Lindbom på franska

I dessa påsktider skriver franska tidningar om katolska kyrkan och i reportage får läsaren vissa bilder av livet i församlingar och läger rent allmänt om religionens roll i samhället. Frankrike är ett av världens mest sekulariserade länder. En siffra som sticker ut är att varannan fransman kallar sig ateist. Det är plats fyra i botten (eller toppen!) av världens länder. Som majoritetssamfund är det inte förvånande att katolska kyrkan har tappat sina medlemmar snabbt i jämförelse med muslimer och judar.

Knappt var tredje fransman är fortfarande personligen kopplad till den katolska kyrkan medan tio procent är troende muslimer.. Andra kristna samfund har en ställning som kan tyckas starkare än förväntat (9 procent). Judarna representerar totalt cirka 1 procent av befolkningen. Dessa siffror kommer från officiell fransk statistik från 2019-20 (INSEAD). Fransmän som ser sig som katoliker minskar något sedan tidigare undersökningar. Andelen döpta katoliker är ännu i majoritet men merparten av dem deklarerar att de inte är troende.

INSEAD har också frågat i hur hög grad personer med uttalad anknytning till olika samfund besöker sina församlingar och ber regelbundet. Det visar sig att muslimer och övriga kristna samfund har medlemmar som visar i varje fall yttre tecken på religiositet. Bönen är central för muslimerna. Hela 58 procent ber varje vecka medan siffran bland troende katoliker är 15 procent. Muslimer deltar också i högre grad i samlingar i sina moskéer jämfört med katolikerna. Undersökningen visar också att både judar och muslimer i högre grad för över sin religiösa tro till nästa generation.

Under de senaste åren talas det om ett ökat sökande bland vuxna katoliker och detta är en tendens som verkar finnas i flera västeuropeiska länder, i Sverige i första hand bland tillhöriga till vår majoritetskyrka, Svenska kyrkan. Det tolkas som att människor börjar känna en övermättnad inför det materiella samhället och att kyrkorna kan utgöra ett alternativ. I Frankrike visar det sig att barndopen fortfarande minskar medan vuxendopen ökar. Det kan vara ett tecken på att människor själva, i vuxen ålder, känner ett eget behov av en andlig tillhörighet medan det inte är lika självklart att döpa sina barn i en tradition som förlorat sin betydelse.

Den franska uppdelningen i ett sekulariserat samhälle och religiös tillhörighet som en privatsak är minst lika  tydlig som i Sverige. Det har säkert bidragit till att detta land haft en snabbare avkristning än i jämförbara, traditionellt katolska länder på den europeiska kontinenten. Under 1900-talet, präglat av en stark tro på naturvetenskap och det mänskliga förnuftet och önskan om en ständigt ökad välfärd, har fransmännen glömt Gud. Det finns tecken som antyder vissa tvivel på att den nuvarande ordningen är optimal. Den materiella utvecklingen har stannat av. Missnöjet med politik och samhälle är överväldigande om man tolkar opinionsinstitutens mätningar. Flertalet väljare söker inte minst extrema politiska alternativ. Finns också i denna folkliga frustration en lockelse att vända sig i andlig riktning? Vem vet.

Det är mindre än två år till nästa presidentval. Skulle Emmanuel Macron av besvärliga parlamentariska skäl avgå i förtid kan vi stå inför ett presidentval redan mot slutet av detta år. Bilden är oklar om vem som är hans efterträdare i de egna leden. Själv tycks han inte ha någon favorit.

Mittenblocket i Frankrike består i huvudsak av tre partier; Macrons eget parti Renaissance, Horizons och Modem. Antalet kandidater i nästa franska presidentval är fler. Generalsekreteraren i Renaissance och tidigare premiärministern Gabriel Attal är en av dem. Horizons ledare och också tidigare premiärminister Édouard Philippe är en andra kandidat. Nuvarande premiärministern François Bayrou och ledaren för MoDem är en tredje. Nuvarande justitieministern och tidigare inrikesministern Gérald Darmanin från Renaissance är en fjärde. Det finns fler som väntar bakom kulisserna. Om en av huvudkandidaterna snubblar till träder en skuggfigur fram och tar plats på scen i strålkastarljuset.

