Édouard Louis angriper makten
Édouard Louis angriper makten 150 150 Tomas Lindbom

Som 21-åring blev Edouard Louis över en natt en litterär megastjärna i Frankrike och snart i stora delar av västvärlden. Hans första roman som på franska bär titeln En finir avec Eddy Bellegueule (i svensk översättning Göra sig kvitt Eddy Bellegueule) blev mycket uppmärksammad. En ung man som växte upp som homosexuell i en starkt homofob arbetarmiljö i en liten by i norra Frankrike. Skildringen var frän mot den världen. Inte minst hans pappa men också andra män i byn uppträdde föraktfullt, avvisande och ibland direkt hotande mot den unga pojke, Eddy, som inte svarade mot deras manlighetsnorm. Han lyckades med en stark egen vilja ändå bryta sig loss, vända sig mot det böckernas värld, mot studier och mot en högre utbildning i Paris.

Eddy Bellegueule blev Édouard Louis men under ett decennium i de litterära finrummen i huvudstaden alltmer politiskt radikal. Hans angrepp på familjen och miljön i den lilla byn Hallencourt i den första romanen har vänts i hans tredje, Qui a tué mon père?, på svenska Vem dödade min far?) till ett angrepp på hans nya omgivning, eliten i Paris och inte minst landets president Emmanuel Macron. En ödets ironi är att både Macron och Louis kommer från samma region, Picardie, som präglats av stark arbetarbefolkning med en växande arbetslöshet på senare år. Men Macron  växte upp i en läkarfamilj i den borgerliga staden Amiens medan Louis kom från en fattig by med hög arbetslöshet.

Titeln på Louis´tredje och senaste roman slår an tonen. Det är i symbolisk mening (Louis skulle nog säga även i reell mening)  Macron som dödat hans far. Han lever fortfarande men är ett fysiskt vrak nu i 50-årsåldern. Det är, säger Louis, den dominerande överklassen som besätter de politiska och administrativa topposterna i ett starkt centraliserat samhälle som dödat hans far och så många andra utsatta fattiga medborgare i landet. Det är elitens män och kvinnor som inte förstår att ett indraget bidrag på 10 euro i månaden innebär att familjer i hans hemby inte har råd att äta middag varje dag.

Édouard Louis rasar mot klassamhället men han kopplar också ihop det med de förtryckta arbetarnas homofobi. Det är ofria män som odlar en manlighetsmyt  för att ge sig själva någon form av social status. Det är katten på råttan och råttan på repet. Louis skriver för att blottlägga det som han ser som dåliga strukturer. De förtrycktas homofobi som en revansch mot dem som uppfattas som ännu svagare är sammankopplat  med ett förakt för den överhet som gör dem illa.

Edouard Louis har skrivit den tredje romanen för att ge sin pappa – och därmed en hel samhällsklass – upprättelse. Han har kommit att förlåta den homofoba misshandel som han utsattes för av pappan och männen i byn under sin uppväxt. Det är inte pappans fel. Det är överklassens, Macrons fel. Allt hänger också ihop, säger Louis. Klassförakt, homofobi och kvinnoförtryck.

Den tredje romanen uppmärksammas också starkt i Frankrike men omfamnas inte i samma utsträckning som den första. Det är förstås inte så konstigt. Den samlade eliten i Paris tar hellre till sig berättelsen om en ung begåvad pojke som lämnar en vulgär, homofob miljö i Nordfrankrike för en elitskola i Paris och en litterär karriär.  Det är mer provocerande med den senaste romanen där Louis vänder vapnet mot dem själva.

Har Édouard Louis rätt? Det är en annan fråga. Macrons socialpolitiska projekt går ut på att alla i det franska samhället ska få samma förutsättningar för ett gott liv. Det kommer förstås aldrig att förverkligas. Därtill är förutsättningarna i ett gammalt klassamhälle som det franska alltför dåliga. Omvänt kommer inget samhälle, allra minst det franska, att tolerera en politik som förlåter vissa människor deras dåliga attityder och beteenden med ursäkten att de är förtryckta. Och hur skulle det någonsin kunna bli möjligt att skapa ett öppet och positivt flöde mellan de fattiga byarna i norra Frankrike och de mondäna, traditionsfyllda sammanhangen i Paris förgyllda salonger? Men visst kan Édouard Louis skaka om en och annan som befinner sig på den franska parnassen. Till och med göra lite skillnad på marginalen.

