Posts By :

Tomas Lindbom

Marine Le Pen om terrordådet mot historieläraren
Marine Le Pen om terrordådet mot historieläraren 150 150 Tomas Lindbom

Det råder total enighet i grunden från de olika politiska partierna. Alla partiledare från vänsterns Jean-Luc Mélenchon till Nationell samlings Marine Le Pen. De gör analysen att dådet är ett angrepp på franska republikens själva kärna, yttrandefriheten och sekularismen (la laïcité). Däremot är den partipolitiska striden i full gång. Till skillnad mot de terrordåd som utfördes 2015 i januari mot satirtidningen Charlie Hebdo riktar oppositionen kritik mot regeringen. Det är för sent, för få åtgärder och för lite kraft i åtgärderna. Så kan kritiken sammanfattas. Det gäller även Mélenchon. Hårdast i angreppen mot regeringen är som väntat Marine Le Pen.

Le Pen anser att President Macron i grunden pratar utan att handla. Hon deltog inte heller i söndagens manifestationer runt om i Frankrike  i solidaritet för den dödade läraren och för republikens idéer. Hon sa att hon var “trött på de tända stearinljusens politik”. Hon vill istället övergå till handling och tunga förändringar i statens agerande mot islamismen. Några av hennes närmaste politiska medarbetare menar också att läraren kanske varit vid liv om Nationell Samlings redan tidigare framförda förslag blivit verklighet. Det gällde framförallt anklagelsen att regeringen behåller gränserna öppna för asylsökande som sedan förblir i landet som papperslösa.

Marine Le Pen konstaterar, och jag hämtar citaten från Le Monde, “att terrorismen är en krigshandling och därför kräver krigslagar.” Hon menar, något oprecist, att staten ska förstärkas både moraliskt och vapenmässigt, och riktas mot terrorister. Denna lag ska inte inskränka på de stadgade fri- och rättigheterna. “Tvärtom garantera dem”, säger hon.

Ledaren för Nationell Samling föreslår att polis och åklagare ska få utvidgade rättigheter för att knäcka terrorismen. Detta har ju skett och sker. Det är svårt att se hur Marine Le Pens resonemang kan tillföra mer kraft åt staten om inte vissa demokratiska, juridiska lagar hotar att åsidosättas.

Marine Le Pen vill vidare att alla lokala poliser ska bära vapen. Det ska inrättas särskilda fångvårdscentra där terrorister ska hållas fängslade. Hon vill också se över hela invandringspolitiken för att kunna stoppa all invandring och göra invandrarna till “naturaliserade fransmän”. Dessutom vill hon se över nationalitetsbegreppet så att det går att utvisa dem som begått terrorbrott av något slag, även om de är franska medborgare. Dessa personer som staten misstänker för islamism ska också ständigt övervakas om de inte bör avvisas direkt. Problemet är att det inte går att utvisa en person som inte har något annat medborgarskap än det franska, ett förslag som förre presidenten Francois Hollande lyfte efter dåden 2015 men som rent juridiskt är svårt att genomföra. Vart ska den utvisade ta vägen om han bara är fransman?

Ledaren för Nationell Samling vill också att en undersökning ska söka ta reda på om skolledningen och polisen brustit i skyddet av läraren och att eventuella brister här ska bli föremål för bestraffning.

Det är svårt för Marine Le Pen att komma så mycket längre än de andra partierna när det gäller förslag om hur islamismen ska kunna bekämpas. Det finns en gräns för hur långt ett demokratiskt samhälle kan gå. Nu har regeringen redan  beslutat om att stänga en moské. Imamen i moskén i Pantin publicerade en video som kan anses ha spridit ett stöd för attacken av den 18åroige tjetjenen. Regeringen har också upplöst en islamistisk organisation och planerar att upplösa andra. Det finns en lista på ett femtiotal organisationer som regeringen har ögonen på.Inrikesministern har också lovat att söka utvisa drygt 200 personer som anses bedriva islamistisk verksamhet i landet. Totalt har franska staten en lista på 22 000 sådana misstänkta personer men bara ett mindre antal befinner sig för närvarande i landet och en del av dem sitter i fängelse.

Regeringen tvingas på samma gång att ta hänsyn till de fri- och rättigheter som hela konflikten handlar om. Försvaret för yttrandefriheten är ju en grundpelare för den franska republiken. Islamisterna är skickliga i att hävda att deras verksamhet är en del i en fri demokrati. Det går självfallet att bekämpa alla organisationer som förbereder och genomför terrorhandlingar men mycket av den radikalisering av ungdomar som sker i vissa muslimska förortssamhällen får sin näring i samma stund som statens repression uppfattas som alltför långtgående och inte följs av en politik som också syftar till att integrera dessa ungdomar i en fransk samhällskontext. Islamisterna bygger upp alternativa samhällen som i hög grad syftar till att ungdomar ska se deras värld som mer välkomnande, mer human och öppnare för deras muslimska kultur än den officiella franska. En repressiv politik utan fungerande integration blir naturligtvis kontraproduktiv för det franska samhället.

