Macrons program styrs av de politiska motståndarna
Macrons program styrs av de politiska motståndarna 150 150 Tomas Lindbom

Stora statsmän går längst fram och bryter ny mark. Skickliga men vanliga politiker styrs av omgivningen men lyckas hålla sig kvar vid makten genom strategiskt kloka val. Jag trodde att Emmanuel Macron skulle visa sig tillhöra den förra gruppen. Nu är jag övertygad om att han tillhör den senare.

Stora statsmän är inte många särskilt inte ur ett mer långsiktigt historiskt perspektiv. Om vi nöjer oss med att se tillbaka till politiska ledare från 1900-talets början kan vi möjligen bland västvärldens demokratier hitta två. Fascister och nazister lämnar vi därhän. Jag tänker på Charles de Gaulle och Winston Churchill. Någon skulle också nämna Franklin D Roosevelt. Synd att den tyske järnkanslern Otto von Bismarck dog 1898.  Annars hade han också kunnat räknas dit.

Tre eller fyra krutgubbar. Ingen utom Roosevelt hade godkänts med dagens måttstock men så har vi heller inga statschefer längre. Vi får leva med ordinära politiker, mer eller mindre manipulativa i sin lust till maktutövning.

Emmanuel Macron är mycket modern i det avseendet. Alla borde ha insett hans drag av anpasslighet till rådande stämningar i nationen när vi hörde honom i valrörelsen tala om sig själv som ”varken vänster eller höger”. Ett annat favorituttryck från hans mun var ”Å ena sidan och å andra sidan.” Det lät sympatiskt i början. Med åren avslöjas hans grundläggande politiska hållning; att balansera mellan motsatta ståndpunkter och hitta en mellanväg som kan ge honom majoritet i väljarkåren.

Det finns en rad exempel på det. Hans ekonomiska politik balanserar med sin socialliberalism mellan vänsterns ambition att försvara ett statligt organiserat välfärdssamhälle, extremhögerns misstro mot globalisering och den övriga västvärldens liberala tänkande.

Han balanserar mellan vänsterns försvar för ett etniskt diversifierat samhälle och högerns dröm om att stärka den traditionella franska identiteten. Han förefaller vara en modern politiker som befinner sig nära människorna. En av hans bästa grenar är karisman han utstrålar i de direkta mötena med folket på resor runt om i landet. Men han attraherar också alla de fransmän som önskar sig en mer kejserlig president genom att odla den klassiska ledarstilen. Han har skaffat sig mer makt än någon av de tidigare presidenterna. Han lägger sig i alla delar av det politiska fältet. Hans arbetskapacitet förefaller oändligt stor. Chirac skötte mest utrikespolitiken. Hollande delegerade till sina ministrar. Macron är som solkungen Ludvig XIV. Han bestämmer om allt. När hans tid som president är över lär inte bara han själv försvinna från makten. Det kommer också hans parti att göra. Utan Macron, inget Republiken på väg.

Macron tänker politiken under de tjugo timmar som han är vaken per dygn. Men vad uppnår han? Han är en mittpunkt i alla de politiska strider mellan starka falanger i det franska samhället. Hans valrörelse 2017 utgick från hans bakgrund i Socialistpartiet. Den större delen av dess väljarkår röstade på Macron. I slutskedet av valrörelsen framtonade en mer liberal presidentkandidat vilket ledde till att den liberala delen av Republikanerna i stor utsträckning också röstade på honom.

Macron har fortsatt att skaffa sig röster åt höger. Hans lagar om hårda tag mot islamismen har fått än fler högerväljare att ansluta sig och lär göra det än mer när vi kommer till den andra valomgången i presidentvalet. Han skaffar sig hela tiden väljarstöd både till vänster och höger. Det förefaller vara mer ett taktiskt spel än en fast position i mitten.

Vi får fortsätta att följa den sittande presidenten in i kommande valrörelse. Han förefaller i alla händelser att vara extremt skicklig i politisk strategi. Det trodde vi nog inte i allmänhet när han startade sin politiska karriär under de sista åren av Hollandes mandatperiod.

