Lindbom på franska

Jag minns kvällen den 13 november 2015. Jag hade tillfälligt tagit in på ett hotell i Quartier Latin och gick ut i kvarteret och åt middag. När jag kom hem till hotellrummet och slog på tv:n rullades hela katastrofen upp inför mina ögon. Dagen efter var Paris en död stad. Inte en människa ute på gatorna.

Katastrofen började med terrorattacken utanför Stade de France där en fotbollslandskamp spelades i närvaro av president François Hollande och följdes senare under kvällen av framför allt dödsskjutningarna inne i konsertlokalen Bataclan i östra Paris dit cirka 1 500 personer köpt biljett. Massakern i Bataclan ledde till 90 döda och ett stort antal skadade.

I januari samma år sköts journalister och annan personal till döds i en liknande attack. Den riktades mot satirtidningen Charlie Hebdo, med lokaler i östra Paris. Fler terrorhandlingar följde på dessa under särskilt de närmast följande åren, massakern på människor på Champs Elysées i Nice och halshuggningen av en präst i en kyrka i Normandie.

Detta var en mörk tid i Frankrike. Det var en spektakulär tid. Den här typen av terrorhandlingar gav av naturliga skäl upphov till starka reaktioner. Stora manifestationer i protest mot grymheterna anordnades i Paris och andra franska städer. Efter händelserna på tidningen Charlie Hebdo gick människor med knappar med texten Je suis Charlie. I täten gick 44 företrädare för olika nationer som uttryckte en gemensam front mot terrorismen.

Terroristorganisationen Islamiska staten, eller daech som fransmännen ofta säger, har i dag inte kraften att genomföra den här typen av terrordåd som för tio år sedan. Fransmännen har inte glömt dessa år men oroar sig numera främst för den infiltration som sker genom muslimska stater och organisationer i hjärtat av det franska samhället. Ofta pekar myndigheter på Muslimska brödraskapet vars roll anses betydelsefull för att bygga islamistiska nätverk i kvarter och kommuner runt om i Frankrike. Radikaliseringen i muslimska invandrargrupper, inte minst bland unga, är omvittnad. Det finns en växande klyfta mellan delar av den muslimska befolkningen i Frankrike och de fransmän som levt i landet under flera generationer.

Denna konflikt mellan framförallt delar av den muslimska befolkningen och andra fransmän får också konsekvenser på det politiska planet. Det okuvade Frankrike, landets stora vänsterparti, har i senare val fått röster från över två tredjedelar av de muslimska väljarna. På andra sidan i det politiska landskapet finns Nationell Samling som fångar upp de grupper i samhället som oroar sig för islamiseringen och islamismen. Det är också dessa två partier som är starkast i dag. Ett nyval till nationalförsamlingen inom överskådlig tid skulle främst ge Nationell Samling ett ytterligare lyft och närma sig majoritet i väljarkåren.

Vi minns en mörk tid för åtta till tio år sedan med ett antal blodiga terrordåd. Dagens Frankrike mår ännu sämre än landet gjorde på den tiden. De våldsamheter som nu sker återkommer oftare men är mindre spektakulära i antalet döda och skadade vid varje enskilt tillfälle. Det som skett de senaste åren är ändå mer oroande. Våld och kriminalitet har växt ytterligare på tio år och kan kopplas till sämre ekonomi och en svagare och mer ifrågasatt politisk ledning. Åren med president Macron har inneburit en försvagning av presidentmakten och på senare tid en försvagning också av den lagstiftande församlingens förmåga och respekten för hela den nationella, politiska makten.

Den förre presidenten Nicolas Sarkozy har suttit i fängelset La Santé i södra Paris sedan cirka tre veckor tillbaka. Han dömdes till ett fängelsestraff för att ha medverkat i i en korruptionsaffär 2007 med koppling till Libyens dåvarande ledare Muhammar Khaddafi. Rätten ansåg att det stod klart att Sarkozy genom mellanhänder givit sitt stöd för mutpengar från den libyske ledare till valrörelsearbetet till det franska presidentvalet. Beslutet i dag innebär att Sarkozy nu på eftermiddagen kan åka hem till sin bostad. Där kan han invänta kommande domstolsförhandlingar i en högre instans, inplanerade till februari-mars nästa år.

