Lindbom på franska

Jean-Luc Mélenchon och hans rörelse Det Okuvade Frankrike har lanserat begreppet La Nouvelle France, det nya Frankrike. Det är en revolutionär ideologi i meningen att den visar vägen för alla som kan kallas utestängda eller förtryckta att räta på ryggarna och ta plats i sina samhällen. De ska, enligt Mélenchon, gå från lidande till stolthet.

De lidande är invandrarna som har all rätt att bo i landet. Också kvinnorna och de homosexuella räknas dit. De är många och La Nouvelle France öppnar famnen för alla. Segrarna i de politiska valen, inte minst i senaste kommunalvalet, är betydelsefulla. Det ser vi nu när ett antal kommuner med stor invandring och ungdomlig befolkning givit Det Okuvade Frankrike tillträde till borgmästarposterna.

Är detta bara en vacker beskrivning av demokrati och social och politisk rättvisa? Det finns många som skulle svara ja på den frågan. Det finns samtidigt många orostecken kring det som händer i de kommuner som nu övertagits av Det Okuvade Frankrike.

Det räcker att se på reaktionerna i stadshusen när resultaten meddelades i söndags. I flera fall kunde inte de avgående borgmästarna hålla sina avskedstal för att bland annat introducera sina efterträdare. På videoklipp ser man hur pöbeln hånar och hotar dem och de tvingas i ett par fall att lämna konferenssalen med poliseskort.

Ett reportage i Le Figaro dagarna kring valet i St Denis, där Det Okuvade Frankrike nu tog över borgmästarposten, beskrivs ett läge där unga narkotikalangare fungerar som ombud i valproceduren för att se till att röster hamnar hos det vänsterextrema partiet. Den nya borgmästaren betonar att de som är en del av invandringen är välkomna till kommunen. Det sägs inte helt öppet men St Denis är nu en kommun där vita med generationer i Frankrike är en underordnad minoritet.

Borgmästaren har också drivit frågan om att steg för steg avväpna den lokala polisen. Det kan ju låta sympatiskt ur perspektivet av Astrid Lindgrens sagor från ett svenskt 1950-tal. I en kommun som St Denis med sin utvecklade droghandel och kriminellt farliga kvarter var detta ett bra vallöfte för de kriminella. Detta förslag var för övrigt sanktionerat från partiets högsta ledning.

En överväldigande majoritet av vanliga fransmän och av de flesta partier ser förstås kritiskt på vad som sker i St Denis och de andra kommunerna som nu kommer att styras av Det Okuvade Frankrike. Det som oroar många traditionella fransmän är att landet får kommuner där den klassiska franska tron på en universell, republikansk ordning ersätts med olika etniska kommuniteter. St Denis och flera av de andra kommunerna som nu svängt över till yttersta vänstern har drygt hundra olika ursprungsnationaliteter i sin befolkning. Det finns redan spänningar mellan olika grupper, i synen på islam eller helt enkelt i en allmän misstro mot någon annan etnisk grupp.

Samtidigt råder alltid en viss öppenhet hos en del opinionsbildare i Paris som gläder sig åt att så kallat förtryckta grupper får stöd från högsta kommunledningen. Många tycker sig se att pluralismen för med sig många positiva effekter. När högern och ytterhögern talar och skriver om farorna med att islam och islamismen stärker sitt grepp över vissa folkliga delar av landet väljer många i medelklassvänstern att tiga eller anklaga kritikerna för rasism. Fram till presidentvalet nästa år kommer spänningarna i hela befolkningen i synen på invandring och på kommunitarismens konsekvenser att bli en het fråga. Det får garanterat betydelse i hur väljarna röstar i det kommande och avgörande valet.

En gammal klyscha inom politiken har varit att påstå att nästa valrörelse börjar redan på kvällen efter ett nyss genomgånget val. Det är ett drygt år till det franska presidentvalet och det är dessutom inte särskilt lång tid dit. Det är sant att resultaten från kommunalvalen inte ger en tydlig bild av partiernas ställning på ett nationellt plan. Däremot har dessa lokalval gjort politiker, media och väljare mer inspirerade att fortsätta den påbörjade debatten. Inte minst är partierna nu inne i en period av positionsbestämningar inom det politiska landskapet.

