Tomas Lindbom

Vänsterns kandidater har haft svårt att göra sina röster hörda i valrörelsen inför presidentvalet i april. En något annorlunda variant är det folkliga primärval som nu kommer att hållas de sista dagarna i januari där alla som skrivit in sig på primärvalets sajt kan rösta. Den som vinner ska enligt arrangörerna ha en bra chans att få ett bredare stöd av de väljare som ändå föredrar en vänsterpolitiker i Elyséepalatset framför Macron eller någon av högerns och ytterhögerns kandidater.

Det råder stor förvirring på vänsterkanten när det gäller representativiteten. För närvarande har ett stort antal kandidater visat ett intresse och en del av dem har sina partier bakom sig. De mest kända är Kommunistpartiets Fabien Roussel, Anne Hidalgo som i varje fall hittills varit Socialistpartiets officiella kandidat och uppstickaren Christiana Taubira som står lite längre till vänster och var justitieminister under François Hollandes presidentperiod. Vi noterar vidare De grönas ledare Yannick Jadot och Det okuvade Frankrikes Jean-Luc Mélenchon.

Det folkliga primärvalets arrangörer hoppas på ett par hundratusen väljare. Bland dem som det går att rösta på återfinns Mélenchon, Taubira, Hidalgo och Jadot samt några, för de flesta, helt okända kandidater. Tanken att segraren i detta primärval ska kunna påverka presidentvalet verkar rätt långsökt. Alla kandidater som är officiella partikandidater som Jadot, Hidalgo och Mélenchon lär knappast låta ett negativt resultat i detta primärval styra deras fortsatta agerande i valrörelsen. De kommer till exempel aldrig att dra tillbaka sina kandidaturer för att stödja en annan kandidat som kanske fått hundratusen röster i ett inofficiellt primärval. Mélenchon leder stort i opinionsmätningarna och satsar på att oavsett detta primärval uppfattas som vänsterns kandidat nummer 1. Anne Hidalgo och Yannick Jadot har också mer att vinna på att vara representanter för sina respektive partier. Deras respektive legitimitet finns i partiapparaten och ingen annanstans.

Christiane Taubira är sannolikt den enda som kan vinna på höga siffror i detta folkliga primärval. Hon är oberoende kandidat och är också populär i vänsterkretsar utan fast partitillhörighet. Det skulle inte förvåna om hon vinner primärvalet.

Det är intressant att titta på de olika opinionsinstitutens senaste väljarmätningar. Jean-Luc Mélenchon ligger strax under tio procent följd av de grönas Yannick Jadot med ett stöd på 6-7 procent. Christiane Taubira har ungefär 4 procent och Anne Hidalgo någon procent lägre. Kommunisten Roussel ligger kring 2 procent.

Taubira kan säkert stärka sin ställning i opinionen om hon får goda siffror i det folkliga primärvalet men utan att komma i närheten av de siffror som kan ge henne en andraplats i presidentvalets första valomgång. För närvarande ligger de starkaste kandidaterna bakom Macron (Pécresse och Le Pen) på cirka 17 procent. Hon kan däremot genom en framgång i det folkliga primärvalet definitivt omöjliggöra för Anne Hidalgo att fortsätta driva sin valrörelse. Det skulle i så fall innebära att Socialistpartiet helt osannolikt kommer att sakna en officiell kandidat i ett presidentval. Det har inte skett sedan partiet bildades för över femtio år sedan. Kanske skulle Taubira i ett sådant läge låta sig övertalas att representera PS – vilket är föga troligt – eller att partiet hittar en ersättare till Hidalgo – vilket är lika otroligt. Socialistpartiets kris var enorm i förra valet när dess kandidat Benoît Hamon bara fick 6 procent av rösterna. En valrörelse utan en socialistkandidat vore dödsstöten för partiet.