I samband med domen i oktober beslöts att placera Sarkozy i en isoleringscell i fängelset. Beslutet har väckt delade känslor. Det sker i vissa fall med tunga brottslingar som kan misstänkas lämna landet eller begå nya allvarliga brott. I Sarkozys fall var detta knappast fallet. Kritiska röster har tolkat förfarandet så att domstolens ledamöter önskade se en president i fängelse och att det också kunde motiveras med att den förre presidenten kunde påverka kommande domar på ett olämpligt sätt. Andra menade att domstolen ville visa på total neutralitet visavi dömda brottslingar. En president eller en gängkriminell ska behandlas på samma sätt.

Beslutet i dag som togs av andra domare visar att domslutet för en månad sedan knappast var rimligt. Ingenting har hänt sedan domen föll i oktober. Däremot har uppmärksamheten runt affären stigit. Även i denna fråga, som i så många andra i Frankrike just nu, har politiska överväganden tagit överhanden. Vänstern har sett positivt på domstolens beslut att placera Sarkozy i en fängelsecell. Högern och ytterhögern har misstrott domstolarnas avsikter och sett detta som ett exempel på en politisering av den dömande makten i Frankrike.

Ingen kan med säkerhet säga hur domen i överordnad instans kommer att formuleras. Frias Sarkozy helt vilket skulle vara en sensation eller får han ett straff i linje med domen i första instans, fem års fängelse? Själv förklarar sig Sarkozy vara helt oskyldig. Hans advokater går också på den linjen.

Igår kväll genomfördes en konsert i Parisfilharmonikernas stora sal i norra delen av stan. Dirigent för kvällen var israelen Lahav Shani. Ett antal personer, fyra blev gripna, protesterade genom att tända eldar ifrån sina platser i salongen och provocera fram rökutveckling. Föreställningen genomfördes efter ett par avbrott.

Detta är förstås chockerande. På Le Figaros hemsida finns ett bildklipp på hur eldslågor flammar inte långt från scenen. Obehagligt och farligt för åhörare och musiker. Demonstrationen var kopplad till Gazakriget och målet var att angripa Israel för folkmord. Det finns anledning att misstänka att aktionerna i konserthuset var väl förberedda  och koordinerade. Enligt ett vittne tändes eldar på olika ställen i publiken.

Den radikala fackliga organisationen CGT skrev i ett uttalande före konserten att den inte borde genomföras med mindre än att det från konsertledningens sida gjordes klart att Israel begått folkmord i Gaza. Det skedde inte och demonstrationen kan ses som ett svar på detta. Det ska också sägas att dirigenten själv visserligen är israel men inte själv agerat aktivt för Israels sak i konflikten. Detta enligt uppgifter i Le Figaro.

Lahav Shani bokades av från en föreställning i Belgien i september. Ledningen för festivalen i Gand begärde att Shani skulle ta tydligt avstånd från Israel i kriget i Gaza. Hans svar hade enligt ledningen inte varit tillräckligt tydligt och det framkom att militanta grupper skulle kunna störa festivalen. Av den anledningen valde ledningen att avboka hans medverkan.

Reaktioner mot ledningen för festivalen i Gand har kommit. Bland annat har Tysklands förbundskansler Friedrich Merz händelsen som ett uttryck för antisemitism. Gårdagskvällens upplopp i Parisfilharmonins stora konsertsal lär också bli föremål för upprörda känslor. Inte minst kommer CGT:s uttalande före konserten att bli starkt kritiserat på flera håll. Andra kommer att stödja den fackliga organisationen och istället angripa konsertledningen för att ha genomfört föreställningen.

Hotet mot den halva miljon judar som bor i Frankrike är uppenbart. Kriget i Gaza har spätt på spänningen mellan judar och muslimer i landet. Polariseringen mellan judar och muslimer växer och är en del av många uttryck för den etniskt-kulturella konflikten i landet. Det är naivt att tro att denna motsättning bara handlar om sociala och ekonomiska spänningar. På kort sikt är det ett olösligt problem. En av många konflikter i ett land med såriga relationer och med många problem, också sociala och ekonomiska.

