Vegetarisk skolmat skapar politisk debatt
Vegetarisk skolmat skapar politisk debatt 150 150 Tomas Lindbom

Lyons borgmästare Grégory Doucet, som representerar det gröna partiet EELV i Frankrike, har fattat beslut om att endast servera vegetariska lunchmenyer i stadens skolor. Han säger sig ha gjort det av sanitetsskäl men också för att minska svinnet. Många barn, menar han, kan av kulturella eller religiösa skäl, inte äta kött. Detta beslut har väckt stort politiskt rabalder i Frankrike. Det rör sig om en debatt som berör grundläggande frågor kring politik och kultur.

Det pågår på regeringens initiativ försök med alternativa vegetariska menyer i skolorna och tanken är att det kommer att finnas ett sådant alternativ i fortsättningen. Miljöministern Barbara Pompili som tidigare tillhörde EELV driver den linjen och motsätter sig inte beslutet i Lyon. Hon kallar tvärtom den kritik som riktas mot förslaget för “ett prehistoriskt synsätt” på kött respektive vegetarisk mat.

Pompili har att tampas med ministerkollegor som minst sagt gick i taket när förslaget om köttfria skolmåltider i Lyon blev känt för en dryg vecka sedan. Så här twittrade till exempel inrikesministern Gerald Darmanin, en av de mest inflytelserika ministrarna i Macrons regering:

“Förutom den oacceptabla förolämpningen mot franska bönder och slaktare ser man att den moralistiska och elitistiska politiken som företräds av De gröna slår mot de folkliga grupperna. För många barn är skolmatsalen det enda ställe där de kan få äta kött… Skandalös ideologi”

Försvaret för alla köttbönder och hela den franska köttindustrin är utbrett i Frankrike. Det gäller att slå vakt om de yrkesgrupper som lever på att fransmännen fortsätter att äta kött i samma utsträckning som tidigare. Jordbruksministern har i samma debatt vädjat om stöd för dessa yrkesgrupper.

Kött är också en del av den franska mattraditionen. De allra flesta fransmän är sannolikt fortfarande övertygade om att kött och fisk är nödvändiga ingredienser i en balanserad och sund kost. Därav följer resonemanget att skolmat utan kött leder till att en ny generation fransmän lär sig ett kostbeteende som leder till försämrad hälsa – förutom att många som arbetar inom köttindustrin hamnar i arbetslöshet.

Frankrike är inte längre nummer ett i världen när det gäller mat. Det inser även alltfler fransmän. Den vegetariska vågen bidrar till att ytterligare försämra landets position på detta område. Det är svårt att ställa om från coq au vin till exklusiva grönsaksrätter med nyskapad fransk touche. I de större franska städerna har dock den vegetariska vågen redan sköljt bort mycket av landets klassiska  mattradition. Debatten om skolmaten i Lyon speglar ännu en konflikt mellan den urbana medelklassen i storstäderna och det traditionella Frankrike i byar och mindre städer.

President Macron har vissa bekymmer med att konflikten också finns inom regeringen och regeringsmajoriteten. Han måste försäkra sig om att behålla en stor del av den urbana medelklass han vann i valet 2017. Nu avslöjas spänningarna på ett för honom oroande sätt. Hans inrikesminister tar parti för det traditionella Frankrike. Det är han som också kallade Marine Le Pen för “mjuk” i kampen mot islamismen.  Hans värderingar behövs för att fånga in tillräckligt med väljare. Och miljöministern Barbara Pompili, som representerar den ekologiskt medvetna medborgaren i storstad, behövs också för att vinna nästa val. Men går det att driva en framgångsrik valkampanj med så disparata profiler?

De gröna hoppas göra ännu starkare inbrytningar i de större städerna. Kommunalvalet förra året var redan en framgång för partiet. Kan det växa ytterligare i nästa års val? I så fall hotas en viktig del av Macrons väljarbas. Skolmaten i Lyon är i sammanhanget en betydelsefull fråga. I varje fall visar den på spänningarna inom den väljarbas som Macron behöver för att vinna. Sannolikt hoppas han att kunna balansera mellan olika ställningstaganden. Han måste än en gång lita till sitt favorituttryck från förra valrörelsen: En même temps (=på samma gång). “Kött är en del av vår mattradition och levebröd för många men vi behöver samtidigt äta mer vegetariskt – för miljöns skull.” Kanske kan han klara sig vidare med en sådan formulering?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Islamo-gauchiste var ordet
Islamo-gauchiste var ordet 150 150 Tomas Lindbom

Nu finns ett nytt begrepp att lära sig: islamo-gauchiste. Det är ett ord som på svenska kan översättas till islamisk vänsterist. Det handlar om personer som är välvilliga och alltför förlåtande mot radikal islamism samtidigt som de är starkt vänstervridna, särskilt med inriktning på begrepp som antikolonialism, radikalfeminism, antirasism och hyllar principen om intersektionalitet.

