Framgångar för Mélenchon i valet till nationalförsamlingen
Framgångar för Mélenchon i valet till nationalförsamlingen 150 150 Tomas Lindbom

Första omgången i valet till nationalförsamlingen genomfördes igår söndag. Valdeltagandet nådde bara upp till cirka 47,5 procent trots att det var ett viktigt val som, om resultaten bekräftas i andra valomgången, kan leda till en besvärlig andra mandatperiod för Emmanuel Macron. Jean-Luc Mélenchon däremot är glad för tillfället. Hans nya vänsterkoalition Nupes ligger procentmässigt på samma nivå som Macrons grupp av tre partier med ett stöd på drygt 25 procent var.

Det mesta avgörs dock i den andra valomgången där de två eller tre kandidater som fått mest röster i sina valkretsar möts för ett definitivt avgörande. Varje valkrets, totalt 577 i landet, sänder bara en ledamot till nationalförsamlingen. De beräkningar som opinionsinstituten nu gör baseras på vilka kandidater som gått vidare i varje valkrets, hur deras röstetal från igår ser ut och hur de utslagna kandidaterna och deras väljare tänker rösta i den andra valomgången. Det pekar mot en situation där regeringspartierna som i valet kallas Ensemble (Tillsammans) får flest ledamöter, uppskattningsvis mellan 255 och 295 mandat, men sannolikt inte besätter en majoritet i plenisalen. Nupes (det vill säga Mélenchons parti, socialisterna, kommunisterna och de gröna) får sannolikt mellan 150 och 190 mandat. Ensemble kan få mer än 289 mandat vilket ger absolut majoritet men det verkar inte sannolikt.

Denna nya situation innebär att Macron och hans regering får begränsade möjligheter att driva sin politik. Mélenchon låter oerhört segerviss och rösterna från hans parti igår kväll i tv ingav känslan att de övriga tre partierna i Nupes spelar en underordnad roll. Det var den hårdföra vänsterradikala tonen som dominerade. La France Insoumise, det vill säga Mélenchons parti, är ett profilerat radikalt vänsterparti med en retorik och förslag som skiljer sig från till exempel den mer samarbetsorienterade linje som Socialistpartiet drivit i många år.

Efter gårdagens framgångar för Nupes råder närmast en euforisk stämning inom vänsterblocket. Dock ska noteras att det är La France Insoumise som verkar dra det längsta strået. Enligt opinionsinstituten får det partiet mellan 96 och 115 mandat medan Socialistpartiet får runt 25 och de gröna mellan 20 och 30 mandat. Kommunisterna lär få 10-16 mandat. Allt detta är förstås grova uppskattningar och vi måste avvakta nästa söndag för definitiva besked. Ingen vet heller vad som händer när arbetet i den nya nationalförsamlingen sätter igång. Kommer Nupes att hålla för garanterade interna spänningar?

Nationell Samling lär få bättre utdelning på sina röster (kring 19 procent) som ger 20-35 mandat och rätten att på grundval av antalet platser bilda partigrupp i nationalförsamlingen. Republikanerna går tillbaka till uppskattningsvis ett drygt femtiotal mandat på ett procentuellt väljarstöd på cirka 13 procent. Det senare partiet kan bli ett stödparti för regeringsmajoriteten i vissa frågor om den senare inte får majoritet.

Éric Zemmour ställde upp som kandidat i en valkrets i södra Frankrike men är utslagen redan i den första valomgången. Hans parti Reconquête (Återerövring) har fortsatt gått kräftgång och hamnar med cirka 4 procent långt utanför alla möjligheter att få in en enda ledamot i nationalförsamlingen.

