Höger om höger i flera uppsättningar
Höger om höger i flera uppsättningar 150 150 Tomas Lindbom

De flesta svenskar har hört talas om Nationell Samling i Frankrike. Partiet hette tidigare Nationella Fronten, skapad av Jean- Marie Le Pen i början av 1970-talet, ett extremt högerparti med rötter i Vichyregimen under andra världskriget och i försvaret av ett franskt Algeriet på 1950-talet. Vid sidan om Nationell Samling, i dag lett av Jean-Marie Le Pens dotter Marine, finns också ett relativt nyskapat parti, Reconquête (Återerövring), bildat av publicisten Éric Zemmour inför presidentvalet 2022. Båda partierna ställer upp i EU-valet den 9 juni i år. Båda partierna står långt ut till höger men har delvis olika profil.

Nationell Samling är, det måste sägas, inte längre alldeles lätt att positionera på en skala från höger till vänster. Under Marine Le Pens pappas dagar var det enklare. Hans skapelse Nationell Fronten var högerextrem med inslag av rasism, både mot judar och muslimer, invandringsfientlig, värdekonservativ och liberal i ekonomiska frågor. Dottern bytte namn på partiet men skapade också en annan profil som underlättade för nya grupper att ansluta sig till det och rösta på det. Under intryck av rådgivare med bakgrund i en mer nationalistisk vänster formades ett socialt och ekonomiskt mer vänsterorienterat parti. Däremot behöll hon den nationalistiska profilen. Under flera år krävde hon och partiet att Frankrike borde lämna EU, en position som i dag inte längre upprätthålls. Denna ideologiska förflyttning började genomföras direkt efter Marine le Pens makttillträde 2011.

Hennes systerdotter, Marion Maréchal, representerade partiet i nationalförsamlingen 2012-17. Hon var redan då i viss opposition mot sin moster och stod närmare sin morfar Jean-Marie Le Pen. När Éric Zemmour formade Reconquête och kandiderade för presidentämbetet 2022 beslöt hon sig för att bryta med den övriga familjen för att förenas med Zemmour. I dag är hon första namnet på partiets EU-lista.

Marion Maréchal har förklarat sin politiska förflyttning från Nationell Samling till Reconquête som en resa till ett parti som stämmer mer med hennes grundläggande värderingar. Det senare partiet engagerar sig för en enad höger där inte bara de två ytterhögerpartierna utan också den konservativa delen av Republikanerna bör ingå. Det tar avstånd ifrån Nationell Samlings mer vänsterorienterade hållning i en del ekonomiska frågor och kritiserar också att det sistnämnda partiet för att acceptera islam som en del av republiken Frankrikes civilisation. För Zemmour och Maréchal är det inte möjligt att hålla ihop nationen Frankrike med två så skilda kulturer. I den meningen är Reconquête mer angelägen om att vårda det franska historiska arvet med sin filosofiska och litterära grundsyn och med sin kultursyn i vid mening. Det innebär också att Reconquête blir än mer extremt i sin migrationspolitik. Partiet lägger i än högre grad tyngdpunkten på en stor återvandring av muslimer och betonar starkare det judiskt-kristna arvet. Samtidigt önskar Zemmour och Maréchal mer av samarbete mellan dessa båda partier, något som kan verka uppenbart av det enkla skälet att Nationell Samling är så mycket större. Reconquête behöver Nationell Samling för att få mer inflytande i politiken, på EU-nivå och inte minst inrikespolitiskt inför presidentvalet 2027.

Inför EU-valet visar opinionssiffrorna att Nationell Samling har kring 32 procent av väljarnas stöd medan Reconquête ligger runt 6 procent.

De båda ytterhögerpartierna hittar sina väljare och kompletterar varandra. Nationell Samling förblir sannolikt det folkliga partiet men växer samtidigt stadigt inom akademiska kretsar. Reconquête är ett parti för mer välutbildade personer, starkt engagerat i det traditionella Frankrike. Sannolikt kommer aldrig Reconquête att växa nämnvärt. Skulle Marine Le Pen bli nationens president 2027 kan Zemmour och Maréchal möjligen hoppas på en ministerpost i regeringen men inte ens det är säkert. Det råder ingen varm stämning mellan ledarna för de båda partierna. Marine Le Pen förlåter inte så gärna sin systerdotter att ha lämnat henne för en annan politisk ledare.

