Ny undersökning: Zemmour till andra valomgången
Ny undersökning: Zemmour till andra valomgången 150 150 Tomas Lindbom

Det går fort nu. I dag släppte Harris Interactive en ny mätning av opinionen inför presidentvalet i Frankrike i april nästa år. En chockvåg drar över landet och särskilt de traditionella partierna när det står klart att ultrahögerkandidaten, som för övrigt ännu inte officiellt sagt sig kandidera, Eric Zemmour nu ligger på andra plats efter nuvarande presidenten Emmanuel Macron och därmed, om det vore val idag, skulle kvalificera sig till en avgörande valomgång.

Så här ser siffrorna ut i dag: Macron 24 procent, Zemmour 17, Marine Le Pen 15, den oberoende högerkandidaten Xavier Bertrand 13 och Jean-Luc Mélenchon, vänsterrörelsen Det okuvade Frankrike med 11 procent. Den gröna kandidaten Yannick Jadot och Socialistpartiets Anne Hidalgo ligger båda på 6 procent.

Så ser det alltså ut. Det finns förstås många frågetecken kring denna mätning som i sig är korrekt genomförd och stämmer med hur utvecklingen sett ut den senaste månaden. Det är trots allt en mätning av läget i dag, inte en prognos inför det kommande presidentvalet. Marine Le Pen har tappat i stöd och Eric Zemmour har ökat. Nu har de till och med bytt plats. Frågan är om inte det viktigaste beskedet i dag är just detta. Marine Le Pens tillbakagång är inte bara överraskande utan framförallt en katastrof för hennes trovärdighet. Redan i det senaste regionalvalet gick det dåligt för hennes parti. Tillbakagången för henne personligen ger signalen om att hon inte kommer att ha en chans att vinna nästa års val. Hennes potentiella väljare, som stött henne i tio år, har insett det och söker efter en annan kandidat. Oavsett hur det går för Zemmour i fortsättningen lägger de sin röst där. Och hela 75 procent säger att detta är ett val som de inte tänker ompröva. Ändå kan han tappa i stöd lika fort som han vunnit det. Han kan vara en dagslända som visar sig inte hålla måttet när han tvingas in i de sakpolitiska debatterna och utsätts för personangrepp och olika politiska påhopp som marginaliserar honom. Marine Le Pen däremot kan inte längre ta tillbaka de röster som hon förlorat. Hon får inte automatiskt de röster som Zemmour förlorar om han nu skulle sjunka tillbaka i kommande mätningar. Däri ligger katastrofen för henne.

Politologer i fransk tv och radio har konstaterat att det nästan aldrig blir den konstellation i andra valomgången som förutspåtts ett år före. I våras var alla säkra på att Macron och Le Pen skulle mötas då. Alla opinionssiffror pekade på det. Nu har det hänt som alltid händer. En eller båda av de givna vinnarna tappar fotfästet.

Det är möjligt att Zemmoureffekten är en anti-Le Pen-effekt. Den radikala högeroppositionen bland väljarna använder honom nu för att knäcka Marine Le Pen. När det väl är gjort kan dessa väljare fortsätta att stödja Zemmour eller möjligen vända blickarna mot någon annan. Det finns tid för det.

Republikanerna har nu en svår uppgift att välja väg strategiskt. Deras partiledning  vet att Zemmour har för avsikt att försöka bredda sitt stöd genom att locka till sig högerflanken av Republikanernas väljarkår. Hur ska det bemötas? Partiets plan är ett internt val av presidentkandidat den 4 december. Vågar partiet vänta tills dess? Och ska partiet välja en kandidat som liknar Zemmour eller inte? Om Republikanska partiledningen väljer en mer moderat kandidat krockar partiet med Macron och hans Republiken på väg. Det leder ingenvart. Macron är för stark i mitten. Om partiet väljer en ledare som till exempel den konservative Laurent Wauquiez öppnas hela vänsterflanken för Macron och hans valseger ligger som i en liten ask. Republikanerna befinner de sig i ett närmast hopplöst dilemma.

