Lindbom på franska

Frankrike genomlider en period av politisk stökighet och förvirring. Sedan en kort tid tillbaka har landet en ny regering men ingen vet hur länge den klarar av att sitta kvar. Den nya Folkfronten har meddelat att den redan vid öppnandet av nationalförsamlingen i nästa vecka kommer att begära misstroendevotum. Regeringens ställning framöver är högst osäker. Samtidigt betraktar vi en annan utveckling; presidentmakten försvagas.

Presidentens ställning, och nu tänker vi inte bara på den nuvarande innehavaren av posten, är försvagad och kan bli än svagare av flera skäl.

Det har redan vid tre tillfällen under den femte republiken uppstått perioder när presidenten och regeringen tillhört diametralt olika block i politiken. Det har kallats för cohabitation eller samboskap. Ofta har presidenten lagt fokus på utrikes- och säkerhetspolitiken medan regeringen skött inrikespolitiken. Efter några år har ett nytt val förändrat detta komplicerade läge och president och regering har på nytt arbetat i samförstånd med presidenten som den styrande kraften. I det nya läget som uppstått i sommar, efter senaste valet till nationalförsamlingen, handlar det inte längre om samboskap utan en otydlig samverkan mellan en regering som delvis stöder presidenten men delvis inte gör det och med en opposition som tillsammans har majoritet men är uppdelat i två starkt motstridiga block. Fokus hamnar på premiärministern som behöver hantera ett komplicerat läge i parlamentet och som därför ges en avgörande roll i politiken. Presidenten ställs vid sidan om. Han hindras inte bara ifrån att driva inrikespolitik utan hindras också i inflytande över alla de politiska strider som är aktuella. Ja, Emmanuel Macron blir även åsidosatt i vissa utrikespolitiska sammanhang. Hans ställning i EU har försvagats eftersom han så uppenbart har misskött sin ställning i sitt eget land.

Läget i parlamentet påverkar också maktkampen mellan president och premiärminister med förväntade, återkommande misstroendevota och en lika förväntad upplösning av nationalförsamlingen nästa sommar. Tidigast ett år efter ett val kan ett nytt utlysas. Ett parlament med flera block än två och ett antal partier gör det till mer än ett transportkompani som röstar igenom presidentens politik. Makten förskjuts nu mer till parlamentet där premiärministern blir en viktig aktör och de folkvalda den andra. Presidenten har fortfarande rätten att utse premiärminister men den rätten blir mer formell. Han kan inte utse den han önskar utan den som har störst möjligheter att hantera en komplex parlamentarisk situation.

Kraven på proportionella val till nationalförsamlingen höjs från flera håll. En sådan reform av valsystemet skulle sannolikt innebära att parlamentets direktvalda kammare blir än mer splittrad i antal partier och än svårare för en president att påverka och styra.

Emmanuel Macron har bidragit till en förändring av det franska politiska systemet som han nog inte alls var beredd på när han i valrörelsen inbjöd i stort sett hela den dåvarande politiska maktsfären att ingå i hans rörelse. ”På samma gång vänster som höger”, som han sa och lyckades också fånga in nästan hela den socialdemokratiska delen av Socialistpartiet och delar av Republikanerna. Det såg lovande ut under den första mandatperioden. Han förlorade dock majoriteten i nationalförsamlingen 2022 men kunde ändå regera vidare med en macronistisk regering. Så kom till slut denna olycksaliga upplösning av nationalförsamlingen efter debaclet i EU-valet i våras vilket ledde till en än mer splittrad nationalförsamling och än färre ledamöter från hans parti och två stödpartier. Nationell Samling och vänstern, särskilt Det okuvade Frankrike, kan verkligen tacka Macron för hans strategiska misstag under senare tid.

I helgen presenterade Alexis Kohler, generalsekreteraren i Elyséepalatsets administration, den regering som premiärminister Michel Barnier tagit fram i samverkan med president Emmanuel Macron. En centerhögerregering bestående av nästan uteslutande okända män och kvinnor. Det är också en regering som ges små möjligheter att ens sitta fram till tiden för ett förväntat nyval till nationalförsamlingen, nästa sommar.

Premiärministern har varit angelägen om att ersätta ministrarna i den senaste regeringen med nya namn. Den enda ministern av dignitet som behåller sin post från i våras är kulturministern Rachida Dati som har ett förflutet inom Republikanerna, som genom att ansluta sig till Gabriel Attals regering fick etiketten Renaissance (Macrons parti) men nu presenteras som oberoende höger.

Alla tunga ministrar är nya och för väljarna sannolikt helt okända. Ny ekonomi- och finansminister blir Antoine Armand. En ung, 33 år, och välutbildad person med erfarenheter från höga poster inom statsförvaltningen. Han får vid sin sida en budgetminister som knyts direkt till premiärministern. Ett effektivt sätt att kringskära finansministerns makt.

