Tomas Lindbom

EU-länderna är inte samstämmiga i sitt förhållningssätt till hur det krigsdrabbade landet Ukraina ska stöttas. Det är inte heller så konstigt. Varje land har sin historia visavi Ryssland men det finns också rent ideologiska, geopolitiska och strategiska perspektiv som skiljer sig åt mellan länderna inom den europeiska unionen.

Emmanuel Macron har aldrig tvekat om att ge sitt stöd till Ukraina och även skickat vapen. Ändå är inte Frankrike bland de länder som står i första linjen i sitt rent materiella stöd. Storbritannien, som visserligen inte längre är EU-medlem men en del av Västeuropa, ser det som självklart att bidra med tunga stridsvagnar. Polen och flera andra berörda länder i närområdet  vill kunna skicka stridsvagnar av den typ, Leopard, som är licenstillverkat i Tyskland. Tyskland har nu sagt ja till att bidra, direkt och indirekt, till att ge den ukrainska militären bistånd med dessa kraftfulla stridsvagnar.

Frankrike håller sig mer i bakgrunden. Det finns flera skäl till det. Deras egna tunga vagnar, av märket Leclerc, kommer sannolikt inte att skickas till Ukraina även om samtal enligt uppgifter förekomma mellan statsledningarna för de bägge länderna (artikel i tidningen Le Monde). Frankrike har tillgång till 226 av dessa tunga fordon men den franska militärledningen vill ogärna släppa ifrån sig några av dessa. Det finns istället lättare stridsvagnar som de kan avstå ifrån.

Frankrike har en rad andra betänkligheter som gör att landet har en mer återhållsam attityd än till exempel Storbritannien med sin traditionella koppling till USA. Det märks inte minst i alla de politiska diskussionsfora som finns inom tv-mediet. Programmen handlar ofta om den nuvarande upptrappningen i form av vapen och stridsvagnar från NATO-länder till Ukraina driver  Europa från ett begränsat krig i ett land till ett världskrig. Var går den gräns när ingen återvändo finns?

General de Gaulle talade alltid om Europa från Atlanten till Ural. Ryssland måste införlivas i den europeiska gemenskapen även om landet ofta har obehagliga regimer och uppträder på ett aggressivt sätt med ambitionen att expandera territoriellt. Det finns en sådan underliggande tanke även i denna konflikt.Jag hör ofta på dessa långa och analyserande tv-samtal men aldrig någon som försvarar Rysslands krig i Ukraina. Däremot formulerar en del experter i paneldiskussionerna uppfattningen att väst måste hitta vägen till någon form av framtida samförstånd med jätten i öster. Detta samförstånd, menar en del, kan inte nödvändigtvis och endast uppnås genom att väst satsar på att vinna en militär seger genom att driva ut ryssarna ur Ukraina.

Det finns också en opinion som inte hörs så tydligt i media men som ändå finns företrädd bland människor på yttersta höger- och vänsterflanken i politiken. Den opinionen förblir USA-kritisk, motståndare till NATO och i vissa fall vänligt stämd till Ryssland. Återigen går det att söka förklaringarna i historiska rötter. Sovjetunionen var visserligen en svuren fiende till Frankrike under andra världskriget men det gällde inte Tsarryssland under första världskriget so då var allierad i kriget mot Tyskland. Det har alltid funnits starka band mellan rysk kultur och fransk medan den anglosaxiska kulturen är mer främmande för särskilt äldre fransmän. Frankrike är inte heller geografiskt sett lika hotat som till exempel Polen och de baltiska länderna och även Sverige förstås.

Den franska offentliga diskussionen kring krigets eskalering är ändå viktig och borde få ta mer plats i den svenska mediala debatten. Även många franska opinionsbildare anser att det bara finns en väg att gå; med militärmakt tvinga Ryssland på reträtt men även de är öppna med riskerna. I dag sker ändå lidandet på tillräckligt stort avstånd från det egna landet men i något skede måste alla fransmän som svenskar vara medvetna om att ett krig, om det utvidgas, också kommer att drabba oss alla på ett grymt sätt.

