Recession i Frankrike
Recession i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Svåra tider väntar Frankrike. Det handlar om ekonomi och en hotande recession i landet. Det innebär en nedgång i BNP på minimum 11 procent och en arbetslöshet som en bit in i 2021 kommer att ligga på 11,5 procent. Det ska dock sägas att dessa siffror bygger på antagandet att pandemin drar sig tillbaka under sommaren och att landet slipper en andra våg i höst och i vinter.

Ekonomerna i Frankrike jämför sig gärna med intilliggande länder ur olika aspekter. Varför klarar sig till exempel Tyskland bättre? Det frågar sig över huvud taget alltid fransmän. Tyskarna är nageln i ögat. De verkar alltid ha mer ordning på det mesta. Det är förstås störande. Även den här gången verkar landet norr om Rhen ha klarat sig bättre. Ändå finns det förklaringar som inte handlar om att fransmännen är lata och odisciplinerade och har en ineffektiv statsledning i jämförelse med Tyskland som går som tåget. Så enkelt är det inte. Schablonartade förklaringar om nationalkaraktärer är sällan särskilt övertygande i sak. Ekonomen Elie Cohen konstaterar att ett centralistiskt land som Frankrike har lätt att snabbt och effektivt försätta sitt folk i  någon form av undantagstillstånd. Alla stänger in sig. All näringsverksamhet stänger ner. Däremot har ett federalt styrt land som Tyskland lättare att öppna igen.

Det visar sig nu när Frankrike försöker återgå till det normala att för landet viktiga näringsgrenar har drabbats med ett alexanderhugg som inte gjort åtskillnad beroende på skilda ekonomiska skadeverkningar, De grenar som drabbats hårdast av karantänbestämmelserna är också de som inbringar mest pengar till människor och skatter till staten. Frankrike är normalt sett särskilt starkt inom servicesektorn. Det gäller särskilt turismen med sina olika verksamheter som hotell och restaurang. Det har särskilt drabbat Paris som sägs vara världens viktigaste turiststad. Men också flyg- och tågindustrin, ekonomiskt betydande verksamheter i Frankrike. Alla vet vad som hänt med resandet i spåren av corona. Det tar tid och är trögt när det gäller att få igång den här typen av sektorer inom näringslivet. Turismen återgår inte automatiskt till sin tidigare nivå. Människor får inte och vill inte resa som förr. Allt tar tid. Det är lättare att som i Tyskland dra igång sin exportindustri på kort tid.

Frankrike lever också sedan tidigare med hög offentlig skuldsättning. Det öka på problemen när nu näringslivet behöver stöd och de arbetslösas situation är prekär. Oron är stor för att en andra våg i pandemin skapar än svårare problem. Ekonomerna räknar med att en andra våg i höst innebär en recession uppemot 14 procent och en arbetslöshet som blir än mer omfattande.

Fransmännen gläder sig nu åt ökad frihet som kan ge möjlighet till en god semester, om än under restriktioner, i sommar. Hittills verkar också smittspridningen ha minskat liksom antalet intensivplatser på sjukhusen. I höst vet vi bättre hur det kommer att gå för landets ekonomi.

 

Politiken återvänder
Politiken återvänder 150 150 Tomas Lindbom

Det är inte förvånande att de sociala och politiska spänningarna återvänder till Frankrike, ett av de mest genompolitiserade länderna i Europa. Hittills har processen att återvända till ett normalt liv efter pandemin gått förhållandevis bra. Kanske kommer bakslagen men processen som  att öppna skolor och parker, tillåta resor inom landet har också bidraget till att borgfreden totalt brutits.

Den första stora politiska frågan har rört förekomsten av rasism inom polisväsendet. Det är en fråga som alltid delat opinionen i två delar efter en traditionell höger-vänster-skala. Republikanerna och Nationell samling förnekar rasism hos polisen, i varje fall en strukturell rasism. Istället betonar högern att det är självklart att polisen har våldsmonopolet. Den ska försvara republiken och måste göra det med våld om situationen så kräver det. Polisen behöver också redskap som vapen och metoder som ibland kan förefalla långtgående. En metod att hindra andningen på en misstänkt och besvärlig medborgare som ska gripas är något som lärs ut på polisskolorna men som nu ifrågasätts av många när debatten om polisvåld har eskalerat också i Frankrike. Högern försvarar polisen som också anses extremt utsatt i sin yrkesutövning.

