Lindbom på franska

Jag skrev igår ett första blogginlägg om mordet på Quentin Deranque några kilometer från Sciences Po, högskolan för samhällsstudier, i Lyon. Mordet utfördes av någon företrädare för den vänsterextrema gruppen Jeune Garde någon dryg timme efter det att Rima Hassan från vänsterpartiet Det okuvade Frankrike talat på högskolan. Jag uppgav felaktigt datum för dådet i mitt förra inlägg. Det skedde redan i torsdags men Quentin Deranque avled i lördags av sina skador.

En fransk public service-kanal har lagt ut ett klipp från händelsen. Man ser hur flera maskerade aktivister ger sig på två manspersoner som tillhör Nemesis, en högerextrem gruppering som i huvudsak drivs av kvinnor med ett feministiskt, konservativt projekt. Quentin var med i Nemesis och hade befunnit sig utanför Sciences Po för en motdemonstration mot vänstern. Han var den av de två attackerade männen som fick svåraste slag mot sig och alltså dog två dygn senare.

Det finns många komplikationer kring denna händelse som slutade med en dödad och en skadad. Några har jag tagit upp i mitt förra inlägg. Den vänstermilitanta gruppen Jeune Garde startades 2018 av Raphaël Arnault som också i flera år varit dess talesperson. Denne Arnault är framför allt ledamot av partiet Det Okuvade Frankrike i den franska nationalförsamlingen. Kopplingen finns alltså mellan partiet och Jeune Garde. Arnaults assistent i nationalförsamlingen, Jacques Élie-Favrot, förnekar inte att han deltog vid mötet men förnekar att han var gärningsmannen. Det är en anklagelse som riktas mot honom av företrädare för Nemesis. Polisen gör för närvarande en förundersökning av fallet och har inte gått ut med namn på förövare.

Jean-Luc Mélenchon gick ut i ett stort tal häromdagen inför partivänner och slog fast att partiet inte hade någon som helst koppling till mordet som han tog avstånd ifrån. Händelsen sätter ändå fokus på närheten mellan detta parti och en grupp – minst – som agerar utomparlamentariskt och med stor våldskapital.

Talaren vid mötet på Sciences Po, Rima Hassan är inte heller vilken politiker som helst. Hon är andranamn i Det Okuvade Frankrikes delegation i EU-parlamentet. Hon gör nu enligt uppgift i media en turné till olika högskolor för att tala för sin politik och sina idéer. Bland många unga, invandrare och universitetsstuderande är hon en hjälte, inte minst för sin aktivism i Palestinafrågan. Hon uppmärksammades i hög grad för sin resa nyligen till Gaza som hon gjorde bland annat tillsammans med Greta Thunberg. Hon driver hårt frågan om att hennes eget parti ska rasifieras. Hon har öppet angripit även dem inom det egna partiet som fortfarande ser sig som vita. Partiet måste enligt henne rent etniskt eller mentalt-etniskt identifiera sig som icke-vit. Partiet talar alltmer om behovet av att göra en folkomvandling i hela Frankrike, från vit till icke-vit. Inte minst partiledaren Jean-Luc Mélenchon har uttalat sig i den riktningen.

Hassans närvaro i Lyon var ju i en laglig mening helt legitim. Skolan har godkänt hennes närvaro. Däremot är det uppenbart att hennes charmoffensiv mot studenter vid högskolor höjer temperaturen avsevärt. Hon är fixstjärnan i den del av Det Okuvade Frankrike som lägger mer kraft på att utanför de parlamentariska sammanhangen driva Frankrike i mer omvälvande riktning.

Emmanuel Macron söker balansera mellan ytterpartierna i fransk politik. Han har länge som de flesta partier riktat huvudanklagelserna mot Nationell Samling som ett hot mot den franska republiken men har på senare tid också låtit betrakta Det okuvade Frankrike som lika antirepublikanskt. I kommentaren till händelsen i torsdags säger han att våld är oacceptabelt från vilken sida det än kommer. Kritiker inom högern och ytterhögern anser sig nu få ytterligare argument i sin kritik av Macron för att driva linjen en même temps (=på samma gång). Han uttryckte sig ofta så i början av sin presidentperiod för att visa att han varken var vänster eller höger. I dag, menar även många  oberoende bedömare, att hoten mot republiken kommer främst från partier som Det okuvade Frankrike och i mindre grad från exempelvis Nationell Samling.

Innan jag skrev detta blogginlägg i dag måndag på förmiddagen undersökte jag hur den internationella pressen bevakat händelsen i Lyon. Det har varit tyst. Den anglosaxiska pressen verkar ha tigit vilket är anmärkningsvärt.Eftersom svenska medier inte läser franska är de också tysta i väntan på att New York Times tar upp ämnet. Jag frågade Chat GPT om saken vid 9-tiden denna morgon och jag fick min uppfattning bekräftad.

