Lindbom på franska

Det politiska mordet på en 23-åring i Lyon häromveckan ställer frågor om röda linjer i den franska politiken. Det blir inte minst viktigt inför kommunalvalet den 15 och 22 mars. Vilka partier ska om möjligt hållas utanför inflytande och hur sker det i så fall?

Det handlar om två viktiga frågor i detta avseenden. Frankrike har ett valsystem med majoritetsval i enmansvalkretsar som i exempelvis i Storbritannien men med två valomgångar. Det ger stora möjligheter för partier som slås ut i den första valomgången att ingå allianser och därmed även stoppa misshagliga partier i den andra. Nästa fråga gäller den så kallade republikanska pakten som sedan många år tillbaka använts för att hindra Nationell Samling, som växt påtagligt på 2000-talet från att få inflytande. Andra partier från vänster till höger har utnyttjat möjligheten att gå samman i olika valkretsar för att gemensamt stödja någon kandidat i opposition mot Nationell Samling. Det har inneburit att dessa partier, ofta med helt olika åskådning sinsemellan, kunnat hindra detta ytterhögerparti från att ta hem segern i den andra valomgången.

Valsystemet ger alltså större möjligheter att rita ut röda linjer mot ytterlighetspartier än i Sverige där ju strikt proportionalitet råder. Senast i nyvalet till nationalförsamlingen 2024 utnyttjade alla partier idén med den republikanska pakten. I den första valomgången fick Nationell Samling ofta en hög röstandel och låg etta bland partierna men utan att nå 50 procent. Inför den andra valomgången enades de andra partierna om att stödja en viss kandidat med bäst förutsättningar att vinna över ytterhögerns representant. Nationell Samling hade med ett proportionellt valsystem gynnats med många fler ledamöter i nationalförsamlingen. I den meningen och med sådan utfall av val kan Frankrike sägas likna Storbritannien.

Den röda linjen har hittills gällt gentemot ytterhögern men inte mot Det Okuvade Frankrike som är det vänstersocialistiska alternativet. Det finns av tradition en inställning att alla partier utom Nationell Samling är en del av republikens värderingar. De ska i detta sammanhang tolkas ungefär som demokratisk med betoning på grundbultarna i republikens historia från 1871. Det innebär att värderingarna grundas i franska revolutionens paroller om frihet, jämlikhet och broderskap och i försvaret av en sekulariserad nation.

Problemet med denna hållning har på senare år blivit uppenbar. Nationell Samling har under Marine Le Pen genomgått en påtaglig värdemässig uppfräschning. Partiet står idag i huvudsak för dessa republikanska värden. Det är svårt att dra denna röda linje om man inte bygger på historiska fakta som partiets grundare, Jean-Marie Le Pens, otydliga inställning till Vichyregimen under andra världskriget, antisemitiska uttalanden och en kolonialistisk hållning under kriget i Algeriet 1958-62.

Det Okuvade Frankrike är ett parti som bildades för cirka tio år sedan och har en stark ställning i nationalförsamlingen, det största av de fyra vänsterpartierna. Detta parti kan i hög grad ifrågasättas när det kommer till en lojalitet med den republikanska värdegrunden. Det Okuvade Frankrike är ett parti som driver frågan om att rasifiera befolkningen i kampen mot den så kallade vita hegemonin. Det är ett parti som genom sin viktiga koppling till de muslimska invandrargrupperna framstår som otydligt gentemot den judiska befolkningen i landet. Partiet förnekar egen antisemitism men agerar politiskt så att inte minst judar i Frankrike känner oro för att bo kvar i landet. För det tredje visar mordet nyligen i Lyon att partiet har en direkt koppling till åtminstone en vänsterextrem grupp med våldskapital, Jeune Garde. Det är flera medlemmar av denna grupp, för övrigt förbjuden förra året av inrikesministern, som nu sitter i förvar anklagade för mordet eller medhjälp till det. Ett par av dem arbetar öppet för Det okuvade Frankrike i nationalförsamlingen.

