Lindbom på franska

Strax efter lunch i dag, torsdagen den 5 september, stod det klart att republikanen Michel Barnier blir näste premiärminister. Vi har alla följt denna närmast plågsamma process för Emmanuel Macron att ta fram ett namn på en regeringschef med vissa förutsättningar att sitta kvar under en viss tid på posten. Jag skriver ”en viss tid” eftersom det parlamentariska läget fortsätt är prekärt för vem som än tar på sig rollen. Vänstern kommer att reagera starkt emot Macrons val av premiärminister. Kanske kommer Nationell Samling att avstå från att rösta bort regeringen vid första bästa tillfälle.

Michel Barnier står till höger om alla tidigare förslag på premiärministerkandidater. Han kommer ur en småföretagarfamilj,  med rötter i gaullismen. Han valdes redan i slutet av 1970-talet in som ledamot av nationalförsamlingen. Han har varit minister under såväl Jacques Chirac som Nicolas Sarkozy. Han är en idog försvarare av ett starkt EU. Bland annat fyllde han rollen som förhandlare för unionen i samband med att Storbritannien lämnade den. Barnier var också en av kandidaterna i Republikanernas primärval till presidentvalet 2022.

Michel Barnier är en klassisk högerpolitiker. Han är marknadsorienterad med allt vad det innebär av avståndstagande till låg pensionsålder och ökade bidrag. Han har lagt fram långtgående förslag på att hindra ökad invandring, mer radikala förslag än president Macrons. Barnier har, till skillnad från Xavier Bertrand, en mer mittenorienterad politiker i samma parti, varit mindre dömande mot Nationell Samling. Det innebär dock inte att han skulle öppna för samarbete mot Marine Le Pens parti.

Sannolikt har Barnier fått uppdraget därför att han inte provocerat Nationell Samling som Xavier Bertrand gjort. Det är också rimligt att anta att Macron till slut insåg att han måste söka en premiärminister som är tydligt höger. Han lyckades inte med uppsåtet att spräcka vänsteralliansen (Den nya folkfronten) vilket ledde till att han måste hitta en kandidat som kunde accepteras, om än motvilligt, av Marine Le Pen. Nu återstår det att se hur hon och hennes parti reagerar på valet av ministrar och det program som Michel Barnier kommer att presentera för nationalförsamlingen. Det återstår många hinder på vägen. När folkfronten lägger sitt misstroendeförslag, vilket lär ske ganska snart, får vi se om Nationell Samling väljer att avstå eller stödja vänstern.

En fransk politisk kommentator beskriver krisen runt regeringsbildningen som ett psykodrama. Det är nog inte fel med tanke på hur de politiska ledarna agerar under dessa dagar när vi närmar oss två månader utan en ny regering. Den som befinner sig utanför som betraktare kan notera att krisen växer. Dessutom ställer sig allt fler frågan vad president Macron sysslat med under denna tid och inte minst under de senaste veckorna.

Och nu händer detta: Hans tidigare premiärminister Edouard Philippe går ut öppet under den politiska krisen och förklarar sig vara presidentkandidat. Alla har vetat att han sedan länge velat efterträda Macron på den posten men att det skulle ske i normal ordning efter avslutad mandatperiod. I denna kris som Frankrike nu genomgår ställs frågan av allt fler om Macron kan  sitta kvar till 2027. Det är uppenbart att Philippe gör sitt utspel nu för att markera att han inte utesluter ett val långt dessförinnan. Han vill visa väljarna och sina konkurrenter om presidentposten att han redan är beredd och dessutom har ett politiskt program att framlägga för väljarna.

Frågan är vad Philippe anar eller vet om krisens omfattning. Han ser förstås att den nuvarande presidenten blir alltmer isolerad i sitt palats. Philippe själv har numera ett förhållande till Macron som beskrivs i media som iskallt. Han känner väl till att Gabriel Attal som nu är premiärminister i expeditionsministären inte längre visar sin president sin lojalitet. Flera andra av de tunga macronisterna tänker mer på sina politiska positioner i den nära framtiden.