Inrikesminister blir republikanen Bruno Retailleau. Han får ansvaret för polisen och ordningen i landet. Det ger den starkt högerorienterade politikern, fram till utnämningen ledare för Republikanernas partigrupp i senaten, goda möjligheter att skärpa reglerna för invandringen. Ett direkt krav från Marine Le Pens sida var att justitieministern, som också har stark påverkan på lag och ordning i landet, inte skulle tillfalla den tidigare innehavaren på denna post, Éric Dupont-Moretti. Han har retat upp alla konservativa i Frankrike genom visst politiskt agerande som uppfattats som liberalt. Nu går denna ministerpost istället till Didier Migaud. Han är före detta medlem i Socialistpartiet, den ende regeringen med någon form av koppling till ett vänsterparti, men han är ändå mindre provokativ för ytterhögern.

Utrikesminister blir Jean-Noël Barrot, Renaissance, som är relativt oprövad. Ett annat oprövat namn på en tung post är utbildningsminister Anne Genetet, också  kopplad till Macrons parti Renaissance. Okända namn nästan rakt igenom hela ministerlistan vilket ger intrycket av förnyelse men å andra sidan stärker bilden av att Macrons parti ändå behåller ett stort inflytande och att Republikanerna och centerpartiet MoDem får färre ministerposter. Den nya Folkfronten och Nationell Samling ville inte ingå i en regering med starka kopplingar till Macron.

Michel Barnier kommer att hålla sitt stora programtal den 1 eller 2 oktober. Marine Le Pen avvaktar detta tal innan hon tar slutlig ställning till om hon ska väcka misstroendevotum i nationalförsamlingen. Den nya Folkfronten kommer helt säkert att ställa regeringen inför en sådan omröstning. Något annat vore högst förvånande.

Den nya regeringen lever alltså så farligt som har varit förväntat och som skulle ha gällt alla varianter som Emmanuel Macron kunnat presentera. För honom är den inrikespolitiska krisen också bekymmersam för hans ställning inom EU. Ursula von der Leyen har redan avvisat Macrons förslag på att låta Thierry Breton sitta kvar som tung kommissionär. Den senare tvingades att ersätta honom med sin utrikesminister i den förra regeringen, Stéphane Séjourné. En maktdemonstration från von der Leyens sida mot Macron som helt klart har ett samband med de senaste månadernas turbulens i den franska politiken.

Jag vågar utbrista att det äntligen kommer en regering på plats i Frankrike. Den som räknade med att Michel Barnier skulle tryggt och säkert nå fram till den punkten att han kunde presentera en ministerlista för Emmanuel Macron höll ändå på att få helt fel. Läget visade sig vara mer kritiskt än de flesta trodde. Inte minst förre premiärministern Gabriel Attal, Renaissance, var missnöjd med balansen mellan partitillhörighet i den tänkta regeringen. Barnier satte därför allt på ett kort och hotade presidenten med att ge upp förhandlingarna och låta presidenten utse en annan regeringsbildare. Det hade dock inneburit en svår motgång främst för Macron själv. Därför lär den senare ha accepterat mer av tunga högerpolitiker i den nya regeringen för att få ett slut på två månaders interregnum. Nu räknar alla med att ministerlistan kan presenteras i morgon lördag.

Frankrike får en regering som lutar mer åt höger och definitivt helt olik den tänkta ministär som Den nya Folkfronten skissade på för en månad sedan. Det blir en omfångsrik regering med sexton tunga ministrar med specifika politikområden och ett tjugotal så kallade statssekreterare som också har status av regeringsledamöter. Av de sexton kommer antagligen sex ifrån Macrons tre stödpartier och tre från högerpartiet Republikanerna och ytterligare några från olika mindre grupper i nationalförsamlingen.

Det är lätt att kritisera regeringen för att främst bestå av ministrar från de två block som gick förlorande ur valet till nationalförsamlingen i somras. De block som ökade i antal mandat, Nationell Samling och de fyra partierna i Den nya Folkfronten, står utanför. Det finns ändå en logik i regeringsbygget. Frankrike har röstat höger och det märks i valet av ministrar. En folkfrontsregering hade aldrig överlevt ett första möte med den samlade nationalförsamlingen.Den hade sannolikt fallit redan i en första misstroendeomröstning. Nationell Samling kunde inte heller tas in i regeringen eftersom alla partier så tydligt, inför den andra valomgången i somras, markerat motstånd mot detta parti. Nu kommer ändå Michel Barniers regering vara beroende av Nationell Samlings välvilja. Så fort som Marine Le Pens parti väljer att rösta ner regeringen i en misstroendeomröstning kommer vänstern sannolikt att göra detsamma och det räcker för att fälla den.