Vänstern pekar på hur svarta behandlas hårdare än vita av polisen. Det finns mängder av statistik som pekar i den riktningen. Ändå, som jag skrev i mitt förra inlägg här på bloggen, är det få som på allvar i den allmänna debatten kritiserar polisens arbetssätt. Det som uppmärksammas av fransmännen  är oftast speciella situationer när grupper av politiska extremister eller kriminella hotar vanliga medborgare eller attackerar enskilda polismän på ett brutalt sätt. Polisen ses då, oftast med rätta, som försvarare av det demokratiska samhället. Det många glömmer är ett vardagligt trakasseri av främst invandrarungdom som inte alltid är motiverat.

Inrikesminister Christoph Castaner, ansvarig för den nationella polisen, har i en presskonferens häromdagen på ett väldigt tydligt sätt markerat att alla former av polisbrutalitet ska beivras. Det var säkert välkommet på flera sätt. Det kan lugna de många människor som nu demonstrerar sin ilska mot polisen men också tydliggör att regeringen faktiskt på allvar ser att detta är en viktig fråga.

Samtidigt med att debatten om polisen blivit laddad i Frankrike  har också frågan om regeringens sammansättning kommit upp på agendan. Inför den andra omgången i kommunalvalen som hålls den 28 juni diskuteras  också i media om President Macron snart kommer att göra en regeringsombildning. Ofta byter presidenterna premiärminister i mitten av sin mandatperiod som numera löper över fem år. Macron har denna sommar suttit drygt tre år i Elyséepalatset. Edouard Philippe har stärkt sin ställning genom sin hantering av coronaepidemin och är populärare än sin president. Detta faktum kan ju påverka Macron att göra sig av med sin premiärminister. Inga träd får växa upp i himlen. Samtidigt har Macron behov av att ha en lojal och duktig ledare för regeringsarbetet. Det har onekligen Philippe varit. Han anses också lojal. Ingen inom La Republique en Marche kommer att utmana Macron som presidentkandidat inför valet 2022. Det behöver inte Macron oroa sig över. Det kan alltså vara bra att behålla Philippe hela mandatperioden precis som Nicolas Sarkozy gjorde med sin premiärminister Francois Fillon.

Det finns också skäl för Macron att byta premiärminister. Han behöver vitalisera den politiska ledningen och ge intryck av att han vill skynda på förändringsarbetet, den revolution som han lovade att genomföra vid makten. Han vet att nästa val kan vinnas om tillräckligt många centerorienterade och moderata högerväljare stöder honom. Då undviker han en möjlig och farlig konkurrent från Republikanerna i valet. Edouard Philippe hämtades från den gamla moderata högern och om Macron byter ut honom nu efter kommunalvalet blir det sannolikt en person med ungefär samma politiska färg. Många gissar på nuvarande ekonomiministern Bruno Le Maire som utmärkt sig som en effektiv minister och tagit plats i media nu när Frankrike ska återupprätta en starkare ekonomi i landet efter pandemin.

Macron har tagit sig ur coronakrisen med godkänt. Han har inte ökat sin popularitet som Philippe men inte heller tappat stöd. Hans tre år som president har varit tuffa, särskilt år två och tre; gula västarna först och nu i vinter pandemin. Kan han få det lite lugnare – vilket är lättare sagt än gjort i detta land – kan hans två sista år före valrörelsen vintern och våren 2022 ge honom chansen att genomföra några mer sockrade reformer. Och så måste Frankrike också reformeras på ett sätt som inte tilltalar så många av medborgarna. Mycket är förstelnat i den franska statsapparaten. Byråkratin är övertung och svåradministrerad. Det är inte lätt att skapa förutsättningar för ett fungerande flöde i näringslivet. Det finns fattigdom och elände av social och ekonomisk karaktär i landet men det kan inte lösas genom att inte göra reformer som moderniserar landet. Arbeta med hjärta och hjärna på samma gång; det är den svåra vägen att gå för vilken president som helst.

