Posts By :

Tomas Lindbom

Elitskolan ENA försvinner – kanske
Elitskolan ENA försvinner – kanske 150 150 Tomas Lindbom

I dag upprepade President Emmanuel Macron det löfte han gav i valrörelsen och upprepade under den svåraste krisen med de gula västarna; elitskolan Ecole nationale d´administration (ENA) ska läggas ner. Frågan är om den kommer att göra det och hur den i så fall återskapas i ny form.

ENA grundades strax efter andra världskriget. En skola som skulle bygga på ren meritokrati. De bästa i landet, de mest dugliga för hög statsförvaltning, skulle formas i en skola. Diplomerade skulle dessa ungdomar sedan garanteras de främsta posterna inom de finaste statliga institutionerna – på livstid. Bara de bästa; inte som före kriget bara de vars fäder eller i något fall mödrar varit ministrar och själva tillhört eliten.

I början, kanske under femton år, blev det en förändring till det bättre. Därefter har kritiken mot skolan ökat men ingenting har egentligen hänt. I ett så hierarkiskt land som Frankrike tar det inte många år innan samma sociologiska urval sker i en institution. I dag kommer eleverna återigen från de mest besuttna sammanhangen i landet.Skolan är öppen för alla men den som har kontakterna, kan koderna, skriver inträdesproven med rätt vokabulär och rätt tankar kommer att gynnas.

Macron har insett att avståndet mellan eliten och folket är ett stort demokratiskt problem i Frankrike. Men han kommer att stöta på motstånd om han försöker ändra på ordningen. Han är ju dessutom själv en så kallad enarque. Han är omgiven i sin stab av andra med samma utbildning. Nicolas Sarkozy lovade i sin valrörelse 2007 att lägga ner ENA. Han fick backa. Samma löfte gav Francois Hollande 2012. Han lyckades inte heller. Varför skulle Macron komma att lyckas?

Många säger också med rätta att maktstrukturen i Frankrike inte kommer att ändras om ENA läggs ner. Det blir en symbolhandling utan verkliga konsekvenser. Hela maktsystemet  måste i så fall förändras och hur ska det gå till? Det finns en utredning, framlagd internt förra året, som förespråkar en längre högskoleutbildning med nya huvudmän. Grundfrågan blir ändå: Hur ska framtidens statstjänstemän och höga politiker bättre spegla befolkningen i stort? En tanke har varit att låta en del av platserna på skolan besättas av studenter från andra miljöer men hur ska det ske på ett rättvist sätt? Och hur behandlas de på skolan när de väl är antagna? Det är inte svårt att räkna ut att en rad spänningar kommer att uppstå. Social utjämning med konstgjord andning brukar inte hålla särskilt länge.

ENA är ett problem eftersom, för det första, det franska folket i så stor utsträckning tappat förtroendet för denna elit.  De gula västarna var ett uttryck för denna misstro och den minskade inte efter alla demonstrationer, våldsutbrott och stora tal från olika håll i samhället. För det andra är eliten  avkopplad från så kallat vanligt folk; vet inte hur människor lever och har svårt att organisera reformer som löser adekvata samhällsproblem.

Det är ett år kvar till nästa presidentval. En hypotes är att Macron genomför en kosmetisk förändring av ENA: lägger ner skolan och ersätter den med något som förefaller mer i takt med tiden. Eller så lovar han att lägga ner skolan om han blir omvald. Det är många som tror att han lika lite som sina företrädare i Elyséepalatset förmår förändra maktstrukturen i den högre franska statsförvaltningen.

De unga tänker rösta på Macron och Le Pen
De unga tänker rösta på Macron och Le Pen 150 150 Tomas Lindbom

Tidningen Le Monde redovisar några opinionsundersökningar ett drygt år före nästa presidentval i Frankrike. Särskilt fokus har riktats mot de yngre grupperna, 18-24 och 25-34 år. President Macron ligger bra till i den yngsta gruppen. Där får han stöd av 29 procent jämfört med 18 procent i första valomgången 2017. Dessvärre för den sittande presidenten är röstviljan svag, kring 50 procent mot 80 procent för hela populationen. Det är också dystert för Macron att konstatera att stödet i gruppen 25-34 år är svagt och svagare än vid senaste valet (20 procent i år mot 29 procent 2017).