Stundande regionalval skapar strid inom det Republikanska partiet
Stundande regionalval skapar strid inom det Republikanska partiet 150 150 Tomas Lindbom

Frankrike står inför val till regioner och departement den 20 och 27 juni. Så är det sagt även om det in i det längsta rått tveksamhet om valen skulle kunna genomföras. Smittotalen är fortfarande höga. Enligt planen ska ett återöppnande av samhället ske i fyra steg under maj och juni. Landet öppnar långsamt men oron finns där för bakslag. Nu räknar ändå de flesta med att valen genomförs och spänningen rent politiskt har också ökat från vecka till vecka. Fokus är inriktat på vad som händer i regionen PACA, den sydöstra delen av landet, och särskilt läget för Republikanerna. Dess ledare i regionen vill öppna för samarbete med LREM, det vill säga Macrons parti, för att hindra en trolig seger för hägerradikala Nationell samling.

Renaud Muselier är första namn på Republikanernas lista i regionen PACA där detta parti traditionellt haft makten. Under senare år har Nationell samling ökat sitt väljarstöd och nu leder det partiets ledande kandidat, Thierry Mariani, i mätningarna. Mariani är en tidigare minister i Nicolas Sarkozys regering men lämnade Republikanerna 2019 för att ansluta sig till den radikala högern och lanseras som dess spjutspets i PACA.

Muselier har nu öppnat för att ta samverka med Emmanuel Macrons parti för att kunna nå presidentposten i regionen PACA. Det skulle ske öppet inför den första valomgången var det tänkt. Premiärminister Jean Castex, som en talesperson för Macron, avslöjade det i en intervju i en fransk tidning förra helgen och det slog ner som en bomb bland de ledande Republikanerna. Muselier kallades omedelbart upp till Paris för “öppenhjärtiga samtal” med partiledningen. En valsamverkan redan i första valomgången mellan regeringspartiet och Republikanerna hotar det senare partiets identitet som självständig opposition. Visst finns risken att Republikanerna förlorar valet till Nationell samling i regionalvalen i PACA men en organiserad samverkan med LREM vore en katastrof. Den skulle kunna ifrågasätta partiets trovärdighet som ett självständigt oppositionsparti till Macrons LREM. Det skulle sända chockvågor till andra regioner. Det skulle också kunna få konsekvenser för Republikanernas möjlighet att lansera en tydlig alternativ presidentkandidat till Emmanuel Macron.

Emmanuel Macron har sedan han startade sin politiska rörelse haft i åtanke att kannibalisera på den gamla republikanska högern. Han såg till att besätta viktiga regeringsposter, inklusive premiärministerposten, med republikaner. Han har fortsatt att lägga sin politik allt längre till höger för att fånga in allt fler av Republikanernas väljare och även deras politiska företrädare. Han har odlat ren god relation till Nicolas Sarkozy för att ytterligare skapa förvirring bland Republikanernas ledare och väljare. Hans mål är uppenbart att bidra till att detta klassiska högerparti till slut i huvudsak uppgår i LREM.För dem som blir kvar och inte vill bli en del av den nuvarande regeringsmajoriteten finns bara ett alternativ: att ansluta sig till Marine Le Pens parti.

Det är lätt att förstå frustrationen inom Republikanernas partiledning när nu en av dess viktigaste regioner riskerar att sluta upp i ett val sida vid sida med regeringspartiet. Muselier själv vill helst av allt bli vald till det högsta regionala ämbetet i PACA och han gör bedömningen att det måste ske genom valsamverkan med LREM. Han tänker på sig. Republikanerna tänker på sitt partis framtid.

Opinionsanalytikern Brice Teinturier gjorde häromdagen analysen (i tv-programmet C dans l´air) att vi nu kan se framemot två block inom fransk politik; de moderata mot de radikala. I klartext betyder det att valet står mellan ett block av center och moderatkonservativa runt LREM och Macron mot ett högerradikalt Nationell samling. I övrigt finns ingenting av betydelse ur ett maktpolitiskt prspektiv.

Teinturier målar upp ett nytt politiskt landskap. Sådana landskap förändras snabbt i Frankrike och han har säkert en poäng. Helt klart är att fransk politik har sitt centrum till höger i landskapet. Alla partier och rörelser till vänster om Macron bildar tillsammans ett block som säkert kan samla en ganska stor minoritet väljare. Problemet är att de inte bildar något block utan spretar  åt olika håll. Alltså: mycket talar i dag för en strid under det närmaste året mellan den nuvarande presidenten och Marine Le Pen. Och de heta politiska frågorna handlar om migration, kriminalitet, terrorism och nationell identitet.

