Höstens första sociala strid
Höstens första sociala strid 150 150 Tomas Lindbom

Det okuvade Frankrikes ledare Jean-Luc Mélenchon har träffat strejkande på SNCF, motsvarigheten till svenska SJ. Här är alltid kampviljan hög när det handlar om löner och sociala frågor. Det revolutionära fackförbundet CGT har visat musklerna. Inför tv-kamerorna kramar Mélenchon om de lokala fackliga ledarna och håller en appell. Han påminner om att kampen (la lutte) gäller dels de strejkandes villkor men också i bredare mening villkoren för alla fransmän som befinner sig i kris. Hans appell handlar om att kampen måste föras solidariskt mellan samhällets förtryckta grupper och mot makten.

I söndags genomfördes demonstrationer mot regeringen. Igår organiserade de fackliga, i första hand CGT, en generaliserad strejk som ledaren Philippe Martinez kallade den. Den var delvis framgångsrik men nådde inte den omfattning som arrangörerna hoppats på. Framförallt strejkade arbetare inom delar av transportsektorn. Några skolor berördes också av strejkande personal. CGT kan alltid räkna med att vissa yrkesgrupper inom den offentliga sektorn hörsammar kraven på att gå i strejk.

Opinionsundersökningar har visat att flertalet fransmän inte stöder strejkerna men upprörs över det faktum att inflationen ökar och lönerna står stilla. CGT krävde till exempel att anställda inom raffinaderierna borde få en löneökning på tio procent. Total Energies har erbjudit fem procent och en extra månad i kompensation men detta ansågs som ett skamligt förslag av det revolutionära facket.

Premiärminister Elisabeth Borne var arbetsmarknadsminister under den förra regeringen och kan dessa frågor väl. Hon anses dessutom duktig som förhandlare. Viss kritik har riktats mot henne för att ha upptäckt den senaste sociala krisen alldeles för sent. Strejken bland raffinaderiarbetarna fick pågå i ett par veckor med allt större brist på drivmedel vid bensinmackarna. Irritationen hos medborgarna växte och riktades mer mot regeringen än mot de strejkande. Nu hanterar Elisabeth Borne och regeringen frågan med större taktisk skicklighet. Flera tunga ministrar har ställt sig bakom vikten av löneförhöjningar vilket gjuter en del olja på vågorna. Den generaliserade strejken igår fick inte heller den omfattning som regeringen kunde befara.

Sakta men säkert anas en lösning på konflikten för den här gången trots att strejken på raffinaderierna fortsätter. Beslut har ändå fattats om att delar av personalen ska tillse att bensinmackarna i viss utsträckning förses med drivmedel. Samtidigt uppstår nya konflikter. I morgon väntas budgeten i nationalförsamlingen drivas igenom med paragraf 49:3 vilket innebär att den antas utan votering. Det är en fullt legitim form av beslutsfattande som regeringen kan tillgripa vid vissa tillfällen men självklart en åtgärd som väcker mycken vrede hos oppositionen och förefaller obegriplig för många väljare.

 

 

Nu börjar konflikterna
Nu börjar konflikterna 150 150 Tomas Lindbom

Var tredje bensinstation i Frankrike saknar antingen diesel eller bensin i pumparna. Strejken på Total Energies har lett till en kritisk situation för miljoner bilister. Köerna är långa vid mackarna om det nu över huvud taget finns någon bensin eller diesel att fylla bilarna med. Snabbt förändras nu läget i landet. I mitt förra inlägg skrev jag att fransmännen avvaktar krisen men den berättelsen är redan föråldrad. De konflikter som förväntats i höst och vinter har nu utlösts och det går fort.

Fackföreningen CGT spelar en viktig roll nu och framöver. CGT är det mest revolutionära av förbunden. Historiskt sett har det varit en del av den kommunistiska rörelsen. I dag står denna fackliga organisation snarare nära den politiska rörelsen Det okuvade Frankrike, lett av den framgångsrike politikern Jean-Luc Mélenchon. CGT spelar en avgörande roll för strejkerna inom raffinaderierna. Nu väntar också strejker på andra områden, iscensatta av denna fackliga organisation. Transportväsendet kommer sannolikt inom kort att påverkas av strejker. Brist på bensin för privatbilisterna och störningar i den kollektiva trafiken kan skapa en mycket problematisk situation för miljoner fransmän. Bilen är ett nödvändigt transportmedel för många medborgare som inte bor i de största städerna. Gula västarna startade 2018 som en proteströrelse mot höjda bensinpriser. Nu är läget likartat med kris för alla bilister. Det handlar om både  prisstegringar för energi och tomma bensinstationer. Det är fullt möjligt att de gula västarna inom kort återuppväcks till att genomföra nya former av protester i landet.