Det råder som ofta ett högt tonläge i meningsutbytena runt valet. Både Mélenchon och Marine Le Pen är kända för att angripa sina motståndare med hårda ord. De har nu riktat in sig på den nya premiärministern Elisabeth Borne som haft svårt att som person riktigt omfamna väljarna. Hon är stel och saklig och till och med den erfarne och normalt respektfulle journalisten Alain Duhamel sa i BFM TV i morse att han somnade när han lyssnade på hennes tal om valresultatet igår kväll. Mélenchon konstaterade att premiärministern är ”en teknokrat som saknar mänsklig inlevelseförmåga” och Le Pen ansåg att ”hon är en kall och brutal teknokrat”. Denna politiker utsatt för sådana smädelser ska nu försöka föra sina trupper till en rimlig seger på söndag. Valet till nationalförsamlingen är hennes ansvar mer än presidentens. Mungiporna pekar knappast uppåt i Macrons egna kretsar efter gårdagens val.

 

På söndag är det val igen
På söndag är det val igen 150 150 Tomas Lindbom

Emmanuel Macron behöver starkt stöd i nationalförsamlingen för att kunna driva igenom sin politik under de kommande fem åren. Det gör valet till nationalförsamlingen på söndag och nästa söndag viktigt. Nationalförsamlingen är den direktvalda delen av det franska parlamentet. Senaten som tillsätts genom indirekta val är den andra delen. Det var länge sedan ett val till nationalförsamlingen varit så spännande men det verkar inte påverka valdeltagandet.

Vänstern går in i valet som en enda gruppering under namnet Nouvelle Union Populaire écologique et sociale (Nupes). Det har påtagligt förändrat styrkeförhållandena mellan partierna. Enligt de senaste mätningarna har Nupes ett något starkare stöd i opinionen än den grupp av fyra partier som utgör Ensemble och stöder den sittande presidenten. Det innebär inte, som en del hoppats på, att Jean-Luc Mélenchons skapelse Nupes får majoritet i nationalförsamlingen och därmed kan begära att deras ledare utses av Macron till premiärminister. Av 577 mandat lär ändå minst ett hundratal gå till Nationell Samling och Republikanerna och ett antal partilösa ledamöter.

Läget inför valet är ändå spänt hos Macron och hans regering och parti. Alla förväntar sig att ett starkt vänsterblock i nationalförsamlingen blir besvärligt att hantera. Mélenchon är ingen modest vänsterperson utan konfrontativ och använder sig av provokation som ett starkt medel i kampen för ett annat samhälle. Det är inte heller omöjligt att han tillsammans med Nationell Samling kan skapa en oreda som faktiskt kan leda till att blockera en del reformförslag från regeringen. I många frågor är Marine Le Pens och Jean-Luc Mélenchons partier relativt eniga, bland annat i synen på EU men också i kritiken av det liberala sättet att lösa ekonomiska frågor. Köpkraften är en central fråga i valrörelsen. Det finns stora likheter mellan dessa två i den frågan, åtminstone i kraven på förändringar. Pensionsfrågan som redan under hösten och vintern blir het ställer Nupes och Nationell Samling mot Ensemble. Macron föreslår ett stramare förslag, bland annat pension först vid 65 års ålder, medan de Nupes fyra vänsterpartier och Nationell Samling kräver pensionsålder vid 60.

Macron driver sin valrörelse riktad främst mot Nupes. Han hotar med finansiellt kaos om deras ekonomiska politik får genomslag. Han attackerar också Nupes politiska förslag och tillspetsade uttalanden i säkerhetsfrågor. ”Polisen dödar”, sa Mélenchon häromdagen sedan en polis skjutit en civil person vid en konfrontation. Mélenchon värnar rösterna från förorterna och vill inte alls stämma in i den kör av fördömanden av så kallad islamism som kommer från regeringshåll och alla partier höger därom.

Det är nog Macrons smala lycka att valdeltagandet blir lågt, sannolikt lika lågt som vid förra valet för fem år sedan. Då avstod över hälften av väljarna från att rösta. Det kan bli ännu sämre valdeltagande i år trots den relativt höga temperaturen i debatten och Mélenchons chanser att uppnå ett bra resultat. Trots det stannar många hemma på valdagen eftersom de anser att valet till nationalförsamlingen snarare bör vara en bekräftelse av ett presidentval som nyligen genomförts.