Den franska nationalförsamlingen har efter det senaste valet en sammansättning som är mer splittrad än tidigare och ger partierna mer makt än tidigare. Fyra block och mer än tio partier blev resultatet av valet. Så såg det ut under den så kallade fjärde republiken från andra världskrigets slut till 1958. Då hade Frankrike mer av en parlamentarisk demokrati men många såg det som en konstitution utan möjlighet att bygga starka regeringar. Den femte republiken med sin starka presidentmakt skulle råda bot på detta. Nu säger franska politologer att den fjärde republiken är på väg tillbaka fast utan omfattande grundlagsändringar. Skulle nu parlamentet rösta för proportionella val till nationalförsamlingen istället för majoritetsval kommer indirekt den lagstiftande makten att öka i styrka och presidentmakten att minska. Redan i dag, efter valet i somras, sker denna maktförskjutning. Michel Barnier har i flera avseenden skaffat sig ökat inflytande och Macron som president har tvingats ta flera steg tillbaka. Till detta får jag återkomma i senare blogginlägg.

Michel Barniers regering lever farligt. Om den kan accepteras av nationalförsamlingen i en första omgång kommer den att hotas av misstroende under hösten. Några viktiga frågor står på tur att avgöras; budgeten, pensionsfrågan och migrationspolitiken. Klarar Barnier och hans ministrar av att sitta kvar över julhelgen har de gjort en lysande insats.

Alla partier var överens om en sak inför andra omgången av valet till nationalförsamlingen. Genom att återupprätta den så kallade republikanska pakten skulle Nationell Samling, trots eller på grund av stora framgångar i första valomgången, pressas tillbaka. Ytterhögerpartiet fick också en sämre utdelning i den andra valomgången, mindre än en fjärdedel av platserna i nationalförsamlingen trots närmare en tredjedel av rösterna.

Så småningom gick ändå något fel för alla som hoppats på en vänsterregering i samboskap med president Macron. För varje vecka som gick flyttades fokus alltmer åt höger. Michel Barnier, en känd republikan på 73 år utsågs till slut av Macron till premiärminister och denne sonderar nu terrängen för en regering som måste tolereras av Marine Le Pen. En sådan regering kan inte innehålla ministrar från vänstern. Allt mer talas det nu om ministrar från Republikanerna och högerflygeln inom macronismen. Mer radikal än så lär knappast regeringen bli om Michel Barnier inte lyckas tryffera ministären med några moderata män och kvinnor med en uttunnad rosa partifärg; några som en gång i tiden kan ha varit ministrar i till exempel François Hollandes regeringar eller ägnat större delen av sina liv inom statlig administration men med ett rykte om sig att stå lite till vänster om mitten.

Vänstern har helt enkelt haft en usel strategi men denna uselhet kan enklast förklaras av inre spänningar inom Den nya folkfronten. Socialistpartiet har alltid varit splittrat mellan en radikalare falang och en socialdemokratisk. Den senare har haft ambitionen att regera och kunna göra det med partier och politiker i mitten. Den radikala falangen känner mer samhörighet med Det okuvade Frankrike. Den radikala falangen har besatt de tunga posterna inom partiet sedan Hollande valde att inte söka omval som president 2017 och Macron införlivade stora delar av de mer moderata socialisterna i sitt parti redan före sitt första segerval.

Det okuvade Frankrike har styrt Folkfronten i kraft av att vara störst till antal inom denna allians och med starka ledare. Det okuvade Frankrike har också samspelat på ett skickligt sätt med vissa fackliga organisationer, organiserat stora demonstrationer, ställt högljudda krav på att väcka misstroende mot sittande Macronstödda regeringar och hota med att avsätta presidenten själv.

De gröna har också under perioden från valrörelsen 2017 och fram till idag dominerats mer av sin vänsterfalang. För många väljare har De gröna och Det okuvade Frankrike framstått som mer tydliga och mer handlingskraftiga. Socialisterna har förstås plågats av sina interna motsättningar.

Folkfronten har hållit ihop fram tills nu. Detta har skett tack vare att Socialistpartiets vänsterflygel fortsatt haft kontrollen över sitt parti men missnöjet från dess moderata flygel har ökat. Den senare ville ha Bernard Cazeneuve, tidigare premiärminister hos François Hollande, som hela vänsterns premiärminister men för de övriga partierna var han inte tillräckligt radikal. Spänningen inom Folkfronten har alltså ökat och det är sannolikt bara en tidsfråga innan den spricker.