Den politiska krisen idag handlar konkret om att få till stånd en regering och detta är ett uppdrag som Macron uppenbarligen inte, efter femtio dagar, klarar av att fullgöra. Han bär ansvaret för att ha upplöst nationalförsamlingen och utlyst nyval. Sedan har han uppenbarligen inte haft en klar linje i sökandet efter en ny premiärminister. Mandatfördelningen i nationalförsamlingen kände han till redan på kvällen den 7 juli. Han hade kunnat acceptera en form av samboskap med ett annat politiskt block, det vill säga i första hand Den nya  folkfronten. Det hade varit plågsamt för honom men åtminstone visat att han erkänt en valförlust. Han hade också kunnat vända sig mot Nationell Samling men det alternativet hade varit ett totalt brott mot hans politiska engagemang sedan valrörelsen 2016-17. Macron har alltså själv uteslutit såväl ytterhögern som yttervänstern för någon form av regeringsarbete. De partier som han kan samarbeta med  saknar tillräcklig politisk tyngd i nationalförsamlingen.

Det närmast absurda i denna ”casting” av en premiärminister har varit att Macron börjat att söka en person från Socialistpartiet med förhoppning om ett parlamentariskt stöd hos delar av vänstern. Den dörren har visat sig stängd. Folkfrontens partier har visat sig vara alltför lojala med varandra och med det vänsterradikala Det okuvade Frankrike som är motorn i folkfronten. Sedan några dagar tillbaka försöker han istället övertyga en mer utpräglad högerpolitiker att ta sig an uppdraget. Ikväll nämns namn som David Lisnard, borgmästare i Cannes och Michel Barnier, tidigare chefsförhandlare för EU i samband med Storbritanniens utträde ur unionen . Och hos vem söker Macron stöd för att kunna utse någon av dessa två? Jo, hos Marine Le Pen!

Det kan tyckas som om republikens president tappat greppet om situationen. Och en allt svagare president riskerar förstås hugg i ryggen i de egna leden. Edouard Philippe väntar uppenbarligen  i manegen för att ge sig ut i en förtida presidentvalskampanj. Edouard Philippe har, menar många, redan kalkylerat med ett läge där Macron inte längre kan upprätthålla sin auktoritet som president  och tvingas lämna Elyséepalatset mitt under mandatperioden.

President Emmanuel Macron har ännu inte utsett sin premiärminister. Det är snart två månader sedan valet och han har själv förklarat att han arbetat hårt med att hitta en ny regeringschef. Det parlamentariska läget är svårt men alltfler ställer sig också frågan om han vet själv i vilken riktning han vill gå. En del tror att hans makt ökar om han ger den nya premiärministern mindre tid att förbereda en ny budget till exempel. I alla fall är det uppenbart att den gamla politiska klassen och inte minst macronisterna gör sig synliga för att återbesätta de lockande ministerposterna. För en del av dem är det särskilt viktigt för att synas inför presidentvalet 2027.

Denna tisdagsmorgon när jag skriver blogginlägget är tre namn mer i ropet än andra som ny premiärminister och ett antal tunga namn cirkulerar nu för olika ministerposter. De tre lågoddsarna till premiärministerposten är Bernard Cazeneuve, Xavier Bertrand och Thierry Beaudet. Cazeneuve var François Hollandes siste premiärminister och är en moderat vänsterpolitiker med stram hållning och klanderfritt yttre, i varje fall i sin klädsel. Bertrand är från början medlem av högerpartier Republikanerna men i dag självständig med en politisk hållning som knappast är särskilt väsensskild från Cazeneuves. Beaudet har en framgångsrik karriär bakom sig som hög statstjänsteman. Han står politiskt mer till vänster men som de andra två kan han inte betraktas som påfallande radikal.

