Lindbom på franska

Överallt i Europa förekommer i dag en ghettoisering av samhällena. Så är inte minst fallet i Frankrike, en gammal kolonialmakt, som från 1960-talet och framåt sett hur delar av befolkningen från gamla kolonialländer i Nordafrika och söder om Sahara förts samman i separata samhällen, särskilt utanför Frankrikes större städer. Från början var tanken att människor från samma länder skulle kunna återfinnas i sitt nya hemland i samma gemenskap. I dag har dessa samhällen inte sällan blivit segregerade ghetton där egna lagar  delvis ersätter de franska. Inte minst har islamsmen blivit drivande i ett arbete att skapa alternativa samhällen med egna lagar och värderingar som strider mot grunderna i de mänskliga rättigheterna. President Macron höll i fredags ett viktigt tal i departementet Yvelines nära Paris om dessa frågor där han slog fast principerna för regeringens arbete mot islamismen och för bättre integration i Frankrike kring den franska republikens grundvärderingar.

En grundläggande princip för den franska republiken är sekularismen, la laïcité. Den har inte som mål att utrota religionen eller hindra att människor får utöva sin tro. Den har på senare år inskränkt rättigheterna för människor att bära yttre tecken på sin tro inom offentliga institutioner som i skolorna och i de folkvalda församlingarna. Men som Macron uttryckte det, den visar på republikens neutralitet. Människor har samma rätt att tro som att inte tro på en Gud och det är också sekularismen som håller ihop det franska samhället; kring dess lagar i första hand. Sekularismen garanterar att de lagar som stiftas i Frankrike, bland annat kring mänskliga rättigheter, måste respekteras av alla, oberoende av religion. Sekularismen har sina rötter i tredje republiken som ville begränsa katolska kyrkans roll som främste samhällsbärare.

Macron menade i sitt tal att denna respekt för lagen nu hotas i vissa ghetton i Frankrike. Han pekade ut radikala islamistiska organisationer som salafister, wahhabister men också medlemmar i det muslimska brödraskapet. Han såg med oro på hur dessa grupper ständigt stärker sin ställning och bygger upp sina samhällen med sina lagar.  Macron menade också i sitt tal att det franska majoritetssamhället med sina folkvalde har ett ansvar för att utvecklingen gått så här långt. Vi har haft egna problem som tagit vår uppmärksamhet från denna fråga. Vi har inte brytt oss tillräckligt, tycktes han säga. Nu var han besluten att med engagemang satsa mer på att återta dessa alternativa samhällen till Frankrike. Genom skolan, genom att applicera de lagar som Frankrike har på situationen i dessa alternativa samhällen. Macron sa tydligt att islamismen var problemet men var samtidigt angelägen om att inte peka finger åt muslimer som grupp.

Ett av Macrons reformförslag var att ställa krav på alla föreningar och organisationer att underordna sig sekularismens princip för att erhålla offentliga bidrag. Målet var, sa Macron, “att befria islam från utländskt inflytande.” Han menade att en stor del av det arbete att skapa alternativa samhällen i vissa kommuner styrs av islamistiska regimer utomlands.

Presidenten var också noga med att inte bara attackera islamisterna utan också ge ett program för att förverkliga jämlikheten mellan grupper i samhället . Hans tal kritiserades ändå från vänster för att skuldbelägga muslimer. “Det var ett tal mot muslimer”, sa till exempel ledaren för det okuvade Frankrike (La France insoumise), Jean-Luc Mélenchon. Från Republikanerna kom motsatt kritik: “För lite av starka och modiga reformer”, ansåg en av partiets företrädare i frågor kring lag och ordning, Eric Ciotti.

Det har genomförts val till senaten, en av två kamrar i det franska parlamentet. Nationalförsamlingen väljs vid ett tillfälle (två söndagar och i allmänhet en månad efter presidentvalet  vart femte år) och är ett direktval. Ledamöterna i senaten sitter på ett mandat av sex år men halva senatsförsamlingen förnyas vart tredje år. Ledamöterna väljs av en elektorsförsamling som bygger i huvudsak på resultaten i val på lokal och regional nivå. Senaten är alltså garanten i det nationella parlamentet för ett territoriellt perspektiv. I det centralistiska Frankrike är det viktigt. Senaten har mest en granskande roll vid lagstiftning. Nationalförsamlingen har det sista ordet men senatens utskott håller hög klass och kan ofta förändra lagförslagen, särskilt när de tillkommit i all hast eller haft en alltför partipolitisk karaktär.

