Öppna upp Paris!
Öppna upp Paris! 150 150 Tomas Lindbom

Bonjour Paris

Klicka på länken ovan och du kommer till den podd med titeln Bonjour Paris som Britta Röstlund och jag startade i början av året men som hindrats till stor del beroende på spridningen av covid-19. Tre avsnitt har vi hunnit med och ett par extrainslag där jag intervjuat Britta, i karantän i en förort till Paris, lever och verkar. Igår, när Frankrike försiktigt börjat öppna upp mot ett mer normalt liv gjorde jag en intervju med henne som alltså nu finns på poddens hemsida.

Det är vanskligt att göra jämförelser mellan två länder när det gäller åtgärder mot pandemin. Det är redan svårt att som privatperson ha synpunkter på vad som är klokt och effektivt. Det handlar inte bara om bästa sättet att bekämpa smittan. Det handlar om smittans omfattning, befolkningens sammansättning, kulturella skillnader, sprickor i välfärdssystemet, statens och medborgarnas ekonomiska förutsättningar och mycket annat.

Frankrike har valt att bekämpa smittspridningen med metoden att låsa in större delen av befolkningen, inte minst skolbarnen som i möjligaste mån fått hemundervisning via kursavsnitt, skickade per mejl. Omsorgen om människors hälsa har stått i fokus i Frankrike och det har varit en inställning som de flesta i landet delat.

Nu uppstår problemet hur snabbt det går att öppna upp samhällena igen. Och det ser inte likadant ut i de olika regionerna. Åtgärdsprogrammen ser följaktligen olika ut i olika delar av landet. De regioner som av regeringen betecknas som gröna – och saknar smittspridning – får lite större svängrum än de som fått beteckningen röda. Åtgärderna som sätts in mot röda respektive gröna regioner skiljer sig i praktiken inte nämnvärt från varandra. Det är svårt också att från nationell nivå styra på det sättet. Inom en region som är grön kan det finnas kommuner som har smittspridning och inom en röd region någon kommun som skulle kunna öppna upp sitt lokala samhälle ännu mer. Regeringen har också givit viss frihet till kommuner och till enskilda skolor att fatta lokala beslut som passar dem.

Alla undrar förstås hur det ska gå. Kommer smittspridningen att ta fart igen? Många är oroliga, särskilt den medicinska expertisen som gärna förespråkar en hård och stram linje med mer inlåsning och större krav på att medborgarna till exempel bär mask utomhus. Regeringen går på en lite mjukare linje och kräver bara mask i den kollektiva trafiken medan det endast föreligger en rekommendation att bära mask i butiker.

Regering och myndigheter hoppas att medborgarna ska undvika icke nödvändiga kontakter mellan varandra under de kommande veckorna. Det råder mer av frihet under ansvar från och med igår, den 11 maj. Däremot är fortfarande kaféer och restauranger stängda. Många fransmän besöker sina kaféer flera gånger per dag. Öppna näringsställen skulle kunna leda till ett socialt liv som riskerar att smittan börjar spridas igen.

Lyssna gärna på min intervju med Britta Röstlund på www.bonjourparis.se.

 

Nu måste Macron öppna Frankrike
Nu måste Macron öppna Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Anne-Claude Crémieux är fransk professor i infektionssjukdomar och ledamot av landets medicinska akademi och sitter i många tv-paneler – fast uppkopplad hemifrån i sin vackra Parisvåning med smäckra och sannolikt dyra prydnadsföremål som lämplig bakgrund – och talar för en fortsatt mycket strikt hållning mot covid-19-epidemin. Hon ler hela tiden men hennes leende är spänt liksom hennes röst och tittaren kan inte undgå en underliggande kritik mot regeringens linje att långsamt öppna upp samhället igen.