Temperaturen i luften har sjunkit i Frankrike. Även i de sydliga delarna av landet kryper termometern med möda några grader över nollstrecket. Kylan har väl aldrig påverkat så mycket som i vinter. Det betyder ökade uppvärmningskostnader för hushåll som mer än någonsin vänder på slantarna för att få ihop ekonomin. De är många. Nu menar ekonomer att mer än tio miljoner fransmän lever under fattigdomsstrecket.

Nyhetskanalerna i fransk tv strösslar varje dag med rapporter om problemen i landet. I morse kom uppgifter om att bensinpriset vid mackarna passerat över två euro. Energifrågan är alltså högt på dagordningen och missnöjet med regeringen och presidenten styrs som alltid av hur fransmännen uppfattar läget bland vardagsfrågor som är kopplade till ekonomin.

Den stora frågan är förstås pensionsreformen som häromdagen landade som proposition på regeringens bord vid veckans konselj med president Macron och hans ministrar. Det innebär att parlamentet i dagarna får den i sin hand och därmed ska börja sin behandling, först i utskotten och sedan i plenum. Alla vet att läget är kritiskt för regeringen. Risken för den är stor att propositionen avvisas trots att regeringen sannolikt kommer att justera vissa delar i förslaget. De flesta partier i oppositionen är inte intresserade av en kompromiss. Spänningarna mellan vänster och höger är för stora. Lockelsen är för stor att möjligen kunna knäcka den sittande regeringen och få den på fall.

Några oppositionspartier har nu föreslagit att pensionsfrågan ska underställas en folkomröstning. Den är ett instrument som vid flera tillfällen har använts under de drygt 60 år som den nuvarande konstitutionen funnits. Problemet med folkomröstningar är att det ofta finns mer än två förslag att ta ställning till. Och hur ska i så fall ett resultat av omröstningen tolkas. Det är presidenten som initierar en folkomröstning och han har sannolikt inte det minsta intresse av att göra det.

Nya strejkdagar med omfattande demonstrationer väntar också. Nästa kända dag för att visa upp ett folkligt missnöje med pensionsförslaget är den 31 januari. Då får fransmännen räkna med att bland annat hitta alternativa sätt att ta sig till jobben och förmodligen kommer många skolor att vara stängda.

Alla har emotsett dagens strejker och demonstrationer mot regeringens pensionsreform med spänning. För första gången på många år var alla viktiga fackliga organisationer, både de revolutionära och de reformistiska, överens om att agera samfällt, i strejker och på gatan. Över en miljon demonstrerade och stora delar av samhället lamslogs av strejker.

Det franska politiska livet lever sedan sekler tillbaka på det som kan betraktas som folkligt sociala uppror. De provoceras oftast fram av regeringsförslag som på något sätt inskränker rättigheter i sociala och ekonomiska frågor. Målet är alltid att tvinga regeringen att dra tillbaka sina förslag. Det skedde 1995 när den så kallade Juppéplanen las på nationalförsamlingens bord men där särskilt det revolutionära facket CGT genom uthållighet fick presidenten Jacques Chirac att tvinga sin premiärminister Alain Juppé att backa.

Nu ställs frågan om Emmanuel Macron och hans regering kommer att dra tillbaka sin proposition i samma fråga med förslaget att höja pensionsåldern från 62 till 64 år. Första dagens sociala manifestation gav de fackliga segern genom stora demonstrationståg i en rad städer, även mellanstora och mindre, runt om i landet. I Paris deltog 80 000 i marschen från Place de la République till Place de la Nation, en känd demonstrationsväg i fransk historia. Som väntat strejkade stora delar av personalen inom transportsektorn liksom bland elbolag och i skolor. Strejkerna och demonstrationerna genomfördes i god ordning. Polisen tvingades endast till ett fåtal ingripanden.

