Tomas Lindbom

Republikanerna genomförde häromdagen ett eget primärval bland sina medlemmar. Bruno Retailleau segrade stort med över 70 procent av de avgivna rösterna. Den som till äventyrs tror att valet därmed är över misstar sig eller har inte förstått hur fransk partipolitik fungerar. Inför ett stort val är egona bland många ledande politiker i de flesta partier så uppblåsta att det leder till nya strider och nya val. Nu förväntas primärval också för sympatisörer till partiet och sannolikt också någon form av primärval för ett höger-mitten-block. Allt är dock oklart än så länge.

Situationen är högst oklar inom hela den politiska sfären från mittenpolitiker som tidigare premiärministrar till Emmanuel Macron till ytterhögern. Jag nämner nu bara tre namn: Édouard Philippe, Bruno Retailleau och Jordan Bardella. De har intresse av att markera avstånd från varandra samtidigt som de är högst medvetna om att deras egna röstunderlag, med visst undantag för Bardella, inte räcker till för att nå ända fram till positionen som nationens ledare. Det handlar för var och en av dem att markera avstånd till ledare vars röststöd de suktar.

Jordan Bardella eller Marine Le Pen – det är första frågan. I juli får vi veta om Marine Le Pen av domstolen tillåts att ställa upp i nästa års presidentval. Stoppas hon ligger vägen sannolikt öppen för att Bardella blir åtminstone en av två kandidater i den andra valomgången. Även Marine Le Pen bör gå vidare till slutomgången men med en lite mer vänsterorienterad profil i ekonomiska frågor. Bardella talar nu om en gemensam höger och hoppas kunna knipa en del av Republikanernas väljarstöd och därmed garantera sin seger. Hans position är förhållandevis enkel. Han har i grunden ett stabil stöd av närmare 40 procent av väljarna och har god möjlighet att plocka de resterande tio-femton procenten i andra valomgången.

Bruno Retailleau är tydligt höger men har ett svagt stöd bland de röstande. Republikanerna är i dag ett litet parti som knappast når över tio procent. Han behöver attrahera väljare från både höger och vänster men den uppgiften kan bli svår. Han är populär bland partiets traditionella väljare men har inte den karisma och bredd som skulle behövas för att till exempel slå Jordan Bardella i första valomgången.

Édouard Philippe var Macrons första premiärminister och satt i cirka tre år. Han uppfattas som duglig och har en karaktär av att vara lämplig i rollen som statschef. Han är i viss mån en samlande ledare. Han leder nu ett mittenparti, Horizons, som placerat sig något till höger om Macrons parti Renaissance. Philippes problem är att han nästan uteslutande måste lita till ett stöd från väljare som tillhör eller i varje lutar åt andra partier. Han måste säkra en del socialistiska väljare på partiets högerkant, hela mitten och även delar av republikanska högern. Han kan redan konstatera att det finns flera politiker i mittensegmentet som har ambitioner att ställa upp i valet. Han kan bli konkurrent med socialister som Raphaël Glucksmann och François Hollande, tidigare macronister som förre premiärministern Gabriel Attal eller någon av de mer mittenorienterade republikanerna.

Det kan bli ett primärval för alla som räknas till center-högern men det är långt ifrån säkert att alla kandidater som räknar sig till den gruppen verkligen ställer upp i ett primärval. Flera kan bestämma sig för att lansera sina kandidaturer utanför primärvalet. Varför skulle till exempel högermannen Bruno Retailleau riskera sin ställning genom att låta sig utmanas i ett primärval av någon centerkandidat som Édouard Philippe?

Det är hopplöst att i dag spekulera med trovärdighet kring vilka som slutligen står som trovärdiga presidentkandidater. Det enda vi vet är att Nationell Samlings båda presumtiva kandidater, Marine Le Pen och Jordan Bardella, leder i alla mätningar. Vi vet också att Det okuvade Frankrikes ledare Jean-Luc Mélenchon har goda utsikter att gå till en andra valomgång. En sådan slutkamp mellan honom och någon av ledarna Le Pen/Bardella kommer att innebära ett skifte i fransk politik, oklart hur omfattande det blir till sitt innehåll.