Presidentparet Macron har tagit ledigt över allhelgonahelgen och åkt till Normandie. De brukar göra det för att få lite andrum i det hårda klimat som råder runt Elyséepalatset i Paris. I år har vilodagarna varit särskilt behövliga. Landet saknar en fungerande politisk ledning och det syns också i den senaste väljarmätningen där Emmanuel Macron får stöd av endast 11 procent av befolkningen. Det är rekord. Inte ens François Hollande nådde så långt ner i förtroende när det var som värst under hans mandatperiod.

Fransk politik är i ett stadium av upplösning. Många menar att presidenten som har den avgörande makten i nuvarande konstitution, det som kallas den femte republiken, men inte heller parlamentet har kontroll över läget. De två kamrarna, senaten och nationalförsamlingen, är i konflikt med varandra men måste hitta någon form av samspel kring bland annat budgeten som nu behandlas,  Det brukar lösa sig eftersom nationalförsamlingen enligt konstitutionen har det sista ordet. Det som är värre är att inte ens de tre blocken i nationalförsamlingen som tidigare höll ihop nu klarar av att samverka. Folkfronten med de fyra vänsterpartierna är i total upplösning. Socialistpartiets två ledande politiker drar inte jämnt vilket ytterligare spär på förvirringen. Mittenpartierna som varit Macrons absoluta stöd är i öppet krig med varandra och Macrons partiledare och gruppledare i nationalförsamlingen, Gabriel Attal, revolterar mot sin president. Högerblocket med Republikanerna och Nationell Samling har visserligen aldrig varit samstämmiga men de två ledarna för Republikanerna, partiledaren Bruno Retailleau och gruppledaren i nationalförsamlingen, Laurent Wauquiez hatar varandra. Med en suck brukar alla politiker utanför Nationell Samling konstatera att Marine Le Pen och Jordan Bardella vinner på dessa förgörande gräl och konflikter men ingen tycks kunna undvika att så sker.

Den nuvarande premiärministern Sébastien Lecornu, är den trogna av de trogna i relation till presidenten. Han gör allt som Macron vill. Nu menar den senare att regeringen måste ge upp pensionsreformen som efter stor möda drevs igenom för ett år sedan. På det sättet skulle Socialistpartiet bevekas. Problemet är att socialisterna, stärkta av framgången, nu går vidare med nya krav. Samtidigt morrar Republikanerna vars röster också behövs i den misstroendeomröstning som Nationell Samling och vänsterpartiet Det okuvade Frankrike garanterat kommer att tvinga fram inom kort. Enkelt uttryckt backar Lecornu från principer som hittills varit heliga för den franska mitten. Det gäller inte bara att skjuta upp pensionsreformen till efter presidentvalet 2027 utan att flytta fokus från besparingar i statsbudgeten till nya skatter. Det ger förstås inget gott intryck och försvagar därmed presidentens ställning ytterligare.

Politiska analytiker i Frankrike räknar nu på hur voteringarna kring budgeten och kring en misstroendeomröstning kommer att sluta. Den mycket respekterade politologen Jérôme Jaffré menade häromdagen i en tv-intervju att han var säker på att regeringen kommer att falla och att det då leder till nyval till nationalförsamlingen.

Det allvarliga är att Frankrike saknar en fungerande president för att styra landet inrikespolitiskt och att regeringen är oförmögen att driva igenom budget och andra viktiga reformer i parlamentet. Lecornu har alltså överlåtit åt detta splittrade parlament att genom sina utskott och på andra sätt hitta lösningar som leder till beslut. Även detta fungerar dåligt. Splittringen mellan partierna och inom partierna är för stor.

Över allt hänger som ett damoklessvärd det försvagade statsfinansiella läget. En politisk kris och även en konstitutionell kris kan lösas genom grundlagsändringar och förskjutningar i stödet till olika partier och block i parlamentet genom nyval. Det stora problemet är om tilltron till fransk ekonomi hotas, inte minst genom de internationella långivarna. Ett kanske ännu större problem är om det minskade folkliga förtroendet för den politiska ledningen leder till sociala kriser och upplopp. Krisen finns där redan men de rena upploppen har landet ännu, tack och lov, sluppit. Det finns en punkt när presidenten måste agera för att hindra sådana fördjupande kriser. Nyval till nationalförsamlingen är ett sådant steg. Nyval till presidentämbetet är ett annat.

