Sarkozys höger i besvärligt läge
Sarkozys höger i besvärligt läge 150 150 Tomas Lindbom

Igår valde Republikanerna, Frankrikes klassiska högerparti, en ny partiordförande. Det blev Eric Ciotti som vann den andra och avgörande valomgången mot Bruno Retailleau med knapp men ändå klar övervikt. Frågan är vad detta har för betydelse i fransk politik. Är den så kallade republikanska högerns tid över?

Nicolas Sarkozy minns de flesta. Han var den lysande stjärnan inom högern i början av detta sekel. Han bröt med den klassiska gaullismen, en mer social och kulturellt traditionell höger. Sarkozy kastade blickar mot den anglosaxiska världen med sin betoning av fritt företagande, viss internationalisering av näringslivet och mindre koppling till den klassiska kulturen och katolska kyrkan.

Sarkozy drevs alltmer mot högerradikala ställningstaganden under sin tid som president. Opinionen till höger krävde hårdare tag mot invandringen, särskilt den muslimska. Halva partiet applåderade det medan den andra halvan var bekymrad. Redan kring 2009-10 las grunden för den splittring av partiet som nu är helt öppen. Framförallt har en stor del av det ledande skiktet och många av partiets väljare anslutit sig till Emmanuel Macron och hans parti.

Eric Ciotti är den mest tydliga företrädaren för den del av partiet Republikanerna som fortfarande finns kvar. Han står längre till höger än Sarkozy någonsin gjort. Hans syn på migration ligger inte långt från Éric Zemmour. Med honom som partiets ledare ligger vägen öppen för en radikal höger som kan innesluta också den rörelse som alltid i Frankrike har kallats för extremhögern. Det har funnits en tydlig gräns mellan gaullismen och extremhögern. Den går tillbaka till konflikten mellan Marskalk Pétain och General de Gaulle under andra världskriget. Den var levande under Algerietkriget när Jean-Marie Le Pen stod för ett bibehållande av ett franskt Algeriet och de Gaulle genomdrev avkolonialiseringen av detta land. I samma gaullistiska fotspår gick presidenten Jacques Chirac och – i förhållandet till den klassiska extremhögern – Nicolas Sarkozy. Nu är verkligen frågan om vi inte står inför ett skifte. Ett nytt landskap byggs upp med tre komponenter:  en radikal höger, en grupp partier runt Macron i mitten och en radikal vänster ledd av Det okuvade Frankrike (La France Insoumise).

Partiet Republikanerna är i dag ett svagt parti. Det finns anledning att påminna om att Éric Zemmour i första valomgången av presidentvalet i våras fick drygt 7 procent av rösterna. Republikanernas kandidat Valérie Pécresse lyckades inte ens komma upp till 5 procent. Partiet fick visserligen en del mandat, drygt 10 procent, i den nya nationalförsamlingen som röstades fram på försommaren men färre mandat än både vänsterpartiet Det okuvade Frankrike och Marine Le Pens Nationell Samling.

Republikanernas framtid är oviss. Dess förmåga att utnyttja sina mandat i nationalförsamlingen har hittills varit svag. All uppmärksamhet från medias sida riktas mot Det okuvade Frankrike och Nationell Samling.

Det är viktigt att notera att Republikanerna inte är ett populistiskt parti utan har kvar sin ambition att vara ett potentiellt regeringsparti. Kommer den delen av den mer extrema högern i form av Éric Zemmour och hans parti Reconquête att bli en naturlig samarbetspartner? Zemmour må uttala extrema åsikter men han är förankrad i en borgerlig värld där också Republikanernas politiker befinner sig. Det är inget orimligt antagande att dessa båda partier och deras ledare söker samverkan i framtiden. Frågan blir vem som drar det längsta strået. Republikanerna är i sådan inre kris att det inte är orimligt att tänka sig att Zemmour får övertaget. Eric Ciotti är i varje fall redan i dag en god samtalspartner och välvilligt inställd till just Zemmour.