Det som händer inom vänstern saknar i detta läge betydelse. Det räcker att titta på siffrorna. Det är möjligt att de grönas kandidat och Socialistpartiets kandidat skulle kunna enas och en av dem dra sig tillbaka. Men det lär aldrig räcka för att komma till en andra valomgång. Och Mélenchon är totalt ointresserad av någon som helst koalition med andra vänsterpartier.

Eric Zemmour har pekat på en djup skada i franska folkets förtroende för de nuvarande politiska ledarna. Till och med Marine Le Pen har nu blivit en etablerad ledare som förlorat sin lyskraft. Men vad kommer därefter? Det förefaller fortfarande tveksamt om Eric Zemmour kan bli Macrons huvudmotståndare i valet. Möjligen kommer många väljare att rösta på honom i förvissningen om att Macron ändå vinner till slut. Då förenas de två motstridiga drivkrafter som ofta präglar franska väljares inre: Hota med det skrämmande alternativet, ”han som säger högt vad vi andra inte ens vågar viska”, men till slut välja pragmatikern och fadersfiguren, ”honom som vi rasar emot, stångas emot men som vi ändå lutar vårt trötta huvud emot när valdagen infinner sig.”

Frankrike har fått två högerextrema kandidater
Frankrike har fått två högerextrema kandidater 150 150 Tomas Lindbom

Det verkar smått otroligt att Frankrike på väg in i valrörelsen för nästa års presidentval har två profilerade, högerextrema kandidater med goda opinionssiffror. Detta är ett land vars politiska landskap förändrats radikalt sedan ett antal år tillbaka.

Jag minns en intervju jag gjorde med Jean-Yves Camus för över tio år sedan. Camus är en känd politolog med högerextrema rörelser som sitt huvudområde. Jag minns mötet av två orsaker. Det första var att han flyttade vår mötesplats flera gånger innan vi slutligen sågs på ett kafé intill Hôtel de ville. Han var jagad av högerextrema krafter och även attackerad rent fysiskt. Därav hans försiktighet inför vårt möte. Det andra jag minns var hans konstaterande att Frankrikes befolkning förändrades från vänster till höger efter attentaten den 11 september 2001. Den händelsen blev början till en radikalisering av opinionen. Rädslan för islamismen, för terrorismen och en allmän misstro mot muslimer började då. Det var i alla fall Camus analys.

Redan 2002 fick Jean-Marie Le Pen fler röster än socialistkandidaten Lionel Jospin och gick till den andra och avgörande valomgången men utan någon som helst chans att vinna. Eric Zemmour började göra sig ett namn kring 2010 som publicist och opinionsbildare. Han var  i flera år medverkande som politisk kommentator i ett populärt lördagskvällsprogram i den statliga televisionen där underhållning och politik blandades; ett programformat som fortfarande fungerar väl i fransk tv. Zemmour fick där fria händer att utveckla sin misstro mot muslimer och oro för att den franska civilisationen, främst genom den ökade invandringen, var på  fallrepet.

Eric Zemmour skrev under de kommande åren några böcker på samma tema och dessa tegelstenar sålde i ofantligt stora upplagor. Någon av böckerna trycktes i över en halv miljon exemplar. Han toppade alla försäljningslistor. Han pekade på att Frankrike höll på att feminiseras. Homolobbyn tog för sig, muslimerna hotade den judiskt-kristna civilisationen med sin främmande syn på människovärdet och sin annorlunda samhällssyn.

I den medievärld som styrt Frankrike liksom andra europeiska länder var häpnaden över Zemmours framgångar stor. Det var närmast omöjligt att förstå hur en så stor del av en upplyst befolkning, formad av upplysningstidens 1700-tal, av de frihetliga tankarna kring sekularisering och en liberal syn på samlevnad skulle vända sig till en polemist med så annorlunda och så aggressivt tonfall. Men så har det blivit.