Emmanuel Macron är ingen statschef. Sådana ledare kan sannolikt inte finnas längre. Som politiker är han däremot mycket framgångsrik. Han är impopulär hos majoriteten av fransmännen men allt tyder i dag på att han kommer att vinna nästa val komfortabelt. Är inte det en lektion för oss i modern macchiavellism?  Han styr genom sina motståndare. Å ena sidan fångar han in socialistväljarnas krav på modern social politik. Å andra sidan attraherar han högerns väljare med deras krav på lag och ordning och fransk identitet. Hur går det till? Inte genom  att gå rak i stormen utan genom att kryssa sig fram mellan virvelvindarna. Politik är i hans fall inte att vilja, som Olof Palme satte som rubrik för en av sina böcker, utan att låta sig styras. En studie i politik som ett psykologiskt fenomen, värt att studera.

Svara på frågan om Frankrikes identitet
Svara på frågan om Frankrikes identitet 150 150 Tomas Lindbom

I dag har jag fått en dokumentation från en av den franska vänsterns tankesmedjor, Fondation Jean Jaurès. Jag kastade mig över den därför att den i ingressen lovade att ge ett tydligt svar på Éric Zemmours verklighetsbeskrivning och samhällssyn i stort. Jag blev ändå rätt besviken. Det mesta handlade om statistik.

Ett kapitel i dokumentationen handlade om något som liknade en analys av Zemmours tänkande. Han har givit upp politikens roll för att istället ägna sig åt demografi, konstaterade författarna. Det är i ock för sig sant. Han vill flytta på folk som inte passar in i den civilisation som enligt honom bör prägla landet; en judisk-kristen kultur. Islam har en annan rättsordning, sharialagarna, konstaterar han och resonerar som följer: Muslimerna ser sig som kulturimperialister som vill lägga under sig andra folk och införa sedvänjor som strider mot de kristnas traditioner. De som inte är födda i Frankrike är inte fransmän oavsett nationalitet. En tysk eller italienare behöver inte vara orolig, sannolikt inte heller asiaterna men muslimerna ligger risigt till. Zemmour som president anser sig ha rätten att skicka iväg muslimer med franskt medborgarskap till sitt hemland. Frågan är förstås vilket det är.

Nu kommer det förhoppningsvis nya dokument från Fondation Jean Jaurès som går in på Zemmours idéer och konkreta politiska förslag. Han har verkligen tänkt igenom sina ståndpunkter och kan inte avfärda som en galning med svepande och generaliserande påståenden. Det kan var och en konstatera som lyssnar på honom i alla de tv-program där han är gäst. Han har en annan vision om nationen Frankrike. För honom handlar det om etnisk tillhörighet och kulturell identitet. Var går då gränsen för det som är acceptabelt ur ett perspektiv där omsorgen om människor med olika bakgrund ändå får råda? Går det att försvara en fransk offentligt finansierad skola som lägger tyngdpunkten på fransk historia, litteratur och filosofi och som hyllar upplysningstidens idéer? Är kristendomen överordnad islam i landet? Får public service-mediernas beskrivning av världspolitiken ha en vinkel som försvarar Frankrike och Västeuropa? Är sekularismen (laïcité) en bra grund för samhällsordningen? Zemmour själv menar att dagens politiska ledning, ja hela det franska etablissemanget, befinner sig på ett gungfly eller, än värre, flörtar öppet med de ”muslimska inkräktarna”.

Svaren på de frågorna kan verka självklara men kring detta problematiserar Zemour och han får miljoner fransmän att på allvar misstro de etablerade politikerna. Och de islamistiska parallellsamhällena som blir ett allt mer problematiskt inslag i vissa invandrartäta förorter spär på misstron.

Så frågan är hur en tankesmedja som Fondation Jean Jaurès med sin socialdemokratiska profil svarar på hans kritik. Det är lätt att göra som i Sverige. Förfasa sig över ”de bruna” utan att formulera en egen idé om framtidens Sverige. Fransmännen har ju en helt annan nivå på den debatten men det är inte lätt att med en liberal eller socialdemokratisk utgångspunkt formulera svar som människor kan acceptera i ett turbulent samhällsklimat. Lättare att fördöma Zemmour i svepande ordalag och inte formulera egna svar på frågorna.