Allt fler partier börjar nu inför kommande val att ifrågasätta den klassiska republikanska pakten. Vänstern generellt ser fortfarande ytterhögern som den stora fienden. En del kallar deras partier för fascister. Inom mitten och den moderata högern har det blivit allt svårare att bara dra en röd linje i politiken. President Macron talar nu om att bekämpa extremism både till höger och vänster. Han är i grunden en progressivt tänkande politiker som inte velat frångå principen om att hotet mot republiken i första hand finns hos ytterhögern. Han inser ändå att i dagens läge har Det Okuvade Frankrike utvecklats till ett så pass aggressivt parti att det svårligen kan inkluderas i den republikanska gemenskapen.

Kommunalvalet i mars blir en mätare på hur olika partier nu förhåller sig till de röda linjerna. Kommer många partier att skaffa sig två röda linjer, en på varje kant, eller en, antingen den traditionella linjen mot höger eller en ny, mot vänster. Vilken strategi och vilka rekommendationer mot väljarna som partierna väljer mellan den första och andra valomgången kommer att påverka utgången i många kommuner. Än viktigare blir det förstås nästa år när ny president ska utses och ledamöter till en ny nationalförsamling ska röstas fram.

Polisundersökningen kring mordet på 23-åringen Quentin Deranque i Lyon fortsätter. Sex personer, enligt senaste uppgifterna,  är anklagade för mordet och ytterligare en person för medhjälp. Bland de misstänkta finns en assistent till ledamoten för Det Okuvade Frankrike, Raphaël Arnault,  i den franska nationalförsamlingen. Det tycks som om ett par personer har varit mest aktiva i att utdela de sparkar som ledde till Quentins Deranques död. Vid sidan om det rättsliga sker en minst lika het politisk process. Det Okuvade Frankrike är pressat genom sitt uppenbara samröre med den vänsterextrema gruppen Jeune Garde som trots att den förbjöds av regeringen förra året ännu agerar aktivt och varit centralt involverat i händelsen i Lyon.

Det finns olika tolkningar av förspelet till mordet. Åklagaren förefaller lägga hela ansvaret på Jeune Garde. Inrikesministern reagerar med samma upprördhet över vänsteraktivisternas dåd men vill också framhålla att upprinnelsen var ett bråk mellan Jeune Garde och den högerextrema feministiska gruppen Nemesis. President Macron har i sin tur passat på att markera mot både höger- och vänsterextremister. Han har också reagerat på att den italienska premiärministern Giorgia Meloni gjort bekymrade kommentarer om att en fransk nationalist blivit mördad. ”The killing by groups linked to left-wing extremism … is a wound for all of Europe”, sa hon bland annat. Macron ansåg i ett uttalande under sin vistelse i Indien att Meloni inte ska lägga sig i en intern fransk händelse. Relationen mellan de båda politiska ledarna är frostig sedan tidigare.

En nyligen genomförd opinionsmätning visar att en majoritet av fransmännen anser att Det Okuvade Frankrikes koppling till mordet lär få konsekvenser för kommunalvalet. Det sker den 15 och 22 mars. Vid den andra valomgången i alla politiska val brukar många partier ingå pakter för att utestänga Nationell Samling från att segra i olika kommuner eller valkretsar i valen till nationalförsamlingen. Nu anser alltså en knapp majoritet av väljarna att också Det okuvade Frankrike i möjlig mån genom allianser av andra partier bör kunna blockeras från att få tillsätta borgmästarposter.

I helgen genomförs en demonstration i Lyon till stöd för Quentin Deranque. Flera tusen demonstranter väntas ställa upp. Borgmästaren i Lyon som tillhör det gröna partiet har velat hindra demonstrationen av säkerhetsskäl men inrikesministern har som överordnad, det vill säga som polismaktens högsta chef,  bestämt att demonstrationen får genomföras. Säkerhetspådraget kommer att vara rigoröst. En sådan demonstration riskerar självklart att leda till fysiska konfrontationer mellan höger- och vänsterextrema grupper.

