Pyrrhusseger för regeringen om pensionerna
Pyrrhusseger för regeringen om pensionerna 150 150 Tomas Lindbom

I eftermiddags skulle nationalförsamlingen rösta om den omtalade pensionspropositionen. Senaten hade godkänt den på förmiddagen med klar majoritet. Nationalförsamlingen har en annan sammansättning och allt var osäkert in i det sista. Någon timme före omröstningen beslöt sig president Macron för att driva igenom förslaget med hjälp av den (ö)kända paragrafen 49:3 i konstitutionen. Ingen votering alltså men däremot möjlighet för ledamöterna i kammaren att väcka misstroende. Så har också skett. Om några dagar ska nationalförsamlingen ta ställning till en misstroendeomröstning och om regeringen klarar den sker ett beslut om reformen endast vid ett regeringssammanträde. Förlorar regeringen misstroendeomröstningen måste den avgå.

Frankrike befinner sig nu i en öppen kris. Det råder ingen tvekan om att Macron och hans regering befinner sig i ett utsatt läge. Valet att undvika omröstning och välja nödparagrafen 49:3 visar på stora problem. Regeringen har inte majoritet i nationalförsamlingen och förslaget till pensionsreform är högst impopulär hos befolkningen. Cirka sju av tio motsätter sig förslaget.

Utanför nationalförsamlingens byggnad vid Concordeplatsen i Paris stod de fackliga ledarna och gjorde hätska uttalanden mot förslaget och lovade fortsatt strejker och demonstrationer om Macron använde sig av 49:3. Premiärminister Elisabeth Borne hade det föga angenäma uppdraget att presentera Macrons beslut i kammaren. Hon överöstes först av buanden och därefter sjöng oppositionen marseljäsen medan hon talade. Det var ännu ett exempel på den starka konflikt som råder mellan den vänsterfolkliga rörelsen och Macrons folk.

Nu kommer strejker och demonstrationer att fortsätta och kanske öka i styrka. Vreden har inte minskat efter dagens möte i nationalförsamlingen. Sopbergen växer i Paris och kommer säkert att byggas i en rad andra städer. Fransmännen kan förvänta sig nya strejker inom transportväsendet. Tåg och pendeltåg, flyg och tunnelbana. Det sägs att lärare går i strejk igen.

Nu ikväll fylls Place de la Concorde av demonstranter som är arga men samtidigt verkar ha väldigt roligt. Det sjunger och dansar. Det är en blandning av raseri och uppsluppen glädje. Det finns en folklig tradition i Frankrike som har en alldeles egen karaktär.

Många kommentatorer konstaterar att det råder en politisk kris i Frankrike. Strejkledarna talar nu öppet om att den parlamentariska demokratin måste dela makten med en social, folklig demokrati. Det är väl inte helt klart vad det innebär men Frankrike har en bit till suverän parlamentarism. Den femte konstitutionen är absolut toppstyrd från statschefen/presidenten men den får mothugg från stora delar av folket. Macron och regeringen fick respit genom att använda 49:3 i dag men det var nog en pyrrhusseger. Snart kan regeringen falla och Macrons gloria har sannerligen hamnat på sned genom sättet han drivit pensionsfrågan.

Ovidius för 11-åringar
Ovidius för 11-åringar 150 150 Tomas Lindbom

Den franska skoldebatten är levande. Konflikterna är skarpa på flera sätt. Det offentliga skolsystemet är föremål för fackliga strider. Innehållet i läroplanerna är alltid föremål för debatt på tidningarnas kultursidor.

Frankrike genomlever för närvarande en intensiv politisk kamp om pensionerna. Strejkerna påverkar i hög grad vardagen för fransmännen. Särskilt transporterna påverkas. Som alltid driver de offentliganställda den fackliga kampen. Vi känner igen grupperna som strejkar: tåg- och flygpersonal, sjukhusanställda och –  lärare. I denna strejkvåg har också gymnasieelever bidragit till att höja temperaturen. Varför strejkar lärare och inte fabriksarbetare? Svaret är enkelt. Inom den offentliga sektorn finns fler aktivister. Däremot har de inte det sämst i samhället. Snarare tvärtom. De har genom sina fackliga företrädare förhandlat fram goda villkor, inte minst när det gäller pensionen. Det finns grupper som går vid 55 års ålder i dag. Lärarna anser sig säkert ha låga löner men är samtidigt skyddade av livslånga avtal. En offentliganställd avskedas inte alls lika enkelt – i princip aldrig – som privatanställda. En offentliganställd har möjligen lite lägre lön men en rad andra förmåner och större trygghet. De offentliganställda åtnjuter en tillvaro som stämmer väl med många fransmäns syn på ett gott arbetsliv. In på en arbetsplats i unga år och garanterad livslång anställning och en tidig pension. En värld som ser helt annorlunda ut mot den amerikanska arbetsmarknaden.