Den franska skolan har gott rykte utomlands. Många bländas av drag av elitutbildning som sker redan i de lägre klasserna. Mitt ena barnbarn studerade Ovidius texter redan som 11-åring och mitt andra har insikter i Voltaires och Rousseaus idéer före fyllda 13.

Vem blir inte imponerad av en läroplan som vårdar kulturarvet på en kontinent där renässansmänniskan ersatts av datanördar som konsumerar istället för att lyfta blicken från det vardagliga mot det eviga? Problemet är att den franska skolans mål är att fostra alla barn och ungdomar men lyckas bara med en del av dem. I problematiska förorter fungerar inte skolan alls. I det så kallade collège (årskurserna 6-9) går alla elever oavsett studiemotivation och skolresultat i samma klass vilket är en demokratisk  och pedagogisk idé men som nu kritiseras av skolledare för att skapa mer problem för de svagpresterande eleverna. Den franska skolan vårdar alltså kulturarvet och förbereder för högre studier – elitstudier – och glömmer dem som inte har dessa ambitioner.

Allt fler föräldrar med ambitioner för sina barn sätter dem i privata skolor som förefaller nå bättre resultat för de studieorienterade. Skolan är en spegel av samhället med sin hierarkiska ordning. Begåvade barn och barn från studiemotiverade hem ges i praktiken en undervisning som passar dem bättre. Barn från miljöer med svag koppling till högre studier upplever ett utanförskap under lektionerna. En demokratisk skola finns nu liksom förr  i de vackert skrivna dokumenten men inte lika mycket i verkligheten.

Det bekymrar skolledare och politiker att Frankrike trots sina stolta ambitioner inte visar upp särskilt imponerande resultat i PISA-mätningar och liknande undersökningar. Det förefaller som om läroplanernas utformning har mindre påverkan på resultaten än befolkningens sammansättning och kulturella betingelser. För progressiva aktörer på skolans område är detta ytterst frustrerande därför att skolan borde vara en central plats för att med ideologiska och administrativa modeller förändra världen i demokratisk riktning. Frankrike skiljer sig från Sverige i vissa avseenden i sin vision och i sina programförklaringar men viljan att skapa en demokratisk skola finns i båda länderna. Och båda länderna har i grunden misslyckats. Skolan är  lika splittrad mellan hög- och lågpresterande elever som någonsin tidigare. Arbetsron följer samma mönster. I mina barnbarns katolska privatskolor råder lugn och studiero. I de invandrartäta förorterna utanför Paris råder kaos eller minimal närvaro i vissa skolor.

Veckotidningen Paris Match kom i sitt senaste nummer med ett scoop som heter duga. På bild visades Nationell Samlings ledare Jordan Bardell upp med sin nya flickvän. Denne politiska ledare, född av italienska invandrare och uppvuxen i Drancy, en folklig kommun norr om Paris har nu officiellt meddelat sitt förhållande med prinsessan Maria-Carolina de Bourbon des Deux-Siciles.

Nyheten väcker förstås intresse i Frankrike med en befolkning som både är i hög grad politiskt engagerad men också älskar att skvallra om kungligheter. Maria-Carolina de Bourbon uppfyller högt ställda krav på att vara blåblodig. Ett barnbarn till solkungen Ludvig XIV, Philip V av Spanien, som är anfader till henne. Kungen av Kungariket de bägge Sicilierna, Ferdinand I, är också anfader i rakt nedstigande led.