 

 

Partier eller personer i fransk politik
Partier eller personer i fransk politik 150 150 Tomas Lindbom

Det är känt att valdeltagandet i presidentvalen i Frankrike är betydligt högre än både val till nationalförsamlingen och till regionala och kommunala val. Det har sin viktiga förklaring i att presidenten har en så betydande makt. Kanske har det också ökat intresset för personen i politiken än mer i detta land än i andra länder med parlamentarisk demokrati och lett fram till att kandidater som Emmanuel Macron och Éric Zemmour lever gott utan partier.

Jag var inbjuden till Nordegren & Epstein i P1, Sveriges Radio, häromdagen och fick frågan om verkligen Éric Zemmour kan gå starkare ur ett val än Marine Le Pen eftersom han saknar ett parti som stöttar honom. Mitt svar var att detta faktum kan vara en fördel för Zemmour. Partier och partiapparater ses som något negativt i Frankrike. Politiker ses över axeln. Det är följaktligen en fördel att inte vara en partipolitiker av traditionellt snitt. Pengar kan en kandidat skaffa på olika sätt. Det räcker med en stab runt kandidaten för att sköta kampanjen. Han eller hon behöver förstås också ett kontaktnät för att bli trovärdig och kunna besätta viktiga poster i en kommande regering med mera Men i Frankrike sugs bina till sockerbiten. När någon kandidat ökar i popularitet lämnar många sina gamla partier och ansluter sig till nykomlingen. I valrörelsen 2017 fick Macron öppet stöd från en rad kända namn både till vänster och till höger i politiken. Jean-Yves Le Drian var till exempel försvarsminister hos Francois Hollande och blev sedan utrikesminister hos Macron.

Partierna i Frankrike lider sedan några år. En kort resumé. Socialistpartiet var ett av de två tunga partierna sedan 1970-talet. Hollandes regeringstid fick partiet att rasa ihop och noterade ett katastrofval med sin presidentkandidat  2017. I dag har partiet en god ställning på det lokala planet men saknar inflytande nationellt. Republikanerna var det andra stora partiet fram till 2017. De kommer ur RPR som i sin tur kan ledas tillbaka till den majoritet i parlamentet som styrde under General de Gaulles år som president. Nästan samma sorgliga utveckling för dem. En rad av deras ledande politiker har gått till Macron eller ställer nu upp som kandidater i nästa års presidentval utan att längre vara medlemmar i partiet. En del bedömare tror att partiet går mot sin egen undergång och upplöses helt.

Det finns fortfarande partier men flera av dem som agerar i nationalförsamlingen är inga partier i traditionell mening. Macrons trupper, Republiken på väg, är en krets av människor som stöder Macron själv, inte ett självständigt parti som på kongresser fattar beslut om politikens inriktning. Det förefaller uppenbart att den dag Macron drar sig tillbaka som ledande politiker, och det kan bli efter hans år som president, upphör Republiken på väg att existera. Det okuvade Frankrike (La France Insoumise) ser sig inte heller som ett parti utan som en rörelse.

Fransk partipolitik är alltså helt väsensskild från till exempel den svenska. Lite tillspetsat kan man säga att det inte är partierna som väljer en ledare utan en stark ledare som bygger ett parti eller en rörelse runt sig. Éric Zemmour kan alltså mycket väl bli president i Frankrike utan ett parti. Snarare kan det vara en fördel för honom att presentera sig för franska folket som dess räddare i nöd och anklaga sina konkurrenter för att vara svaga partigängare.

Vänstern står lika splittrad som tidigare
Vänstern står lika splittrad som tidigare 150 150 Tomas Lindbom

Det är höga odds på att få en vänsterkandidat som president i Frankrike nästa år. Det saknas inte kandidater men ingen förmår kravla sig över fem-sex- sju procent utom en, Jean-Luc Mélenchon som har ett stöd på drygt tio procent. Frågan är förstås varför, när ändå landet har en radikal tradition och det finns gott om fattigt folk och högröstade och verbalt skickliga vänsterdebattörer.