Mélenchons PR-offensiv går hem
Mélenchons PR-offensiv går hem 150 150 Tomas Lindbom

Nu är det en vecka kvar till första omgången av valet till nationalförsamlingen. Jean-Luc Mélenchon som leder den nya vänsteralliansen med fyra partier noterar framgångar i opinionsinstitutens mätningar. Valrörelsen handlar om striden mellan Nouvelle Union Populaire écologique et sociale (Nupes) och Macrons valkartell Ensemble (Tillsammans) och frågan som hela tiden ställs: Kommer Macron att tvingas utse Mélenchon till premiärminister efter valet?

Egentligen handlar allt just nu om kommunikation. Mélenchon ryckte snabbt ut efter presidentvalet och tog initiativet genom att förklara sig som en närmast självklar kandidat för posten som premiärminister. Han lyckades också samla fyra vänsterpartiet i denna union och detta kommer tveklöst att ge hans parti Det okuvade Frankrike men också de andra tre i unionen en chans till många sköna platser i den kommande nationalförsamlingen. Nya siffror pekar på möjligheten att unionen får närmare två hundra mandat vilket är mer än en fördubbling av utdelningen i den avgående nationalförsamlingen. Det räcker inte för att uppnå majoritet eftersom en sådan kräver 289 mandat. Däremot kommer en så stark vänster att ge ordförandeposten i finansutskottet vilket kan användas för att ställa till en hel del problem för regeringen och indirekt för Macrons själv.

Vänstern har i ock med Mélenchons PR-insatser förpassat Marine Le Pen och hennes Nationell Samling till en blygsam tredje position i valrörelsen. Republikanerna riskerar också ett nytt fiasko. Bedömare menar att de kommer att halveras i antal jämfört med föregående upplaga av nationalförsamlingen (från hundra platser till cirka femtio)

Macrons nya regering utsätts för hård kritik. Det handlar om affären med Damien Abad som anklagas för våldtäkter i två fall. Oroligheterna kring Champions League-finalen mellan Liverpool och Real Madrid på Stade de France förra lördagen har blivit besvärande för inrikesministern Gérald Darmanin som anklagas för direkta lögner i sitt försvar för polisens agerande. Poliserna lyckades bara delvis skydda de engelska supportrar som blev attackerade av en aggressiv mobb utanför stadion medan Darmanin i det längsta försökte att skylla bristerna i polisens agerande på – engelsmännen.

Allt fler kommentatorer börjar tycka att den nya premiärministern Elisabeth Bornes roll är anmärkningsvärt passiv i samband med de olika konflikter som blossat upp. Även President Macron har förefallit distanserad till både affären med Abad och oroligheterna på Stade de France.

Det lär bli ett lågt valdeltagande i valet till nationalförsamlingen. Det blir en framgång om det går över femtio procent. Pensionärerna, som röstar i hög grad på Macron, kommer sannolikt inte att svika. Det gör däremot de folkliga väljargrupperna och de unga. Det missgynnar både Mélenchons union och Nationell Samling. Macron kan alltså dra fördel av ett lågt valdeltagande även om han förstås inte ser det som positivt i sig.

Debatten fortsätter att handla om pensionerna. Macron lovar att en reform i frågan ska klubbas under 2023 efter en samtalsvända  med medborgarna. Mélenchon är på offensiven med många förslag om högre minimilön, bidrag till utsatta grupper och förstås hans stora reform som handlar om pensioner redan vid 60 års ålder.