På söndag organiserar Nupes, samverkansgruppen för de fyra vänsterpartierna i nationalförsamlingen, en stor demonstration som går från Place de la Nation till Place de la Bastille i Paris. Det blir främst en politisk manifestation från vänster riktad mot president Macron och hans regering. Macron anklagas för en nyliberal politik som inte tar hänsyn till vanliga människors svåra ekonomiska belägenhet.

Det råder samtidigt tveksamheter när det gäller lämpligheten att genomföra denna demonstration. Flera av de fackliga organisationerna tycker att tidpunkten är olämplig.  Den kommer mitt i förhandlingarna med arbetsgivare och regering. Enligt uppgift ska till exempel ett avtal mellan Total Energies och några fackliga företrädare, dock ej CGT, slutas i dag, fredagen den 14 oktober.

Bland de politiska partierna inom Nupes  är Socialistpartiet sannolikt också besvärat av att den fackliga organisation, CFDT, som alltid stått närmast detta parti vill satsa all kraft på förhandlingar istället för strejker och demonstrationer. Kommunistpartiet och den nya radikala ledningen inom det gröna partiet lär inte ha svårt att följa. Obestridligt är att Det okuvade Frankrike  håller i taktpinnen.

Det råder stor osäkerhet kring läget på arbetsmarknaden under hösten. Den stigande inflationen kommer att påverka vanliga fransmäns ekonomiska situation i än högre grad än hittills. Konflikterna på arbetsmarknaden kommer uppenbart att bli fler och även försvåra vardagslivet för många. Vintern i Frankrike lär bli både besvärlig på ett ekonomiskt plan och stökigt i ett socialt och politiskt hänseende.

 

En höst i orostider
En höst i orostider 150 150 Tomas Lindbom

Hösten 2022 i Frankrike präglas av en avvaktande oro. Molnen har hopat sig på en rad områden. Mest oroar kriget i Ukraina och vilka konsekvenser det medför.

Jag följer nyhetssändningarna i olika kanaler på fransk tv. Informationen är omfattande. Den som vill kan lyssna till experter som lägger ut texten i centrala ämnen som rör medborgarna. Fransmännen tror på kunskapsförmedlingens betydelse. Nu handlar det mesta om Ukraina. Såväl på dagtid som på kvällstid pågår informationen i block om en till två timmar om detta ämne. Två programledare samlar fem, sex experter runt ett stort studiobord. Där finns alltid en general, några representanter för expertis inom diplomati och organisationer som på internationell nivå sysslar med att bevaka kriget ur olika aspekter. I studion finns också tv-kanalens egna experter. Med jämna mellanrum dyker en, ofta yngre, journalist upp framför en karta och ger grundläggande fakta kring vad som händer på olika krigsskådeplatser. Ibland kopplas utrikeskorrespondenterna in för rapporter om läget på en viss plats.

Det är fascinerande rapporter och analyser som tittaren kan tillgodogöra sig. Jag undrar hur jag hade fått veta allt detta om jag varit bunden till enbart svensk tv. Resurserna är förstås större i ett stort land men kanske också ambitionerna att verkligen vrida och vända på alla frågeställningar.

Alla nyhetskanaler har inte samma profil. Någon är mer folklig, en annan har en mer högerorienterad vinkel vilket innebär viss kritik mot USA . Men sammantaget får jag som tittare en bra och mer komplett bild av vad som händer.

Fransmännen får alltså i dag mycket information om läget i Ukraina och vilken betydelse som kriget har för spänningarna i världen. Mig förefaller det som om världspolitiken och en osäker internationell framtid hindrar en kraftfull debatt om inrikespolitiken. Macron borde vara tacksam för detta. Han befinner sig i ett svårt läge med en minoritetsposition i nationalförsamlingen. Frankrike har hög inflation och stigande energipriser. När kommer de problemen att åsamka honom och regeringen verkliga problem? I dagarna strejkar energibolaget Totals anställda vilket lett till svårt brist på bränsle till privatbilarna, särskilt i Parisområdet. Macron hotar med att ingripa i konflikten mellan Totals ägare och fackliga CGT om strejken drar ut på tiden.

