Lindbom på franska

För första gången sedan införandet av den femte republiken 1958 råder ett öppet maktspel om regeringsmakten. Ingen vet hur detta maktspel ska sluta och vem, om någon, kommer att gå segrande ur striden. Det sannolika är en period av konflikter mellan olika block och olika partigrupper. Även inom vissa av partierna har konflikterna redan kommit i dagen.

Den femte republiken har fungerat väl eftersom republikens president  i allmänhet haft majoritet i nationalförsamlingen. Vid några tillfällen, som efter valet 2022 har presidentens partier haft en relativ majoritet. Vid tre tillfällen har nationalförsamlingen haft en tydlig majoritet mot presidenten och då har ett så kallat samboskap upprättats. Regeringen har med stöd av parlamentet drivit de inrikespolitiska frågorna medan presidenten valt att främst koncentrera sig på utrikes- och säkerhetspolitiken.

Vid detta tillfälle är läget totalt annorlunda. Det finns ingen tydlig majoritet i nationalförsamlingen, varken till stöd för presidenten eller opposition mot denne. Det finns en rad olika viljor som gör bildandet av en regering närmast omöjligt. Inget block är tillräckligt starkt och viljan till samverkan över blockgränserna är minimal.

Den nya folkfronten vill bilda regering men fryses ut av alla andra partier. Dessutom kan inte  den nya Folkfronten enas om en gemensam premiärministerkandidat. De fyra partierna är sinsemellan  väldigt olika och har egentligen bara en gemensam hållning; kampen mot Nationell Samling.

Nationell Samling är i den nyvalda nationalförsamlingen det minsta av de tre blocken. De är dessutom föremål för avståndstagande från alla andra partier. Det finns. förutom hos vissa inom Republikanerna, inget stöd för Jordan Bardella som premiärminister.

Macrons block, det så kallade regeringsblocket ogillas starkt såväl av den nya Folkfronten som av Nationell Samling. Partiet skulle möjligen kunna attrahera en del av Socialistpartiets ledamöter i nationalförsamlingen och av en del republikaner men det räcker inte antalsmässigt och det innebär att dessa ledamöter sviker väljare och en del löften från tidigare. Gabriel Attal sitter för närvarande kvar som premiärminister men det lär vara svårt för honom att sitta längre än över OS.

Frågan måste lösas på något sätt. Frågan är hur det ska gå till. Kanske kan lösningen vara att partierna först enas om talman och att det valet i sin tur löser upp några knutar. Men det är högst osäkert. En annan lösning är att bilda en expertregering men det bryter mot själva andan i fransk politik. Andelen teknokrater är stor i alla hittillsvarande regeringar men dessa politiker vill inte nöja sig med en teknokratstämpel. De vill också driva idéburen politik och vara en del av det politiska spelet.

Några långsiktiga lösningar finns. Jean-Luc Mélenchon önskar sig en duell mellan Folkfronten, styrd av hans parti Det okuvade Frankrike, och Nationell Samling. Han har redan i sin retorik räknat bort mitten och Macron. En presidentvalskampanj 2027 mellan honom och Marine Le Pen är hans dröm. Nationell Samling, å andra sidan, bidar sin tid och är knappast missnöjd med den nuvarande låsningen inom fransk politik. De räknar säkert kallt med att det gynnar detta parti vid valet 2027.

Det råder en djup politisk kris i Frankrike. Det är påfallande hur de gamla partierna i sina ambitioner att rädda sina skinn bidrar till att försvåra läget rent allmänt. Kan det ur denna förvirring stiga upp en ledare som med klokskap för landet ur krisen. I Frankrike är det ledaren som samlar ett parti och en stor del av väljarna, inte ett parti som formar sin politik och väljer en lämplig företrädare. General de Gaulle 1958, François Mitterrand 1981, Nicolas Sarkozy 2007 och Emmanuel Macron 2017 var sådana förgrundsgestalter som samlade en majoritet väljare runt sig. I dag finns ingen med den stjärnkraften. Kanske finns det i skuggan en politiker med statschefsförmåga  som visar sig kunna stiga fram på scenen inom en inte alltför avlägsen framtid.