Det går att skissa nu på ett möjligt resultat i valet. Macrons kartell av partier bör få en majoritet av mandat i nationalförsamlingen, gissningsvis kring 280-310 mandat. Mélenchons union kan få mellan 175-200 mandat. Nationell Samling gör sannolikt ett bättre val än 2017 med ett femtiotal platser och Republikanerna halverar sin representation till cirka femtio. Detta är osäkra siffror  men en indikation på hur det kan gå i valet. Det som är riktigt intressant är vad som händer när de valda ledamöterna intagit sina platser och arbetet ska påbörjas. Kommer vänsterunionens fyra partier att fortsatt hålla sams och kommer den att kunna allvarligt störa Macrons reformarbete framöver? Kommer Republikanerna att fortsatt hålla ihop som parti eller klyvas i en vänsterfalang som förenas med Macron och en högerfalang som ingen vet vart den går? Frågorna är många och svaren ska jag försöka ge i denna blogg så småningom.

Bråk på Stade de France
Bråk på Stade de France 150 150 Tomas Lindbom

Det uppstod oroligheter på Stade de France i lördagskväll i samband med Champions League-finalen mellan Liverpool och Real Madrid. Det förekom enligt uppgift tiotusentals falska biljetter i omlopp. Gäng av kriminellt belastade ungdomar fanns runt stadion och dessutom genomförde fackliga organisationer en strejk på det pendeltåg som skulle ta 75 000 åskådare till arenan.

Denna kaotiska lördagskväll har väckt stor debatt i franska medier och skakar om den nya regering som inte fått den start som den hoppats på.  Inrikesminister Gérald Darmanin är i blåsväder efter att först ha försökt att skylla en del av problemet på Liverpoolsupporters vilket naturligtvis har retat upp dem och engelska medier. Han har sedan försökt i sin kommunikation att göra frågan rent teknisk. Han har haft långa utläggningar om hur många falska biljetter som varit i omlopp och hur inslussningen av publiken gått till. Det mesta har enligt honom dessutom varit till belåtenhet.

Denna form av kriskommunikation har förlängt debatten i Frankrike och förvärrat läget för honom och även för presidenten som hittills inte sagt ett ord i ämnet. Det som gjort debatten het har också varit det faktum att en rad åskådare, inte minst spanska och engelska, blivit attackerade av mobben utanför stadion. Uppenbarligen har inte polisen klarat av att skydda alla som utsatts för fickstölder och fysiska angrepp. Om detta har inrikesministern haft väldigt lite att säga. Han har gjort hela sitt försvar till en fråga om biljetter och hur inslussningen av publik på arenan gått till.

Nu väntar en ny toppmatch om några dagar och vissa fackliga organisationer planerar en ny strejk på pendeltågen. Det verkar gå över gränsen till samhällsfarlig strejk i detta läge.

Macron bör vara bekymrad över situationen inför valet till nationalförsamlingen som sker nu den 12 och 19 juni. Nya opinionssiffror visar att säkerhetsfrågan åter blivit viktig för franska folket och att Macrons parti har problem med trovärdigheten i den frågan. Alla har räknat med en klar seger i valet för hans parti med nya namnet Renaissance (Återfödelse) och inget tyder på att hans seger hotas men möjligen kan denna affär minska stödet något. Han har dessutom problem med sin minister för handikappfrågor som utsatts för anklagelser om våldtäkt och vars position i regeringen ifrågasätts.

Val igen om två veckor
Val igen om två veckor 150 150 Tomas Lindbom

General de Gaulle kallades tillbaka till Paris 1958 från sitt hus i Colombey-les-Deux-Églises för att reda ut krisen i Algeriet men inte minst för att skapa en mer funktionsduglig konstitution. En sådan borde, enligt de Gaulle, ha en stark presidentmakt och ett svagare parlament. Bara så skulle landet kunna styras utan att hamna i ständiga regeringskriser som det gjort under perioden efter andra världskriget. Resultatet  av de Gaulles tankar om en mer funktionsduglig konstitution blev att presidenten valdes direkt av folket och själv utsåg regering utan att hindras av en majoritet i parlamentet. Dessutom skapades ordningen med presidentval vart sjunde år och val till nationalförsamlingen vart femte.