Jag skrev igår ett första blogginlägg om mordet på Quentin Deranque några kilometer från Sciences Po, högskolan för samhällsstudier, i Lyon. Mordet utfördes av någon företrädare för den vänsterextrema gruppen Jeune Garde någon dryg timme efter det att Rima Hassan från vänsterpartiet Det okuvade Frankrike talat på högskolan. Jag uppgav felaktigt datum för dådet i mitt förra inlägg. Det skedde redan i torsdags men Quentin Deranque avled i lördags av sina skador.

En fransk public service-kanal har lagt ut ett klipp från händelsen. Man ser hur flera maskerade aktivister ger sig på två manspersoner som tillhör Nemesis, en högerextrem gruppering som i huvudsak drivs av kvinnor med ett feministiskt, konservativt projekt. Quentin var med i Nemesis och hade befunnit sig utanför Sciences Po för en motdemonstration mot vänstern. Han var den av de två attackerade männen som fick svåraste slag mot sig och alltså dog två dygn senare.

Det finns många komplikationer kring denna händelse som slutade med en dödad och en skadad. Några har jag tagit upp i mitt förra inlägg. Den vänstermilitanta gruppen Jeune Garde startades 2018 av Raphaël Arnault som också i flera år varit dess talesperson. Denne Arnault är framför allt ledamot av partiet Det Okuvade Frankrike i den franska nationalförsamlingen. Kopplingen finns alltså mellan partiet och Jeune Garde. Arnaults assistent i nationalförsamlingen, Jacques Élie-Favrot, förnekar inte att han deltog vid mötet men förnekar att han var gärningsmannen. Det är en anklagelse som riktas mot honom av företrädare för Nemesis. Polisen gör för närvarande en förundersökning av fallet och har inte gått ut med namn på förövare.

Jean-Luc Mélenchon gick ut i ett stort tal häromdagen inför partivänner och slog fast att partiet inte hade någon som helst koppling till mordet som han tog avstånd ifrån. Händelsen sätter ändå fokus på närheten mellan detta parti och en grupp – minst – som agerar utomparlamentariskt och med stor våldskapital.

Talaren vid mötet på Sciences Po, Rima Hassan är inte heller vilken politiker som helst. Hon är andranamn i Det Okuvade Frankrikes delegation i EU-parlamentet. Hon gör nu enligt uppgift i media en turné till olika högskolor för att tala för sin politik och sina idéer. Bland många unga, invandrare och universitetsstuderande är hon en hjälte, inte minst för sin aktivism i Palestinafrågan. Hon uppmärksammades i hög grad för sin resa nyligen till Gaza som hon gjorde bland annat tillsammans med Greta Thunberg. Hon driver hårt frågan om att hennes eget parti ska rasifieras. Hon har öppet angripit även dem inom det egna partiet som fortfarande ser sig som vita. Partiet måste enligt henne rent etniskt eller mentalt-etniskt identifiera sig som icke-vit. Partiet talar alltmer om behovet av att göra en folkomvandling i hela Frankrike, från vit till icke-vit. Inte minst partiledaren Jean-Luc Mélenchon har uttalat sig i den riktningen.

Hassans närvaro i Lyon var ju i en laglig mening helt legitim. Skolan har godkänt hennes närvaro. Däremot är det uppenbart att hennes charmoffensiv mot studenter vid högskolor höjer temperaturen avsevärt. Hon är fixstjärnan i den del av Det Okuvade Frankrike som lägger mer kraft på att utanför de parlamentariska sammanhangen driva Frankrike i mer omvälvande riktning.

Emmanuel Macron söker balansera mellan ytterpartierna i fransk politik. Han har länge som de flesta partier riktat huvudanklagelserna mot Nationell Samling som ett hot mot den franska republiken men har på senare tid också låtit betrakta Det okuvade Frankrike som lika antirepublikanskt. I kommentaren till händelsen i torsdags säger han att våld är oacceptabelt från vilken sida det än kommer. Kritiker inom högern och ytterhögern anser sig nu få ytterligare argument i sin kritik av Macron för att driva linjen en même temps (=på samma gång). Han uttryckte sig ofta så i början av sin presidentperiod för att visa att han varken var vänster eller höger. I dag, menar även många  oberoende bedömare, att hoten mot republiken kommer främst från partier som Det okuvade Frankrike och i mindre grad från exempelvis Nationell Samling.

