Lindbom på franska

Debatten har på nytt tagit fart i Frankrike om privatskolornas ställning. Det skedde i samband med att det framkommit att den nya utbildningsministern Amélie Odéa-Castéra flyttat sina tre barn från en statlig till en privat skola.

Skolan är viktig för fransmännen. Det har funnits en stolthet över den statliga skolan som ansetts ge goda kunskaper till alla och värnat republikens värderingar. Samtidigt har det funnits en rad privata alternativ som följt läroplanen men haft möjligheter till att också forma en egen profil. Mest framträdande är de katolska privatskolorna.

Det finns cirka 7 000 katolska privatskolor, alla nivåer inräknade, i Frankrike. De flesta tar emot barn i låg- och mellanstadierna men det finns också många skolor för högstadie- och gymnasieelever. Runt två miljoner franska barn går i katolska privatskolor.

Många föräldrar föredrar att sätta sina barn i dessa skolor, även om föräldrarna inte själva är troende katoliker. Judiska och muslimska barn finns också bland eleverna i dessa skolor och alla representerar inte över- eller medelklassen. En viktig anledning till att så många söker sig till privata, katolska skolor kan förklaras med att dessa anses ge bättre studiero och formar barnen på ett tydligare sätt. Den statliga skolan har utsatts för ökad kritik på senare år. I vissa städer och förorter är ordningsproblemen stora, också i Frankrike.

Synen på skolan skiljer vänster från höger i politiken. Alla värnar skolans betydelse men misstron mot katolska kyrkan är djup och långvarig inom vänstern. Det var en viktig seger för vänstern och den franska republiken när kyrkan skildes från staten 1905. Begreppet laïcité är fundamentalt i Frankrike och handlar om att skilja det offentliga från religion. De moderna katolska privatskolorna är noga med att inte ifrågasätta republikens idéer och laïcité men det finns naturligtvis gradskillnader i hur skolan behandlar ett ämne  som religion. I de statliga skolorna finns inte ämnet. Religionsstoffet fördelas mer inom historia, filosofi och samhällsvetenskapliga ämnen. I de katolska skolorna förekommer undervisning i religion med särskilt betoning på kristendom.

När den nya utbildningsministern erkänt att hon flyttat sina barn från en statlig till en privat katolsk skola väcker det känslor inom främst vänstern. Hon motiverar det med att barnen mår bättre i den katolska skolan men det är förstås inget tillfredsställande argument för dem som vill ha en mer likriktad skola. Dessutom måste föräldrarna betala terminsavgifter vilket står i strid med den grundläggande uppfattningen att tillgången till god skolutbildningen ska vara rättvist fördelad i alla samhällsklasser.

President Mitterrand försökte på sin tid att minska privatskolornas ställning i Frankrike. Han mötte ett så starkt motstånd i stora befolkningsgrupper att han drog tillbaka förslaget. Det skulle säkert vara lika omöjligt i dag, kanske än svårare. Försöken att med lagstiftning öka jämlikheten i samhället har mindre stöd i befolkningen i dag jämfört med 1980-talet.

Emmanuel Macron har inte vunnit folkets hjärta. Han har förblivit den välbärgade medelklassens president. Efter valen 2022 stod det klart att hans maktställning försvagats i jämförelse med den första mandatperioden 2017-2022. Framförallt förlorade Macrons parti Renaissance sin absoluta majoritet i nationalförsamlingen. Under det första året efter 2022 års val visade det sig väldigt tydligt genom de svårigheter han och hans premiärminister upplevde i försöken att få igenom först pensionsreformen och sedan förslaget till ny lagstiftning om migrationen. Macron utsåg därför en ny premiärminister som förhoppningsvis ska kunna väcka liv i en politiska konstellation, macronismen, som är problemtyngd.