Varför har inte Macron klarat av att välja en av dessa tre eller någon annan med likartad bakgrund? Kanske prövar han hur stor chans var och en av kandidaterna har att inte omedelbart röstas bort i en misstroendeomröstning i nationalförsamlingen. Politik handlar ju också om personer och deras relationer till andra politiker i den högre sfären. Marine Le Pen kan ha lättare att låta sitt parti avstå från att rösta bort en regering med Caseneuve än en med Bertrand i täten eftersom Bertrand och hon tidigare stridit om väljarnas gunst i samma valkrets i norra Frankrike och hatar varandra. För att ta ett exempel.

Kanske finns det en sida hos Macron som handlar om att leka med utnämningar och pröva kandidater under en längre tid. Det finns bedömare som anser att han för det första vill göra detta jobb själv men också att han tror att han kan grilla kandidaterna men också partierna i nationalförsamlingen om utnämningsprocessen drar ut på tiden. Han vill ju helst slippa att få den första och kanske andra regeringen fälld genom misstroendevotum. Ju längre tid han ägnar åt detta spel desto starkare blir hans maktställning mot den blivande premiärministern och mot parlamentet. En fransk president lever i den femte republiken i en ständig dragkamp med de folkvalda. När dessutom nationalförsamlingen har en sammansättning som missgynnar presidenten ökar den senares önskan att driva ett maktspel.

Det finns i dag tre tydliga kandidater till premiärministerposten men inget motsäger tanken att nya namn kan dyka upp. Socialisten och tidigare presidentkandidaten – och tidigare sambo till François Hollande – Ségolène Royal visar sitt intresse genom att låta sig inbjudas till olika politiska tv-program och hade till och med en lista färdig på ministernamn i en regering som hon uppenbarligen vill leda.

En del höga politiker vill slippa bli regeringschef men positionerar sig istället för nästa presidentval, 2027. Det gäller till exempel Gérald Darmanin som varit inrikesminister och ansvarig för polisväsendet sedan 2017. Han behöver synas i en framskjuten roll i kommande regering men undviker helst att slitas ner som premiärminister. Andra som har presidentdrömmar är förre premiärministern, den förste hos Macron, Edouard Philippe.

Det är påfallande hur den politiska klassen söker sig till maktens köttgrytor och hur omöjligt det verkar vara för personer från miljöer som inte är elitskolorna eller de trånga och exklusiva kretsarna där höga statstjänstemän och politikerna rör sig. Frankrike röstade först med ytterhögern, det folkliga parti som leds av Marine Le Pen. Sedan, främst i den andra valomgången till nationalförsamlingen, stärkte den radikala vänstern sin ställning i opinionen.  Den politiska klassen återfinns ju främst i Macrons närhet och hans parti och stödpartier har verkligen tappat mark i årets val. Men när vi nu tittar på härkomst, partibeteckning och värderingar hos de tunga kandidaterna förefaller det som om inget hänt. Frankrike kommer att styras från samma mitt i politiken och av i stort sett samma personer som tidigare. Detta väcker förstås frågan hur väljarna reagerar på sikt. Det är sannolikt inget som för tillfället berör de testosteronstinna politikerna i Paris som nu strider om makten.

För en dryg vecka sedan attackerades en synagoga i La Grande Motte i södra Frankrike. Förövaren tände eld på synagogan med ett femtiotal personer närvarande. Dådet var tveklöst antisemitiskt och kunde kopplas till konflikten mellan Israel och palestinierna i Gaza.

Frankrike har en stor judisk befolkning, 500 000. De lever nu i stark oro efter Hamas terrorattack den 7 oktober förra året. Stora propalestinska  grupper tillåter sig att hota judar i Frankrike och även attackera judiska byggnader och symboler. Det har skett en dramatisk ökning av antisemitiska brott. Det blir tydligt om man jämför dagens situation med 1990-talet. För trettio år sedan begicks några tiotal brott per år, enligt den judiska organisationen Crif. Under 2022 var siffran 436 och under 2023 hela 1 676. De flesta är riktade mot personer, antingen genom direkt fysiskt våld eller genom hotfulla utspel.