Innan jag skrev detta blogginlägg i dag måndag på förmiddagen undersökte jag hur den internationella pressen bevakat händelsen i Lyon. Det har varit tyst. Den anglosaxiska pressen verkar ha tigit vilket är anmärkningsvärt.Eftersom svenska medier inte läser franska är de också tysta i väntan på att New York Times tar upp ämnet. Jag frågade Chat GPT om saken vid 9-tiden denna morgon och jag fick min uppfattning bekräftad.

Det har gått tre och ett halvt dygn sedan Rima Hassan höll sitt tal och Quentin Deranque dödats. I Frankrike är frågan central. Ledande politiker från alla läger har uttalat sig. Detta är ännu ett i raden av obehagliga politiska mord på senare år. Historeläraren Samuel Paty dödades av en islamist 2020 efter att ha visat bilder på Muhammed. Det gick lyckligtvis inte obemärkt förbi. Debatten kring mordet fördes i Frankrike och utomlands.

Detta är en oroande signal om att ett höjt tonläge i den franska debatten och i det franska kulturkriget oundvikligen leder till våld. Det som hände i  torsdags i Frankrike kan när som helst hända i Sverige. Desto viktigare att iaktta denna attack mot yttrandefriheten och fundera över dess orsaker och vidare följder, också i Sverige.

Den kända vänsterpolitikern Rima Hassan, andra namn på vänsterpartiet Det okuvade Frankrikes lista i EU-parlamentet och Palestinaaktivist, höll på lördagskvällen ett tal vid den kända elitskolan Sciences Po i Lyon. Efter att detta tal hållits och som åhörare främst haft militanta vänsteraktivister och högernationalister dödades Quentin Deranque, en 23-åring tillhörande en nationalistisk organisation. Dådet har rört upp starka känslor i Frankrike, inte minst bland de främsta politiska ledarna.

Det är svårt att tolka händelseförloppet eftersom beskrivningarna skiftar från vittne till vittne och utifrån politiska uppfattningar. Inrikesministern har dock i tv förklarat att det rör sig om ett medvetet mord. Han säger i tv-intervjun att Quentin jagats av flera personer ur en grupp vänsterextrema. Själva mordet ska ha utförts efter det att Hassan hållit sitt tal och sannolikt ett par kilometer från skolan där talet hölls.

Vänstergruppen har också identifierats enligt tidningsuppgifter och står till vänster om Det okuvade Frankrike. Det hindrar inte att många politiker och sannolikt en stor del av folkopinionen kopplar ihop  partiet med den vänstergrupp som utfört dådet. Rima Hassan är en av Det okuvade Frankrikes främsta profiler, inte minst genom sin Palestinaaktivism och som Hamasanhängare. Hon deltog i den senaste båtfärden som Greta Thunberg gjorde för några månader sedan till Gaza. Hassan har också utmärkt sig för att kräva att hennes parti ska rasifieras, en linje som nu vinner ökat stöd bland partivännerna.

Det politiska mordet i sig fördöms av alla, även av ledaren för Det Okuvade Frankrike, Jean-Luc Mélenchon, även om han mer koncentrerat sig på att angripa högern och ytterhögerns tolkningar av händelseförloppet och deras angrepp på hans parti.

Extrema vänstergrupper har sedan flera år tillbaka lagt beslag på lokaler i ett antal universitet i Frankrike. Den stora frågan för dem rör det ovillkorliga stödet för Palestina och ett lika starkt hat mot Israel. Särskilt de olika elitskolorna för samhällsstudier har tidvis belägrats av militanta vänstergrupper. Det har i hög grad varit fallet i Paris som förr hade ett utomordentligt rykte och där många av nationens presidenter gått, till exempel François Hollande och Emmanuel Macron. Lyon som Frankrikes andra stad har också haft en skola för samhällsstudier, tidigare med mycket gott renommé. Där talade Rima Hassan igår kväll. Det pågår alltså ett ideologiskt krig på många viktiga universitet och elitskolor men det är den yttersta vänstern som driver kriget och skaffar sig en form av maktpolitiskt och psykologiskt övertag över lärare och studenter som inte delar dess idéer. Det är självfallet hotande för inte minst judiska studenter att finnas i många av dessa utbildningsinsitutioner.

