Beskriv Marine Le Pen om du kan
Beskriv Marine Le Pen om du kan 150 150 Tomas Lindbom

Det avslöjar mycket om en person som ger sig på att beskriva Marine Le Pen. Låt mig försöka även om det är svårt.

Den som röstar på henne berättar ungefär följande. Hon är den politiska ledare som tar vanligt folk i försvar därför att hon förstår deras situation. Hon inte bara förstår. Hennes politik är jordnära. Hon talar till oss vars kylskåp ofta är tomma. Hon vågar också säga att invandringen varit till skada för Frankrike. Fler munnar att mätta när tiderna blir sämre och dessutom blir de rika och mäktiga i Paris rikare och styr landet alltmer efter sina intressen.

De som inte röstar på henne säger i stället att hon kommer ur en historisk miljö som alltid hyllat de vita och bekämpat invandrare, tidigare judar och numera muslimer. Hon är en högerextremist med rötterna i Action française, i Vichyregimen under andra världskriget och kampen mot General de Gaulle när han gav algerierna självständighet i början av 1960-talet. Hennes program är lika rasistiskt och exkluderande som på pappans, Jean-Maries, tid men hon har paketerat det i ett socialt budskap som försöker lura missnöjda fattiga fransmän att rösta på henne.

Politik är ofta en kamp mellan berättelser. Det är synen på verkligheten som skiljer mer än olika ståndpunkter. Går det att påstå att den ena sidan har mer rätt än den andra? Ja, det går att säga att båda sidor blundar för de delar av beskrivningen som inte passar i den politiska striden. Ändå finns det oavvisligen sidor hos Marine Le Pen som är problematiska.

Hennes ekonomiska program har brister. Hon kan rimligtvis inte bottna i alla sina reformförslag när de leder till ytterligare budgetunderskott. Hon kan inte försvara en nationalism som stänger inne Frankrike från EU till den grad att samarbetet med andra västländer blir lidande. Dessutom minskar sammanhållningen i väst gentemot regimen i Ryssland. Hennes migrationspolitik är så extrem att den kan riskera söndring i landet och ökade motsättningar mellan folkgrupper. Den totala utvandringen av muslimer är ändå omöjlig. Varken Zemmour eller Le Pen kan driva igenom den i praktiken.

Det finns drag i vänsterns beskrivning av Le Pen som är överdrivna. Hon är en annan politiker i dag än pappan. Hennes program är mer socialt. Hon är inte heller antimuslimsk på samma sätt som Éric Zemmour. Hon borde bli trodd när hon säger att hon inte har något emot vanliga integrerade muslimer utan riktar udden mot de radikala elementen.

Marine Le Pen har förändrats. Hennes sociala program är mer vänster och liknar till viss del Jean-Luc Mélenchons som också är ambitiöst men inte särskilt verklighetsnära och har en konstruktion av elit mot folk som kan skapa olyckliga motsättningar i samhället. Hennes migrationspolitik kan skrivas in i en annan form av dualitet, mellan det gamla Frankrike och nya kulturer som vill leva ut sina särintressen. Hennes syn på andra kulturer har också modifierats jämfört med pappan men är fortfarande aggressiv och klyver ett redan sprucket samhälle ytterligare.

Marine Le Pen förefaller inte ha den förmågan att leda ett stort land som Frankrike med den klokskap och värdighet som är nödvändig. Samtidigt är hennes politiska engagemang buret av en övertygelse om att Frankrike under Macron är kluvet. Liksom Mélenchon har hon rätt i att medelklassen dominerar utvecklingen och drar både materiella och kulturella fördelar av den. Detta plågar många fransmän. För Marine Le Pen är Macron den politiker som delar landet. Hon har inte helt fel.

Verklighetsbilderna skiljer sig åt. Båda sidor strider för sin version och tänker inte ge sig. Det går inte att ena landet i det avseendet. Möjligen kan man utifrån konstatera att nationen lär få fler problem internt och internationellt med Marine Le Pen som president.

 

Ett splittrat Frankrike
Ett splittrat Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Nu vet vi resultatet av den första valomgången i det franska presidentvalet. Emmanuel Macron fick flest röster, enligt preliminära siffror 27,6 procent följd av Marine Le Pen på 23,4. Inte alldeles oväntat resultat. Den stora överraskningen var att trean i fältet, Jean-Luc Mélenchon nådde upp till mycket anständiga 22 procent. Tre kandidater med olika profil som visar hur splittrat landet är.

