Minister anklagas för våldtäkt
Minister anklagas för våldtäkt 150 150 Tomas Lindbom

Macrons nya regering, ledd av premiärminister Elisabeth Borne, har redan råkat i blåsväder. Det mest uppseendeväckande är den affär som rullas upp kring en ministers anklagelser för våldtäkt eller sexuella trakasserier på två kvinnor kring år 2010. Den anklagade mannen är ministern för solidaritet och handikappfrågor – som det heter på franska – Damien Abad.

I likhet med många affärer kring mäns våld mot kvinnor som uppdagats under de senaste åren blir denna också föremål för  juridiska, politiska och moraliska bedömningar. I detta fall som i flera andra står ord mot ord och det finns inga rättsliga domar att luta sig emot. Dessutom skedde de misstänkta övergreppen för många år sedan.

Dessa affärer kring sexuella övergrepp av kända franska politiker har blivit ett stort problem, dels förstås kring själva övergreppen, dels kring den bild som dessa ger av manliga politiker. Och ingen kan säga vad som i verkligheten har hänt och inte hänt. Det är alltså öppet för spekulationer, misstänkliggöranden eller ursäkter av mer eller mindre grundat slag.

I fallet Abad finns det flera aspekter att ta hänsyn till. Han hade före utnämningen till minister haft en anklagelse från en kvinna riktad mot sig för våldtäkt men att denna anklagelse lämnats utan åtgärd av rättsinstans. Efter ministerutnämningen i förra veckan kom ännu en kvinna med anklagelser mot honom.

President Macron har haft ståndpunkten att alla är oskyldiga tills motsatsen bevisats. Det ställningstagandet har gällt i alla affärer kring sexuellt ofredande och våld som han tvingats ta ställning till som president. Flera anklagelser har till exempel riktats mot inrikesminister Gérald Darmanin men han sitter kvar med sin presidents stöd eftersom han inte är dömd i domstol och han själv nekar till allt.

Damien Abad nekar också till alla brott som de båda kvinnorna anklagat honom för. Feministiska organisationer menar att mannen genom sin strukturella dominans inte ska bedömas lika välvilligt som kvinnan som säger sig vara utsatt för sexuellt våld. Det finns alltså krav från den stora delar av den feministiska opinionen i landet att Abad ska tvingas avgå oavsett om ord står mot ord och förekomsten av sexuellt våld inte kan bevisas i en domstol.

Det är sannolikt svårt att tolv år efter det att eventuella våldtäktsbrott begåtts kunna döma Abad juridiskt. Det går att utifrån politiska utgångspunkter avsätta honom som minister därför att han blir en belastning för Macron och regeringen. Moraliskt sett finns det sannolikt bara ett sätt att nå fram till en dom i detta fall, nämligen genom att ta större hänsyn till kvinnans berättelse än till mannens förnekande. Genom att lägga ett genderperspektiv på frågan är det möjligt. Samtidigt är det trots allt många som inte vill göra det. Särskilt problematiskt skulle det bli om ett genderperspektiv också påverkade en eventuellt kommande rättslig bedömning av ett fall som Damien Abads, det vill säga att  berättelsen från den anklagande kvinnan ges ett större värde än mannens förnekande av varje form av aggression.

Ytterligare en aspekt måste tillfogas: Abad var fram till för någon månad sedan gruppledare i nationalförsamlingen för Republikanerna. Nu har han bytt parti och ingår som minister i Macrons regering och parti. Det finns ju en misstanke att tidpunkten för det nya avslöjandet om sexuellt våld har ett samband med hans övergång från sitt gamla parti till Macron. Bland sina gamla partivänner uppfattas han förstås som en svikare.

I en nyligen genomförd opinionsundersökning menar en majoritet av fransmännen att Abad bör tvingas att lämna regeringen. Folket har talat i det avseendet men det ska nog tolkas mer som ett politiskt ställningstagande. Det är inte säkert att han tvingas lämna regeringen. Macron väger nog för tillfället Abad utifrån dennes politiska tyngd. Bedöms han som lättviktig får han avgå. Han har ju redan fyllt sin funktion att som ännu en av Republikanernas politiker förnedra sitt gamla parti. Anses han väga tungt i sin roll som minister lär han få stanna kvar. Fallet med inrikesminister Darmanin som har minst lika grava anklagelser riktade mot sig  men ändå sitter stadigt kvar på sin post kan vara en signal om hur Macron tänker och agerar. Politik är inte sällan en cynisk bransch.