Många politiska bedömare menar i sina analyser att en ny premiärminister hämtad bland de tyngsta namnen i regeringen inte hade fått önskad effekt. Macron har behövt stärka sin och partiets popularitet men framförallt ge möjligheter till att öka intresset hos vanliga fransmän för politiken i allmänhet. Macron är kritiserad, inte bara för sina åsikter och sin personlighet. Han uppfattas hos många som främmande för befolkningens behov; han förstår inte hur stora de ekonomiska och sociala problemen är i breda befolkningsgrupper. Framförallt finns det en växande distans mellan väljare och valda. Främlingskapet, det som marxisterna förr talade om som alienation, har vuxit. Många väljare är kritiska mot Macron men framförallt misstror de hela det politiska systemet. Det krävs därför radikalare förändringar för att minska avståndet mellan folk och elit. Detta bekymmer finns sedan många år men har ökat.

Det kan tyckas som en relativt begränsad lösning att utse Gabriel Attal till ny premiärminister och dessutom behålla de allra flesta av ministrarna i den nya regeringen. Attal har ändå ett annat tonläge. Han verkar säga saker som folk tycker utan att tveka. Han är en gammal socialist som talar öppet med konservativa värdeord. Han förefaller tydlig kring behovet av en skola som sätter ordning i första rummet. Han betonar det klassiskt franska ordet laïcité på ett sätt som ger aningar om att han inte tänker vika sig mot eventuella islamistiska positionsförflyttningar. Han kan i denna mening ansluta sig bättre till en ny, ung generation av fransmän som röstar höger och därmed kunna utmana det stora hotet, Nationell Samlings stjärnskott, den 28-årige Jordan Bardella.

Den stora frågan är förstås om Gabriel Attal klarar av att manövrera i en nationalförsamling där partiet inte har majoritet. Det finns sannolikt bara en väg att gå för att få majoritet för kommande regeringspropositioner; högerut. Det republikanska partiet känner att dess maktställning i parlamentet har ökat och frågan är hur det partiet tänker utnyttja sitt mer gynnsamma läge. Vilka motkrav kommer det att ställa för att ge regeringen sitt stöd. Någon koalition är knappast tänkbar. Det handlar mer om att hitta samarbeten i enskilda frågor. Inom det republikanska partiet finns också olika linjer. Jean-Francois Copé är öppen för att samarbeta med Attal som han har respekt för. Andra republikanska ledare som Éric Ciotti står närmare Nationell Samling och Éric Zemmours parti. Republikanerna saknar en ledare och saknar en tydlig politisk linje. Det blir också ett problem för regeringen. Den vet inte om den kan lita på Republikanerna.

Delar av befolkningen lever nu i en smekmånad med den nye premiärministern. Han är ung, snygg och verkar charmig. Men hur länge pågår en smekmånd? Inom politiken är det väl som på den mänskliga kärlekens område. Snart kommer en vardag. Macronismen lever med en rad problem vad gäller trovärdighet hos folket, brist på tydliga politiska idéer och en svår parlamentarisk sits. Räcker Attals förförelsekonster ens fram till Europavalet i juni?

Igår eftermiddag avsattes Elisabeth Borne som premiärminister. Alla väntade på en snabb utnämning av Gabriel Attal. Den dröjde och dröjde. Några minuter efter kl 20, när tv-nyheterna i de stora kanalerna redan börjat, meddelades att utnämningen av ny premiärminister skulle vänta till tisdagen. Först efter kl 12 i dag fick alla det väntade beskedet av president Emmanuel Macron. Den yngsta premiärministern i fransk historia hade tillträtt. Frankrike har fått en regeringschef som påminner om presidenten. Ung, som sagt, men också intensiv, viljestark och redan ett politiskt djur som med alla medel söker undvika att begå misstag. I likhet med sin företrädare Elisabeth Borne ständigt puffande på sin e-cigarrett. Han kommer närmast från uppdraget som utbildningsminister och är redan mycket populär hos det franska folket.

