Macron borde inte blivit vald
Macron borde inte blivit vald 150 150 Tomas Lindbom

Några dagar efter valsegern presenterar undersökningsföretaget Elabe en mätning av franska folkets inställning till sin nyvalde president. Överraskande, kan tyckas, säger 55 procent av fransmännen att det var negativt att välja om Emmanuel Macron och 28 procent säger till och med att det var ett mycket dåligt beslut som de själva fattade. Frågan kan förstås ställas om fransmännen är snurriga i huvudet men riktigt så illa är det inte. Resultatet av undersökningen visar hur problematisk valsystemet är med en andra valomgång som bara släpper fram två kandidater och att en president får så oerhört stor makt trots att han saknar verklig folklig legitimitet.

Förklaringen till att en majoritet av fransmännen anser att det var ett dåligt val som gjordes i söndags är att så många röstade på honom utan att uppskatta hans politik. Det är förstås inte uppseendeväckande att Marine Le Pens väljare hade önskat sig henne som vinnare istället för Macron. Men frågan är hur många av Macrons väljare i söndags som röstade på honom för att de gillade honom lite eller mycket. Sannolikt inte ens alla som röstade på honom i första valomgången och väldigt troligt en stor grupp som i söndags inte röstade med hjärtat och hjärnan utan av någon form av rädsla över alternativet, det vill säga Le Pen.

Emmanuel Macron lovade i sitt tal på Marsfältet i söndags kväll att han kommer att utveckla sitt program för att möta väljarnas förväntningar. Det gäller, vilket han sa senast i ett tal i dag, att han vill betona de sociala frågorna och klimat- och miljöfrågorna i högre utsträckning. Han har för avsikt att utse en premiärminister som särskilt tar ansvar för dessa två politikområden. Ytterst få av de väljare som inte tillhör Macrons kärngrupper tror på det. Nio av tio av Le Pens väljare och åtta av tio av Mélenchons väljare misstror Macrons löften och räknar med att han fortsätter i samma stil under den andra mandatperioden som under den första. Och det är en tolkning som förstås innebär att dessa väljare har föga hopp om att framtiden ska bli bättre.

Le Pens och Mélenchons väljare skiljer sig åt till stor del men är överens om behovet av en annan och mer jämlik social och ekonomisk politik i landet. De vill se reformer som sänker pensionsåldern, höjer minimilönerna, sänker särskilt energiskatterna men också momsen. De vill inte, som Macron sagt, införa tillfälliga stödåtgärder åt de grupper som kommit mest i kläm. De vill ha förbättringar som består och de får ivrigt stöd av både Le Pen och Mélenchon.

Macron lyckades vinna valet genom att peka ut Marine Le Pen som en farlig rival, inte för honom utan för Frankrike. Det har han rätt i. Men han kunde i valrörelsen göra troligt för tillräckligt många väljare att han var starkare och pålitligare än hon. Men nu står han inför en annan situation. Nu kommer alla hans förslag att kritiseras. Nu kommer vardagens bekymmer för en president att nagelfaras och kritiseras. Han får sannolikt uppleva ett korstryck från höger och vänster som blir svårare än under förra mandatperioden.

Macron hade majoritet i nationalförsamlingen under de gångna fyra åren. Om han lyckas igen har åtminstone en pusselbit lagts tillrätta. Men det är inte säkert att han lyckas. Han kan inte heller överge sin politik och följa efter oppositionen. Han måste fortsatt driva sin mer liberala ekonomiska politik. Han måste rida genom stormarna för att kunna visa längre fram under mandatperioden att hans reformer leder till lägre arbetslöshet och bättre köpkraft. Han måste kunna ge alla dessa miljoner missnöjda ett visst hopp om framtiden. Annars blir hans andra mandatperiod riktigt jobbig.

Tuffa år väntar Macron
Tuffa år väntar Macron 150 150 Tomas Lindbom

Emmanuel Macron segrade i årets presidentval över Marine Le Pen. I andra valomgången fick han 58,55 procent mot hennes 41,45. En klar seger men ingen framgång som den sittande presidenten kan njuta av länge. Nu börjar en intensiv period när han ska bilda ny regering och rycka i de tåtar som gör att Republiken på väg helst får majoritet i nationalförsamlingen. Det är val till den direktvalda kammaren i parlamentet i juni.

Många drog nog en lättnadens suck över resultatet igår kväll. Marine Le Pen som president hade inneburit en rad problem för Frankrike och inte minst för EU. Gratulationerna från Bryssel och de ledande västeuropeiska ländernas premiärministrar och andra ledare var inte att ta miste på. Ett Frankrike med Marine Le Pen hade inneburit en oklar linje visavi Ryssland och Nato, mot det europeiska projektet och samarbetet med bland annat Tyskland.

