Två huvudaktörer i den franska politiken
Två huvudaktörer i den franska politiken 150 150 Tomas Lindbom

Alla som följer den franska politiken väntar på ett oväder som ska dra in över landet. Än så länge är det relativt lugnt men stillheten är alltid bedräglig  när det handlar om spelet om makten. Och det är sällan bara ett spel. Det finns något obarmhärtigt våldsamt över de strider som varje vinter utspelas mellan regering och opposition, mellan regering och de olika intresseorganisationerna på arbetsmarknaden och mellan makten i Paris och oppositionella i olika skepnader runt om i landet.

Den stora kraftmätningen förra året stod mellan Macron och hans regering å ena sidan och de gula västarna å den andra. Många målade upp bilden av en våldsam strid mellan fattig och rik. Fransk politik handlar i ock för sig alltid om det. Förra året var det emellertid inte de fackliga organisationerna som stod för motståndet mot regeringen och presidenten. Folkligheten saknade en tydlig profil som kunde härledas från en politisk eller facklig rörelse. De gula västarna var i den meningen anarkistisk. De ställde krav på sänkt bensinskatt och en omfördelning av skattesystemet i rättvisare riktning. Men främst handlade det om ett vrål av indignation mot det franska klassamhället. Macron kallades ständigt för en president för de allra rikaste och kraven på hans avgång var dominerande bland slagorden under demonstrationerna.

De fackliga organisationerna förmådde aldrig ta över de gula västarna och styra denna rörelse i sin riktning. Lika fåfänga var den yttersta vänsterns försök att slå mynt av denna folkliga vrede. Tvärtom tappade Det okuvade Frankrike med sin ledare Jean-Luc Mélenchon en stor del av det inflytande det skaffat sig första året efter president- och parlamentsvalen 2017.

Emmanuel Macron må verka hotad av en stark folklig opposition och risken är överhängande att nya strejker och demonstrationer i vinter kommer att kullkasta en del av de reformförslag som han vill driva igenom, bland annat förändringarna i pensionssystemet. Ändå finns där ingen verklig politisk opposition i nationalförsamlingen. Denna opposition är splittrad på en numerärt sätt svag extremhöger, en splittrad höger och en svag vänster. Framförallt kan ju inte dessa oppositionspartier samverka för att fälla regeringen. Frankrike tillämpar nämligen majoritetsval till parlamentet vilket ger stor fördel för det parti som är störst eller stöder den valde presidenten. Republiken på väg har bara stöd av max 30 procent av befolkningen men har en majoritet av ledamöter i nationalförsamlingen. Marine Le Pens parti, Nationell samling, har ett drygt tiotal ledamöter i nationalförsamlingen trots att partiet nästan är lika stort som Macrons parti.

Det är ändå uppenbart att den rent partipolitiska striden står mellan Macrons och Le Pens rörelser. Dessa motpoler dominerar debatten. Macron ser Le Pen som sin huvudfiende och vice versa. Marine Le Pen har lyckats att göra sitt parti till det folkliga partiet och Macron tvingas uppleva att de flesta väljare ser honom och hans parti som de välbeställdas och etablissemangets företrädare. Det är förstås en vinklad beskrivning av verkligheten. Marine Le Pen har fördelen av att kunna räkna med  stöd för sin nidbild av Macron av samtliga andra partier, av de fackliga organisationerna och av de gula västarna. Alla trummar på om Macrons liberala politik som öppnar gränserna och hotar de vanliga fransmännens välfärd. Alla beskriver honom som en globalist och en globalist är i varje fall i Frankrike detsamma som antifolklig.

Vinner då Nationell samling med sin folkliga framtoning över Macron? Nja, så enkelt är det förstås inte. I kommunalvalen som infaller i mars nästa år kan Nationell samling som bäst besätta ett par hundra borgmästarposter men i de allra flesta fall i små kommuner. Människor har inte tillräcklig tillit till detta parti. Och detsamma gäller förmodligen nästa presidentval. Osvuret är bäst men förmodligen kommer Marine Le Pen inte lyckas att få de drygt 50 procent i en andra valomgång som krävs. Hon får det ivarje fall  inte mot Emmanuel Macron. Så ser det ut i dag. Men en sak är säker. Nationell samling är Frankrikes näst starkaste partipolitiska kraft och kan i alla fall utöva en stark indirekt påverkan på samhällsutvecklingen.

Pensionsreformen öppnar för nya samhällskonflikter
Pensionsreformen öppnar för nya samhällskonflikter 150 150 Tomas Lindbom

Premiärminister Edouard Philippe har nu i veckan lovat att genomföra en omfattande dialog kring den annalkande pensionsreformen i Frankrike. Han vill förhandla med parterna på arbetsmarknaden och med medborgarna genom en samhällsdialog liknande den som genomfördes i vintras efter de gula västarnas demonstrationer. Ingenting är så laddat i Frankrike som pensionsfrågan. Den omfattar alla och den engagerar också dem som i dag är i början av sina vuxenliv. Vi står säkert inför långa och smärtsamma konflikter på arbetsmarknaden med strejker som kommer att störa vardagslivet för de flesta fransmän.

