Lindbom på franska

I tidigare blogginlägg har jag presenterat möjliga presidentkandidater i Raphaël Glucksmann och François Hollande. Nu kommer jag till Jean-Luc Mélenchon, ledaren för Det okuvade Frankrike och den mest vänsterorienterade av alla framträdande politiker med någon rimlig chans att bli nästa president i valet 2027.

Jean-Luc Mélenchon har en lång karriär bakom sig. Han har varit politiskt engagerad sedan tidig ungdom. Han växte upp i Marocko men flyttade med sin mamma till Frankrike i de tidiga tonåren. Han har universitetsstudier i humaniora och har också arbetat en period som lärare i franska. I övrigt har hans liv ägnats åt politik; som trotskist fram till 1976, som medlem i Socialistpartiet fram till 2008 och därefter knuten till partier och rörelser till vänster om socialisterna. Han var minister några år i Lionel Jospins socialistregering 1997-2002 och har ställt upp i tre presidentval med förhållandevis goda resultat. Han har vid två tillfällen varit relativt nära att nå en andra valomgång. Det ska också tilläggas att han i samband med valet till nationalförsamlingen 2022 aktivt bidrog till att forma en folkfront (NUPES) som Frankrike inte upplevt sedan François Mitterrand skapade sitt och Socialistpartiets gemensamma program med Kommunistpartiet vilket ledde fram till den stora valframgången för vänstern 1981.

Jean-Luc Mélenchon är i dag 74 år men är helt inställd på att ställa upp i sitt fjärde presidentval. Han har i dag en stark rörelse bakom sig, Det okuvade Frankrike, som är störst av de fyra vänsterpartierna i nationalförsamlingen. Folkfronten har visserligen spruckit under det senaste årets inrikespolitiska kriser där Socialistpartiet sökt frigöra sig och bli en egen och starkare kraft inom vänstern. Han har ändå sett till att ha kvar maktmedel för att delvis dominera över de andra vänsterpartierna. Socialistpartiet skräms av ett nyval till nationalförsamlingen bland annat av det skälet att Det okuvade Frankrike bjöd på ett antal valkretsar i valet 2024. Socialistpartiet skulle sannolikt göra en storförlust, gå från litet till ett ännu mindre parti i ett nyval då Mélenchon sannolikt inte kommer att vara lika generös med valsamverkan denna gång.

Mélenchon är omstridd och ofta hatad men också beundrad bland franska väljare. Hans politiska hållning kan beskrivas som en blandning av försvar för en form av parlamentarisk demokrati och ökad makt för gatans parlament. Strejker och demonstrationer ska enligt honom och partiet spela en viktig roll för att flytta Frankrike i vänsterradikal riktning. Hans partigrupp i nationalförsamlingen har bidragit till att skapa ett aggressivt och närmast våldsamt debattklimat. Oförskämdheterna haglar från detta partis företrädare under sessionerna. Oväsendet från deras ledamöter är ibland så högt att talare från talarstolen inte kan göra sig hörda. Mélenchon är en slipad taktiker som samtidigt spelar på demokratiska  och revolutionära former. Han bidrar med sina kamrater i partiet till att polarisera det franska politiska livet som inga andra.

I presidentvalet 2022 fick Mélenchon 69 procent av muslimernas röster. Han har alltså lyckats att fånga in en viktig väljargrupp. Han har utnyttjat kriget i Gaza för att stärka sin och partiets position, främst bland de muslimska väljarna. Han är invandrarnas och den radikala väljaropinionens röst på samma sätt som Marine Le Pen är företrädaren för en folklighet som har rötterna i franskt medborgarskap sedan generationer. I vissa sociala och ekonomiska frågor kan de båda likna varandra. Dock är Le Pens positioner snarare allmänt populistiska medan Mélenchon står för en radikal linje, i konflikt med det gamla politiska etablissemanget och med kapitalet.