Mycket talar för att denna valrörelse kommer att bli intellektuell, intensiv, engagerad, stundom förvirrad och säkert starkt emotionell och bitvis smutsig. En del oroar sig också för att den får våldsamma inslag. Valet 2027 kan innebära att en politiker från någon av ytterkantspartierna väljs till ny president. Vissa kommentatorer öppnar till och med för möjligheten eller risken att båda ytterkantspartiernas företrädare möts i en andra valomgång.

Valrörelsen fram till nästa vår kommer därför att upplevas som mer avgörande för Frankrikes framtid än valen varit under många år. Under den så kallade femte republiken vars konstitution skrevs i samband med General de Gaulles tillträde 1958 har presidentposten bara tilldelats politiker som företrätt den reformistiska vänstern (François Mitterrand och François Hollande), mitten (Valéry Giscard d´Estaing och Emmanuel Macron) och den republikanska högern (Charles de Gaulle, Georges Pompidou, Jacques Chirac och Nicolas Sarkozy). Nu kan valet vinnas av Jean-Luc Mélenchon från yttervänstern eller Marine Le Pen eller Jordan Bardella från ytterhögern.

I förra inlägget skrev jag om splittringen inom vänstern. Det behöver inte försvaga Mélenchons möjligheter att gå till en andra valomgång nästa år. Högern är splittrat mellan olika pretendenter, allt från Édouard Philippe, en mer centerorienterad högerpolitiker och tidigare nära president Macron, till ytterhögerns olika kandidater. Frågan är hur väl dessa politiker och partier eller grupperingar kommer överens om en gemensam eller ett par gemensamma företrädare. Liksom Mélenchon har den starkaste ställningen till vänster är Bardella eller Le Pen starkast till höger. Läget för närvarande pekar på att någon av dessa två från Nationell Samling går till en andra valomgång. De har i opinionsundersökningar ett stöd i första valomgången på mellan 35 och 38 procent.

Det politiska spelet i Frankrike är raffinerat därför att personer spelar en viktigare roll än partier, särskilt i presidentval. Flera republikanska politiker kommer att satsa hårt på att bli partiets presidentkandidat. en och annan föredrar att lämna partiet för att stärka sin ställning. Senast häromdagen meddelade David Lisnard, borgmästare i Cannes,  att han tror sig ha större chanser att vinna presidentvalet om han kandiderar som oberoende höger.

Vissa partier kommer troligen att genomföra primärval för att utse sin presidentkandidat. Det gäller i första hand Socialistpartiet och Republikanerna. De har en viss tradition av att ta fram sin respektive kandidat på det sättet. Nationell Samling och Det Okuvade Frankrike har en mer hierarkisk ordning. Ledaren själv eller en liten grupp i toppen av dessa partier bestämmer ordningen. Partidemokratin är illa utvecklad. Mitten är splittrad i flera partier och det är inte sannolikt att det sker något primärval där heller.

Detta politiska spel på hög nivå gör att intresset för valrörelsen hålls vid liv i media. Dessutom tillkommer politiska utspel, avslöjade skumraskaffärer liksom aggressivitet som ibland leder till våld. Ett års valrörelse med alla ingredienser från politisk-filosofiska analyser till smutsiga beskyllningar av motståndarna väntar.

Inget parti är riktigt nöjt med valresultatet. Ett år före presidentval och val till nationalförsamlingen önskar sig partistrategerna ett bättre utfall. Vänstern som är svagare än högern rent röstmässigt har nu nått en högre grad av splittring. Framförallt råder öppen strid mellan Det Okuvade Frankrike och Socialistpartiet.

För bara några år sedan rådde ett annat läge. Under ledning av Jean-Luc Mélenchon skapades en gemensam linje i nationalförsamlingen av de fyra till vänster om Macrons centerpartier; Det okuvade Frankrike, Socialistpartiet, De Gröna och Kommunistpartiet. De kallade sig själva för en folkfront och lät förstå att denna politiska allians var en vinnande kraft i fransk politik och skulle erövra makten i landet. Många av vänsterns väljare har också varit med på noterna. Det finns en gammal dröm om en folkfront som tar oss tillbaka till Socialistpartiets Léon Blum på 1930-talet som ledde en folkfrontsregering i flera år tillsammans med kommunisterna.