Det finns inte ett svar på frågan varför vänstern klarar sig så dåligt men ett par som kastar lite ljus över det politiska läget i Frankrike i dag. Det första svaret handlar om att människor inte kopplar välfärdssamhället till vänstern. Det andra svaret handlar om att det finns starka krafter i alla samhällsklasser som värderar nationell identitet som ett centralt ämne.

Frankrike utvecklade sin välfärdsstat efter andra världskriget och det var inte under samma motstånd från högern som i Skandinavien och i de anglosaxiska länderna. Frankrikes höger har under decennier dominerats av gaullismen som mer kunde betraktas som socialkonservativ än liberal. När de senaste presidenterna petar i några små delar av välfärdsbygget får de stark kritik men den kritiken fick också socialisten Francois Hollande ta emot när han som president 2012-17 sökte rucka på gamla regler inom arbetsrätten eller var försiktig med att skärpa skatter mot de rika.

Fransmän i allmänhet ser välfärdssamhället som en erövrad och beständig ordning och inte en politik som har stöd från vänster men attackeras från höger. Välfärd och köpkraft, frihet och jämlikhet ses som en helhet och många har fortfarande minnen av de goda åren fram till slutet av 1970-talet, år då gaullister och center-högerpolitiker dominerade med låga skatter, fri företagsamhet och generösa sociala bidrag.

Den nationella identiteten har alltmer blivit en viktig fråga för fransmännen. Arbetarklassen röstade i stor utsträckning på kommunisterna fram till mitten av 1980-talet. Därefter gick de över till Nationella fronten. Socialistpartiet däremot har varit den lägre medelklassens parti. Idag har andra partier tagit väljare från dem. Många har blivit Macronanhängare, en del gröna och ytterligare andra har gått till ultrakonservativa och högerradikala grupperingar. Framförallt har Socialistpartiet förlorat sin profil och hamnat i nästan samma krisläge som Liberalerna i Sverige. Partiets ståndpunkter retar få men lockar ännu färre.

Eric Zemmours framgångar speglar denna förflyttning av väljaropinionen från sociala klassperspektiv till uppfattningen att landet behöver en tydlig nationell identitet. Den senare riktar förstås udden särskilt mot den muslimska invandringen som oroar så många.

Vänstern har svårt att göra sig gällande i en tid när tron på de politiska partierna försvagats. Människor talar inte om nya välfärdsreformer utan klagar på fattigdom och attackerar alla etablerade partier. Och kräver stopp för invandringen och rensning av utsatta förorter från muslimer.

Jean-Luc Mélenchons parti är starkast men gör intryck av att vara för extremt. De gröna hamnar i samma läge som i Sverige. Frågan är viktig men inte tillräckligt laddad. Och övrig vänster som Socialistpartiet förefaller mest av allt profillös. Fortfarande hoppas en del att de gröna och Socialistpartiet enas om en kandidat.  Skulle så ske blir inte, enligt opinionsmätningarna, mycket vunnet. Tillsammans kan de båda partierna nå upp till tio procent och det räcker aldrig för att nå en andra valomgång. Mycket kan hända i en fransk valrörelse men oddsen för en vänsterkandidat i den andra valomgången är som sagt mycket höga.

Är opinionsmätningar trovärdiga?
Är opinionsmätningar trovärdiga? 150 150 Tomas Lindbom

Alla talar i Frankrike om samma ämne: Eric Zemmour! Är det över huvud taget möjligt att en person som inte är kandidat, som inte tillhör ett parti, som inskränker sig till ett enda ämne kan växa i opinionen från 5 till 17 procent på en månad? Kritiken mot opinionsinstituten växer.

