har haft några dagar av snöoväder som orsakat trafikkaos – som alltid när det snöar i den franska huvudstaden. Nu invaderas stan istället av traktorer. Bönder som föder upp djur är rasande på frihandelsavtalet Mercosur som omfattar EU å ena sidan och länder i Sydamerika som Brasilien och Argentina. Nu återstår undertecknandet av avtalet men det skjuts ännu på framtiden – några veckor kanske – genom motstånd från främst franska bönder.

Mercosur är en stor stridsfråga i Frankrike men även i länder som Polen och Italien. Kritiken mot detta frihandelsavtal kommer både från vänster och höger. Vänstern ser den som ett hot eftersom miljökraven inte uppfattas vara lika stränga i uppfödningen av djuren på andra sidan Atlanten. Vänstern är också kritisk mot alla former av globalisering, en kritik som den delar med Nationell Samling. Till höger finns också ett försvar för nationell suveränitet som också ökar motståndet mot Mercosur.

Bönderna är en stark opinionsfaktor i Frankrike. De är många och de bidrar med en för landet viktig produktion av nötkött, fjäderfä och även socker. Det är alltså inte bara bönderna som upprörs över avtalet. Det retar stora delar av det franska folket. Frihandel och globalisering är inga populära ord. Macron som kallas globalist av en majoritet fransmän – och det är ett skällsord – måste agera försiktigt för att inte hotas av stora demonstrationer som ytterligare försvagar hans ställning i landet.

I dag på förmiddagen rullade bönder i traktorer in i centrala Paris. Några ställde sig framför nationalförsamlingen Palais Bourbon vid Place de la Concorde. Talmannen, Yaël Braun-Pivet, tog sig ut i folksamlingen men blev utbuad. I den agrara världen är hon avskydd i egenskap av lojal Macronpolitiker.

Bönderna har inte givit upp kampen mot Mercosur. De har ett stort stöd i befolkningen och frågan är nu om Macron och regeringen lyckas justera avtalet ytterligare för att blidka sina politiska motståndare. Konflikten kommer sannolikt att fortsätta ytterligare en period. Ilskan hos bönderna stiger och ingen vet riktigt hur intensiv konflikten blir och vilka medel som båda sidor kommer att välja i kampen.

Världen ser på när Donald Trump agerar allt mer självständigt och egenmäktigt i världspolitiken. Hot följs av konkreta aktioner, nu senast i form av den militära attacken i Venezuela. Ett antal anklagelser om brott riktade mot USA, särskilt en omfattande narkotikahandel, motiverade Trump och hans administration till att fängsla den venezuelanske presidenten Nicolas Maduro som nu står inför domstol i New York. Reaktionerna bland franska politiker är skiftande.

Maduro som tidigare var vice president under den beryktade Hugo Chavez ledning kritiseras föga förvånande av den franska vänstern. Ledaren för Det okuvade Frankrike, Jean-Luc Mélenchon som för övrigt alltid varit en öppen anhängare till Hugo Chavez,, har redan samlat sina skaror till demonstration för ett försvar för folkrätten och ett angrepp på Donald Trumps imperialistiska politik. Samma väg, om än lite mildare i ordvalet,  går Socialistpartiets ledare Olivier Faure.

Mitten är splittrad. Utrikesminister Jean-Noël Barrot lägger mer tonvikt på Trumpadministrationens brott mot folkrätten men konstaterar samtidigt att Maduro har hindrat det venezuelanska folket från att ”utöva sina fundamentala rättigheter”. President Emmanuel Macron lägger däremot tonvikten på att diktaturen i Venezuela kan tvingas till ett sammanbrott och att dess folk kan glädja sig åt det. Han hoppas också att Edmundo Gonzalez Urrutia  nu kan insättas som legalt vald statschef i landet. Denne politiker anses av många internationella bedömare ha vunnit valet 2024 men att valfusk bidrog till att Maduro gavs segern. Västvärlden såg Gonzalez som segrare medan bland andra Kina och Ryssland tvärtom stödde tolkningen att valsegern rättmätigt borde tillfalla Maduro.

Den socialdemokratiske politikern Raphaël Glucksmann, med ambitioner att bli Frankrikes näste president, ”vägrar att gråta tårar över Maduro” men sörjer på samma gång att världen nu går in ett tillstånd där lag dikteras av den som är starkast.

