En båt med migranter skapar debatt i Frankrike
En båt med migranter skapar debatt i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Ocean-Viking kom över Medelhavet med asylsökande migranter från olika länder. Enligt ordningen som gäller för asylmottagande ska Italien ta emot dessa 234 migranter men vägrade göra det. Den nya premiärministern Giorgia Meloni som tillhör det starkt högerorienterade partiet Italiens bröder vägrar. Hon hänvisar till att landet tagit uppemot hundratusen migranter under det senaste året medan hon samtidigt anklagar Frankrike för att knappt  ha tagit emot några alls. Frankrike å sin sida menar att Italiens beslut att inte ta emot fartyget i någon av sina hamnar är upprörande. I torsdags tillät den franska regeringen ändå båten att lägga till i Toulons hamn.

Denna händelse har skapat en konflikt mellan de två länderna och inte minst en inrikespolitisk debatt i Frankrike. Det råder i dag en hård linje i migrationsfrågan i alla länder inom EU. Vissa länder som Grekland och Italien men även Frankrike har gränser mot Afrika och Mellanöstern. De utsätts för ett konstant tryck dels från fartyg som kommer med migranter över Medelhavet och dels från människorättsorganisationer som fördömer regeringar som vägrar ta emot dem. Opinionen i dessa länder är huvudsakligen negativ till mer invandring och de högerextrema partierna men också många andra partier motsätter sig kraftigt varje liberaliserande steg i denna fråga.

I Frankrike har Marine Le Pen omedelbart angripit den franska regeringen för beslutet att ta emot fartyget i Toulons hamn. Det handlar, enligt samma regering, för ett exceptionellt beslut och tanken är att större delen av gruppen migranter ska slussas vidare till andra länder. Det räcker inte som förklaring för Marine Le Pen som utnyttjar händelsen för att spä på sina väljares upprördhet i frågan.

Éric Zemmour tog sig till Toulon och framförde sina åsikter på plats i hamnen. Med honom följde bland andra Marion Maréchal som tillhör ledningen i hans parti. Zemmour konstaterade att regeringens beslut att ta emot fartyget nu öppnar vägen för en okontrollerbar invasion av flyktingar. Zemmour är en stark anhängare av att skicka tillbaka alla som befinner sig i Frankrike men saknar franskt medborgarskap. För honom innebär varje ny invandrare ett ytterligare hot mot nationens civilisation.

Macrons linje är som oftast moderat eller, som andra säger, otydlig. Han vill begränsa invandringen till det minimala men inser att det finns lägen där humanitära aspekter måste få råda. Ombord på fartyget Ocean-Viking fanns några som behövde läkarvård.

Italiens nya högerregering tvingar Frankrike till nya ställningstaganden och sannolikt uppstår djupare konflikter mellan länderna i migrationsfrågan. Om Italien inte längre tillåter migranter att gå iland i det landet för att sedan skickas vidare till andra EU-länder kommer Frankrike att tvingas ta ställning för eller emot ökad asylinvandring. Kommer Frankrike att säga nej på samma sätt som Italien blir landet anklagat för en högerextrem hållning. Anpassar de sig mot en mer öppen hållning i frågan får Éric Zemmour och Marine Le Pen mer luft under vingarna och kan dra fördel av det i opinionen.

 

Rasismen gör sig påmind
Rasismen gör sig påmind 150 150 Tomas Lindbom

Det senaste brottsfallet som väcker rasistiska känslor i Frankrike rör en tolvårig flicka som blivit torterad och dödad på ett bestialiskt sätt. Flickan är ljus i hyn, blond och kommer uppenbarligen från en medelklassmiljö. Förövaren är invandrare och brottet har skett i norra Paris.

Det råder naturligtvis ingen tvekan om att brottet är vidrigt och bör fördömas å det kraftigaste. Samtidigt blir anklagelserna mot förövarna så starkt präglade av invandrarhat att många sansade bedömare vill koncentrera sig på annat än själva brottet. Följden blir en konflikt som delar befolkningen och höjer spänningsnivån i samhället.