Demonstration i Paris mot polisvåld
Demonstration i Paris mot polisvåld 150 150 Tomas Lindbom

Bilden av den franska polisens sätt att verka bland medborgarna är splittrad. Det beror verkligen på vem man frågar. Frågan får ökad aktualitet när människor demonstrerar mot polisvåldet. Händelsen med det brutala polisvåldet mot George Floyd som ledde till hans död i Minneapolis har upprört människor i Frankrike och ledde till en stor demonstration i Paris igår med omkring tjugotusen deltagare. Demonstrationen handlade om George Floyd men i hög grad också om svartas situation gentemot polisen, särskilt i utsatta förortsområden.

Fransmännens inställning till polisen skiftar över tid. Snarare har förtroendet på senare tid minskat. Enligt en undersökning, gjord av Ifop 2020, gäller det särskilt grupperna unga, arbetare och personer som säger sig rösta på vänsterpartiet La France Insoumise och det högerradikala Rassemblement National. Bland dessa grupper når stödet inte mycket högre än en tredjedel av det tillfrågade. Skälet till att förtroendet är lågt i dessa grupper lär skifta. La France Insoumise misstror polisens sätt att behandla förortsungdomarna medan Rassemblement Nationals väljare sannolikt anser att polisen inte förmår ta tillräckliga krafttag i kampen mot brott utförda av invandrare eller terrorister.

Den officiella hållningen till polisen speglar snarare den uppfattning som finns i den mer välbeställda medelklassen som röstar på Macron och på den republikanska högern. Här dominerar förtroendet. När jag ser tv-program som belyser rättsfrågor och våld på gator och i demonstrationer slås jag av den positiva hållning som visas polisen. Det finns en utbredd misstro, hos många medborgare, om att polisen i vissa lägen tar till övervåld och att det särskilt drabbar människor som lever i invandrartäta förorter. Men bilden får inte riktigt fäste i det mer officiella samtalet i stora medier och där också ledande politiker ges tillfälle att yttra sig. Jag hör också hur franska kommentatorer gärna målar upp en skillnad mellan den rasistiska polisen i USA och en demokratiskt sinnad polis i det egna landet.

Demonstrationerna i Paris igår visar ändå att det finns människor, särskilt bland de unga, som är beredda att trotsa de sanitära regler som gäller under coronaepidemin för att demonstrera sin ilska mot repressiva polisåtgärder och övervåld mot svarta. En gammal historia, som levt kvar genom olika juridiska utredningar, har tagits upp i dessa dagar; fallet med en svart man, Adama Traoré, som dog efter våldsam behandling av polismän. En rad tecken pekar mot att hans död har orsakats genom polisiärt övervåld. Det skedde 2016 men affären lever vidare, helt oberoende av George Floyd-affären, men naturligtvis inspirerats av händelsen i Minneapolis.

Det talas om ett USA som är kluvet i två eller möjligen flera delar. Det gäller också Frankrike. Det är uppenbart att hudfärg och bostadsort i vissa situationer spelar roll för hur polisen behandlar människor  Frankrike har inte samma historiskt rasistiska tradition som USA men det går inte att förneka att det finns ett vi-och-dom-tänkande också i Frankrike där bland annat de svarta ungdomarna i utsatta förorter löper risk att uppfattas som andra klassens medborgare. Detta är ett känsligt ämne i ett land som så starkt, liksom USA för övrigt, bekänner sig till alla människors lika värde och samma rättigheter. Så är det i teorin och så skulle de flesta poliser också uttrycka det. Det är den bilden som media och den politiska ledningen ständigt försöker kommunicera. Men det finns en undervegetation av rasistiskt tänkande hos en del av befolkningen. Det har inte minst de senaste årens öppna kritik mot muslimer visat. Vissa poliser och vissa polisingripanden, inte minst alla identitetskontroller i förorterna, blir ett uttryck för dessa antidemokratiska underströmmar.