Den politiska kampen eller kritget i Frankrike förs i dag inte längre mellan socialister och traditionell höger. Polariseringen har ökat. Ytterhögern flyttar fram positionerna i väljarsympatier medan vänstern, främst till vänster om Socialistpartiet, vinner bland annat i kampen på gator och torg och i institutioner som skolor och universitet.

Ett väntat beslut: Republikanernas ledare Bruno Retailleau har nu meddelat att han ställer upp som kandidat till presidentvalet nästa vår. Han kommer utan tvivel att bli en av huvudkandidaterna men det är svårt att se att hans chanser är så höga. Allt beror på hur många konkurrenter han får och vem han ställs mot i en andra valomgång om han kommer så långt.

Franska presidentval genomförs i två valomgångar och endast två kandidater går vidare till den andra. Det råder ingen tvekan om att franska väljare lutar mer åt höger än åt vänster men hur långt åt höger? Bruno Retailleau tillhör utan tvivel Republikanernas högerflygel.

Han har haft flera betydelsefulla roller under sin karriär. Han har i ett antal år lett sitt parti i Senaten, den första kammaren i det franska parlamentet i vilken sitter politiker som är valda av elektorsförsamlingar sprungna ur de lokala valen. Han blev inrikesminister hösten 2024 och satt på den posten ungefär ett år. Han är också sedan i maj förra året ordförande i sitt parti efter en hård och oförsonlig strid om ledarskapet med Laurent Wauquiez som nu är gruppledare för Republikanerna i den av folket direktvalda nationalförsamlingen. Retailleau och Wauquiez är sannerligen inga såta vänner. Det förefaller som om deras personliga vendettor mot varandra överskuggar ambitionen att göra gott för partiet.

Rollen som inrikesminister var som klippt och skuren för Bruno Retailleau. I alla regeringar tilldelas denna ministerpost den med mest uttalade repressiva förslag på områdena migration och brottslighet. Retailleau blev snabbt efter utnämningen till inrikesminister den populäraste politikern i den republikanska sfären, bland medlemmar och väljare. Republikanerna som parti är i dag i hög grad kopplade till lag och ordning vid sidan om en mer liberal inriktning på ekonomins område.

Svårigheten för Retailleau ligger i hans möjlighet och förmåga att bygga en bredare allians på högersidan. Hans parti är i dag mycket mindre än Nationell Samling och den samlade mitten. Det är helt osannolikt att Nationell Samlings presidentkandidat, Marine Le Pen eller Jordan Bardella, skulle lämna ifrån sig ledartröjan till någon företrädare för ett annat högerparti. Han kan endast hoppas på att kunna sluta allians med flera andra politiker på högerkanten och få dessa att se honom som deras presidentkandidat. Det förefaller också osannolikt. Förste premiärministern under Emmanuel Macrons mandatperiod, Édouard Philippe,  har presidentambitioner och har relativt höga siffror i väljarundersökningarna. Han kommer aldrig att släppa taget och inordna sig under Rétailleaus paraply.

Det ser alltså rätt mörkt ut för Republikanernas ledare. Hela partiet är så försvagat efter de framgångsrika åren runt sekelskiftet med  Jacques Chirac och senare åren 2007-12 med Nicolas Sarkozy. Macron och Le Pen har tryckt ihop partiet från två skilda håll. Det som var ett statsbärande parti tillsammans med Socialistpartiet i många decennier är nu ett litet parti, ett öde som det för övrigt delar med François Mitterrands och François Hollandes parti. Socialisterna har klämts ihop av Det okuvade Frankrike å ena sidan och Macrons Renaissance på den andra.

Bruno Retailleau kommer säkert att hitta en roll även efter valet 2027. Blir det någon form av högerseger kan han mycket väl få en ministerpost i en ny regering. Om han kan svälja förtreten att inte bli president borde han ges möjligheten att spela en mer undanskymd roll under president Le Pen eller president Bardella.