Det finns anledning att återkomma till konsekvenserna av detta val för olika politiska falanger. Republikanernas kandidat Valérie Pécresse fick under 5 procent, Socialistkandidaten Anne Hidalgo under 2 procent. De två gamla statsbärande partierna samlar inte ens 7 procent tillsammans. Det blir intressant att följa hur det politiska landskapet både till höger och vänster kommer att omskapas. Den reformistiska vänstern led ett stort nederlag denna gång och även den mer konservativa delen av högern. Marine Le Pen kallas för högernationalist men det finns anledning att fråga sig hur mycket det är en stämpel på henne från vänster. Inte vill Mélenchon ha konkurrens om arbetarväljarna. Han och hans vänner inom Det okuvade Frankrike ser potentialen i den väljarskara som Madame Le Pen förfogar över. Vart kommer egentligen Nationell Samling att ta vägen? Kommer vi om några år att kalla detta parti för vänsternationalistiskt i stället?

Viktig blir framförallt frågan hur projektet med en konservativ, nationalistisk höger kommer att utvecklas. Vilken roll kommer Marine Le Pens systerdotter Marion Maréchal att spela för att skapa denna höger? Republikanerna har sannolikt knäckts av valresultatet. En del av partiet ansluter sig till Macron. Den andra delen bygger ett högernationalistiskt och konservativt block.

Det går att göra intressanta iakttagelser kring fördelningen av rösterna i olika landsdelar. Marine Le Pen är verkligen kandidaten för landsbygden och de mindre städerna, det bortglömda Frankrike som hon skulle säga. Hon dominerar starkt i norra Frankrike och längs Medelhavet, särskilt den östra delen bort mot italienska gränsen. Däremot går hon av naturliga skäl dåligt i invandrarområden och i en storstad som Paris. I huvudstaden, innanför murarna som fransmännen säger, fick hon 5,5 procent och placerad på sjätte plats. Macron fick drygt 35 procent och Mélenchon 30 men hon fick också se sig besegrad i Paris av Zemmour (8 procent), de grönas kandidat Yannick Jadot (7,5) och Valérie Pécresse på 6,5 procent. Frankrikes huvudstad med stark medelklassprägel lockar en liberalt sinnad Macron och en profilerad vänsterpolitiker som Mélenchon.

I invandrarområdet Seine-Saint Denis ser siffrorna helt olika ut. Mélenchon får 49 procent följd av Macron på 20. Här kommer Le Pen på tredje plats med knappt 12 procent.

Nu återstår en andra valomgång. Det varnas för en seger för Marine Le Pen. Den ska inte uteslutas och mycket kan hända under de två veckor som återstår till den andra valomgången. Ändå är grundtipset att Macron väljs på nytt. Men med en seger för honom kommer ändå det politiska landskapet i Frankrike att ritas om. Vi får verkligen anledning att återkomma till den frågan.

 

 

En mätning ger Le Pen segern
En mätning ger Le Pen segern 150 150 Tomas Lindbom

Ett opinionsinstitut, Atlas Politico, är först att ge segern i den andra valomgången till Marine Le Pen mot Emmanuel Macron med 50,5 mot 49,5 procent. Det är en enda mätning som naturligtvis ska tas med en stor nypa salt men visst, avståndet mellan det båda huvudkonkurrenterna i valspurten krymper. Och Jean-Luc Mélenchon ökar också i olika instituts senaste mätningar.

Marine Le Pen har krupit närmare en seger i presidentvalet genom att välja en helt annan taktik än de andra utmanarna. Hon har valt att med uthållighet åka runt i byar och städer och träffa människor, lyssna på deras frågor och låta mötena på marknader och torg ta tid. Hon har haft otaliga kvällsmöten överallt i landet men aldrig de stora och mäktiga utan de små och mer intima. Fulla salar men sällan mer än tusen personer. Hon har knutit banden ännu hårdare med det Frankrike som känner utanförskap och finns utanför storstäderna.

Marine Le Pen har också justerat sina politiska uppfattningar. Hon har dragit tillbaka de hårda ställningstagandena mot EU. Hon har genom Éric Zemmours inträde på arenan också kommit att framstå som mindre extrem. Snarare har hon blivit folkets vän och den som bryr sig om vardagsproblemen. Så många fransmän bekymrar sig om köpkraften i dag, i spåren av höjda energipriser och högre inflation. Kriget i Ukraina kan indirekt tyckas skadligt för fransmännen men de tittar främst i sina plånböcker och ser hur tomma de är i slutet av varje månad.