Fascinationen för hur de unga röstar verkar alltid vara hög. Den kände opinionsanalytikern Brice Teinturier på Ipsos konstaterar att partierna i allmänhet lägger mycket kraft på att bearbeta de yngre väljarna medan de äldre i verkligeheten är betydligt mer benägna att gå till valurnorna. Förklaringen ligger kanske i tanken att de yngre är framtiden och att deras val av parti första gången styr fortsättningen. Så enkelt är det naturligtvis inte.

Vi som är äldre bär ofta på en annan fördom. De unga är radikala, röstar vänster medan de äldre är mer konservativa. Ipsos och Ifops undersökningar vederlägger i stort sett sådana tankar. De unga har en tendens att i första hand välja mellan Macron och Le Pen. Nationell samling är starkast i åldersgruppen 25-34 år. I valet 2017 fick hon 23 procent i första valomgången. Om det vore val i dag skulle hon få 29 procent. Det finns också tecken på en viss överrepresentativitet bland de unga för EELV, det gröna partiet. Däremot har en av de ungas favoriter i 2017 års val, ledaren för vänsterpartiet “Det okuvade Frankrike”, Jean-Luc Mélenchon fallit tillbaka (från 24 till 17 procent). De gamla klassiska partierna, Socialistpartiet och Republikanerna, är inga favoriter bland de yngre.

Opinionsanalytikern drar slutsatsen att de yngre inte bär med sig den gamla bilden av Nationell samling som ett rasistiskt parti när Marine Le Pens pappa var ledaren. Det var han som tillät sig att i tv-intervjuer förneka förintelsen. “En parentes i historien”, som han uttryckte det. De unga tar ställning till ett parti som de tolkar utifrån hur det uppträder i dag. De ser det i en kontext där migrationsfrågan tolkas annorlunda i hela befolkningen jämfört med de sista decennierna på 1900-talet.

Marine Le Pen och hennes parti drar också fördel från gruppen 25-34 år av det utbredda missnöje som råder i landet. Missnöjet över hur pandemin har skötts. Missnöjet över ekonomiskt och socialt utanförskap bland stora grupper. Missnöjet över migrationspolitiken. Missnöjet över det som uppfattas som en växande kriminalitet.

Är Nationell samling ett missnöjesparti? Det förefaller enligt mätningarna som om det blir mindre och mindre påtagligt som fenomen. Väljarna stöder detta parti i allt högre utsträckning av positiva skäl, inte för att i första hand demonstrera sitt avståndstagande från de andra. Fortfarande röstar 40 procent på Nationell samling som ett uttryck för protest men i gruppen 18-30 år är andelen som proteströstar på detta parti bara 17 procent.

Uppenbarligen stärker Le Pens parti sin ställning bland de yngre men är ändå starkast i gruppen 50-64 år med siffran 34 procent. Nationell samling går alltså bra i alla åldersgrupper. Även de äldsta, över 65 år har börjat glömma rötterna i fascismen och av dem är 19 procent idag beredda att ge detta parti sitt stöd.

Det ska tilläggas att många kandidater sannolikt kommer att ställa upp i nästa års presidentval.  Det är ännu långt ifrån klart vilka som ställer upp. Republikanerna kommer enligt uppgift att hålla primärval i höst. Det är inte heller klart vem som kandiderat för de gröna. I förra presidentvalets första valomgång fick Macron 24 procent och Le Pen 21.3. Trean i valet, Republikanernas kandidat Francois Fillon passerade precis 20 procent.

För närvarande ser opinionssiffrorna för de främsta kandidaterna ut på följande sätt. Jag ger ungefärliga siffror eftersom det rör sig om några olika institut.

