Lindbom på franska

Jean-Marie Le Pen blev den siste framträdande franske politikern som spelade en roll redan under den så kallade fjärde republiken. Han var en av ledarna inom pujadiströrelsen på 1950-talet. Den präglades av ett folkligt småborgerligt uppror mot den politiska makten i Paris och stöddes av 2 miljoner väljare i parlamentsvalet 1954. Le Pen startade därefter Nationella fronten 1972, en sammanslagning av olika högerextrema grupper och med liknande populistiska framtoning; en kamp för så kallat vanligt folk mot etablissemanget. Detta parti ledde han fram till 2011 när hans dotter Marine tog över. Jean-Marie Le Pen var under hela sitt liv en dominerande gestalt i det franska politiska livet. Få, om någon, var så ifrågasatt och hatad men han lyckades också nå politiska framgångar. Den största segern noterade han i presidentvalet 2002 när han lyckades kvalificera sig till den andra och avgörande valomgången.

Jean-Marie Le Pen sa om sig själv att han var socialt vänster, ekonomiskt höger och kulturellt sett  fransman. Det var hans bild av sig själv och kan förstås ifrågasättas men inte helt avfärdas. Högerextrema rörelser är aldrig aristokratiska eller ens borgerliga. De bär på ett stöd i vissa folkliga kretsar som inte tillhört arbetarrörelsens väljarunderlag; industriarbetarna och på senare år också den breda medelklassen inom den offentliga sektorn. Nationella Fronten, senare namnändrad till Nationell Samling, har haft sitt främsta stöd i mindre städer och på landsorten. Småföretagare, handelsfolk av alla möjliga slag men senare också människor inom jordbruksnäringen la grunden till partiets framväxt. Runt Jean-Marie Le Pen samlades också män från en tidigare generation med minnen och engagemang för Frankrikes kamp för att behålla vissa kolonier. Le Pen kämpade själv både i Indokina och Algeriet. För honom och många av hans väljare var ett fortsatt franskt Algeriet viktigt att försvara. Han kom liksom hela den högerextrema rörelsen i konflikt med General de Gaulle vilket också på 1960-talet och framöver delade den franska högern i två delar; gaullismen och Nationella Fronten.

Tiderna förändrades och Frankrike moderniserades redan på 1970-talet. I spåren av majrevolten 1968 växte en radikal generation fram. Detta land är ändå inte så enkelt att förstå. En man från det förgångna lyckades under 1980-talet – och senare – stärka sitt partis ställning. Det var under en period när nationalistisk höger knappt  ännu fanns i Europa. Han och hans parti svarade mot en ådra av opposition och frustration mot makten som alltid präglat landet. Trots fördömanden av partiet och dess ledare, inte minst för hans öppet antisemitiska uttalanden i tv, växte populariteten i stora folkliga grupper.

Dottern Marine Le Pen moderniserade partiet i allra sista stund. Hennes pappa hade sannolikt aldrig nått de framgångar som hon uppnått om han orkat sitta kvar ännu ett decennium. Hon bytte namn på partiet, formulerade om den ekonomiska politiken för att passa de folkliga väljarrösterna och bytte ut den gamla unkna antisemitismen mot en islamofobi som många gånger känts lika unken men som bättre stämde överens med en ny tids europeisk kritik av islamism och terrorism. Hon lyckades också med att rent allmänt avdiabolisera rörelsen. Pappan och hans generation var för alltid förknippat med värderingar som inte längre ens kunde accepteras bland partiets mest trogna anhängare.

Franska medier framhåller Jean-Marie Le Pens mediala förmåga i minnesprogrammen som nu sänds i fransk tv. Han var i många år portförbjuden i franska public service men ett påbud från den nye socialistiske presidenten François Mitterrand öppnade för hans första medverkan, 1984, i det stora politiska kvällsprogrammet på tv. Le Pen gjorde omedelbart succé samtidigt som vänsteroppositionella demonstrerade utanför tv-huset. Han blev medialt alltför värdefull för tv-ledningen som fortsatte att bjuda in honom trots alla protester.