Éric Zemmour tappar stadigt i mätningarna. Det verkar finnas ett flöde från honom till henne. Men sannolikt stärks hon också av att Macron förlorar när köpkraften tar över från kriget som viktigaste ämne. Jean-Luc Mélenchon går också framåt. Han ligger nu mellan 15 och 17 procent, cirka 4-5 procent bakom Le Pen. Han kan säkert räkna med ett hyggligt resultat i första valomgången när en del vänsterväljare till slut föredrar honom framför kommunisten Roussel, Socialistpartiets Anne Hidalgo  eller till och med den gröna kandidaten Yannick Jadot. Det gäller för många vänsterväljare att nu kraftsamla i ett förtvivlat försök att komma till den andra valomgången. Det verkar osannolikt att projektet lyckas men skulle mot förmodan Mélenchon komma före Le Pen i valet på söndag öppnar sig förstås ett annat och mer positivt läge för honom i den andra omgången.

Denna valrörelse blev till slut spännande om det nu är vad vi vill ha. Macron visar upp en större regeringsduglighet än någon annan kandidat. Han kan också företräda fler gemensamma intressen hos det franska folket. Marine Le Pen visar ändå i detta sitt tredje presidentval att hon är att räkna med och att hon respekteras i högre grad än tidigare. Otvivelaktigt har hon gjort en utmärkt valrörelse i linje med sin personlighet och fått uppskattning för det bland så många fransmän som är främmande för den politikertyp som Macron representerar.

Det är väl ändå omöjligt att Macron inte återväljs…
Det är väl ändå omöjligt att Macron inte återväljs… 150 150 Tomas Lindbom

Det händer alltid något i slutskedet av en valrörelse. Så också denna gång när det nu återstår en vecka till valet. En affär har seglat upp. En del kallar den McKinseygate och den stör den sittande presidenten i hans valkampanj. Den rör stora pengar som president och regering lagt på amerikanska konsultfirmor för analyser i aktuella politiska frågor. En tacksam affär som i stort sett alla oppositionskandidater kastat sig över.

Det visar sig att president och regering under Macrons mandatperiod lagt ständigt mer pengar på konsultinsatser. Under senaste året framkommer det att siffran nu närmar sig 1 miljard euro. Det är naturligtvis mycket pengar och det sticker i ögonen på ett folk som inte tänker anglosaxiskt i meningen att staten och statsanställda måste använda konsulter för att lösa nya komplicerade frågor. De högavlönade och välutbildade statstjänstmännen och politikerna bör, tycker nog de flesta fransmän, klara av att lösa nationens stora frågor själva.

Fransmännen kritiserar högljutt den politiska makten och statens makt men har samtidigt respekt för den. Elitskolorna är hatade men samtidigt finns de för att människor tror på meritokratin. Ett stort land som Frankrike behöver en elit för att ha kvar sin position i världen. Men så kommer dessa amerikaner…

McKinsey och andra amerikanska konsultfirmor påstås ha skattebefrielse enligt undersökningen som ligger till grund för debatten. Det sticker också i ögonen. Nästa fråga, och den är alltid rimlig, är förstås om dessa konsulter i någon mening styr innehållet i politiken. Senast har staten lagt ut stora uppdrag på amerikanska konsultfirmor för att ta ställning  i frågor som rör vaccineringen i samband med covidepidemin.

I debatten kring McKinsey med flera och deras uppdrag ligger ytterligare en fråga: Är inte Macron med sin globalistiska hållning, sin öppenhet mot amerikanska liberala värderingar och hans tidigare verksamhet inom den internationella bankvärlden en trojansk häst i Elyséepalatset? Nu har han avslöjat sig. Han samarbetar med amerikanska finansintressen mot Frankrike. I smyg låter han konsultfirmorna styra fransk politik och med arvoden som chockerar. Har han kanske själv intressen i dessa företag?

Så låter det och det är förstås inte helt orimligt att reagera. Förmodligen spelar denna affär en liten roll i den första valomgången där Macrons egna väljare knappast upprörs. Frågan är emellertid vad som händer i en tänkt andra valomgång mellan honom och Marine Le Pen. Avståndet i dag är inte så stort. I valet 2017 fick Macron 66 procent och Le Pen 34 procent när de ställdes mot varandra. I dagens mätningar är avståndet mindre, 53 mot 47 i en mätning, 54-46 i andra. Kan väljare som i första omgången stött vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon i högre grad än 2017 välja Le Pen framför Macron i en andra valomgång med hänvisning till denna affär. Och kan också Zemmours väljare känna en större motivation att lämna soffan och ta sig till valurnan för att stödja Le Pen i en andra valomgång?

Det mesta tyder på att McKinseyaffären inte får det utrymme som gör den till en avgörande fråga i valrörelsens slutskede och att annat är viktigare för väljarna. Det mesta pekar på att köpkraften är den stora frågan. Och där är Macron starkare om än inte självklart det starkaste valet för väljarna.