Marine Le Pen 25-28 procent

Emmanuel Macron 25 procent

Xavier Bertrand 15 procent (oberoende, moderat högerkandidat. Han har deklarerat att han ställer upp i valet nästa år)

Jean-Luc Mélenchon 10-11 procent (vänsterpartiet “Det okuvade Frankrike”. Han har också meddelat sin kandidatur)

Anne Hidalgo 7-8 procent. (Socialistpartiet. Har ännu inte deklarerat sig som kandidat i valet)

Yannick Jadot 7 procent (De grönas kandidat. Ännu inte officiell kandidat)

De två kandidater som får flest röster i den första valomgången, planerad till april 2022, går vidare till en avgörande andra valomgång, fjorton dagar senare.

 

 

 

 

Presidenten talar igen
Presidenten talar igen 150 150 Tomas Lindbom

Igår kväll, inför den stundande påsken, talade president Macron till franska folket från sitt kontor, Elyséepalatset. Han börjar alltid några minuter efter klockan 20 och igår talade han i tjugo minuter. Det var ett ganska kort tal. De stora nyhetskanalerna sänder alltid direkt. Det är som om Rapport eller TV 4-nyheterna upplät i princip all sändningstid till den ledande politikerns tal till nationen.

Ingen fransman som är någorlunda informerad i samhällsfrågor kan ha missat att presidenten skulle ta till orda igår. Tidningar, tv och radio har under ett dygn analyserat ett förväntat tal och timmarna före hade de flesta journalister grävt fram huvuddragen i presidentens budskap.

En president i den nuvarande konstitutionen har mycket makt. Han bestämmer till slut hur de stora frågorna ska lösas. Det är är han som ensam håller i kniven. Det gäller inte minst i kristider som under pandemin. Någon motsvarighet till Anders Tegnell ser man inte till. Den medicinska expertisen ger råd eller kritiserar presidentens strategi. Oppositionen är i vanlig ordning hård och dömande men utan inflytande.

Premiärministern är informerad. Några i staben runt Macron i Elyséepalatset har funnits med i förberedelserna. Igår lär delar av regeringen ha fått information om talets huvudpunkter först 90 minuter före sändning. I dag på förmiddagen presenterade premiärministern Macrons förslag i nationalförsamlingen och på eftermiddagen i senaten. Regeringen följer presidentens diktat. Så fungerar det. Den så kallade femte republiken är en toppstyrd konstitution.

Macron har hållit en förhållandevis försiktig linje sedan i höstas. De flesta anade vad talet skulle innehålla. Restriktioner men ändå inte en total nedstängning trots att antal smittade har ökat och det råder kris på sjukhusen. Intensivvårdsavdelningarna klarar för närvarande inte fler sjuka, även om det nu sker en viss utbyggnad av antalet platser. I varje fall lovade Macron i sitt tal att så kommer att ske inom kort.

Macron har varit särskilt angelägen om att hålla skolorna öppna men nu sprider sig smittan även där. En rad skolor har redan stängt på grund av för många sjuka lärare och elever. Presidenten valde att tidigarelägga påsklovet som är uppdelat på olika regioner i tidszoner. Alla får två veckors påsklov med start den 12 april. Dessförinnan ska all undervisning ske på distans. De mindre barnen återvänder till sina skolor direkt efter påsklovet medan högstadiet och gymnasiet har ännu en vecka med distansundervisning. Det är den macronska modellen att rädda skolorna och värna om barnens behov av utbildning.

Kanske klarar fransmännen mentalt av ännu en månad av hårda restriktioner. Måtte det räcka med det. En ytterligare förlängning i maj eller, än värre, en total nedstängning, kommer sannolikt att knäcka de tåliga medborgarna. Och många ungdomar har redan gjort revolt. Tv-bilder från utomhusfester i parker runt om i landet visade på en total nonchalans. Stora kluster av studenter som åt och drack helt obekymrat. Och några munskydd såg i varje fall inte jag.

 

Macron vill inte stänga ner totalt i landet
Macron vill inte stänga ner totalt i landet 150 150 Tomas Lindbom

Franske presidenten Emmanuel Macron har tvekat länge och tvekar fortfarande. Han känner trycket från den medicinska expertisen i landet som skulle vilja se starkare åtgärder för att bromsa den starka uppgången av covidfall i landet. Ändå vidtar han inte de riktigt drastiska åtgärderna. Han vill inte ens kalla den senaste regleringen för en nedstängning.

