Lindbom på franska

I morgon åker jag på nytt till Paris. En ny vistelse, denna gång under ett par perioder i sommar, med vissa förväntningar och även viss undran. Paris och Frankrike är alltid sig likt i vissa avseenden men samtidigt alltid oförutsägbart.

Jag känner en viss bävan numera inför det vädermässiga på sommaren. Såg  att det på midsommarafton, som inte firas i Frankrike men däremot musikens dag på årets längsta dag, var det 33 grader i skuggan på eftermiddagen. Det är helt rimligt men med stigande ålder lite besvärande i en storstad. Men jag oroar mig en aning för högre temperaturer särskilt som jag i juli ska en bit söderöver inne i landet. 40 grader? Orkar jag det?

Politiska konflikter brukar ofta torna upp sig mot slutet av våren och fram till nationaldagen den 14 juli. Därefter tar folk semester och grälen lugnar sig. Det är antagligen för varmt och ingen politisk kamp är tillräckligt viktig för att hindra semester vid en havsstrand eller påtandet i familjens trädgård någonstans i landet.

Detta år, 2025, har märkligt nog varit relativt lugnt när det gäller politiska strider. Inga stora upplopp och ett parlament som sedan ett år tillbaka varit lamslaget av oförmågan att fatta beslut. Vänstern, mitten eller högern har alla saknat möjligheter att genomdriva majoritetsbeslut. Premiärminister François Bayrou har släpat benen efter sig för att inte tvingas avgå efter någon misstroendeomröstning. Han har även på svenskt manér tillsatt en utredning för att förskjuta striden om att ändra en redan genomförd pensionsreform.

Sannolikt kommer jag att träffa fransmän som kommer att klaga på allt möjligt. Inga pengar i plånboken. Regeringens och Macrons fel! En olidlig kulturkamp. Macrons fel! Kriminaliteten som bara växer. Macrons fel! Och en oduglig regering som är osams internt och som saknar förmåga att regera. Det är verkligen Macrons fel!

Jag kommer att försöka ta det lugnt. I värmen lockar solstolar i skuggan och en kall dryck. Och förhoppningsvis lite god fransk mat på kvällen. Jag tänker på Republikanernas presidentkandidat 2022 Valérie Pécresse som gjorde ett uselt val men som ändå sa att fransmännen har rätt till en bifteck frites och ett glas rött vin. Hon flörtade med en äldre generation väljare som inte drömmer om vegetariska måltider. Jag hade kunnat rösta på henne för  att få en bifteck frites. Den rätten håller än om man tillhör dem som åt fransk mat redan på 1970-talet. Bon appétit!

Västvärldens opinionsbildare klarar inte längre av att gräla med varandra. Det är inget nytt fenomen men faktum är att det var enklare förr  att hitta ämnen att gräla om. Politik handlade då främst om ekonomi – socialism eller liberalism – men också om försvar och utrikespolitik. De politiska partierna ställde upp sig på rad från höger till vänster.  Väljarna, medborgarna och media visste vad de olika politikerna tyckte och de var överens om vilka ämnen som borde diskuteras. Demokratin var i den meningen öppen och begriplig. Det som behövde granskas blev också  i hög grad granskat.

Så var det i Sverige och så var det i Frankrike, kanske ända fram till millennieskiftet. I dag är debatter i grunden omöjliga att genomföra. Det sista debattprogrammet på fransk  tv las ned för tio år sedan. I bästa fall genomförs en och annan debatt inför val. I övrigt styrs allt genom programledare som ställer olika politiker och opinionsbildare inför kritiska frågor, ofta vid separata tillfällen. När en vänster- och en högerpolitiker möts i samma studio vid samma tillfälle är det ändå programledaren som styr och hindrar längre debatter. Varför har det blivit så?

Mycket kan skyllas på det såriga samhällsklimatet som inte tål öppna konfrontationer.  Rent fysiskt våld mellan olika medborgargrupper ligger hotande nära om debatten skulle ges fritt spelrum. Perioden från 1945 och ett halvt sekel framåt var en tid av utvecklingsoptimism. Det var lättare att diskutera hur framsteget skulle organiseras. Alla trodde ändå på vissa grundläggande principer. Så är inte fallet i dag. I Frankrike går det att peka på vissa företeelser som försvårar optimismen och gör debatten så svårhanterlig, för att inte säga outhärdlig. Spänningarna kring migration är en fråga som sårar människor in i själen och gör rationella resonemang så svåra. En folklig frustration ökar över nya maktgrupper och eliter som verkar ”sko sig på vanligt folk”. Frågor om vad som kan beskrivas som en nation, en nationell identitet eller en egen civilisation är för laddade för att bli föremål för ett klassisk liberal-demokratiskt åsiktsutbyte under relativt ordnade former. Inte ens skickliga programledare på tv kan skapa tillräcklig ordning för sådana diskussioner.