Varför tog Mitterrand initiativet till att Le Pen fick sådan uppmärksamhet. Förklaringen var enkel. Han såg det stora hotet mot hans och Socialistpartiets makt komma från den republikanska högern och särskilt den unge och framgångsrike politikern Jacques Chirac. Det gällde för Mitterrand att knäcka Chiracs popularitet och det skulle ge genom en splittring av högern. Han genomförde också en reform med mer proportionalitet i valsystemet vilket stärkte Nationella Frontens position i den lagstiftande församlingen.

Jean-Marie Le Pens eftermäle är ändå i hög grad präglat av distans och motstånd. Hans ställningstaganden i centrala politiska frågor under efterkrigstiden väcker negativa känslor hos väldigt många fransmän. Nationell Samlings väljare  i allmänhet visar respekt men knappast någon större värme gentemot honom. Konflikterna mellan honom och hans dotter på senare år har bidragit till en ökad skepsis. Samtidigt inser alla att det parti han skapade 1972 blivit en framgång och detta i hög grad har varit hans förtjänst. Migrationsfrågan som han lyfte redan under 1970-talet har blivit en ännu viktigare fråga i dag. Ingen kan komma ifrån att hans person och verk fortfarande påverkar det politiska livet.

Den 7 januari 2015 begicks ett av de värsta terrordåden i fransk nutidshistoria när  de två bröderna Kouachi ur ett salafistiskt nätverk tog sig in i tidningen Charlie Hebdos lokaler i närheten av Bastiljplatsen i Paris och sköt tolv personer till döds och skadade ytterligare elva. Flera av offren var välkända satirtecknare och kolumnister på tidningen men även andra personer knutna till tidningen dödades. Detta dåd följdes av ett annat, riktat mot judar, ett par dagar senare och inte minst den stora terrorattacken mot bland annat nattklubben Bataclan i november samma år. Året 2015 var ett mörkt år i Frankrikes historia och det ska ny sörjas tio år senare, i ett stämningsläge som delvis är ett annat.

Attacken mot Charlie Hebdo hade föranletts av tidningens starka engagemang för det fria ordet som utövades med satiren som hjälp. Särskilt provocerande var tidningens val att publicera de karikatyrteckningar av profeten Muhammed som tidigare visats i Jyllands-Posten. Charlie Hebdo har varit tydliga med sin hållning att rätten att skända och håna även religiösa företeelser och föreställningar ska vara tillåtet i ett land som försvarar det fria ordet. Frankrike har också varit ett av de västländer som tydligast tagit ställning för denna del av de mänskliga rättigheterna och ofta gjort det konsekvent och utan att tveka.

Ett närmast enigt Frankrike stod nu upp för det fria ordet. En jättelik demonstration genomfördes i Paris några dagar efter dådet med uppslutning också av statschefer från andra länder. I första ledet syntes Israels premiärminister Netanyahu som gick bara några meter ifrån Mahmud Abbas som i samma månad utsågs till Palestinas president. Människor i hela Frankrike gick omkring med plakat eller t-shirts och knappar med orden Je suis Charlie (Jag är Charlie). Stödet för tidningen blev till en folkrörelse.

Tio år senare är bilden något förändrad. Fortfarande stöder en stor majoritet av befolkningen de värderingar som innebär rätten att också häda en religions djupaste värderingar och handlingar. Frankrikes republik bygger på sin sekularism (laïcité) som ger människor den friheten. Men, Frankrike har en debatt kring rätten att håna en förtryckt social eller kulturell grupp, i detta fall muslimer som lever i landet och som kan uppfattas som underordnad den traditionellt franska majoriteten. Vänstern har under de senaste tio åren i allt högre grad splittrats i denna fråga. Det märks i hur vänsterpartiet Det okuvade Frankrike tagit allt tydligare ställning för den muslimska, fattiga minoriteten i landet. Det är i dag för den delen av vänstern inte längre lika självklart att i alla lägen stödja en tidning som Charlie Hebdo som fortsätter sin kamp för den oinskränkta rätten att häda. Det okuvade Frankrikes ledare Jean-Luc Mélenchon har till exempel svängt i sitt förhållningssätt till tidningen. Han hyllade den 2015 men kritiserar den i dag. Det råder samma utveckling där som i Palestinafrågan där kritiken mot en terrorstämplad organisation som Hamas tonats ned. Självfallet finns i hans och partiets förändrade hållning ett taktiskt drag. Muslimer som lever i förorter och är i hög grad uteslutna från den franska republikanska gemenskapen röstar med fördel på ett parti som öppnar för en delvis annorlunda syn på sekularism.