Skolan är också i andra avseenden stabil eller orörlig för den som är kritisk. Jag följer nu mina barnbarn som går igenom den franska skolan och jämför med 1970-talet. Det har förstås hänt en del men påfallande lite. Barnen delas fortfarande in i ett första block (le primaire) från 6-11 års ålder. Därefter kommer le collège med ämneslärare från 11 till 15 år och till slut le lycée upp till 18 års ålder och le baccalauréat (studentexamen). Undervisningsformerna har inte heller ändrats. Kunskapsbegreppet som en objektiv massa kvarstår. Det märks inte minst i ämnen som litteratur och historia. Det anses viktigt att barnen läser och analyserar de stora författarna i den franska litteraturhistorien. Mitt äldsta barnbarn som är 11 år har nyligen arbetat med en längre textanalys av Ovidius Metamorfoserna. Han skrev visserligen på latin men franskan härstammar därifrån och då krävs att barnen också har en god kännedom om de främsta romerska författarna. Nästa år, vid 12 års ålder börjar möjligheten att läsa latin.

Historieämnet är också viktigt. Jag har nu studerat 11-åringens studiebok i ämnet. Hon har gått igenom det som kallas förhistorien och är nu igång med studier av Egyptens klassiska period. Frågan ställs inte om Egyptens historia är betydelsefull för en uppväxande generation under det tjugoförsta seklet. Inte heller frågar det franska skolverket vad eleverna själva tycker om att läsa om mumifierade människor från förr.

Denna traditionella skolform tar samtidigt upp frågor som rör relationen mellan män och kvinnor. Genusfrågan smyger sig in i läroplanen. De klassiska ämnena historia, litteratur och filosofi dominerar fortfarande men ändå rycker nu gymnasister ut i demonstrationståg för att stoppa Macrons pensionsförslag. Det sker trots att ämnet samhällskunskap spelar en rätt blygsam roll i undervisningen. Det är intressant att se att en skola med denna klassiska inriktning och hårda examineringar av eleverna i varje klass ända från småbarnsåldern inte förtrycker de unga till förkvävande lydnad under de vuxnas styre. Snarare verkar det snarare vara tvärtom. Vänsterpolitiker som Det okuvade Frankrikes ledare Jean Luc Mélenchon kryddar alltid sina tal med citat från klassiska romanförfattare från 1800-talet, särskilt Victor Hugo.

Det finns oro också i Frankrike när det gäller skolans utveckling. Ändå finns stoltheten kvar över att landet har en utbildning som odlar en klassisk kultur. Skolan är en av den franska republikens grundpelare. Lärarna är respekterade därför att de för republikens värderingar vidare till nya generationer. Läroplanerna blir inte heller föremål för ett förhandlande mellan lärare, elever och föräldrar. Betygen sätts av lärarna, fortfarande utan alltför mycket av yttre påverkan av föräldrar och elever. Om den franska skolan skulle bli en marknadsplats eller dess verksamhet bli förhandlingsbar mellan staten, lärarna och kunderna i form av elever och föräldrar vore landet i gungning. När annat gungar så finns skolan kvar. Och alla sjunger marseljäsen…

Den stora strejkdagen
Den stora strejkdagen 150 150 Tomas Lindbom

Alla har sett framemot tisdagen den 7 mars, den sjätte strejk- och demonstrationsdagen i Frankrike med anledning av Emmanuel Macron och hans regerings proposition om skärpningar i pensionslagen. Nu pågår den medan jag skriver detta inlägg. I Paris går människor från Boulevard Raspail i det fashionabla sjätte arrondissemanget till Place d´Italie i det mer folkliga 13:e. De är många i Paris´kortege liksom i motsvarande demonstrationståg i andra städer runt om i Frankrike. Enligt polisen är de dock något färre till antalet än vid förra strejk- och demonstrationsdagen i slutet av januari. Facken har lovat att landet under några strejkdagar ska gå ner på knä. Ja, landet ska knäböja tills regeringen drar tillbaka sitt förslag. Det är tanken. Det förefaller så här långt under dagen som om det nog inte riktigt kommer att bli verklighet.