Dagens höger talar i medierna och i andra sammanhang om det stegrade våldet, migrationens problem och om en allmän dekadens. Högern vill också nämna begreppet vit rasism, det vill säga invandrares rasistiska förtryck av vita människor. Vänstern vill hellre tala om den motsatta rasismen. om våld och förtryck av minoriteter. De gamla motsättningarna består också. Högern försvarar mer än någonsin Israel och vänstern tar ställning för palestinierna. Yttervänstern misstror NATO och hamnar i andra positioner än högern i fråga om stödet för Ukraina.

Frankrike är ett splittrat land men också ett land där människor inte kan tala med varandra för att lösa samhällsproblem. De ser och är en del av ett pågående skifte av samhällsmodell.  När smärtan över de stora förändringarna blir så uppenbar finns inte längre redskapen för att lösa de underliggande problemen. Emmanuel Macron är en av dem som allra tydligast upptäckt vilken omöjlig uppgift han befunnit sig i när han sökt styra Frankrike mot bättre tider. Det tycks inte heller som om nationen funnit en efterträdare som 2027 kan peka ut vägen framåt. Det är en tid av stor frustration och förtvivlan som många fransmän lever i. Och den befolkningen är inte ensam i sitt prekära läge.

För ett år sedan upplöste president Macron nationalförsamlingen, utlyste nyval och förlorade sitt inflytande över den lagstiftande församlingen. Det innebar i sin tur att han tappade all makt över fransk inrikespolitik. Den som närsynt studerar aktuell fransk politik ser bara mindre förändringar i det politiska landskapet  och en viss förflyttning av maktcentrum. Den som höjer blicken ser något mer; en väldig vågrörelse, först uppåt och sedan neråt under åren efter andra världskriget.

Efter landstigningen i Normandie 1944, inleddes general de Gaulles första men korta presidentperiod. Det innebar ändå början på en återuppväckt stolthet hos det franska folket över sin nation. General de Gaulles längre regeringsperiod (1958-69) innebar en ny konstitution som gav honom stor makt, närmast oinskränkt, men ändå inom ramarna för folkstyrets principer. Det gav möjlighet för Frankrike att avkolonialisera Nordafrika och att bygga upp ett modernt välfärdssamhälle. Jag har tidigare i denna blogg berättat om mina minnen av stolta franska medborgare på 1970-talet som såg en ljusnande framtid för sig själva och sitt land. En tillit till makten dessutom. Och en övertygelse om att den franska civilisationen var överlägsen de flesta andra länders.

Vågtoppen nåddes i mitten av 1970-talet. Sedan har det gått utför. Medborgarna har i allt högre utsträckning sökt sig mot den högerextrema rörelse som styrde under Vichyregimen men som i själva verket var marionetter till Berlin under nazitiden. Ett allt starkare missnöje med olika center-höger-regeringar eller sådana av karaktären reformistisk vänster har successivt lett till att Jean-Marie Le Pen och senare hans dotter Marine fått ökat inflytande.

Det franska samhället som det skapades under de första decennierna av efterkrigstiden var en måttfull reformering av det gamla patriarkala Frankrike. I takt med hur missnöjet hos folket vuxit, särskilt efter millennieskiftet, har den dominerande kulturen i efterkrigstidens Frankrike radikaliserats. Värderingarna har fått karaktären av postmodernism. Det har i sin tur lett till en ökad polarisering. Frankrike har fått en starkare yttervänster som använder invandrargrupper från Nordafrika som sköldar för att gå till attack mot stora delar av den traditionella franska kulturen. Även den övriga vänstern har radikaliserats. Och ytterhögern har stärkt sin ställning. år från år. Det syns i fördelningen av platser i dagens nationalförsamling. De partier som aldrig kommit i fråga för regeringsuppdrag har cirka två tredjedelar av platserna i denna nationella folkförsamling.

Frankrike är i dag ett splittrat land såväl ekonomiskt och socialt  som kulturellt. Inte minst kulturellt! Missnöjet växer år från år hos invandrarna i gettoliknande förorter till de stora städerna liksom hos den ursprungliga arbetar- och medelklassen på landet och i småstäderna. Det okuvade Frankrike respektive Nationell Samling tar hand om dessa missnöjda grupper. Den välmående medel- och överklassen säger inte så mycket men söker ändå hitta sina skyddade områden i det franska samhällslandskap som är skadat men ändå fortfarande ger utrymme till en elit att leva ett gott liv.