Den som i dag säger sig veta hur nästa presidentval slutar måste anses fara med osanning. Det går inte att överblicka vilka kandidater som ställer upp och hur konfliktlinjerna kommer att se ut. Säkert är att Jean-Luc Mélenchon har ambitioner att vid 76 års ålder bli president i Frankrike. Det är inte orimligt att så kommer att ske. Det är mer rimligt än att en socialist väljs. Det är möjligen lika rimligt som att en företrädare för Nationell Samling går segrande ur striden eller att nästa president tar från mittenblocket. Ingen bör underskatta Mélenchon. Hans politiska erfarenhet och strategiska förmåga är betydande. Han är en politisk människa som vet när han ska framstå som sansad och klok och när han bör göra råa och chockerande uttalanden. Allt är noga genomtänkt och kalkylerat för hans och den revolutionära vänsterns bästa.

Det franska undersökningsföretaget Ifop har ofta genom sin chef Jérôme Fourquet uppmärksammat splittringen i det franska samhället mellan olika befolkningsgrupper. Det gäller inte minst hur Frankrike framstår som en arkipelag där olika kvarter och kommuner skiljer sig från sina näraliggande grannar. Fourquet har genom sina befolkningsanalyser visat hur till exempel en förort kan delas in i kvarter med helt skilda ekonomiska, sociala och kulturella men även religiösa särarter. En ny undersökning från Ifop visar nu att muslimerna som religiös gruppering också har förändrats över tid och antagit nivåer som överraskar. I Le Figaro i dag presenteras undersökningen. Särskilt unga muslimer blir alltmer radikaliserade. Bland dem som är 25 år och yngre anser 57 procent att sharialagarna bör respekteras framför fransk lag. Det är en klart högre siffra jämfört med undersökningar som gjordes åren före millennieskiftet.

Andra intressanta siffror visar att unga muslimer under 35 år också i hög grad stöder traditionella regler som att män inte bör handhälsa på kvinnor. Bland män är siffran 45 procent och bland kvinnor till 57 procent.

Muslimska brödraskapet stärker sin ställning bland muslimer enligt undersökningen. En fjärdedel av franska muslimer känner sympati för denna organisation och 33 procent bland de yngre. Muslimska brödraskapet företräder en mycket strikt variant av islam. Dess inflytande i Frankrike får anses betydande, inte minst i formandet av värderingar som kolliderar med västerländska ideal.

Det är alltid svårt att exakt tolka olika rörelser inom islam och bestämma var gränsen går mellan moderat islam och islamism. Denna undersökning lägger ihop olika riktningar som kan betraktas som islamistiska (salafister, wahabister, tabligh, takfir, djihadism) och kommer fram till att stödet för dessa grupper sammantaget uppgår till 42 procent i dag jämfört med 29 procent 1998.

Analysföretaget Ifop menar i sina kommentarer att sett ur ett perspektiv där Frankrike gäller som ett land med sekulära principer är denna utveckling oroande. De mest konservativa och islamistiskt orienterade är  dessutom de unga. Det konstateras att endast 12 procent av unga muslimer under 25 år stöder inställningen att islam bör moderniseras. Länge har fransmännen och inte minst det politiska etablissemanget utgått från antagandet att muslimerna i Frankrike moderniseras på ett naturligt sätt.  Vem kunde tro att andra eller tredje generationens muslimer skulle vilja inordna sig i traditionella regler och uppoffringar när den västliga kulturen erbjuder en sådan frihet från tvingande normer? Jérôme Fourquets och Ifops undersökningar pekar i motsatt riktning. Varje fransman som inte förnekar verkligheten ser också att muslimerna i allt högre grad försvarar sin kultur  och tar avstånd från de värderingar som präglat västerlandet efter det andra världskriget.

Jag gjorde för ett femtontal år sedan en intervju med en fransk kvinnlig psykolog med algerisk bakgrund. Hon berättade för mig hur det för henne som invandrare till Frankrike i sin ungdom var självklart att kalla sig fransyska. Nu konstaterade hon att hennes tonårsdotter valde att beskriva sig själv som fransk-algeriska. Modern bekymrade sig över det. Jag fann det märkligt på ett sätt men kunder förstå att dottern inte kände sig till fullo välkommen i sitt land. Utvecklingen har fortsatt. Nästa generation behöver ta nya steg för att distansera sig än mer från det land som dess människor formellt är medborgare i. Avståndet mellan etniska grupper har ökat och inget pekar i dag på att det kommer att minska i framtiden.  Den franska arkipelagen bygger allt högre murar mellan sina olika kvarter.

