Tomas Lindbom

Den 15 april 2019 skulle Emmanuel Macron hålla tal till befolkningen angående läget i landet och den sociala kris som då rådde efter månader av demonstrationer från gruppen de gula västarna. För fransmännen är den kvällen istället kopplad till en förfärlig händelse som starkt berörde dem; branden i Notre Dame-katedralen i Paris. Elden blev synlig under senare delen av eftermiddagen. Flammorna slog ut ur byggnaden som åsamkades stora skador. Efter ett genomgripande reparationsarbete bör katedralen kunna stå färdig i december 2024, dessvärre efter genomförandet av de olympiska spelen på sommaren samma år. Så var det inte tänkt men så lär det bli.

Emmanel Macron fick aldrig tala till nationen om de gula västarna den kvällen utan istället om Notre Dame. Det gjorde han med värme och engagemang. Om katedralen har det talats och skrivits mycket sedan dess. Den ligger på Ile de la Cité mitt i stan. Den är minst lika viktig för stadens karaktär som Eiffeltornet.

Britta Röstlund har i vår kommit ut med sin tredje roman och den kretsar kring Notre Dame. Boken har titeln Notre Dames alla nycklar och är utgiven på Norstedts. Boken är inte bara tillkommen i rätt tid. Den ger en ingående bild av katedralens olika prång. Ja, den låter några arbetare röka sina cigarretter inne i kyrkan och slänga fimparna. Det sker i romanen någon dag före branden. Och branden lär ha startat av oaktsamhet från några besökare inne i katedralen.

Britta Röstlunds roman är så mycket mer än en beskrivning av livet inne i kyrkan. Där finns flera tongivande karaktärer som interagerar på ett mänskligt plan, några utan att mötas, och hon driver berättelsen vidare genom en dramatisk intrig. Det är inte deckarens intrig utan ett psykologiskt spel med många trådar som ändå får sitt sammanhang i slutet av romanen. Och slutet inträffar vid tidpunkten för själva branden.

Författaren har en förmåga att ge starka och tydliga drag åt både manliga och kvinnliga karaktärer. Jag kan inte låta bli att särskilt fästa mig vid den unga kvinnliga karaktären Ida. Hon bor i  Kalmar men har beslutat sig för att studera i Frankrike och särskilt intresserar hon sig för vissa gamla konstföremål i Notre Dame. Hon är fylld av svensk förnumstighet som hon utvecklar i den dagbok hon skriver och som ingår som en del i romanen. Det är så spännande med fransmän, förklarar hon. Hon söker förstå de personer  hon möter utan att förstå. Hon blir förälskad i en av dem, Sandro, men hon förstår inte honom heller. Döremot börjar hon inse i mötet med en annan kultur att människor inte agerar rationellt utan av så många motstridiga känslor, inte minst av rädsla. Hon är förtjust i Paris men på samma gång oförstående och oroad över stadens komplexitet. Så småningom kommer också kommentaren i dagboken att hon nog ändå vill åka tillbaka hem till Kalmar.Det fina i romanen är också att de olika karaktärernas personliga tillkortakommanden styr berättelsen framåt. Framåtrörelsen sker i stillsamt tempo och lite snirkligt men håller hela tiden kvar läsaren av nyfikenhet.

Notre Dame är byggnaden som befinner sig där, mäktig och ståtlig, mitt i stan. Britta Röstlunds roman ger oss läsare en liten men läcker fasett till bilden av den stora multikulturella franska huvudstaden. Tack, Britta, för att den, med några små undantag, bara utspelar sig på de två små öarna i Seine! Så är det i Paris. Du kan röra dig i ett kvarter och det ger mänsklig näring åt ett helt liv.

Den 15 april 2019 skulle Emmanuel Macron hålla tal till befolkningen angående läget i landet och den sociala kris som då rådde efter månader av demonstrationer från gruppen de gula västarna. För fransmännen är den kvällen istället kopplad till en förfärlig händelse som starkt berörde dem; branden i Notre Dame-katedralen i Paris. Elden blev synlig under senare delen av eftermiddagen. Flammorna slog ut ur byggnaden som åsamkades stora skador. Efter ett genomgripande reparationsarbete bör katedralen kunna stå färdig i december 2024, dessvärre efter genomförandet av de olympiska spelen på sommaren samma år. Så var det inte tänkt men så lär det bli.

Emmanel Macron fick aldrig tala till nationen om de gula västarna den kvällen utan istället om Notre Dame. Det gjorde han med värme och engagemang. Om katedralen har det talats och skrivits mycket sedan dess. Den ligger på Ile de la Cité mitt i stan. Den är minst lika viktig för stadens karaktär som Eiffeltornet.