Mellanösternkonflikten är en avgörande faktor för hur utbredd antisemitismen blivit i Frankrike. Vi ser samma utveckling i länder som Sverige men situationen blir ännu allvarligare i Frankrike med en stor befolkning med rötterna i Nordafrika och en större judisk befolkning än i andra europeiska länder. Den militanta propalestinska gruppen tycks växa och bli alltmer aggressiv. Exempel på detta är de demonstrationer och delvis hotfulla aktioner som skett under senare tid. Elitskolan Sciences Po ockuperades i våras av propalestinska grupper.

Frankrike är ett land där de traditionella liberaldemokratiska värdena om respekt för oliktänkande och försvar för yttrandefriheten hotas. Sommarens och höstens politiska dödläge efter valet till nationalförsamlingen speglar denna problematik. Det räcker att se hur rösterna fördelar sig mellan olika partier och block i den nya kammaren. Den majoritet av ledamöter som tillhörde mitten i fransk politik efter Macrons första valseger 2017 har nu krymt till en fjärdedel. Hans eget parti når inte ens upp till hundra platser av 577 i nationalförsamlingen. Andra partier ska inte anklagas för att motarbeta yttrandefriheten och definitivt inte, med undantag för vissa ledamöter på vänsterkanten, pekas ut som antisemiter. Men franska folket röstar i hög grad i dag på partier på ytterkanten. Och spänningarna på gator och torg och kring offentliga institutioner som skolor och universitet har ökat och rymmer idag en hög grad av oförsonlighet mellan olika grupper.

Antisemitismen är otäck i sig men den kan dessvärre också vara en signal om än djupare spänningar i det franska samhället. Spänningar mellan religioner, mellan kulturellt olikartade grupper och mellan medborgare uppdelade i olika ekonomiska och sociala klasser. Den nuvarande regeringskrisen pekar på djupare klyftor i samhället. Det må vara möjligt att leva i ett land utan fungerande regering. Det är ändå tjänstemännen som styr politiken i så hög grad. Nej, faran ligger i motsättningarna i befolkningen och det våldskapital som en del besitter och sannolikt är beredda att utnyttja.

Varannan fransman och fransyska återvänder från sina semestrar. Den andra hälften har inte haft råd med några semestrar. Denna vecka är i fransk vokabulär le retour, det vill säga den vecka när arbetsåret börjar. Ingen förväntas vara tillbaka på sina arbetsplatser före den 25 augusti men det blir problematiskt om någon fortfarande lögar sig på någon badstrand ett par dagar in i september. Skolorna börjar om en dryg vecka. Det betyder också att landets föräldrar springer runt i affärer och handlar böcker och annat skolmaterial åt sina barn. I år är det lite annorlunda. Frankrike saknar regering.

Det spekuleras i hur lång tid det tar innan irritationen över det politiska krisläget kan komma att stiga till frustration, ilska och – så småningom – konkreta utbrott i form av strejker och demonstrationer. Sannolikt är denna process ganska kort. Fackliga organisationer inom skolans värld har redan utlyst strejk till skolstarten och frustreras över att deras motpart är en utbildningsminister utan befogenheter. Landet leds ju i dag av en expeditionsministär. En budget ska tas i parlamentet men det lär dröja. Det oroar många. Vad händer, tänker många, om sociala kravaller uppstår i ett läge där de sociala och ekonomiska förhållandena är fortsatt usla för många. Cirka tio miljoner fransmän lever under gränsen för fattigdom. Och olika former av kulturella konflikter bubblar som alltid under ytan.