Macron och regeringen attackeras från alla håll för sin coronapolitik. Den vanligaste kritiken är att landets ledning inte har någon strategi över huvud taget. Siffrorna på antal smittade har bara ökat under de senaste veckorna. I genomsnitt smittas nu närmare 36 000 personer per dag utspritt på en vecka. Det rör sig fortfarande om en ökning i landet. Som jämförelse kan nämnas att under första veckan av januari låg siffran på drygt 9 000 fall per dag. Krisen visar sig på flera plan. I Parisregionen har sjukvården varit så pressad att vissa personer inlagda på intensivavdelningar tvingats att flytta till sjukhus i andra delar av landet.

Kritiken riktas mot avsaknaden av en konsekvent strategi. Regeringen är så orolig över att nämna ordet nedstängning (confinement). De senaste åtgärderna presenterades visserligen som en skärpning men sockrades samtidigt. Skolorna skulle inte stänga. Folk fick inte förflytta sig längre än 10 kilometer från sina hem men fick ändå vara ute hela dagen om de respekterade avstånd och tvättade händerna. President Macron har sedan valrörelsen kritiserats för sin politik “å ena sidan, å andra sidan”. Nu har han påmints igen om detta uttryck. Strategin kring coronan handlar om det.

Jämfört med Sverige sticker ändå Frankrike ut med sitt undantagstillstånd som innebär att medborgarna inte får vistas utomhus från klockan 19 till 06. De måste också bära munskydd. De flesta affärer och alla restauranger och kaféer är i princip stängda.

Kritik riktas mot den långsamma takten i vaccinationerna. Många menar att detta är ett EU-problem snarare än ett franskt. En ekonom konstaterade i tv att EU är för byråkratiskt. Han menade också att EU inte är skapat som en nation utan som ett samarbetsprojekt. Många anhängare av ett mer federalistiskt EU pekar på att den nuvarande europeiska konstitutionen har för svaga muskler när det kommer till att kämpa mot starka och egensinniga nationer som USA och Storbritannien.

Fransmännen är förstås rejält trötta på läget i landet. Det går att rikta kritik mot regeringen och mot EU. Det mest avgörande är nog just det mentala tillstånd som så många befinner sig i. Nu kommer påsken och den lär bli ännu en stillsam högtid att fira i det egna hemmet eller i dess nära omgivning. En joggingtur eller en bouletävling på gården. En reflektion kring framtiden kan också vara på sin plats. Hur många vågor av pandemin ska människor behöva gå igenom innan det är tillåtet att kasta masken och ge sig ut i en yster dans med sina nära och kära och alla de andra. Macron har inget svar. Han har ingen plan för en återgång till ett mera normalt liv. Borde han ha det? Det är också en fråga som fransmännen kommer att diskutera under påsklovet.

 

Folkets roll i Frankrike
Folkets roll i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Frankrike och Sverige är två demokratier i Västeuropa med många likheter. Det finns också begrepp som används i större eller mindre omfattning eller uppfattas på olika sätt. Folket är ett sådant begrepp.

Fransmännen är överlag mer inriktade på att klyva landet i olika grupperingar. En mer traditionell socialism lever kvar i större utsträckning. Folket som klass spelar fortfarande en roll i människors medvetande även om marxismen är mer eller mindre död också i detta land. Vänsterpartiet La France Insoumise (Det okuvade Frankrike) är en otydlig blandning av olika vänsterradikala grupperingar som leds av Jean-Luc Mélenchon, en tidigare trotskist och vänstersocialist inom Francois Mitterrands Socialistparti.

Folket är bredare än en beskrivning av arbetarklassen. En fransk politisk iakttagare konstaterade nyligen att olika samhällsgrupperingar kallats för folket genom den moderna historien. Under ett antal sekler i fransk historia uppfattades bondeklassen som folket. Borgarklassen var folket som gjorde uppror mot kungen och adeln under den stora revolutionen 1789 och de följande  på 1800-talet och skapade framväxten av en ny  och urban medelklass.