Folkfronten på 2020-talet har inte den förmågan att samverka. Den består av fyra partier och den är inte lika sammansvetsad klassmässigt som under den stora industrialismens epok. Nu ska vänsterekologi, identitetsvänster, revolutionsidéer, multikulturalism och traditionell socialdemokrati samsas under samma tak. Det blir för splittrat. Det Okuvade Frankrike är mest komplicerat med sin aggressiva ton och vilja att också förändra samhället genom aktioner på gator och torg. Socialistpartiet däremot har en tradition av att vilja regera landet och skapa allianser snarare med en social mitten än med revolutionärer.

Efter kommunalvalen råder öppet ordkrig mellan Det okuvade Frankrike och Socialistpartiet. Både anklagar varandra för att inte ha samarbetat rätt eller för att samarbetet lett till förluster för det egna partiet och för vänstern. Socialisterna leds av vissa politiker som svänger från höga principer om avstånd till Mélenchons antisemitiska uttalanden till kortsiktig taktik som yttrat sig i att gå in i allians med samma parti i vissa kommuner.

Internt inom Socialistpartiet råder också gräl. Principer eller taktik. För en utomstående tycks detta parti ha närmat sig en splittring när högstämda tal om principer blandas med simpelt taktiserande. Partiet är samtidigt splittrat i en socialdemokratisk falang och en socialistisk. Den senare falangen har styrt sedan 2017 men det finns tendenser som visar på en omsvängning. Förre presidenten François Hollande manövrerar i kulisserna för att flytta partiet mot mitten och göra det möjligt för honom själv att kandidera till presidentposten för nationen i valet 2027.

De Gröna har också sedan 2017 tagits över av vänsterfalangen och försöker nu reparera det som kan repareras inom den kapsejsade folkfronten. Partiets ledare Marine Tondelier, som också vill bli landets president, ansluter sig i stora drag till Det Okuvade Frankrikes hållning och det gör för övrigt också det lilla Kommunistpartiet.

Det är för tidigt att helt räkna ut vänstern i nästa års presidentval. Det är svårt att se att en socialist eller grön politiker kan nå ända fram. De flesta räknar däremot med att Jean-Luc Mélenchon har en god möjlighet att nå andra valomgången i valet. Han är en stark strateg och obekymrad om kritik i etablerade miljöer om han kan vinna väljare. Han har stöd inom den radikala och revolutionärt sinnade väljarkåren. Den är lika frustrerad och konfrontativ i sin inställning till makteliten i Paris som många av Nationell Samlings väljare. Krav på systemskifte spelar roll för många fransmän. I dessa tider stiger tonläget. Frågan är bara hur högt det stiger.

Det blev ingen dramatisk andra omgång i franska kommunalvalen över två söndagar. Gårdagen gav ändå vissa fingervisningar om hur läget är och kommer att bli framöver i fransk politik. Ytterkantspartierna gick framåt men Socialistpartiet och Republikanerna klarade sig också hyggligt. Viktigt att ändå hålla i minnet att kommunalval inte helt speglar opinionen i landet. Ett presidentval eller val till nationalförsamlingen får ofta delvis andra utslag.

Nationell Samling gjorde framsteg i mindre städer men också genom sitt samarbetsparti Union des Droites pour la République (UDR) i Nice där Éric Ciotti knep borgmästarposten framför mittenkandidaten och förre borgmästaren  Christian Estrosi. Ingenting i Nationell Samlings resultat i kommunalvalen motsäger de opinionssiffror som placerar partiet som nummer ett i Frankrike.

Det Okuvade Frankrike gjorde också viktiga frambrytningar. Det tog borgmästarposten i tunga städer som Roubaix och St Denis. De två städerna har 100 000 respektive 150 000 invånare. Medborgare med invandrarbakgrund  är en betydande minoritet i båda städerna. Det Okuvade Frankrike blir alltmer inriktat på att ta röster från de grupper som nyligen invandrar till landet och lyckas bra med det. Partiet, som mer ska ses som en folklig rörelse. visar också sin ökade styrka i förhållande till de andra tre vänsterpartierna; Socialistpartiet, De Gröna och Kommunistpartiet. Under valkampanjen har stor kritik riktats mot Det Okuvade Frankrike för otydligt avståndstagande till politiskt våld och för en antisemitisk hållning. Detta har uppenbarligen bara påverkat de väljare som helt tar avstånd från partiet. Det Okuvade Frankrike går tydligt framåt.