President Emmanuel Macron är förlorare i vårens och den tidiga sommarens val, först till EU-parlamentet och sedan till nationalförsamlingen. Han har nu definitivt avvisat Den nya folkfrontens krav på att få bilda regering med en hög tjänsteman i Paris´stad, Lucie Castets som tänkt premiärminister. Hans beslut är i en mening rimligt. En sådan vänsterregering där Det okuvade Frankrike skulle blivit det dominerande partiet hade omedelbart fällts i en misstroendeomröstning. Samtidigt bidrog Macron till att ännu en tid binda fast de andra tre partierna i vänstersamverkan med Det okuvade Frankrike, landets utan jämförelse mest revolutionärt sinnade parti. Socialistpartiet, De gröna och Kommunistpartiet kan nu inte göra annat än hålla ihop tillsammans med Jean-Luc Mélenchons parti och rasa mot Macron. Presidentens ambition att lösa upp vänsterkoalitionen och få med sig ett eller två partier i en ny regering blir svårare i detta läge. Nu måste han vända sig mot höger istället.

Grundtipset i dag är att Macron söker hitta en premiärminister som kan bilda en regering som omfattar ministrar från vänsterfalangen inom mitten till och med den republikanska högern. Han lär spekulera kring premiärministernamn som äldre socialister ur president François Hollandes regeringar 2012-17. Eller en högerpolitiker som inte utmärkt sig för att vara allt för höger.

Det är möjligt för Macron att hitta personer som vill ta denna utmaning. Hur många politiker i Frankrike finns det inte som drömmer om att stiga in i det vackra Matignonpalatset och leda en fransk regering med mycket pompa och ståt, om så bara för några veckor! Enligt fransk tradition kommer denna person att livet igenom kunna bli tilltalad som Monsieur/Madame le (la) premier(ère) ministre. Det stora problemet  för Macron, som redan lever i ett palats, är att inte dra på sig en misstroendeförklaring som leder till att regeringen tvingas avgå direkt eller efter kort tid.

Macron måste nu rimligen hitta stöd bland nationalförsamlingens ledamöter till höger om mitten snarare än till vänster om mitten. Han måste också  ha ytterhögerns stöd i någon grad för att lyckas. Det är knappast troligt att vänsterns ledamöter skulle avstå från att fälla en sådan center-högerregering. Minnet  lever starkt kvar från i måndags kväll  när beskedet kom från republikens president att han inte accepterade Lucie Castets som premiärminister.

Kanske har Macron följande scenario inför sitt inre. Han föreslår nu  som premiärminister en moderat vänsterpolitiker som Bernard Cazeneuve.Han var för övrigt själv premiärminister, den siste under François Hollandes presidenttid. Cazeneuve bildar en regering av mittenpolitiker och teknokrater. Denna regering stöds av mitten men fälls av hela vänstern och sannolikt av Nationell Samling vid en förväntad misstroendeomröstning. Regeringen faller därmed. Macron kommer då tillbaka med ett annat namn på premiärminister. Det kan vara ännu en grånad socialdemokrat eller mittenorienterad högerpolitiker. Under tiden sker starka påtryckningar på vissa av vänsterns ledamöter i nationalförsamlingen som, möra av övertalningar, väljer att  avstå i den misstroendeomröstning som också följer på Macrons andra förslag på regering. Även Nationell Samling avstår från att rösta för misstroende. Landet behöver trots allt en regering, tänker en del ledamöter och väljer att släppa igenom detta andra försök. Under tiden kan man också tänka sig att den politiska temperaturen stigit, inte minst på gator och bland fackliga organisationer. När landets stabilitet hotas kommer regeringsfrågan att lösas.

Så här spekulerar jag liksom media i Frankrike. Detta återkommande politiska spel är en njutbar sysselsättning för journalister och politologer men också för många fransmän som följer processen via tv, radio och tidningar. Låt oss också följa med i detta drama och se hur det till slut löses upp. Alla kriser i Frankrike får alltid en lösning, om inte annat än att kunna ge plats för nästa kris.