Podden Bonjour Paris!
Podden Bonjour Paris! 150 150 Tomas Lindbom

Jag har drivit bloggen lindbompafranska i elva år. Många bloggare ger upp tidigare men jag har verkligen gillat att skriva om fransk kultur och politik, vecka efter vecka under dessa år. Nu startar jag tillsammans med författaren Britta Röstlund en podd. Kan inte lova samma livslängd men ambitionen finns att det inte blir en dagslända. Ämnet är i alla fall outsinligt. Träffa svenska frankofiler i Paris eller boende på annan ort men med ett hjärta i den franska huvudstaden. Låta dem berätta om sin relation till Paris. Besök

www.bonjourparis.se

Britta bor i en förort väster om Paris, sambo med två barn. Hon var tidigare chefredaktör för tidningen Tête à tête. Den vände sig främst till svenskar boende i Frankrike och svenska frankofiler i Sverige. Jag skrev regelbundet krönikor i tidningen. Det var så vi lärde känna varandra. Britta är i dag författare på heltid. Hon har publicerat två romaner på Norstedts och är på gång med sin tredje. Nu ska hon alltså göra en podd tillsammans med mig.

Bonjour Paris! släpps som podd i dag. Vårt första avsnitt är en intervju med författaren Birgitta Lindqvist som berättar om sitt skrivande och sin relation till tre kulturer; den svenska runt födelsestaden Örebro, den kinesiska och den parisiska. Paris är den kosmopolitiska staden där hon inspireras till att skriva om allt möjligt, inte bara texter med Parismotiv, säger hon. Det är sant. Paris är en mångkulturell stad där alla världens folk och kulturer samsas och därför är den så inspirerande för konstnärlig och kulturell verksamhet av alla slag.

Snart släpper vi ytterligare två avsnitt. Vi har intervjuat Göran von Sydow, chefen för Svenska Institutet för europapolitiska studier (Sieps) om EU med fokus på Frankrike och Sverige och Harald Friberg, en nestor i den svenska kommuniteten i Paris, bland annat under ett tiotal år direktör för Svenska klubben i stan. Vi planerar därefter att komma ut med ett nytt avsnitt per månad under terminerna.

Podden Bonjour Paris! skiljer sig från denna blogg genom sin blandning av ämnen. Inte bara Macron och strejker. I podden blandar vi berättelser om svenskars yrkesverksamma eller privata liv i den stora staden med tips på restauranger eller roliga affärer. Vi planerar ett avsnitt om turism och ett om viner som är populära bland parisarna. Plocka vilket ämne som helst och det finns en svensk som känner till det och kan berätta om det.

Gå gärna in redan i dag på vår hemsida

www.bonjourparis.se

och lyssna på det första avsnittet. Där kan du också prenumerera på vårt nyhetsbrev som kommer ut varje gång vi släpper ett nytt avsnitt.

 

 

Borgmästarkandidat lämnar kampanjen efter sexvideo på nätet
Borgmästarkandidat lämnar kampanjen efter sexvideo på nätet 150 150 Tomas Lindbom

Benjamin Griveaux är en av Emmanuel Macron första och närmaste medarbetare i La République en Marche! Tidigare socialist och erkänd fullblodspolitiker. Han utsågs, av Emmanuel Macron själv får man förmoda, till LREM:s kandidat till borgmästarposten i Paris. Valet äger rum om en månad och är avgörande för detta nya partis framtid. Igår morse meddelade han på en video  att han avsäger sig kandidaturen. Orsaken: en sexvideo med komprometterande innehåll som föreställer honom men utan att ansiktet syns. Och dessa bilder har skickats till en kvinna som han enligt uppgift haft en utomäktenskaplig förbindelse med. Videon ligger nu ute till beskådande på de sociala medierna.