Den franska civilisationens pelare
Den franska civilisationens pelare 150 150 Tomas Lindbom

Min rubrik för detta blogginlägg är måhända väl pretentiös men under min senaste vistelse i Frankrike har jag mött människor som självklart försvarar vissa värden kopplade till den franska kulturen, identiteten eller – om man vågar säga ordet – civilisationen.

Det råder ett kulturkrig i Frankrike mellan en vänster som alltmer präglas av dekonstruktivistiska, antikoloniala, feministiska, antirasistiska och – förlåt – wokistiska värderingar och en nationell höger som ibland också kan betecknas som konservativ i värdefrågor. Trots denna starka motsättning finns det ändå vissa gemensamma värderingar.

Jag har under de senaste veckorna träffat fransmän som politiskt står nära antingen macronismen eller den radikala vänstern. Det finns värderingar som de försvarar som i ett svenskt sammanhang snarare skulle uppfattas som starkt konservativa. Försvaret för kunskapsskolan är ett sådant. De skulle aldrig acceptera en läroplan som kortar ner eller tar bort delar av historien där fokus ligger på inlärning av olika skeden. Det vore otänkbart att i årskurser som motsvarar högstadiet i Sverige inte lägga avsevärd tid på att studera antiken och medeltiden, något som föresvävade Skolverket för några år sedan. Det är lika naturligt för de flesta att försvara att latin är ett tillval redan i sjunde årskursen. Det är fullständigt otänkbart att undanhålla skolbarnen från femman eller sexan att bekanta sig med de stora författarna, från Ovidius till artonhundratalets Victor Hugo. Allt detta återkommer förstås med än större inlevelse och noggrannhet under gymnasietiden.

Västerlandets historia, litteratur och filosofi är en del av det offentliga samtalet. Den vanliga väljaren behöver inte vara bekant med filosofen Descartes för att förstå den politiska debatten men citaten från historiens stora tänkare återkommer ständigt. Vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon är ett bra exempel. Han är övertygad om att arbetarklassen ständigt måste upplysas om den franska republikens tradition och kopplar i sina tal tillbaka till franska revolutionens stora ledare eller radikala författare i den franska historien.

I Sverige pågår ett nyvaket intresse för något som kallas kanon och som verkar påklistrat ett samhälle som förlorat nästan all historisk bildning. Hur inrättandet av en kanon ska förändra det svenska samhället är mig en gåta. Förutom för en liten och maktlös kulturelit kan Verner von Heidenstam inte bli annat än ett kuriosum och vad ska vi säga om Esaias Tegnér eller Erik Johan Stagnelius? Inte ens frihetstiden har något att säga en modern svensk, helt inriktad på att resonera pragmatiskt och praktiskt, i en snabb och teknokratisk process från problem till  lösningar.

Vi kan i Sverige ställa upp oss i två härar med olika ideologiska vapen som wokeismen eller nationalismen. Ändå sker denna strid i en miljö som saknar förankring i en civilisation buren av människors rötter i den kulturella historien. Den franska samhällsdebatten är djupare och mer hoppingivande för framtiden. Den som har ambitionen att blicka framåt med visioner om framtiden måste också vara förankrad i den mänskliga historien. Det förstår i alla fall fransmännen.

Fransk litterär ikon död
Fransk litterär ikon död 150 150 Tomas Lindbom

Bernard Pivot kanske säger något även bland en del äldre svenskar. Faktum är att han skapade ett nytt format inom televisionen, samtalet om böcker med författare. Programmet Apostrophes startade 1975 och pågick till 1990. Det sändes direkt på fredagskvällarna i en av de franska tv-kanalerna och det blev totalt 724 program. En succé som få andra program i fransk tv genom åren, i ett litterärt land som ju Frankrike är.

Pivot började som skrivande dagstidningsjournalist, först inom ekonomi men snart inom litteraturen. Efter mindre inhopp i tv i början av 1970-talet fick han ansvaret för detta litterära program. Nervös i början, det syntes inte minst i premiärprogrammet, men snart varm i kläderna. En lysande presentatör av böcker och en vital och skarpsinnig intervjuare av författarna. Han satt där i mitten med fyra, fem eller sex författare runt sig och med deras böcker intill på ett bord. Alltid med glasögon som antingen satt på nästippen när han läste ett stycke ur någon bok eller så viftade han med dem för att visa sitt engagemang.