Socialistpartiet har liksom Republikanerna traditionellt en bra ställning på det lokala planet. Socialisterna behöll makten i Paris och Marseille. Det var viktiga segrar för detta parti men det säger ändå rätt lite om hur det kan klara sig i de stora nationella valen nästa år. De Gröna lyckades också behålla borgmästarposten i Lyon.

Mittenpartierna, där Emmanuel Macrons parti Renaissance är ett av dem, har försvagats. En stor överraskning var att förre premiärministern François Bayrou, närstående till Macron, inte lyckades bli omvald i sin hemkommun Pau. Däremot vann Édouard Philippe, också en tidigare premiärminister under Macron, i Le Havre. Philippe är en av de tunga presidentkandidaterna inför nästa års val.

Kommunalvalens resultat ska inte övertolkas utifrån ett nationellt perspektiv. Det visar sig ändå att ytterkantspartierna går framåt. Det faktum att Det Okuvade Frankrike visat sig vara vänsterns dominerande parti har inte förändrats genom detta valresultat. Högern och ytterhögern har fortfarande svårt att enas. Nationell Samling är för dominerande för att Republikanerna ska kunna ingå en pakt med Marine Le Pens och Jordan Bardellas parti. Nationell Samling vill ta över makten utan koncessioner. Republikanerna vill inte förenas med detta så kritiserade parti och bli nummer två i samarbetet. Republikanerna har sin stolta tradition från de Gaulle, Chirac och Sarkozy. Det är svårt att inordna sig under ledning av personer som ärvt makten av en högerextrem ledare som Jean-Marie Le Pen. Det lbir obehagligt att förena sig med ett parti som tidigare letts av en man med antisemistiska åsikter, med  kopplingar till Vichyregimen under andra världskriget och med ett kolonialt perspektiv på Algeriet under 1950-talet.

Kommunalval är lokala val och ibland måste frågan ställas om skillnaderna mellan höger och vänster är så stora sedan man som väljare bortsett från den grova retoriken. Trots allt finns det tydliga skillnader särskilt i de större städerna. I merparten av landets 35 000 kommuner finns bara en lista och det råder stor konsensus bland invånarna om vilka frågor som är viktiga. I större städer kan debatten däremot vara hård.

Det finns en konflikt som ligger i försöken från alla partier att dra röda linjer mot motståndare som förefaller särskilt obehagliga. Låt oss också bortse från det. Den frågan har jag berört många gånger i bloggen.

Rent sakpolitiskt finns det skillnader mellan vänster och höger. Vänstern inbegriper också  De Gröna som numera står nära Det okuvade Frankrike i många frågor. Partiets vänsterflygel tog över makten i det partiet efter 2017 års val. Vänstern har tack vare De Gröna fått en mer uttalad miljöprofil, inte minst lokalt. Städer som styrs av socialister eller gröna satsar mycket på att minska biltrafiken i centrum. De tar initiativ till att bygga fler hyresrätter och låter det offentliga växa i omfattning. Högerstyrda städer är mer angelägna om att främja företagsamheten. När en vänsterstyrd stad blockerar för biltrafik på butikstäta gator mitt i centrum släpper högern igenom biltrafiken. Högern satsar ofta på lägre kommunalskatt.

Högerstyrda städer har mer ambitiösa program för brottsbekämpning och är snarare misstrogna mot ökad invandring. Högerpartier kampanjar för att rensa upp bostadskvarter där narkotikahandeln vuxit. Vänstern betonar allas rätt att bo överallt och vill med offentliga medel öka det preventiva arbetet mot brottsligheten.

Nationell Samling betonar i än högre grad kampen mot brottsligheten och mot invandringen. Detta parti når betydande framgångar i en del städer och i många små kommuner, De får däremot svårare att hävda sig när det inte på egen hand kan skaffa sig majoritet eller åtminstone en röstandel över 30-35 procent i första valomgången. I  sådana fall kommer andra partier att skapa allianser mellan de två valomgångarna och kan därför stänga ute Nationell Samling. Det Okuvade Frankrike berörs i mindre grad av röda linjer.  På nationell nivå drar Socialistpartiet röda linjer mot Det Okuvade Frankrike men den regeln gäller inte på samma sätt lokalt.