“Det är inte olagligt att vara otrogen och inte heller att skicka sexvideos till folk”, konstaterade journalisten på Le Monde, Raphaëlle Bacqué i tv igår kväll Fyra kommentatorer satt i en av franska televisionens många samtalsprogram och tog avstånd från den ryske konstnär, bosatt i Paris, som kommit över sexvideon och lagt ut den på sin egen hemsida.Konstnären menade att det var viktigt att hänga ut Griveaux eftersom han är skenhelig. Han talar om familjen och goda värderingar men så lever han helt annorlunda. Det var inget argument som bet på kommentatorerna i tv

Griveaux insåg förstås att denna affär skulle förfölja honom under hela kampanjen och hindra honom från att tala om sitt politiska program för förnyelse av Paris och istället tvingas svara på frågor om sitt sexliv. Kanske inte heller hans hustru var så road av den situationen.

Jag är svensk och kan inte motstå att dra paralleller till vad som hänt om denna historia inträffat i vårt land. Sannolikt hade moralfrågan stått i centrum. I svenska sammanhang riktas strålkastarljuset på personen som utför en handling. Är denna handling försvarbar ur ett moraliskt perspektiv. Om inte, och svaret är ofta just ´nej´, måste personen lämna sina befattningar. Det går inte att skilja personens moral från personens uppdrag.

Det franska synsättet är ett annat. Här skiljer många på det privata och det offentliga. Det du gör privat är i långt större utsträckning frånkopplat ditt samhälleliga eller politiska uppdrag. Men en viktig gränslinje går alltid genom dessa frågor: Den som bryter mot lagen ska omedelbart skiljas från sitt uppdrag och dömas.

Dominique Strauss-Kahn kunde inte fortsätta sin politiska karriär i Socialistpartiet efter anklagelserna om misstänkt våldtäkt på en hotellstäderska i New York.  Jérôme Cahuzac var budgetminister men visade sig ha gjort olagliga skatteaffärer och skildes omedelbart från sitt politiska uppdrag. Här är fransmännen  tydliga i sina domar. Här kommer också ett moraliskt fördömande in.

Benjamin Griveaux förefaller ha burit sig illa åt med en moralisk utgångspunkt. Det är trots allt lite märkligt att den aspekten inte kommit upp mer än i marginalen. Vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon slår istället fast att detta inte är en fråga som berör republiken utan bara är privat. Den enda som yppar kritiska synpunkter på Griveaux och hans handlande är Marine Le Pen. Det uppfattas av de andra som ren och skär taktik. Ett utslag av den populism som det högerradikala partiet alltid anklagas för.

En annan aspekt på denna affär är hur det privata solkar ner den politiska debatten. Fransmännen är starkt medvetna om det faktum att köttet är svagt även bland politiker och kanske ibland i högre grad i de kretsar som rör sig i så många mondäna miljöer. När nu alla politiker oavsett parti försvarar Griveaux är det säkert av insikt om att de sociala medierna håller på att driva utvecklingen i en riktning som blir än mer problematisk för uppburna politiska ledare. Det är också ett problem att olika drev på nätet kan avsätta i stort sett vem som helst som innehar en tung politisk post.

Raphaëlle Bacqué  på Le Monde konstaterade i samma tv-program att det skvallrades om tidigare politiska ledare och deras kärleksaffärer. Francois Mitterrand hade flera älskare och ett utomäktenskapligt barn vars koppling till presidenten nogsamt doldes. Jacques Chirac var en notorisk så kallade kvinnokarl. Det visste alla men det fanns aldrig några bildbevis. Det var en annan tid. För Bacqué och andra kommentatorer finns det en fara i denna nya öppenhet. Vem vill bli politiker i vår tid? Det är redan tydligt att nivån på denna yrkesgrupp har sjunkit, menar hon och andra.

Var går gränsen mellan att hävda moraliska principer och hänga ut dem som bryter mot dem å ena sidan och när blir det drev som låter mobben styra demokratin å den andra. I Frankrike finns uppenbarligen fortfarande en oro för att demokratin hotas när det privata tar över politiken. I Sverige är det möjligen så att människor anser att bara den som lever enligt goda moraliska dygder bör få inneha politiska tjänster.  Hur hade de andra svenska partiledarna reagerat om en av dem fastnat på en sexvideo som cirkulerat på nätet?