 

 

Militärer höjer den politiska temperaturen (2)
Militärer höjer den politiska temperaturen (2) 150 150 Tomas Lindbom

Valeurs actuelles är en politisk veckotidning på högerkanten. I senaste numret publiceras ett öppet brev till Frankrikes president, regering och parlamentsledamöter från ett ett tjugotal generaler, ett hundratal högre officerare och ytterligare ett tusental militärer. Generalerna som signerat uppropet är inte längre i tjänst utan pensionerade. Däremot är listan på övriga militärer som signerat brevet anonyma. Där kan finnas officerare i tjänst. Brevet är en uppmaning till landets ledning att visa ett större konkret engagemang för att hindra det hot mot landets sammanhållning som undertecknarna oroas över. I någon mening går det också att tolka brevet som ett hot om att i ett krisläge ta saken i egna händer.

Stora delar av världen, och inte minst de sydeuropeiska länderna, lever med en oro över att militären kan besluta sig för att genomföra en statskupp och störta ett demokratiskt eller civilt styre. Det har skett under 1900-talet i bland annat Spanien, Portugal och Grekland. Frankrike styrdes under tysk kontroll av General Pétain under den så kallade Vichyregimen 1940-44.

Franska höga militärer gjorde också ett kuppförsök i Alger för att hindra General de Gaulle och den civila och folkvalda regeringen i Frankrike  att ge Algeriet självständighet. Kuppförsöket skedde på våren 1961 och var allvarligt menat och hade kunnat lyckas. Flera av de högsta cheferna för de franska vapenslagen var inblandade i denna revolt. General de Gaulle lyckades kväsa revolten, inte minst beroende på att så många soldater i den franska armén som befann sig i Algeriet tog ställning mot kuppmakarna.

Gamla minnen väcks till liv när det öppna brevet publiceras i Valeurs actuelles. Brevet är delvis kryptiskt.Dock riktas en stark kritik mot den nuvarande politiska ledningen i landet. Den anklagas för en slapphet som på sikt kan eskalera till våldsamma motsättningar. Situationen i landet förvärras från dag till dag. Statsledningen har ett ansvar, menar militärerna som skrivit under brevet. Tillsammans med en vänsteristisk opinion och “tillsammans med islamister och förortens horder” kan situationen till slut bli så ohållbar att den leder till en form av inbördeskrig. I detta läge, menar militärerna, hotas också den franska traditionella kulturen och traditionen.

Ingen från vänster till höger i Frankrike ifrågasätter allvaret i situationen. I den officiella politiska världen är ändå de flesta kritiska mot uppropet. Vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon går hårdast fram i sin kritik och pekar på att militären kan hota demokratin. Den tidigare premiärministern, centerpolitikern Jean-Pierre Raffarin, menar att militärer inte kan ge sig in i den här typen av debatt. Deras roll är att vara tjänare till demokratin. Det är för honom i första hand en  fråga om etiska värderingar som militären måste respektera.

Vissa republikaner som förra justitieministern Rachida Dati uttrycker sig i huvudsak positivt till uppropet men säger sig inte ha velat uttrycka sig så skarpt som militärerna gjort. Däremot får de applåder från Nationell Samling. Marine Le Pen bjuder in dem till att agera tillsammans med partiet för att sätta press på regeringen och Macron och kräva hårdare tag mot islamismen och terrorismen.

Detta upprop är inget udda utspel från reaktionära pensionerade militärer. Det uttrycker den stämning som för närvarande verkar vara  stark i landet. Hela 58 procent av franska folket stöder militärens upprop. Det är anmärkningsvärt i ett land och en del av världen där militären då och då umgås med planer på att ta över den politiska makten. Nu är frustrationen över muslimsk invandring, islamism och terrorism så stark. När militärerna talar om polarisering i landet sänder det signaler till folk i allmänhet som ofta känner igen sig. Det innebär inte att en majoritet vill ha en militärkupp men tidigare undersökningar har visat att försvaret för ett demokratiskt, civilt styrt samhälle är svagare än många skulle ana. Upplevelsen av en djup spricka i landet mellan olika folkliga grupper är en realitet för de flesta.

 

Terrordåd i Rambouillet höjer den politiska temperaturen
Terrordåd i Rambouillet höjer den politiska temperaturen 150 150 Tomas Lindbom

Från 2017 och fram till nutid har 36 terrordåd utförts i Frankrike enligt premiärminister Jean Castex som i dag höll presskonferens efter regeringssammanträdet i Elyséepalatset. Senast i raden, som väckte stort uppseende, var mordet på en polisanställd kvinna vid ingången till polisstationen i Rambouillet, en kommun i närheten av Paris. Det skedde för en knapp vecka sedan.