Önska en god jul med Macronboken
Önska en god jul med Macronboken 150 150 Tomas Lindbom

Det tar mig lite emot att göra reklam för mina egna böcker men så här några veckor före jul må det väl vara tillåtet att påminna om min andra bok om fransk politik, Macron och hans missnöjda folk som släpptes till bokmässan i Göteborg i september. Borde den inte kunna vara en lämplig julklapp till en och annan frankofil eller Europaintresserad person i er omvärld, ni mina läsare av denna blogg?

Titeln på boken var inte svår att välja. Den hade varit väl funnen också ihop med namnen på de tidigare presidenterna. Folket var missnöjt också med Jacques Chirac, Nicolas Sarkozy och François Hollande. Hur ska man kunna styra ett folk som har lika många politiska uppfattningar som det finns skilda ostsorter i landet, frågade sig redan general de Gaulle. Ändå stämmer titeln ovanligt bra på perioden med Emmanuel Macron.

Det har varit svåra år och nu är måttet rågat för många fransmän. Lågkonjunkturen och elkrisen tär på humöret. Alla inser att det inte går att skylla problemen på enbart Rysslands krig i Ukraina. Om inte annat, påminns medborgarna om detta av en ivrigt aggressiv politisk opposition.

Det är också påtagligt hur mycket som landets ledning målar upp landets nära framtid i mörka färger. En ökning av antalet covidfall ledde i förra veckan till att premiärministern omedelbart uppmanade alla fransmän att åter sätta på sig munskydd i kollektivtrafiken. Samtidigt verkar allt färre hörsamma kraven på att ta påfyllnadsdoser av vaccinet. Vägra vaccinera sig blir en paroll av civilt motstånd. Och Macron och hans ministrar målar upp andra mörka scenarier. Kanske kommer elen att stängas av flera timmar om dagen. Folk uppmanas att skaffa sig appar för att kunna styra sin egen elkonsumtion. Och redan har regeringen uppmanat alla att sänka inomhustemperaturerna i hus och lägenheter.

Folket blir missnöjt av kommande strejker. Inom transportsektorn kommer sannolikt en rad strejkar att utbryta runt julhelgen. Hur kommer det då inte att låta när folk tvingas vänta i många timmar främst tågstationer runt om i landet.

Tänk på era vänner som sannolikt får en mindre kall vinter inomhus och förmodligen kommer till sina slutmål av resorna kring jul. Så är det inte riktigt i Frankrike. Vad är det för spänningar som ständigt återkommer i detta land? Jag försöker förklara det liksom missnöjet med Macron som ledare för landet. Han verkar rätt så klok ur ett svenskt perspektiv men så låter det inte när fransmännen i allmänhet ska beskriva sin president. Det går enklast att köpa boken genom nätbokhandlare som Adlibris och Bokus.

Elen kan stängas av i vinter
Elen kan stängas av i vinter 150 150 Tomas Lindbom

Frankrike lär gå mot en kärv vinter. På denna blogg har jag redan skrivit om energikris och lågkonjunktur i vardande. Nu ökar oron när allt fler fransmän inser konsekvenserna av brist på el, prishöjningar som lär bli rekordstora och naturligtvis strejker som kan följas av social oro på gatorna.

President Macron genomför just nu en fyradagarsresa till Washington för att i samtal med President Biden diskutera ryska kriget i Ukraina och handelsfrågor. En del menar att utrikespolitiken blivit det enda område där Macron har visst manöverutrymme. Och det ska förstås sägas med försiktighet. Kriget i Europa gör situationen svår för Macron även i relationen till andra västländer.

Det riktigt obehagliga är alltså den ekonomiska krisen i landet som hotar att följas av en politisk och social. Det är uppenbart att Frankrike saknar energi och måste importera. Det finns olika förklaringar till landets problem på detta område men helt uppenbart har regeringen och Macron alltför sent vaknat upp till insikt om att kärnkraften behövs och att antalet fungerande kärnkraftverk är för få till antalet och att en rad av dem inte fungerar för närvarande.

En bristande elförsörjning kan tvinga myndigheterna att stänga av elen för företag, skolor och privata hushåll under främst januari och februari när det är som kallast i landet. Det talas om att närmare hälften av landet kan drabbas och då kan det bli stopp i elektriciteten under ett par timmar per dag. Eluppvärmning, belysning, hissar och mycket annat stannar då av. Landet kommer i så fall att delas in i zoner. Områden runt samhällsviktiga företag och institutioner som sjukhus kommer inte att drabbas.

