Lindbom på franska

Det har varit ett märkligt år 2020. Detta konstaterande gör väl alla. Inget originellt alltså att påstå det. Frankrike tillhör de europeiska länder som varit mest drabbat. Två vågor av corona och en ekonomi som sviktar.

En kris av den omfattningen som pandemin inneburit har skapat en annan form av politisk debatt. Fokus har riktats i än högre grad mot den sittande majoriteten och främst mot presidenten. Borde inte det ha vitaliserat debatten? Borde inte oppositionen varit än mer motiverad att kritisera den politiska ledningens beslut? Härvidlag påminner Frankrike om Sverige. Det har aldrig talats om borgfred men tonläget har ändå varit förhållandevis nedskruvat om man jämför med andra kriser i landet under de senaste åren. Debatten om arbetsrätten var intensiv och sårig, först under Francois Hollandes sista år vid makten och sedan under Emmanuel Macrons första år som president. Det rådde också stora motsättningar mellan regering och opposition kring gula västarna och våldsamheterna på gator och torg under året före covid-19-utbrottet. Pandemin var förstås inte regeringens fel men den kunde ju ha anklagats för bristande ledningsförmåga. Visst har det funnits kritik men inte i den omfattning som hade kunnat förväntas. Sannolikt insåg oppositionen att de flesta medborgare inordnade sig under de regler som president och regering utfärdade. “Oj, vad disciplinerade vi har varit under pandemin”, har jag hört många säga under de här månaderna och inte utan stolthet i rösten.

De politiska partierna har haft svårt att driva andra frågor. Det råder en form av stiltje i debatten. Ett förlorat år när det gäller både reflektion och reformförslag. Ett kommunalval har genomförts under 2020 med en första valomgång som planerat i mars och en uppskjuten andra valomgång i juni. Det gav vissa signaler om delvis nya preferenser i valmanskåren. De gröna gjorde framsteg och knep borgmästarplatserna i några större städer. Ändå innebär alltid valen som hålls mellan presidentvalen  en möjlighet för väljarna att protestera mot den politiska majoriteten i Paris. Och debatterna före själva valdagarna var bleka, särskilt av naturliga skäl den som föregick den andra omgången, mitt under krisen.

Pandemin skulle möjligen ha kunnat ge nya politikerämnen en chans att träda fram och visa tecken på statsmannaskap. Så har inte varit fallet. Edouard Philippe var premiärminister under den första vågen och han fick höga popularitetssiffror när han blev utbytt i somras. Men han kommer inte att kunna utmana Macron inför nästa presidentval och någon annan roll större än premiärministerns finns ju inte att sikta mot. Den nye premiärministern Jean Castex är mer av en tjänsteman än politiker i sin framtoning. Han har som uppdrag att kratta i manegen för sin president så att denne kan ägna sig åt valrörelsen för omval 2022.

Oppositionen har bekymmer. Vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon har redan deklarerat att han ställer upp för ännu ett presidentval men han lär ha lika små möjligheter att vinna denna gång som de två tidigare. Socialisterna kan sätta visst hopp till borgmästaren i Paris, Anne Hidalgo men hon har heller inte framträtt med någon särskild ljusglans under 2020. Republikanerna letar fortfarande efter en lika karismatisk ledare som Nicolas Sarkozy och det börjar bli ont om tid nu. Ingen har den lyskraft som behövs. Ingen har under 2020 stigit fram som en värdig motståndare till Emmanuel Macron.

Detsamma gäller Nationell samling. Marine Le Pen tycks fortfarande ha greppet om sitt parti men har inte lyckats bryta in i nya väljargrupper under detta år. Pandemin har inte hjälpt henne. Inte ens debatten om islamismen som Macron drog igång under hösten har givit henne några poäng. Hon skäller och hon slamrar men ingen bryr sig riktigt längre. Hennes systerdotter Marion Maréchal känns som en möjlig utmanare men denna kvinna är nog tillräckligt klok att vänta ett tag till. När moster Marine definitivt går på tomgång kan hon om några år stiga fram som extremhögerns ledare.

Ett magert politiskt 2020 i Frankrike kan jag konstatera. Det var nog ändå ett undantag. I detta politiserade land kommer debatten garanterat igång igen. När folk får ta av sig munskydden och börja kindpussas igen kommer också de politiska samtalen och grälen att ta fart. I nationalförsamlingen, i media och vid kaféernas bardiskar.