Alla inser att konflikterna mellan Macron och hans folk kommer att eskalera men det verkar som väldigt många fransmän just nu intar en mer avvaktande attityd. De sitter framför sina tv-apparater och följer nyhetssändningarna om ryska invasionen i Ukraina. De tittar på sina elräkningar och grubblar över hur de ska klara vintern. De oroar sig över en ytterligare sänkning av köpkraften och de tänker säkert också på risken för ökad arbetslöshet inom ett halvår. Än så länge har inte strejkerna tagit fart på riktigt. Än så länge ser vi inga stora demonstrationer. Men sannolikt dröjer det inte så länge till. De flesta bedömer att det blir en kall vinter i Frankrike ur en rad aspekter.

Staten förväntar sig måttlighet i energifrågan
Staten förväntar sig måttlighet i energifrågan 150 150 Tomas Lindbom

Sobriété. Det betyder ungefär måttlighet eller nykterhet om det handlar om alkoholbruk. Nu används ordet om bruket av energi i den franska statens tal till medborgarna. De ska uppträda måttligt, sobert. Inga excesser om president Macron och hans regering får bestämma.

Frankrike är sig inte likt sedan ett decennium tillbaka. Ett folk av individualister med högst självständiga åsikter. Ett folk som beskrevs som näst intill oregerbart. ”Hur är det möjligt att regera ett folk som har lika många åsikter i en fråga som det finns ostsorter i landet?” frågade sig General de Gaulle på sin tid. Nog har svensken fortfarande bilden av fransmännen som stökiga, motvilliga, oppositionella. Och en stat som visserligen alltid försökt betvinga medborgarna olika lagar och bestämmelser men som vetat att det varit svårt – ibland omöjligt – att genomföra dem i praktiken.

Sedan några år tillbaka handlar debatterna  mer och mer om moraliska frågor och det förefaller som om staten börjar få framgång i sin politiska gärning på det området. Det började med pandemin. I Sverige talades det om medborgarnas eget ansvar och förmåga att göra det rätta för att hålla viruset på avstånd. Det gick väl sådär men tanken var inte att regeringen skulle detaljstyra folket. I Frankrike rådde motsatt läge. Regeringen införde rader av precisa begränsningar av folks rörelsefrihet och till allas förvåning, även fransmännens, lydde de. Det gick till och med att ana en viss förtjusning hos många att kröka rygg och göra det som myndigheterna åla dem att göra, det vill säga inskränka sin egen frihet.

Feminismen i sin mest moraliserande form tycks också ha stärkt sin position på ett överraskande sätt. I det land där mäns förförelse av kvinnor nästintill var inskriven i grundlagen jagas nu offentliga personer som begått sexuella övergrepp. Efter valen i maj och juni har en minister tvingats avgå och två ledare för politiska grupper i nationalförsamlingen lämnat sina uppdrag. Orsaken är anklagelser om sexuella övergrepp i varierad utsträckning men ingen av de tre har dömts i någon domstol.

Nu kommer en liknande våg av regler inom energiområdet. Det gäller nu för medborgarna och företagen att underordna sig olika bestämmelser som regeringen utfärdar för att minska energiåtgången med 5-10 procent. Premiärminister Elisabeth Borne ger tydliga besked. Temperaturen i bostäderna får inte överstiga 19 grader. På hotellrummen är gränsen 17 grader. Lampor ska släckas. Det ska synas på företagen att det är mörkt i rum där ingen befinner sig.

För att ytterligare skärpa tonen arrangerade regeringen igår ett möte för 400 personer i en mässlokal i södra Paris för att i detalj redogöra för sina krav på företag och privatpersoner. Elisabeth Borne har där förklarat att de regleringar inom energins område inte heller är tillfälliga. Hon talar om ett perspektiv som sträcker sig fram till 2040.

Det förefaller som om även de detaljerade reglerna kring energianvändningen kommer att följas av majoriteten fransmän. Är det så att detta folk på tio år förvandlats från bråkiga individualister till att fogligt följa statens påbud? Nja, riktigt  så lär det inte bli men alldeles uppenbart har späkningen kommit att prägla människornas liv i högre grad. Rädslan för virus och för krig kan ha bidragit. Och möjligen har också förmågan att granska politiken utifrån ideologiska och filosofiska utgångspunkter minskat. Energikrisen beror förstås inte bara på yttre omständigheter, det vill säga Putins krig. Just nu saknas de intellektuella som kan granska makten med skarpare blick. Annars lurar faran att Frankrike förfaller till ett land av oreflekterad detaljstyrning.