Det var inte många fransmän som väntade sig detta valresultat igår kväll. Fortfarande står tre block mot varandra men ordningsföljden var omkastad. Vänsterblocket Den nya folkfronten segrade följt av Macrons mittenkonstellation och ytterhögerns Nationell Samling först på tredje plats. Hur kunde det bli så här, frågade sig många som sett Frankrike gå åt höger och i förväg analyserat en total låsning i fransk politik mellan Emmanuel Macron som president och en nationalförsamling med stark lutning åt höger.

Jag hade själv svårt att förklara denna omkastning i valvakan i Sveriges Radio. Kanske kan förklaringen ligga i det faktum att fransmän då och då väljer att i opinionsundersökningar och val som inte betyder lika mycket som president- och parlamentsval rösta på oppositionella ytterkantspartier och i de allra viktigaste valen välja ett mer mittenorienterat och mindre hotande alternativ.

Samtidigt är inte stödet för Det okuvade Frankrike och Nationell Samling svagt ens i denna andra valomgång igår. Det är inte längre en renodlat missnöjesmarkering att rösta på ytterpartier. De står också för politiska ställningstaganden som rent sakpolitiskt delas av många fransmän. I gårdagens val röstade trots allt cirka 25 procent av väljarna på ytterhögern och närmare 20 procent på en radikal vänster.

Frankrike levde i  över femtio år, fram till valet av Emmanuel Macron 2017, i en ständig växelverkan mellan socialister och gaullister/högerpolitiker. Radikala rörelser till höger eller vänster nådde aldrig i närheten regeringsmakten. Nu är det annorlunda. Vi talar om tre block, kanske fyra eftersom Republikanerna vägrar att inordna sig i något av de tre blocken.

Den stora frågan är hur Frankrike ska lösa regeringsfrågan med tre block som är relativt jämnstora. I ett proportionellt valsystem har partierna lärt sig att samverka och bilda allianser för att uppnå majoritet. Så har det inte varit i Frankrike med ett majoritetsvalssystem. Möjligen är det dags att nu anpassa sig till en ordning som mer liknar länder som de skandinaviska. På valnatten lyfte socialisten Raphaël Glucksmann denna fråga. För honom är det säkert möjligt att ingå i en regering som skulle kunna kallas för en mitten-vänsterkoalition. Han mötte i studion omedelbart motstånd från Jean-François Copé som tillhör en traditionell politikertyp och som avvisade Glucksmann med orden att Frankrike inte kan tänka sig annat än majoritetsregeringar bestående av ett tydligt avgränsat block.

Nu åligger det president Macron att lösa uppgiften med att bilda en regering. Sannolikt försöker han förhala regeringsbildningen till efter OS. Kanske finns det en tillräcklig samsyn även i den splittrade nya nationalförsamlingen för ett visst andrum i de politiska striderna till senare delen av augusti. Säker kan man dock inte vara. Det okuvade Frankrike har redan i starka och konfrontativa ordalag krävt att Macron ska utse en  företrädare för deras parti till premiärminister. Franska politiska kommentatorer säger också ständigt att förmågan till kompromisser inte hör till landets största styrkor. Man är böjd att hålla med om det…

Det franska valsystemet ger verkligen möjligheter till strategiska val som gör skillnad. I mitt förra inlägg beskrev jag det politiska spel som skett efter första valomgången i söndags. I över två hundra av de 577 valkretsarna har en eller  flera kandidater med sämre position än andraplatsen valt att dra sig tillbaka och ge sina väljare chansen att rösta på en annan kandidat som inte representerar Nationell Samling. Nu har president Macron och hans premiärminister flyttat fram positionerna ytterligare och öppnat för att även kunna rösta på en kandidat som företräder vänsterpartiet La France Insoumise om denna person ställs mot en kandidat från Nationell Samling.

Det kan verka märkligt med denna nya form av republikansk pakt som gör att även vissa representanter för Republikanerna föredrar en kommunist framför Marine Le Pen. Gabriel Attal, fram till söndag kväll fortfarande premiärminister i Frankrike, konstaterar att han inte har mycket till övers för den yttersta vänstern men att det gäller att göra motstånd mot ytterhögern.