Fem år med Macron betyder också mycket kompetens i utvecklingen i det egna landet. Det ligger mycket i definitionen av honom som teknokrat. Han lägger sig i det mesta, styr det mesta av politiken och inkarnerar bara en del av den franska befolkningen. Merparten av väljarna, särskilt de som lever i mindre städer och på landsbygden och har det ekonomiskt prekärt, jublar inte över valet av honom som president.

Frankrike är ett splittrat land. Nu är splittringen inte uppdelad i två block utan minst tre. Det må ha räddat Macron. Vänstern och den nationalistiska högern har svårt att samarbeta och gör att Macron till slut ändå vinner. Men vi får inte glömma att en stor del av de 58 procent som valde honom ogillar honom starkt. Många gröna väljare och unga, många vänsterväljare i alla generationer och många invandrare som röstade på Mélenchon valde Macron i den andra valomgången därför att han framstod som det minst onda.

Fem tuffa år väntar Macron. Den kritik som riktades mot honom i början av hans första mandatperiod lär komma tillbaka med förnyad kraft. Vi kan räkna med nya sociala uppror varvat med spänningar mellan muslimska grupper och fransmän som ser invandringen som en huvudfråga. Presidenten måste hela tiden hitta en linje rakt igenom de stora och laddade konflikterna som absolut inte kommer att försvinna.

Frankrike är ett splittrat land och ett land som är sårigt. Närmare tio miljoner lever under fattigdomsstrecket. Arbetslösheten är hög även om den minskat under Macrons första mandatperiod. Köpkraften är svag. Dessutom kommer sannolikt nya frågor upp. Kriget i Ukraina leder till ökat tryck på ekonomin i Frankrike. Många ser den ökade inflationen som ett hot liksom de höjda energipriserna.

Nu kommer Emmanuel Macron att ombilda sin regering med bland annat en ny premiärminister. Jean Castex vill inte sitta kvar. En del spekulerar i en kvinna, möjligen med viss vänsterprofil och gärna med engagemang för miljö- och klimatfrågorna. Han måste också bli mer offensiv i några departement som fått kritik som justitie- och utbildningsdepartementen. Därefter väntar valet till nationalförsamlingen. Macron behöver åtminstone en stark minoritet av egna ledamöter för att kunna driva sin politik vidare. Samtidigt måste han ta hänsyn till oppositionen som finns i lika delar hos nationalisterna som hos socialisterna. En balansgång som är svår att bemästra. Nu väntar två intensiva politiska månader fram till andra omgången av valet till nationalförsamlingen den 19 juni.

Marine Le Pen förlorade även den andra debatten
Marine Le Pen förlorade även den andra debatten 150 150 Tomas Lindbom

Det är bara att konstatera att Marine Le Pen visserligen klarade sin andra stora debatt med Emmanuel Macron på ett bättre sätt än för fem år sedan men att det ändå inte räckte. Hon är några nummer kortare än den sittande presidenten. Väljarna sa det också i opinionsmätningen på kvällen efter debatten. En klar majoritet gav Macron segern men om han är mer presidentlik så är han också, visade mätningen, den arrogante i rummet.

Som bekant vinner en del politiker alla debatter på skarpare intellekt och bättre retorik. Ändå vinner förloraren – på sympati från väljarnas sida eller en identifikation med den svagare. Debatten mellan Marine Le Pen och Emmanuel Macron gick tidvis bort sig i siffror och där visade den senare en styrka. Det verkade  som om hans viktiga strategi var att visa att han var bäst och smartast. Han hade koll på läget, på alla politiska sakområden, på alla sina egna reformer och konsekvenserna av dem och på vilka sätt som hon, motståndaren, saknade substans och klarsyn i sitt program. Flera gånger under den nästan tre timmar långa debatten tänkte jag som tittare att Macron uppträdde som en lärare i färd med att examinera en elev. Han lutade sig lätt åt sidan i stolen, placerade några fingrar under munnen, tittade ibland allvarligt, ibland skeptiskt, ibland roat åt elevens försök att trassla sig ur meningarna och få sina siffror att stämma.

”Ni sköter er bättre i denna valdebatt, Madame Le Pen”, konstaterade han drygt två timmar in i debatten. Läraren hade avgett sitt omdöme. Och hon, eleven, svarade: ”Jag har blivit äldre och mognat”. Kan nivåskillnaden mellan dem uttryckas mer tydligt?