Vad kommer historikerna skriva år 2125 om vår tid? Möjligen att vågrörelsen som stod som högst kring 1975 hunnit sjunka ner mot botten igen och att samhället underkastas omvälvande förändringar. Frankrikes nästa president och regering står i alla händelser inför gigantiska utmaningar som antagligen är större än de flesta vågar se. En konstitution som inte längre förmår skapa en stabil politisk ledning. En ekonomi som är körd i botten med över 3 000 miljarder euro i underskott. Ett folk som samtidigt ropar på ökat välstånd. En bristande tillit från vanliga människor visavi politiker både nationellt och regionalt och kommunalt. Inte minst upprepade inslag av brutalt våld i det offentliga rummet och en växande och mycket oroande brottslighet. Och frågan som ställs av många: Hur ser egentligen vår civilisation ut i dag?

Frankrike är, som sociologen Jérôme Fourquet påpekat i böcker och intervjuer, som ett skärgårdsområde med mängder av små öar, isolerade från varandra. Förr sa alltid fransmännen att ”visst bråkar vi men vi kan ändå alla gemensamt sjunga marseljäsen.” Nu tiger många och en del hissar istället den algeriska flaggan.

Det är svårt att ser hur alla sår i den franska själen ska kunna läkas. Det enkla är att säga att det finns så mycket gott också i Frankrike och att vi inte ska överdriva problemen. Den som uttrycker sig så friskriver sig dock från en del av ansvaret genom att inte ge någon betydelse åt de påtagliga tecknen av kris ekonomiskt, socialt, andligt och kulturellt. Det är ett orostecken att den bortvända blicken tolkas som bevis på sans och måtta och ses som en högre form av klokskap. Det är inte alltid som historiens vågrörelser fortsätter lugnt och stilla utan att vi behöver bekymra oss nämnvärt. Läget i Frankrike – och dessvärre i en del andra länder – är så pass illa att det finns anledning att både oroa sig och hoppas på att fler gör en allvarligt menad medborgerlig insats.

Det är normalt sett två år kvar till nästa presidentval. Ändå är luften i det politiska Paris fyllt av ambitioner och spekulationer kring vem eller vilka kandidater som kommer att tävla om Frankrikes politiska toppjobb; att bli innehavare av posten som statschef och president. De två partier som traditionellt tävlat om den posten under den femte republikens snart sjuttio år, den republikanska högern och Socialistpartiet, vädrar morgonluft men vägen till makten är mycket lång och fylld av blindskär.

Igår stod det klart att Olivier Faure omvalts till generalsekreterare för Socialistpartiet. Det innebär en fortsatt tydlighet vad gäller detta partis förankring inom vänstern. Det är klart att Faure och hans majoritet av politiker omkring honom avvisar allt samarbete med Renaissance, Macrons parti. Det innebär en fortsatt öppning för en folkfront men också för att Socialistpartiet faktiskt vill agera självständigt för att få en socialdemokrat som presidentkandidat. Faure har vridit partiet vänsterut sedan Hollandes presidentperiod 2012-17. Ändå vill partiet nu, kanske med Raphaël Glucksmann som samlande namn, stå på egna ben och dominera vänstern. Uppgiften är närmast omöjlig i dagsläget men nu vill i alla fall partiet agera som en egen kraft i det politiska landskapet. Socialisterna har trots allt varit ett av de dominerande partierna i den femte republiken och innehaft presidentmakten i nitton av sextiosju år.

Republikanerna har sett flera av sina ledare som nationens president sedan General de Gaulles dagar. Fransmännen vet vilka de har varit. Georges Pompidou, Jacques Chirac och Nicolas Sarkozy har representerat detta parti under olika namn. Kommer någon med denna tillhörighet att bli nationens president 2027? Det har inte sett så bra ut under senare år. Macrons taktiska triump med sitt ”varken vänster eller höger” knäckte rejält både Socialistpartiet och den republikanska högern 2017. Nu har Republikanerna givit en av sina ledare, inrikesministern Bruno Retailleau ett starkt mandat genom att välja honom till ordförande i sitt interna val för några veckor sedan. Hans starkt högerorienterade linje kan ge honom röster i nästa presidentval, som ju är ett personval, långt utanför det relativt lilla egna partiet. Han kommer att utmanas av flera andra kandidater. I dagsläget ser vi främst Marine Le Pen eller Jordan Bardella från Nationell Samling, en företrädare för Reconquête (Éric Zemmours parti) och förre premiärministern Édouard Philippe som andra tänkbara högerkandidater.