Var det obegripligt? Det svåra är att ingen själv kallar sig islamo-gauchiste. Ingen lär säga “Je suis islamo-gauchiste.” Det är ett öknamn och det används för att brännmärka radikala personer i universitets- och forskarvärlden och bland intellektuella i övriga samhället. Nu har ministern för högre studier, Frédérique Vidal, använt detta ord för att angripa det som hon ser som en oroande vänsterpolitisering av universiteten. Hon meddelade i förra veckan i nationalförsamlingen att hon skulle tillsätta en utredning för att granska hur utspridd denna islamo-gauchisme är inom den akademiska världen. Den skulle göras av det franska nationella centrat för vetenskaplig forskning (CNRS).

Uttalandet väckte stor upprördhet, särskilt med tanke på att Frankrike är ett land som dels hyllar de fria universiteten och den fria forskningen men också för att en minister så öppet söker styra forskningens inriktning. Dessutom ville hon använda ett nationellt forskningscentrum för att granska andra universitets- och forskningsinstitutioner. Inte helt oväntat vägrade CNRS  att ta på sig uppdraget.

Frédérique Vidal är ingen duvunge i forskningsvärlden. Hon är professor i biokemi och tidigare universitetsrektor. Hon har varit minister för högre utbildning sedan Macron bildade sin första regering i maj 2017. Nu kräver stora delar av oppositionen och universitetsvärlden hennes avgång. Många inom hennes eget parti och regering skruvar på sig. En debatt där regeringen anklagas för illiberala idéer passar illa för dess image av att försvara det fria ordet inom alla delar av offentligheten. Emmanuel Macron har också gjort något uttalande där han försiktigt försöker bemöta och korrigera Vidals ställningstagande.

Debatten rasar i alla medier och rör sig på olika plan. I vilken utsträckning arbetar grupper av starkt vänsterorienterade studenter och lärare för en icke-liberal syn på forskning där fokus på alla institutioner ska underordnas ett identitetspolitiskt perspektiv? frågar sig kritiker av de nya identitetspolitiska idéerna. Det är mer en fråga om att de samhällsvetenskapliga ämnena måste använda metoder som blottlägger sociala orättvisor grundade på kön, etnicitet med mera, svarar andra. De liberala forskarna är inte mindre politiska än de som vill arbeta utifrån ett intersektionellt perspektiv, konstaterar dessa debattörer.

Vad menas egentligen med islamo? Är den vänster som pekas ut i debatten anhängare av islamism eller medlöpare till dessa extremister? För dem själva är Vidals angrepp på dem ännu ett indirekt exempel på en hänsynslös häxjakt mot muslimer i allmänhet.

Det förefaller högst möjligt att denna term islamo-gauchisme nu används  av en minister för att ge understöd till Macrons och regeringens stora offensiv  i vinter mot den radikala islamismen. De senaste veckorna har en regeringsproposition diskuterats i nationalförsamlingen; ett paket av lagar som syftar till att stoppa islamismens utbredning i landet. Macron behöver dessutom rent krasst vinna fler av de väljare som uppskattar politiska utspel mot den muslimska kommuniteten i allmänhet och islamisterna i synnerhet. Det är presidentval om femton månader och Macron behöver allt stöd han kan få i en tänkt andra valomgång mot Marine Le Pen.

Kritiken mot Vidal kommer från vänster och från universiteten. Många säger också att tidpunkten för utspelet är illa valt. I pandemin går många studenter igenom en svår tid. Stängda universitet, distansundervisning och svårigheter för studenterna att hitta extrajobb för att försörja sig under studietiden. Det talas också om en växande psykisk ohälsa bland studenter. Lös dessa problem istället för att tala om förekomsten av ett begränsat antal forskare och studenter kallas för islamo-gauchister.  En term som uppfunnits av den yttersta högern. Så säger kritikerna.

