Lindbom på franska

Ledaren för Modem, Frankrikes centerparti, François Bayrou, lever alltid farligt i sin roll som premiärminister.Det är svårt att tro när man ser honom. Bred och stabil i kroppen med långsamma rörelser och ord som kommer ut ur munnen efter ansträngning. Han har genom åren bearbetat en svår stamning från barndomen. Det är hans politiska läge som skapar farligheten. Han hotas ständigt av olika oppositionspartier. Varje ny regeringsproposition hotas av att fällas och regeringen av att riskera misstroendevotum.

Bayrou har ändå hittills undsluppit att fällas i nationalförsamlingen men det beror också på att han knappt lägger några förslag. Han drar ut på tiden för att kunna leva vidare i sin regeringschefsroll. Hans president, Emmanuel Macron, har nog av kriserna i världen. I någon mening har denne räddat sitt politiska skinn genom att ägna sig åt att bekämpa Trump och Putin tillsammans med andra världsledare.

Bayrou kan dra ut på. tiden genom någon form av inrikespolitisk inaktivitet. Samtidigt ökar missnöjet hos franska folket. Budgetunderskottet ökar. Pensionsfrågan verkar inte lösas eftersom varken Macron eller Bayrou vill det som en majoritet i befolkningen och i nationalförsamlingen önskar; en sänkning av pensionsåldern. Nationell Samling kräver proportionalitet i de nationella valen. Det råder naturligtvis inte enighet ens i den frågan. I höst väntar en ny budgetomröstning. Skulle Bayrou hänga kvar tills dess vore det ett mirakel om han överlevde den.

Nästa presidentval är nu bara två år fram i tiden. De ledande politikerna från olika partier vässar redan sina vapen och ägnar sig åt att attackera regeringen så snart det kan ge egna poäng i kampen om makten. Bayrou måste lita till högerpartiet Republikanerna för att överhuvudtaget ha en chans att överleva några omröstningar i nationalförsamlingen. Det blir allt svårare när två av deras huvudkandidater grälar om att bli partiets företrädare i presidentvalskampanjen. Marine Le Pen spelar ett chicken race med regeringen om olika politiska krav. Hennes stöd är inte oviktigt i vissa omröstningar. Och det gäller för Bayrou att ständigt odla konflikterna inom vänstern så att inte Folkfronten med fyra vänsterpartier återuppstår och blir ett farligt motstånd i en eventuell kommande misstroendeförklaring.

Frankrike har en stökig inrikespolitisk situation med främst svåra ekonomiska underskott och krav på pengar till upprustning och ett oroligt världsläge. Det är idag oerhört lätt att en fransk regering trampar på en mina. De finns överallt i politiken. Oppositionen kommer att agera omedelbart för att utnyttja minsta svaghet när regeringen tar ett olyckligt felsteg.

Det var väntat att flera partier och potentiella presidentkandidater luftade sina strupar efter den dramatiska domen mot Marine Le Pen i veckan. Under söndagen hölls tre folkmöten, ett vid Place de Vauban i västra Paris, ett vid Place de la République i östra och ett i Saint Denis i norr. Trots hettan i den mediala bevakningen i ämnet var det påfallande lite folk på dessa tre möten. Har denna fråga inte den sprängkraft som många av oss ändå trott?

Nationell Samling drog ihop sina styrkor till Place Vauban i sjunde arrondissemanget. Dit kom 10 000 enligt partiets egna mätningar. Paris är verkligen inget fäste för detta parti men det hölls inga motsvarande möten i andra delar av landet. Både Marine Le Pen och partiordföranden sedan ett par år tillbaka, Jordan Bardella höll tal. Bardella framhävde med bestämdhet att partiet gjorde åtskillnad mellan politik och juridik. Partiledningen ville sannolikt visa att avdiaboliseringen fortsätter. Den påbörjades sedan Marine Le Pen tog över ledningen av partiet 2011 efter sin pappa. Själv var Marine mer offensiv och kampvillig i sitt tal. Hon lovade deltagarna på mötet att inte ge upp i ambitionerna att bli kandidat i det presidentval som sannolikt genomförs om två år.

Nationell Samling slits mellan två hållningar. Dels den gamla högerextrema som talar om makten som ett system som gynnar eliten i samhället och använder alla tillgängliga medel, även juridiken, för att hindra folket från att skaffa sig inflytande och få ett materiellt sett värdigare liv. Dels en hållning som är folklig men inte revolutionär. Här har ordet avdiabolisering använts. Det syns i sättet att uppträda i nationalförsamlingen. Det märks i tonläget i debatterna och delvis också i de politiska förslag som läggs fram i kampanjer, i de folkvalda församlingarna och under medieframträdanden. Det fanns tendenser efter domen i veckan att Nationell Samling i sitt vredesmod skulle återvända till forna tiders mer extrema beteende. Söndagens uppvisning på Place Vauban tyder inte på det. Sannolikt tror inte heller partiledningen på fördelarna med den totala konfrontationen med det etablerade samhället.