Rasismen sätter sin prägel på synen på brottsbekämpning. Den kryper in i och präglar analysen av hur Frankrike ska komma tillrätta med en rad problem. Det går inte att tala om problem med migrationen på ett sansat och sakligt sätt. Vänstern söker minimera de problem med invandringen som finns och med de förorter som är som stängda ghetton för andra än de boende i dessa områden. Högern, särskilt den extrema högern, ser inget annat än hudfärg och kultur i de problem som är kopplade till de segrerade områden och frågan om invandring/återvändande.

Eric Zemmour har ropat på dödsstraff för kvinnan som dödat den tolvåriga flickan. Han kan alltså göra en civilisationsanalys som går att respektera men väver in hat och människoförakt som gör honom omöjlig som en seriös politiker och en seriös samhällsdebattör. Marine Le Pen gör inga anspråk på djupsinniga analyser men har stor politisk makt och använder den för att öka klyftorna i samhället. Och vänstern driver en del av en vilsen befolkning att bli alltmer xenofobisk. Det talas om polarisering och det är så. Klyftan mellan olika samhällsgrupper och olika åsiktsgrupper växer.

Vänstern alltmer radikal
Vänstern alltmer radikal 150 150 Tomas Lindbom

Politiken i Frankrike ändrar snabbt karaktär. I presidentvalrörelsens början, månaderna före Putins invasion i Ukraina, var vänstern i det närmaste uträknad som politisk kraft i landet. Marine Le Pen blev visserligen motkandidat till Emmanuel Macron i den andra valomgången men inför valet till nationalförsamlingen under försommaren bildades en ny kraft, Nupes. Denna konstellation förenade Det okuvade Frankrike (den vänsterradikala rörelsen under Jean-Luc Mélenchons ledning), EELV (de gröna), Socialistpartiet och Kommunistpartiet. En oväntad och, som det hittills verkat, lyckad konstellation som är nationalförsamlingens största oppositionsgrupp och tveklöst den mest högljudda.

Vänstern har genom Nupes tagit åtskilliga steg åt vänster. Konstellationen drivs framåt av Det okuvade Frankrike som kan beskrivas som en blandning av antikapitalister, radikala gröna och anhängare av radikal feminism och antirasism. Det är en grupp som också måste beskrivas som populistisk och arbetar parallellt med militanta aktioner och parlamentariskt arbete.

Det som hänt är att också huvuddelen av de gröna och socialisterna anpassat sig till Det okuvade Frankrikes agenda och, i hög grad, tonläge. Nu går Socialistledaren Olivier Faure i demonstrationståg bakom paroller som hade varit otänkbara för förre presidenten François Hollande och huvuddelen av hans ministrar i socialistregeringarna 2012-17. De gröna har i Sandrine Rousseau fått en stridbar ledare som fångat in den radikala ungdomens vokabulär och bejakat dess paroller. När hennes partivän och presidentvalskandidat i våras, Yannick Jadot, fick sin bil förstörd i samband med att han deltog i en miljödemonstration ansåg hon att han måste lära sig att bejaka olydnad om den inte var våldsam. Och hon menade uppenbarligen att attacken mot bilen inte var våldsam. Jadot blev ju inte skadad.

Det är alltså uppenbart att de gröna. EELV, nu lutar sig alltmer mot en radikal hållning i de nya vänsterfrågorna om klimat, jämställdhet och antirasism. De enda som i viss mån avviker från denna linje är kommunistledaren Fabien Roussel. Han har till och med förklarat att han tycker om att äta en köttbit till middag. Det stämmer inte överens med Sandrine Rousseau som förklarat att män inte bör grilla kött på tomten. Det är en form av förlegad virilitet, har hon sagt.

En del bedömare tror att Sandrine Rousseau kan bli hela Nupes kandidat i nästa presidentval. Jean-Luc Mélenchon börjar bli gammal och sitter inte längre i nationalförsamlingen. Rousseau tycks med sin aggressiva stil förgöra sina manliga motståndare och gör succé i media. Det är förstås frågan om det räcker. Fransk vänster består inte bara av ett antal ledande partiföreträdare i parlament och i tv-soffor. Det krävs också väljare. Många av dem har lämnat vänstern för Macrons parti. De som tror på Rousseau menar däremot att Macron inte har någon kronprins som kan ta över ledningen av hans parti, Renässans. Och det finns inget parti mellan Nupes fyra formationer och Renässans. Hollande och hans socialdemokratiska falang verkar helt död. För tillfället är bäst att tillägga. Det kan alltså hända att vi nu går mot en envig i nästa presidentval mellan en radikaliserad vänster, en mittenkandidat utan Macron som ledare och en nationalistisk högern, där sannolikt Marine Le Pen ställer upp i ännu en kampanj för att bli president.