I söndags gällde valet 172 platser, alltså halva senaten. Republikanerna, den franska högern, stärkte sin ställning och är största parti. Så var det också före valet men partiets position har stärkts. Det är inte så konstigt. Republikanerna har makten i cirka 60 procent av kommunerna med mer än 9 000 invånare. Tillsammans med Socialistpartiet  dominerar Republikanerna. Det är alltså de två gamla partierna som styr ute i landet. Senaten har en konserverande funktion på flera sätt. Ledamöterna kommer från partier som särskilt tidigare spelade den avgörande rollen i fransk politik. Ledamöterna är lite äldre, kanske lite mer eftertänksamma och lite mindre propagandistiska.

Dock syns förändringar. De gröna, Europe Ecologie Les Verts, har i senare lokala val stärkt sin ställning och det visar sig också i detta  val till Senaten. De har nu garanterats en egen grupp i senaten eftersom deras antal ledamöter överskrider tolv. Även Republiken på väg, Macrons parti, är nu starkare och har blivit tredje största parti efter Republikanerna och Socialistpartiet.

Det verkar som om alla partier är mer eller mindre nöjda. Socialistpartiets tillbakagång är inte så katastrofal som väntat. De andra större grupperingarna har ökat något. Nästa val sker nästa år. Då ska fransmännen i direkta val välja ledamöter till regioner och departement. Utslaget därifrån kommer att påverka nästa indirekta senatsval som genomförs om tre år. Dessutom kommer nästa års regionala val att i hög grad avslöja stämningen hos det franska folket inför val till president och nationalförsamling 2022.

När jag  var barn minns jag de gamla säga i Sverige: “Det är bara krig och elände i världen. Vart ska det ta vägen?” Nu säger de äldre detsamma och tycker förstås att det är värre i dag än när de (=vi) lyssnade på våra mor- och farföräldrar för sextio år sedan. Det hör väl till att äldre blir mer oroliga och minns sin barndom som mer stillsam och lycklig, även utanför lekhagen. Sverige under min uppväxttid var nog rätt fredligt trots allt. Det som var riktigt skrämmande skedde långt ifrån vårt eget land. I dag är det inte riktigt detsamma. Världen har krympt. Och för fransmännen har det alltid varit mer eller mindre kris. Jag har faktiskt heller aldrig hört en äldre fransman uttrycka sig som om allt blir värre med åren. Kanske är bilden av livet konstant mörk med roliga händelser instuckna däremellan.

Jag har nog skrivit det förr på bloggen men mitt intryck av de  femton år jag bevakat fransk politik är att kriserna kommer och går med en tät regelbundenhet. Det är ingen som tror att livet är en dans på rosor, varken rent samhälleligt eller rent personligt. Det påverkar sannolikt reaktionerna på kriserna hos människor. Framförallt tror inte fransmännen att det går att lägga ansvaret på regering och myndigheter. De går inte att lita på liksom inte heller andra människor i samhället med undantag möjligen för den egna familjen. Misstron finns där alltid och den påverkar människors beteenden i krissituationer och den påverkar hur regering och myndigheter agerar i sådana lägen.

Frankrike har en konstitution som hyllar principer om frihet, jämlikhet och broderskap. Hur ser det ut egentligen med sättet att leva efter dessa principer?  De efterföljs i juridisk mening men inte alltid politiskt. Landet har en polismakt som tenderar att utöva mer våldsmakt än som vore rimligt utifrån principerna. Invandrare behandlas ofta på ett mer misstänksamt och ibland mer våldsamt sätt än andra grupper i samhället. Statschef och regering har i princip liberala värderingar men slår till med brutalitet i krislägen. Presidenten har dessutom legala befogenheter att driva igenom lagar utan omröstning i parlamentet.

Hårdheten har sina förklaringar. Krigen avlöser varandra. I stort sett varje president har varit i krig. I landet finns ständigt farliga terrorgrupper som förbereder attentat; mot staten eller mot utvalda grupper i samhället. Under de senaste tio åren har det ständigt förekommit terrorattentat. Under Francois Hollandes fem år hotade islamistgrupper det franska samhället vid flera tillfällen. I förra veckan skedde det senaste attentatet, riktat mot satirtidningen Charlie Hebdo, låt vara att våldsmännen inte visste att de attackerade en lokal i östra Paris, där en annan redaktion tagit över efter dådet i januari 2015. Judarna har regelbundet utsatts för attentat, inte bara under det senaste decenniet.

De sociala konflikterna avlöser också varandra. Fackliga demonstrationer som kräver polisnärvaro liksom året med de gula västarna som under en kort tid tycktes hota presidentmakten. Det är ett samspel mellan makt och revoltörer som leder till dessa utbrott av våld men förklaringen är också historisk. Ett land som Frankrike som ligger mitt i Europa blir tveklöst utsatt för mer oro och våld än länder i periferin. Dessutom har Frankrike en stark vilja att spela en roll i samhällsutvecklingen internationellt. Det är ett land med stormaktsambitioner.