De sanitära perspektiven har dominerat diskussionen och även besluten i Frankrike under hela perioden sedan viruset började avsätta obehagliga spår i människors hälsa. Anne-Claude Crémieux och de flesta av hennes kollegor har inte talat för döva öron. Under de senaste fjorton dagarna har ändå andra röster börjat göra sig gällande. De företrädare i debatten finns som vill att en ny livsstil i spåren av pandemin ska påverka livshållningen, särskilt till gagn för klimatet. Hela Frankrikes miljösamvete  och miljöminister i början av Macrons presidentperiod, Nicolas Hulot, lät sig intervjuas häromdagen i Le Monde och presenterade ett program för att rädda vår planet från skada. Ekonomiminister Bruno Le Maire skärpte tonen kring den ekonomiska krisen som följer i spåren av den nedstängning av arbetslivet som orsakats av pandemin. Nu måste företagen tillåtas att återta sina aktiviteter igen, är hans budskap. Inte minst presidenten själv men också premiärministern och utbildningsministern har påpekat farorna med att barnen hålls hemma. Utbildningsfrågorna är så centrala i Frankrike och många oroar sig nu för vilka konsekvenser det får att de unga tvingats avbryta sin skolgång under flera månader.

Det är som om fransmännen suttit länge i ständigt mörker och nu ska gå ut i solen igen. Det är skrämmande och förstås lite lockande också. Varannan förälder vill inte att deras barn ska gå till skolan på måndag, något  som regeringen nu förordar, om än med många inskränkningar. Ingen klass på mellanstadiet och högstadiet får ha mer än femton elever i rummet. I lågstadiet gäller max tio elever i samma klassrum. President Macron filmades häromdagen när han besökte en lågstadieklass. Han hade naturligtvis munskydd och han förklarade för barnen allt de skulle göra för att undvika smittan. Barnen tittade storögt på landets president när han  spritade händerna och la ut texten.

Tv-reportagen ger verkligen bilder av hur noggrant Frankrike nu förbereder sig för den försiktiga återgången till normalt liv. Ett tv-team besökte en klädaffär som planerade för att öppna på måndag. Golven var tejpade så att kunderna ska kunna veta hur de ska gå och var de ska stå. Ägarinnan av butiken med munskydd talade med sina två anställda, också med munskydd, om hur det skulle gå till att slussa kunderna till provrummen, vartannat hade stängts. Ingenting verkade ha lämnats åt slumpen och tv-teamet fungerade som ett konsumentprogram beställt av en statlig krisbyrå.

Frankrike har också delats in i gröna och röda zoner efter vissa kriterier. På franskt manér är abstraktionsnivån hög för hur dessa kriterier tagits fram och kombinerats med varandra. Vi tittare fick under gårdagens presskonferens med olika företrädare för regeringen  studera olika kartor över Frankrike med gröna och orangea och röda zoner, beroende på kriterier. Nåväl, de flesta delar av landet kan på måndag övergå i en första fas på väg mot normalt liv utom Parisregionen som  är röd. Även i huvudstaden med förorter kommer viss avreglering att ske men med en rad inskränkande undantag.

Regeringens presskonferens igår pågick i 90 minuter. Om jag räknade rätt deltog premiärministern och fem ministrar. I tur och ordning intog de scenen och talade länge och väl om sina respektive verksamhetsområden och vilka regler som nu skulle gälla från och med måndag.

Det centralistiska Frankrike visar verkligen sitt ansikte i dessa kristider. Regeringen hänvisar hela tiden till regionledningarna och till borgmästarna runt om i landet men de hålls i strama tyglar och detaljstyrningen är mäktig. Ja, regeringen detaljstyr förstås också befolkningen. Och som alltid bråkar borgmästare, regionråd och befolkning. Och regeringen tvingas att anpassa sig. Politik i Frankrike är alltid att ta två steg framåt för att kort därefter backa ett steg.

Nu inväntar vi måndagen den 11 maj och hoppas att det mesta ordnar sig. Att oron inte är befogad. Att människor löser de lokala praktiska problemen på ett klokt sätt. Och att regeringen inte provocerar fram för mycket opposition som kan bli negativ för processen mot ett normaliserat land. Anne-Claude Crémieux är säkert orolig. Jag vill se karaktären i hennes leende under nästa veckas tv-framträdanden. Under alla omständigheter står Frankrike nu med nödvändighet på tröskeln till en fas i krisen när också skolor och arbetsliv måste kunna börja att försiktigt återgå till ökad verksamhet.