Jag minns kvällen den 13 november 2015. Jag hade tillfälligt tagit in på ett hotell i Quartier Latin och gick ut i kvarteret och åt middag. När jag kom hem till hotellrummet och slog på tv:n rullades hela katastrofen upp inför mina ögon. Dagen efter var Paris en död stad. Inte en människa ute på gatorna.

Katastrofen började med terrorattacken utanför Stade de France där en fotbollslandskamp spelades i närvaro av president François Hollande och följdes senare under kvällen av framför allt dödsskjutningarna inne i konsertlokalen Bataclan i östra Paris dit cirka 1 500 personer köpt biljett. Massakern i Bataclan ledde till 90 döda och ett stort antal skadade.

I januari samma år sköts journalister och annan personal till döds i en liknande attack. Den riktades mot satirtidningen Charlie Hebdo, med lokaler i östra Paris. Fler terrorhandlingar följde på dessa under särskilt de närmast följande åren, massakern på människor på Champs Elysées i Nice och halshuggningen av en präst i en kyrka i Normandie.

Detta var en mörk tid i Frankrike. Det var en spektakulär tid. Den här typen av terrorhandlingar gav av naturliga skäl upphov till starka reaktioner. Stora manifestationer i protest mot grymheterna anordnades i Paris och andra franska städer. Efter händelserna på tidningen Charlie Hebdo gick människor med knappar med texten Je suis Charlie. I täten gick 44 företrädare för olika nationer som uttryckte en gemensam front mot terrorismen.

Terroristorganisationen Islamiska staten, eller daech som fransmännen ofta säger, har i dag inte kraften att genomföra den här typen av terrordåd som för tio år sedan. Fransmännen har inte glömt dessa år men oroar sig numera främst för den infiltration som sker genom muslimska stater och organisationer i hjärtat av det franska samhället. Ofta pekar myndigheter på Muslimska brödraskapet vars roll anses betydelsefull för att bygga islamistiska nätverk i kvarter och kommuner runt om i Frankrike. Radikaliseringen i muslimska invandrargrupper, inte minst bland unga, är omvittnad. Det finns en växande klyfta mellan delar av den muslimska befolkningen i Frankrike och de fransmän som levt i landet under flera generationer.

Denna konflikt mellan framförallt delar av den muslimska befolkningen och andra fransmän får också konsekvenser på det politiska planet. Det okuvade Frankrike, landets stora vänsterparti, har i senare val fått röster från över två tredjedelar av de muslimska väljarna. På andra sidan i det politiska landskapet finns Nationell Samling som fångar upp de grupper i samhället som oroar sig för islamiseringen och islamismen. Det är också dessa två partier som är starkast i dag. Ett nyval till nationalförsamlingen inom överskådlig tid skulle främst ge Nationell Samling ett ytterligare lyft och närma sig majoritet i väljarkåren.

Vi minns en mörk tid för åtta till tio år sedan med ett antal blodiga terrordåd. Dagens Frankrike mår ännu sämre än landet gjorde på den tiden. De våldsamheter som nu sker återkommer oftare men är mindre spektakulära i antalet döda och skadade vid varje enskilt tillfälle. Det som skett de senaste åren är ändå mer oroande. Våld och kriminalitet har växt ytterligare på tio år och kan kopplas till sämre ekonomi och en svagare och mer ifrågasatt politisk ledning. Åren med president Macron har inneburit en försvagning av presidentmakten och på senare tid en försvagning också av den lagstiftande församlingens förmåga och respekten för hela den nationella, politiska makten.

Den förre presidenten Nicolas Sarkozy har suttit i fängelset La Santé i södra Paris sedan cirka tre veckor tillbaka. Han dömdes till ett fängelsestraff för att ha medverkat i i en korruptionsaffär 2007 med koppling till Libyens dåvarande ledare Muhammar Khaddafi. Rätten ansåg att det stod klart att Sarkozy genom mellanhänder givit sitt stöd för mutpengar från den libyske ledare till valrörelsearbetet till det franska presidentvalet. Beslutet i dag innebär att Sarkozy nu på eftermiddagen kan åka hem till sin bostad. Där kan han invänta kommande domstolsförhandlingar i en högre instans, inplanerade till februari-mars nästa år.