 

 

 

Vänsterns läge hopplöst i ett högervridet Frankrike
Vänsterns läge hopplöst i ett högervridet Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Femton månader till presidentvalet och Frankrike vaknar upp till ett intresse för klassisk politik och val. Den hör bloggen hakar på med glädje, trött på alla rapporter om virusspridning, testningar och nedsläckning av landet. Marine Le Pen möter den sittande presidenten i en andra, avgörande valomgång i maj nästa år, säger opinionsundersökningarna. Men finns det då inget alternativ till en extrem höger och en Macron som låter sin inrikesminister kalla Nationell Samlings ledare för alltför mjuk i förhållandet till den radikala islamismen? Har vänstern försvunnit i Frankrike?

Ja, det ser inte mycket bättre ut. Den kände politologen Dominique Reynié konstaterar i tv-programmet C dans l´air att Frankrike har högervridits och den politiker som inte intar en hårdför hållning kring islamism, migration och kriminalitet är chanslös i nästa presidentval. Det går att prata ekonomi och peka på ökade ekonomiska klyftor i landet och försvara de gula västarna men det räcker inte på långa vägar till att vinna. Dessutom är vänstern splittrad.

Låt oss se på läget för vänstern. Ingen av dem som nu förekommer som möjliga kandidater når över 10 procent i en första valomgång och det ska jämföras med Marine Le Pen och Emmanuel Macron som båda ligger kring 25 procent. Det okuvade Frankrikes (LFI) ledare Jean Luc Mélenchon toppar med 10 procent. Paris borgmästare, socialisten Anne Hidalgo ligger någon procent efter och de grönas främste företrädare, Yannick Jadot, ytterligare några procent efter. Det talas om en stark uppgång för de gröna och det manifesterades i resultatet i EU-valet förra året men det var … EU-valet. Partiet lyfter inte och Jadot är dessutom inte särskilt karismatisk.

Problemet med vänstern i stort är inte bara avsaknaden av starka ledare. Splittringen är stor. En del, främst de äldre arbetarna som inte gått till Le Pen, vill ha en traditionell socialism och intresserar sig för industripolitik och ekonomi. Den gröna delen av väljarkåren har sin förankring i miljö och klimat och står ofta i total kontrast till industrivänstern. Och så finns en växande del av vänsterväljarna som bryr sig om feminism och övriga rättighetsfrågor. Den trotskistiska rörelsen har fortfarande ett visst stöd i befolkningen och brukar representeras av en eller två kandidater som tillsammans plockar tre procent av väljarna. Mitt i detta finns dessutom behovet för vänsterpartierna att söka stöd i förorternas folk, invandrarna som inte alltid passar in i den europeiska vänsterns tradition. Resultatet blir en total fragmentarisering av vänstern. Tillsammans kanske deras partier och presidentkandidater uppnår mellan 25 och 30 procent av väljarkåren men uppsplittrade på fem, sex kandidater. Minst!

Men kan de inte förenas, undrar en praktiskt sinnad svensk? Och framförallt, vill de inte rösta för Macron hellre än en högerextrem kandidat som Le Pen i en andra valomgång? Enighet är ingen dygd i Frankrike och nej, många av vänsterns väljare ser ingen skillnad mellan Macron och Le Pen. Alternativet blir då att avstå från att rösta i den andra valomgången. Ett lågt valdeltagande kommer sannolikt gynna Le Pen och sannolikt blir det ett lågt valdeltagande om dessa två tar sig vidare till slutomgången.

President Macron har i dagarna lanserat ett förslag om förtidsröstning till nästa års val. Det har inte förekommit tidigare i Frankrike men skulle kunna höja valdeltagandet. Bra? Nej, ropar alla oppositionspartier i kör och misstror staten för att öppna för valfusk till den regerande majoritetens fördel. Macron har inte förankrat förslaget hos de andra partierna innan han nu lanserar det. Detta faktum ökar misstron mot förslaget. Det som i Sverige bara ses som en praktisk åtgärd för att underlätta röstandet hos väljarna blir i Frankrike en fråga om regeringens manipulation, om fusk, om valtaktik.