Macrons uttalande stöds av hans tidigare premiärminister Gabriel Attal som menar att regimen i Venezuela är i sådant förfall att den inte kan försvaras. En av ledarna för ytterhögern, Sarah Knafo, ”föredrar en realism som tjänar friheten och försvarar våra intressen än en legalistisk syn som skyddar de bödlar som hotar oss.” Knafo var en av de få franska politiker som stödde Trump i valrörelsen 2024.

Det visar sig slutligen att Marine Le Pen intar en högst modererande hållning i denna fråga. ”Det finns tusen skäl att döma Maduros regim… men att staters suveränitet aldrig kan förhandlas bort.”

Ett nytt år får vi oavsett vi vill eller inte. Frågan är om det är gott. Jag valde rubriken splittrat nytt år för Frankrike. Landet plågas av större problem än Sverige och motsättningarna mellan olika befolkningsgrupper och politiska falanger är också stora.

Jag har i många år i mitt bloggande lutat åt uppfattningen att konflikter och politiska strider kunnat förklarats med fransmännens vanliga beteende att söka strid mer än försoning. Presidenter och regeringar har alltid granskats kritiskt av medborgarna oavsett politisk inriktning. Det förefaller inte längre vara fallet. Nu är splittringen på riktigt.

Det går att räkna upp hur många bekymmer som helst i dagens Frankrike. Inrikespolitiken är ett bekymmer men också vilsenheten kring de internationella frågorna är uppenbar. Macron är inte ensam om att som västeuropeisk ledare famla i sitt förhållande till stormakterna. Trump och Putin i första hand har med sina maktpolitiska utspel visat hur sårbart Europa är. Inte minst gäller det den franska presidenten som dessutom inte har några finansiella muskler i ambitionen att upprusta för att skydda Europa mot Ryssland. Det franska budgetunderskottet har ökat till den grad att han inte längre är trovärdig heller i det avseendet.

Nu är ju fransmännen och deras folkvalda fortfarande mer engagerade i de inrikespolitiska frågorna, främst rörande plånboken. Jag återkommer förstås i senare blogginlägg  till de ändlösa konflikterna mellan partier där ofta de kortsiktigt taktiska övervägandena hos politikerna står i centrum. Landet står utan budget på grund av de långdragna förhandlingarna i parlamentet. Tillväxten är usel. Industripolitiken har gått i stå. Och som sagt, ett gigantiskt budgetunderskott som inte alls verkar minska. Tvärtom.

Nationell Samling kan luta sig tillbaka och konstatera hur det gamla, mittenorienterade Frankrike saknar visioner om framtiden. Och vänstern kan bara delvis ge ett stöd åt det progressiva styret eftersom Det okuvade Frankrike med sin vänsterradikala politik är starkare än någonsin, De gröna mer etablissemangskritiska än tidigare och Socialistpartiet splittrat i en socialdemokratisk  och en mer vänsterradikal falang. Under några år fungerade fortfarande den moraliska retoriken mot ytterhögern. Den fick stöd av väljarna, främst  i den välbeställda medelklassen i storstäderna. Allt eftersom åren går fungerar moralretoriken allt sämre. Brottsligheten ökar fortsatt och det är svårt att hindra folk i allmänhet att dra slutsatser om orsakerna till detta problematiska fenomen. Kanske misslyckas Marine Le Pen eller Jordan Bardella att nå presidentposten 2027 men det kräver först och främst att både mitten och vänstern kan enas om en gemensam presidentkandidat i den andra valomgången.

Splittringen i Frankrike tar allt mer karaktär av en strid mellan två system. Å ena sidan det progressiva Frankrike som formades som reaktion efter naziregimens fall 1945. Å andra sidan en folkligt förankrad nationell höger som utmanar denna åskådning. Det förefaller visserligen som om de högernationella normalt sett tar över Frankrike efter presidentvalet 2027. Om det sker har dock de juridiska instanserna inom den franska staten inte tagit sitt ansvar. Mycket är på gång för att stoppa en valseger för ytterhögern. Marine Le Pen riskerar redan att i ett kommande domstolsbeslut fråntas rätten att ställa upp i presidentvalet. Nya pinsamma affärer för Nationell Samling kommer helt säkert att uppdagas av media och bli till snubbeltråd för hennes parti. Skulle olyckan ändå vara framme och Marine Le Pen eller Jordan Bardella kröns till statschef i den franska republikanska monarkin.finns en annan faktor som lugnar de oroliga. Den omfattande och mäktiga franska statsförvaltningen är i det närmaste totalt fientlig till Nationell Samling. Jag citerar en tidigare minister som redan efter 24 timmar som departementschef konstaterade att de flesta av hans vallöften till sina väljare aldrig kunde förverkligas. Tjänstemännen runt om honom förklarade omedelbart att hans reformförslag var ogenomförbara. Upplysningstidens och de franska revolutionernas Frankrike har många redskap för att – åtminstone för en tid – hindra ett högerradikalt maktövertagande.