 

 

Om inlåsningens psykologi
Om inlåsningens psykologi 150 150 Tomas Lindbom

Jag lever som fransmännen fast jag bor i Stockholm. Jag går bara ut för promenader eller för en joggingtur. Maten levereras hem till mig. Jag går inte heller på kafé. Faktum är att jag inte ens har någon särskild lust till det. Men ändå finns det en skillnad mot min familj i Paris. Jag skulle kunna ta en öl på en bar vid Medborgarplatsen eller äta middag på Sturehof. När bistroerna och brasserierna får öppna igen i Frankrike är fortfarande en öppen fråga. Om de ens finns kvar den dagen de får tillstånd att åter servera en bifteck frites. Än så länge måste medborgarna till  och med ha en ifylld blankett i handen för att göra ett besök i matvaruaffären eller på apoteket. Vad gör denna inlåsning med människor?

Jag anar en viss stigande frustration bland fransmän. Det berättas om personer som tar bilen och kör upp på närmaste motorväg för att få trycka gasen i botten och  pressa sitt fordon till maxfart. Det är inte konstigt om sex veckors isolering tär på psyket. Förmodligen är det bara en känsla som motverkar revolten mot karantänen. Det är rädslan.

Det verkar som om rädslan varit men också fortfarande är en viktig kraft kring den ordning som upprättats i Frankrike och i de flesta länder. Rädslan styrde i hög grad besluten om att sätta ett helt folk i karantän. Det finns mycket förnuftigt också i rädslan. Jag menar regeringens rädsla i form av en omsorg om människoliv. Resonemangen om att först skydda medborgarna och sedan förse dem med medicin och vaccin. Skulle det dröja, finns också kunskapen om hur immunitet så småningom skyddar.

Människors egen rädsla förenklar också för de styrande när de valt den hårda linjen. Vem vill ge sig ut på gator och in i affärer och kontor om risken för smitta och död förefaller om inte överhängande så ända påtaglig. Och denna rädsla hos var och en stärks under den pågående karantänen. Tv och tidningar matar alla fransmän med utlåtanden från den medicinska expertisen, en yrkeskår som redan före coronan hade en stark ställning i landet. Där sitter ett folk hemma och matas med ständigt nya expertuttalanden från landets läkarkår. I Sverige dominerar Folkhälsomyndighetens syn på hur epidemin ska hanteras. De franska experterna stöder den linje som Frankrike och dess regering slagit in på.

Nu inser den franska regeringen liksom de flesta länders regeringar att karantänen inte kan fortgå längre – i varje fall inte lika strikt. Franska föräldrar reagerar då med tvekan eller motstånd mot att släppa sina barn till skolorna. Det hjälper inte att klasserna inte får överstiga tio-femton barn och att de större barnen ska bära munskydd. Ordningen vid skolluncherna är också  starkt reglerad. Rädslan har hållit människor i en extremt besvärlig karantän under sex veckor. Hur ska föräldrarna nu våga släppa ut sina egna barn till en farlig värld utanför?

Emmanuel Macron och hans regering har i detta läge uppdraget att försöka lugna en befolkning med ord om att det finns andra värden än att hindra smitta och dödsfall. Visserligen är smittspridningen lägre än för några veckor sedan. Trots det är läget fortfarande kritiskt. Men näringslivet måste börja fungera igen. Annars blir de ekonomiska konsekvenserna för svåra. Och barnen måste börja skolan igen. Annars kommer de att hamna för långt efter i läroplanerna. Det får också på sikt konsekvenser för landet, inte minst ekonomiskt.

Perspektiven måste vidgas. Det handlar inte längre bara om att rädda liv fast det har varit i fokus hittills. Befolkningen är fortfarande rädd för smittan. Rädslan försvinner inte hos ett folk bara för att politiken ändras.  Samtidigt känner sig människor alltmer frustrerade över att leva i karantän. Sommaren kommer. Längtan är stark efter släkt och vänner, efter semester vid kusten och i sommarhusen. Och den som ingen släkt har och inget sommarhus utan bara en trång stadslägenhet vill åtminstone ta sig en promenad på stan. Utan ifylld blankett i handen. Helt rimligt! Macron har en delikat uppgift framför sig. Det är, som många säger, lättare att låsa in folk än att öppna upp.