Faktum är att Macron mycket väl kan vinna på att väljarna får rösta också i förväg om det leder till ökat valdeltagande. Lågt valdeltagande kan alltså gynna Le Pen som då drar fördel av att en massa vänsterväljare drar sig för att rösta om ingen vänsterkandidat är kvar i den andra valomgången. Varför stanna kvar i stan på söndagen och rösta när det inte är så viktigt och vädret är fint i maj och trädgården på landsstället lockar.

Vänsterns kandidater tycks inte ha särskilt stora chanser i presidentvalet. Det kan visserligen hända mycket under femton månader men här krävs att de politiska huvudämnena byts ut och att en karismatisk vänsterledare som alla kan samlas kring plötsligt stiger upp som en fågel Fenix. Det förefaller i sanning vara en högst orimlig utveckling.

 

Debatt om att ändra i styrelseskicket
Debatt om att ändra i styrelseskicket 150 150 Tomas Lindbom

Konstitutionen är en viktig politisk fråga i Frankrike. Den som läst den franska historien vet att landet sedan revolutionen 1789 haft fem republiker och tre kejsardömen och även ett par relativt kortlivade kungadömen. Det är inte oviktigt vilken typ av statschef som landet har, minst lika viktigt som vem det är. Under Macrons mandatperiod har denna debatt snarare ökat i intensitet och skärpts i argumentationen.

Läsaren kanske minns att Emmanuel Macron under de första regeringsåren starkt anklagades för att vara en president med en stark självbild och höga maktambitioner som gav upphov till namnet “Jupiter”. Till skillnad från sina föregångare saknade han ett parti med folklig förankring. Republiken på väg (LREM) tillkom mer för att bli stödtrupper till hans valkampanj och uppfattades i hög grad som ett transportkompani i nationalförsamlingen efter valet.  Så illa var det inte men en stor del av alla som frivilligt engagerade sig i valkampanjen har förlorat intresset för det politiska livet. Republiken på väg påminner mer om det amerikanska partierna som uppstår före valen och däremellan lever ett mer sömnigt liv.

Medborgarengagemanget har andra brister i Frankrike. Partierna samlar allt färre och allt äldre medlemmar. Det är självfallet inte unikt för västerlandets demokratier. Samtidigt är det politiska intresset stort i detta land och måste kanaliseras på något sätt. Macron själv har försökt med medborgarförsamlingar. En sådan bestod av 150 slumpvis utvalda personer som under ett knappt halvår diskuterade miljöfrågan och kom med 149 förslag till förbättringar på detta område till presidenten. Ett annat var de kommunvisa grupperna av medborgarna som diskuterade olika politiska frågor och lämnade förslag till regeringen. Dessa grupper skapades av Macron när de gula västarna tvingat honom till att förbättra relationerna mellan makten och folket.

Det okuvade Frankrike (LFI) under ledning av Jean Luc Mélenchon har under flera år drivit kravet på en ny konstitution, den sjätte republiken, som ska göra valsystemet mer i linje med röstetalen i valen och öka parlamentets makt på presidentmaktens bekostnad. Krav på mer proportionalitet väcks också, inte oväntat, av Nationell Samling (RN) som förlorar inflytande genom att nuvarande system i hög grad bygger på majoritetsval i enmansvalkretsar.

Ett originellt förslag kommer från en ledamot av Republikanerna i nationalförsamlingen  Han förordar en tredje kammare vid sidan om nationalförsamlingen och senaten. Den ska fyllas av vanliga medborgare som väljs i direktval för att bidra till mer öppen reflektion kring politiska frågor och därmed stimulera de traditionella, beslutande kamrarna att fatta mer insiktsfulla beslut som också närmar sig folkets ståndpunkter i olika frågor.

Den franska debatten handlar i mycket om det påtagliga och beklagliga avståndet mellan eliten och folket. Nära den debatten finns spänningen mellan dem som förordar mer nationalism och dem som är mer för öppna gränser, ökad frihandel och global samverkan. Marine Le Pens ökade framgångar i opinionsmätningarna kan hänföras till denna spänning. Så många fransmän är så upprörda över den stora makt som president, regering och den starka statsapparaten har i landet. Paris är ett skällsord för merparten av dem som inte bor där. Paris står för överordning, maktmissbruk, oförmåga att förstå vanligt folks uppfattningar och behov. Frustrationen har växt under många år, sedan ekonomin började hacka och gnissla redan på 1970-talet och människor upplevde att de fick det allt sämre ekonomiskt. Så kom sedan invandringen och kriminaliteten verkade öka alltmer. Fältropet från allt fler blev att stänga gränserna mot omvärldens upplevda hot.