Regeringen tycks istället inställd på att hålla stånd mot oppositionen och genomföra reformen. För närvarande behandlas den i senaten som har en mer konservativ sammansättning och där förslaget sannolikt kommer att stödjas med vissa justeringar. Därefter kommer en kommitté med representanter från parlamentets båda kamrar att söka hitta en gemensam skrivning för omröstning. Sannolikt blir det en omröstning om cirka fjorton dagar. Skulle regeringen bedöma att det inte går att nå majoritet för förslaget kommer den istället att använda den lagparagraf i konstitutionen som gör det möjligt att genomföra lagen utan votering.

De fackliga organisationerna, vänstern och Nationell Samling hoppas att regeringen drar tillbaka förslaget. Det vore dock en oerhörd prestigeförlust för Macron. Han skulle sannolikt bli en lame duck under resten av sin mandatperiod, drygt fyra år. Senare i vår kommer till exempel frågan om en kommande migrationsreform att behandlas i parlamentet. Han skulle ha svårt att få igenom det lagförslaget om han förklarar sig besegrad i pensionsfrågan.

En del bedömare har oroat sig över att landet närmar sig ett revolutionärt läge om Macron inte lyssnar på folkviljan i pensionsfrågan. Fullt så uppskruvad verkar ändå inte stämningen vara. Reformen handlar om att människor måste arbeta längre. Direkt, möjligen indirekt, handlar inte reformen om att sänka människors standard. Många är redan fattiga i Frankrike men det problemet blir mer akut om arbetslösheten ökar eller lönerna släpar efter i kommande avtalsförhandlingar.

Med detta sagt är det samtidigt uppenbart att Macron och regeringen misslyckats med att kommunicera reformen till franska folket. Mycket av innehållet framstår fortfarande som oklart för de flesta. Olika ministrar har motsagt varandra. Regeringen har inte kunnat hitta en samverkanspakt med Republikanerna (högern).

Det är också helt uppenbart att Socialistpartiet som under förra presidenten François Hollande tog ansvar för landets ekonomi nu styrs av ledare utan ambitioner att framträda som potentiella statschefer. Formulera ett alternativ till regeringens pensionsreform som inte bara lägger ett populistiskt förslag för att nå kortsiktig uppskattning bland väljarna utan visar ambitionen att ta ansvar för landet.

Jag ser på tv hur lärare, läkare, psykologer och andra offentliganställda i tjänstemannayrken i demonstrationstågen låter sig intervjuas av journalister. En och annan är bara i 40-årsåldern. Ändå förklarar de att de omöjligen orkar arbeta till 64 år. De är uppenbarligen kroppsligt och själsligt så utslitna att det är omöjligt. Men är det verkligen sant? Och hur tänker deras kollegor i Spanien, Italien och Tyskland för att inte nämna de skandinaviska länderna? Det finns en del frågor som aldrig ställs av en fransk journalist men som för en italiensk, spansk, tysk eller svensk journalist vore rätt självklara att ställa.

Jag reser inom kort till Frankrike för att på plats känna av stämningen. Det ska framförallt bli intressant att se när majoriteten av fransmännen börjar tröttna på strejkerna. Det är ofta i det läget när den mer välbesuttna medelklassen vänder ryggen åt demonstranterna som regeringarna kan rida ut stormen och flytta fram sina positioner. Trots allt behöver inte Frankrike ännu djupare underskott i budgeten.

Vart tog Socialistpartiet vägen?
Vart tog Socialistpartiet vägen? 150 150 Tomas Lindbom

Kanske frågar sig någon svensk läsare av denna blogg vart Socialistpartiet (PS) tagit vägen inom fransk politik. Jag har haft anledning att skriva en del om vänsterns ställningstaganden i frågan om president Macrons pensionsförslag men sällan nämnt PS. Det finns en anledning. Partiet befinner sig i ett prekärt läge. Många skulle hävda att dess existens är hotad.