Eric Zemmour i dag är mer aggressiv än tidigare. Han utmanar Marine Le Pen från höger och med en mer intellektuell touche. Han är, det måste medges, bildad. Han kan sin franska historia, sin litteratur och filosofi. Han är ingen galning men i vissa avseenden farlig. Ja, hans bildning gör honom på sätt och vis än mer hotfull.

Fransmännen gillar intellektuella människor. Det är inte fel att hänvisa till historiska gestalter och händelser. Zemmour talar samtidigt till en frustrerad del av befolkningen som uppfattar att landet tappar sin identitet. Fransmän kan uppröras över att skolan inte ger tillräcklig bra undervisning i sitt lands historia och filosofiska tradition. En yngre kvinnlig debattör, Eugénie Bastié, har skrivit en bok om idéernas krig (La gueere des idées). Det är ett perspektiv som en svensk opinion sannolikt skulle gäspa åt. Fransmännen gäspar inte och en del drar långtgående konsekvenser av detta krig. Kriget leder åt intolerans mot invandrare och hat mer än kärlek och tolerans.

Eric Zemmour har i dag samma stöd som Marine Le Pen i opinionen. De har båda cirka 15 procent av väljarnas stöd. Det är en siffra som mycket väl snart kan ändras. Det vore helt fel att dra alltför långtgående slutsatser av en plötslig förändring i opinionen. Franska väljare är bra på att leta upp en obskyr kandidat för att skrämma de etablerade politikerna. ”Anpassar ni er inte kan vi välja en extremist till nästa president.”

Faktum kvarstår. Det är uppenbart att franska väljare är skeptiska till en global, marknadsvänlig och liberal syn på människa och samhälle. Det har alltid varit så. Konservatism och högerextremism har alltid varit starka undertoner i detta land. Ibland har vänstern varit stark som motkraft mot den mer försiktiga moderatkonservativa politiska linjen. Nu finns oppositionen till höger. Det är inte klasskamp som folk efterfrågar i dag utan fransk identitet och misstro mot invandrare från andra kulturer.

Eric Zemmour har ännu inte deklarerat att han kandiderar men alla tror att han kommer att göra det. Han tänker inte gå i Marine Le Pens ledband. Han utmanar henne. Det kommer att bli en hård konfrontation rätt snart mellan de båda. Hur kommer den striden att sluta? Det vet vi inte. Det verkar så otroligt att en man utan en partiapparat kan slå ut Nationell Samlings ledare. Men å andra sidan lyckades Emmanuel Macron göra just detta 2017 och bli president. Ännu är allt möjligt, även för denne bokskrivande, intellektuella och muslimhatande nykomling i den politiska hetluften.

 

Zemmour har dubblat stödet i valmanskåren på en månad
Zemmour har dubblat stödet i valmanskåren på en månad 150 150 Tomas Lindbom

Den kände publicisten och debattören på yttersta högerkanten, Eric Zemmour stiger alltmer upp som en av huvudkandidaterna inför det franska presidentvalet nästa vår. I den senaste undersökningen når han 13 procent och det är i stort sett en dubblering av andelen väljare på en månad. Samtidigt har Marine Le Pen tappat stöd. Hon ligger nu en bit under 20 procent efter att ha varit uppe på 28 procent för några månader sedan.

Spänningen i den begynnande valrörelsen, ett drygt halvår före valet, är laddad. I våras verkade allt så enkelt. Två kandidater stack ut; den sittande presidenten Emmanuel Macron och Nationell Samlings ledare Marine Le Pen. Det var upplagt för ett da capo av 2017 års slutomgång. Alla minns slutdebatten mellan de två i tv. Macron sopade formligen banan med sin motståndare. Marine Le Pen verkade dåligt påläst, gjorde verkligen skäl för epitetet populist. Macron vann varje rond i debatten och segrade också ganska enkelt i valet. Det har varit en uppenbar sanning sedan dess: Han har agerat strategiskt i fyra och ett halvt år för att få möta henne igen i 2022 års slutomgång av valet.