När det handlar om det politiska toppjobbet i Frankrike saknas kvinnorna. De finns där i det politiska arbetet. I regeringen är det jämställt men i kampen om högsta makten förlorar kvinnorna eller saknar samma ambition att tränga sig fram. De kvinnor som kan komma att blanda sig i en avgörande strid om presidentmakten förekommer i andra partier och egentligen är det bara en som , om domstolen beslutar i hennes favör, har en chans: Marine Le Pen.

I uppräkningen här har jag inskränkt mig till kandidaterna i mittenblocket. Gabriel Attal leder Renaissance men är inte garanterad Macrons stöd. Dessutom vill inte någon av de potentiella efterträdarna förknippas med den nuvarande presidenten. Hans impopularitet är stor. Attal vill visa sig som den unga, radikala kandidaten som hårdast tar avstånd från Nationell Samling och söker unga röster och röster till vänster. Han var också socialist innan han blev macronist.

Édouard Philippe kommer ursprungligen från Republikanerna. Han är också tung borgmästare i Le Havre. Philippe är mer samlande och hoppas på fler röster från borgerliga och konservativa väljare. Det gäller i än högre grad Gérald Darmanin som är som en liten terrier. Morrar mot brottslingar. Markerar hårdare mot invandringen. Den som varit inrikesminister och därmed kallats ”Chef över poliserna” kan aldrig bli trovärdig som försvarare av ett mer mångkulturellt Frankrike.

François Bayrou är ett kapitel för sig. Han är inkarnationen av den franska mitten. Han anser själv att han skapade Macron och att han skulle ha blivit president 2017 om han inte i lätt farbroderlig anda lämnat platsen till den unge och äregirige. Nu har han blivit äldre, 74 år, men har alltid verkat gammal. Det spelar alltså ingen roll vilken biologisk ålder han har. Han segar ut på sin tid som premiärminister för att undvika en konstitutionell kris men också för att visa att han kan regera Frankrike. Det blir inte så mycket gjort med en trilskande nationalförsamling men kan inför ett stundande presidentval säga att han lyckades sitta kvar länge på en utsatt post.

Spekulationerna förs ständigt om vem eller vilka som till slut kommer att dominera i presidentvalskampanjen. Kanske slår dessa fyra herrar, som snart kan bli både fem och sex, ut varandra i interna strider. Republikanerna som nu också sitter i regeringen har i dag två kandidater som tävlar om att bli det partiets kandidat; Bruno Retailleau och Laurent Wauquiez. Ja, och så tillkommer förstås företrädare för Nationell Samling och hela vänstern. Vi vet att François Hollande vill göra comeback men hans ställning inom Socialistpartiet är omtvistad. Jean-Luc Mélenchon från Det okuvade Frankrike är kandidat och är närmast garanterad ett högt väljarstöd. Bland De gröna verkar Marine Tondelier som är partiets generalsekreterare, också ha ambitioner trots att detta parti i allmänhet har problem att nå ut till väljarna i presidentval.

Det pågår sedan i söndags attacker riktade mot olika enheter inom den franska kriminalvården. Det har förekommit skottlossning mot entréer till fängelser och skolor för elever och anställda inom kriminalvården liksom bränder mot bilar. Justitieminister Gérald Darmanin säger i uttalanden att detta är narkotikagängens krig mot det franska samhället. Han har också besökt en drabbad byggnad, i Toulon i södra Frankrike.

Attackerna har riktats mot kriminalvårdsenheter, bland annat fängelser, i delar av södra Frankrike men också i Parisregionen. Polisen har satt igång undersökningar för att ta reda på vilka krafter som ligger bakom och motiven. Det har framkommit att tunga namn inom den delen av gängbrottsligheten som. tjänar stora pengar på narkotikaförsäljning pekat på skärpta regler för fängelsedömda.