Det franska politiska landskapet har helt förändrats. Fram till 2017 års val hade landet en form av tvåpartisystem. Antingen styrdes det av en socialist (François Mitterrand 1981-95 och François Hollande (2012-17) eller av mer konservativa politiker (Jacques Chirac 1995-2007 och Nicolas Sarkozy 2007-12). Valet av Emmanuel Macron 2017 ändrade spelplanen. Han lyckades erövra röster från både vänster och höger. Socialistpartiets ledare som tillhörde den socialdemokratiska falangen anslöt sig till honom eller lämnade politiken. En del av Republikanernas mer moderata del anslöt sig också till Macron.

Ingenting tyder på att de två gamla stabila regeringspartierna återuppstår och åter blir dominerande i politiken. Allra mest problematiskt är det för PS. I samband med valet till nationalförsamlingen (den direktvalda kammaren i parlamentet) i juni månad förra året lyckades det vänsterradikala socialistpartiet Det okuvade Frankrike genom sin ledare Jean Luc Mélenchon rycka åt sig initiativet och bli den dominerande kraften inom hela vänstern. Mélenchon hade stor framgång i presidentvalen trots att han inte gick till den andra, avgörande valomgången och kunde göra ett viktigt utspel. Han gav sig själv rollen av att vara en naturlig premiärminister – Macron hade då nyss blivit vald till president – och lyckades förena sitt parti med de gröna, socialisterna och med kommunisterna i en löslig union kallad Nupes. Han hade trumf på hand. Han visste att de andra tre partierna hade små chanser att vinna stöd hos väljarna utan en union med honom som inofficiell ledare och han visste också att många bland vänsterns väljare drömde om en stark och enad vänsterkraft.

I ett slag lyckades Mélenchon ta över ledningen för hela vänstern och radikalisera den. Det okuvade Frankrike har också satt en stark prägel på arbetsformerna i den nya nationalförsamlingen. Populismen har blivit ett utmärkande drag för vänstern. Debatten om pensionsreformen är ett bra exempel på det vilket jag rapporterat om i tidigare blogginlägg.

Socialistpartiets ledare Olivier Faure är för närvarande utmanad om sin roll som generalsekreterare. Han anses svag och vinglig i sin politiska hållning. Han har valt att underordna sig Mélenchon och dennes parti för att rädda kvar Socialistpartiet i nationalförsamlingen. Genom sin samverkan i Nupes fick partiet ändå ett antal mandat. Samtidigt försvagades dess profil ytterligare. Ingen vet vad det står för i dag. Efter förlustvalet 2017 försökte det att profilera sig kring begreppen social och ekologisk men utan att fylla dessa med ett begripligt innehåll.

François Hollandes regering 2012-17 innehöll trots allt en rad duktiga politiker. Ingen av dem återfinns i ledningen för partiet i dag. Hollandes regering drev en realistisk politik. Problemet uppstod när Macron utmanade socialisterna med ett program som attraherade alltför många av Socialistpartiets mer mittenorienterade väljare. De är nu förlorade till Macron och den radikala franska vänsterväljaren är mer contestataire, ett franskt ord som kan översättas med oppositionellt samhällskritisk men också innefattar begrepp som populism och revoltör.

Det är svårt att i dag se hur ett mer sansat och regeringsdugligt socialistparti kan återuppstå. Partiet måste befria sig från Det okuvade Frankrike, formulera ett eget politiskt program som är begripligt för väljarna och dessutom uppfattas som ett tydligt alternativ till den mitten som nu skapats runt Macron, hans förre premiärminister Édouard Philippe och flera andra. Det finns en stark vänsterrörelse i Frankrike men den präglas av den mentalitet som nu dominerar inom Nupes. Inte bara Mélenchons parti står för denna populistiska linje. Det gröna partiet har erövrats av sin vänsterfalang. Kommunisterna är mer sansade men de är trots allt kommunister. Och PS är i dag innesluten i denna vänsterrörelse där hjärtan och hjärnor brinner av storslagna visioner men där genomtänkta reformförslag lyser med sin frånvaro.