Nuvarande ordning runt pensionerna kan ses som ett lapptäcke. Det förekommer i dag 42 olika modeller. Inom delar av den statliga sektorn har människor mycket goda villkor. Det finns de som kan gå i pension så tidigt som vid 51 års ålder. Generellt är pensionsvillkoren fördelaktigare för anställda inom den offentliga sektorn. Orättvist, säger de som har sämre villkor men de har i decennier fått böja sig för att andra grupper förhandlat fram bättre villkor. Nu riskerar de offentliganställda att få märkbart sämre villkor om regeringen går på den statliga utredningens förslag om en gemensam modell som sätter pensionsgränsen vid 64 år.

Det lär inte bli en så radikal reform som utredningen föreslår . Det finns inga politiska möjligheter att genomdriva den. Inte heller en ordning som bygger på hur många år som en anställd betalat in pensionspengar. Det är den modell som President Emmanuel Macron verkar föredra. De fackliga organisationerna är fortfarande tillräckligt starka på den offentliga sidan för att – säkert med betydande framgång – blockera försämringar för deras grupper. Och organisationer som CGT och FO, lärarförbundet med flera kommer inte att dra sig för att ta ut grupper av sina medlemmar i strejker som blir märkbara för landet; transporterna, sjukhusen, skolorna.

Oron på arbetsmarknaden har redan börjat märkas. Igår stod flera tunnelbanelinjer stilla liksom pendeltågen i Parisregionen. Blockeringen av transporterna var mer omfattande än normalt. Akutsjukvården är i  partiell strejk sedan länge. Rader av andra samhällsgrupper som ser sig förfördelade står nu på rad för att strejka.

Alla minns 1995 när Alain Juppé försökte genomföra en pensionsreform. Han fick ge upp. Det är mycket möjligt att så sker även denna gång. Reformen som kommer att bära Macrons signum har ambitionen att vara än mer radikal än någon reform under decennier.

Det finns en logik i alla konflikter på den franska arbetsmarknaden. I grunden är arbetstagarna, särskilt den klassiska arbetarklassen, i grunden djupt misstrogen mot den politiska makten. Klassisk socialism lever i det avseendet kvar men sammanbunden med en annan motsättning; den mellan elit och folk och den mellan stad och land. Marine Le Pen och hennes parti är långt ifrån socialister men deras hat mot etablissemanget förenas här med traditionell socialistisk vänster. Alla som slöt upp i leden med de gula västarna förra vintern känner ett gemensamt främlingskap mot all överhet och mot Paris. Varenda reform som försvagar tillvaron för vanligt folk leder till uppror. Och alla stöttar varandra mot president och regering, från lokförare till advokater. De privatanställda skulle möjligen kunna kräva att få förbättringar av pensionen genom en högre rättvisa mellan yrkesgrupper men så sker förstås inte. Alla vänder ilskan mot den politiska makten och alla kräver att få behålla de villkor som de uppnått i förfluten tid.

Det är möjligt att regeringen genom dialog och en viss anpassning av sina kommande lagförslag kan undvika ett totalt samhällskaos. Det kommer ändå inte att bli lätt. Denna regering och dess president kommer att möta hårdföra förhandlare från facken men kanske framförallt ett raseri från vanliga människor som kommer att strejka och demonstrera och lamslå delar av samhällsapparaten. Och med de gula västarna och med de autonoma våldsgrupperna kan situationen bli än mer problematisk. Allt pekar på en ny het höst och vinter för Macron och hans politiska regim.

Macron agerar på världspolitikens scen
Macron agerar på världspolitikens scen 150 150 Tomas Lindbom

Det råder ingen tvekan om att President Emmanuel Macron agerar mer aktivt på världspolitikens scen än sin företrädare Francois Hollande. Nu var Hollande en av svagare presidenterna Frankrike haft under den femte republiken, det vill säga sedan General de Gaulle skrev om konstitutionen och blev denna republiks förste president 1958. Ändå är det nu så tydligt hur Macron i ett läge när Europa saknar någon annan jämbördig ledare tar för sig på det utrikespolitiska området.

Det senaste exemplet är hur Macron på diplomatisk väg försöker närma sig Ryssland. I dagarna träffar Frankrikes utrikes- och försvarsministrar sina kollegor i Moskva. Det blir ett viktigt möte där den franske utrikesministern Le Drian uttryckes saken på ett tydligt sätt: Det gäller att närma Ryssland till Europa. Macron och hans ledning betonar alltså inte relationen mellan de båda länderna i första hand utan mellan Europa och Ryssland.