Det sägs i media att dessa attacker, som verkar samordnade, är de mest omfattande i Frankrikes moderna historia. Det råder inget tvivel om att gängbrottsligheten är en av de stora problemområdena för franska politiskt ansvariga att ta itu med. Tillsammans med islamism och terrorism är narkotikabrottsligheten ett hotande problem i landet. En majoritet i befolkningen vill se hårdare tag och mycket av kritiken riktas mot invandringen och dess konsekvenser. Flera politiker, både inom Nationell Samling och Republikanerna, ställer nu krav på folkomröstning i invandringsfrågan. En av dem är nuvarande inrikesministern Bruno Retailleau som är republikan. Han har detta som ett av kraven i det som nu liknar en valplattform för hans kandidatur till nästa presidentval. Det finns inget majoritetsstöd i nuläget för detta förslag. Varken Emmanuel Macron och hans centerpartier eller vänstern vill ta det steget.

Allt pekar mot att franska politiker i allt högre grad kommer att söka sig mot ökad repression för att stävja brottsligheten. Den är för väldigt många medborgare synonymt med resultaten av en stor muslimsk invandring. Å ena sidan försöker mitten och vänstern att hindra Marine Le Pen och hennes parti från ett avgörande inflytande över fransk politik. Samtidigt vrids många partiers politiska program i mer repressiv riktning. Väljarna driver på i denna fråga. Det kan leda till att Frankrike efter nästa presidentval, oavsett vem som blir president, kommer att genomföra hårdare tag mot brottsligheten och försöka minska invandringen ytterligare till landet.

Ledaren för Modem, Frankrikes centerparti, François Bayrou, lever alltid farligt i sin roll som premiärminister.Det är svårt att tro när man ser honom. Bred och stabil i kroppen med långsamma rörelser och ord som kommer ut ur munnen efter ansträngning. Han har genom åren bearbetat en svår stamning från barndomen. Det är hans politiska läge som skapar farligheten. Han hotas ständigt av olika oppositionspartier. Varje ny regeringsproposition hotas av att fällas och regeringen av att riskera misstroendevotum.

Bayrou har ändå hittills undsluppit att fällas i nationalförsamlingen men det beror också på att han knappt lägger några förslag. Han drar ut på tiden för att kunna leva vidare i sin regeringschefsroll. Hans president, Emmanuel Macron, har nog av kriserna i världen. I någon mening har denne räddat sitt politiska skinn genom att ägna sig åt att bekämpa Trump och Putin tillsammans med andra världsledare.

Bayrou kan dra ut på. tiden genom någon form av inrikespolitisk inaktivitet. Samtidigt ökar missnöjet hos franska folket. Budgetunderskottet ökar. Pensionsfrågan verkar inte lösas eftersom varken Macron eller Bayrou vill det som en majoritet i befolkningen och i nationalförsamlingen önskar; en sänkning av pensionsåldern. Nationell Samling kräver proportionalitet i de nationella valen. Det råder naturligtvis inte enighet ens i den frågan. I höst väntar en ny budgetomröstning. Skulle Bayrou hänga kvar tills dess vore det ett mirakel om han överlevde den.

Nästa presidentval är nu bara två år fram i tiden. De ledande politikerna från olika partier vässar redan sina vapen och ägnar sig åt att attackera regeringen så snart det kan ge egna poäng i kampen om makten. Bayrou måste lita till högerpartiet Republikanerna för att överhuvudtaget ha en chans att överleva några omröstningar i nationalförsamlingen. Det blir allt svårare när två av deras huvudkandidater grälar om att bli partiets företrädare i presidentvalskampanjen. Marine Le Pen spelar ett chicken race med regeringen om olika politiska krav. Hennes stöd är inte oviktigt i vissa omröstningar. Och det gäller för Bayrou att ständigt odla konflikterna inom vänstern så att inte Folkfronten med fyra vänsterpartier återuppstår och blir ett farligt motstånd i en eventuell kommande misstroendeförklaring.

Frankrike har en stökig inrikespolitisk situation med främst svåra ekonomiska underskott och krav på pengar till upprustning och ett oroligt världsläge. Det är idag oerhört lätt att en fransk regering trampar på en mina. De finns överallt i politiken. Oppositionen kommer att agera omedelbart för att utnyttja minsta svaghet när regeringen tar ett olyckligt felsteg.