Hur slutar nu försöken att skapa en stark vänsterkandidat i 2022 års valrörelse? Sannolikt kommer läget att förbli som hittills, det vill säga mörkt. Någon av kandidaterna Jadot, Mélenchon eller Taubira lär visa sig starkare än de andra. Det kommer med all sannolikhet inte att innebära någon förändring i styrkebalansen mellan höger och vänster i den franska politiken. Det kan ändå tyckas märkligt. Sannolikt beror det på att även Frankrike förlorat den vänsterradikala opinionen i väljarkåren. Detta land har genom hela 1900-talet haft en stark vänster, till vänster om det som i Nordeuropa kallas socialdemokrati. Hollandes regeringsår var ett försök att upprätta en sådan politisk linje men utan kraft och övertygelse från hans sida. Istället tog Emmanuel Macron chansen. Genom sin rörelse Republiken på väg och med mantrat ”varken vänster eller höger” tog han med sig merparten av de socialdemokratiska väljarna och även dess politiker in i sin regeringsmajoritet. Nu har han visserligen vridit sin politik mer åt höger men merparten av de socialdemokratiska väljarna han vann 2017 känner ingen större lockelse att återvända till något av de vänsterpartier som uppfattas som svaga, programlösa och utan karismatiska ledare.

Det måste ske ett generationsbyte. Vänstern måste formulera ett nytt och mer framtidsorienterat politiskt program. Det kommer att krävas stora förändringar innan vänstern blir ett politiskt alternativ igen i Frankrike. Så ser det i alla fall ut tre månader före nästa presidentval. Kanske 2027? Macron får bara sitta i två mandatperioder och frågan är vad som händer när hans tid i Elyséepalatset är över.

En stor debatt pågår för närvarande i Frankrike. Den handlar inte om migration, pandemi eller ekonomi. Den tar upp en konstitutionell fråga som kan bli helt avgörande för hur presidentvalet slutar i april. Det är kravet att en presidentkandidat måste ha minst femhundra signaturer (parrainages) från folkvalda i nationella eller lokala församlingar för att ha rätt att ställa upp i presidentvalet.

President de Gaulle införde regeln för att hindra oseriösa kandidater med svagt stöd i opinionen att ställa upp. Han satte gränsen vid hundra signaturer. Senare höjdes gränsen till femhundra. François Hollande gjorde en avgörande förändring 2016 när han beslöt att alla signaturer skulle offentliggöras.

Signaturerna har länge varit ett sätt att koncentrera valet till de viktigaste kandidaterna; till dem som har en rimlig möjlighet att påverka valets utgång. Nu börjar det snarare bli ett sätt att hindra flera kandidater med starkt folkligt stöd från att kunna kandidera. I detta val hotas fyra av de främsta; Marine Le Pen med ett opinionsstöd i dag på 15-17 procent, Éric Zemmour med ett stöd kring 12-13 procent och Jean-Luc Mélenchon på omkring 10 procent i opinionsmätningarna. Även de grönas kandidat, Yannick Jadot, har problem. Han har 5-7 procents stöd i opinionen. Endast två av alla kandidater kan mäta sig med dessa tre: Sittande presidenten Emmanuel Macron (kring 25 procent) och Republikanernas Valérie Pécresse (cirka 17 procent i mätningarna) . Övriga har opinionssiffror på 5 procent och lägre.

Vad handlar detta om? De fyra kandidater har heltidsanställda personer som åker landet runt för att övertala lokala politiker att signera. De avvisas i de flesta fall. Borgmästare och andra folkvalda vill inte med sin signatur skapa en misstro hos sina väljare som kan  tro att de också stöder kandidaten i fråga rent politiskt. Det är så mycket mer problematiskt att signera för en kandidat som inte tillhör de gamla etablerade partierna utan för någon som står längre ut på kanten på den politiska skalan. De vill inte begränsa möjligheten att få ett brett väljarstöd i sin egen region eller kommun. Att offentliggöra stödet för att till exempel Éric Zemmour bör få ställa upp i presidentvalet kan av väljare tolkas som att personen som signerar för honom också delar hans åsikter.

Det franska politiska landskapet förändras snabbare på nationell nivå, främst i presidentvalet, än på regional och lokal nivå. De gamla traditionella partierna som Socialistpartiet och Republikanerna har inga problem att få signaturer. Det finns rader av socialistiska och republikanska borgmästare som utan bekymmer ger sitt stöd för att Socialistpartiets Anne Hidalgo eller Valérie Pécresse bör få kandidera. Men inte ens de grönas kandidat går säker. Även han uppfattas som lite udda i vänsterns politiska landskap och de gröna folkvalda återfinns i större städer. För att få ihop femhundra signaturer behövs också stöd i alla trettiotusen småkommunerna på den franska landsbygden.