Frankrike och kriget i Ukraina
Frankrike och kriget i Ukraina 150 150 Tomas Lindbom

I dag är det årsdagen av ett ryskt anfallskrig mot Ukraina som en enad västvärld tar starkt avstånd ifrån. Ändå är det inte ett Europa som talar med en helt samstämmig röst. Det är begripligt att länder som gränsar till Ryssland skiljer sig från länder som ligger längre västerut och som traditionellt kan ha andra perspektiv.

Sverige lever med en historia där Ryssland upplevts som ett större eller mindre militärt hot och vi krigade mot detta land så sent som under 1700-talet. Frankrike har en annan historia i förhållande till samma land. Frankrike är också starkt präglat av sin självbild av att vara en stormakt, bland annat ständig medlem i FN:s säkerhetsråd. Den franska diplomatin agerar med mer än ett perspektiv. Frankrike utgår också från ett geopolitiskt synsätt där alla stormakter är viktiga aktörer.

President Emmanuel Macron talade senast i München och det stod helt klart att han och den franska hållningen är benhårt fördömande mot det ryska anfallskriget. Macron vill också ha till stånd en gemensam europeisk hållning. Europa är för honom centralt, inte enbart som en underordna kontinent till USA.

Macron är i linje med fransk traditionell utrikespolitik inställd på att också lyssna till, agera och påverka icke-europeiska länders statschefer. De baltiska länderna liksom Polen, Finland och även Sverige ser ett direkt hot från Ryssland och har som ett självklart mål att de ryska styrkorna drivs bort från hela Ukraina för att freden ska kunna säkras.  Fred uppnås genom en total ukrainsk seger. Macron formulerar sig lite försiktigare. Sannolikt blickar han mot en framtid när Kina, Ryssland, USA och Europa ska kunna leva i fred. Sannolikt tror han inte heller att fredsförhandlingar kan inledas för närvarande med ryska trupper i Ukraina, särskilt som detta är orimligt för det ukrainska folket.  Han tycks ändå öppen för att på sikt hitta en form av lösning på konflikten där också Ryssland medverkar.

Jag har också tidigare i denna blogg påpekat att synen i Frankrike i förhållande till NATO och Ryssland skiljer sig från andra västeuropeiska länder. Frankrike var kritiskt till atlantpakten under flera decennier efter bildandet 1949. Särskilt General de Gaulle var reserverad till USA:s starka ställning inom atlantpakten. I dag är Frankrike en lojal medlem i NATO. Däremot finns en kritik mot denna militära organisation inom stora delar av den franska vänstern. Den franska yttersta högern har också en kritisk hållning. Marine Le Pen uppehöll fram till kriget i Ukraina en vänligt sinnad relation till Putin.  Även inom delar av den så kallade republikanska högern har många politiker länge odlat proryska kontakter.

Frankrike under Emmanuel Macron tvekar inte i stödet till Ukraina och i viljan att bidra till att landet vinner kriget mot Ryssland. Men av skäl som jag försökt beskriva i detta inlägg finns ett resonemang om framtida förhandlingar med Ryssland som ett bakgrundsresonemang. Den franska ledningens geopolitiska tänkande leder i en något annorlunda riktning jämfört med hur en finsk eller svensk statsminister resonerar.

 

Om denna blogg

Fransk samhällsdebatt är både bred och djup. Den innefattar filosofi, kultur och politik. Den är också intensiv och utan uppehåll. Från skolstarten i början av september och fram till nationaldagen den 14 juli pågår ett ständigt utbyte av tankar, idéer och konkreta förslag inom detta breda fält.

Jag startade min blogg 2009. Debatten är lika intensiv på 2020-talet som tidigare. Visst skiftar den karaktär. Nya perspektiv framträder och därmed nya konflikter. Samtidigt finns vissa politiskt-filosofiska grundtankar kvar. Politiker brukar fortfarande i sina tal referera till franska revolutionens paroller frihet, jämlikhet och broderskap men med tillägget sekularism (laïcité). Jag gläder mig om du vill följa med i det franska åsiktsutbytet genom att läsa mina blogginlägg.

Arkiv

RSS-flöde

För dig som vill ta del av mina inlägg genom ett RSS-flöde är det möjligt. Använd då url-en https://www.lindbompafranska.se/feed/.