Det var väntat att flera partier och potentiella presidentkandidater luftade sina strupar efter den dramatiska domen mot Marine Le Pen i veckan. Under söndagen hölls tre folkmöten, ett vid Place de Vauban i västra Paris, ett vid Place de la République i östra och ett i Saint Denis i norr. Trots hettan i den mediala bevakningen i ämnet var det påfallande lite folk på dessa tre möten. Har denna fråga inte den sprängkraft som många av oss ändå trott?

Nationell Samling drog ihop sina styrkor till Place Vauban i sjunde arrondissemanget. Dit kom 10 000 enligt partiets egna mätningar. Paris är verkligen inget fäste för detta parti men det hölls inga motsvarande möten i andra delar av landet. Både Marine Le Pen och partiordföranden sedan ett par år tillbaka, Jordan Bardella höll tal. Bardella framhävde med bestämdhet att partiet gjorde åtskillnad mellan politik och juridik. Partiledningen ville sannolikt visa att avdiaboliseringen fortsätter. Den påbörjades sedan Marine Le Pen tog över ledningen av partiet 2011 efter sin pappa. Själv var Marine mer offensiv och kampvillig i sitt tal. Hon lovade deltagarna på mötet att inte ge upp i ambitionerna att bli kandidat i det presidentval som sannolikt genomförs om två år.

Nationell Samling slits mellan två hållningar. Dels den gamla högerextrema som talar om makten som ett system som gynnar eliten i samhället och använder alla tillgängliga medel, även juridiken, för att hindra folket från att skaffa sig inflytande och få ett materiellt sett värdigare liv. Dels en hållning som är folklig men inte revolutionär. Här har ordet avdiabolisering använts. Det syns i sättet att uppträda i nationalförsamlingen. Det märks i tonläget i debatterna och delvis också i de politiska förslag som läggs fram i kampanjer, i de folkvalda församlingarna och under medieframträdanden. Det fanns tendenser efter domen i veckan att Nationell Samling i sitt vredesmod skulle återvända till forna tiders mer extrema beteende. Söndagens uppvisning på Place Vauban tyder inte på det. Sannolikt tror inte heller partiledningen på fördelarna med den totala konfrontationen med det etablerade samhället.

Parallellt med folkmötet på Place Vauban hölls ett möte på Place de la République. De gröna och Det okuvade Frankrike stod som huvudarrangörer. Socialistpartiet valde att avstå från medverkan. Det visar med all önskvärd tydlighet att folkfronten inte längre existerar. Vänstermötet drog enligt arrangörerna lika många deltagare som hos Nationell Samling några kilometer bort. Deras budskap var tydligt. De så kallade högerextremisterna är ett hot mot demokratin.

Gabriel Attal, sannolikt presidentkandidat 2027, var Emmanuel Macrons premiärminister cirka ett halvår före den olycksaliga upplösningen av Nationalförsamlingen i somras. Han tillhör Renaissance som är Macrons parti, en fortsättning på La République en Marche som det hette de första åren. Gabriel Attal tillhör vänsterflygeln inom sitt parti och är nu dess ledare. Samtidigt har han distanserat sig från Macron. Det råder inga tvivel om att han söker bli landets president 2027 men också att detta ska ske genom att söka stöd snarare till vänster än till höger. Han kommer att möta andra presidentkandidater som också tillhör Renaissance, särskilt nuvarande justitieministern Gérald Darmanin som har sin bakgrund i högerpartiet Republikanerna. Hans tal i Saint Denis igår visade också att han med hjälp av sitt parti vill rikta attackerna i första hand mot Nationell Samling. Han samlade cirka 5 000 deltagare för sitt möte mot Marine Le Pen.

Det kommer att visa sig vilka konsekvenser denna rättsaffär får i fransk politik. Kan inte Marine Le Pen ställa upp i presidentvalet blir det förstås betydelsefullt. Däremot kan det visa sig mindre avgörande för styrkeförhållandena mellan de olika partierna och deras kandidater. Det är ju möjligt att Nationell Samling med Jordan Bardella i spetsen inte försvagas nämnvärt. Han kan få svårare att nå en del av partiets äldre väljare men å andra sidan vinna fler yngre. Domen i veckan skakade verkligen om partiet men för hur lång tid. Väljare har ju en tendens att glömma fort.