Det är faktiskt fullt rimligt att några kandidater inte kommer att få ihop femhundra signaturer. Vilka konsekvenser får det för trovärdigheten i den franska demokratin? Det är inte helt oproblematiskt att på detta sätt stänga ute vissa kandidater som har ett starkt folkligt stöd men som hindras av denna regel. Dessutom är det sannolikt att Marine Le Pen enkelt tar sig till andra valomgången om Éric Zemmour tvingas att inte kandidera. Valérie Pecresse lär inte ha en chans om den yttersta högern bara får representeras av en kandidat i den första valomgången.  Och vad händer om vänsterns Mélenchon med sitt stöd i invandrarkretsar och i vissa fackliga miljöer inte får kandidera? Vilka antidemokratiska krafter kan inte släppas loss om människor i politiskt eller socialt utanförskap känner sig än mer bortträngda från rätten att rösta i ett nationellt val?

De flesta inser det demokratiska problemet med den nuvarande ordningen kring signaturerna. Nu kommer sannolikt ingen lagändring till stånd inför detta val. Tiden för att ha skaffat sina signaturer går ut om någon månad. Det är bara att hoppas att de stora kandidaterna får ihop sina signaturer så att valet därmed uppfattas som legitimt och rättvist.

Ett nytt år med stora förväntningar och inte lite oro i Frankrike. Spridningen av omikron skakar om hela nationen. Nu är smittspridningen enorm med över 300 000 nya fall per dag. Alla kan inse vilka konsekvenser den får i form av inlagda patienter på sjukhus men inte minst avsaknad av personal inom snart sagt alla centrala sektorer i de franska samhället. Den nya pandemivågen kommer med nödvändighet att prägla valrörelsen både i kandidaternas val av ämne och till formen. Hur ska helt enkelt valrörelsen drivas när risken för smittspridning är så stor i samband med offentliga möten.

President Emmanuel Macron driver hårt linjen att få alla fransmän att vaccinera sig. Han gör det till en valfråga genom att också döma ut dem som vägrar. Cirka var tionde medborgare är vaccinmotståndare och Macron drar sig inte för att anklaga dem för obstruktion. ”Jag har lust att bråka med dem”, sa han i en intervju i dagstidningen Le Parisien. Yttersta högerns och yttersta vänsterns kandidater attackerade honom omedelbart och kraftigt för detta uttalande. Och det handlar om tre av fyra som kan tänkas utmana Macron om makten i Elyséepalatset; Marine Le Pen, Éric Zemmour och Jean-Luc Mélanchon.

Den sittande presidenten är högst medveten om att en allt större del av befolkningen störs av vaccinmotståndarna. Det är de som i första hand blir sjuka, sprider smittan och fyller sjukhussalarna. Macron vet att han kan skapa en klyfta bland medborgarna och får då en överväldigande majoritet med sig. Ju närmare opinionen kommer ett krav på obligatorisk vaccinering för alla desto starkare blir han röstmässigt gentemot de flesta av sina konkurrenter i presidentvalet. En president ska inte klyva befolkningen i olika läger. Det är emot tanken att ha en statschef för alla fransmän. Så säger normalt alla som rätt tolkat den franska konstitutionen och så säger särskilt oppositionen i dessa dagar. Nu är det emellertid valrörelse och Macron ser sin chans att bli en stor majoritets ledare. Covidpandemin är ett elände för Frankrike men taktiskt sett en fördel för Macron.

Frågan som alla politiska analytiker nu ställer sig är om covid blir det avgörande ämnet för valet. Just i dag tycks det vara på det viset. Men kanske kommer smittan att minska snart och då återgår valrörelsen sannolikt till att åter handla om migration och ekonomi. Då kan oppositionen utifrån olika utgångspunkter återta en del av initiativet. För tillfället är Macrons ställning stark.