Parallellt med folkmötet på Place Vauban hölls ett möte på Place de la République. De gröna och Det okuvade Frankrike stod som huvudarrangörer. Socialistpartiet valde att avstå från medverkan. Det visar med all önskvärd tydlighet att folkfronten inte längre existerar. Vänstermötet drog enligt arrangörerna lika många deltagare som hos Nationell Samling några kilometer bort. Deras budskap var tydligt. De så kallade högerextremisterna är ett hot mot demokratin.

Gabriel Attal, sannolikt presidentkandidat 2027, var Emmanuel Macrons premiärminister cirka ett halvår före den olycksaliga upplösningen av Nationalförsamlingen i somras. Han tillhör Renaissance som är Macrons parti, en fortsättning på La République en Marche som det hette de första åren. Gabriel Attal tillhör vänsterflygeln inom sitt parti och är nu dess ledare. Samtidigt har han distanserat sig från Macron. Det råder inga tvivel om att han söker bli landets president 2027 men också att detta ska ske genom att söka stöd snarare till vänster än till höger. Han kommer att möta andra presidentkandidater som också tillhör Renaissance, särskilt nuvarande justitieministern Gérald Darmanin som har sin bakgrund i högerpartiet Republikanerna. Hans tal i Saint Denis igår visade också att han med hjälp av sitt parti vill rikta attackerna i första hand mot Nationell Samling. Han samlade cirka 5 000 deltagare för sitt möte mot Marine Le Pen.

Det kommer att visa sig vilka konsekvenser denna rättsaffär får i fransk politik. Kan inte Marine Le Pen ställa upp i presidentvalet blir det förstås betydelsefullt. Däremot kan det visa sig mindre avgörande för styrkeförhållandena mellan de olika partierna och deras kandidater. Det är ju möjligt att Nationell Samling med Jordan Bardella i spetsen inte försvagas nämnvärt. Han kan få svårare att nå en del av partiets äldre väljare men å andra sidan vinna fler yngre. Domen i veckan skakade verkligen om partiet men för hur lång tid. Väljare har ju en tendens att glömma fort.

Det har gått drygt ett dygn sedan domstolen slog fast att Marine Le Pen döms till fängelse med fotboja, dryga böter och ett beslut att omedelbart hindra henne från att söka bli vald som politiker under fem år. Reaktionerna har sannerligen varit starka. Kanske kan hon trots allt rida ut stormen och kanske till slut kan, – även om det verkar osannolikt – kandidera till presidentvalet 2027.

Reaktionerna har snarare varit till hennes fördel bland politikerna. Självklart stöds hon av sina egna. Hon och andra politiker från Nationell Samling och angränsande partier anser att detta är ett justitiemord. Även bland en del av hennes motståndare är inställningen snarare uppmuntrande för henne. Premiärminister François Bayrou anser att det är orimligt att inte ge henne chansen att ställa upp. Så låter det från delar av Republikanerna och även från delar av den politiska vänstern. Det okuvade Frankrike vill hellre besegra Marine Le Pen i val än via juridiska domar.

Detta låter märkligt i många svenskars öron. Misstron mot rättsväsendet är däremot utbrett i Frankrike, även bland politiker. Det råder en gammal konflikt mellan politiker och åklagare. Det är många som anser att åklagarväsendet driver egna agendor för att stärka sitt inflytande gentemot politiken. Många politiker både till vänster och höger oroas över om lagar hindrar folkets vilja i politiska val. Hos klassiska gaullister finns detta resonemang. Nicolas Sarkozys rådgivare Henri Guiano lyfter nu i debatten tanken att presidenten skulle kunna benåda Marine Le Pen från den del av domen som handlar om att hindra henne från att utöva ett offentligt ämbete. Presidenten har den rätten enligt konstitutionen. Guaino menar att en benådning ger möjlighet för folket att välja den kandidat som i de senaste opinionsundersökningarna har det tveklöst största stödet i väljarkåren.