President Macron behövde en ny premiärminister med en utstrålning som saknades hos de närmast tidigare. Jean Castex var en väl fungerande stödperson åt presidenten. Elisabeth Borne var duktig men sågs mer som en tjänsteman än som en politiker. Nu är det tvärtom. Gabriel Attal är dessutom inkarnationen av den så kallade macronismen. Hos företrädare för den politiska majoriteten betraktas han som en ny Macron, som denne var 2016-17 när han bedrev valrörelse och vann presidentvalet första gången.

Attal kan också sägas företräda det specifika i macronismen, en même temps (på samma gång). Detta märkliga karaktärsdrag i denna rörelse att både tala till vänstern och till högern finns naturligt hos honom. Attal har som Macron sin bakgrund i Socialistpartiet. Han var nära rådgivare till Marisol Touraine, Frankrikes socialminister under president Hollandes mandatperiod 2012-17. Han sökte sig därefter omedelbart till Macron och kan sägas ha varit en av de första som slöt upp bakom denne. Han har samtidigt skaffat sig ett starkt stöd hos högern sedan han blev utbildningsminister i somras. Han talar om att återupprätta auktoriteten i skolan. Han förbjöd den heltäckande muslimska abayan inför skolstarten i höstas. Precis som Macron fångar han in väljarkåren och politikerna från de forna socialdemokraterna till stora delar av Republikanerna.

Macron kunde inte heller välja någon bättre premiärminister inför Europavalet i sommar. Det stora hotet för Macrons majoritet är Nationell Samling vars lista i Europavalet toppas av Jordan Bardella, 28 år och ett stjärnskott inom politiken. Det är också Nationell Samling som är huvudkonkurrenten i detta val. Attal kommer förstås inte själv att lanseras för en plats i Europaparlamentet men han kan bli viktig i valrörelsen under våren. Lyckas han hindra det partiet från stora framgångar i juni kommer han att lovordas än mer. Blir valet ett bakslag för Macrons parti Renaissance kommer domen å andra sidan att bli hård och obeveklig.

Det finns förstås frågetecken kring Gabriel Attal. Han har erfarenhet men är ändå bara 34 år. Fransk politik har fram till de allra senaste åren varit en arena för seniorer. Han har haft ministeransvar i flera omgångar men under så korta tidsrymder att han aldrig konfronterats med konsekvenserna av sina beslut. Fem månader som utbildningsminister är inte en särskilt lång period. Han är bländande och populär men ändå oprövad. Det får visa sig först och främst under det närmaste halvåret, till och med Europavalet i juni, om det finns en varaktig substans i hans sätt att leda sin regering.

Motsatsparet mellan populism och teknokrati är aktuellt i många länder när debatten förs om klokt eller oklokt politiskt ledarskap. Statschefen är alltid i blickfånget när det handlar om dåliga avvikelser från hur landet bör styras.

Den franske presidenten Emmanuel Macron förbereder sig för att lansera sig och sitt land inför de olympiska sommarspelen i Frankrike i år. Senast visade han sig i en selfie iförd någon sportmundering för att engagera det franska folket inför OS men också för att ge synpunkter på innebörden i begreppet hälsa. Han förklarade för sina medborgare att alla bör åtminstone ägna 30 minuter om dagen till fysisk verksamhet.  ”Gärna mer men minst 30 minuter”, upprepade Macron.

Detta var ett uttalande som inte gick fransmännen förbi och inte heller landets journalistkår. Det är inte förvånande eftersom den typen av råd knappast faller dem i smaken. Den mest spontana reaktionen var att en president inte ska komma med råd och pekpinnar om hur fransman bör leva sina liv. Det handlar om den privata sfären och den ska den offentliga världen inte ha några synpunkter på. Vi minns kampanjer av detta slag i Sverige, Socialstyrelsens affischtavlor med uppmaningen att varje svensk bör äta 6-8 skivor bröd om dagen. Sådana propåer har faktiskt också förekommit i Frankrike.  En del av oss minns en tidigare regerings ansträngningar att få fransmän att dricka mindre vin, ”bara” 1 eller 2 liter om dagen och istället övergå till att dricka mjölk. Självfallet misslyckades kampanjen totalt. Macron borde inte ha kommit med denna uppmaning heller. I bästa fall blir han föremål för skämt och hån. I värsta fall förlorar han i respekt.