EU-bilden i Sverige
EU-bilden i Sverige 150 150 Tomas Lindbom

Det förefaller mig som om EU äntligen får den plats den förtjänar i det politiska samtalet i Sverige. Färre och färre svenskar tror också att all politisk makt ligger i det svenska riksdagshuset och att den svenska regeringen kan agera oberoende av EU:s förslag och beslut. Och tvärtom: alla de som tror att EU:s huvudsakliga roll är att förminska Sveriges oberoende har börjat inse att samarbete inom denna union i hög grad är av godo. Globala frågor som klimatfrågan kan inte lösas nationellt.

Samtidigt framträder ofta en suddig bild av hur Sverige egentligen förhåller sig till det europeiska samarbetet. I varje fall om man lyssnar på olika partiföreträdare och även opinionsbildare. Ett vassare EU är en bra slogan men är det ett försvar för ett federalt Europa där nationer gör det de är bra på och EU tar över de frågor som behöver lösas på europeisk nivå? Knappast när Centerpartiet eller Kristdemokraterna talar på dylikt sätt. Federalism är ett fult ord i Sverige. Enkelt uttryckt vill svenska partier hålla nere EU-bidragen och hindra länder som Tyskland och främst Frankrike som tror på mer politik på europeisk nivå. Frågan är om detta är en tillräckligt tydlig hållning. Är det ett sätt att blidka en misstrogen opinion som går tillbaka till det rena EU-motståndet som dominerade i Sverige för ett halvt sekel sedan. Det är som om ett starkt EU fortfarande vore liktydigt med politiskt självmord om det uttalades av en företrädare för något parti.

Ändå skulle så mycket kunna bli bättre om det officiella Sverige i högre grad talade positivt om vad landet kan göra för att stärka det europeiska samarbetet och EU:s förmåga att göra gott på olika områden. Det är knappast nationalismen som leder EU och Europa i rätt riktning. Det påstår inte heller svenska politiker med undantag för SD:s företrädare. Men att ta steget till att ställa upp för de västeuropeiska länder som vill utveckla EU, göra EU starkare ekonomiskt och även geopolitiskt förstärka unionen verkar vara svårt att ta.

I dagens DN skriver Barbro Hedvall om President Macron som hotet mot att EU förs ut i “gagnlösa, kostsamma projekt.” Vad det innebär får läsaren inte riktigt klart för sig när hon bara tar ett exempel – förutom den ständiga kritiken mot jordbruksstödet till Frankrike – och då nämner “deltagandet i diverse franska operationer i Afrika söder om Sahara.” Och ändå slutar Hedvall sin artikel med orden att hon är en gammal EU-vän.

Europa är försvagat gentemot ett USA som under Trump driver linjen om avtal med enskilda länder. Ryssland och Kina stärker sina positioner på olika sätt i världen, visserligen på olika sätt men ändå. Ryssland agerar medvetet för att splittra Europa genom samarbeten med högernationella partier i många länder. Ett land som Sverige har möjligen fortfarande kvar en del av den gamla bilden att vara så stark ekonomisk och så skyddad militärt att landet inte behöver EU så mycket att det är värt vissa uppoffringar. Det är nog dags att istället börja se att ett vasst EU kräver ett starkare svenskt engagemang. Även om det rinner iväg en del pengar till det franska jordbruket.

Fransmännen är arga
Fransmännen är arga 150 150 Tomas Lindbom

En engelsk korrespondent i Paris skrev nyligen i tidningen Courrier International att han under mer än två decennier i Paris aldrig upplevt stämningen hos befolkningen så negativ. Ett folk i frustration. Det kan nog stämma. Fransk nutidshistoria har haft svåra konvulsioner men då får vi gå lite längre tillbaka i tiden. Algerietkrisen från 1954 till 1962 och åren därefter var en plågsam period. Likaså majrevoltens vår och sommar 1968 även om den konflikten bilades mycket snabbare. Under senare år har stämningen hos befolkningen skiftat. Vreden mot pensionsreformen 1995-96, konflikterna runt lagen för samkönade äktenskap 2012-13 var perioder så den nationella sammanhållningen ställdes på svåra prov.