De närmaste dagarna får visa om det som hände i Minneapolis och nu i Paris och även i Stockholm kommer att leda till fler och kanske mer våldsamma demonstrationer. Efter en vår i karantän finns risken att det som hållits igen av respekt för virusets härjningar nu får en extra kraft och exploderar i än starkare indignation, upprördhet och starka känslor. Ämnet rasism berör och alla är verkligen inte övertygade om att allt står rätt till i länder som Frankrike kring polisens agerande mot de svarta. Det finns alltför många exempel på vardagstrakasserier från polisens sida som kan få stora ungdomsgrupper att också framöver trotsa regeringens sanitetsregler och gå till än starkare attack mot det etablerade samhället.

Positiva signaler från Frankrike
Positiva signaler från Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Igår talade premiärminister Edouard Philippe. Han togs emot positivt av experter och, förmodligen också av franska folket. Det mesta i hans tal pekar mot en sommar där människor kan röra sig friare än vad som var förväntningarna för en månad sedan. Redan till helgen släpps vissa aktiviteter fria och långsamt men säkert återvänder landet till mer normala förhållanden från och med nästa och kommande veckor i juni.

Det är naturligtvis alltid riskabelt att lova för mycket när landet haft en svår pandemi att hantera och fortfarande är medvetet om att smittspridning pågår. Men uppenbarligen är den så kontrollerad att regeringen vågar släppa på många av restriktionerna. Lite förenklat kan man säga att Frankrike nu går in i ett läge som liknar det som Sverige befinner sig i. Skolorna öppnar, utom gymnasier och universitet. Restauranter och kaféer likaså även om det finns tydliga restriktioner för sittningar inomhus. Nattklubbarna däremot fortsätter att hålla stängt. Förbudet att resa längre än 100 kilometer från hemmet kommer också att upphävas. Folk får bada i haven och idka vattensporter men inte ligga på stranden på en badhandduk. Möjligen ett lite svårbegripligt beslut men oron finns för clusterbeteende hos folk. Det gäller som tidigare att hålla avstånd och tvätta händerna. Äldre ska fortsatt hålla sig borta från kontakt med främmande personer. Många sportintresserade beklagar nog att den professionella verksamheten på det området får vänta på nystart. Högsta fotbollsligan i Frankrike kommer inte att spelas färdigt och en ny säsong planeras till hösten.

I franska medier ges ändå huvudsakligen ett gott betyg åt denna period med karantän. Även den mer svårflörtade medicinska expertisen håller god min. Det är framförallt franska folket som  får beröm för att ha varit så disciplinerat. “Det trodde vi inte”, är en kommentar som hörs om medborgarnas förmåga att ändå respektera regler som regering och myndigheter ställt upp. Förklaringen är ofta att människor helt enkelt varit rädda och av det skälet inte utsatt sig för onödig smittorisk.

Det går inte att komma ifrån att Frankrike är ett av länderna i Europa som drabbats mest av coronavirusets härjningar. Hittills har 28 862 personer avlidit och siffran ökade med 66 det senaste dygnet. Antal redovisade smittade  är också högt, 149 000, och även här sker ett tillskott, under det senaste dygnet drygt 3 000. Faran är alltså långt ifrån över. Samtidigt kan vi jämföra med Sverige som har något lägre dödstal i relation till befolkningen (4 266 enligt uppgift från igår torsdagen den 28 maj) men klart fler döda det senaste dygnet om man ser till befolkningens storlek. Skulle Frankrike fortsätta i rätt riktning så kommer smittspridningen sannolikt avta under kommande veckor. Men det kan förstås gå åt motsatt håll. Vad händer nu med en befolkning som levt i karantän när sommaren kommit, krogarna öppnar och livsandarna vaknar igen på allvar? Ingenting är självklart i dessa tider

Frankrike i processen att normalisera landet
Frankrike i processen att normalisera landet 150 150 Tomas Lindbom

Frankrike har i dagsläget kommit upp i närmare 29 000 dödsfall i covid-19. Ändå bedömer nu landets ledning att det är möjligt att gå in i en period som innebär en långsam återgång till ett mer normalt läge. En viss uppluckring skedde från och med den 11 maj och den 2 juni kommer, om smittspridningen begränsats tillräckligt, fler lättnader att genomföras.