Detta inlägg är speciellt i en mening. Det är det tusende i ordningen sedan jag började blogga i februari 2009. Någon mening med det kan jag väl ändå se. Det är i alla fall roligt att se tillbaka på snart tolv år med kontinuerligt framställda texter om Frankrike.

Frankrike är ett land som berör många svenskar och jag tänkte på det viset när jag började att blogga. Ändå hade jag i huvudsak fel. Eller rättare sagt; de sidor av landet som främst intresserar mig är inte de sidor som intresserar flertalet frankofila svenskar. Ingen kan greppa ett främmande land i sin totalitet. Det gäller att välja ut en liten, speciell del av detta lands folk, kultur och identitet. Frankrike handlar för de flesta om mat och dryck, mode och design och Paris som turiststad. Det finns också ett visst intresse för vissa historiska företeelser och platser, för en och annan författare, kompositör eller konstnär.

Jag har vid några tillfällen hamnat i tidningsintervjuer där jag berättat om restauranger och turistmål i Paris. Det har väckt stort intresse. De matställen jag rekommenderat har besökts av många svenskar, långt över ett år efter artikelns publicering. Alltid med tidningsurklippet i handen har de stigit in i den av mig rekommenderade restaurangen. Krögarna har bekräftat detta. Det gör mig glad. Jag har en bakgrund som reseledare och guidat många grupper i Paris. Det är en fantastisk känsla att visa svenskar sina egna smultronställen i Paris.

Nu fick jag dock för mig redan i starten av bloggen 2009 att den i första hand skulle handla om fransk politik. Det är ett ämne för en mycket begränsad skara svenskar. Tänk om jag haft en blogg om USA:s politik istället. Vilken framgång för bloggen, tänker jag förmätet. Lite sant är det nog om jag nu kunnat hitta någon originell vinkel på Trump som inte alla journalister i svensk dagspress och andra media redan hittat. Jag hade fått svår konkurrens om uppmärksamheten. Ändå är det så, visar forskning i kommunikation, att var och en av tio butiker på samma gata med samma varor säljer mer än en ensam butik på den gatan. Mångfalden föder ökad konsumtion. Det gäller också mediala ämnen.

Fransk politik är okänd. Få svenskar vet till exempel vad den nuvarande premiärministern heter. Det är svårt att uppväcka ett större intresse för ett sammanhang där grundkunskaperna är så svaga. Det går att visa bilder på demonstranter som drabbar samman med polis och säga något kort om orsakerna, helst information som stämmer med mottagarnas egen grundade tolkning av situationen. Eller rapportera om ett presidentval som många kan relatera till det egna landets eller USA:s demokratiska val. Det finns något bekant över politiker och partier och politiska gräl även om det handlar om Frankrike.

Jag har strävat vidare med min blogg trots att den år efter år lockar samma antal läsare. Hellre dock ett tusental läsare per månad som bryr sig om innehållet än tiotusen om dagen som inte stimuleras att tänka vidare efter att ha läst det aktuella inlägget.

En blogg om fransk politik fyller säkert ett behov i mer kvalitativ mening. Jag är övertygad om det. Det ligger också ett värde i att motverka en total medial fokusering på USA. Europa ligger närmare och Sverige är en del av Europa. Länder som Tyskland, Frankrike och Italien spelar en stor historisk roll för vårt land. Vi hade varit barbarer utan dessa länders samhälleliga påverkan under de senaste århundradena.

Jag fortsätter alltså att skriva om  fransk politik och områden som gränsar till det ämnet. Jag lovar inte ytterligare tusen blogginlägg men några hundra till hoppas jag kunna producera. Möjligen lite mindre dagsaktuella än de första jag skrev. Lite mer reflekterande över hur detta mittens rike i Europa förändras. Så mycket händer just nu kring den franska identiteten. Laïcitédebatten har fått ny kraft. De nationella och nationalistiska perspektiven stärker sin position. Frankrikes syn på sig själv som stormakt och ledande makt inom EU bör granskas mer. Efter förmåga ska jag försöka se och iaktta och försöka förstå vart Frankrike är på väg. Det blir en spännande resa i tiden. Kanske är det så att jag faktiskt kan skriva även om antalet läsare skulle krympa. Jag lär mig något själv i alla fall av att formulera mina blogginlägg.

Till slut: jag inser medan jag skriver det tusende blogginlägget att det faktiskt lackar mot jul. Redan i morgon kommer tomten, i mitt fall via zoom. God jul!