Det har gått tre och ett halvt dygn sedan Rima Hassan höll sitt tal och Quentin Deranque dödats. I Frankrike är frågan central. Ledande politiker från alla läger har uttalat sig. Detta är ännu ett i raden av obehagliga politiska mord på senare år. Historeläraren Samuel Paty dödades av en islamist 2020 efter att ha visat bilder på Muhammed. Det gick lyckligtvis inte obemärkt förbi. Debatten kring mordet fördes i Frankrike och utomlands.

Detta är en oroande signal om att ett höjt tonläge i den franska debatten och i det franska kulturkriget oundvikligen leder till våld. Det som hände i  torsdags i Frankrike kan när som helst hända i Sverige. Desto viktigare att iaktta denna attack mot yttrandefriheten och fundera över dess orsaker och vidare följder, också i Sverige.

Den kända vänsterpolitikern Rima Hassan, andra namn på vänsterpartiet Det okuvade Frankrikes lista i EU-parlamentet och Palestinaaktivist, höll på lördagskvällen ett tal vid den kända elitskolan Sciences Po i Lyon. Efter att detta tal hållits och som åhörare främst haft militanta vänsteraktivister och högernationalister dödades Quentin Deranque, en 23-åring tillhörande en nationalistisk organisation. Dådet har rört upp starka känslor i Frankrike, inte minst bland de främsta politiska ledarna.

Det är svårt att tolka händelseförloppet eftersom beskrivningarna skiftar från vittne till vittne och utifrån politiska uppfattningar. Inrikesministern har dock i tv förklarat att det rör sig om ett medvetet mord. Han säger i tv-intervjun att Quentin jagats av flera personer ur en grupp vänsterextrema. Själva mordet ska ha utförts efter det att Hassan hållit sitt tal och sannolikt ett par kilometer från skolan där talet hölls.

Vänstergruppen har också identifierats enligt tidningsuppgifter och står till vänster om Det okuvade Frankrike. Det hindrar inte att många politiker och sannolikt en stor del av folkopinionen kopplar ihop  partiet med den vänstergrupp som utfört dådet. Rima Hassan är en av Det okuvade Frankrikes främsta profiler, inte minst genom sin Palestinaaktivism och som Hamasanhängare. Hon deltog i den senaste båtfärden som Greta Thunberg gjorde för några månader sedan till Gaza. Hassan har också utmärkt sig för att kräva att hennes parti ska rasifieras, en linje som nu vinner ökat stöd bland partivännerna.

Det politiska mordet i sig fördöms av alla, även av ledaren för Det Okuvade Frankrike, Jean-Luc Mélenchon, även om han mer koncentrerat sig på att angripa högern och ytterhögerns tolkningar av händelseförloppet och deras angrepp på hans parti.

Extrema vänstergrupper har sedan flera år tillbaka lagt beslag på lokaler i ett antal universitet i Frankrike. Den stora frågan för dem rör det ovillkorliga stödet för Palestina och ett lika starkt hat mot Israel. Särskilt de olika elitskolorna för samhällsstudier har tidvis belägrats av militanta vänstergrupper. Det har i hög grad varit fallet i Paris som förr hade ett utomordentligt rykte och där många av nationens presidenter gått, till exempel François Hollande och Emmanuel Macron. Lyon som Frankrikes andra stad har också haft en skola för samhällsstudier, tidigare med mycket gott renommé. Där talade Rima Hassan igår kväll. Det pågår alltså ett ideologiskt krig på många viktiga universitet och elitskolor men det är den yttersta vänstern som driver kriget och skaffar sig en form av maktpolitiskt och psykologiskt övertag över lärare och studenter som inte delar dess idéer. Det är självfallet hotande för inte minst judiska studenter att finnas i många av dessa utbildningsinsitutioner.

Den politiska kampen eller kritget i Frankrike förs i dag inte längre mellan socialister och traditionell höger. Polariseringen har ökat. Ytterhögern flyttar fram positionerna i väljarsympatier medan vänstern, främst till vänster om Socialistpartiet, vinner bland annat i kampen på gator och torg och i institutioner som skolor och universitet.

Ett väntat beslut: Republikanernas ledare Bruno Retailleau har nu meddelat att han ställer upp som kandidat till presidentvalet nästa vår. Han kommer utan tvivel att bli en av huvudkandidaterna men det är svårt att se att hans chanser är så höga. Allt beror på hur många konkurrenter han får och vem han ställs mot i en andra valomgång om han kommer så långt.