Inom yttervänstern finns delar av samma tankar. Folket ska ges så mycket utrymme som möjligt att uttrycka sina åsikter i val. En juridisk överklass som kan misstänkas ha skumma motiv ska inte hindra det, menar företrädare för Det okuvade Frankrike. En politiker som Jean-Luc Mélenchon är väl medveten om att mot hans parti kommer ständigt nya anklagelser och åtal mot egna förtroendevalda, anklagelser som grundas i den regerande elitens värderingar men också dess förmåga att med lagvrängning hindra folkets vilja att komma till sin rätt. Så tänker han helt uppenbart.

Redan igår kom överklagandet från Marine Le Pen och hennes medarbetare som också dömdes till olika straff. Mycket snabbt agerade den högre rättsinstansen med beskedet att deras domar ska redovisas snabbare än normalt, det vill säga redan om ett drygt år. Kan dessa jurister känna trycket att inte förhala domslutet och på det sättet öka kritiken mot att rättsväsendet aktivt söker påverka folkets möjligheter att i val rösta på den kandidat det föredrar.

Det finns en annan sida av detta drama som nu spelas upp inför fransmännens ögon. Många politiker som oroas över Nationell Samlings ökade popularitet bedömer att detta parti har allt att vinna på domarna mot deras företrädare igår och hoppas att ett öppet val med Marine Le Pen som huvudkandidat för sitt parti minskar risken för ett verkligt maktskifte i landet. En del kan också känna oro inför någon form av öppen resning mot samhällsordningen. Nationell Samling och dess väljare har i årtionden pekats ut som paria i politiken. Trots ökade opinionssiffror är ytterhögern ännu idag demokratiskt ifrågasatt. Domen igår kan bli gnistan som gör att människor som stöder Nationell Samling flammar upp i verklig, öppen vrede.  Kanske kan de definitivt vända sig mot det etablerade samhället och den rättsapparat och maktapparat som styr landet. Det finns analytiker som i Marine Le Pens reaktion på domen igår anar att hon kan dra igång ett mer radikalt uppror mot det så kallade etablissemanget. Det är förmodligen inte sannolikt men ändå ett scenario som oroar en del.

Många europeiska och inte minst nordiska iakttagare kan ha svårt att se de moln som kan hopa sig över himlen i Frankrike som en följd av domslutet igår. Konflikten mellan politik och rättsväsende är reell och inte bara en högerextrem form  att uttrycka martyrskap. I detta land finns olika värderingssystem men också sätt att se på en optimal samhällsordning. Frankrike ligger mitt i Europa, är präglat av olika traditioner sedan sekler tillbaka. Det är ett land som aldrig lugnar sig och håller sig till ett gemensamt perspektiv på samhällsinstitutionerna och hur de ska fungera tillsammans.

Frankrike höll andan kring kl 12 igår när domslutet i brottmål mot Marine Le Pen skulle meddelas. Beskedet sände sedan chockvågor genom det franska samhället. Det var inte bara den politiska sfären som berördes starkt. Elva, tolv miljoner väljare som stöder Marine Le Pen och Nationell Samling blev arga och uppskakade. Och vilket parti och vilka väljargrupper det än gällde; domen mot Marine Le Pen berörde starkt.

Det viktigaste i gårdagens beslut var att Marine Le Pen fråntas möjligheten att ställa upp som förtroendevald under fem års tid och att detta beslut gäller omedelbart. Hon kan överklaga – och har redan gjort det – men det påverkar ingenting i det fallet. Bara i det fall en högre instans underkänner gårdagens dom om omedelbart stopp för valbarhet kommer det att ändras men beslutet lär inte komma förrän om 18-24 månader. Nästa presidentval är i maj 2027 om inte Emmanuel Macron väljer att tidigarelägga ett sådant val.

Den stora debatten i Frankrike rör frågan om domstolen juridiska beslut har karaktären av ett politiskt beslut eller inte. Nationell Samling, många politiker till höger men också till vänster lutar åt det även om ordvalet och tolkningarna skiljer många kommentatorer åt. De flesta är dock överens om att domen med nödvändighet  har politiska inslag. Domstolen har öppet i sin beslutsmotivering förklarat att det finns politiska implikationer i domen. Den har motiverat sitt ställningstagande att hindra Marine Le Pens från att kandidera med att det fanns en risk för återfall i samma typ av brott som hon och ett femtontal partikollegor nu döms för.

Paragrafen som domstolen stöder sig på röstades igenom i parlamentet så sent som 2016. Då skedde det i enighet. Politikerna var då påverkade av en händelse några år tidigare när budgetministern i François Hollandes regering visade sig ha fört egna pengar ur landet och placerat dem i skatteparadis och undkommit skatt. Nationell Samling och Det okuvade Frankrike satt då inte i den lagstiftande församlingen och säger sig nu vara motståndare till lagparagrafen.