Ny fransk regering är både vänster och höger
Ny fransk regering är både vänster och höger 150 150 Tomas Lindbom

Igår eftermiddag, tjugo minuter efter utsatt tid, steg Alexis Kohler, President Macrons främste rådgivare i staben runt honom, ut på trappan till Elyséepalatset för att tillkännage namnen på ministrarna i den nya regeringen. Namnen hade i huvudsak läckt ut i förväg. Regeringens sammansättning överraskande inte med ett undantag. Den nye utbildningsministern heter Pap Ndiaye.

Ndiaye tar över efter Jean-Michel Blanquer som helt enkelt fick lämna regeringen. Den senare har uppskattas mycket av Macron men kom på kant med både lärarkollektivet i skolorna och grupper av studenter som inte uppskattade hans tuffa linje mot den så kallade islamo-gauchismen. Han har bekämpat den del av universitetsvärlden som lägger vilja och kraft på att förbättra villkoren för icke-vita studenter och som vill lyfta fram identitetsfrågorna ur ett vänsterperspektiv.

Pap Ndiaye är historieprofessor och specialist på amerikansk socialhistoria. Han har en helt annan bakgrund och kan komma att få ett annat perspektiv på frågor kring diversitet på skolor och universitet än sin företrädare. Emmanuel Macron är angelägen att under sin andra mandatperiod inte reta upp den unga akademiska vänstern. En viss respekt för honom och hans utbildningsminister från denna grupp kan ha betydelse. Å andra siden kommer Macron inte att tillåta det som i fransk terminologi kallas kommunitarism där nationens medborgare sönderfaller i olika kommuniteter med egna regler och värderingar. Han vill inte ersätta grundprinciperna i den republikanska universalismen. Frankrike får inte bli som USA där man till exempel talar om afro-americans som en kommunitet inom nationen. Det är inte målet för honom och säkert inte heller för den nye utbildningsministern.

Den nya regeringen leds av en premiärminister med såväl politisk som administrativ erfarenhet på hög nivå. Hennes ministrar är också mer politiskt erfarna än de som tillträdde för fem år sedan. Då talades det om att en hel del ministrar främst hade sin bakgrund i civilsamhället och var okunniga i det politiska hantverket. Macron har förmodligen låtit behållit många av sina ministrar från förra mandatperioden för att stärka erfarenheten. Bruno Le Maire stannar kvar som ekonomiminister och Gérald Darmanin som inrikesminister. Även den mer omstridde justitieministern, tidigare advokaten, Eric Dupond- Moretti, får fortsatt förtroende. Han har haft flera tuffa, offentliga ordväxlingar med Frankrikes domare och åklagare. Han är frispråkig och varit kritiserad från höger.

Den nya regeringen får en viss vänsterprofil genom den nya premiärministern som arbetat för två socialistiska regeringar. I sin helhet har dock regeringen inte tagit några steg vänsterut. De tunga departementen som ekonomi, miljö, polis och säkerhet ligger i händerna på ministrar som lutar åt höger. Det gäller också den nya utrikesministern Catherine Colonna som varit fransk ambassadör i London men även under flera år Europaminister i en av Jacques Chiracs högerregeringar. En erfaren utrikespolitiker som borde passa bra i en orolig tid. Hon ersätter Jean-Yves Le Drian som tidigare var försvarsminister under åren med socialisten François Hollande. En intressant detalj är också att tidigare gruppledaren för Republikanerna i nationalförsamlingen, Damien Abad, nu går in i Macrons regering. Republikanerna hotas alltmer av ett inre sönderfall genom att fler och fler av partiets ledande politiker går över till Macron.

Sammanfattningsvis: En mer politiskt erfaren regering med samma balans av center-vänster och center-höger. Anpassning till de frågor som presidenten bedömer blir viktiga under de kommande åren: skolfrågan, miljön och självfallet ekonomin och frågor kring kriminalitet och inre säkerhet. Europafrågan kommer också att vara fortsatt central och där finns Macrons stora engagemang. Han kommer inte att släppa den frågan ur sikte.

 

Elisabeth Borne ny premiärminister
Elisabeth Borne ny premiärminister 150 150 Tomas Lindbom

Ikväll, den 16 maj, utsåg President Macron formellt Elisabeth Borne till ny premiärminister. Hon efterträder Jean Castex som lett regeringen i två år. Det var ett val som varit väntat, om än inte självklart.