I samband med domen i oktober beslöts att placera Sarkozy i en isoleringscell i fängelset. Beslutet har väckt delade känslor. Det sker i vissa fall med tunga brottslingar som kan misstänkas lämna landet eller begå nya allvarliga brott. I Sarkozys fall var detta knappast fallet. Kritiska röster har tolkat förfarandet så att domstolens ledamöter önskade se en president i fängelse och att det också kunde motiveras med att den förre presidenten kunde påverka kommande domar på ett olämpligt sätt. Andra menade att domstolen ville visa på total neutralitet visavi dömda brottslingar. En president eller en gängkriminell ska behandlas på samma sätt.

Beslutet i dag som togs av andra domare visar att domslutet för en månad sedan knappast var rimligt. Ingenting har hänt sedan domen föll i oktober. Däremot har uppmärksamheten runt affären stigit. Även i denna fråga, som i så många andra i Frankrike just nu, har politiska överväganden tagit överhanden. Vänstern har sett positivt på domstolens beslut att placera Sarkozy i en fängelsecell. Högern och ytterhögern har misstrott domstolarnas avsikter och sett detta som ett exempel på en politisering av den dömande makten i Frankrike.

Ingen kan med säkerhet säga hur domen i överordnad instans kommer att formuleras. Frias Sarkozy helt vilket skulle vara en sensation eller får han ett straff i linje med domen i första instans, fem års fängelse? Själv förklarar sig Sarkozy vara helt oskyldig. Hans advokater går också på den linjen.

Igår kväll genomfördes en konsert i Parisfilharmonikernas stora sal i norra delen av stan. Dirigent för kvällen var israelen Lahav Shani. Ett antal personer, fyra blev gripna, protesterade genom att tända eldar ifrån sina platser i salongen och provocera fram rökutveckling. Föreställningen genomfördes efter ett par avbrott.

Detta är förstås chockerande. På Le Figaros hemsida finns ett bildklipp på hur eldslågor flammar inte långt från scenen. Obehagligt och farligt för åhörare och musiker. Demonstrationen var kopplad till Gazakriget och målet var att angripa Israel för folkmord. Det finns anledning att misstänka att aktionerna i konserthuset var väl förberedda  och koordinerade. Enligt ett vittne tändes eldar på olika ställen i publiken.

Den radikala fackliga organisationen CGT skrev i ett uttalande före konserten att den inte borde genomföras med mindre än att det från konsertledningens sida gjordes klart att Israel begått folkmord i Gaza. Det skedde inte och demonstrationen kan ses som ett svar på detta. Det ska också sägas att dirigenten själv visserligen är israel men inte själv agerat aktivt för Israels sak i konflikten. Detta enligt uppgifter i Le Figaro.

Lahav Shani bokades av från en föreställning i Belgien i september. Ledningen för festivalen i Gand begärde att Shani skulle ta tydligt avstånd från Israel i kriget i Gaza. Hans svar hade enligt ledningen inte varit tillräckligt tydligt och det framkom att militanta grupper skulle kunna störa festivalen. Av den anledningen valde ledningen att avboka hans medverkan.

Reaktioner mot ledningen för festivalen i Gand har kommit. Bland annat har Tysklands förbundskansler Friedrich Merz händelsen som ett uttryck för antisemitism. Gårdagskvällens upplopp i Parisfilharmonins stora konsertsal lär också bli föremål för upprörda känslor. Inte minst kommer CGT:s uttalande före konserten att bli starkt kritiserat på flera håll. Andra kommer att stödja den fackliga organisationen och istället angripa konsertledningen för att ha genomfört föreställningen.

Hotet mot den halva miljon judar som bor i Frankrike är uppenbart. Kriget i Gaza har spätt på spänningen mellan judar och muslimer i landet. Polariseringen mellan judar och muslimer växer och är en del av många uttryck för den etniskt-kulturella konflikten i landet. Det är naivt att tro att denna motsättning bara handlar om sociala och ekonomiska spänningar. På kort sikt är det ett olösligt problem. En av många konflikter i ett land med såriga relationer och med många problem, också sociala och ekonomiska.