Konservativ, progressiv eller socialrevolutionär
Konservativ, progressiv eller socialrevolutionär 150 150 Tomas Lindbom

Frågan är vad valrörelsen i Frankrike egentligen handlar om. Jag vill påstå att den handlar om skilda värderingar och det gäller i år i mycket högre grad än tidigare. Det finns fyra olika ideologiska synsätt som inte är möjliga att förena. Det är uppenbart att förlorarna i år kommer att bli besvikna och se sin vision om framtiden krossad.

Jämför med valet 2012. Då ställdes en socialist med socialdemokratiskt program, François Hollande, mot en socialliberal med vissa konservativa inslag, Nicolas Sarkozy. Socialister, revolutionärer, högerradikala, nationalister och reaktionärer kom aldrig i närheten av en andra och avgörande valomgång. De var dessutom inte så radikalt främmande för Hollande eller Sarkozy. Vänsterns Jean-Luc Mélenchon stödde Hollande i den andra valomgången. Marine Le Pen stödde inte öppet Sarkozy men många av hennes väljare gjorde det.

I år är det annorlunda. Högern har helt andra muskler. Det går inte att lura sig. Éric Zemmour har inte bara ett radikalt annorlunda program än President Macron. Han företräder ideologiskt en annan vision. Frankrike ska återupprättas som en vit, nationalistisk nation med värderingar som kopplar tillbaka ett halvt sekel, till det samhälle som skulle kunna kallas för traditionellt. Modernismens tro på framsteget, en social demokrati och öppna gränser avvisas. Jean-Luc Mélenchon är inte en mjuk socialdemokrat. Han hämtar sin näring ur den revolutionära sydamerikanska myllan. Han försvarar den demokratiska konstitutionen men han ser ändå demokrati i första hand som folklig och social. Han talar om folkets kamp mot etablissemanget av ekonomisk överklass. Han är i total opposition mot den sittande presidenten.

Och Marine Le Pen kandiderar för tredje gången. Ännu en variant av en vision som inte tidigare haft plats i det franska tänkande som dominerat under tiden efter andra världskriget. Inte lika reaktionär som Zemmour men starkt kopplad till dikotomin folket mot eliten där Le Pen ställer sig på folkets sida och Macron ses som en huvudfiende, inte bara i migrationsfrågan.

Fyra tunga värdesystem som franska väljarna har att ta ställning till. Alla tror att Macron går till den andra valomgången men möter han där en djupt konservativ eller reaktionär motståndare (Zemmour), en socialrevolutionär kombattant (Mélenchon) eller en främlingsfientlig politiker som tar folkets parti mot eliten (Le Pen)?

François Hollandes partivän Anne Hidalgo ställer upp i detta val som Socialisternas kandidat och har i de senaste mätningarna kring 2 procent i stöd. Nicolas Sarkozys partivän Valérie Pécresse har 10 procent, i någon mätning bara 9. Hennes kurva har pekat neråt i ett par månader. Dessutom har hon ännu inte fått något som helst stöd av Sarkozy. Det viskas istället om att han kommer att rösta på Emmanuel Macron i valet.

När det återstår tio dagar till första valomgången tror vi oss veta att Macron vinner med Le Pen på en ohotad andra plats. Det innebär i så fall – långt ifrån säkert – att två av fyra visioner om framtidens Frankrike får utrymme i slutdebatten inför den andra och avgörande valomgången. Det innebär att två visioner, de reaktionära och de socialrevolutionära inte får någon plats i debatten. Det går inte att förena Zemmours vision med Le Pens och ännu mindre Mélenchons med Macrons. Vad gör det med röstviljan i andra valomgången? Vad gör det med hela idén om att som medborgare delta ända in i slutet i viljan att få sina uppfattningar uppmärksammade och tillgodosedda? Det var enklare 2012 och i valen dessförinnan. Då stod en höger mot en vänster och även de kandidater som föll bort i fösta valomgången kunde stödrösta på någon av de två som blev kvar i den andra. I år lär det bli mycket svårt.

Om denna blogg

Tomas LindbomFrankrikes betydelse i Europa har ökat efter valet 2017. Emmanuel Macron söker rollen som kontinentens ledare. Det finns därför större anledning än på länge att följa fransk politik. Denna blogg gör det med blickar också mot kultur och allmänt om livsbetingelserna i landet.

Frankofil är jag sedan tjugoårsåldern med täta resor till Frankrike. Fascinerad av landet, människorna och politiken. Presidenten uppträder som en monark. Politiker byter parti och partier byter skepnad och form. Politik är alla fransmäns livsluft och lockar ständigt till samtal, gräl och skratt. Jag blandar mig gärna i den franska politiken och vill dela med mig av allt jag ser och upplever.

Kategorier

Arkiv