Posts By :

Tomas Lindbom

De konservativa i Frankrike rustar för strid
De konservativa i Frankrike rustar för strid 150 150 Tomas Lindbom

En lördag i slutet av september samlades ett tusental så kallade konservativa till möte i Paris. Marine Le Pens systerdotter och tidigare ledamot i nationalförsamlingen för Front National, Marion Maréchal, tidigare med tilläggsnamnet Le Pen, invigde mötet med ett trettio minuter långt anförande som en programförklaring för ett konservativt övertagande av makten i landet. På detta möte som befolkades av politiker och sympatisörer från såväl Republikanerna som Nationell Samling hölls det stora talet av reaktionens främste företrädare i dagens Frankrike, essäisten och journalisten Eric Zemmour. Det var ord och inga visor. Fienden är muslimerna, förklarade han.

Zemmour ställde de progressiva som enligt honom dominerar opinionsflödet i Frankrike i dag mot den vita katoliken, hotad liksom den klassiska franska kulturen. De progressiva opinionsbildarna ställer till en massa elände med sitt stöd till diverse minoriteter istället för att försvara den franska identiteten, var Zemmours budskap. Främst skadar de progressiva landet genom att släppa fram en otyglad invandring av muslimer som inte hör hemma i landet och som långsamt håller på att erövra det från dem som ägt det i sekler, nämligen de vita fransmännen.

Så talar Zemmour och han drar sig aldrig för att sticka ut hakan och invänta slagen från det stora flertalet debattörer i de stora media. En timme med Zemmour på ett möte i en sal i Paris en lördagseftermiddag, ett möte som kunde ha passerat relativt obemärkt förbi, blir nu på allas läppar minst hela veckan därefter.

Eric Zemmour har en svada och en förmåga att provocera som gör honom till ständig gäst i olika debattprogram i tv. Hans sätt att uttrycka sig tillspetsat passar väl in i den traditionella medievärlden som i en mening är likriktad men samtidigt behöver en och kanske två provokativa opponenter för att öka adrenalinet, peka ut monster och förmodligen på sikt förlora i politiskt inflytande på denna sysselsättning. Eric Zemmour borde inte bjudas in så ofta, säger fyra debattörer som i en av franska televisionens mest populära program ändå ägnar nästan en halvtimme åt att tala om hur hemsk han är. Inte konstigt om många tittare då väljer att lockas av denne reaktionäre rabulist hellre än att instämma i fördömandena från de kloka och insiktsfulla journalisterna i studion.

Intressantare än Zemmours vildsinta attacker mot muslimerna var ändå Marion Maréchals tal. Här framträder en företrädare för  den nya generationens konservativa. Hon har ett program. Hon utvecklar det med skärpa och lyckas undvika nästan alla blindskär som högerradikala alltid brukar ta. Inte ett vulgärt ord om invandrare. Ett förespråkande för en nationalism som tvärtom vädjar till omsorg om jorden, om den vanliga människan och en framtid utan den hänsynslösa materialism och konsumism som många redan i dag kan uppleva som ett hot mot människovärdet och ett civiliserat samhälle.

Egentligen avslöjar sig Marion Maréchal först mot slutet när hon visar hur aggressiv hennes nationalism är. Hon pläderar för en stark armé, hon drömmer om ett Frankrike som på ett helt anat sätt ska utnyttja sina militära resurser för att hota andra länder inom EU och driva igenom sina krav. Ja, hon drar sig inte för att, om än diskret, spela ut kortet att Frankrike har kärnvapen.

Den franska högerextremismen har till delar sina rötter också i en konservativ tradition. Alla är inte vulgära muslimhatare eller bara det. En och annan, som Marion Maréchal, kan formulera visioner om lokalsamhället med ett sunt jordbruk, kan avslöja svagheterna i den globala ekonomin, kan försvara mänskliga värden på ett etiskt plan. Dessa visioner som Marion Maréchal formulerade i mötet i Paris i slutet av september kan mycket väl locka både delar av den franska katolska medelklassen och bourgeoisin liksom delar av det folk som misstror Emmanuel Macron och hans globala och liberala reformarbete. Utan en fungerande vänster växer förstås konservatismen som rörelse i Frankrike. Som i Sverige men med starkare företrädare och med ett betydligt mer genomtänkt program. Vem klarar av att i dessa tider ta upp kampen mot denna nykonservatism? Vad kommer dessa opponenter mot den extrema konservatismen i så fall att säga och hur många tar till sig varningssignalerna? “Vi kommer en dag att erövra makten”, sa Marion Maréchal mot slutet av sitt anförande.