Varför är strejkerna och demonstrationerna så omfattande och varför stöds dem av cirka två tredjedelar av befolkningen enligt undersökningar? Fransmännen känner sig pressade efter åren av covid, ekonomiska problem, senast med hög inflation, och på grund av kriget i Ukraina. Många menar att regeringen borde varit mer lyhört till människors situation. Det finns en stark känsla av att ledningen i Paris inte lyssnar, inte förstår vanligt folk och att pensionsreformen är orättvis. Den drabbar de fattigaste, enligt många kritiker.

Macron och regeringen menar att reformen måste genomföras nu eftersom bördan för de kommande generationerna växer för varje år. Allt färre i aktiv ålder, i dag cirka 1,5 person, tvingas betala kostnaderna för en pensionär. För varje år ökar obalansen mellan yrkesaktiva och pensionärer. Regeringen vill höja pensionsåldern för att inte bördan för de yrkesaktiva på sikt ska bli orimligt hög. Regeringen anser sig samtidigt ge garantier för att ingen pensionär ska drabbas orimligt hårt. Minimipensionen höjs till 1 200 euro per månad för att ta ett exempel.

Pensioner liksom olika socialförsäkringar är snåriga i Frankrike och har alltid varit. Det är snarare en underdrift att kalla dem för lapptäcken. Det finns alltså hur många invändningar som helst att göra mot motpartens argument. I grunden blir det en intressekonflikt. Regeringens vilja att minska underskott och allmänt sett resonera rationellt möter medborgarnas upplevelse av att de pressas orimligt hårt ekonomiskt av den politiska ledningen i landet.

Nästa strejkdag blir den 31 januari, i samband med att propositionen läggs på nationalförsamlingens bord. Enligt bedömare kommer parlamentet, senaten ska också behandla frågan, att behöva februari och sannolikt mars för att slutföra arbetet. Det är högst osäkert om regeringen får en majoritet med sig i nationalförsamlingen. Den hoppas på stöd från högerpartiet Republikanerna men en del av dess ledamöter har hotat med att rösta med oppositionen. Om regeringen gör eftergifter mot facken kommer den garanterat att förlora stödet från hela det republikanska partiet utan att för den skull vinna en enda röst från vänstern och Nationell Samling. Frankrike står nu inför en period av osäkerhet i parlamentet, på gatan och i form av strejker i olika viktiga sektorer i samhället.

Frankrike drar andan inför strejkdagen nu på torsdag den 19 januari. En rad viktiga och känsliga verksamheter i landet drabbas. Och mycket talar för att strejkdagarna blir fler. De fackliga organisationerna är enade och taggade.

Strejkerna berör alltså olika områden i det franska samhället. Transportsektorn blir alltid engagerad eftersom den i hög grad är statlig vilket betyder stor facklig närvaro. Allt pekar på att särskilt snabbtågen tgv berörs i mycket hög grad. Tunnelbanan och pendeltågen i Paris likaså. Även inrikesflyget kommer att ha svåra störningar i sin trafik.

En annan sektor som kommer att hindras i sin verksamhet är skolan. Det gäller i första hand lågstadiet men de fackliga organisationerna har meddelat att vissa grupper av lärare på högstadier och gymnasier också kommer att tas ut i strejk, Många föräldrar kommer därför inte att kunna lämna sina barn i skolan på torsdag och kan hindras från att gå till sina arbeten.

Elbolag kommer också att beröras vilket innebär att framförallt dessa företag kommer att känna av strejken men det finns risk för att hushåll märker av försämrad tillförsel av el. Det är självklart ett känsligt område eftersom människor nu dessutom pressas av höga elräkningar.

Det finns en ganska stor acceptans hos fransmännen för den här typen av strejker. De pågår i allmänhet inte längre än en dag i taget även om strejkerna upprepas med jämna eller ojämna mellanrum. Fransmännen brukar stödja strejkerna som anses rättfärdiga. Det råder en form av solidaritet över yrkesgränserna. Och fienden är sällan arbetsgivarna utan oftast regeringen. Nu gäller det en regeringsproposition där förslaget är en höjning av pensionsåldern från 62 till 64 år. Det räcker för att en majoritet av befolkningen ska vara motståndare till förslaget och därmed accepterar de besvärliga förhållanden som arbetsnedläggningarna medför.