I den liberalt orienterade vänstervärlden kvarstår däremot samma stöd för Charlie Hebdo och de principer kring laïcité som försvarar tidningens redaktionella hållning. Redan före 2015 års terrorattentat med islamistisk prägel sa Manuel Valls, premiärminister några år under president François Hollandes styre, att det finns två sorters vänster i Frankrike och de är omöjliga att förena. Han själv har också dragit konsekvenserna av sin uppfattning och har nyligen accepterat att ingå i nuvarande premiärminister François Bayrous mittenregering som Det okuvade Frankrike och Socialistpartiet valt att ställa sig utanför.

President Emmanuel Macron talade till det franska folket på nyårsafton. Det är en tradition att republikens statschef talar till sina medborgare inför det nya året för att stärka sammanhållningen och se framåt, förväntansfullt och om möjligt positivt. Så skedde inte denna gång.

Macrons tal var tunt. Han erkände visserligen att upplösningen av nationalförsamlingens i somras var ett olyckligt val som snarare har ökat spänningarna inom landet än lett till politisk kraftsamling och framåtblickande. Han nämnde också att han kunde tänka sig genomföra folkomröstningar under 2025 för att ge folket mer makt. Det första var ett konstaterande men inte ett löfte om handling. Det andra var ett löfte men utan konkretion. I vilken fråga skulle han underställa folket ett val? Macron har dessutom inte genomfört en enda folkomröstning sedan han tog makten 2017.

Oppositionen kritiserade hans tal men så är det i ock för sig alltid. Problemet är att detta tal på nyårsafton inte ger medborgarna något hopp. Det var allmänt hållet. Det fanns knappt tillstymmelse till en kritisk analys av det politiska, ekonomiska, sociala och kulturella läge som Frankrike befinner sig i, Det saknade också  konkreta förslag för nästa år.

President Macron har tappat en stor del av sin auktoritet under sina år vid makten men särskilt under 2024. Han tog sig igenom krisen med de gula västarna åren före covid. Han behöll greppet över de svåra åren när viruset härjade som värst. Han tycktes också under den första mandatperioden 2017-22 spela en aktiv roll utrikespolitiskt.

Något har hänt efter omvalet i maj 2022. Han har tappat en del av styrningen i sin utrikespolitik. Han har bytt ståndpunkt vid flera tillfällen på ett oroväckande sätt när det gällt såväl kriget i Ukraina som i Mellanöstern. Han har gjort sig ovän med Algeriet som visserligen har en problematisk statsledning men han har också förlorat inflytande inom EU.

Inrikespolitiskt har Macron än större bekymmer. Den politiska krisen har i dag utvecklats till att bli en institutionell för att inte säga konstitutionell kris. Frankrike går nu in i ett år utan en budget och det beror på nationalförsamlingens och regeringens oförmåga att fatta beslut på detta centrala område. Frågan ställs nu allt oftare: Vem har den politiska makten i landet; presidenten, regeringen eller parlamentet? Macron är oss svaret skyldigt.

Till detta ska läggas ett växande budgetunderskott som hotar landets ekonomi i stort och sociala spänningar bland skilda befolkningsgrupper. Alltför många medborgare har för låg levnadsstandard och detta är en grogrund till socialt missnöje. Det går att lägga till fler aspekter på den sociala krisen, inte minst frågan om migrationen och en växande kriminalitet.

President Emmanuel Macron har inte ansvar för allt. Kriserna i Frankrike har fördjupats sakta men säkert under flera decennier. Han har ändå knappast förbättrat situationen och han står idag märkligt ensam och svarslös. Talet på nyårsafton blev för många ännu en smärtsam upplevelse av hans oförmåga att ingjuta mod hos sina medborgare och peka på möjliga vägar ut ur krisen.

Till slut, kvällen före julafton, presenterades ännu en regering under 2024. En regering som nu leds av premiärminister François Bayrou men med dåliga framtidsutsikter. Sannolikt överlever den nyårshelgen men frågan är hur länge till. En regering som består av ministrar som alla förlorade senaste valet till nationalförsamlingen.