Fransmännen menar verkligen att en statschef aldrig ska sjunka ner till populistiska uttalanden. Denne ska i stället hålla på sin värdighet och koncentrera all sin kraft på att styra landet till medborgarnas bästa.

En statschef kan också hamna i det andra diket; teknokratens. Fransmän misstror ofta politiker för att styra landet utifrån principer som inte är förankrade i vanliga fransmäns vardag utan i modeller som de lärt sig på sin elitskolor och som för med sig att de ibland styr mot folkets vilja och till förmån för sina egna intressen. Elitskolan ENA misstros av många för att skola en viss typ av politiker och högre statstjänstemän på ett sätt som leder till att de förlorar samhörigheten med vanligt folk. Macron är urtypen för en sådan person som utbildat sig på elitskolor (Sciences Po och ENA), haft höga tjänster inom statsförvaltningen men också gjort sig ekonomiskt oberoende efter några år som bankdirektör på Rotschildbanken. En statschef med den bakgrunden beskrivs alltid som teknokrat. Det är möjligen ännu värre än att uppfattas som populist.

Antagligen är en person som Macron med sin bakgrund lockad att söka sig i en viss populistisk riktning för att bli mindre impopulär och undvika beskyllningen att vara teknokrat. Kanske har hans spindoktorer i Elyséepalatset därför rått honom att prata praktiska hälsotips  till befolkningen på en selfie iförd en t-shirt. Även det blev fel. Stigen mellan de två dikena är mycket smal. Det är lätt att falla i något av dem; bli anklagad för att vara teknokrat eller populist. Macron har uppenbart svårt att gå upprätt.

I julhelgen dog Jacques Delors, en av det nutida Frankrikes främsta politiker, samtidigt som han gjorde en framstående karriär inom EU. Han blev 98 år gammal. En man som respekterats av de flesta. En mittenman med kloka och balanserade åsikter.

Jacques Delors kom från enkla förhållanden och det dröjde innan han inträdde i höga politiska befattningar. Han blev rådgivare åt premiärminister Jacques Chaban-Delmas sedan den konservative presidenten Georges Pompidou efterträtt Charles de Gaulle 1969. Delors arbetade alltså åt en konservativ regering under tre år men då ska sägas att Chaban-Delmas i god gaullistisk anda hade ett starkt engagemang för sociala frågor. Delors valde dock senare under 1970-talet att skriva in sig i Socialistpartiet och blev president François Mitterrands finansminister under dennes första år som landets statschef i början av 1980-talet.

Jacques Delors stor insats kopplas till hans år som ledare för EU-kommissionen och han var så populär i Frankrike att han ansågs ha stora förutsättningar att kunna väljas till landets president 1995. Delors avstod dock från att kandidera.

Människor minns honom för hans kompetens och har alltid känt respekt för hans klokskap och ödmjukhet. Han var ett undantag från många av de politiker, inte minst i Frankrike, som under samma tidsperiod blev kända för att utnyttja sin höga ställning för egen vinnings skull.

Delors hade två barn varav en också blev en mycket känd politiker, dottern Martine. Hon skrev in sig i Socialistpartiet under samma period som pappan och blev minister vid flera tillfällen. Särskilt engagerade hon sig i arbetsmarknadsfrågor och betraktas som den främst ansvariga för reformen med 35-timmarsvecka. Det var en reform som ställt till med mycket bekymmer för regeringar efter millennieskiftet. När den franska ekonomiska konjunkturen på allvar föll var det bland annat svårt att klara balansen i budgeten på grund av denna arbetstidsförkortning. Dotter Martine sökte också uppdraget som Socialistpartiets presidentkandidat inför valet 2012. Hon förlorade dock i partiets primärval till François Hollande som lyckades bli president för den kommande femårsperioden 2012-17.