Det politiska begreppet souverainisme lyfts fram av flera debattörer, nu senast av Natacha Polony, redaktören för en av de största politiska veckotidningarna i landet, nämligen Marianne. Hennes senaste bok har titeln “Lever vi fortfarande i en demokrati?” där hon ifrågasätter den nationella suveräniteten i en tid när det globala inflytande växer.

Det skrivs böcker av journalister som hyllar den franska, traditionella identiteten och dessa böcker säljer bäst. Ett välkänt exempel är journalisten Eric Zemmour vars böcker når upplagesiffror kring en halv miljon. Han beskriver från ett konservativt och muslimkritiskt perspektiv ett Frankrike i moraliskt och politiskt förfall. Hans åsikter talar till väldigt många som är frustrerade över Frankrikes utveckling i stort. Av hans supportrar finns det en del som nu hoppas att han ska presentera sig som kandidat i nästa presidentval. Ryktet går men han tiger än så länge som muren.

Debatten är alltså livlig och spänner över en rad områden, från mer filosofiska till konkreta förslag om förändringar i konstitutionen. Debatten är ju ett tecken på att Frankrike är ett land som inte väjer för nya svåra politiska frågor. Allt pekar på att landet nu håller på att återigen rita om den politiska spelplanen. jag har nämnt Arnaud Montebourgs namn i tidigare blogginlägg. Han kan som politiker räknas in i gruppen av souverainister eller nationella. Där finns förstås Marine Le Pen. Vänsterledaren Jean Luc Mélenchon har starka inslag av nationellt tänkande i sitt program men utan att vara främlingsfientlig. Republikanerna har också en stark falang som drar åt det nationella. Kvar står Macron och hans parti, en del av den mer liberala högern och Socialistpartiet som dock är starkt försvagat. De senare representerar den socialliberala och liberala hållningen. Hur detta ska sluta i valen 2022 är sannerligen inte lätt att säga. Vi får i bloggen anledning att följa debatten noga.

 

 

Den politiska debatten återvänder
Den politiska debatten återvänder 150 150 Tomas Lindbom

Vi upprepar det ständigt. I ett år nu har vi bara talat om pandemin. Epidemiologer och viruloger har spelat första fiolen i mediesammanhangen. Politiken i klassisk mening har fått träda tillbaka och släppt utrymmet i debatten till dem som anser sig ha något viktigt att säga om virus, testning och vaccinering. Igår kväll sa programledarna för det månatliga politiska magasinet i tv-kanalen France 2 att de tänkte vända blad och börja tala politik igen.

Gårdagskvällens program handlade om det som är det aktuella samtalsämnet i det politiska Frankrike; lagen om separatism – en omskrivning för kampen mot islamismen. Jag har i flera tidigare inlägg här på bloggen försökt redogöra för innehållet i lagförslaget som nu debatteras för andra veckan i nationalförsamlingen. Igår kväll var fokus på två centralgestalter i den frågan men också kring vem som i framtiden kan bli Frankrikes president. Debatten hölls mellan Marine Le Pen och inrikesminister Gerald Darmanin.

Tv-kanalens val av debattmotståndare i den fråga som följer av många års invandrings- och migrationsdebatt var delvis förvånande. Kanske inte att regeringen utmanas av en av de främsta oppositionspolitikerna. Det uppseendeväckande var snarare att de båda står så nära varandra i denna brännande fråga men ändå fick debattera mot varandra. Fanns det då ingen politiker som kunde argumentera i en annan riktning än de två som nu stod i blickfånget?  Darmanin har varit en av tidigare presidenten Nicolas Sarkozys efterföljare i den yngre generationen. Nu står han bakom President Macron och sitter i en regering som försöker ge sken av att vara “varken vänster eller höger”. Det råder emellertid ingen tvekan om att Darmanin är en utpräglad högerpolitiker och att han är hård i migrationsfrågor.  Han är den som ska plocka högerröster åt Macron i dennes försök att bli omvald som president nästa år. När Macron kan svikta i förtroendet hos högerväljarna i frågor om lag och ordning och stram invandring finns Darmanin till hands för att göra det tuffa jobbet.