Britta Röstlund har i vår kommit ut med sin tredje roman och den kretsar kring Notre Dame. Boken har titeln Notre Dames alla nycklar och är utgiven på Norstedts. Boken är inte bara tillkommen i rätt tid. Den ger en ingående bild av katedralens olika prång. Ja, den låter några arbetare röka sina cigarretter inne i kyrkan och slänga fimparna. Det sker i romanen någon dag före branden. Och branden lär ha startat av oaktsamhet från några besökare inne i katedralen.

Britta Röstlunds roman är så mycket mer än en beskrivning av livet inne i kyrkan. Där finns flera tongivande karaktärer som interagerar på ett mänskligt plan, några utan att mötas, och hon driver berättelsen vidare genom en dramatisk intrig. Det är inte deckarens intrig utan ett psykologiskt spel med många trådar som ändå får sitt sammanhang i slutet av romanen. Och slutet inträffar vid tidpunkten för själva branden.

Författaren har en förmåga att ge starka och tydliga drag åt både manliga och kvinnliga karaktärer. Jag kan inte låta bli att särskilt fästa mig vid den unga kvinnliga karaktären Ida. Hon bor i  Kalmar men har beslutat sig för att studera i Frankrike och särskilt intresserar hon sig för vissa gamla konstföremål i Notre Dame. Hon är fylld av svensk förnumstighet som hon utvecklar i den dagbok hon skriver och som ingår som en del i romanen. Det är så spännande med fransmän, förklarar hon. Hon söker förstå de personer  hon möter utan att förstå. Hon blir förälskad i en av dem, Sandro, men hon förstår inte honom heller. Döremot börjar hon inse i mötet med en annan kultur att människor inte agerar rationellt utan av så många motstridiga känslor, inte minst av rädsla. Hon är förtjust i Paris men på samma gång oförstående och oroad över stadens komplexitet. Så småningom kommer också kommentaren i dagboken att hon nog ändå vill åka tillbaka hem till Kalmar.Det fina i romanen är också att de olika karaktärernas personliga tillkortakommanden styr berättelsen framåt. Framåtrörelsen sker i stillsamt tempo och lite snirkligt men håller hela tiden kvar läsaren av nyfikenhet.

Notre Dame är byggnaden som befinner sig där, mäktig och ståtlig, mitt i stan. Britta Röstlunds roman ger oss läsare en liten men läcker fasett till bilden av den stora multikulturella franska huvudstaden. Tack, Britta, för att den, med några små undantag, bara utspelar sig på de två små öarna i Seine! Så är det i Paris. Du kan röra dig i ett kvarter och det ger mänsklig näring åt ett helt liv.

Nu närmar sig semestrarna. I Frankrike innebär det att det politiska engagemanget falnar. Lågan är svag, lite fladdrande under semestermånaderna. Vi kan vara rätt säkra på att inga revolutioner genomförs i juli och augusti. Lika säkra kan vi vara på att konflikterna väcks till liv igen en bit in på hösten och pågår intensivt också under kommande vinter.

Frågan är vad som driver de sociala konflikterna i Frankrike. De är starkt kollektiva till sin karaktär. Upproren kräver möten och en broderlig och systerlig sammanhållning mellan många människor i samma situation. Det gäller i hög grad i detta land. Trots att även fransmännen utvecklas mot ett mer individualistiskt beteende finns den kollektiva vreden kvar. Tillräckligt många upplever att de lever i en socialt och ekonomiskt utsatt situation och de känner igen sig och behöver agera tillsammans med lika berörda kamrater. Människor som är fattiga möter andra fattiga på arbetsplatser, på kaféer, på idrottsplatser, på stora torget i den egna byn eller den lilla staden. En del, men få till andelen, möts i det fackliga.

Det franska prekariatet har en fiende som alltid har ett ansikte. Presidenten representerar makten och det upplevda förtrycket. Det går att måla plakat med hans ansikte och bespotta det. Det går att göra kampen väldigt tydlig. Det är svårt att bekämpa ”marknaden” eller ”strukturer” hur gärna vissa vänsterteoretiker än vill tala om dessa begrepp. Tack och lov för den franska arbetarklassen: Det finns fortfarande en person att hata. Nuvarande presidenten Emmanuel Macron har dessutom en personlighet som retar upp folket mer än de flesta. Han inkarnerar en form av överhet som förefaller många fransmän sällsynt föraktfull mot dem som inte läst filosofi och kan föra sig i de vackra salongerna.