Faktum är att 2024 blev ett minnesvärt år i fransk politik men inte för dess framgångar utan för en alltmer fördjupad splittring och kris. Regeringar har kommit och gått och politiska iakttagare konstaterar att kriserna varit så många att man måste gå tillbaka till den så kallade fjärde republiken, känd för sina svaga regeringar, för att hitta en jämförelse. Det var fjärde republiken som ledde fram till General de Gaulles maktövertagande 1958 och en konstitution som upphävde parlamentarismen och gav presidenten en makt som ingen annan i Europa. Denna konstitution har emellertid visat sin svaghet under Emmanuel Macrons andra mandatperiod och nu pekar mycket mot en författningsrevision.

President Macron har ett stort ansvar för den politiska kris som landet befinner sig i. Frågan är om han inser sitt ansvar och kan bidra till en positiv förändring under det kommande året. Det är inte så mycket som tyder på det. Han har inte lyssnat på den kritik som väljarna riktat mot honom under 2024 i EU-valet och i valet till nationalförsamlingen. Han har fortsatt att välja regeringschefer som står honom mycket nära och som tillhör förlorarna i de senaste valen. Han har inte accepterat att finna ett bredare underlag  i nationalförsamlingen för en ny regering. Han har avvisat partier som han beskrivit som extrema och inte republikanska men dessa partier eller allianser till höger och vänster har haft större stöd i den direktvalda folkförsamlingen än de som han fortsatt lutat sig emot.

Emmanuel Macron har under 2024 varit ovillig att lyssna på andra och nya röster. Han har haft all rätt att välja premiärministrar som står honom nära men han har i de flesta väljares ögon visat nonchalans mot folkviljan. Den är visserligen splittrad i tre block, vänster, mitten och höger, men resultatet i senaste valet pekar mot framgångar för vänstern och högern och bakslag för Macrons egen koalition i mitten.

Som en följd av Macrons ovilja att öppna regeringsunderlaget för partier till vänster eller höger förlorar han ännu mer av stöd i befolkningen och kritiken även inom hans eget block växer. För delar av vänstern står det klart att han måste utlysa nyval. Han kan inte på grund av konstitutionella hinder utlysa nyval till nationalförsamlingen förrän i sommar men han kan utlysa nyval till presidentämbetet. Det skulle innebära att han lämnar presidentskapet i förtid, ett steg som han knappast tänker ta.

Vänsterns ledande parti Det okuvade Frankrike driver detta krav. Om Macron verkligen valde att utlysa presidentval i förtid skulle det kunna leda till att nationen får en president som hämtas från ett parti utanför de traditionella partierna inom mitten i bred mening. Vänsterns Jean-Luc Mélenchon eller Nationell Samlings Marine Le Pen kan stå som segrare. Det fyller det etablerade Frankrike med skräck. Det skulle också vara som en mardröm för ledarskiktet i de västliga demokratierna, inte minst inom EU. Det skulle inte heller samla den franska nationen eftersom en president från ytterhögerns eller yttervänsterns partier vore en provokation för majoriteten av befolkningen. Det problematiska är att det också är en provokation för en majoritet av befolkningen om Macron fortsätter att utse premiärministrar från sin egen politiska sfär i mitten.

Under 2025  återkommer jag med blogginlägg som belyser de spänningar som råder mellan olika befolkningsgrupper och väljargrupper i landet. Inget tyder på att dessa spänningar avtar. Marine Le Pens ställning stärks långsamt men säkert. Det okuvade Frankrike har inte nått samma nivåer av stöd i opinionen men har ändå skaffat sig en viktig plats inom vänstern och har också inflytande i nationalförsamlingen. Inte minst har partiet skaffat sig en rad ledande positioner i utskott  och i andra funktioner. Partiet har också bidragit till att höja tonläget i kammarens debatter. Ledamöter ur detta parti stör talare från andra partier genom att skräna, hånar politiska motståndare på olika sätt. Det är ett parti som ständigt påminner om betydelsen av gatans parlament. Nationalförsamlingen blir också alltmer som en spegel av gatan när den fylls av demonstrationer och bråk.

Under 2025 får vi iaktta utvecklingen. Den politiska krisen är ett faktum men kommer den att fördjupas och i vilken riktning kommer den att utvecklas? Det blir viktigt att iaktta och begrunda det som sker i Frankrike under nästa år.