Opinionssiffrorna visar att presidenten har en stark ställning med ett stöd runt 25 procent. Mycket kan hända beroende på hur smittsituationen utvecklas. I de flesta mätningar på sista tiden har Marine Le Pen och Republikanernas Valérie Pécresse kring 17 procent. Éric Zemmour ligger några procent lägre och Jean-Luc Mélenchon kring 10 procent. Men i en uppmärksammad mätning ligger alla de främsta, fyra oppositionskandidaterna på ungefär samma nivå, mellan 13 och 15 procent. Skillnaderna är alltså så små mellan de fyra att allt kan hända under perioden fram till den första valomgången den 10 april. En av de fyra lär bli utmanare till Macron i den andra valomgången. Det vågar nog de flesta bedömare säga men vem av dem?

En fransk valrörelse brukar innehålla någon skandal som kan vända upp och ner på sifferkalkylerna. Vi minns alla skandalen kring Republikanernas kandidat François Fillon i förra valrörelsen. Han hade ägnat sig åt ekonomiska brott och genom de avslöjandena berövades detta högerparti en av två platser i den andra valomgången. Den platsen togs istället av Emmanuel Macron. Skandaler och affärer men också händelser i det franska samhället kan stöka till det för både en och två kandidater. Dessutom är Frankrike ordförandeland i EU under första halvan av detta år. Som jag brukar skriva på denna blogg: Allt är möjligt. Inget är förutsägbart i fransk politik.

Nyhetskanalen C News har ett populärt kvällsprogram med rubriken Face à l´info (granskning av den aktuella informationen). Från starten 2019 blev programmet snabbt ledande bland alla nyhetskanaler tack vare regelbunden medverkan av Éric Zemmour som kommentator. Reaktionerna var också hätska. Programledaren Christine Kelly mottog en rad mordhot.

Det förs ett kulturkrig i Frankrike som visar sig starkt i mediedebatten. Alltmer delas kanalerna upp. likt i USA, i höger och vänster. C News ägs av Vincent Bollomé, en av världens fem hundra rikaste personer och med goda kopplingar till fransk politisk höger. Han har bland annat bakom sig en mångårig vänskap med förre presidenten Nicolas Sarkozy.

Det är kanske ingen tillfällighet att ordet News förekommer i namnet på kanalen. Det för tankarna till Fox News. I den franska motsvarigheten förs mer intellektuella samtal än i den amerikanska, i god överensstämmelse med fransk tradition. Men kopplingen till starkt konservativa och högerradikala personer är tydlig. I programmet Face à l´info är den nya stjärnan efter Zemmour den franskkanadensiska publicisten Mathieu Bock-Côté. Han angriper woke-kulturen i långa och invecklade resonemang på uppemot tio minuter varje kväll i programmet – utan att den ljuva Christine Kelly avbryter honom.Hon bara ler och kallar honom ”mon cher Mathieu.” Han är vältalig, skarp och kontroversiell. Det är extra pikant för många franska tittare att han kommer från Quebec för att attackera den kulturradikala strömningen som han finner överallt i Frankrike.

Kulturkriget pågår och är en viktig bakgrundsfaktor för att förstå opinionssiffrorna inför det franska presidentvalet. Éric Zemmour fanns i två år i detta program. Han har nu stöd av cirka 12 procent av väljarna i opinionsundersökningarna. Till det ska läggas närmare 20 procent som ger Marine Le Pen sitt stöd. Vänstern är svagare i folkopinionen men finns förstås starkt representerad i media- och kulturvärlden. Fortfarande dominerar vänstern i bred mening i public service och i flera tidningar och tidskrifter som respekteras i den intellektuella världen. Dock ökar högerns inflytande också här. Kulturkriget pågår och en del säger att högern redan vunnit.

Under nyårshelgen vajade EU-flaggan under Triumfbågen i Paris. Det rörde upp starka motreaktioner från den högerpolitiker av alla schatteringar. Republikanernas Valérie Pécresse var nästan lika arg som Éric Zemmour och Marine Le Pen. ”Hissa också den franska flaggan!”, skrev hon i ett tweet. ”Det är vi skyldiga alla fransmän som givit sitt blod för sitt land. Vara ordförandeland i EU, ja, men att utplåna den franska identiteten, nej.”

Den franska fanan är en viktig symbol för så många fransmän. Macron leker med elden när han för några dagar byter ut den mot en EU-flagga. Eller så ville han markera position i det kommande presidentvalet. Tvinga ut Republikanernas kandidat i ett högerextremt sällskap och fånga in den moderata högern till sig. Frågan är om den taktiken blir framgångsrik.