Frankrike är verkligen ett märkligt land som kan hålla de traditionella sociala konflikterna vid liv. Miljoner av revoltörer lockas inte att köpa delar i aktiefonder. Många av dem struntar fullständigt i att bli lika den urbana medelklassen. De har ofta inte råd att köpa kläder och inreda hemmen efter den klass som annars dominerar i Västeuropa men de verkar samtidigt stolta över att behålla sin identitet som arbetare. Ja, de struntar till och med i att gå en studiekurs i modern marknadsekonomi!

Franska sociala uppror följer årstidernas gång. Sommaren är sval, vintern het och så kan det blåsa upp till storm även under höst och vår. Presidenten, han som bespottas på bild på demonstrationsplakaten, vet också hur det fungerar med årstidernas växlingar. President Macron föreslog kring påsktid en tre månaders period av lugn och reflektion för att ta fram nya och bättre villkor för befolkningen i spåren av vinterns uppror mot pensionsförslaget. Då var han slug, Macron. De tre månaderna av önskat lugn från hans sida räcker fram till nationaldagen den 14 juli. Därefter går de flesta fransmän på semester. Inget kommer att hända före 15 september. Fem månader är en lång tid i fransk politik. En regering hinner förhandla med arbetsmarknadens parter, förbereda lagförslag och ta ett allmänt omtag inför nästa säsong.

Det förefaller som om Macron kan reda ut stormen även denna gång. Hans opinionssiffror lär fortsatt vara låga men han kan ju ändå inte bli omvald. Vem vet. Efter ytterligare fyra år av ständiga attacker mot hans person och politik kommer han, när en ny president – sannolikt lika hatad – valts in blir han tillräckligt respekterad och hyllad för att få godkänt i historieböckerna. Förresten, historieböckerna skrivs alltid av dem som lever i det urbana och välbeställda Paris. Han borde kunna förvänta sig en ljusnande framtid – efter 2027.

Politiskt hot och våld har diskuterats intensivt under de senaste dagarna. Ett syskonbarn till presidentens hustru, Brigitte Macron, har attackerats och skadats i närheten av den chokladaffär som familjen Trogneux äger mitt i staden Amiens. Emmanuel Macron växte upp där. Hans blivande hustru verkade som lärare i den skola där Emmanuel var elev innan de, som ett par, flyttade tillsammans till Paris. Attacken mot syskonbarnet skedde samtidigt som en av landets borgmästare, i en annan del av landet, lämnade sitt ämbete och offentligt redogjorde för de hot som riktats mot honom i egenskap av förtroendevald politiker.

Råheten i det franska politiska livet har tilltagit under senare år. Det visar sig på många sätt. Ett tydligt exempel har varit de stora upploppen, kopplade till stora politiska frågor på nationell nivå. De gula västarnas revolt som från början riktades mot höjda bensinskatter ledde till svåra upplopp i en rad franska städer och under lång tid. Senast ledde också demonstrationerna mot pensionsreformen till liknande våldsutbrott. Det som märks mindre är de närmast vardagliga angreppen på folkvalda på lokal, regional och nationell nivå.

Sedan förra kommunalvalet 2020 har över tusen borgmästare, cirka 3,5 procent av samtliga i landet, valt att lämna sina uppdrag på grund av hot, trakasserier och rent våld. Det är en skrämmande siffra som på sikt kan hota den form av demokrati som i Frankrike innebär att en direktvald borgmästare representerar en by eller stad. Frågan är rimlig att ställa: Hur intresserade är medborgare att åta sig ett svårt politiskt uppdrag om risken för hot och våld är så stor?

Igår träffade den avgående borgmästaren, Yannick Morez i Saint-Brevin-les-Pins landets premiärminister för ett två timmar långt samtal. Regeringen oroas förstås rent allmänt över vad som händer men det som oroade regeringen mest var hur Yannick Morez på ett övertygande sätt beskrivit det dåliga stöd han fått av prefekten, statens högsta företrädare i borgmästarens del av Frankrike. Hoten mot Yannick Morez har pågått under en längre tid och han har uppenbarligen inte fått något stöd från prefekten i ett för honom mycket utsatt läge. De hotfulla angreppen på framförallt borgmästare i olika städer blir därför nu en viktig fråga om hur staten skyddar och stöder borgmästarna.

Våldsbrottet mot Jean-Baptiste Trogneux, ägaren av chokladaffären, utfördes av tre unga män, alla med kriminellt förflutet. De tre är nu fängslade och väntar på rättegång. I tv-intervjuer med invånare i staden Amiens framgick att många känner oro över att handla i butiken och att gå runt i stan med en påse med varunamnet synligt. Risken finns, menade de utfrågade Amiensborna, att vissa ungdomar går till fysiskt angrepp om de ser var personen handlat sina varor.