Macron samtalar igen med sitt folk
Macron samtalar igen med sitt folk 150 150 Tomas Lindbom

Vi minns krisen förra vintern med demonstrationer, strejker och våld. Huvudaktörerna var de gula västarna och President Emmanuel Macron. Nu samlar sig människor för en ny och sannolikt lika tuff vinter rent politiskt. Macron själv hittade en väg att något tona ner motsättningarna i början av detta år; samtalen i mindre grupper i kommunhus och andra gemensamma byggnader runt om i landet kring de frågor som främste oroade och upprörde fransmännen. Nu gör han det igen, i mindre skala, för att förekomma de konflikter som ändå kommer att uppstå mellan den politiska ledningen i landet och folket men som kanske kan minska genom medborgarsamtal. I höst handlar det om klimatet.

President Macron har skapat en grupp av fransmän som tagits ut genom lottning men som ska företräda olika grupper i samhället. De är 150 till antalet. Det är företrädare för jordbrukare, studenter, arbetare, anställda med mer ledande befattningar i företag och i offentlig sektor, pensionärer och arbetslösa och andra som inte finns i arbetslivet, skriver Le Monde. Dessa utvalda personer ska mötas ett antal dagar fram till nyår för att formulera ett folkligt representativt ställningstagande i klimatfrågan.

Klimatseminarierna leds av Thierry Pech, chef för den progressiva tankesmedjan Terra Nova. Pech har sin förankring inom den socialdemokratiska falangen inom det socialistparti som krympte ihop till ett litet minoritetsparti i samband med valen 2017. Pech övergav Socialistpartiet redan när Macron presenterade sig 2016 och verkade starkt i valkampanjen för dennes kandidatur. Han var heller inte ensam. Stora delar av Hollandes regering – den falang som kallats socialdemokratisk –  är i dag antingen öppet anhängare till den nuvarande presidenten eller har lämnat politiken. När Macron under ett regeringssammanträde för ett par veckor sedan meddelade sitt beslut att skapa detta folkliga klimatseminarium var Pech snabb med att visa sitt intresse att leda arbetet och han fick grönt ljus för det.

Seminarierna ska särskilt titta på hur användningen av fossilbränslen ska minskas utan att reta upp de gula västarna som förra året vände sig mot höjda drivmedelsskatter.De 150 kommer att ha tillgång till en rad forskare som ekonomer, folk från naturvetenskapliga deicipliner liksom sociologer och andra samhällsvetare.  Frågan om klimatet ska kretsa kring fem områden: boendet, livsmedel, konsumtion, produktionen av nyttigheter rent allmänt och arbetetslivets villkor.

Det taktiskt intressanta i denna modell för medborgarinflytande är att människor kommer samman från olika miljöer utan att vara kopplade till en större grupp eller folkrörelse som uttrycker mer av motstånd mot den politiska ledningen än mot själva sakfrågan. Macron har också lovat att de ståndpunkter som kommer fram i rapporten från seminarierna inte ska bearbetas av regeringen utan direkt landa på parlamentets båda kamrars bord.

 

De gröna frågorna tränger sig fram
De gröna frågorna tränger sig fram 150 150 Tomas Lindbom

Vi i Sverige tror gärna att vi ligger i täten när det gäller de viktiga och angelägna politiska frågorna också på det internationella området. Naturligtvis  anser vi att vi ägnar mer omsorg åt miljö- och klimatfrågorna än de flesta. Nog har vi samtidigt en tendens att bland annat misstro Frankrike. Vi ser det gärna som ett gammalmodigt industriland där kolröken stiger från fabrikerna och där miljötänket förblivit i skugga av industriproduktion och tillväxt-

Det är kanske begripligt att ett litet land gärna bröstar upp sig inför en större granna i Europa och Frankrike är ett land som ofta förvånar och möjligen även stör svenskar. “Vtlöksdoftande” hette det i min barndom om fransmän. Under min ungdom minns jag att de kallades “grodätare”. Maten var alltså konstig och så visste vi ju hur EU användes för att de skulle kunna lura till sig förmåner inom jordbrukspolitiken. Mat och vin kan de där fransmännen men vi misstänker dem för att spruta in allt möjligt i sina råvaror. Och som sagt; industrin är föråldrad för att inte tala om företagsamheten och oförmågan att skapa fred och utveckling på arbetsmarknaden.

Miljön är också ett område där vi nog ändå lite fördomsfullt tror att fransmännen ligger på efterkälken. Men faktum är att miljöaktivisterna låter höra tala om sig i Frankrike. Det planerade bygget av en flygplats i Notre Dame des Landes kom aldrig att bli verklighet på grund av mångårig ockupation av aktivister på den mark där flygplatsen skulle byggas. Parallellt med de sociala revolterna finns också en miljö- och klimatrevolt som nu dessutom växer i omfattning. President Macron pressas alltmer trots att han  försöker att betona miljöfrågan och driver på den på ett internationellt plan.