Är dessa ställningstaganden ideologiskt betingade? Det kan förefalla så. Högerextremismen fördöms inte bara i Frankrike som något apart i den moderna västerländska demokratin och något obehagligt med tanke på rötter tillbaka till nazismen och i Frankrike också till den reaktionära rörelsen Action française från början av 1900-talet. Det är säkert i viss mån en förklaring till att många franska medborgare aldrig skulle ta steget från att rösta på vänster eller mitten till en röst på Nationell Samling. Ändå går det inte att bortse från att de klassiska demokratiska partierna till varje pris slår vakt om att behålla merparten av utrymmet i det politiska landskapet. Ju fler som röstar på Nationell Samling desto mindre plats för de andra i form av ledamotskap i till exempel parlamentet. I detta val skulle Nationell Samling kunna ta steget till att bli det dominerande partiet i landet och först besätta regeringstaburetterna och i nästa presidentval även rollen som statschef.

Frankrike består för närvarande av tre block som känner stark ovilja mot varandra; Folkfronten, Macrons mittenpartier och ytterhögern. Macrons men även vänsterns strategi är nu att två slår den tredje på söndag. Kan dessa valtekniska manövrer leda till att Nationell Samling minskar i inflytande är det bra. På måndag morgon börjar nästa steg i processen. Då börjar förhandlingarna på olika håll och för Macrons del finns förhoppningen att han ska kunna bryta sönder Folkfronten och inkorporera till exempel delar av Socialistpartiet och de gröna i ett regeringsunderlag som stöttar honom. Han hoppas också att ännu några delar av det sargade republikanska partiet ansluter sig till honom.

Macron har inte så mycket att förlora. Han är impopulär, har tappat stödet även hos många av sina egna. Det sägs att premiärminister Attal inte längre räknar med att kunna samarbeta med presidenten. Macron gör vad som helst för att kunna sitta kvar som president utan att bli totalt hindrad av regering och parlament. Republikanerna och Socialisterna är redan i praktiken uträknade som självständiga partier. De lär klyvas ännu en gång. Republikanernas väljare som mest består av äldre medelklass lockas till stor del av Nationell Samling medan ledarna står närmare Macron. Socialistpartiet tappade hela sin socialdemokratiska fraktion till Macron 2017 men kan säkert tappa några fler av sina ledare till presidenten efter söndagens val. Och andra socialister föredrar att samarbeta inom Folkfronten.

Frankrike befinner sig i en kris som dels är ekonomisk men inte minst politisk. Det har en president som kastat ut befolkningen i ett val som bara kan förvärra situationen med en nationalförsamling i kaos. Som analytikern Henri Guaino har konstaterat är den politiska krisen ett tecken på en djupare civilisatorisk kris i landet. Befolkningen är splittrad i grupper som står i konflikt med varandra och företräder skilda politiska övertygelser. Tio miljoner lever under fattigdomsstrecket och klyftorna mellan rika och fattiga har verkligen inte minskat under Macrons år vid makten. Frankrike brukar ofta resa sig ur sina kriser. Det gäller att hitta en ledning som kan peka på en framtid av hopp för fler än den lilla del av övre medelklass som mår bra, äter bra, tjänar bra, huvudsakligen bor i de största städerna, intra muros, och som fortfarande röstar på Macron.

Det blev som väntat en storseger för Nationell Samling i den första omgången av valet till nationalförsamlingen i söndags. Var tredje väljare röstade på detta parti. Det gick också bättre för Folkfronten som fick 28 procent. Däremot led partierna runt president Macron nederlag med en siffra på 21 procent. Det var i ock för sig en uppgång från EU-valet men ändå normalt sett ett mycket dåligt resultat. Nu väntar en andra valomgång på söndag med osäker utgång.

Franska val sker i enmansvalkretsar och i två valomgångar. Det finns möjligheter för taktiska dispositioner mellan valdagarna. Det har nu skett. I cirka 210 av av de 577 valkretsarna har kandidater som representerar vänstern eller Macrons partier dragit sig tillbaka om de kommit på tredje plats och fortfarande varit valbara nu på söndag. Regeln gäller att den kandidat som uppnår mer än 12,5 procent av antalet röstberättigade (inte röstande) kvarstår till den andra valomgången. Det innebär att i väldigt många av valkretsarna kommer endast två kandidater att ställa upp när den som nått tredjeplatsen avstår från att medverka och rekommenderar en annan kandidat som fått fler röster men som inte tillhör Nationell Samling. Partiledningarna för vänstern och mitten har bestämt sig för att på det sättet gemensamt stoppa ytterhögern från att få absolut majoritet. I teorin ska alltså en kandidat från något av partierna som stöder Macron kunna förorda sina väljare från i söndags att rösta på något av vänsterpartierna, även det revolutionärt sinnade La France Insoumise. Det förutsätter emellertid att väljarna följer sin politiker vilket inte alls är säkert.