Strejkerna och demonstrationerna kring Macrons variant av pensionsreform är också fortsättningen på en folklig vrede mot den politiska makten, en vrede som pågått och växt sedan åren med Nicolas Sarkozy som president.

Uttolkarna av läget i landet just nu är många. De uppträder i tv och radio, i tidningar och sociala medier och i politiska möten och seminarier. Svaren skiftar men några framträder mer tydligt. Vanligt folk har fått det sämre, betonar en del. Varje ny generation upplever att deras föräldrar hade mer pengar i plånboken och ett värdigare liv. Den politiska makten har blivit än mer arrogant, säger andra. Här befinner sig den nuvarande presidenten i skottgluggen. Han uppfattas som teknokratisk. Han reformerar landet utan kärlek till dem som bor där. Kanske fattar han delvis rätt beslut men folk känner sig ändå förödmjukade.

Det ligger mycket i de reflektionerna. Möjligen går det att tillfoga någon ytterligare aspekt på frågan. Fransmännens förhållande till viktiga delar av det postindustriella samhället är minst sagt komplext. En väldigt stor del av befolkningen vill inte ha fri handel som slår sönder de små lokalsamhällena och tvingar människor att flytta till större städer. De finner sig inte i det som möjligen svenskar skulle kalla en nödvändig anpassning till framtidens villkor. De vägrar att gå till kemtvätten för att hämta ut post. De vägrar att underkasta sig de teknikens under som gör människan överflödig på vissa arbetsplatser. De vill i någon mening både ha kakan och äta den. Leva gott och inte utsätta sig för globaliseringens krav Den nationella och antiliberala våg som drar genom Europa avvisas än starkare än i många andra länder. Den resa som Sverige gör mot en  allt större klyvning av befolkningen mellan elit och folk har kommit längre i Frankrike. Och den franska traditionen att göra uppror och revolution när makten inte lyssnar på sina undersåtar betyder naturligtvis en del.

Jag känner inget av denna motsättning i Paris. I dess innerstad lever de som mår bra av utvecklingen. De tjänar mer pengar, de drar fördel av den tekniska och materiella utvecklingen. Jag måste åka utanför de stora städerna för att förstå.

Ingen vet var detta ska sluta. Ingen vet heller vad som kommer att hända i ett land som Sverige. Men våldet ligger närmare i Frankrike. Ärligt talat, ingen vet! Alla paradigmskiften i historien har människor förstått först när de redan inträffat och blivit manifesta. Vem tror att Marine Le Pen en dag blir president i Frankrike innan det skett. Eller att för den delen Sverigedemokraterna bildar regering i Sverige. Först när det sker förstår vi det. Tills dess anser vi att det är osannolikt. Så säger i stort sett alla politiska analytiker i Frankrike. Missnöjet gror mer än på länge. De flesta fransmän ogillar Macron. Ganska många hatar honom. Han anses försvara eliten och uppträda arrogant. Rätt eller fel men dessa uppfattningar driver människor mot att höja rösten alltmer och fjärma sig alltmer från de politiska och demokratiskt valda företrädarna för detta land. Men det är osannolikt att Marine Le Pen blir nästa franska president…

 

Macron och EU
Macron och EU 150 150 Tomas Lindbom

Häromdagen medverkade jag i Europapodden i Sveriges Radio. Vi förde samtal om alla turer kring pensionsreformen och om President Macrons ställning inrikespolitiskt. Vi kom också in på hans EU-politik. För presidenten har EU varit en central del av hans program. Han har ständigt påmint de europeiska grannarna om sin vision på området och de åtgärdspunkter som han vill driva igenom i Bryssel och Strasbourg. Däremot arbetar han i motvind i förhållande dels till ett antal medlemsländer, främst i Österuropa och dels inom sitt eget land.