Nu verkar strategin ha slagit slint. Den senaste opinionsundersökningen visar på en helt annan situation. Macron förutspås få en fjärdedel av rösterna medan ett antal kandidater inte når högre än 15 procent. Där återfinns den fristående moderata högerpolitikern Xavier Bertrand. Där finns vänsterpartiets (La France Insoumise) ledare Jean-Luc Mélenchon och där återfinns Eric Zemmour. Alla räknar också med möjligheten att Republikanerna efter sitt val av presidentkandidat i början av december kommer att spela en viss roll. Kommer förre chefsförhandlaren om Brexit, Michel Barnier eller ledaren i Parisregionen Valérie Pécresse eller någon annan vinna det interna valet i Republikanska partiet lär den kandidaten också skaffa sig ett opinionsstöd mellan 10 och 15 procent. Strax under 10 procent ligger också Socialistpartiets kandidat Anne Hidalgo och de grönas kandidat Yannick Jadot.

I dag pekar allt mot att huvudkandidaten till Emmanuel Macron bara kan räkna med ett väljarstöd i första valomgången på kring 15 procent och det finns många om budet.  Marine Le Pen kan inte längre känna sig säker på att få den platsen.

Eric Zemmour och Marine Le Pen attraherar i hög grad samma väljare. Besvikelsen över Marine Le Pen har ökat hos hennes väljare under perioden efter presidentvalet 2017. Tvivlet på hennes kapacitet, inte minst intellektuellt, har ökat. Eric Zemmour med sin bildning lockar en hel del av hennes tidigare stödtrupper. Dessutom har uppenbarligen Zemmour goda utsikter att nagga en del av Republikanernas väljarkår på högerkanten. Efter Sarkozy har detta traditionella högerparti i Frankrike inte fått fram en karismatisk ledare. Zemmour har drag som lockar. Han har i minst ett decennium drivit en radikal argumentation mot islam, mot muslimsk invandring och för ett kristet präglat Frankrike. ”Rädda Frankrike från en civilisatorisk undergång!” är hans mantra och det lockar många av Republikanernas kärnväljare.

Zemmours väljarstöd kan alltså rimligen växa ytterligare. Själv avvaktar han fortfarande innan han deklarerar sin kandidatur. I lugn och ro kan han åka landet runt och tala om sin senaste bok och han drar stora skaror människor. Han kan beskriva krisen i det franska samhället utan att vara en del av ett politiskt etablissemang. Han kan ägna sig åt att tala om en enda fråga, migrationsfrågan, när andra officiella kandidater tvingas svara på en rad politiska frågor.

Vi vet förstås inte vart detta leder. Zemmour kanske stannar på denna nivå och sjunker tillbaka sedan han blivit officiell kandidat. Vad händer då med stödet för Le Pen? Möjligen har hon blivit så skadad av de senaste månadernas tillbakagång i opinionen att hon inte klarar av att stärka sin ställning igen.

Nu är presidentvalskampanjen igång på riktigt och det blir mycket spännande att följa utvecklingen. Eric Zemmour är jokern i leken och honom ska jag studera lite närmare i kommande blogginlägg.

Verbalt slagsmål mellan presidentkandidater
Verbalt slagsmål mellan presidentkandidater 150 150 Tomas Lindbom

Nu är Frankrike inne i det arbetsår som ska leda fram till ett presidentval nästa vår. Valrörelsen är i praktiken igång. Det är knappt sju månader kvar till valet och som svensk är det rimligt att fråga sig om politikerna och framför allt väljarna orkar med så lång tid av ständig politisk debatt. De orkar! Det verkar finnas outtömlig energi för det ämnet. Dessutom går politikerna ut hårt. Igår pågick i två olika kanaler två viktiga debatter mellan presumtiva kandidater. I den ena debatten slet kontrahenterna nästan håret av varandra. Och de höll på i över två timmar utan avbrott.