Under 1900-talet var folket liktydigt med arbetarklassen. Frankrike fick ingen arbetarrevolution som i Ryssland men ett starkt kommunistparti och en folkfront som styrde landet under några viktiga år strax före andra världskriget. Studenterna revolterade 1968 och ungdomen blev en maktfaktor som i namn av folket ställde sig i opposition mot en äldre auktoritär generation.

Folket i dag är ingen homogen grupp eller klass. Under några år i början av detta sekel gjorde invandrarungdomar en form av motstånd. I dag tänker vi på en heterogen samling av människor som känner sig maktlösa och ekonomiskt utsatta. Vi tänker på de gula västarna som inte kan inordnas i arbetarklass eller medelklass. De består av anställda med dålig lön, egenföretagare under ekonomiskt pressade omständigheter eller arbetslösa. De bor i mindre städer eller i byar. De som kom till huvudstaden  för att demonstrera hade aldrig tidigare satt sin fot där. De hittade inte från järnvägsstationerna till Champs Elysées men de hade en bild av avenyns mondäna karaktär och ville därför uttrycka sitt sociala, ekonomiska och kulturella missnöje i det kvarteret.

Våldet går som en röd tråd genom historien när vi ser på folkets uppror. Den härskande klassen, den överhet som raseriet riktas mot har alltid avvisat våldet. Under det senaste seklet har skälen därtill varit än mer uppenbara. I en demokrati har alla medborgare rätten att säga sin mening och bli tagen på allvar, inte minst i de allmänna valen.

Frankrike är emellertid ett klassamhälle samtidigt som det är en demokrati. Förmodligen inte mer ojämlikt än andra västeuropeiska länder men med ett avstånd i kulturell mening som är större än hos grannländerna. Kungars och presidenters palats skimrar mer i guld. Överhetens män och kvinnor talar så väl, är så bildade och vet hur man håller distansen till dem som inte hör hemma i maktens boningar. De demokratiska ledarna talar välvilligt om allas lika rätt till samma utbildning. De hyllar rätten för alla att nå de högsta tjänsterna inom statsförvaltningen. “Demokrati är lika förutsättningar för alla”, upprepar de. Kanske har de inte ens själva klart insett att de som demokratiska folkvalda ofta är lika mycket komna ur överheten som läkarna, advokaterna och andra mer privilegierade grupper som ärvt sina yrken av sina föräldrar. Också politikerna lever i hög grad sina liv avskilda från dem som de företräder. Det gör ingen större skillnad att det råder demokrati i landet. Inte i det avseendet.

Frankrike är ett land där folket i meningen de underordnade är mycket missnöjda. Det finns en påtaglig skillnad mellan landets demokratiska principer och folkets upplevda känsla av inflytande över sin sociala och ekonomiska situation. Misstron leder till frustration som leder till våld. Inte alltid våld men med jämna mellanrum ser vi hur konflikterna eskalerar till brutala uppror.

Begreppet folket i dag är svårt att definiera. Det ger ett parti som Nationell samling goda möjligheter att stärka sin position. I dag är det vänstern som ogillar ord som populism. Det är den yttersta högern som drar fördel av detta begrepp. De lanserar de populistiska parollerna till folket och gör sig till talespersoner för detta folk som är heterogent till sin karaktär men som förenas i sin frustration mot en överhet som inte verkar lyssna.

Folket och eliten. Det är denna oprecisa motsättning som vi talar om i dag. Det är inte bondeklassen mot adeln, inte borgarklassen mot kungen, inte arbetarna mot direktörerna. Vi har också kallat dem för de underordnade i de tidigare historiska konflikterna men dessa folkliga grupper hade socialt och ekonomiskt identifierbara drag. Det folk som framträder under det tjugoförsta seklet är mer diffust på samma sätt som begreppet eliten är svår att definiera.

Inte desto mindre finns konflikten och den verkar växa. Marine Le Pen har möjligen den trollstav med vilken hon kan locka till sig tillräckligt många som identifierar sig som en del av detta folket att hon kan vinna nästa val. Med en sådan valseger anser hon sig säkert ha rätten att leda sina väljare i ett härtåg mot eliten. Men vad händer när marschen satt igång? Och vem drar fördel av striden?