Det visar sig att det som tidigare kallats den republikanska pakten fungerar på en viss ledningsnivå även 2024 trots att vänstern i dag domineras av La France Insoumise. Det är viktigt att säga igen att väljarna inte automatiskt kommer att följa partiledningarna. Det kan förmodas att en del väljare från vänstern stannar hemma istället för att stödja en kandidat ur Macrons block och vice versa. Fram till valdagen för en dryg vecka sedan var La France Insoumise och regeringspartierna som hund och katt. Väljarna har också rätt god kännedom om hur detta mer revolutionära vänsterparti under Jean-Luc Mélenchons ledning framträtt i nationalförsamlingen sedan valet 2022. Som ett exempel uppträdde partiets representanter under pensionsdebatten häromåret med öppet antikonstitutionella metoder. Under dåvarande premiärministern Elisabeth Bornes tal i kammaren stördes hon så mycket ljudmässigt att ingen i salen kunde höra hennes ord. Vi vet att Socialistpartiet och La France Insoumise företräder olika politiska idéer och inte är överens i särskilt många sakfrågor.

Regeringen är inte heller bland sina ledamöter överens om denna ordning att föredra La France Insoumise framför Nationell Samling. Flera ministrar som till exempel finansminister Bruno Le Maire röstar inte på något av partierna. Hans inställning delas av nationalförsamlingens talman och av Macrons första premiärminister Édouard Philippe.

Sannolikt kommer partiledningarnas beslut att dra tillbaka kandidater på söndag att definitivt leda till att nationalförsamlingen inte får absolut majoritet. Det är inte säkert att det leder till en bättre situation för landet, särskilt inte på sikt. Det är ju lätt att tänka sig hur dessa politiska manövrer kommer att tas emot negativt av en stor andel av väljarna. Det är lätt att tänka sig att många människors dragningskraft till Nationell Samling istället kommer att öka fram till 2027 när det är dags för presidentval. Det är också lätt att tänka sig att en nationalförsamling med tre block kommer att bli än mer stökigt och leda till än större problem för president Macron än om han tvingats sambo med Jordan Bardella under några år. Han skulle i det senare fallet kunna hindra Bardella från en stor del av sitt inflytande. Det skulle få till konsekvens att ytterhögerväljarna blir besvikna på Nationell Samling och inte stöttar partiet med samma entusiasm  i samband med presidentvalet 2027. Genom Macrons och vänsterns taktiska manövrer kan istället Nationell Samling fortsätta att odla bilden av att vara offer för en ”politisk makts” tvivelaktiga spel.

Fransk politik har ibland en tendens att hamna i en återvändsgränd med risk för ett värre scenario längre fram. Om resultatet efter söndagens val blir att en impopulär president ska styra med en  totalt kaosartad nationalförsamling som inte kan upplösas igen förrän om ett år finns risken för större problem direkt efter valet på söndag och under de kommande åren.

EU-valet visade på en jordskredsseger för Nationell Samling och allt pekar på att valet till nationalförsamlingen på söndag och nästa söndag blir av liknande slag. Det finns anledning att titta på några fakta kring väljarstöd för olika politiska block för att försöka förstå.

Nationell Samling är främsta politiska kraft överallt i Frankrike med några undantag. Partiet har erövrat delar av landet som tidigare röstade republikanskt (klassiska högern) som till exempel Bretagne eller som tidigare varit ett fäste för Socialistpartiet som sydvästra Frankrike. Det finns bara några fläckar i landet där Nationell Samling inte är största parti. Först och främst är det Paris innerstad. Jordan Bardella, Nationell Samlings toppnamn i EU-valet fick 31,5 procent av rösterna i landet men 8,5 i Paris. Liknande tendens syns också i flera av de andra storstädernas citykärnor. Det visar tydligt på hur stort motståndet är mot den så kallade eliten eller etablissemanget i landet från vanliga medborgare.

