Lindbom på franska

Det är naturligtvis en tragisk utveckling i världspolitiken men ur ett strikt maktperspektiv för Emmanuel Macron innebär det en fördel för den franske presidenten. Han tar också på sig rollen att bli den ledande europeiska ledaren i relation till Trumpadministrationen men också till Ukraina och på sikt sannolikt till Putin och Ryssland.

Den fransk-tyska kopplingen är försvagad på grund av valet i Tyskland. Däremot stiger uppenbarligen den engelska premiärministern Keir Starmer fram vilket ju visas i hans värdskap för västmötet – utan USA – häromdagen i London.

Bedömare i Paris tycks mena att Macron inte tror på ett fredsavtal mellan Moskva och Washington särskilt med tanke på att Putin främst vill förödmjuka Ukraina. Macron och Starmer tycks istället vilja få till stånd en vapenvila på en månad. Utplacering av europeiska trupper kan ske i en andra etapp, enligt Macron, det vill säga efter en månad. Det ger några veckor till fredsförhandlingar.

Problemet med truppförstärkningar i Ukraina och en allmän mobilisering i Frankrike och i andra västeuropeiska länder är förstås penningfrågan. I Frankrike är läget prekärt ur en ekonomisk synvinkel. Landet fick visserligen en budget för 2025 häromveckan men det tycks inte som om regeringen lyckas minska budgetunderskottet nämnvärt. Häromdagen meddelade Standard & Poor ´s att landets kreditvärdighet minskat från AA till AA-. Nu vänder sig Macron till Bryssel om EU-stöd i ambitionen att stärka Europas militära förmåga.

President Macron och Nationell Samlings Marine Le Pen har hamnat i gräl om hur det franska kärnvapeninnehavet ska användas i avskräckningssyfte. Ska det fortsätta att vara franskt eller kan det delas med andra europeiska länder. Marine Le Pen är definitivt emot det senare alternativet. Macron vill pröva att fler länder kan gå in i ett samarbete i kärnvapenfrågan.

Häromdagen drabbades Frankrike av ännu ett terrordåd, denna gång i Mulhouse i östra Frankrike. En terrorist med rötterna i Algeriet dödade en man och skadade flera, bland annat några poliser, vid en attack som han genomförde med kniv.

Detta är det fjärde dådet av terrorkaraktär på ett år i Frankrike men det första som resulterat i att ett offer dödats. Dådet väcker starka känslor i Frankrike. De franska myndigheterna har vid tio tillfällen begärt att få utlämna mannen till Algeriet men den algeriska regeringen har vägrat att ta emot honom. Mannen har av juridiska skäl inte kunnat hållas fängslad i Frankrike och därför givits möjlighet att genomföra terrorattacken.

De fransk-algeriska relationerna är dåliga. Samtidigt talar inte regeringen med en tunga. Läget är komplicerat eftersom denna regering består av flera partier som sinsemellan har skilda tendenser när det gäller hur hårt terrorism kan bekämpas utifrån lagliga aspekter. Hur långt är det möjligt att gå för att låsa in personer som uppenbarligen är radikaliserade och som polisen vet kan komma att begå terrorhandlingar? Vilka nya lagar kan instiftas för att underlätta för denna typ av brottsbekämpning?

Inrikesministern heter Bruno Retailleau och representerar högerpartiet Republikanerna. Han har uppenbarligen ett starkt folkligt stöd för en hård linje och nu talas det om att han, i det fall han inte får befogenheter för att hårdare bekämpa terroristerna i landet, kommer att avgå. Det skulle förstås bli ännu ett tungt slag mot president Macron och de partier som representerar mitten i fransk politik. Det blir ett tungt slag också för premiärminister François Bayrou som under ett par månader relativt framgångsrikt lyckats hålla ihop sin regering. Det skulle också gynna Nationell Samling. Dess ledare Jordan Bardella kräver nu att inga visa överhuvudtaget ska utfärdas till algerier med önskan att bosätta sig i Frankrike.

Vänsterpartiet Det okuvade Frankrike har en annan uppfattning. Manon Aubry som representerar detta parti i Europaparlamentet och ofta uttalar sig i inrikespolitiska frågor anklagar inrikesministern för främlingsfientliga tvångstankar och att hans agerande än en gång lägger skulden  på alla fransk-algerier som bor i Frankrike.