De vanliga fransmännen misstror staten och statens institutioner. Där skiljer de sig från svenskarna. Det går att utläsa av olika opinionsundersökningar. Det är som ett spel mellan medborgare och landets ledning. De triggar varandra och tror att våld måste mötas med våld. Och ofta är det nog så.

Hanteringen av pandemin ger också exempel på denna misstro. President Macron meddelade redan i mars att folket nu skulle kriga mot viruset. Det var hans sätt att få människor att ställa upp och ta sitt ansvar. Bara genom att stänga ner landet och kräva total uppslutning bakom en strikt lock-down förmodade han att människor skulle ta detta ansvar. Förmodligen hade han rätt. Men nu är å andra sidan många fransmän totalt ovilliga att gå in i en andra karantän, helt bortsett från de ekonomiska konsekvenserna av en sådan åtgärd. Nu är solidariteten bruten mellan makten och folket. Nu bråkar alla med alla. Inte minst bråkar lokalpolitiker med regeringen när de påtvingas hårda restriktioner som i Marseille där restauranger och barer måste stänga en andra gång.

Det är lätt att göra sig märkvärdig i Sverige och sucka över dessa fransmän som bara bråkar istället för att lösa problemen. Men alla lever i och av sin historia. Det gick att få människor att ta ansvar för att stoppa smittan i våras. Det skedde på ett sätt som kan ha varit för hårt. Å andra sidan var det förmodligen enda sättet att uppnå enigheten. Inte minst drevs denna enighet fram genom att skrämma befolkningen. Nu visar sig problemen under en andra virusvåg. Men det hade sannolikt inte gått att agera annorlunda i våras. Frankrike lever i spänningarna mellan förbud och revolt, i krig och terror men också under en viruspandemi.

I Sverige är det val vart fjärde år. Det är så enkelt. Med tre sedlar i tre olika kuvert har vi röstberättigade fyllt vår medborgerliga rätt (plikt) att rösta på förtroendevalda till riksdag, region och kommun. Så var det klart! Så enkelt är det inte i Frankrike. Här är det val nästan varje år och dessutom ofta två söndagar i rad för varje val.

Fransmännen röstar direkt på presidenten. Det sker vart femte år och är det viktigaste valet. Presidenten är en statschef med stor makt: med rätten att starta krig som överbefälhavare, upplösa nationalförsamlingen, själv bilda regering genom att utse premiärminister och i praktiken också alla ministrarna. Presidenten kan också driva igenom lagförslag utan att dessa godkänns av parlamentet.

Fransmännen röstar vart femte år också i val till nationalförsamlingen. Ledamöterna väljs i majoritetsval i två omgångar. Bara om en kandidat får mer än 50 procent sker det i en omgång. Annars sker en andra valomgång påföljande söndag. Nationalförsamlingen är den direktvalda kammaren i parlamentet. Senaten är den andra och den väljs via indirekta val som genomförs av elektorer ur folkvalda på olika nivåer, riks och territoriellt. Vart tredje år utses hälften av ledamöterna i senaten och nu den 27 september sker ett sådant val.

Frankrike har också val på regional och kommunal nivå. I mars nästa år sker val till regioner och departement. Regionerna är sjutton till antalet om man räknar med regioner “på andra sidan haven” som Martinique och La Reunion, tretton i själva Frankrike. De skulle enligt planer ha ersatt departementen som är 101 till antalet och har en historia som sträcker sig tillbaka till franska revolutionen (1790). Nästa år i mars sker samtidigt val till regionerna och till departementen. De senare är för övrigt valkretsar för de indirekta valen till senaten. Frankrike är ju historiskt sett ett centraliserat land med stark styrning uppifrån Paris men på många sätt finns också en stark självständighet, framförallt i hur varje region eller mindre enhet ska kunna lösa de praktiska frågorna kring en lag eller en regeringsförordning. Det har inte minst märkts under pandemikrisen där en stor del av beslutsfattandet lagts på lokal nivå.

De minsta enheterna är kommunerna som är cirka 35 000 till antalet. Dessa kommuner kan vara mycket små, under tusen invånare, men ofta sker samarbeten mellan flera mindre kommuner som ligger nära varandra geografiskt. Senaste kommunalvalet skedde i år men på grund av coronaepidemin kom andra valomgången att genomföras först i slutet av juni, drygt tre månader efter den första. Borgmästaren är den centrala personen i en kommun, betydligt tyngre i politisk kraft än en kommunstyrelseordförande i Sverige.