Emmanuel Macron behövde en premiärminister som lutar åt vänster eftersom Jean-Luc Mélenchon ryckt åt sig initiativet efter presidentvalet. Macron har under sin första mandatperiod flyttat sig och de ledande ministrarna högerut sedan han redan lockat till sig merparten av Socialistpartiets väljare i samband med valet 2017. Nu bedömer han och hans strateger att det är lämpligt att göra nya inbrytningar till vänster  – och för att ta kraften ur Jean-Luc Mélenchons dröm om att bli näste premiärminister.  Det finns också ett engagemang, inte minst i den yngre delen av väljarkåren, för miljöfrågorna och för att utveckla jämställdheten och motarbeta frågor som mäns våld mot kvinnor.

Elisabeth Borne kommer ur den reformistiska vänstern och ska svara mot detta nya behov att flytta sig i den riktningen. Hon har tjänat under François Hollandes år som president. Hon var bland annat stabschef i miljödepartementet när Ségolène Royal innehade posten som miljöminister. Hon sägs aldrig ha varit medlem i Socialistpartiet men stått partiet nära och delat dess socialdemokratiska falangs värderingar.

Det var nödvändigt för Macron att nu välja en kvinna som premiärminister. Det har bara hänt en gång tidigare och det var Edith Cresson som satt som regeringschef under President Mitterrands period som president. Cresson blev ett mellanspel och tvingades avgå efter bara tio månader. Bedömare menar att hon utsattes för en starkt orättvis behandling av en del män i regeringskretsen. Tiderna har förhoppningsvis förändrats och Elisabeth Borne bör ha bättre förutsättningar att bli framgångsrik i sitt ämbete.

Elisabeth Borne har definitivt utomordentliga kvaliteter både som tjänsteman på hög nivå och som politiker . Hon har genomgått två av de främsta elitskolorna. Hon har varit myndighetschef och suttit i regeringen under hela Macrons mandperiod, som transportminister, miljöminister senast som arbetsmarknadsminister. Hon har skött svåra ärenden och gjort det på ett skickligt sätt. Hon sägs arbeta jämt och förväntar sig också att hennes medarbetare ägnar det mesta av deras vakna tiden åt arbete. Kritikerna säger att hon är alltför teknokratisk men den profilen delar hon med många som uppbär höga poster i den franska statsförvaltningen.

Jag kan inte påminna mig att hon någonsin dragit på smilbanden.  Dock såg jag henne skratta till ikväll när hon mötte den avgående premiärministern Jean Castex på gården utanför presidentpalatset. Vad nu det ska antyda? Säkert blir det full fart framåt med Elisabeth Borne i Matignon, det vill säga det palats mitt i Paris där premiärministern håller till med sin stab. Flitens lampa kommer att lysa också sent på kvällarna, förhoppningsvis till gagn för det franska folket.

Zemmour men inte Mélenchon kandiderar till parlamentsvalet
Zemmour men inte Mélenchon kandiderar till parlamentsvalet 150 150 Tomas Lindbom

Partierna presenterar i dagarna sina listor i de 577 olika valkretsarna i Frankrike. Jean-Luc Mélenchon väljer att inte kandidera för en andra mandatperiod i sin valkrets i Marseille. Däremot kandiderar Éric Zemmour, efter tvekan, i en valkrets i och runt den kända badorten Saint Tropez vid Medelhavet.

Efter presidentvalet vågar jag säga att vi har tre block i fransk politik: Macron med stödpartier, en samlad vänster och de nationella partierna. Allt pekar på en framgång i antal mandat i nationalförsamlingen för Macron, en stark ökning av antal mandat för vänstern och dålig utdelning för de nationella.

Låt oss gå tillbaka till röststödet för de olika blocken i presidentvalets första omgång, från vilken Emmanuel Macron och Marine Le Pen gick vidare med 27,85 respektive 23,15 procent. Jean-Luc Mélenchon på en stark tredjeplats fick 21,95 procent av rösterna. Blocken fördelade sig på 9,8 miljoner röster för Macron, 12,4 miljoner för de fyra nationella kandidaterna Le Pen, Zemmour och Dupont-Aignan och Lassalle och 11,2 miljoner för vänsterns kandidater Mélenchon, Hidalgo, Roussel, Jadot, Potou och Arthaud.