Frankrikes regering kan i bästa fall komma överens om en gemensam linje i bekämpandet av terrorism men hindras av hur relationerna med ett land som Algeriet ska skötas på bästa sätt. Det senare är framförallt president Macrons huvudvärk. Den stora splittringen finns däremot i befolkningen och bland partierna som representerar så skilda grupper som muslimska invandrare från Nordafrika och de fransmän som bott i landet sedan generationer. Den senare gruppen, som sannolikt uppgår till två tredjedelar av befolkningen, har liten eller ingen förståelse för att terrorister inte skickas bort från Frankrike och/eller låses in i fängelser för lång tid. Terroristfrågan i dag är inte lika enkel att opinionsmässigt lösa som 2014 när de flesta fransmän gick ut och demonstrerade för satirtidningen Charlie Hebdo efter terrorattacken där eller tog starkt avstånd från det brutala dödandet av oskyldiga människan i nattklubben Bataclan och på fotbollsstadion Stade de France. Eller mot attacken av judar i en kosherbutik i en annan del av Paris. Mycket vatten har runnit i Frankrike på tio år när det gäller synen på  terroristattacker. Murarna mellan befolkningsgrupperna och partierna växer sig allt högre.

Paris i februari är kylslagen. Det är väl 5-6-7 grader i luften på eftermiddagen men det är kallt. Alla bär vinterkläder men somliga sitter ändå ute och äter lunch eller tar en kaffe på eftermiddagen. Bord och stolar på terrasserna tas aldrig bort. Paris lever på trottoarerna även under vintermånaderna.

Paris är inget museum även om en del påstår det. De menar att staden lämnat det bästa bakom sig. Paris var konstnärernas stad fram till andra världskriget. Mellan fransk-tyska kriget 1870-71 och första världskriget fanns kotterierna i Montmartre. Mellan världskrigen samlades målare, kompositörer och författare i Montparnasse. Konstnärerna finns dock alltid kvar. Sedan några decennier tillbaka bosätter de sig i kvarter utanför innerstaden. Det finns fortfarande relativt billiga lokaler för ateljéer och bostäder bland annat i Pantin eller Montreuil som ligger öster och nordöst om staden som en förlängning av det nittonde arrondissemanget. Här samsas de med fattiga invandrare, med knarkarkvartar men också med allt fler av de unga hipsters (bobos på franska) som inte har råd att bo i elfter arrondissemanget och hittar lägenheter utanför stan. Det skapas konst även i dag och parisarna är i hög grad ett skapande släkte. Industrier kan vi glömma i den franska huvudstaden. Nu söker sig folk från olika samhällsklasser till skapande yrken eller start-up-företag.

Min ena dotter och jag gick i dag på förmiddagen till det lilla muséet Maillol  på Rue de Grenelle i sjunde arrondissemanget och såg en liten utställning med tavlor av Nadia Léger, maka till Fernand Léger. Under tjugotalet var hon en del av de välkända konstnärskretsarna i Montparnasse. Det var i ock för sig ett bra tillfälle för dottern och mig att återvända i tavlor och texter till en svunnen tid. Fernand och Nadia målade tavlor och engagerade sig politiskt inom det franska kommunistpartiet. Moskva var centrum och Paris en viktig satellit i väst för marxistisk teori och medelklassens drömmar om ett paradis för arbetarklassen.

Det hänger på en av muséets väggar ett stort fotografi av plenisalen under den första franska kommunistkongressen efter andra världskriget, i juni-juli 1945. Paret Léger var inte ensamma om att bejaka detta parti och dess idéer. I dag tycks det märkligt med tanke på att Sovjetunionen styrdes av Josef Stalin som hade blod på sina händer. Men andra världskriget innebar kampen mot nazismen och Stalin och hans trupper bidrog till att Hitler besegrades. Och den kommunistiska frälsningsläran var förstås inte mer obegriplig för den tidens skapande fransmän än maoismen under 1960- och 1970-talen med Ordförande Maos kulturrevolution. Eller dagens drömmar om en multikulturell västvärld med så kallad normkritisk kultursyn och drömmar om en total nivellering av samhället och en befrielse av alla hinder för hur en människa ska kunna definiera sig.

Historia och nutid möts i de retrospektiva utställningarna. Musée Maillol ger en god möjlighet till reflektion över vår tid och vilken väg den tar. Konstnärerna på Fernand och Nadia Légers tid stred mot totalitarismen i Berlin med idéer från Moskva. Idag strider deras efterföljare mot andra krafter som hotar deras frihet. En frihetslängtan som har sitt berättigande men sannolikt hämtar näring från samma galna inspiratörer som kommunismens företrädare för ett sekel sedan.