Frågan finns alltid där: Har opinionsinstituten en aktiv roll partiers och kandidaters uppgång och fall? Om väljarna ser att en kandidat ökar i förtroende kan det möjligen leda till att fler ansluter sig? Många vill satsa på en vinnare. Med Eric Zemmour skulle det kunna förhålla sig så. Han är inte en kandidat som de andra. Han lyfts fram som en antikandidat, lätt att välja i en undersökning som inte är ett val på riktigt. Många känner bara en diffus känsla av att han kan förändra samhället i ett läge där politiken verkar ha kört fast. Opinionsinstituten, påhejade av medierna, ropar ut att han är på uppgång, ett löfte om en bättre framtid. En mätning med höga siffror för Zemmour stimulerar till nästa med ännu högre. Medborgarna hoppas på en förändring, oklart hur den ser ut, och njuter av att samtidigt skrämma de etablerade politikerna.

Det senare är alldeles uppenbart. Oavsett om Zemmour på allvar har blivit en maktfaktor inför nästa presidentval så skrämmer han Nationell Samlings Marine Le Pen, Republikanernas kandidater och även President Macron. De skruvar på sin retorik, vinklar sina kampanjer på ett delvis annorlunda sätt för att möjligen kunna stoppa sin egen blödning och Zemmours framfart.

Frågan är om opinionsinstituten verkligen bär ett ansvar. Knappast. De måste trots allt fråga väljarna vilka kandidater de föredrar och Zemmour har på ett skickligt sätt tagit sig in i den politiska striden, visat intresse för att bli president utan att officiellt kandidera. Problemet är möjligen mediernas endimensionella sätt att beskriva skeendet. Det är lockande att göra Zemmours opinionsmässiga framgångar till den stora politiska nyheten. Finns hans uppgång i siffror på tidningarnas förstasidor och i alla pratprogram på tv blir det en politisk huvudnyhet. Även jag skriver om Zemmour mer än något annat…

En viktig fråga inställer sig: Kan alla dessa mätningar och diskussionerna kring dem ge Zemmour en fördel? Sannolikt! Å andra sidan är det rent mänskligt en rätt naturlig konsekvens när någon karismatisk politiker med en fingertoppskänsla för stämningarna i landet stiger fram i rätt ögonblick. En stor del av det franska folket känner en stark politisk frustration sedan år tillbaka. Marine Le Pens framgångar är ett resultat av det. Eric Zemmours likaså. Och en tredje ”aktör”: Det sviktande valdeltagandet. Hittills har presidentvalen haft högt valdeltagande till motsats från alla andra val där allt färre gått och röstat under en längre tidsperiod. Det som händer med valdeltagandet 2022 blir också en avgörande faktor för hur det går för en uppstickare som Zemmour. Han kan fånga in de röstovilliga eller bli en kandidat som nu stöds av väljare som på själva valdagen kommer att ligga kvar på sofflocket.

Som sagt: Eric Zemmour är i dag, oavsett orsaker, en viktig person i valrörelsens inledningsskede. Han påverkar strategin hos de andra kandidaterna. Däremot vet vi inte hur det kommer att gå för honom längre fram i valrörelsen och i själva valet. Det finns udda kandidater som i tidigare presidentval legat bra till i ett inledningsskede men sjunkit tillbaka när valdagen närmat sig. Så kan det bli också med Zemmour, oavsett opinionsinstitutens och mediernas fokusering på honom just för tillfället.

 

Om denna blogg

Tomas LindbomFrankrikes betydelse i Europa har ökat efter valet 2017. Emmanuel Macron söker rollen som kontinentens ledare. Det finns därför större anledning än på länge att följa fransk politik. Denna blogg gör det med blickar också mot kultur och allmänt om livsbetingelserna i landet.

Frankofil är jag sedan tjugoårsåldern med täta resor till Frankrike. Fascinerad av landet, människorna och politiken. Presidenten uppträder som en monark. Politiker byter parti och partier byter skepnad och form. Politik är alla fransmäns livsluft och lockar ständigt till samtal, gräl och skratt. Jag blandar mig gärna i den franska politiken och vill dela med mig av allt jag ser och upplever.

Kategorier

Arkiv