Frankrike väljer förstås också ledamöter till Europaparlamentet. Det har länge varit ett mer uppmärksammat val i detta land jämfört med Sverige. Frankrike var ett av sex länder som skapade den europeiska gemenskapen på 1950-talet och har länge sett EU som  ett Stor-Frankrike. Fransmännen har länge också varit starkt EU-vänliga men detta har förändrats radikalt på de senare åren. Nu är eliten pro-EU medan folket i allmänhet blir alltmer kritiska, både till vänster och till höger.

I de kommunala och regionala församlingarna har fortfarande Republikanerna och även Socialisterna en stark ställning. Republiken på väg, Macrons parti, har ännu inte hunnit etablera sig på det regionala och lokala planet och i senaten. Detta är ett bekymmer för Macrons hela rörelse. Dess ordförande, Stanislas Guerini, lovar nu att det ska finnas färdiga listor i oktober till de regionala och departementala valen i mars 2021. Det finns en intern kritik mot att partiet inte fungerar på basplanet. LREM är och har alltid toppstyrts av Macron. Inför presidentvalet mobiliserade han en stor kader av välutbildade människor som nog räknade med mer inflytande efter valsegern. Nu har många tröttnat. En del undrar vad som kommer att hända med partiet när Macron inte längre är president. Antingen förlorar han i presidentvalet 2022 och blir han omvald kan han inte enligt konstitutionen sitta längre än till 2027. Häromdagen avgick exempelvis partiets vice ordförande. Han intervjuades i Le Monde. Han var inte öppet kritisk mot Macron men mellan raderna anade läsaren ett missnöje med hur partidemokratin fungerade och att partiet saknade egna politiska idéer för framtiden.

Det ser inte bra ut för Frankrike när det gäller spridningen av covid-19. Visserligen har antalet tester ökat jämfört med våren 2020. Det kan delvis förklara de höga siffrorna på smittade i september jämfört med mars eller april. Ändå är situationen högst problematisk. Emmanuel Macron intar dock en annan attityd i dag jämfört med i våras. Smittan ska vi leva med, inte utrota, tycks han mena.

Låt oss se utvecklingen av antalet smittade under året. Toppnoteringen i våras kom den 31 mars med drygt 7 500 fall. Men det var under en period när testerna inte hunnit utvecklas som i dag. Däremot visar utvecklingen att vi i dag har betydligt fler fall av positiva tester jämfört med sommaren. Den 30 juni noterades drygt 500 fall. Den 5 augusti 1 700 fall, den 23 augusti knappt 5 000 och den 12 september  10 500 fall. Det pendlar mellan enstaka dagar men trenden är tydlig. Utvecklingen pekar uppåt mot alltmer problematiska höjder.

Totalt har Frankrike haft cirka 400 000 fall hittills och drygt 30 000 har avlidit i sjukdomen enligt officiella källor. Det förefaller som om siffran på döda inte har ökat ännu i samma takt som antalet spårade fall. Siffran här ligger mellan 2 och 80 under de senaste veckorna. Många bedömare tror att det dröjer innan de äldre och mer känsliga för smittan blir sjuka och riskerar att dö. Än så länge har viruset satt sig på individer i de yngre åldersgrupperna, 15-30 år.

Särskilt utsatta är vissa områden i södra Frankrike som kring Bordeaux och Marseille men stora delar av landet är i ett allvarligt läge. Städerna Bordeaux och Marseille har genomfört lokala restriktioner som att restauranger och barer i vissa sammanhang ska hållas stängda. Munskydd är förstås obligatoriskt numera överallt i Frankrike och gäller generellt på arbetsplatser, i skolor utom för de minsta barnen och utomhus i offentliga miljöer.

Emmanuel Macron har intagit en mindre hård attityd nu i förhållande till i våras. Då var målet att utrota viruset. Han förklarade i ett känt tv-tal att han utropat krig mot viruset. Nu verkar linjen snarare vara att hålla det i schack. Han och många andra inser att det inte går att stänga ner Frankrike på samma sätt som i våras. Det skulle hota en ekonomi som redan är mer än ansträngd. Men flera av hans närmaste medarbetare som hälsoministern Olivier Varon vill gå längre och införa striktare bestämmelser. Ingen, inte ens flertalet virologer, kräver en ny totalstängning av det franska samhället. Det går egentligen knappast att säga att Frankrike har en strategi i dag. Snarare förefaller det som om landets ledning prövar sig fram.

De närmaste veckorna kommer att visa hur väl den nuvarande hållningen kan mota viruset tillräckligt för att inte skapa en ny katastrof. Just nu ökar antalet fall, sjukhusen bävar för när deras sjukbäddar fylls igen av svårt ansatta patienter. Och hela landet hoppas att inte coronaviruset fullständigt kommer att knäcka den franska ekonomin.