Franska väljarna delas nu i två hälfter. Ena hälften misstror domstolen och ser domen som mer eller mindre som ett politiskt beslut för att stoppa Marine Le Pen från att ta makten i landet. Den andra menar att beslutet är helt i linje med lagen och att partiets frontfigur och hennes medarbetare var helt medvetna om brottet som de begått. Rätt eller fel i den frågan: Domslutet igår får politiska konsekvenser och kommer att öka spänningen i landet.

Frågan är hur Nationell Samling agerar politiskt efter denna händelse. Vad händer vidare med denna väljarkår på kanske 40 procent av befolkningen som känner sig utstött, utan ledare? Det är svårt att bedöma halten i den frustration som en stor del av fransmännen känner. Det är därför som Marine Le Pens politiska motståndare inte jublar idag. De inser att en stor grop har öppnat sig i det politiska landskapet. Vilka politiker trillar ner i gropen? Vilka politiska spänningar kan domen i Paris igår leda till?

I föregående blogginlägg tog jag upp de ökade spänningarna mellan Algeriet och Frankrike. Det har handlat om två frågor. Dels har Emmanuel Macron tagit ställning för Marockos tolkning av frågan om Västsaharas självständighet. Den algeriska regimen har hindrat Frankrike att sända tillbaka terrorister och kriminellt belastade algerier till deras ursprungsland. Det finns en tredje pusselbit i denna stegrade konflikt mellan de båda länderna. Det rör författaren Boualem Sansal som nu dömts i algerisk domstol till tio års fängelse för att attackera den nationella enigheten.

Boualem Sansal, född 1949, är författare med en stor utgivning av essäer och romaner sedan millennieskiftet. Han har uppskattats också internationellt för sin produktion som belönat honom med åtskilliga priser och utmärkelser. Han är algerier men sökte och fick också franskt medborgarskap förra året. Sansals böcker och uttalanden har haft en stark udd emot den algeriska regimen som han anklagat för att bryta mot mänskliga rättigheter. Han har inte minst tagit ställning för Marocko i den sedan länge snåriga konflikten mellan de två maghrebinska länderna och där Frankrike nu senast genom sin president Macron också tagit ställning för Marocko. Domen mot Sansal kan inte ses som något annat än ett brott mot grundläggande principer om yttrandefrihet som uppenbart nonchaleras av det algeriska rättssystemet och den algeriska politiska regimen.

President Macron begär ovillkorlig frigivning av Sansal. Kravet grundas på grundläggande rättsprinciper men också på det faktum att författaren är i fysiskt dåligt skick. Enligt uppgift lider han av cancer.

Algeriet och Frankrike är nu som sagt involverade i tre stora konflikter; om Västsahara, om återförvisning av algerier och fängelsedomen mot Sansal.

I Frankrike är frågan laddad också inrikespolitiskt. Det är uppenbart att Det okuvade Frankrike balanserar mellan två förhållningssätt; dels en kritik av den algeriska rättsordningen men samtidigt en vilja att inte stöta sig med den del av befolkningen i Frankrike som har algeriska rötter eller sympatiserar mer med ett nordafrikanskt land än med Frankrike. Det okuvade Frankrike har bland dessa grupper ett viktigt stöd och ser värnandet om dem som en förutsättning för framgångar i nästa presidentval. För högern ger behandlingen av Sansal ett ytterligare bränsle i migrationsdebatten liksom hela frågan om Frankrikes förhållande till Algeriet. För ytterhögern väcks sannolikt också minnen till liv om striderna under kriget mellan länderna 1958-62 när slutligen Algeriet fick sin självständighet. Det finns fortfarande delar av den franska befolkningen som inte i likhet med president Macron vill se kolonialismen som en form av förtryck.

Frankrikes konflikter kan alltid spåras till dess historia. Landet är i dag starkt präglat av flera kulturer. Inom den traditionella franska befolkningen råder på samma gång diametralt skilda uppfattningar. Den kände franske historikern som specialiserat sig på Frankrike och Nordafrikas relationer, Benjamin Stora, oroas nu över att algerier i landet kan få ”sin nationella stolthet hotad” om Frankrike går för hårt fram i sina försök att skicka hem algerier till sitt hemland. För center-högerregeringen som nu styr Frankrike är behovet av mer repressiv politik nödvändigt för att inte förlora sina viktiga väljargrupper. Ytterhögern har famnen öppen för att ta emot dem som inte tycker att nuvarande regering gör sitt yttersta i bekämpandet av terrorism och i ambitionen att minska andelen invandrare i landet.