Även en bloggkommentator av fransk politik borde få ta några dagars jullov. Trots att tillkännagivandet av den nya regeringen dröjer och sannolikt inträffar ikväll, dagen före julafton, tillåter jag mig att redovisa för det som är känt i förväg. Jag hade nämligen tänkt att ägna mig åt att fira jul i morgon och inte hänga över alla franska nyhetskanaler för att få senaste nytt om de nya ministrarna. Så här är några godbitar i förväg. En och annan slamkrypare lär smyga sig in.

Den nye premiärministern François Bayrou har velat presentera en smal regering med tunga namn. President Emmanuel Macron har velat ha en regering som präglas av politisk bredd men utan inslag av de så kallade extrema partierna, Det okuvade Frankrike och Nationell Samling. Det blir sannolikt en regering med tunga namn om man med det menar politiker som redan prövats i andra regeringar och som franska folket i allmänhet misstror. Däremot lär regeringen inte bli smal. Det blir svårt att hålla den under trettio personer när det gäller att tillgodose olika särintressen. Den blir inte heller bred politiskt eftersom såväl Republikanerna som i stort sett hela vänstern inte vill ingå i den.

Macron och Bayrou ville ha till stånd en överenskommelse där oppositionen lovar att inte hota med misstroendevotum. Det lär inte bli möjligt att uppnå. Inget parti som inte ingår i den kommande regeringen är beredd att ge carte blanche i det avseendet.

Regeringsförberedelserna har dragit ut på tiden eftersom de så kallade tunga namnen stör oppositionen på olika sätt. Xavier Bertrand, republikan på vänsterflygeln inom sitt parti är tänkt som justitieminister vilket får Marine Le Pen att se rött. Han har alltid attackerat Nationell Samling med stor frenesi och hårda ord och dessutom är justitiedepartementet ett viktigt fögderi för Nationell Samling. Bruno Retailleau är tänkt att fortsätta som inrikesminister med ansvaret för lag och ordning i landet. Han provocerar vänstern som vill ha en mjukare politik på det området. Ingen inom vänstern är heller glad över Bayrous tanke att ta in Gérald Darmanin som utrikesminister. Han är en högerorienterad macronist som tidigare varit inrikesminister och till och med i en debatt uttryckte att han tyckte att Marine Le Pen var för lös i tyglarna i migrationsfrågan.

Tidigare premiärministern Elisabeth Borne, macronist med bakgrund i Socialistpartiet, är tänkt som ny utbildningsminister vilket stör högern. Och vem blir ny finansminister? Flera tunga namn som förre ministern på den posten, Pierre Moscovici, har tackat nej. Ytterhögern och vänstern vill inte tala om budgetunderskotten men det vill Republikanerna och i någon mån mitten även om ledaren för macronistgruppen i nationalförsamlingen, Gabriel Attal, inte vill ha några skattehöjningar över huvud taget. Här är låsningen total.

Den nya regeringen har inget program och egentligen ingen profil heller på sammansättningen av ministrarna. Den politiska krisen i landet blir alltmer fördjupad och alltmer uppenbar. Partierna har inga som helst ambitioner att söka samförstånd utan intresserar sig mest för att dra röda linjer åt alla håll.  Det är begripligt att allt fler aktörer i spelet och betraktare av denna sorgliga process ställer sig frågan om inte den enda lösningen är ett nytt presidentval. Även där lägger partier och framtida presidentkandidater taktiska aspekter på frågan. Jean-Luc Mélenchon och Marine Le Pen vill ha ett nyval så fort som möjligt. Det skulle gynna dem. Mitten och Republikanerna föredrar att vänta, av taktiska skäl men också för att försöka rädda den nuvarande konstitutionen från att falla samman.

Grundtipset är att vi får en ny regering innan fransmännen sätter sig runt julbordet på julaftons kväll. Julsederna ger tidsmässigt Bayrou och Macron några extra timmars respit jämfört med hur vi firar helgen i Sverige. Men osvuret är bäst. Allt jag skrivit i detta blogginlägg kan vara fel. Gardera alltså med att det inte blir någon regering alls under de närmaste dagarna. Blir det så lär jag tvingas lämna julbordet och ägna mig åt studier av alla analysglada politologer i de franska medierna. Och politologerna i detta land, de är många.

God jul!