Det blev en relativt respektfull debatt trots detta. Marine Le Pen valde denna gång att utmana Macron med sakliga argument och framträda som trovärdig i rollen som en kandidat som söker en presidentpost. Hon fick inte heller från Macron några attacker om främlingsfientlighet eller extremism. Det hade han inte heller vunnit på. Bortsett från förslaget om att förbjuda slöja på allmän plats, vilket för övrigt stöds av 60 procent av befolkningen, var det lite eller inget som pekade på hennes rasistiska program. Hon framstår bara som svagare än Macron på de flesta punkter. Det räcker för att han ska ta hem segern på söndag. Alla väljare som överväger att rösta på Marine Le Pen tittade sannolikt inte på debatten men tillräckligt många som gjorde det måste ha konstaterat att Frankrike kan bättre än att välja henne till president.

Vi fick i alla fall veta att Marine Le Pen bryr sig mindre om miljön och de internationella miljömålen, är nationalist och har ett socialt program som låter positivt men brister i trovärdighet runt reformerna. Redan i början av debatten vann Macron flera poäng på att visa att hon inte förstår sig på ekonomi.

Nu väntar valdagen. Ingenting tyder på en seger för Le Pen efter debatten. Kanske är det en varningssignal som borde väcka dem som struntar i att gå till vallokalen. Inget är alltså avgjort förrän vi har de definitiva siffrorna på söndag kväll.

 

 

Macron söker väljare till vänster
Macron söker väljare till vänster 150 150 Tomas Lindbom

I valspurten mellan första och andra valomgången står slaget mellan Emmanuel Macron och Marine Le Pen. En envig som verkar vara till den sittande presidentens fördel. Siffrorna i väljarundersökningarna visar på 54-46 procent för Macron, rätt trygga siffror för honom. Men, men, det är samtidigt ett bedrägligt tillstånd. Som Macron sa i en tv-intervju igår: ”Monsieur Blanc vinner inga val”. Han är orolig för att ett lågt valdeltagande gynnar Le Pen. Många kan stanna hemma i tron att resultatet i valet redan är klart.

Macron kämpar mot lågt valdeltagande men hans taktik går också ut på att lägga sig mer till vänster. Det finns en oerhörd potential i alla de röster som i första valomgången gick till vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon. Denne fick cirka 22 procent av rösterna. Båda kandidaterna i slutomgången sneglar förstås på dessa väljare. Utan en del av deras stöd blir det svårt att vinna valet. Nu kommer många av dem att rösta blankt men det verkar som om merparten av dem som tänker rösta på söndag väljer Macron. Ju fler dess bättre, tänker Macron och förskjuter sina positioner i riktning vänsterut i flera frågor.

Uppseendeväckande är att han inte längre är lika benhård i frågan om pensionsåldern. Le Pen och Mélenchon förordar pension vid 60 eller strax över. Macron har föreslagit 65. Nu svajar Macron genom att säga att 65 inte är gjutet i sten.

Ännu mer tydlig är hans flört med miljövännerna. Där behöver han inte oroa sig för Le Pen. Hon och hennes linje är snarare industrialistisk på ett mer traditionellt sätt. Både Macron och Le Pen är kärnkraftsvänner men Macron vill nu göra de gröna frågorna till sin viktigaste i valrörelsens slutskede. Han vill att Frankrike ska vara första land att ta sig ur beroendet av gas, olja och kol. Han lånar Mélenchons förslag att vilja låta premiärministern bli direkt ansvarig för ekologisk planering. Han lånar också bland annat de grönas ledare och Mélenchons förslag om att elbilar ska kunna hyras för mindre än 100 euro i månaden.

Hur förtroendeingivande är dessa justeringar av hans program så sent i valrörelsen. Alla borde förstå att han gör detta av taktiska skäl. Frågan är om han kommer att genomföra förslagen. En del vänsterväljare vågar nog hoppas på det vilket kan göra skillnad mellan att välja soffan eller rösta för att samtidigt stoppa Marine Le Pen.

Eller…många tycker att Marine Le Pens sociala budskap har en bärighet som är förankrad i förslag som sträcker sig längre tillbaka i tiden. Men hon släpar på sitt hårda främlingsmotstånd och sitt oklara förhållande till Putin. Politologen Pascal Perrineau frågade sig häromdagen i en intervju om franska väljarna verkligen vill att hon ska avsluta de sex månaderna där Frankrike varit ordförandeland i EU. Hur ser det ut att ha en trojansk häst som en så tung aktör inom EU mitt under brinnande krig i Ukraina?

Om Emmanuel Macron vinner gör han det på sitt mer förtroendeingivande ledarskap, knappast genom taktiska anpassningar av sitt program i valrörelsens slutskede. Han är det erfarna och tryggare alternativet som franska folket kan lita på även om stora delar av det inte uppskattar hans person och hans politiska inriktning i stort. Ungefär som svenska väljare i närmare hundra år sagt till sig själva på valdagen när de släppt en socialdemokratisk valsedel i urnan: ”Vi vet vad vi har men inte vad vi får”. Det är inte orimligt att tro att många väljare tänker likadant i valbåsen  på söndag runt om i Frankrike.