En kort tid före skandalen på ett hotellrum i New York, våren 2011, när Dominique Strauss-Kahn ertappades i någon form av sexuellt umgänge med en hotellstäderska, sökte han garantier för att inte ha några konkurrenter i Socialistpartiet inför presidentvalet i maj 2012. Han fick dessa garantier utom av en presumtiv motkandidat, François Hollande. När skandalen blev känd hade Hollande ett försprång och blev också partiets kandidat och även nationens president under en mandatperiod.

François Hollande har varit partiet troget sedan 1970-talet. Han suktade efter ministerposter men fick inga. När Lionel Jospin bildade en socialistregering 1997 efter att högerpresidenten Jacques Chirac utlyst nyval fick han istället uppdraget att bli partiets generalsekreterare och sköta dess politiska affärer. Hollande blev besviken då men gavs genom sitt uppdrag stora möjligheter att på lång sikt bygga en stark position i partiet. Hollande satt på posten i elva år.

Ingen trodde riktigt på Hollande som presidentkandidat. Han fick stå i bakgrunden för andra men han bidade sin tid. En man som utvecklade en sällsynt taktisk förmåga. Där andra fastnade i ideologiska eller sakpolitiska eller personorienterade låsningar gled Hollande vidare. Han såg till att alltid befinna sig i mitten av partiet eller i den del som hade störst utsikter att fånga mer väljarstöd. Han gick från en Mitterrandtrogen socialist under sina yngre år till en mer pragmatisk socialdemokrat när tiderna så krävde det.

Tiderna 2012 i presidentvalet mot den sittande presidenten Nicolas Sarkozy krävde att Hollande talade med kluven tunga. Han entusiasmerade sina egna trupper som drömde om en reformistisk antikapitalism och blev lyckliga när han beskrev finansvärlden som hans största fiende. Men han visade också tecken på att vilja privatisera i den statliga apparaten, reformera i pensionsfrågan och luckra upp i arbetsrätten. Han var i många mittenväljares ögon inte en fundamentalistisk socialist utan snarare en klok vänsterpolitiker öppen för mer moderna liberala reformer.

När Hollande bildade regering tog han främst stöd av politiker på partiets högerflygel. Mest uppmärksammat var förstås valet av Emmanuel Macron som ekonomiminister 2014. Med denne kom även socialliberalismen in i kärnan av Hollandes regering. Den skapade samtidigt uppror inom Socialistpartiets vänsterflygel och en rad misslyckanden, bland annat i bekämpningen av arbetslösheten, gjorde Hollande till en förlorare. Han valde att inte söka ett andra mandat som president 2017-22.

François Hollande är inte uträknad inför presidentvalet 2027. Han är idag om möjligt ännu mer slipad som taktiker. Långsamt har han ökat sin makt inom sitt parti. Han går inte fort fram. Han väljer att finnas i bakgrunden men han finns med i spelet. Han sitter åter i nationalförsamlingen. Han har fler och fler omkring sig som kan vara beredda att stödja honom i det kommande presidentvalet. Hans motkandidater i dag i den reformistiska vänstern är Socialistpartiets nuvarande generalsekreterare Olivier Faure och Raphaël Glucksmann som jag beskrev i ett inlägg för någon vecka sedan. Ingen av dem har den erfarenhet och den slughet som Hollande. Faure uppfattas dessutom som alltför vänster för tillräckligt många väljare. Glucksmann är populär i vissa kretsar men är i för hög grad den moderna urbana medelklassens man. Hollande kan uppbåda så mycket mer stöd också i övriga Frankrike och i mindre akademiska kretsar än Glucksmann.

François Hollande kan mycket väl bli näste socialistkandidat men det betyder inte att han blir näste president. Mycket vatten har runnit i Frankrike sedan 2007. Konfliktytorna är delvis andra, språket ett annat. Näste president behöver sannolikt ha en annan profil på en rad områden än vad Hollande rimligtvis kan mejsla ut.