Macron tror på ett EU med mer makt och mer resurser för att driva gemensamma projekt. För honom är det viktigt att EU och därmed Europa stärker sin ställning inom säkerhetspolitiken för att bli starkare i förhållande till stormakter som Kina, Ryssland och USA: Han är motståndare till den linje som främst Donald Trump driver med mer bilaterala avtal, särskilt mot Europa för att bryta sönder den europeiska gemenskapen. För Macron är och måste Europa genom EU stå enat för att på sikt rädda kontinentens frihet och oberoende.

Macron ser – och den bilden delar han förstås med många andra i Europa – behovet av gemensamma överenskommelser inom klimat- och miljöområdet. Men han vill gå längre när det gäller ekonomi och skatter. Han har också en bild av Europa som en gemensam kulturell enhet. Europa har sin historia från andra världskriget gemensam. Europa behöver söka den kulturella identiteten som är förutsättningen för fred, också mellan europeiska länder.

Den franska presidenten har hållit några linjetal om EU. Det mest minnesvärda är sannolikt det tal han höll i Sorbonneuniversitetets aula några månader efter sitt tillträde som president 2017. Han lyfte där europapolitiken över de enskilda sakfrågornas nivå till en idé om det framtida Europa med kopplingar till dess historia. Han visar också främst  i sina utrikespolitiska tal hur han framstår som mer statsmannalik än någon annan ledare inom EU. Små länder som Sverige kan ha svårt att uppskatta denna sida hos Macron. Små länder kämpar alltid med att uppnå fördelar i sakfrågor där det egna intresset framstår som avgörande. Macron söker ta ledarskapet för hela EU och –  trots att han också beaktar franska särintressen –  resonerar  på en högre och mer långsiktig nivå. Som svensk kan det ändå vara  av värde att luta sig mot politiska ledare som tar detta ansvar för de större och gemensamma, närmast filosofiskt inriktade europeiska frågorna.

Emmanuel Macron har svårigheter att uppnå sina mål. Nu har han och hans parti en förhållandevis stark ställning inom EU. Storbritannien är på väg ur unionen. Tyskland lär inte sätta käppar i hjulen för den franska linjen. Å andra sidan finns det en rad länder i Östeuropa som är konservativa och motsätter sig en aktiv EU-politik för att lösa invandrings- och intregrationspolitiken och skynda på arbetet för en bättre klimatpolitik. Macron må vara den tydligaste visionären i Europa men ändå kringskuren.

Framförallt har den franska presidenten svårt att bli respekterad i sitt eget land för sin EU-politik. Kritiken mot den europeiska unionen har ökat i omfattning sedan folkomröstningen om EU-avtalen 2005.  I valrörelsen till senaste EU-valet märktes kritiken alltför väl. Nationell samling är känd för sin EU-kritiska linje men den delas också av stora delar av vänstern. Även republikanerna är inte odelat förtjusta i ett starkare EU som är Macrons tanke. Den franska högerväljaren i gemen är förhållandevis nationell och EU accepteras om unionen påminner om Frankrike till sin struktur och ger franskt näringsliv och jordbruk fördelar.

 

 

 

 

 

Om denna blogg

Tomas LindbomFrankrikes betydelse i Europa har ökat efter valet 2017. Emmanuel Macron söker rollen som kontinentens ledare. Det finns därför större anledning än på länge att följa fransk politik. Denna blogg gör det med blickar också mot kultur och allmänt om livsbetingelserna i landet.

Frankofil är jag sedan tjugoårsåldern med täta resor till Frankrike. Fascinerad av landet, människorna och politiken. Presidenten uppträder som en monark. Politiker byter parti och partier byter skepnad och form. Politik är alla fransmäns livsluft och lockar ständigt till samtal, gräl och skratt. Jag blandar mig gärna i den franska politiken och vill dela med mig av allt jag ser och upplever.

Kategorier

Arkiv