Maria-Carolina är 22 år och beskrivs som en jetset och har arbetat som modell. Hon förenas nu med en fransk politiker som en del bedömare tror kommer att bli Frankrikes nästa president. Det spekuleras redan om Bardellas val av blivande hustru – ingen tvekar om att ett förhållande med denna kvinna skulle leda till annat än giftermål – kommer att gynna eller försvåra för honom att nå toppen på den politiska karriären. Nationell Samlings väljare har en folklig profil. Vid senaste kommunalvalet i mars nådde partiet inte ens 2 procent i Paris innerstad men däremot över femtio procent redan i första valomgången i några städer, främst i södra Frankrike. Den franska överklassen har sedan partiet grundades på 1970-talet hållit för näsan för dess politiker, program och väljare. Bardella har börjat skaffa sig stöd också i den övre medelklassen och inom delar av näringslivet. Paris är dock en stad där överklassen röstar på Republikanerna och medelklassen i hög grad på vänstern.

Det återstår alltså att se hur relationen till Maria-Carolina de Bourbon des Deux-Siciles påverkar hans karriär. Kommer hantverkarna och undersköterskorna i Frankrikes alla småstäder att nu tvivla på sin ledares engagemang för de små människorna i samhället. Eller tror de att han har fått det sociala stöd som hjälper honom att definitivt slå sönder det glastak som tidigare hindrat Marine Le Pen att nå presidentposten. Många väntar med spänning på de kommande opinionsmätningarna för att se hur det kommer att gå för honom.

Det Okuvade Frankrike är ett parti som alltmer hamnar utanför de röda linjer som dras upp i Frankrike. Partiet har en rad företrädare som på olika sätt utmärker sig för åsikter som är starkt Palestinatrogna och där avsikten är att provocera. Rima Hassan är den som går i spetsen. Hon sitter som EU-parlamentariker men förefaller mindre intresserad av Europa och mer av krig i Mellanöstern, särskilt den del som berör Palestina. Hon följde för en tid sedan med i samma båt som Greta Thunberg till Gaza. Nu har åklagare väckt åtal för ett uttalande som hon fällt om ett dåd som genomfördes för många år sedan av tre japanska vänsterextremister med starkt våldskapital. I början av 1970-talet dödade de tjugosex personer på flygplatsen i Tel Aviv. Rima Hassan har i närtid twittrat positivt om aktionen och särskilt lyft fram en av dem, den japanske terroristen Kōzō Okamoto, vilket kan leda till ett längre fängelsestraff för henne om domstolen bedömer uttalandet som särskilt graverande. Hon skulle kunna fällas för apologie de terrorisme vilket kan översättas till försvar för terrorism. Hon är kallad till domstolsförhandlingar den 7 juli.

Twitterinlägget är ett av många från Hassans sida och som den franska domstolen tittat på. Hon driver en stark kampanj för det hon kallar Israels folkmord i Gaza, för Palestinafrågan i stort men framför allt för ett folkutbyte  som nu är en del av hennes partis ideologiska linje. Högerextrema element har anklagats för att vilja skicka tillbaka invandrare till sina ursprungliga hemländer och därmed rensa ursprungsbefolkningen från olämplig etnisk blandning. Hassan och andra företrädare för Det Okuvade Frankrike vill istället rasifiera Frankrike. Den nye borgmästaren i St Denis, medlem i Det Okuvade Frankrike har gjort klart att de som bekänner sig till en kommun byggd på invandring är välkomna att flytta in, inte de kulturellt vita.

Hassans kamp för det som andra kallar terrorism är en rättfärdig kamp för ett annat Frankrike. Ändamålet helgar medlen. Det är inte helt tydligt hur långt hon och hennes kamrater är beredda att gå för att uppnå sina mål. Uppenbarligen är ändå den japanske terroristens genomförda massmord på Tel Avivs flygplats 1972 en aktion värd att uppskatta.