Regeringens plan för att ta Frankrike ur coronakrisen
Regeringens plan för att ta Frankrike ur coronakrisen 150 150 Tomas Lindbom

I dag klockan 15 höll Premiärminister Edouard Philippe sitt tal till nationalförsamlingen med besked om hur regeringen tänker sig att ta landet ur karantänen. Han talade i 61 minuter och han var påfallande konkret. Han presenterade en tidsplan för de kommande månaderna. Den 11 maj och veckorna därefter öppnas landets skolor men successivt. Masker krävs av medborgarna i en rad sammanhang. Det kommer också efter den 11 maj att genomföras masstestning i landet. Nästa avgörande datum är 2 juni. Om smittspridningen fortsätter att minska under maj månad kommer från och med detta datum regeringen att fortsätta att lätta på restriktionerna. Först i höst räknar den med att landet återgår till normala förhållanden.

Edouard Philippe bekräftade i sitt tal att skolorna steg för steg ska öppna under maj månad, efter den 11:e. Först öppnas de mindre klasserna och en vecka senare högstadieskolorna (=collège). Men det förutsätter att både elever och skolpersonal respekterar en rad regler. Klasserna får inte överstiga femton elever. Avståndet mellan eleverna i lärosalar och matsalar måste respekteras. Högstadieeleverna ska bära mask. Regeringen ställer en rad krav på skolorna och det finns dessutom en möjlighet för borgmästarna i kommunerna eller rektorerna på skolorna att begränsa rörelsefriheten eller stänga lokalerna om så anses nödvändigt.

Alla som i dag arbetar hemifrån ska fortsätta att göra det, åtminstone fram till den 2 juni. Många affärer öppnar den 11 maj men med en rad restriktioner. Kaféer och restauranger kommer däremot inte att öppna förrän tidigast den 2 juni. Bit för bit kommer också människor att kunna röra sig friare på gator och torg. Individuella sporter kan utövas men inte lagsporter. Det kommer att dröja till hösten innan fotbollsmatcher på elitnivå får börja spelas igen. Inom den närmaste tiden förblir också teatrar och biografer stängda. Plagerna håller stängda åtminstone fram till 2 juni.

Kollektivtrafiken kommer att rulla, om än inte i full utsträckning. Alla trafikanter ska dock bära mask när de tar buss eller tunnelbana. Masken kommer att bli ett vanligt förekommande inslag i gatubilden när nu regeringen släpper ut medborgarna ur  karantänen. Det ska finnas masker för alla i en rad sammanhang.

Från den 11 maj kommer  masstestningar att genomföras. Philippe lovade 700 000 tester per vecka och de som testats positivt kommer att isoleras, i hemmen eller i särskilda lokaler för smittade. Myndigheterna är fast beslutna om att särskilt identifiera alla smittkedjor för att så effektivt som möjligt stoppa spridningen.

Regeringen har alltså en detaljerad plan för tiden fram till 2 juni. I korthet innebär den att fransmännen i juni månad kan börja att leva ett mer normalt liv under förutsättning att smittspridningen kontinuerligt minskar i den takt som de medicinska rådgivarna kräver. I annat fall kommer åtgärderna som syftar till ökad rörelsefrihet att ytterligare skjutas på framtiden. En återgång till ett mer normalt liv kan fransmännen under alla omständigheter inte förvänta sig förrän tidigast till hösten.

 

 

 

 

 

Vem ska vi tro på?
Vem ska vi tro på? 150 150 Tomas Lindbom

Jag ser en del diskussioner på fransk tv om krisen kring covid-19. Ja, det senare behöver jag knappt lägga till. Allt i Frankrike – som i alla andra länder – handlar om detta virus. Det slår mig att i Frankrike styr läkarna opinionen i ämnet.