Alla, inte minst de stora utländska författarna, kom någon gång till Paris och i så fall kom de också till Pivot. Där satt Solzjenitsyn en berömd kväll. Dit kom de stora amerikanska författarna. Några var fulla som Charles Bukowski som drack upp en flaska starksprit under första delen programtiden och  lämnade därefter studion med svajiga steg. Jag minns en kväll med författaren och litteraturprofessorn Kjell Espmark i studion. Han talade franska men hans lågmäldhet passade inte riktigt in i den latinska svada som omgav honom. Jag minns hur jag tänkte att den här typen av program inte kan sändas i svensk tv. Svenska kulturpersonligheter är för timida och verbalt outvecklade. En del har trots allt hänt i Sverige sedan dess och nu finns ju en motsvarighet till Apostrophes.

Igår kväll var Bernard Pivots död en huvudnyhet i nyhetssändningen i France Télévision klockan 20. Inslaget pågick i tjugo minuter. Xi Jinpings besök hos Macron i Elyséepalatset fick maka på sig och gavs liten uppmärksamhet. Denna fransmännens kärlek till en programledare för ett litterärt program på tv säger ändå en del om landets kultur. Och lyckligtvis fortsätter denna medvetenhet om litteraturens betydelse in i nya generationer. Jag har nyligen firat mitt äldsta barnbarns 13-årsdag tillsammans med övriga familjen från olika generationer. Flickan avslutade lunchen med att tacka oss närvarande, var och en. Hennes föräldrar beskrev hon med var sitt citat ur Victor Hugos romaner. Bernard Pivot hade blivit glad om han hört henne men förmodligen på samma gång tyckt att det inte var särskilt uppseendeväckande. I 13-årsåldern bör alla ha hunnit bli förtrogna med den klassiska franska litteraturen.

 

Gaza och fransk inrikespolitik
Gaza och fransk inrikespolitik 150 150 Tomas Lindbom

Propalestinska demonstrationer och ockupation av amerikanska universitet har spritt sig till Frankrike. Det mest uppseendeväckande har varit ockupationen av den berömda elitskolan Sciences Po i Paris där blivande politiker och statstjänstemän på hög nivå genomgår sin grundläggande utbildning i främst samhällsämnen.

Det måste anses uppseendeväckande att propalestinska studenter på Sciences Po men även personer som uppenbarligen inte går på skolan lyckats blockera en stor kurslokal och även skapat en så pass laddad, fientlig stämning mot Israel  och mot judar att judiska studenter inte vågat befinna sig på skolan. Ockupationen har upplösts men tecken tyder på liknande, planerad ockupation också på Sorbonne.

Delar av den politiska vänstern driver också en propalestinsk agenda. Det gäller främst La France Insoumise, (Det okuvade Frankrike). Denna rörelse som den kallas fast den fungerar som ett parti leds av Jean-Luc Mélenchon. La France Insoumise har ingen motsvarighet i Sverige även om Vänsterpartiet står närmast. LFI har en mer revolutionär profil, är radikalare och påtagligt populistisk. Sedan ett par år tillbaka söker LFI väljare i muslimtäta förorter. Det ledde till stora framgångar i presidentvalet 2022 för Mélenchon som då var nära att gå till en andra valomgång mot Emmanuel Macron. Två av tre muslimska väljare röstade på honom.

LFI står nu bakom den propalestinska rörelsen i Frankrike och det bidrar till en konflikt med alla övriga partier. Stödet för Israel i konflikten med Hamas är inte heller tydligt hos övriga partier men kritiken av Hamas är däremot starkare. Denna terrororganisation blir mindre kritiserad bland företrädare för LFI. Det senare partiet hoppas på fortsatt stöd i muslimska förorter och att på så sätt nå långt i kommande val. LFI lever starkt på sin konfrontativa hållning i alla politiska frågor och det tilltalar den del av befolkningen, oavsett härkomst och social ställning, som uppskattar partier som höjer temperaturen i den politiska debatten.