I morgon kväll ringer nyårsklockorna och vi går in i ett 2016 som vi vet så lite om. Inget europeiskt folk kan ha undgått hoten mot fred i vår del av världen. Det gäller förstås också fransmännen som dessutom plågats av inrikespolitiska konflikter. För de flesta har 2025 varit ett mörkt år och det ser inte heller särskilt ljust ut för 2026.

Det franska parlamentet har inte lyckats klubba någon budget för nästa år. Låsningarna är påtagliga och oviljan från de flesta partier att lösa upp knutarna och ge landet en ny budget verkar bestå. Politikerna kommer till slut att lyckas. Premiärminister Sébastien Lecornu kommer hitta ett kompromissförslag som går igenom. Även i ett konfliktfyllt land som Frankrike når politikerna fram till en överenskommelse. Det sker dock på bekostnad av att pensionsreformen skjuts upp och att budgetunderskottet ökar ytterligare. Vänstern vill höja vissa skatter och behålla de offentliga utgifterna eller höja dem. Den republikanska högern vill begränsa skattehöjningarna men istället minska på kostnadssidan – spara helt enkelt. Nationell Samlings förslag framstår inte som helt tydliga men närmar sig mer vänstern än den republikanska högern.

Brottsligheten är ett växande problem och den är i hög grad kopplad till de många problemfyllda förorterna med stor andel invandrare och utan anknytning till det franska majoritetssamhället. Flera av de stora landsortsstäderna plågas alltmer av brottslighet som också märks i stadskärnorna. Marseille är svårt plågat av detta fenomen men ett antal andra städer har drabbats i högre utsträckning, som Grenoble, Rennes och Strasbourg. Det går alltid att vifta bort problemen och påstå att de flesta medborgare är hederliga. Det är förstås sant men det är uppenbart att till exempel narkotikahandeln sprids in i områden som tidigare varit förskonade. Bekämpandet av brottsligheten har blivit en alltmer polariserande fråga i Frankrike.

Det gångna året har alltså skärpt motsättningarna mellan olika befolkningsgrupper och höjt tonläget i den politiska debatten. Den politiska ledningen, inbegripet partiernas företrädare i främst nationalförsamlingen, har visat prov på stor oförmåga att lösa den kris som blir alltmer påtaglig i landet. President Macrons popularitetssiffror har sjunkit ner till rekordlåga nivåer. Till och med hans närmaste förtrogna från förr som de tidigare premiärministrarna Édouard Philippe och Gabriel Attal vänder ryggen till honom och söker inget stöd ifrån Elyséepalatset när de nu förbereder sig för att bli nästa president i valet 2027. Politikerföraktet allmänt sett är stort även om några av dem, främst Nationell Samlings ledare, får goda opinionssiffor. Marine Le Pen och hennes kronprins Jordan Bardella är ju också de enda, bortsett från politikerna inom Det okuvade Frankrike på vänsterkanten, som inte prövats i ansvarig ställning.

Emmanuel Macron hade kunnat undvika en del av dessa problem om han inte utlyst nyval till nationalförsamlingen 2024 och därmed tappat en stor del av stödet i kammaren. Frankrike går nu in i ett 2026 utan en politisk ledning med demokratisk förankring. Oppositionen i nationalförsamlingen lägger ständigt ut snubbeltråd för regeringen och det franska folket har totalt tappat förtroendet för sin president.

Det värsta som nu kan hända är en eskalerande konflikt mellan delar av befolkningen och den politiska makten och samtidigt en total låsning mellan president, regering och partier på den nationella nivån. Risken är stor att den kris som fördjupades under 2024 nu bryter ut i någon form av öppen revolt. Den som är mer optimistiskt lagd kan hoppas på att medborgarna bidar sin tid och ger uttryck för folkviljan i presidentval och val till nationalförsamlingen om 17-18 månader. Jag är i det här avseendet mer optimistisk men jag vet också att resultaten av valen 2027 kan skapa nya nationella kriser.

Under 2026 kommer ett viktigt val att genomföras, nämligen till kommunerna. Dessa val genomförs under två söndagar, den 15 och 22 mars. Det blir en värdemätare på hur partiernas ställning är i landet. Jag återkommer med analyser kring dessa val under början av nästa år.