Till detta kommer förstås strejkerna. Delar av sjukvården har redan drabbats liksom delar av energisektorn. Runt de stora helgerna kommer lokförare att strejka så att människor inte kan ta sig till sina familjer för att fira jul.

Inflationen och särskilt stora prishöjningar på viktiga livsmedel kommer att göra att många fransmän inte lär kunna fira jul på samma sätt som tidigare år. Fattigdomen slår hårdare vintern 2022-23 än tidigare år.

Politiska bedömare i Frankrike oroar sig för en stark social revolt. I nationalförsamlingen är den radikala oppositionen till höger och vänster avsevärt mycket starkare än under den förra mandatperioden. Det handlar om Marine Le Pens gruppering Nationell Samling och vänsterns Nupes. Tillsammans bildar de en stark minoritet och kan piska på folkopinionen så att en motståndsrörelse som de gula västarna stimuleras att återvända till rondellerna och olika städers gator och torg.

För regeringen och Macron är läget besvärligt eftersom konflikten mellan landets ledning och folket kan skärpas rejält och från en dag till en annan. För många fransmän är läget kritiskt eftersom pengarna inte räcker till. Frankrike står nu på tröskeln till en besvärlig vinter. Måtte inte utomhustemperaturen sjunka för lågt. Plusgrader och ett kyligt och rationellt intellekt hos så många som möjligt av landets invånare vore att hoppas på.

Det går inte att blunda för fattigdomen
Det går inte att blunda för fattigdomen 150 150 Tomas Lindbom

President Macron hoppades på en revolution när han tillträdde för fem och ett halvt år sedan. En revolution som han själv skulle organisera och som bland annat skulle leda till ökat välstånd hos medborgarna. De gula västarna blev ett begrepp 2017-18 och de tyckte inte alls att den ekonomiska politiken gick åt rätt håll. Så kom pandemin och därefter den ryska invasionen i Ukraina. Den andra mandatperioden skulle bli en nystart för presidenten men det verkar inte bli så den här gången heller. Det stora bekymret är den tilltagande fattigdomen och den påverkas nu starkt av inflationen.

Det går att konstatera att den snabba prisökningen på vissa varor, särskilt inom livsmedelssektorn men också bland produkter som är kopplade till livsmedelsproduktionen, har redan passerat tio procent och vissa oroas över att den stiger nästa år till det dubbla. Problemet är att stora grupper i samhället redan lever på fattigdomsgränsen eller under den (knappt 10 miljoner). Alltför många fransmäns ekonomi knäcks av höstens prishöjningar.

Fransmännen värnar god mat med bra råvaror. De förväntar sig att ha råd med grönsaker och kött eller fisk. Svångremmen dras åt hos alltfler när vissa grönsaker ökar med 20-30 procent. Folk handlar ägg istället för några skivor skinka, djupfryst istället för färsk mat. Nedgången för ekologiskt odlad mat är påtaglig. Forskare som mäter köpmönstren har redan konstaterat att människor handlar mindre mat och avstår från allt som sätter lite guldkant på vardagen.

Drivmedel är en annan känslig fråga för det franska folket. I många glesbygdskommuner men också i andra områden utanför storstäderna är bilen ett nödvändigt transportmedel. Bensinpriset stiger och fransmännens förmåga att röra sig minskar. Väldigt många fransmän kan inte ta sig till sina arbeten utan bil.

Nu kommer vintern. Fler blir fattiga och alla drar ner på värmen i sina hem. När människor ser hur privatekonomin visar röda siffror och de dessutom huttrar i sina hem kommer den politiska vreden. Det vet alla presidenter och andra politiska ledare. Borgmästarna i kommunerna uppvaktar Macron med krav på ekonomiskt stöd. Alla med förtroendeuppdrag i ansvarig ställning oroar sig för den närmaste framtiden.

Oppositionen däremot har glada dagar. Vänsterpartiet Det okuvade Frankrike och Marine Le Pens Nationell samling kan ösa på. Deras chans att stärka sina positioner i väljarnas ögon har inte på länge varit så stor. Vintern kommer att bjuda på ökad fattigdom  hos många människor och ett hett politiskt klimat.