Detta sätta att addera alla kandidater i tre block ger en bra bild av hur väljarna röstar och hur resultatet framträder. Macrons block var svagast men han vann ändå, därför att han som kandidat fick flest röster av alla kandidater i första valomgången. För rättvisans skull har jag inte tagit med Republikanernas kandidat  Valérie Pécresse i denna räkneoperation. Hon fick stöd av knappt 1,7 miljoner fransmän och hon stödde Macron i den andra valomgången. Samtidigt fortsätter detta parti att uppträda som opposition till Macron och kan heller inte räknas in i det nationella blocket. Vissa signaler pekar ändå på att Republikanernas vänster- och mittengrupperingar kommer att närma sig Macron under de kommande åren i nationalförsamlingen medan dess högerflygel snarare närmar sig de nationella.

Macrons block står enat inför valet till nationalförsamlingen den 12 och 19 juni. Detsamma gäller i princip för vänstern med vissa undantag. Förre presidenten François Hollande kommer till exempel att utmana vänsterns kandidat från Mélenchons parti i sin gamla valkrets Tulle i Corrèze. Socialisterna går annars fram i ett sjuttiotal av de 577 valkretsarna som ensamt vänsterparti. De gröna får ensamrätt i hundra valkretsar, kommunisterna i femtio. Resten, cirka 350 valkretsar, lämnas för ensamrätt till Det okuvade Frankrike (Mélenchons parti). Vänstern hoppas på detta sätt att kunna uppnå uppemot 150, kanske fler mandat i nationalförsamlingen. En stor framgång tack vare denna nya union som dock visar sig mest vara  en valteknisk samverkan. Det program som partierna enats om är dikterat i hög grad av Det okuvade Frankrike, inte minst på det utrikespolitiska området.

Marine Le Pen har däremot smällt igen dörren för Éric Zemmours parti Reconquête. Det är svårt att bedöma hur mycket hon förlorat på att markera så hårt mot honom och hans parti. Sannolikt vill hon, om möjligt, kväsa detta parti vars ledare gjorde ett dåligt presidentval och som, om det ges utrymme, kan bli starkare igen. Däremot pekar allt på att Nationell Samling, trots sin stora framgång genom Marine Le Pen i presidentvalet med 13,3 miljoner röster i andra valomgången och en andel av 41,46 procent, kanske inte får mer än ett femtontal mandat i den nya nationalförsamlingen.

Mélenchon satsar nu allt på att bli premiärminister efter valet och avstår från en plats i nationalförsamlingen. Kanske förbereder han ett maktskifte. Kanske tror att han kan utveckla vänstern bättre utan att vara låst av arbetet i parlamentet. Zemmour tvekade men valde att kandidera, i en valkrets i södra Frankrike där han fick ett bra stöd i presidentvalet men där han ändå rimligen saknar möjligheter att vinna. Det handlar om enmansvalkretsar och han ställs mot en stark kandidat från Renässans (Macrons parti med nytt namn) som dessutom vann för fem år sedan och kandidater från Det okuvade Frankrike och Nationell Samling.

Presidentvalets resultat styr utgången av valet till nationalförsamlingen. Macron som omvald president tjänar mest på det. Mélenchon drar fördel av sin framgång i presidentvalet. De nationella partierna är splittrade och påverkas alltid negativt av karteller som bildas för att stoppa dem i en andra och avgörande valomgång. Dessutom ställs nu Zemmours parti mot Le Pens. Det är knappast till fördel för detta tredje block i fransk politik. Slutligen kommer sannolikt Republikanerna att få en del mandat tack vare sin traditionellt starka ställning på många platser, lokalt, i Frankrike.

Högern verkar förlamad efter presidentvalet
Högern verkar förlamad efter presidentvalet 150 150 Tomas Lindbom

Vänstern har organiserat sig inför valet till nationalförsamlingen i juni månad. Däremot förefaller högern ha tappat allt sting. Det var ju högern som skulle kunna hota ett omval av Emmanuel Macron. Högern var starkare än någonsin, sa vi alla.