Darmanin mötte alltså Marine Le Pen i gårdagens tv-debatt. Det var intressant att se hur respektfullt han ändå behandlade henne. Det var en ny strategi från en politiker inom den sfär som traditionellt kallats den republikanska. I alla år sedan Jean-Marie Le Pen skapade Nationella Fronten i början av 1970-talet har andra partier slutit sig samman när uppstickaren hotat att vinna val. Socialister och vanliga högermän har då ingått karteller. Väljare som inte röstade på Nationella Fronten har röstat på det parti som haft störst chans att besegra de högerextrema.

Den gamla strategin har långsamt brutit samman. Nu har de högerextrema blivit normaliserade. Det är svårt att behandla ett parti som parias när dess ledare (Marine Le Pen) har ett bättre opinionsstöd än presidenten. Migrationsfrågan och synen på terroristbekämpning och kamp mot islamism har  suddat ut gränserna mellan höger och extremhöger. Extremhöger blir ett meningslöst ord att använda. Darmanin behandlade följdriktigt Marine Le Pen som en politisk motståndare som andra politiska motståndare. Genom sitt sätt att tilltala henne visade han att hon var en självklar del av den demokratiska, republikanska världen; som en liberal eller en socialdemokrat.

Det är knappt femton månader kvar till nästa presidentval och dessförinnan ska – om nu pandemin tillåter – ett regionalval genomföras i vår. Nu måste de traditionella, partiskiljande politiska frågorna tas upp i debatterna. Efter gårdagens debatt ser vi hur Marine Le Pen placerar sig och av motståndarna blir placerad som en möjligt kandidat till presidentposten. Hon har under tio år som partiledare steg för steg flyttat fram positionerna. Hon har gjort det för att hennes och partiets frågor ständigt stått i förgrunden i debatterna. Hon har också gjort det genom att på ett skickligt sätt skruva och ändra på sitt eget politiska budskap. När ett ställningstagande inte nått gensvar hos tillräckligt många väljare har hon ändrat det. Typexemplet är synen på EU och euron. Så sent som i valrörelsen 2017 var hon kritisk till det mesta som EU stod för. I dag är den profilen starkt nedtonad. Hennes ekonomiska program är också mindre kategoriskt i sin protektionism. Hon skruvar och ändrar för att hela tiden anpassa sig till en stor opinion. Hennes tonläge har också starkt förändrats. I början av sin partiledartid skällde hon på folk, även journalister. Senare blev hon raljant. I dag vill hon mest framstå som klok och sympatisk.

Hon lever på sin hårdföra ton mot radikal islamism och en stram migrationspolitik. Kanske räknar hon med att det räcker att vara “trovärdig” i den frågan och “vettig” i alla andra. Möjligen tappar hon i attraktionskraft av att framstå som så pass nedtonad i profilen. Än så länge fungerar det i alla fall. Hon är utan tvivel i dag den enda som på allvar kan utmana Emmanuel Macron om presidentmakten. Hon har dessutom varit skicklig i sin opposition mot hans coronastrategi. Hon har uppenbart rådgivare som hjälper henne framgångsrikt i att fortsatt klättra uppåt på opinionsstegen.

Vi får nu räkna med att den politiska temperaturen stiger i Frankrike. Pandemin hindrar i viss mån men samtidigt har media och politiker hittat former för att föra debatter som kan engagera tittare, lyssnare och läsare. Och de sociala medierna fungerar lika bra om inte bättre i dessa speciella tider. I denna blogg lär jag få återkomma till att närmare bevaka vad som händer under det kommande året. Vilka politiska riktningar stärker nu sin position och vilka kandidater får ökat eller minskat stöd hos väljarna?

Om denna blogg

Tomas LindbomFrankrikes betydelse i Europa har ökat efter valet 2017. Emmanuel Macron söker rollen som kontinentens ledare. Det finns därför större anledning än på länge att följa fransk politik. Denna blogg gör det med blickar också mot kultur och allmänt om livsbetingelserna i landet.

Frankofil är jag sedan tjugoårsåldern med täta resor till Frankrike. Fascinerad av landet, människorna och politiken. Presidenten uppträder som en monark. Politiker byter parti och partier byter skepnad och form. Politik är alla fransmäns livsluft och lockar ständigt till samtal, gräl och skratt. Jag blandar mig gärna i den franska politiken och vill dela med mig av allt jag ser och upplever.

Kategorier

Arkiv