Om åtta dagar avgörs presidentvalet
Om åtta dagar avgörs presidentvalet 150 150 Tomas Lindbom

Nu pågår en ny valrörelse i Frankrike, den som handlar om vem som slutligen ska bli president i Frankrike för nästkommande fem år. Läsarna av denna blogg vet sannolikt att slutstriden står mellan den sittande presidenten Emmanuel Macron och utmanaren Marine Le Pen. Vad handlar denna strid om?

Båda kandidaterna driver vissa budskap och profilerar sig på helt olika sätt. Emmanuel Macron vill framstå som statschefen som visat sig kompetent, handlingskraftig och pålitlig i fem år och nu vill ha detta bekräftat av väljarna genom att vinna valet nästa söndag. Marine Le Pen å sin sida vill framstå som företrädare för det glömda Frankrike. Hon ser sig som utmanaren som avslöjar Macrons tillkortakommanden under sin mandatperiod och hans ovilja att försvara vanliga människors intressen. Hon däremot anser sig företräda folket mot en liten elit i Paris.

De uppfattas förstås väldigt olika inom väljarkåren. Många väljare tar avstånd från båda kandidaterna. Vi får inte glömma att de i första valomgången tillsammans fick ungefär 50 procent av rösterna. Övriga röstade på andra kandidater, de flesta med helt andra profiler. Över 20 procent stödde vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon med ett program som helt skiljer sig från Le Pens och Macrons. Som en av hans sympatisörer sa på valnatten i söndags i svensk radio: ”Nu måste jag välja mellan en kapitalist och en rasist…”

Halva befolkningen som deltog i första valomgången vill inte ha någon av de båda som president. Dessutom tillkommer en andel som avstod. Den andelen kan mycket väl växa när det är dags att gå till valurnorna igen. Inte minst bland Mélenchons väljare är frestelsen stor att stanna hemma på söndag.

Det franska valsystemet med två omgångar är problematiskt ur den aspekten. Hälften eller fler känner ingen sympati för någon av kandidaterna. Röstviljan sjunker och väldigt många röstar utan någon som helst entusiasm.

Macron och Le Pen har ägnat den senaste veckan åt att resa runt i landet och skaka hand med väljare och hålla tal. Ingen debatt har genomförts mellan dem. Var och en kan ostört beskriva sin motståndare  och sitt program. De möts på sina möten enbart av vänligt sinnade sympatisörer. Bara på gator och torg uppstår ibland en viss hetta mellan kandidaten och en kritisk väljare som trängt sig fram i mängden av folk. I övrigt sker ingen konfrontation.

På onsdag i nästa vecka sker dock den så starkt emotsedda debatten i tv mellan de båda kandidaterna. Marine Le Pen borde se framemot den med oro. För fem år sedan, när de möttes senast i en liknande duell, förlorade hon stort vilket bidrog till ett betydligt sämre valresultat än väntat. Bedömare tror inte att det kommer att ske igen. Som en kommentator sa: ”Det kan bara gå bättre för Le Pen denna gång.”

Jag är inte så säker på det. Marine Le Pens program är ihåligt. Hon har inte täckning för sina reformförslag. Hennes politiska program innehåller oklarheter. Hon döljer förslag som bland annat rör Europapolitiken och hon kan inte redogöra för konsekvenserna av sin migrationspolitik. Macron har en guldgruva att ösa ur. Med sin intelligens och retoriska förmåga har han alla möjligheter att avslöja de brister som är uppenbara i hennes program.

Den sittande presidenten må vara kylig och teknokratisk. Han företräder en politik som verkligen inte tilltalar en majoritet av fransmännen. Men det är osannolikt att över hälften av väljarna som röstar nästa söndag vågar lämna landet i famnen på Marine Le Pen. Slutdebatten kommer inte att stärka hennes position, snarare försvaga den. Hon har inget mer att komma med under sista veckan. Sannolikt gör hon bättre ifrån sig i år jämfört med valet 2017. Inte hjälper det. The winner takes it all!

 

Om denna blogg

Tomas LindbomFrankrikes betydelse i Europa har ökat efter valet 2017. Emmanuel Macron söker rollen som kontinentens ledare. Det finns därför större anledning än på länge att följa fransk politik. Denna blogg gör det med blickar också mot kultur och allmänt om livsbetingelserna i landet.

Frankofil är jag sedan tjugoårsåldern med täta resor till Frankrike. Fascinerad av landet, människorna och politiken. Presidenten uppträder som en monark. Politiker byter parti och partier byter skepnad och form. Politik är alla fransmäns livsluft och lockar ständigt till samtal, gräl och skratt. Jag blandar mig gärna i den franska politiken och vill dela med mig av allt jag ser och upplever.

Kategorier

Arkiv