Den svenska coronakommissionen har som bekant lämnat sitt första delbetänkande kring svenska regeringars och myndigheters sätt att sköta pandemin på olika områden. Detta har säkert uppmärksammats på många håll utomlands.  Den mest respekterade och seriösa dagstidningen i Frankrike. Le Monde, toppar sin nätupplags i dag den 17 december på förmiddagen med en längre rapport från sin Sverigekorrespondent Anne-Francoise Hivert. Det är en bister läsning.

Det är lätt att leva i sin egen bubbla i sitt eget land. Det gäller inte minst hur vi i Sverige uppfattar ansvarsfrågan. Det blir så tydligt hur många av oss svenskar spontant undviker att utkräva ansvar från den politiska ledningen men att vi också har föreställningar om vårt eget lands förträfflighet när det gäller att klokt och sansat och tillförlitligt lösa landets problem. Det gäller inte minst oss själva om vanliga medborgare men också regering och myndigheter. Ett land som ser sig själv som höjden av förnuft och måttfullt klokskap kan inte göra fel vad än siffrorna och verkligheten visar.

Anne-Francoise Hivert på Le Monde ser på oss från ett utomstående perspektiv när hon i slutet av artikeln konstaterar att äntligen nästa år den 15 mars kommer den pandemilag att träda i kraft och att Sverige först då kan stänga restauranger och butiker. Hivert verkar inte heller riktigt tro att rekommendationer räcker, inte ens i Sverige, men konstaterar också att regeringen i höst genomfört skarpare inskränkningar som den ändå verkar tro på. Restaurangerna tvingas sluta sälja alkoholhaltiga drycker efter klockan 22 på kvällarna och stänga kort senare.

Sverige har alltså inte satt en lag i verket förrän ett år efter virusutbrottet, kan Le Mondes korrespondent konstatera i sin artikel och vrider runt kniven i köttet på oss svenskar när hon citerar Stockholms sjukhusdirektörs beskrivning av läget i huvudstaden och rapporterar om bristen på sjukhuspersonal och några av de påpekanden som coronakommissionen fört fram kring bland annat bristerna i äldreomsorgen.

Det är en bild av ett lands politiska ledning som haft en dålig förberedelse för en pandemi och sedan av olika skäl och på olika sätt velat gå sin egen väg och vägrat vidta åtgärder som i de allra flesta länder varit normala. Om det ändå funnes siffror som styrker att vi klarat oss åtminstone lika dåligt som i andra länder. Det har ju också varit ett mantra som vi hört under pandemins gång. Ann-Francoise Hivert noterar att antalet smittade i Sverige för närvarande är 739 fall per 100 000 invånare mot Frankrikes 236. Vår bild är snarare att läget är mycket värre i Frankrike där folk har tvingats hålla sig inne stora delar av dagarna och haft utegångsförbud på nätterna. Och vi har tyckt synd om alla franska barn som tvingats gå omkring med munskydd i skolan. Uppenbarligen har de vidtagna åtgärderna haft viss effekt. Sverige däremot är enligt Hivert det femte mest drabbade landet i Europa för närvarande.

Fransmän jag talat med under detta pandemiår har ju hela tiden haft svårt att förstå den svenska så kallade strategin. Möjligen kommer det mest obegripliga för icke-svenska iakttagare i framtiden att vara hur hanteringen av coronaepidemin rönt så lite kritik som den gjort i det egna landet. Jag tror inte det har gått upp för fransmännen. De svenska medborgarna är väl, tänker de, lika misstänksamma mot makten som vi är. Jag   – med fransk-svenska ögon – har konstaterat hur förtroendet för den egna överheten i Sverige är så grundmurat i så stora delar av befolkningen att det inte heller lockar oppositionen att ifrågasätta och utmana den sittande regeringens och myndigheternas tankesätt och beslut. Det är alltför riskabelt för oppositionen att underkänna en politik som talar om det förnuftiga folket. Det ska mycket mod till för att ifrågasätta en politisk majoritet som lutar sig mot befolkningens förväntade ansvarskänsla. I efterhand är det så dags för oppositionen att säga att regeringen gjorde fel. Och ingen tar heller ansvar när dödssiffrorna stiger. Den svenska offentligheten är ju så raffinerat organiserad att ingen har det yttersta ansvaret. Inte regeringen, inte myndigheterna, inte regionerna, inte kommunerna. Alla på en gång och samtidigt ingen fullt ut.