Mediadebatten – rå eller spänstig?
Mediadebatten – rå eller spänstig? 150 150 Tomas Lindbom

De franska medierna stimulerar och provocerar alltid. Ibland blir dock meningsutbytena så hårda och oförsonliga att det inte kan tolereras.

Häromveckan förekom en utskällning som gjordes av en programledare i en tv-kanal, C 8. Den var så våldsam att den skapade en debatt i debatten. Frågan ställdes om det är rimligt att i nio minuter skälla ut en tidigare medarbetare och numera parlamentsledamot för dennes kritik av tv-kanalens ägare.

Tonläget har alltid varit högt i fransk debatt och inte minst i medierna. Den som följde tv på 1980-talet minns stora gräl i de politiska men också litterära programmen. Eftersom media domineras av intellektuella från medelklassen handlar konflikterna sällan om klassfrågor utan mer om diskriminering. Och så är det också för det mesta också i dag. ”Folkets röst” ges utrymme i valrörelsernas program. Medelklassens politiska och kulturella frågor dominerar mellan valen i de olika samhällsprogrammen som förekommer ständigt.

Frankrike har ju, tack och lov, en rätt öppen debatt och politik i alla former ges stort utrymme i medierna. Det är sällan som det höga tonläget ifrågasätts och det får nog ändå anses vara ett hälsotecken. President Emmanuel Macron attackeras med frenesi från olika håll. Kritiken är ibland vulgär men ofta också principiellt viktig. Han kritiseras av olika debattörer i olika tv- och radiokanaler för sina sakpolitiska ställningstaganden och för sitt sätt att styra landet men också för sina idéer. Vissa granskar hans så kallade teknokratiska sätt att tänka och leda landet. Andra anser att han som person inte har förmågan att förstå människors behov. Kritik riktas mot hans alltför marknadsliberala hållning eller hans vänstervridning när det gäller synen på utbildning och fransk kultur och identitet.

Frankrike har i dag en rik flora av tv- och radiokanaler. Trots tidningsdöden som också drabbat detta land är det inte svårt att hitta press med skiftande profil. Dagstidningen Libération står långt till vänster och Le Figaro har en tydlig konservativ profil. En veckotidning som Valeurs actuelles står nära den reaktionära politikern Éric Zemmour. När det gäller rörlig bild har de sociala medierna inte bara producerat skrikiga program utan i hög grad öppnat för olika seriösa röster i debatten. Gå in på youtube och där finns en stor variation av kvalificerade program om politik och kultur.

Ur ett svenskt perspektiv är det närmast obegripligt hur det kan vara positivt med sådan mångfald i debatten. Upprördheten över en avvikande åsikt är säkert lika stor i Frankrike som i Sverige men skillnaden är att skammen att vara oliktänkande inte är lika påtaglig. Debattörer av olika kulörer och sorter fortsätter att hävda sina åsikter trots stark kritik.

Ibland blir det för hetsigt och en metadebatt om gränserna för det moraliskt tillåtna meningsutbytet uppstår. Programledarens utskällning av en parlamentsledamot ansågs ha gått över gränsen. I allmänhet får grälen pågå fritt. Det är bra och det stärker demokratin.

 

Om denna blogg

Fransk samhällsdebatt är både bred och djup. Den innefattar filosofi, kultur och politik. Den är också intensiv och utan uppehåll. Från skolstarten i början av september och fram till nationaldagen den 14 juli pågår ett ständigt utbyte av tankar, idéer och konkreta förslag inom detta breda fält.

Jag startade min blogg 2009. Debatten är lika intensiv på 2020-talet som tidigare. Visst skiftar den karaktär. Nya perspektiv framträder och därmed nya konflikter. Samtidigt finns vissa politiskt-filosofiska grundtankar kvar. Politiker brukar fortfarande i sina tal referera till franska revolutionens paroller frihet, jämlikhet och broderskap men med tillägget sekularism (laïcité). Jag gläder mig om du vill följa med i det franska åsiktsutbytet genom att läsa mina blogginlägg.

Arkiv