Väljarna och Macron
Väljarna och Macron 150 150 Tomas Lindbom

Nu har Emmanuel Macron varit president i sex månader under sin andra och sista mandatperiod. Det går inte särskilt bra men de parlamentariska förutsättningarna är också mycket sämre jämfört med läget under de första fem åren. Det visar, i en färsk undersökning, att fransmännen är mer undrande och kritiska till honom i dag jämfört med valet i våras.

I omvärlden märker vi mest av Macrons agerande i utrikespolitiken. Han har haft konflikter med Olaf Scholz kring relationerna inom EU och senast gäller det den senares resa till Kina. Macron ville följa med för att försäkra sig om att Tyskland inte skaffar sig särskilda avtal med jätten i öster men Scholz är inte så intresserad av det. Axeln Paris-Berlin har verkligen fungerat bättre tillsammans under tidigare år.

Nej, fransmännen bryr sig mer om inrikespolitiken och särskilt den egna plånboken. Macron vill genomföra sin pensionsreform med höjd pensionsålder till 65 år eller åtminstone 64. Det vill inte en majoritet av väljarna som föredrar oppositionens förslag om bibehållen pension vid 60. Det är de mer populistiska partierna, Det okuvade Frankrike (LFI) och Nationell Samling (RN) som motsäger sig en åtstramning. De vet att de vinner väljare på en sådan linje. Det folkliga stödet för Macron är i ock för sig svagt men han behöver fler väljare än den urbana, välbeställda medelklassen för att kunna fortsätta att regera.

Fransmännen i gemen känner enligt opinionsmätningar en form av trötthet och resignation inför det politiska läget och situationen i samhället över huvud taget. Det finns en rad problem som hopar sig; kriget i Ukraina och dess konsekvenser för Frankrike men också brister i sjukvård och skola. Alla ekonomiska problem skyller de inte heller på kriget. De konstaterar att priserna i butikerna har ökat till den grad att många inte får lönen att räcka månaden ut. Och Macron manar till energibesparingar. Det gäller också småföretagen. Bagaren suckar över att han inte har råd att hålla i gång alla ugnar för att baka baguetter.

Problemet för Macron är inte i första hand väljarnas åsikter. Han ska ju dessutom avgå som president senast vid nästa val 2027. Han måste däremot tänka på hur hans reformförslag ska kunna drivas igenom i nationalförsamlingen. Han använder paragrafen 49:3 så ofta han kan för att slippa omröstningar i den folkvalda församlingen. Paragrafen tillåter en regering att i vissa frågor få igenom lagförslag utan votering. Senast i veckan gällde det beslut om en ny budget. Varje gång som regeringen använder sig av 49:3 svarar oppositionen med misstroendevotum. Fyra sådana väcktes i förra veckan. Högerpartiet Republikanerna röstade inte för misstroendeförklaringen från LFI och RN och det räddade regeringen. Men hur länge kan Macron lita på Republikanerna?

Under en stor tv-intervju med Macron i onsdags blev det tydligt att han alltmer kommer att försöka stödja sig på det senare partiet för att inte riskera att regeringen måste avgå. Förre presidenten Nicolas Sarkozy spelar en viktig roll i bakgrunden. Han pressar Macron att vrida sin politik åt höger men också sitt eget parti för att säkra en majoritet mot Le Pens och Jean-Luc Mélenchons partigrupper.

Vi kommer sannolikt se under den närmaste tiden hur Macron och hans regering lutar sig alltmer åt höger i ekonomiska frågor men sannolikt åt vänster – om möjligt – i frågor som rör miljö och jämställdhet. Om han lyckas är en öppen fråga.