Den stora politiska snackisen i dag är just den tuffa debatten; mellan vänsterns Jean-Luc Mélenchon och den reaktionära muslimmotståndaren Eric Zemmour. Mélenchon har jag skrivit en del om under åren. Han leder rörelsen La France Insoumise (LFI), i svensk översättning Det okuvade Frankrike. Han har nyligen fyllt 70 år men är i full vigör. Ställer upp för tredje gången i ett presidentval. Han har varit länge i politiken, bland annat som minister i socialistiska regeringar men lämnade Socialistpartiet och gick vänsterut före valet 2007. Han vände sig mot det som han kallade toppstyrningen inom EU och det stöd för en federalistisk EU-politik som han ansåg sig finna i partiet.

Mélenchon är en blandning av intellektuell, bildad humanist och rabulist med revolutionära idéer. Han gillar Castro och Chavez. Han har uttryckt sig uppskattande om Robespierre, en av de mer våldsamma politikerna under den radikaliserade perioden av franska revolutionen.

Eric Zemmour är från början journalist som radikaliserats under åren och blivit alltmer muslimkritisk. Ja, det rätta ordet är muslimhatare. Han har ännu inte officiellt förklarat sig vara kandidat till nästa presidentval men uppträder som en sådan, nu igår i stor debatt med Mélenchon. Han menar att hela den franska civilisationen hotas av den muslimska invandringen. Han delar in muslimerna i två delar. Den så kallade moderata delen som han betraktar som sovande islamister och islamisterna som han kallar muslimer i full aktion. Han menar att muslimerna kommer att skapa ett parallellsamhälle och så småningom ta över landet. Han påstår att minst 400 000 muslimer kommer till Frankrike varje år och att det bara gäller dem som invandrat legalt. Till den siffran ska läggas de papperslösa.Officiella siffror talar om hälften så många immigranter. Zemmours budskap är än mer extremt än Marine Le Pens. Han anser också att landet redan befinner sig i ett inbördeskrig, ett civilisationskrig. Han manar fransmännen att kämpa för att om möjligt bibehålla en kristen civilisation.

Mélenchon menar att Frankrike måste fortsätta att vara ett sekulärt land där religion är en privatsak. Han menar att det är människor som Zemmour som driver landet in i ett inbördeskrig. Han avvisar Zemmours uppfattning att all kriminalitet skapas av invandrare, främst muslimer.

En debatt mellan dessa båda politiker med så olika uppfattningar och med heta temperament måste sluta i uppskruvade ordväxlingar. Cyniska tv-producenter skulle nog säga att det blir bra tv av att föra samman dessa två i en flera timmar lång debatt.

Debatten var ändå klargörande. Ingen har helt fel och ingen helt rätt. Båda är på samma gång extrema men också bildade män som gärna citerar filosofer och statsmän i historien. Ändå är Zemmours muslimhat skrämmande. Han verkar uppenbarligen tro att hans svavelosande ord och oresonliga politiska program hjälper.  Han bidrar med sin retorik till att förstärka rasistiska känslor hos miljoner fransmän som är rädda, arga och allmänt hotade av den muslimska invandringen. Han vill förstås att muslimer ska återvända till sina så kallade hemländer. Han menar på fullt allvar att muslimer inte längre borde få bära arabiska förnamn. ”Byt ut Muhammed mot Philippe”, är ett hans senaste påfund. En annan uppfattning som han för fram är att muslimer inte heller är fransmän, oavsett om de har franskt medborgarskap eller inte. Hans känsla för provokationer passerar alla gränser.

Zemmour är mycket populär i vida kretsar i Frankrike. Han har skrivit några tegelstenar till böcker som var och en har sålt i uppemot en halv miljon exemplar. I dag har han kring 10 procent av väljarna med sig enligt opinionsundersökningar inför presidentvalet. Det är någon procent mer än Mélenchon och flera procent mer än Socialistpartiets kandidat Anne Hidalgo. Han avvaktar enligt uppgift att hans popularitet ska stiga till 12 procent för att han definitivt ska bestämma sig för att kandidera till presidentposten. Som jämförelse har Macron i dag ett stöd på 23 procent och Marine Le Pen på 19. Det finns också en oberoende högerkandidat, Xavier Bertrand, som ligger kring 15-16 procent.