I EU-valet kom de gröna på tredje plats i det franska valet. De fick tretton procent vilket var en stor uppgång sedan tidigare val och långt bättre än Miljöpartiet i Sverige. Vänstern driver på liksom socialistpartiet och även Macrons parti La République en Marche har ett ambitiöst miljöprogram. Det är bara Republikanerna och Nationell Samling (Le Pens parti som tidigare hette Front National som ligger i bakvattnet. Republikanerna påminns i dessa dagar om att den nyligen avlidne Jacques Chirac hade miljöambitioner redan på 1990-talet och att Nicolas Sarkozy tog initiativ till den så kallade Grenelleöverenskommelsen 2009 där en rad viktiga miljömål slogs fast under hans ledning. Numera har Republikanerna inte bara blivit ett litet, sönderfrätt parti utan även svagt när det gäller ambitioner på miljö- och klimatområdet.

Det ska bli intressant att följa vinterns politiska debatter och demonstrationer på gator och torg. Det är ett rimligt antagande att miljöfrågan nu blir central. Greta Tunberg är på allas läppar också i Frankrike och miljöfrågan het. Om förra året blev de gula västarnas år kan kommande år handla om miljö och drivas av unga engagerade miljövänner.

Jacques Chirac är död
Jacques Chirac är död 150 150 Tomas Lindbom

Frankrike president 1995-2007, Jacques Chirac är död. En av de mer framträdande av femte republikens statschefer men inte heller den som mest satt sin prägel på nationen. Självfallet en stark ledare, annars blir man inte president i ett så stort och politiskt engagerat land, men inte minst stark som politisk strateg och taktiker.

Jacques Chirac var på djupet en politisk människa. Han levde för politiken och han utnyttjade också politikens möjligheter på olika sätt. Han levde i en tid när insynen i maktens alla skrymslen och vrår var sämre än i dag. Han misstänktes för ekonomiskt tvivelaktiga affärer, främst under sin tid som borgmästare i Paris. Han var samtidigt oerhört skicklig i att manövrera i det politiska landskapet och få igenom sin vilja. Han var en kraftnatur men samtidigt påfallande kompromissorienterad. Inte alls så utmanande i sin politik och uttalanden som sin efterträdare Nicolas Sarkozy, liksom Chirac företrädare för det parti som i dag kallas Republikanerna, det vill säga den demokratiska högern.

Jacques Chirac är påfallande lite närvarande i de franska politiska samtalen idag. Förmodligen beror det på hans pragmatism och avsaknad av särpräglade idéer. Hans ambition var att dels hålla ihop sitt parti som alltid spretat åt olika håll och väljarkåren som också är minst sagt spretig. Betyget bör nog blir högt i bedömningen om han lyckades i denna ambition. Han släckte bränder mer än att han drev utvecklingen framför sig. De sista åren var han trött. Många fransmän väntade ut presidentvalet 2007 när han inte kunde väljas om utan en ny och yngre president skulle ta vid.

Jag tänker på några saker när jag hör namnet Chirac. Han var en duktig borgmästare i Paris. Staden blev renare på flera sätt. Gator och torg städades upp på 70-talet. De första cykelbanorna målades in på gatorna i stan. De var inte många som vågade sig ut på en cykeltur men han tog ändå första steget.

Jag minns hur Chirac tog ställning mot USA:s krig i Irak. Det var ett modigt ställningstagande. Samtidigt lät han genomföra provsprängningar för atomvapen. Det var en provokativ handling som knappast ledde till något gott men fjärmade Frankrike från stora delar av befolkningarna i väst.

Chirac var en moderat högerpolitiker.  Han var tvungen genom en vänsterseger i parlamentsvalet 1997 att i fem år samregera med Socialistpartiet. Det gjorde han i huvudsak på det kompromissvänliga sätt som han var förmögen till. Han kom att ställas mot Nationella frontens ledare Jean Marie Le Pen i den andra valomgången i presidentvalet 2002. Han vann med stöd också från vänsterväljare som föredrog honom framför Le Pen. Han förstod att detta stöd också krävde en fortsatt måttfull högerpolitik. Hans val av premiärminister var också signifikativt för hans inställning efter sin valseger. Han utsåg centerpolitikern Jean-Pierre Raffarin till den posten.

Under de sista åren var han inte bara tvingad till en rad kompromisser. Han var också trött och hade svårt att hantera de ökade spänningarna i det franska samhället. Efter terrorattentaten i New York den 11 september 2001 vreds den franska opinionen alltmer i en invandringsfientlig riktning. Samtidigt ökade irritationen bland de unga invandrarna. Stora bilbränder i vissa förorter skakade Frankrike sommaren 2005. Chirac hade inga svar utan lät sin inrikesminister Nicolas Sarkozy driva hetsjakt mot ungdomarna.