I en vilja att stärka folkets möjligheter att i högre grad styra presidentmakten kortades mandatperioden till fem år men det ledde till den märkliga situation som i dag gör att valet till nationalförsamlingen genomförs samma år, enligt nyvunnen hävd, några månader efter presidentvalet och blir en form av legitimering av den nyvalde presidenten. Macron har till exempel suttit med en bekväm majoritet i nationalförsamlingen sedan 2017 och föga utmanats av den i sin politik.

Inför årets val har ändå spänningen stigit något. Jean-Luc Mélenchon har deklarerat, närmast berusad av ett gott valresultat i presidentvalet där han kom på tredje plats, att han tävlar om att bli premiärminister. I Mélenchons värld skulle följande scenario inträffa. Den nya vänsterunion som han lyckats skapa och som innefattar såväl kommunister, socialister som de gröna ska vinna majoritet i valet och tvinga President Macron att utse honom. Det har hänt tidigare att presidenter tvingats utse en premiärminister från det motsatta politiska lägret.  Det kallas i Frankrike för cohabitation. Senast skedde det under Jacques Chiracs första mandatperiod när han efter ett val till nationalförsamlingen tvingades utse socialisten Lionel Jospin till premiärminister. Det skedde dock under den period när Frankrikes politiska karta bestod av två block, ett vänster och ett höger. De båda tävlade om makten och det skedde maktskiften med viss regelbundenhet.

I dag är läget annorlunda. Vänsterunionen som Mélenchon skapat är en svag konstruktion som kan falla samman vid minsta politiska vindpust. Dessutom finns det minst tre block. De högernationella är det tredje vid sidan om Macron och Mélenchon. Vänsterunionen kommer inte att få majoritet i nationalförsamlingen efter valen nu i juni. Optimister till vänster hoppas nog på uppemot tvåhundra av 577 mandat. Andra tror att mandattilldelningen blir magrare än så.

Debatten inför valet har trots allt vitaliserats. Skulle möjligen Macron misslyckas att nå den majoritet i nationalförsamlingen som han förväntat sig? Vad skulle det innebära för hans reformarbete om hans eget parti, med det nya namnet Renaissance (Återfödelse) och med två mindre stödpartier, inte fick egen majoritet?

Det är också spännande att se om vänstern nu kan återta en starkare roll i politiken. Under den senaste mandatperioden har Republikanerna varit det största oppositionspartiet. De är nu i djup kris och lär sannolikt bli mindre än den nya vänsterunionen. Och de högernationella verkar ha tappat mark i opinionen och i den politiska debatten inför valet. Nu surras det mest om Macron mot Mélenchon i alla tv-kanaler.

Sannolikt kommer Macron att reda ut stormen med vänsteroppositionen vid valet. Mélenchons skickliga taktiska manövrer inför valet kommer däremot att få följder i vilka frågor som debatteras och hur Macron väljer att modellera sina propositioner under kommande år. Valet till nationalförsamlingen i juni är inte oviktigt.

Om denna blogg

Fransk samhällsdebatt är både bred och djup. Den innefattar filosofi, kultur och politik. Den är också intensiv och utan uppehåll. Från skolstarten i början av september och fram till nationaldagen den 14 juli pågår ett ständigt utbyte av tankar, idéer och konkreta förslag inom detta breda fält.

Jag startade min blogg 2009. Debatten är lika intensiv på 2020-talet som tidigare. Visst skiftar den karaktär. Nya perspektiv framträder och därmed nya konflikter. Samtidigt finns vissa politiskt-filosofiska grundtankar kvar. Politiker brukar fortfarande i sina tal referera till franska revolutionens paroller frihet, jämlikhet och broderskap men med tillägget sekularism (laïcité). Jag gläder mig om du vill följa med i det franska åsiktsutbytet genom att läsa mina blogginlägg.

Arkiv