Det står alldeles klart att de upprepade terrorattackerna väcker oro och indignation i Frankrike. Omedelbart efter attacken mot kvinnan i Rambouillet anklagade Marine Le Pen regeringen och särskilt president Macron för slapphet och oförmåga att skydda medborgarna. Xavier Bertrand, en oberoende högerpolitiker som redan meddelat sin kandidatur till nästa års presidentval, hängde på med samma kritik men, som sig bör, något mindre aggressivt. Valrörelsen är igång och frågan om terrorism kopplas nu allt mer öppet till invandringen. Detta samband pekade Valérie Pécresse på, en av kandidaterna till att bli Republikanernas presidentkandidat. Flera politiska kommentatorer i tv var överens om att en högerpolitiker aldrig skulle ha gjort denna koppling för bara några år sedan.

Vid dagens regeringssammanträde behandlades frågan om skärpta åtgärder för att komma tillrätta med terrorismen och islamismen. De hänger förstås ihop. Förövaren till dådet i Rambouillet var en man som kom in olagligt i Frankrike 2009 men som så småningom fått sitt uppehållstillstånd godkänt. En man som enligt uppgift har psykiska besvär och på senare år också radikaliserats. Dock en man utan tidigare domar och med arbete. Det finns listor i Frankrike på misstänkta personer men alla som kan tänkas komma att begå terrorbrott finns förstås inte registrerade. För oppositionen är detta ett tacksamt mål för angrepp.

Jag har tidigare skrivit på denna blogg om Macrons nya lagar om separatism som syftar till att hårdare bekämpa islamismen i utsatta områden. Dessa lagar tänjer verkligen till det yttersta andra lagar om yttrande- och religionsfrihet, gör det möjligt för polisen att i en viss mening kränka den personliga integriteten. Polisen ska kunna stänga moskéer, föreningar och idrottsklubbar redan om det finns misstanke om att de är tillhåll för islamistisk verksamhet. Det är inte svårt för regeringen att få stöd för dessa lagar hos en stor majoritet av befolkningen. En minoritet, mest till vänster, oroar sig för islamofobi och blir själv anklagade för islamo-gauchisme, det vill säga en form av vänsterism som anses kopplad till välvillighet mot muslimer och överseende med extrema gruppers olika aktiviteter. Debatten i Frankrike i dag i denna fråga är högljudd och går ofta över gränsen från saklighet till omdömeslösa anklagelser på mer känslomässiga grunder. Macron gör antagligen vad han kan för att behålla kontrollen över denna fråga men det kräver också åtgärder som hela tiden går längre i riktning mot repression.

 

Hur tänker egentligen fransmän om Macron?
Hur tänker egentligen fransmän om Macron? 150 150 Tomas Lindbom

Svenskar och fransmän delar många samhällspolitiska värderingar men de skiljer sig också i synsätt. Jag tror att svenskar i allmänhet anser sig stå längre ifrån Frankrike än som är fallet. Den kritiska synen på religion delar de, särskilt sedan vi lämnat Svenska kyrkan åt sitt öde, skild från staten 2000. På senare år har också frågor om jämställdhet och genus kommit att likna varandra alltmer. I varje fall finns nu också i Frankrike en opinionsbildande elit som driver frågor som verkligen inte liknar den klassiska patriarkala synen på relationen mellan man och kvinna.

Det finns samtidigt klara skillnader mellan de båda länderna och de är möjligen mer betydelsefulla. Det handlar ofta om ekonomi och arbetsliv, frågor som leder till en närmast hatisk inställning till Emmanuel Macron från stora grupper både till vänster och höger. En upprördhet mot presidenten som inte bara finns hos den välformulerade eliten utan överallt i samhället.

Många svenskar som nyfiket frågar mig om fransk politik vill veta hur det går för Macron. Frågan innehåller inte sällan ett stänk av beundran över hans uppenbara begåvning, retorik, tydliga försvar mot trumpismen och de antidemokratiska dragen i rysk och kinesisk politik. Ibland får jag också frågan hur populär han är i Frankrike.

Den senare frågan är svår att besvara. Det blir så komplicerat att säga att väldigt många fransmän är så arga på honom att det i samtal med fransmän inte  alltid går att diskutera lugnt och sansat, väga för- och nackdelar med hans politik. Francois Hollande och Nicolas Sarkozy var också hårt kritiserade men det finns ett raseri mot Macron som går utöver den sakliga kritiken. Skulle jag berätta det tänker min svenske vän att det är något som dolts för honom eller henne. Svaret är möjligen att svenskar och fransmän värderar vissa politiska frågor på olika sätt.