 

Regeringen driver igenom budgeten utan omröstning i parlamentet
Regeringen driver igenom budgeten utan omröstning i parlamentet 150 150 Tomas Lindbom

En särskild paragraf i den franska konstitutionen ger regeringen möjlighet att vid vissa tillfällen driva igenom lagförslag utan att låta dessa bli föremål för omröstning i parlamentet. Lagparagrafen är 49:3, en välkänd siffra för fransmännen. Paragrafen infördes när den femte republikens konstitution skrevs av general de Gaulle 1958 och har använts många gånger, av såväl konservativa som socialistiska regeringar och presidenter. Nu sker det igen när budgeten ska drivas igenom.

President Macron lever under sina andra mandatperiod med en nationalförsamling (den direktvalda kammaren i parlamentet) där han saknar majoritet. Han och premiärminister Elisabeth Borne drar sig inte för att i detta läge använda 49:3 för att få igenom förslag som annars riskerar att stoppas. Budgeten är förstås en kritisk fråga där behovet av en stödjande paragraf i konstitutionen känns stort. Samtidigt kan oppositionen då svara med att utlysa en misstroendeomröstning mot regeringen vilket också skett och sker i dag, måndagen den 24 oktober.

Hypotetiskt skulle Det okuvade Frankrike, Nationell Samling och Republikanerna tillsammans kunna avsätta regeringen i dessa misstroendeomröstningar. Det sker inte denna gång. Republikanerna står regeringen relativt nära. Flera av ministrarna har tidigare tillhört Republikanerna. Detta parti är ett klassiskt statsbärande parti och vill inte heller framstå som alltför provokativt i sin politik. De har i dagens debatt som föregick misstroendeomröstningen sagt att regeringen inte suttit tillräckligt länge för att avsättas.

De andra två partierna är radikalt ifrågasättande av den moderata mitten och etablissemanget i samhället. De missar inget tillfälle att försöka avsätta Macrons regering. Men de är sinsemellan starka fiender och skulle aldrig kunna – för närvarande i alla fall – samarbeta. Marine Le Pen har ambitionen att uppfattas som något mer sansad och valde därför i dag att stödja Det okuvade Frankrikes misstroendeförklaring för att visa prov på konstruktiv parlamentarism. Det okuvade Frankrike röstade däremot inte på Nationell Samlings misstroendeförklaring. Det partiet har ingen fördel av att visa upp någon form av samverkan  med något annat parti.

Elisabeth Borne talade sist i debatten som föregick dagens misstroendeomröstningar. Hon betonade att budgeten ger franska folket en rad förmåner i form av statligt stöd för att sänka energipriserna, ge ökat stöd till skolan och vården och en rad andra reformer. Med eleganta retoriska formuleringar visade hon hur de partier som röstar för misstroende därmed stoppar möjligheten till förbättringar på en rad områden, angelägna för fransmännen.

Så småningom har dock regeringen tömt sina möjligheter att använda 49:3. Då kan risken att avsättas i en misstroendevotering öka. Regeringen lever farligt. Fransmännens vrede kommer sannolikt bara att öka under vintern. Nu gapar också delar av butikernas hyllor tomma. Det är inte bara brist på bensin utan också på vissa matvaror och läkemedel. Sommarens värmeböljor har varit en orsak till de problem på livsmedelsområdet som nu väntar. Energikrisen tvingar företag att minska sin produktion. Och värre lär det bli för varje månad som går, säger experterna.

Om denna blogg

Fransk samhällsdebatt är både bred och djup. Den innefattar filosofi, kultur och politik. Den är också intensiv och utan uppehåll. Från skolstarten i början av september och fram till nationaldagen den 14 juli pågår ett ständigt utbyte av tankar, idéer och konkreta förslag inom detta breda fält.

Jag startade min blogg 2009. Debatten är lika intensiv på 2020-talet som tidigare. Visst skiftar den karaktär. Nya perspektiv framträder och därmed nya konflikter. Samtidigt finns vissa politiskt-filosofiska grundtankar kvar. Politiker brukar fortfarande i sina tal referera till franska revolutionens paroller frihet, jämlikhet och broderskap men med tillägget sekularism (laïcité). Jag gläder mig om du vill följa med i det franska åsiktsutbytet genom att läsa mina blogginlägg.

Arkiv