Det blir några februariveckor i Frankrike. Mesta tiden befinner jag mig i Paris, denna världsmetropol som en del kallar för ett historiskt museum. Mer intressant för sina historiska monument än för det som händer i dag. Som många vet är staden indelad i tjugo arrondissemang, från 1 till 20. Staden har en övergripande karaktär men innehåller också städer i staden och det går att väl urskilja ett arrondissemang från ett annat.

Sedan några år tillbaka bor jag i femtonde arrondissemanget under mina vistelser i staden. ”En tråkig del av Paris”, säger många även bland dem som bor där. Jag träffade ett par i fyrtioårsåldern som passar väl in på beteckningen bobo, parisarnas namn på hipster. De bad nästan om ursäkt över att bo i femtonde. Detta arrondissemang fylls av människor som tillhör medelklassen. Många av dem har bra jobb inom tjänste- och kunskapssektorn.  Det vimlar av barnfamiljer. Det saknas berömda shoppinggator. Glöm femtonde om du vill handla en exklusiv väska eller dyra smycken. Däremot vimlar det av matmarknader och småaffärer. Du hittar inte heller de spännande restaurangerna men däremot en hel del bra ställen som serverar koreanskt eller sushi i en lokal som rymmer åtta bord.

Yngre människor söker sig gärna till östra Paris som tidigare var arbetarkvarter. Hetast för just gruppen bobo är elfte arrondissemanget. Där vimlar det av restauranger som alla vill besöka och helst ha som stamlokus. De yngre som inte är hipster men välartade och välbeställda skaffar hellre lägenhet i västra delen av stan, runt Eiffeltornet, i närheten av Place de la Concorde eller i stadsdelen Saint-Germain-des-Prés.

Hela Paris har i stort sett gentrifierats. I norra Paris finns det fortfarande kvarter med fattiga människor. Många är invandrare och många saknar jobb eller lever i en svart eller grå ekonomi. Det är mest utmärkande för artonde, nittonde och tjugonde arrondissemangen. Här finns också kvarter med välbeställt folk som hittar läckra lägenheter med utsikt över stan. Det råder en höjdskillnad mellan till exempel området på Montmartrekullen och stadsdelarna ner mot Seinefloden.

Modeväskorna och smyckena och den klassiska dyra shoppingen finns i kvarteren runt presidentpalatset och Operan. Få lägenheter och höga lägenhetspriser. Förvånande är annars att det inte är så chockerande dyrt att köpa bostad i Paris. Allt beror på läget och visst är det oerhört kostsamt att skaffa sig en lägenhet i de riktigt dyra kvarteren i sjätte, sjunde och åttonde arrondissemangen men i andra delar av innerstan är priserna inte mycket högre än i Stockholm.

Parisarna röstar inte längre höger. Det är ett fenomen som återkommer i många storstäder. Välbeställt folk inom statsförvaltning, media och universiteten dominerar stadsbilden och de har i dag i hög grad en progressiv samhällsuppfattning. Kommunisterna  har därför en svag ställning men det har också Nationell Samling som främst stöds av mindre bemedlade familjer. Det okuvade Frankrike får däremot en hel del röster av den radikala medelklassopinionen i östra Paris och av invandrare i stadens norra delar. Socialisterna får också en del röster. Annars  röstar parisarna i hög grad på mittenpartier som Macrons parti. Denna väljarkår är tvärtemot nidbilden knappast högerlutande. Hans väljare önskar sig viss privatisering av den offentliga sektorn, lite lägre skatter men också en politik för HBTQI och för att aborträtten skrivs in i grundlagen. Hjärtat till vänster och plånboken till höger. Sedan ett antal år är Paris´politiska landskap så utformat att väljarna väster om Marais  och Hôtel des Invalides röstar mer höger och väljarna på den östra sidan mer vänster. Paris´borgmästare representerar sedan millennieskiftet Socialistpartiet.

Jag såg nyligen en video om de tjugo arrondissemangen på youtube skapad av en yngre parisiska. Hon var en typisk representant för det unga, hippa Paris. För henne var det enkelt att lyfta fram bästa och sämsta kvarter i stan. Det elfte arrondissemanget med alla häftiga barer, klubbar och restauranger var tveklöst hennes främsta val. Om det sextonde arrondissemanget i närheten av Bois de Boulogne och Eiffeltornet gav hon tummen ner. Hon visade bilder av äldre män och kvinnor som släpade sig fram på trottoaren men i minkpäls för damerna och Burberryrock och mockaskor för herrarna. Och käpp för alla. De såg inte roliga ut. Vem vill söka lägenhet i det tidigare så fashionabla sextonde efter att ha sett den videon?