Franska presidentval genomförs i två valomgångar och endast två kandidater går vidare till den andra. Det råder ingen tvekan om att franska väljare lutar mer åt höger än åt vänster men hur långt åt höger? Bruno Retailleau tillhör utan tvivel Republikanernas högerflygel.

Han har haft flera betydelsefulla roller under sin karriär. Han har i ett antal år lett sitt parti i Senaten, den första kammaren i det franska parlamentet i vilken sitter politiker som är valda av elektorsförsamlingar sprungna ur de lokala valen. Han blev inrikesminister hösten 2024 och satt på den posten ungefär ett år. Han är också sedan i maj förra året ordförande i sitt parti efter en hård och oförsonlig strid om ledarskapet med Laurent Wauquiez som nu är gruppledare för Republikanerna i den av folket direktvalda nationalförsamlingen. Retailleau och Wauquiez är sannerligen inga såta vänner. Det förefaller som om deras personliga vendettor mot varandra överskuggar ambitionen att göra gott för partiet.

Rollen som inrikesminister var som klippt och skuren för Bruno Retailleau. I alla regeringar tilldelas denna ministerpost den med mest uttalade repressiva förslag på områdena migration och brottslighet. Retailleau blev snabbt efter utnämningen till inrikesminister den populäraste politikern i den republikanska sfären, bland medlemmar och väljare. Republikanerna som parti är i dag i hög grad kopplade till lag och ordning vid sidan om en mer liberal inriktning på ekonomins område.

Svårigheten för Retailleau ligger i hans möjlighet och förmåga att bygga en bredare allians på högersidan. Hans parti är i dag mycket mindre än Nationell Samling och den samlade mitten. Det är helt osannolikt att Nationell Samlings presidentkandidat, Marine Le Pen eller Jordan Bardella, skulle lämna ifrån sig ledartröjan till någon företrädare för ett annat högerparti. Han kan endast hoppas på att kunna sluta allians med flera andra politiker på högerkanten och få dessa att se honom som deras presidentkandidat. Det förefaller också osannolikt. Förste premiärministern under Emmanuel Macrons mandatperiod, Édouard Philippe,  har presidentambitioner och har relativt höga siffror i väljarundersökningarna. Han kommer aldrig att släppa taget och inordna sig under Rétailleaus paraply.

Det ser alltså rätt mörkt ut för Republikanernas ledare. Hela partiet är så försvagat efter de framgångsrika åren runt sekelskiftet med  Jacques Chirac och senare åren 2007-12 med Nicolas Sarkozy. Macron och Le Pen har tryckt ihop partiet från två skilda håll. Det som var ett statsbärande parti tillsammans med Socialistpartiet i många decennier är nu ett litet parti, ett öde som det för övrigt delar med François Mitterrands och François Hollandes parti. Socialisterna har klämts ihop av Det okuvade Frankrike å ena sidan och Macrons Renaissance på den andra.

Bruno Retailleau kommer säkert att hitta en roll även efter valet 2027. Blir det någon form av högerseger kan han mycket väl få en ministerpost i en ny regering. Om han kan svälja förtreten att inte bli president borde han ges möjligheten att spela en mer undanskymd roll under president Le Pen eller president Bardella.

Jeffrey Epstein hade ett omfattande nätverk och många är de kända personer i västvärlden som fastnat i hans nät; oftast, har det visat sig, av egen förskyllan. Frankrike har genom åren hyst rader av politiker och kulturpersonligheter med fingrarna i diverse syltburkar. I den här affären har Jack Lang ertappats och det förvånar inte.

Jack Lang har en lång karriär i offentligheten bakom sig. Han har hyllats för många insatser men också varit föremål för mindre smickrande uppmärksamhet. Han har varit en person som mer än de flesta definierats som gauche caviar (kaviarvänster). Uttrycket används ofta i Frankrike om rika personer med ett storslaget privatliv där det mondäna livet spelat en stor roll kombinerat med framgångsrik yrkesverksamhet och en politisk tillhörighet till vänster, oftast i Socialistpartiet.

Jack Lang kommer ur en familj som på pappans sida gjorde sig en förmögenhet under första världskriget. Sonen fascinerades tidigt av teatern men också av politiken vilket gav honom en position i det parisiska etablissemanget, Hans förmögenhet spelade naturligtvis också en viktig roll i det sammanhanget. President François Mitterrand utsåg honom till kulturminister 1981 och han fick en avgörande roll i förberedelserna för det magnifika firandet av 200-årsjubiléet av den franska revolutionen 1789. Det är också Lang som tog initiativ till musikens dag i hela Frankrike. Denna festlighet  som alltid infaller på årets ljusaste kväll består av fritt musikaliskt skapande i de centrala delarna, på trottoarer och i parker, i Paris men också i många andra städer.