Det är alltid farligt att göra enkla tolkningar av olika nationers kultur. Det blir oprecist, ovetenskapligt och ibland rent av exkluderande och rasistiskt mot vissa minoritetsgrupper i ett land. Men det är ändå rätt tydligt att vissa yrkesgrupper har högre status i Frankrike än i exempelvis Sverige. Läkare hör till den gruppen. Företagare hamnar längre ner på statusstegen.

Jag kan inte räkna dem alla, dessa professorer i medicin som passerar i tv-kanalernas studios eller snarare dyker upp i sina hem, uppkopplade via telefon eller genom andra bild- och ljudkanaler. Men hur de nu än framträder i tv-rutan – de är många och deras ord tycks ha en oerhörd verkan. De varnar för att viruset kommer att sprida sig fortare och hålla stånd längre om inte regeringen fortsatt håller människor borta från allmänna miljöer och framförallt från varandra. Alla dessa professorer i medicin påverkar allmänheten som misstror den politiska ledningen. Medicinarna verkar också påfallande eniga om att en sträng karantän måste respekteras för att inte denna epidemi ska förlängas och kanske öka i kraft framåt sommaren och nästa höst och vinter.

Jag står på balkongen i min Stockholmslägenhet och tittar ut över parken där lågstadieeleverna leker på rasterna. Det ligger en skola mitt emot det hus där jag bor. De spelar fotboll och basket på rasterna, jagar varandra, faller i varandras armar, under vänligt övervakande av sina lärare. Det är som vanligt och såsom vi lärt oss av våra medicinska experter på Folkhälsomyndigheten att det ska vara. Jag tror de föräldrar är få som vägrar släppa sina barn till skolan.

Den 11 maj ska skolorna åter öppna i Frankrike, enligt regeringens planer. Kanske inte alla skolor på en gång och inte alla elever får sitta som vanligt i klassrummen. Och skolpersonalen planerar för att barnen ska respektera avstånd och det kommer att organiseras noga så att skolluncherna äts av eleverna med respekterat avstånd på en eller två meter. Ändå har två av tre föräldrar i en undersökning förklarat att de inte vill skicka sina barn till skolan den 11 maj. Misstron mot den politiska ledningen och staten är stor och förtroendet sjunker nu vecka för vecka. Men antagligen tror allmänheten mer på de medicinska professorerna som ständigt varnar för alltför snabb återgång till ett mer normaliserat läge. Politikerna är inte några galna libertarianer på området, Tvärtom men tanken att öppna skolorna lite försiktigt och i omgångar räcker för att oroa särskilt föräldrarna.

Varje land har sina auktoriteter. Fransmännen tror inte på politikerna och inte på myndigheter men de tror på läkarna. De flesta familjer  har en generalist och frekventerar dessutom ofta en rad andra läkare för konsultation och vård för specifika sjukdomar. Människor har förtroende för sina läkare och det förefaller spela roll i värderingen av olika auktoriteter i coronatider. Det handlar om vem man tror på, Trots den plågsamma karantänen är så många fransmän ändå benägna att följa den yrkesgrupp som förespråkar de hårdaste restriktionerna. Det verkar inte hjälpa att företagen går i konkurs och arbetslösheten växer. Visst, det är allvarligt och det påverkar många människors liv. Men mina barn får inte smittas i skolan. Först och främst bör man lyssna på läkarexpertisen.

Om denna blogg

Tomas LindbomFrankrikes betydelse i Europa har ökat efter valet 2017. Emmanuel Macron söker rollen som kontinentens ledare. Det finns därför större anledning än på länge att följa fransk politik. Denna blogg gör det med blickar också mot kultur och allmänt om livsbetingelserna i landet.

Frankofil är jag sedan tjugoårsåldern med täta resor till Frankrike. Fascinerad av landet, människorna och politiken. Presidenten uppträder som en monark. Politiker byter parti och partier byter skepnad och form. Politik är alla fransmäns livsluft och lockar ständigt till samtal, gräl och skratt. Jag blandar mig gärna i den franska politiken och vill dela med mig av allt jag ser och upplever.

Kategorier

Arkiv