Le Monde har nu avslöjat allvarliga brister i svensk offentlighet. Vår svenska tro på vår egen förnuftighet och vetenskaplighet kan vi möjligen fortsätta att tro på. Men det lär bli svårare i framtiden att upprätthålla en internationell uppfattning om Sverige som en eftersträvansvärd modell. Det är synd om UD som ständigt kämpar med att putsa på en god Sverigebild i världen. Le Mondes Sverigekorrespondent är en av alla som tillsammans bidrar till att med goda argument förfula den bilden utomlands.

Detta år har sannerligen inte gjort någon glad. Emmanuel Macron allra minst. När han om några veckor kommer att se tillbaka på 2020 i sitt traditionella nyårstal lär han få svårt att beskriva de framsteg, de reformer som han trodde sig ha kunnat genomföra. Två vågor – kriser – orsakade av covid -19 är nog det som fransmännen kommer ihåg av året och att dölja det lär bli svårt. Det är frågan om han ens kan ingjuta mod och hopp hos medborgarna för 2021. Även pessimisterna i våras kunde inte föreställa sig det elände som franska folket skulle möta under hösten och nu vintern. Det är som om den ekonomiska krisen som är högst verklig kommer i bakgrunden av de personligt-psykologiska umbäranden som så många upplever för närvarande.

Emmanuel Macron gick till val på ett optimistiskt program om förändring. Han kallade det revolution som också var titeln på hans bok som kom ut till valrörelsen. Han skulle bryta mark med ett program som varken skulle vara vänster eller höger men förnyande och tjäna hela folket.

Av tre och ett halvt år kan han se tillbaka på ett år av viss framgång. Det var under hans första regeringsår. Hans största politiska seger, arbetsrättslagstiftningen, genomfördes då men genom en särskilt paragraf i konstitutionen som tillåter presidenten att genomdriva lagar utan godkännande i parlamentet. Sedan kom affären med hans främsta livvakt som slogs med demonstranter under 1 maj. Därefter följde den ökade kritiken mot hans sätt att regera som en kejsare utan empati för vanligt folk. Det ledde till ett år av ständiga demonstrationer med de gula västarna som lugnade ner sig lagom till utbrottet av coronaviruset…

Macron hade uppenbarligen visst hopp om att att kunna förbereda omvalet 2022 genom att byta premiärminister i somras. Det såg ju lite bättre ut efter den första vågen och presidenten gjorde en partiell regeringsombildning. Han bytte premiärminister till Jean Castex som garanterat inte skulle ta för mycket plats i media som den tidigare premiärministern Edouard Philippe. Macron bytte också inrikesminister för att visa sig tuffare i kampen mot terrorism och brottslighet. Han har inte haft rykte om sig att vara tillräckligt  hård i dessa frågor men nu valde han den tidigare skatteministern Gérald Darmanin till posten som högsta chef för bland annat polisen. I Frankrike saknas den typ av förbud mot ministerstyre som vi har i Sverige.

Dessa båda val har inte varit lyckade. Castex ser mest olycklig ut när han nu ska försöka kommunicera budskap om coronakrisens djup och åtgärder för att komma ur krisen. Darmanin kan säkert inte lastas för de terrordåd som utförts men möjligen för det polisvåld som förekommit. I varje fall har inte valet av ny inrikesminister gjort den politiska situationen lättare för Macron. Hans egna lagförslag om kamp mot islamismen, eller separatismen som han föredrar att kalla det, har han delvis tvingats dra tillbaka. Det rör sig främst om ett förslag att förbjuda filmning av polisingripanden vid tumult i samband med gripanden av personer, också vid demonstrationer. Förslaget har nu mildrats. Macron står mellan två hållningar som hörs i debatten. Den ena sidan kritiserar staten för alltför hård repression. Den andra sidan menar att staten gör för lite för att stoppa terrorismen och brottsligheten och att det då bara handlar om så kallade “hårda tag”.

Nu har Macron bara knappt arton månader till nästa val att försöka hitta en profil som övertygar väljarna om att rösta på honom igen. Han har inga dåliga opinionssiffror med tanke på alla problem som han stött på. Men hans insatser för att utveckla Frankrike har inte varit alltför imponerande. Givet alla kriser är det förståeligt men han har också brustit i förmågan att ena landet vilket hans ambition var inför valet 2017. Han har nog försökt men alltför många väljare anser att han är mer av en president om splittrar folket än enar det.