Jack Lang har som en del andra politiska och kulturbegivna  – och manliga – personligheter ägnat sig åt en del aktiviteter som varit ljusskygga. Rykten cirkulerade länge om hans utsvävande sexliv som knappast tålde dagsljus. Lang togs till slut  för en del år sedan på bar gärning i ett pedofilnätverk med unga pojkar i Marocko. Detta avslöjande kunde ändå tystas ner. Lang fick 2013 en ny prestigefylld post, nu som ordförande i L´Institut du monde arabe.

Lang visar sig nu förekomma i många filer runt Jeffrey Epstein och de hade uppenbarligen en god relation. Även Langs dotter har också i hög grad varit förbunden till Epstein. I början på nästa vecka är Jack Lang kallad till premiärministerns kansli för utfrågning. Kanske kommer han att sägas upp från sin post i L´Institut du monde arabe. Han är i dag 86 år gammal men verkar trots sin höga ålder mycket angelägen om att sitta kvar. Möjligen är hans dagar nu ändå räknade.

Det är nästan förvånande att Lang är den enda som nu blir föremål för uppmärksamhet i franska medier kring Epstein. Genom åren har många höga franska dignitärer varit omtalade i skandalartade affärer, inte sällan rörande sex i olika former. Uppenbarligen hade i alla Jack Lang en nära relation till Epstein. Mycket talar för att den affären blir den som sätter punkt för Langs mångåriga offentliga verksamhet på hög nivå.

Vi står inför kommunalval i Frankrike den 15 och 22 mars. Paris ådrar sig alltid stor uppmärksamhet och så är också fallet detta år. Borgmästaren sedan 2001 har kommit från Socialistpartiet. Senast var det Anne Hidalgo som lyckades väljas om för en andra mandatperiod men nu valt att inte kandidera mer. Det är långt ifrån säkert att nästa borgmästare kommer att vara socialist. Valet i Paris är som ofta en försmak om vad som kan hända i kommande presidentval som antagligen genomförs under våren 2027.

Socialistpartiet lanserar Emmanuel Gregoire som sin borgmästarkandidat. Han har i en mätning samma stöd hos parisarna som den främsta utmanaren, Rachida Dati. Det troliga är att någon av dem blir ny borgmästare men det går inte i dag att peka ut en säker vinnare.

Emmanuel Grégoire kommer från en kommunistisk familj men har stått nära Hidalgo under de senare åren i stadshuset med viktiga politiska uppdrag. Han kan sägas ha samma politiska inriktning som Hidalgo, socialist något mer till vänster än exempelvis förre presidenten François Hollande som mer kunde betraktas som socialdemokrat. Hans problem är att han är mindre känd bland parisarna än sin huvudmotståndare.

Rachida Dati har en lång karriär inom politiken med ministeruppdrag redan under Nicolas Sarkozys mandatperiod som president, 2007-12. Hon har varit kulturminister i flera omgångar under Emmanuel Macrons tid vid makten. Hon representerar Republikanerna men är inte lika högerorienterad som de mest ledande i det partiet. Om hon vinner blir hon den första med muslimsk bakgrund som väljs till borgmästare i Paris.

De kandidater som uppnår minst 10 procent av rösterna i den första valomgången den 15 mars får gå vidare till en andra valomgång. Det kan klart påverka den slutliga utgången av valet. Det finns flera kandidater som kan nå 10 procent. Dels handlar det om Macrons partis kandidat, Pierre-Yves Bournazel som egentligen företräder ett annat mittenparti, Horizons, men som stöds av Macrons Renaissance. Vänsterpartiet Det okuvade Frankrike ställer upp med en egen kandidat, Sophia Chikirou som också kan nå 10 procent. Ytterligare en kandidat, Sarah Knafo, som representerar ett av ytterhögerns partier, Reconquète ligger idag i mätningarna strax under 10 procent. Dessa tre kandidater kan naturligtvis om de kommer över spärren i en andra valomgång stjäla röster från huvudkandidaterna.

Nationell Samling har en kandidat som uppenbarligen inte kommer att lyckas spränga tioprocentsvallen. Nationell Samling har ett mycket svagt stöd i Paris. Det är en befolkning som av olika skäl tar avstånd från detta parti. Den välbesuttna medel- och överklassen föredrar Republikanerna. Staden har dessutom en stor andel väljare som tillhör den medelklass som kallas bobo, bourgeois-bohèmes, och som aldrig kan tänka sig att rösta på högern oavsett partifärg. Det finns också i vissa arrondissements i staden en invandrarbefolkning som ofta stöder Det okuvade Frankrikes kandidat. Nationell Samling kan i bästa fall nå en väljarandel på 3-4 procent.