Det är viktigt att påminna om det igen: Franska presidentval är personval. Vissa partiledare kommer att gå i allians med andra. Édouard Philippe som för några år sedan grundade Horizons har sin bakgrund i Republikanerna. Han kan mycket väl bli den kandidat som i väljarnas ögon bättre representerar den gaullistiska traditionen än Republikanernas egen kandidat Bruno Retailleau.

Det är inte osannolikt att en kandidat med bakgrund eller i dag som företrädare för Republikanerna kan samla en stor andel av väljarkåren och bli president 2027. Mycket beror på hur lojala som Nationell Samlings väljare förhåller sig till sina ledare. Får Marine Le Pen ens den juridiska rätten att ställa upp i valet? Kommer i så fall hennes unge partiordförande Jordan Bardella att klara rollen som hennes ersättare? Bruno Retailleau har valt en påtagligt högerorienterad profil och kan attrahera en del av Le Pens väljare. Eller kan Philippe som breddar sin väljarbas mot mitten utmana och bli en folklig ledare för en stark mitten-högerallians?

Det är minst lika osäkert till vänster. Olivier Faure är ingen stark politiker men Glucksmann har en helt annan karisma. Han är till sin politisk hållning socialdemokrat men grundade för några år sedan ett eget parti, Place publique. Även här kan vänsterväljarna komma att söka sig till den politiker som verkar ha bäst förutsättningar att besegra högerkandidaterna. Person betyder mer än parti! Det kommer att rinna mycket vatten också på vänstersidan före avgörandet våren 2027. Till slut måste vänsterväljarna bestämma sig för vem de ytterst vill se som sin nästa president; en socialdemokrat, en radikalare socialist eller möjligen en grön politiker. Det valet väntar vi också  med spänning på.

Premiärminister François Bayrou är i någon mening beundransvärd. Nu har han suttit vid makten i ett halvår och ännu inte blivit avsatt genom en misstroendeomröstning i nationalförsamlingen. Oppositionen är starkare än regeringsunderlaget och viljan att knäcka en regering och en meningsmotståndare är stor hos alla politiker i Frankrike. Ändå klamrar Bayrou sig fast vid taburetten med sin regering men under ständiga hot om att falla. Före 15 juli ska han presentera en form av program för regeringen och i det ligger minor som kan leda till hans avgång.

Frankrike har låg tillväxt och ett skrämmande högt budgetunderskott. Med en ambition att spara 40 miljarder euro hoppas Bayrou komma ner mot 5 procent i budgetunderskott. Han vill sedan göra ytterligare besparingar för att nästa år sänka underskottet till cirka 4,7 procent.

Frankrike har kniven på strupen. Långivarna börjar muttra på allvar och det finns en risk att räntorna på lånen kryper upp mer än statens finanser klarar av. Det stora problemet är att oppositionspartierna inte är beredda att kompromissa med sina hjärtefrågor. Höj inga skatter, kräver Renaissances ledare Gabriel Attal, Macrons tidigare förbundne som var siste premiärminister för presidentens olyckliga upplösning av nationalförsamlingen förra sommaren. Sociala reformer, kräver såväl vänstern som Nationell Samling. Pensionsreformen bör rivas upp för bättre villkor, bland annat ett återförande av pensionsåldern till 60 år.

Bayrou försöker föra samman olika reformförslag som kan locka delar av oppositionen och som inte kostar pengar i budgeten. Ett sådant förslag är övergång till proportionella val. Vissa partier räknar med egna fördelar jämfört med nuvarande system med majoritetsval i två valomgångar. Det skulle särskilt gynna Nationell Samling men också Det okuvade Frankrike.

Politiska bedömare skiljer sig åt i bedömningen om Bayrou till slut kan ro den ekonomiska politiken i land eller om han tvingas avgå efter en misstroendeomröstning. Bayrou har lagt all sin prestige i frågan om budgetförstärkningar. Det är svårt att se att han viker sig kring de 40 miljarderna. Det förefaller som om Socialistpartiet kan bli tungan på vågen i denna fråga. Partiet har kongress inom kort och valet av generalsekreterare kan bli avgörande. Striden står mellan två falanger. Den ena ligger närmare Det okuvade Frankrike och bibehållande av en folkfront. Den andra falangen söker sig mer mot ett samarbete mot mitten. Vinner nuvarande generalsekreteraren Olivier Faure, lär Bayrou få svårt att hitta en majoritet för sin politiska linje. Vinner däremot utmanaren i personvalet, Nicolas Mayer-Rossignol kan läget bli mer gynnsamt. Den senare, borgmästare i staden Rouen, har bland annat offentligt deklarerat att han kan acceptera nuvarande lösning på pensionsreformen, framröstad av regeringen Elisabeth Borne med stöd av president Macron.