Brice Teinturier, opinionsundersökare på Ipsos, påstår nu i dagarna att fransmännen inte har vridit sig särskilt mycket åt höger under senare år. Må vara men det är ändå uppenbart att invandringsfrågan och säkerhetsfrågorna dominerat debatten under lång tid, inklusive valrörelsen fram till veckorna före valdagen när först Rysslands invasion av Ukraina tog uppmärksamheten och sedan plånboksfrågorna. Marine Le Pen fick trots allt nästan 42 procent av rösterna i andra valomgången.

Efter Macrons valseger är Republikanerna och nationalisthögern närmast osynliga. Marine Le Pen har tagit semester och är först nu igång i arbetet att bli omvald i sin valkrets i norra Frankrike. Eric Zemmour och även Valérie Pécresse är tysta. Den senare upplever vad som nästan kan kallas traumatiska känslor efter den fruktansvärda valförlusten där hon, företrädare för det stora högerpartiet, inte ens nådde fem procent av rösterna och nu måste med egna pengar, cirka fem miljoner euro, betala tillbaka lån för utlägg under valkampanjen. Zemmour kommer inte ur sin svåra position där han inte får till stånd samarbete med Marine Le Pen, som vägrar att göra en valkartell med hans parti Reconquête. Zemmour riskerar att slås ut fullständigt i valet till nationalförsamlingen och frågan blir då hur han ska agera för att utveckla sitt politiska projekt.

Högerns olika partier och grupperingar kommer inte att kunna samlas som vänstern redan gjort, i varje fall inte före valet i juni. Bedömningar pekar på att Republikanerna som fick lite över hundra platser i den gamla nationalförsamlingen försvagas rejält efter junivalet. Marine Le Pens parti kommer möjligen att stärka sin ställning sedan förra mandatperioden men det blir ingen stor skara som tar säte i den direktvalda kammaren, sannolikt ett trettiotal i bästa fall. Och Zemmours Reconquête kanske inte får ett enda mandat.

Det går inte att spekulera om högerns framtid. Kommer Le Pens Nationell samling ens att uppfattas som höger om några år? Det kan lika väl utvecklas till ett nationalistiskt och populistiskt vänsterparti. Zemmour och högerfalangen inom Republikanerna kan möjligen förenas till ett nationalistiskt konservativt parti vilket då ger Macron ökat stöd bland väljare som tillhör det som kallas centern inom Republikanerna.

Ett alternativ kan bli att Le Pen och Zemmours partier till slut förenas och skapar ett stort nationalistiskt parti som positionerar sig till höger. Ett parti både för medelklassen och arbetarklassen. Svagheten med detta alternativ är att Le Pen och Zemmour företräder olika väljargrupper och även olika synsätt på politiken. Dessutom har de en minst sagt frostig, personlig relation.

Det går att leka med olika scenarier. Inget av dem är riktigt trovärdigt i dag. Uppmärksamheten de senaste fjorton dagarna har riktats mot kampen mellan en (tillfälligt?) enad vänster och Macron. Franska politiska partier och rörelser rör sig som amöban, buktar ut sig på olika ställen, allt beroende på läget. Plånboksfrågorna i valrörelsen gav Mélenchon ett uppsving som ingen väntat. Han tog chansen och ryckte åt sig initiativet genom att tvinga in övriga vänsterpartier i en allians där han själv styr och utmana presidenten med sitt krav på att bli premiärminister. Och plötsligt hamnade en försvagad höger fullständigt i skuggan.

Den politiska amöban kan förstås bukta sig i någon annan riktning och det kan ske snabbt. Valet till nationalförsamlingen lär dock bli en seger för Macron. Vad som händer därefter är däremot höljt i dunkel.

 

Om denna blogg

Fransk samhällsdebatt är både bred och djup. Den innefattar filosofi, kultur och politik. Den är också intensiv och utan uppehåll. Från skolstarten i början av september och fram till nationaldagen den 14 juli pågår ett ständigt utbyte av tankar, idéer och konkreta förslag inom detta breda fält.

Jag startade min blogg 2009. Debatten är lika intensiv på 2020-talet som tidigare. Visst skiftar den karaktär. Nya perspektiv framträder och därmed nya konflikter. Samtidigt finns vissa politiskt-filosofiska grundtankar kvar. Politiker brukar fortfarande i sina tal referera till franska revolutionens paroller frihet, jämlikhet och broderskap men med tillägget sekularism (laïcité). Jag gläder mig om du vill följa med i det franska åsiktsutbytet genom att läsa mina blogginlägg.

Arkiv