Macron hade säkert kunnat tänka sig Cazeneuve som premiärminister men inte någon längre ut till vänster. Istället blev det en högerman. Om en vecka hoppas Michel Barnier kunna presentera sin ministerlista. Den emotses förstås med stor spänning. Sannolikt kommer den inte att hålla särskilt länge, bara så länge som Nationell Samling inte röstar för ett misstroendevotum mot den. Ett regeringsprogram med hårdare lagar mot invandring och skärpning av kampen mot brottsligheten kan rädda kvar Barnier lite längre vid makten. Har han också lagt till förslag om att övergå till proportionella val till nationalförsamlingen ökar hans chanser ytterligare. Men det finns samtidigt svåra hinder för honom i förhållande till Marine Le Pen. De är oense i pensionsfrågan. Budgeten är i stark obalans och kräver åtstramningar som Nationell Samling inte kan acceptera – och inte heller vänstern. Det mesta talar för en ny regeringskris inom kort.

Blicken har under perioden sedan parlamentsvalet i slutet av juni och början av juli främst koncentrerats på konflikten mellan vänstern och Macron. Den nya folkfronten bestående av fyra partier blev det största blocket i nationalförsamlingen. Alla partier valde att i en nyskapad republikansk pakt hålla Nationell Samling utanför alla regeringsdiskussioner. Kortsiktigt blev denna strategi lyckad men till slut kunde ingen undvika den starka parlamentariska ställning som Marine Le Pens parti, trots den republikanska pakten, lyckades skaffa sig efter valet. Tillsammans med det nya högerpartiet À droite! har ytterhögern ändå 142 mandat vilket är det tredje blocket, efter Folkfrontens 193 och mittenblocket på 166.

Nationell Samling kunde till slut sätta tryck på regeringsförhandlingarna och den nye premiärminister Michel Barnier kan inte bilda regering, driva igenom budgetfrågan och många andra frågor utan att ha stöd av detta parti. Så länge som Folkfronten håller ihop som block och röstar emot Barniers regering måste Nationell Samling hållas på gott humör.

Marine Le Pen är en skicklig politisk spelare. Hennes väljarkår som kan uppskattas till en tredjedel av samtliga röstande fransmän måste hållas på gott humör och inte tappa tron på hennes parti. Den republikanska paktens konsekvenser för valresultatet – en försvagning av Nationell Samlings ställning från första till andra valomgången – har säkert lett till ökad kamplust hos denna del av väljarkåren. I en ansenlig del av valkretsarna drog sig nämligen rader av kandidater från de andra partierna tillbaka till förmån för varandra. En socialist avstod från att ställa upp i den andra valomgången om en högerpolitiker hade större möjlighet att vinna över en kandidat från Nationell Samling. Och så vidare. Raseriet mot ”de etablerade partierna” kan inte ha minskat efter detta val. Det gäller för Marine Le Pen att hålla kvar denna vrede hos sina väljare och hon är bra på det.

Samtidigt har Nationell Samling medvetet sedan mint tio år tillbaka arbetat för en avdiabolisering av partiet. Det märks inte minst i dess ledamöters uppträdande i nationalförsamlingen. Prydlig klädda och med en respektabel ton i debatterna. Där skiljer sig partiet starkt från Det okuvade Frankrike vars ledamöter ständigt provocerar, ofta över gränsen till det oanständiga. Marine Le Pen tror på att hennes partis mer korrekta och ”statsmannalika” framtoning ska ge partiet fördelar. Det blir alltmer obegripligt för allt fler väljare varför detta parti ska missgynnas och Det okuvade Frankrike räknas in i den republikanska värmen. Inte minst har detta accentuerats sedan det senare partiet formulerat sig på ett provokativt sätt i fråga om Hamas och Israel. Med rätta kan vissa av partiets främsta företrädare uppfattas ha antisemitiska föreställningar.

Marine Le Pen har sannolikt inte förlorat mycket på den republikanska pakten under den andra valomgången i juli. De andra partierna har goda skäl att avvisa Nationell Samlings åsikter på flera viktiga områden men deras taktiska spel blir ändå väldigt uppenbart. Nu sitter till slut Michel Barnier  i Marine Le Pens bur. Han måste ta hänsyn till henne för att framför allt undvika att bli fälld i en misstroendeomröstning i nationalförsamlingen.

Nationell Samlings partiordförande, den unge Jordan Bardella, var tydlig inför valet med att bara ikläda sig rollen som premiärminister om partiet fick majoritet i nationalförsamlingen. Det hade partiet aldrig fått, ens utan den republikanska pakten. Det har därför inte förlorat särskilt mycket på den politiska turbulensen som rått sedan den 7 juli. Partiet slipper att smutsa ner sina händer i alla märkliga turer som pågått under sommaren. Offerrollen har partiet behållit genom att de andra partierna på ett korrekt men ändå iögonfallande taktiskt sätt hållit det utanför. Nationell Samling har ett övergripande mål. Marine Le Pen ska bli president 2027. Det är svårt att se att de senaste månadernas turer har försvårat resan mot det målet.