Nu inväntar alla torsdagens strejk. Utfallet av den första dagen påverkar fortsättningen. En framgångsrik strejk kan pressa regeringen till eftergifter. Det är sannolikt så att strejkernas omfattning och kraften i de demonstrationer som också lär följa har större betydelse än debatterna i nationalförsamlingen. För den politiska vänstern skulle en massiv opposition på gatan och i form av upprepade strejker betyda en avgörande framgång. Sådana folkliga manifestationer kan leda till att den politiska ledningen i landet sätts under större press.

Vi är inte där än. Politiska bedömare inväntar nu närmast torsdagens strejker för att se hur högt den politiska temperaturen stiger. Analyserna i de olika nyhetsprogrammen i radio och tv och i alla tidningar är sedan minst en vecka tillbaka laddade och förs i ett högt tonläge men ökar än mer i intensitet från och med torsdagen. Experterna och journalisterna i media ser framemot ännu en het politisk vinter.

Sedan Emmanuel Macron tillträdde som president 2017 har alla väntat på en stor pensionsreform. Nu kommer den äntligen. Överraskningarna är knappast stora men för den minutiöst granskande journalistkåren går det ändå att urskilja överraskningar. Grunden är ändå att pensionsåldern höjs från 62 till 64 år och att det ska inom några år krävas 43 år av pensionsinbetalningar för att uppnå full pension.

Frankrike har en i jämförelse med andra västeuropeiska länder mycket hög välfärdsstandard. Inte minst gäller det för pensionerna. Pensionsåldern har varit extremt låg och kommer inte heller att sticka ut som hög efter det att denna reform genomförts. Många länder, som Sverige, har högre pensionsålder. Det finns statistik som också visar att pensionärerna, sannolikt beroende på låg pensionsålder, lever längre som pensionärer än i andra jämförbara länder.

Det finns också andra siffror som pekar på att pensionärerna i Frankrike relativt sett har det bättre än i andra länder. Franska pensionärer lever bättre än befolkningen i aktiv ålder. Det låter inte så när pensionärerna klagar och även demonstrerar. Och visst finns det alltid grupper som har det svårt med pensionsnivåer på 1 000 euro i månaden och därunder. Men vi talar om genomsnitt och hur många i aktiv ålder har inte en ekonomisk standard som är så låg att de ligger under fattigdomsstrecket?

Macron och regeringen hoppas att reformen ska minska de höga kostnaderna som det offentliga bär för att betala ersättningen till de äldre. Siffror visar att pensionerna också kostar statskassan jämförelsevis mer än i andra länder. Frågan är, menar kritiker, om reformen verkligen leder till detta om man ser det nationalekonomiskt. Risken finns att arbetslösheten ökar. En del ekonomer har varnat för att näringsliv och det offentliga inte kan ge sysselsättning åt det ökade antalet yrkesverksamma som blir följden av en högre pensionsålder. Arbetslösheten ökar sannolikt genom pensionsreformen, menar kritiker.

Vänstern och de fackliga organisationerna är kraftfullt emot reformen och vill sänka pensionen till  60 år. Det hade förstås varit förvånande om de godkänt reformen. Lika självklart är att Marine Le Pen också är emot reformen och även hon ansluter sig till krav på pension redan vid 60 år. Det kan finnas andra skäl än rent partitaktiska. Vänstern vill höja skatten istället och särskilt lägga den bördan på företagen. De menar att en mer generös pensionsreform går att finansiera på det sättet.

Högerpartiet Republikanerna ansluter sig i princip till regeringens proposition. Det mesta pekar på att reformen kommer att röstas igenom i nationalförsamlingen men Macron har antytt att det skulle gå att driva igenom förslaget med hjälp av paragrafen 49:3. I så fall krävs ingen omröstning i parlamentet. Han har redan tvingats till det vid flera tillfällen sedan valet i våras då hans partilojala grupper förlorat majoriteten i nationalförsamlingen.