Den så kallade eliten i Frankrike dominerar den offentliga debatten. Den har tillgång till de traditionella medierna och än så långe sitter den på de tunga politiska posterna. LFI utmanar makten och i den rollen är partiet mer närvarande än Nationell Samling som visserligen har större stöd hos väljarna men mindre aktivistisk. När Sciences Po ockuperas får ockupanterna stöd av LFI och hård kritik av alla andra politiska partier. Makten och media och den stora majoriteten i befolkningen tar avstånd från ockupationerna och från LFI men det hindrar inte Mélenchons parti  från att skapa oro i samhället och möjligen  framöver driva fram en mer våldsam konfrontation. LFI agerar både i valda folkförsamlingar och på gatan. Det gör partiet problematiskt och kan, i vissa lägen, bidra till politiskt våld.

Moulin Rouges vingar föll till marken
Moulin Rouges vingar föll till marken 150 150 Tomas Lindbom

En klassisk byggnad i Paris, kabarén Moulin Rouge, förlorade sina berömda väderkvarnsvingar, natten till den 25 april. De föll helt enkel till marken. Vad som kommer att ske med dem är oklart men helt säkert är detta en händelse som väcker känslor både bland parisare och inte minst turister. Byggnaden, byggd 1889, är berömd liksom dess särpräglade karaktär. Enligt polisen skall ingen ha skadats när vingarna föll ner på trottoaren.

Moulin Rouge ligger i kvarteret Montmartre, nedanför dess kulle vid metrostationen Blanche i norra Paris. Det var vid den tid när byggnaden invigdes som festlokal en del av det storslagna nöjesliv som rådde i området. I Moulin Rouge satt den tidens kända konstnärer, bland andra Toulouse Lautrec, men också de nöjeslystna från alla samhällsklasserna. Det sas att i Montmartres lokaler möttes de som målade på dagarna och de som vaknade till kvällsnöjena.

Stora artister har uppträtt på Moulin Rouge. En festkväll med Liza Minelli 1982 är minnesvärd. Många svenska turister känner väl till lokalen från insidan. Efter andra världskriget blev Moulin Rouge alltmer en kabaretlokal för utländska turister som såg can can-dans och andra varieténummer medan de serverades champagne. Jag minns det väl. Jag var under flera år på 1970- och 80-talen reseledare för svenska turister. En kväll på Moulin Rouge eller Lido vid Champs Elysées ingick alltid i veckoprogrammet på charterresan och det var för många huvudnumret under Parisvistelsen. Alla män förväntades klä sig i kostym med slips och alla damer i aftonklänning.

Moulin Rouge har under de senaste hundra åren levt på sin historia från Montmartres storhetstid mellan fransk-tyska kriget 1870-71 och första världskriget. Under mellankrigstiden flyttade konstnärerna till Montparnasse.

I dag är ju turismen som så mycket annat individualiserad. Moulin Rouge har återtagit sin roll av nattklubb och vänder sig i huvudsak till en parisisk publik. Annars har nedre Montmartre haft stor inflyttning, främst från Nordafrika medan bostäderna på kullen ovanför, runt Sacré Coeur, säljs dyrt.

Om denna blogg

Fransk samhällsdebatt är både bred och djup. Den innefattar filosofi, kultur och politik. Den är också intensiv och utan uppehåll. Från skolstarten i början av september och fram till nationaldagen den 14 juli pågår ett ständigt utbyte av tankar, idéer och konkreta förslag inom detta breda fält.

Jag startade min blogg 2009. Debatten är lika intensiv på 2020-talet som tidigare. Visst skiftar den karaktär. Nya perspektiv framträder och därmed nya konflikter. Samtidigt finns vissa politiskt-filosofiska grundtankar kvar. Politiker brukar fortfarande i sina tal referera till franska revolutionens paroller frihet, jämlikhet och broderskap men med tillägget sekularism (laïcité). Jag gläder mig om du vill följa med i det franska åsiktsutbytet genom att läsa mina blogginlägg.

Arkiv

RSS-flöde

För dig som vill ta del av mina inlägg genom ett RSS-flöde är det möjligt. Använd då url-en https://www.lindbompafranska.se/feed/.