I dag beslutade nationalförsamlingen om att godkänna appen StopCovid. Det innebär att franska medborgare på frivillig väg med en app i sina telefoner ska kunna identifiera smittade personer i sin nära omgivning. Det kan ske i kollektivtrafiken, i affärer och så vidare. Ett intrång i den personliga integriteten, säger en del. Ett nödvändigt sätt att spåra smittan och hindra spridning, säger regeringen och en majoritet i den folkvalda församlingen. Och ansvarig minister lovar att införandet av appen gäller under begränsad tid.

President Macron och hela den politiska ledningen är självfallet oerhört oroliga för ett återfall till mer smittspridning. Den oron stärks dessutom av de rapporter om krisen i ekonomin som nu blivit officiella. Den statliga statistikbyrån Insee har bedömt att BNP under det andra kvartalet sjunker med 20 procent. Fransk ekonomi tycks nu gå mot en svår recession.

Läget i Frankrike är självfallet likt läget i de allra flesta länder där smittan härjat. Vissa företagssektorer har plågats mer än andra, både inom industrin och inom tjänstesektorn. Regeringen har ställt upp med oerhörda stora insatser för att hjälpa företagen. Tretton miljoner fransmän har fått sina löner utbetalda av staten under två månader för att hjälpa företag som tappat hela sin försäljning. Nya stöd kommer även i fortsättningen. Löner betalas ännu en tid till övervägande delen till många branscher genom statens försorg, nu till 85 procent. Den franska bilindustrin får stöd för sin produktion. Det gäller framförallt Renault. Air France får stöd. Fransk statlig industripolitik är aktiv och har för övrigt alltid varit det, oavsett politisk färg.

Frankrike får enligt dagens förslag från EU 39 miljarder euro som stöd för att bygga upp landet igen. Det är de pengar som nu till största delen ses som subventioner från EU och inte, som  Sverige önskat, utbetalas som lån. Det är naturligtvis en droppe i havet mot alla de extra kostnader som staten hittills dragit på sig under coronakrisen och tvingas underkasta sig i den nära framtiden.

Ljuspunkten i läget är att konsumtionen redan visat en påtaglig uppgång sedan bland annat affärerna öppnat igen. Det råder nu ändå en viss framtidsoptimism när folk kan handla igen. Fransmännen tror att de kan fira semester som vanligt även om det kommer att ske med en hel del restriktioner. Hålla avstånd, använda munskydd. Men det kommer att bli möjligt, tror de flesta, att bada i havet och sitta på stranden när semestrarna drar igång i juli.

Med munskydd och appen StopCovid samt en allmän försiktighet hos befolkningen i dess kontakter med varandra hoppas regeringen kunna motverka en andra våg. Det som oroar är att många glömmer att faran är över och på sina ställen redan börjat samlas i större grupper. Ännu är inte parkerna öppna. Ännu är restauranger och caféer stängda. De ska normalt öppna den 2 juni. Hur blir det då? Juni månad lär bli avgörande för hur denna process mot normalare liv i Frankrike kommer att utvecklas. Semestrarna hänger på det. Och livet i höst också för den delen.

Om denna blogg

Tomas LindbomFrankrikes betydelse i Europa har ökat efter valet 2017. Emmanuel Macron söker rollen som kontinentens ledare. Det finns därför större anledning än på länge att följa fransk politik. Denna blogg gör det med blickar också mot kultur och allmänt om livsbetingelserna i landet.

Frankofil är jag sedan tjugoårsåldern med täta resor till Frankrike. Fascinerad av landet, människorna och politiken. Presidenten uppträder som en monark. Politiker byter parti och partier byter skepnad och form. Politik är alla fransmäns livsluft och lockar ständigt till samtal, gräl och skratt. Jag blandar mig gärna i den franska politiken och vill dela med mig av allt jag ser och upplever.

Kategorier

Arkiv