President Macron är annorlunda mot sina företrädare på några sätt. Han är klassiskt fransk i sin påtagna roll av att vara en dominant ledare för landet. Konstitutionen ger honom den rollen och han tar den utan att blinka. Han gör det med en framtoning som stämmer med hans befogenheter. Francois Hollande uppfattades som svagare och möjligen lite vänligare och Sarkozy var busigare i sin stil och talade till den vanliga medelklassen som ville ha ett jobb, tjäna bra med pengar och leva vidare på det sätt som fransmän alltid gjort. Gärna visa sig som en stormakt men ändå leva inneslutna i sitt eget land. Frankrike har alltid haft sin egen stil och ska fortsätta med det.

De senaste presidenterna har varit olika varandra på ett personligt plan. Det har funnits en form av folklighet som präglat Sarkozy, Hollande men även Jacques Chirac som var president mellan 1995 och 2007. Jag tror ändå att personligheterna spelat en mindre roll. Egentligen är alla sittande presidenter mer eller mindre hatade eller åtminstone hånade. Konstitutionen bidrar också till det. Det är inte bara ett karaktärsdrag hos fransmännen. Frankrike har alltid varit ett centralistiskt land sedan kunga- och kejsardömenas dagar. Vi kan ju bara ana vad bönderna på 1600-talet tyckte om sin solkung, den envåldshärskande Ludvig den XIV.

Det som ändå sticker ut hos Macron och skiljer honom från hans företrädare är hans ambition att förändra delar av det franska samhället. Han vill verkligen bryta definitivt med colbertismen, den traditionella franska ekonomisynen från 1600-talet. Han tror att globaliseringen för med sig fördelar och vill i högre grad än sin företrädare spränga gränserna mellan Frankrike och omvärlden. Det är inte helt sant till alla delar. Även Macron är nationell i vissa avseenden men folk uppfattar honom ändå som en globalist. Han har ett drag av liberalism som många fransmän förknippar med ett system som leder till ökade sociala och ekonomiska klyftor.

Med globalismen kommer kapitalismen och det finns en djup skepsis i Frankrike mot detta ekonomiska system. Ett globaliserat Frankrike gör de vanliga fransmännen skyddslösa. Det är staten som skyddar medborgarna. Macron förefaller mindre trovärdig som samhällsbeskyddare, särskilt för svaga grupper.

Macron har haft ambitionen att mjuka upp ett offentligt regelverk som andra västeuropeiska länder gjort för länge sedan. Men arbetsrätten är mer helig i detta land och misstron mot att konkurrensutsätta statliga verk är djup. Det märkte Macron när han vill släppa in utländska aktörer på de franska järnvägarna. SNCF må gå med miljardförluster men är ändå heligt och ska ha kvar sin monopolställning, tänker många fransmän.

Det finns en stark socialistisk vänster och en allt starkare nationalistisk höger i Frankrike. De må inte vara överens om så mycket men i grunden vill de försvara Frankrike mot yttre påverkan, särskilt från de anglosaxiska länderna och från USA i synnerhet. Frankrike försökte en period att stå emot internet och skapade sin franska minitel istället. Nu förs en form av kulturkamp mot de stora globala aktörerna som Google, Amazon med flera. Den franska kulturen handlar mycket om synen på ekonomi.

Macron går inte att lita på, tänker många fransmän. Han är nog i maskopi med den globala kapitalismen. Det innebär att han säljer ut Frankrike och vanligt folk till den internationella storfinansen. Han privatiserar, luckrar upp, öppnar gränser. Mycket av den misstro som finns är inte helt grundad i fakta men visst går han längre än tidigare presidenter. Här kan ligga en förklaring till att han är så hatad i så breda kretsar.

 

Om denna blogg

Tomas LindbomFrankrikes betydelse i Europa har ökat efter valet 2017. Emmanuel Macron söker rollen som kontinentens ledare. Det finns därför större anledning än på länge att följa fransk politik. Denna blogg gör det med blickar också mot kultur och allmänt om livsbetingelserna i landet.

Frankofil är jag sedan tjugoårsåldern med täta resor till Frankrike. Fascinerad av landet, människorna och politiken. Presidenten uppträder som en monark. Politiker byter parti och partier byter skepnad och form. Politik är alla fransmäns livsluft och lockar ständigt till samtal, gräl och skratt. Jag blandar mig gärna i den franska politiken och vill dela med mig av allt jag ser och upplever.

Kategorier

Arkiv