Sammantaget har vi en bild av Jacques Chirac som ett politiskt djur, skicklig i sin roll. Samtidigt en moderat och folklig typ av högerpolitiker, också med ett socialt samvete. Det var typiskt att han i presidentvalet 2012, där striden stod mellan hans partivän Sarkozy och socialisten Francois Hollande, öppet erkände att han hade mer sympatier för Hollande.

Klimataktivister tar över gatan från de gula västarna
Klimataktivister tar över gatan från de gula västarna 150 150 Tomas Lindbom

Möjligen sker ett skifte nu i höst om makten över demonstrationsvägarna i främst Paris. Förra året samlades som bäst tiotusentals människor med gula västar på olika gator i huvudstaden. Demonstranterna hotade presidentmakten och Frankrike var inte långt från en revolt som kunnat tvinga regering och till och med presidenten att avgå. I alla fall skedde en påtaglig anpassning av President Macrons politik och delvis också hans profil som ledare. Nu är hösten i antågande och demonstrationerna börjar på nytt. Men det är en annan grupp som drar till sig mer uppmärksamhet; de aktiva demonstranterna för en radikalare klimatpolitik.  Kommer vintern 2019-20 att handla mer om klimat än om sociala klyftor? Och alla undrar om dessa grupper kan samsas och vad händer om och när klimataktivisterna radikaliseras. Kommer våldet att alltmer smyga sig in också i den rörelsen?

En av förra årets ledare för de gula västarna, Ingrid Levavasseur, har kommit ut med en bok om sitt liv och sin kamp för rörelsen. Boken bär titeln  “Rester digne” (på svenska: Förbli värdig) och beskriver hennes liv och hennes korta period som en av förgrundsfigurerna för rörelsen. Boken berättar också om hur hon tvingas avbryta sitt ledarengagemang genom fysiska attacker från personer inom rörelsen och en rad hot, också delvis från de egna, om att våldta eller döda henne. Hon beskriver hur denna rörelse innehåller både en solidaritet bland dem som engagerat sig och hänsynslös mobbning.

De gula västarna var från början en rörelse som vann sympati hos tre fjärdedelar av fransmännen. Med tiden ökade misstron när våldet spred sig alltmer internt bland demonstranterna. Extrema autonoma våldsgrupper som black bloc infiltrerade bland de gula västarna men även internt skedde en radikalisering. Människor började tala om ultras jaunes, alltså extremt våldsinriktade gula västar. Samtidigt visade det sig också att många av de gula västarna politiskt snarare sympatiserade med Marine Le Pen och att det förekom öppen antisemitism. Stödet för de gula västarna minskade då i opinionen.

Nu engagerar klimatfrågan människor i hög utsträckning. I många städer runt om i världen demonstrerar inte minst unga personer för en radikalare klimatpolitik än den som regeringarna i västvärlden företräder. Kritiken mot Macron som var bärande hos de gula västarna, viktigare än de konkreta politiska kraven, finns nu hos klimataktivisterna. I lördags demonstrerade båda grupperna utan att ändå känna någon närmare gemenskap. De gula västarna var bara några hundra, betydligt färre än klimataktivisterna.

Den öppna frågan är vad som händer senare i höst och i vinter. Kommer vi nu att se att klimatfrågan blir viktigare än den inriktning på ekonomi och välfärd som de gula västarna burit  på. Det är inget orimligt antagande. Det är svårt att se att grupperna kan förenas. De gula västarna består mest av arbetarklass på landsorten och i de små städerna. De startade i ett raseri mot höjd bensinskatt vilket regeringen föreslagit. Klimataktivisterna har ju en helt annan agenda och företräds i en helt annan utsträckning av unga och av städernas radikala medelklass. Majrevolten 1968 var en gemensam manifestation av arbetare och studenter men på den tiden var studenterna socialister liksom arbetarna. Ändå höll solidariteten mellan dessa grupper bara några korta veckor. I dag är ingen av grupperna förankrad i en politisk idérörelse men ändå så olika. Det som förenar dem är hatet mot Macron men frågan är om det räcker.

Våldet ligger hela tiden nära när det gäller de demonstrationerna som genomförs på gatorna i franska städer. Ju mindre organiserade dessa manifestationer är desto större är också risken för våld. Black bloc lurar i gathörnen och kommer att ta varje tillfälle att blanda sig i demonstrationer som attackerar den demokratiskt valda ledningen i landet. Och att båda dessa grupper kommer att attackera Macron är alldeles säkert.