Det finns en annan motståndsficka som är målad i rött. Det är invandrartäta och särskilt muslimskt dominerade kvarter i storstädernas ytterområden. Där dominerar La France Insoumise (det Okuvade Frankrike). Detta parti är radikalt och har tydligt tagit ställning för Palestina och underlåtit att kritisera Hamas. Detta parti gynnas med ett väljarstöd på över 60 procent hos landets röstande muslimer medan partiet nationellt i EU-valet fick knappt tio procent.

Nationell Samling har erövrat Frankrike och det gäller inte bara territoriellt utan även mätt med andra mått. Tidigare var partiet ett rent folkligt parti. Nu har partiet också gjort inbrytningar i den övre medelklassen. Det är också ett parti som erövrat de äldre väljarna. De röstade tidigare i stor utsträckning på Republikanerna. Genom Jordan Bardella har de yngre också i högre grad gått över till att rösta på Nationell Samling.

Franska väljare värderar köpkraften som den viktigaste frågan. Här har Nationell Samling sedan många år sökt locka väljare med ett frikostigt ekonomiskt program. Trygghetsfrågorna ligger mycket högt på väljarnas dagordning. Den ständigt pågående invandringen känns hos många som ett hot mot säkerheten och lockar dem att rösta på Nationell Samling. När Jordan Bardella lovar att som premiärminister söka hindra att fransk trupp medverkar i kriget i Ukraina ger det också en resonans hos många fransmän. Det ryska hotet är inte lika påtagligt för en fransmän i gemen som för en estländare eller svensk. Däremot finns en ovilja mot att släppa sina söner och kanske döttrar ut i ett krig med många döda. Fransmännen är också traditionellt mindre Natovänliga än andra länder i Europa.

Många franska väljare kommer att rösta på Nationell Samling på söndag. De gör det av flera skäl. De vill ha förändring och tycker att de gamla partierna och ”etablissemanget i Paris” misslyckats och bör bytas ut mot ett parti som inte prövats tidigare. De delar i stor utsträckning Nationell Samlings program och kampanjande. De har också, vilket är viktigt, inte längre samma tilltro till de gamla etablerade partierna och den etablerade samhällsklassen när dessa människor varnar för följderna av ett maktskifte av detta slag. Många fransmän väljer vänstern och gör det utifrån samma misstro med makten men delvis av andra skäl.

Macron, hans politiska vänner, statliga myndigheter av olika slag och stora delar av den etablerade opinionen står nu inför ett oerhört svårt dilemma. Macron har blivit tillsagd av sina medarbetare att offentligt visa sig så lite som möjligt inför valet. Det säger en hel del. Samtidigt måste den nuvarande politiska ledningen göra opinionsmässiga insatser under den korta valperioden. Det blir ett försök att varna väljarna för att inte rösta på något av ytterpartierna. Sannolikt är det en hopplös kamp som Macron med sina politiker och strateger försöker föra. Det går inte ens att uppbringa en form av republikansk pakt där alla partier går samman mot Nationell Samling. Macron är klämd mellan en folkfront som i mätningar har cirka 28 procent och en ytterhöger på cirka 35. Macrons mittenblock ligger på drygt 20 procent. Macron och hans Renaissance med stödpartier måste slå mot både vänster och höger och gör det därför omöjligt att forma denna  tidigare så valvinnande republikanska pakt.

På söndag inträffar den första valomgången. Då avgörs vilka kandidater som går vidare i de 577 enmansvalkretsarna som ska få sina folkvalda utsedda söndagen därefter. På söndag kväll vet vi mer än i dag. Inget är avgjort i förväg men det skulle förvåna om Nationell Samling med stödpartier inte blir det starkaste blocket och Renaissance med stödpartier inte blir det tredje och svagaste. Och det kommer att leda till en ny nationalförsamling efter den 7 juli som ger president Macron högst begränsade möjligheter  att leda nationen som förväntas av en statschef i den femte republiken. Lyssna gärna på valvakan i P 1 som börjar 19.50 på söndag kväll. Jag kommer att medverka och försöka tolka de siffror som presenteras kl 20.