Häromdagen lyssnade jag på ledaren för det politiska partiet på yttersta högerkanten, Reconquête. Ledaren heter Éric Zemmour och är sannolikt bekant för en del av mina bloggläsare. Han intervjuades i en av många sajter som kan betecknas som tillhörig alternativmedia. Zemmour vet att han i sådana sammanhang får tala till punkt vilket är intressant. Som tittare slipper man programledares försök att korrigera honom och visa en annan bild av verkligheten. Det stör möjligheten att ta del av hans resonemang som alltid är intellektuellt skarpa. Han skruvar dessvärre på sanningen en hel del i sin faktaredovisning men jag ägnar mig åt att kolla siffrorna sedan jag lyssnat färdigt. Det behövs verkligen. Ibland dubblar han siffran för antal invandrare under ett år eller inom hur många år som muslimerna kommer att dominera i Frankrike.

Ingenting som sägs av skärpta tänkare är ointressant. Det finns inget farligare än att stoppa huvudet i sanden och låtsas som om personer som Éric Zemmour inte bör få tillträde till debatten. Han må tumma på sanningen men han ställer centrala frågor om vår västerländska civilisation. Dessa frågor måste analyseras och besvaras. Det som sker i Frankrike och annorstädes är ju att stora delar av den opinionsbildande eliten väljer att blunda och tala om annat samtidigt som kulturkriget tilltar i omfattning och bara leder till att mer extrema uppfattningar vinner ökad framgång.

En stor majoritet av det franska folket ser migrationsfrågan som en av de viktigaste tillsammans med den ekonomiska politiken i bred mening. Båda dessa ämnen har också en tendens att bli aspekter på andra politikområden som utrikes- eller utbildningspolitik.

Zemmour säger sig värna om den judisk-kristna civilisationen i samverkan med upplysningstidens mer frihetliga idéer. Det är inte alldeles lätt att förstå hur dessa traditioner helt ska kunna samverka i dag. Det har ju framförallt i historien sedan 1700-talet rått en konflikt mellan kyrkan och den framväxande demokratiska staten. Zemmour är varken liberal eller socialist och kan knappast känna att han är en del av upplysningstidens tradition. Ändå känner han en omsorg om att värna den kulturtradition som är västerländsk och framförallt fransk. I ett land som Frankrike finns också kulturtraditionen i människors medvetande. Trots att materialismen dominerar även detta samhälle månar staten och många inom civilsamhället om fransk historia och kultur. Det gäller inte minst i omsorgen om barn, i och utanför skolan.

Min bedömning är att den västerländska civilisatoriska frågan är så mycket viktigare i Frankrike än till exempel i Sverige. Därför blir Zemmour viktigare i sitt land. En motsvarande person i Sverige skulle bara uppfattas som xenofob. Det finns en konservativ opinion i Frankrike som är mer intresserad av att vårda kulturen än att bekämpa invandrare. Zemmour ser återvandring som enda sättet att rädda den franska kulturen eftersom han tror att islam har andra och mer offensiva ambitioner i Europa än att låta sig assimileras i en allmänt välvillig, liberal och demokratisk identitet. Han är radikalare än en fransk konservativ som uttrycker sig i vissa tidningar och tv-stationer och som återfinns i partiet Republikanerna.

Det är uppenbart att de allra flesta fransmän inte vill rösta på hans parti men oerhört många fler gillar hans positiva syn på en klassisk fransk civilisation. Kritiken av honom i Frankrike riktas mot hans program om återvandring av muslimer. Den liknar vad Trump gör i USA. I de opinionsbildande kretsarna i mitten vacklar många och anpassar sig steg för steg till de invandringskritiska. Inom vänstern blir försvaret för ökad invandring ett sätt att  försvara traditionellt humanistiska upplysningsvärden och markera en egen profil.

Sannolikt kommer Frankrike att uppleva en allt starkare motsättning mellan olika grupper kring migrationsfrågan. Det är inte alls säkert att Marine Le Pen vinner nästa presidentval men även med en ny president med samma värderingar som Macron kommer samhället att slitas av svåra konflikter. Det finns ingen ömsesidig respekt mellan dem som ser invandringen som ett hot mot civilisationen och dem som uppfattar invandringsmotståndare som antirepublikaner. Det är svårt att tro att Frankrike kommer till ro under de kommande åren oavsett vem som styr landet.

Det är inte opportunt i dag att önska sig mer av lyssnande och dialog men jag tror faktiskt att det skulle förbättra läget. Ingen vinner på ett fullskaligt kulturkrig.