Det finns all anledning att försöka fortsätta förklara hans popularitet. Jag ska göra ett försök i kommande blogginlägg. Tillsammans med Marine Le Pen och en del aggressiva politiker inom Republikanerna formas i dag ett idéblock i Frankrike som i varje fall stöds av en tredjedel av väljarkåren.

 

 

Uteserveringarna ökar trycket för en bättre miljö i Paris
Uteserveringarna ökar trycket för en bättre miljö i Paris 150 150 Tomas Lindbom

Café de Flore på Boulevard Saint-Germain verkar inte vara som förr. Jag har träff där en eftermiddag och känner inte igen mig. Jovisst är interiören som förr. Kyparna, alla manliga, glider också som tidigare runt i sin svarta kostymering med långa vita förkläden. Det är uteserveringen som tagit så mycket större plats. Den har spritt sig en bra bit bort på gatan, till och med framför bokhandeln L´Ecume des Pages. Och det behövs uppenbarligen. Kaféet har också ordnat med en kö på trottoaren med rep på båda sidorna. Här får vi stå om vi vill ha bord och det gör vi. Solen skiner, det är en ljuvlig parisisk sensommardag i september. Folk törstar efter att umgås med varandra på kafé efter pandemin och alla vill sitta utomhus. Det är inte svårt att få bord inne i kafélokalen däremot.

Det är inte så konstigt att parisarna reagerar så här efter att ha genomlidit ett år i ofta trånga och mörka lägenheter. Kaféägarna hittar alla möjliga sätt att tillfredsställa behoven. Inte bara på trottoarer utan också på gatorna. Det byggs skyddande träväggar för att inte kafégästerna ska bli direkt påkörda av bilisterna som far fram alldeles intill dem. Sensommaren håller i sig under september och säkert ett antal dagar också i oktober.

Staden Paris har i första vändan inte reglerat och inte heller tagit ut extra hyra för denna utvidgning av uteplatser på kaféer och restauranger men så kommer att ske snart. Frågan är vad som händer när höstvindarna börjar vina och temperaturen sjunker. Paris kan vara en ganska bister stad vädermässigt åtminstone under fyra till fem månader om året.

Denna utesittarrevolution som Paris upplever i sommar passar bra för borgmästaren Anne Hidalgo som nu kandiderar som president i Frankrike. Hennes stora fråga under åren som ansvarig för politiken i huvudstaden har varit att göra den grönare. På hennes program står att minska antalet parkeringsplatser för bilar på gatorna med hälften. Det betyder 70 000 färre platser . Istället ska trottoarerna breddas och gatorna förses med fler träd och växter.

Alla gillar inte det. För många parisare är bilen central. Det är fortskaffningsmedlet för att ta sig från hemmet i förorten till arbetet i stan och inte minst för många att skjutsa barn och gamla och sig själva mellan olika aktiviteter inne i stan. Det är inte enkelt för en politiker att förändra livsmönster i en handvändning. Raseriet mot Anne Hidalgo är utbrett hos en stor del av innerstadsbefolkningen.

Än så länge finns parisarnas eufori för utekaféerna kvar och ingen klagar på att de tränger ut en och annan bil. Vi får se hur det ser ut nästa sommar!

Om denna blogg

Tomas LindbomFrankrikes betydelse i Europa har ökat efter valet 2017. Emmanuel Macron söker rollen som kontinentens ledare. Det finns därför större anledning än på länge att följa fransk politik. Denna blogg gör det med blickar också mot kultur och allmänt om livsbetingelserna i landet.

Frankofil är jag sedan tjugoårsåldern med täta resor till Frankrike. Fascinerad av landet, människorna och politiken. Presidenten uppträder som en monark. Politiker byter parti och partier byter skepnad och form. Politik är alla fransmäns livsluft och lockar ständigt till samtal, gräl och skratt. Jag blandar mig gärna i den franska politiken och vill dela med mig av allt jag ser och upplever.

Kategorier

Arkiv