Macron har starka ambitioner att leda ett Västeuropa som präglas av de liberala värderingar som denna kontinent stått för efter andra världskriget men som skakas betänkligt sedan några år tillbaka.

Det handlar också om andra strategiska frågor än att bara närma Ryssland till Europa av handelsmässiga skäl. Det handlar om att inte tappa Ryssland till Kina. Det ger också Europa en ökad styrka mot USA som många har oroliga tankar kring under Trumps era. Vad händer med mellanöstern och de handelspolitiska relationerna med Iran. Och kärnvapenavtalen som Trump rev sönder och där nu Iran hotar att påbörja upprustning igen.

Det är självklart så att Macron inte föredrar Ryssland politiskt sett gentemot USA: Det här rör sig om realpolitik. Macron förefaller agera som Putin eller Trump. Det har föga med idealism att göra. Det råder också som franska kommentatorer betonar en viss tveksamhet i franska diplomatiska kretsar kring detta utspel med en utsträckt hand mot Moskva. För många är ändå grunddraget i västeuropeisk politik att hålla USA som den viktigaste bundsförvanten. Om detta ställningstagande ruckas genom de nya kontakterna med Moskva är för tidigt att säga. Det behövs trots allt bara en justering av den amerikanska utrikespolitiken för att Macron ska skruva sin politik i en annan riktning.

Macron har ändå efter sommaren gjort en rad intressanta drag på det geopolitiska schackbrädet. Mötet med Putin i hans sommarresidens, inbjudan av Irans utrikesminister under G7-mötet i Birarritz. Och nu mötet på hög nivå mellan Rysslands och Frankrikes utrikesministrar och försvarsministrar i Moskva. Det finns anledning att följa utvecklingen med Macron som aktör på den internationella scenen.

Pensionsreformen en laddad fråga i Frankrike
Pensionsreformen en laddad fråga i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

President Emmanuel Macron vill gärna bli den president som slutligen löser pensionsfrågan i Frankrike. I trettio år har den väntat på en lösning. Frågan är om den nuvarande presidenten lyckas där hans föregångare misslyckats. Om reformen skall bygga på antal år som pensionären betalat in avgifter eller på pensionärens ålder är frågan.

Sverige har sedan länge en genomgripande pensionsreform som i politisk enighet skapade ett system för mer realistiska men också sämre pensionsvillkor för de flesta medborgare. Och ett system som väldigt tydligt talar om att börsutvecklingen spelar roll för pensionens storlek, Aktier är ett främmande ord för de flesta fransmän. De förväntar sig att staten ger dem en god pension efter ett slitsamt liv. Punkt och slut. Missnöjet lurar inför varje beslut från president och regering. Eftersom det nuvarande systemet liknar ett lapptäcke – det gör nästan alla offentliga trygghetssystem liksom skattelagstiftningen i Frankrike – lär det bli ett oväsen när president och regering sätter ner foten.

En särskild utredare presenterade för ett halvår sedan ett förslag till lösning. Han förordade för det första att de 42 olika pensionssystem som finns för närvarande ska ersättas av ett enda. Ett positivt förslag som alla applåderade tills en del grupper upptäckte att just de skulle förlora på det. Han föreslog också att höja åldern för rätten att ta ut full pension till 64 år. De flesta tar i dag ut sin fulla pension kring 62 år. Det är naturligtvis också negativt, i det här fallet för nästan alla.

Macron har hela tiden varit inne på en annan linje. Han vill att pensionens storlek för var och en ska utgå från hur många år varje person betalat in sin pension och hur mycket. Det låter rättvist särskilt som fransmännen är vana att tänka i de banorna men med ett system som i dag är mer komplicerat. Jag påminner om de 42 olika pensionsmodellerna. Det sägs att Macron också vill närma sig särskilt CFDT som är den reformistiska fackliga organisationen och som rimligen är mer lockad av flera särlösningar och i likhet med andra fackliga organisationer främst värnar om de offentliganställda. De senare är i högre grad  fackanslutna jämfört med de privatanställda.

Hur utredare och Macron än vänder och vrider på sina modeller kommer vissa grupper att dra nitlotter. Det gäller bland annat lärarna och vissa inom sjukvården. Det är ofta de offentliganställda som förlorar på nya lösningar eftersom de i allmänhet haft det bättre än sina bröder och systrar inom den privata sektorn. Lärarna är dessutom involverade i en annan strid; om reformering av skolan med bland annat en ny ordning på gymnasiet. För lärarna finns det alltså flera regeringsförslag att vara motståndare till.