Manliga politiker anklagas för våld mot kvinnor
Manliga politiker anklagas för våld mot kvinnor 150 150 Tomas Lindbom

Vi minns franska manliga politiker från förr. Det räcker med att gå tio år tillbaka i tiden. Dominique Strauss-Kahn, fransk politiker och chef för Internationella valutafonden, ertappades av polis i New York efter sexuellt utnyttjande av en städerska på ett hotell. Det sas då att detta är den extrema yttringen av franska mäktiga män patriarkala beteende. Opinionen reagerade till slut och det blev inledningen till en snabb förändring av synen på mäns och kvinnors förhållande inom politiken. Sedan dess är regeringarna jämställda. Lika många kvinnor som män innehar ministerposter. Det offentliga samtalet kring politik i medierna har också förändrats. Kvinnorna är fortfarande i klar minoritet men har en betydligt mer framskjuten ställning än för tio år sedan. Däremot är kvinnorna fler bland politiska journalister och det märks på frågeställningarna kring jämställdhet och sexuellt utnyttjande av kvinnor. Det finns också en växande feministisk rörelse i landet. Den hörs alltmer och den är pockande och krävande och använder de metoder som finns tillgängliga för att attackera män som på något sätt förtrycker eller förnedrar kvinnor. Å andra sidan saknas inte heller andra aspekter på jämställdhetsfrågorna och en rad principer i ämnet prövas från olika moraliska och juridiska utgångspunkter.

I höst har frågan om mäns våld mot kvinnor aktualiserats genom två affärer. Båda rör politiker på vänsterkanten. Adrien Quantennens tillhör det vänsterradikala Det okuvade Frankrike vars ledare är Jean-Luc Mélenchon. Det okuvade Frankrike är det största och dominerande partiet i koalitionen Nupes som också innefattar Socialistpartiet, De gröna och Kommunistpartiet. Quantennens roll i nationalförsamlingen har varit att samordna styrkorna i de fyra partierna i Nupes. Det framkom för några veckor sedan att han i samband med skilsmässan från sin sambo givit henne en örfil. Han har erkänt detta och självmant lämnat sin post som samordnare mellan partierna.

Den andra affären rör Julien Bayou som efter valet till nationalförsamlingen i juni utsågs till ledare för det gröna partiet. Han har också helt nyligen gått igenom en skilsmässa från sin sambo som nu anklagar honom för moraliskt förtryck. Detta har blivit föremål för en intern granskningsgrupp inom partiet. Det framgår inte vad dessa anklagelser handlar om men partiets starka kvinna, Sandrine Rousseau, har konstaterat att det finns anledning att ta ex-sambons anklagelser på allvar och att det är viktigt för henne men också principiellt ur feministisk synvinkel. Kvinnan ska, enligt Sandrine Rousseau, några veckor efter uppbrottet ha genomfört ett självmordsförsök. Bayou anser sig inte veta vilka anklagelser som riktats mot honom men valde att avgå på grund av de rykten som florerade och som störde hans arbete som ledare för partiet.

Båda dessa affärer har inte lett till någon rättslig prövning. Debatten i Frankrike rör i hög grad just detta. Ska kvinnors anklagelser mot mäns våld eller verbala överträdelser anses rättfärdiga att dessa män tvingas avgå? Eller finns det skäl att vara orolig för att detta skapar rättsosäkerhet.

Nu har Frankrike på tio år gått från att tillåta män att obekymrat förföra kvinnor som ofta kan befinna sig i en underordnad situation till att uppleva hur flera män tvingas bort från ledande politiska positioner utan någon form av juridisk process. För Sandrine Rousseau och andra feminister med hennes agenda är detta sannolikt en övergångsfas. Om några år har männen lärt sig och den jämställda harmonin inställer sig. Frågan är hur många affärer fransmännen klarar med så okontrollerade spelregler innan en våldsam motreaktion inställer sig?

 

Om denna blogg

Fransk samhällsdebatt är både bred och djup. Den innefattar filosofi, kultur och politik. Den är också intensiv och utan uppehåll. Från skolstarten i början av september och fram till nationaldagen den 14 juli pågår ett ständigt utbyte av tankar, idéer och konkreta förslag inom detta breda fält.

Jag startade min blogg 2009. Debatten är lika intensiv på 2020-talet som tidigare. Visst skiftar den karaktär. Nya perspektiv framträder och därmed nya konflikter. Samtidigt finns vissa politiskt-filosofiska grundtankar kvar. Politiker brukar fortfarande i sina tal referera till franska revolutionens paroller frihet, jämlikhet och broderskap men med tillägget sekularism (laïcité). Jag gläder mig om du vill följa med i det franska åsiktsutbytet genom att läsa mina blogginlägg.

Arkiv