Rima Hassan inbjöds den 12 februari att tala för studenter på elithögskolan Sciences Po i Lyon. Det var inte en akademisk föreläsning utan att politiskt möte till vilket rektorn givit sitt godkännande. Utanför skolbyggnaden stod representanter för både vänster- och högerextrema grupper. Ett par ur den vänsterextrema gruppen Jeune Garde med kopplingar till Det Okuvade Frankrike genomförde något senare på kvällen ett politiskt mord på en ung man som sympatiserade med den högerextrema feministgruppen Nemesis.

Det Okuvade Frankrike arbetar målmedvetet för att öka sitt stöd hos radikala invandrargrupper och bland studenter. Först och främst har partiet två mål: Kampen för Palestina och en radikalisering av det franska samhället. Skulle Marine Le Pen eller Jordan Bardella vinna presidentvalet i maj nästa år igångsätts en kamp mot makten som kommer att genomföras på olika sätt utanför de parlamentariska.institutionerna. Det kallas av vissa politiska bedömare för den tredje valdagen efter presidentvalets båda valomgångar. Det Okuvade Frankrike kommer inte att gratulera Nationell Samling till segern i ett demokratiskt val och sedan bedriva ett konstruktivt oppositionsarbete inom ramen för de parlamentariska institutionerna. Det kommer sannolikt inte alls att bli lugnt. Våldsamma reaktioner på valsegern är att vänta.

Jag blir ibland påmind om en ny svensk företeelse. Det handlar om den kulturkanon som forskaren och kulturprofilen Lars Trädgårdh värkte fram under åren 2023-25. Ett försök att lyfta kulturfrågorna i vårt land. Ett försök att intressera svenska folket för kultur som sträcker sig tillbaka till början av 1900-taIet. Ett hisnande tidsperspektiv. I Frankrike lyfts kulturarvet varje dag och perspektiven går  till medeltiden och än längre tillbaka.

En fransk skolelev kan inte undgå att lära känna sina konstnärer, författare och musiker. Lärarna har en kursplan att följa och i den ligger namn och verk nedlagda på ett så tydligt sätt att det inte går att runda dem. Eleverna vågar inte ens sucka när de presenteras uppgiften att läsa Racine, Stendhal eller Camus. Det går inte att säga att böcker eller konstverk före 1945 eller ens före 1900 saknar betydelse i ett modernt samhälle. Det går inte att påstå att historien inte har något att lära nutidsmänniskan.

Jag följer mina barnbarn som går i det som kallas college och som ungefär kan jämföras med grundskolans klass 6-9. Jag nämnde häromveckan namnen Voltaire och Rousseau för 12-åringen som omedelbart replikerade att hon precis studerat dessa filosofer i sin klass.

Det verkar som om den franska skolan vårdar sitt kulturarv och lämnar över det till nästa generation. Hur är det möjligt att fortfarande hävda att kulturpersonligheter från tidigare sekler har relevans för dagens människor? I Pantheon  i femte arrondissemanget i Paris ligger dessa gamla filosofer begravda tillsammans med så många andra som präglat dagens Frankrike. Dit vallfärdar skolklasser och vuxna fransmän. Detta sekulära tempel besöks också av turister från andra länder.

Hur har svenska politiker och ansvariga myndighetspersoner så fulständigt lyckats kväva kulturarvet i detta land i höga nord? Jag minns ändå från 1960-talets gymnasium att vi läste korta stycken av de stora författarna från medeltiden och framåt. Det gick inte att ta studenten utan att åtminstone känna till något litet om Stagnelius, Tegnér och Geijer. Det var redan ett odlande av kulturarv i miniatyr men namnen på våra stora författare från tidigare sekler förekom fortfarande i undervisningen.

I fransk tv presenteras klassikerna i särskilda litteraturprogram. De presenteras både med personbeskrivningar, tidsberättelser och innehållet i texterna. Programmen är intressanta och går att se på nätet. De visas utan ursäkter. Det är alldeles självklart att fransmännen, unga som gamla, ska ta emot det som presenteras och det presenteras i utan förenklingar.