Pensionsfrågan är så laddad därför att den berör alla. Ingen sitter bredvid, på läktaren, och tittar på. Alla bevakar sina intressen. Och pensionen är inte för fransmännen en ersättning vars storlek beror av landets ekonomi. Pensionen är en rättighet för alla medborgare och bör därför vara väl tilltagen sett till pengar.

President Macron har ännu inte bestämt sig för vilken linje han ska förorda. Och det finns skäl att tro att det nya systemet inte blir fullt så enkelt som alla hoppats på. Det går att säga att lapptäcket ska rivas sönder och en gemensam ordning för alla ska upprättas. Det är svårare att genomföra det.

Macron bland de sju i Biarritz
Macron bland de sju i Biarritz 150 150 Tomas Lindbom

President Emmanuel Macron stod som värd för G7 som hölls i helgen i franska Biarritz. Det var inte annat att vänta än att den dynamiske franske statschefen tog initiativ och utnyttjade det mediala strålkastarljus som riktades mot honom under dessa dagar. Utspel mot den brasilianska presidenten Jair Bolsonaro för gränderna i Amazonas, markeringar mot Donald Trump och inte minst inbjudan till en iransk delegation med utrikesministern som helt oväntat flög in för möte med sin franska kollega, Jean-Yves Le Drian.

I franska media har tongångarna varit övervägande välvilliga efter G7-mötet vad gäller bedömningen av Macrons insatser. Frågan är vad en tidning som Le Monde egentligen väntat sig av mötet. Förmodligen inga avgörande genombrott eller gemensamma beslut.  Förväntningarna var lågt ställda och utfallet inte mycket bättre.

Macron hade ett tvåtimmarsmöte med Donald Trump före mötets öppnande och uppenbarligen avlöpte mötet relativt väl trots en del irritation kring handelsfrågorna. Trump meddelade före avresan från Washington att han kunde tänka sig att sätta hårda strafftullar på franskt vin som importeras till USA. Trump var inte heller särskilt förtjust i den iranska utrikesministerns oväntade besök i Biarritz. Trump blev informerad av Macron i förväg och gjorde därför (?) inte heller någon större affär av saken. Så långt som till att träffa den iranska delegationen gick han förstås inte.

Trump var alltså betydligt mer nedtonad än under förra G7-mötet som hölls i Kanada. En enkel förklaring kan sägas vara att Trump inte bedömde detta G7-möte som särskilt viktigt. Han har under hela sin presidentperiod markerat hur han prioriterar bilaterala uppgörelser framför konferenser av denna karaktär. Men han valde att denna gång i liten utsträckning agera på tvärs mot övriga länders ledare. Möjligen kommer han att göra utspel när han kommit hem och börjar twittra igen. Möjligen struntar han helt sonika i att komma på nästa G7-möte.

Ordväxlingen mellan den brasilianska presidenten och hans regering gentemot Macron i frågan om bränderna i brasilianska amazonas var däremot högt uppskruvat. Även Brigitte Macrons utseende blev föremål för hånfulla kommentarer av en ledande brasiliansk politiker. Relationen mellan de två länderna har hunnit försvåras högst märkbart under de senaste dagarna. Den brasilianska statsledningen anser att Macron lägger sig i dess sätt att stoppa bränderna medan Macron menar att Jair Bolsonaro medvetet låter delar av sin skog brinna för att ge utrymme åt jordbruksodlingar. Ett hot mot klimat och miljö, enligt Macron.

G7-mötet ledde knappast till några lösningar på svåra internationella frågor. Det är begripligt. Kina och Ryssland är inte medlemmar i denna grupp av ledande länder där flertalet inte spelar någon avgörande roll i världspolitiken. Europa representeras av fyra länder; Frankrike, Tyskland, Italien och Storbritannien. Så tillkommer Japan och Kanada. Endast USA är en verklig stormakt när de europeiska länderna inbördes är så splittrade. Macron har ambitioner att spela en stormaktsroll men på vilkas uppdrag talar han egentligen? Hans vision om ett starkt EU där Frankrike ska spela huvudrollen stämmer inte med verkligheten.

Om denna blogg

Tomas LindbomFrankrikes betydelse i Europa har ökat efter valet 2017. Emmanuel Macron söker rollen som kontinentens ledare. Det finns därför större anledning än på länge att följa fransk politik. Denna blogg gör det med blickar också mot kultur och allmänt om livsbetingelserna i landet.

Frankofil är jag sedan tjugoårsåldern med täta resor till Frankrike. Fascinerad av landet, människorna och politiken. Presidenten uppträder som en monark. Politiker byter parti och partier byter skepnad och form. Politik är alla fransmäns livsluft och lockar ständigt till samtal, gräl och skratt. Jag blandar mig gärna i den franska politiken och vill dela med mig av allt jag ser och upplever.

Kategorier

Arkiv