Detta våldsdåd mot ägaren till chokladaffären Trogneux ger också en bild av den uppskruvade stämning som råder i landet. Det förefaller ovedersägligt att attacken skedde därför att Trogneux har en koppling genom Brigitte Macron till maken, presidenten. Han är hatad men hatet har naturligtvis skruvats upp genom månader av hätska angrepp från den politiska oppositionen och alla invektiv som riktats mot honom i samband med de upprepade strejkerna och demonstrationerna. Ingen ska ifrågasätta det självklara i att opponera mot en statschef, en regering och dess politik. Problemet blir att aggressionsnivån har legat så högt under det senaste året. Det påverkar vissa människors reaktionsmönster. Våldet mot ägaren till chokladaffären och mot mer än tusen borgmästare under tre års tid måste tolkas i hög grad som resultatet av den starkt höjda politiska temperaturen i landet.

Igår fastställde en högre rättsinstans domen för mutbrott mot Nicolas Sarkozy. Han kommer att överklaga ännu en instans men domen i hovrätten ligger på flera års fängelse. Folks misstro mot höga politiker har också sin grund i brottsligt beteende från deras sida, även om Sarkozy själv förklarar att han är helt oskyldig till alla anklagelser. Mot president Macron riktas inga misstankar om brott. Det är hans person och hans politik som retat upp en stor del av befolkningen. Av skäl som kan vara svåra att analysera är raseriet och hoten mot politiker nu större än på många år.

Häromdagen talade Emmanuel Macron om miljö- och klimatfrågor och undslapp sig en fras om att det nu är dags för en paus i Europa för nya regler runt klimatkrisen. Orden blev till ett piskrapp gentemot den gröna vänstern. Reaktionerna var starka. De grönas presidentkandidat 2022, Yannick Jadot, som också sitter i EU-parlamentet menade att Macron vägrar att seriöst bekämpa det hot mot mänskligheten som klimatkrisen utgör.

Emmanuel Macron är känd för sitt uttryck en même temps, på samma gång. Han balanserar på en knivsegg i många frågor men särskilt mycket mellan perspektiven att utveckla landets industrier å ena sidan  och rädda miljön å den andra. Det finns inom den gröna rörelsen uppfattningen att bara en viss minskning av produktiviteten och tillväxten kan rädda planeten. Macron och hans rörelse lutar snarare mot uppfattningen att det går att skapa en ny våg av industriföretag (Frankrike har förlorat många sådana under de senaste decennierna) genom en grön industripolitik.

Det är uppenbart att en stor del av den franska befolkningen inte vill ha en miljö- och klimatpolitik som urholkar den moderna välfärden och begränsar den materiella njutningen. Bilen är inte bara ett fortskaffningsmedel för att kunna ta sig till jobben. Den ger också en frihetskänsla, ökar möjligheterna att ha ett omväxlande fritidsliv och kunna resa på semester. Och en politik som lägger tyngdpunkten på restriktioner inom klimatpolitiken kan tyckas hindra nyföretagande inom industrin vilket uppfattas som en förutsättning för ökad tillväxt och materiellt framsteg.

Macron ställs som alla ansvariga politiker inför en rad intressekonflikter. Det går att sätta upp miljömål men svårare att välja rätt i konkreta konfliktsituationer. En konflikt har nu flammat upp om ett motorvägsbygge som utgår från Toulouse i sydvästra Frankrike. Motorvägsbygget i sig är negativt ur miljösynpunkt men innebär en fördel för industrialiseringen inom området. Macron försöker att titta bort när miljöorganisationer demonstrerar mot bygget medan näringslivet kräver att det fullföljs.

Det lär dröja innan en majoritet av franska folket röstar fram en president som utmanar välfärdens och tillväxten för att rädda miljön. Än så länge tänker tillräckligt många att det inte råder någon motsättning mellan dessa båda begrepp. Visserligen torrläggs sjöar och vattendrag. Visserligen lider jordbruket över uteblivna skördar på grund av torka. Visserligen brinner det i skogarna och människor står snart inför det faktum att vattnet i hushållen inte räcker  till. Det är inte tillräckligt allvarligt än. Politikerna måste tänka på att bli omvalda och då fungerar uttalade miljömål i teorin men inte lika ofta i praktiken.

Emmanuel Macron har inte det ekologiska tänkandet i sin dna, sa en journalist i fransk tv häromdagen. Han vet också att en stor del av det franska folket – liksom alla andra folk – inte heller har det i sin dna. Ännu.