Den politiska debatten i Frankrike direkt efter terrordådet handlar om hur nya och starkare åtgärder ska kunna hindra terrorismen och på sikt begränsa islamismens expansion i landet. Det handlar för närvarande om bättre resurser till polisen, tuffare polisiära åtgärder och hårdare straff. Det är också en politik som har ett överväldigande stöd hos befolkningen. Det är också viktigt för Macron att inte verka mjuk i dessa frågor. Valrörelsen inför presidentvalet 2022 har redan börjat och särskilt högern och Marine Le Pens parti ser sin chans att göra kampen mot terrorismen till en valfråga. Om denna totala inriktning på lag och ordning  leder till målet att vinna kriget mot terrorismen står inte alls på dagordningen. Det lär dröja innan andra perspektiv på denna ödesfråga om nationens enighet kommer att diskuteras.

 

 

 

Terroristattack rakt in i Frankrikes hjärta
Terroristattack rakt in i Frankrikes hjärta 150 150 Tomas Lindbom

Med all rätt vänder sig ett helt folk och omvärlden mot den terroristattack som häromdagen riktades mot en historielärare som i en högstadieskola undervisat sina elever om yttrandefriheten. Ett makabert terrorbrott dessutom, en ren halshuggning. Kan mordet bli otäckare? Kan symbolvärdet bli starkare? Hugga huvudet av en person som ville tala fritt.

Yttrandefriheten är en självklar del av västerlandets försvar för de mänskliga rättigheterna. I Frankrike i än högre grad. Här går det att påstå att denna handling utförd av en ung man från ryska Tjetjenien i departementet Yvelines utanför Paris är en attack mot Frankrikes hjärta. Så sa också President Emmanuel Macron när han snabbt kom till platsen för dådet. “Detta är ett brott mot republiken.”

Frankrike bär västerlandets tradition kring de mänskliga rättigheterna. De föddes i 1700-talets upplysningstid i Frankrike och bars fram av den franska revolutionen. Den franska republiken är inte bara en form av konstitution med en president, en regering och ett parlament. Den har grundvärderingar som varje fransman förväntas omfatta. Det viktigaste är yttrandefriheten som är helig i ett land som tydliggör separation mellan stat och kyrka och som inte accepterar att vissa minoriteters försvar för religiös helighet ska få inkräkta på det fria ordet. Detta försvar för yttrandefriheten går så långt att även smädande av religiösa föreställningar ska tillåtas.

Denne historielärare följde principerna för republiken när han i klassrummet inför de unga tonåringarna visade ett par satirbilder på Muhammed. Det kan naturligtvis uppfattas som en hädelse av en helig man, så viktig för muslimerna, men i den franska republikanska traditionen är detta tvärtom en handling som stärker landets trohet mot det fria ordet.

Muhammed är inte Guds son som Jesus. Att avbilda honom är inte att avbilda en Gud. Det hade varit en ännu större kränkning, Bland muslimer råder mindre samsyn kring hur avskyvärt det är att avbilda profeten Muhammed, I det aktuella fallet rör det sig dock om karikatyrbilder  och det uppfattas av många muslimer som en skändning.

Nåväl, här råder en konflikt. Å ena sidan den franska republiken som försvarar sekularismen och varje persons grundläggande rätt att tro eller inte tro och att uttrycka sin personliga uppfattning på det sätt som passar honom eller henne. Å andra sidan muslimer som anser att centrala delar av tron inte ska kunna kränkas.

Det är inte första gången, som vi vet, som den tydliga sekulära hållningen i Frankrike kommer  i konflikt med muslimernas syn. Den kan vara mild och resonerande som i  de flesta fall. Många muslimer är helt sekulariserade och bryr sig förmodligen föga om Muhammed framställs satiriskt på bild. Andra muslimer har en avvikande uppfattning gentemot den officiella franska när det gäller yttrandefriheten men accepterar ändå den franska traditionella hållningen. Men islamismen och mer extrema muslimer utgör ett problem för Frankrike och utmanar dess värderingar. Dess våldsextremism kan leda till handlingar som den som utövades av denne 18-åring i Yvelines. Islamisterna drar sig inte för terrorattacker och ett blodigt krig mot västerlandet.

Reaktionerna på dådet har varit tunga och fördömande bland franska politiker i alla läger. Försvaret för yttrandefriheten är total. Försvaret för den franske läraren är lika total. Han har fullgjort sin roll som lärare i den skola som lär ut var gränserna går för de mänskliga rättigheterna. Många lärare gör inte så idag, om man får tro franska kommentatorer efter terrordådet. Det finns, menar de, en rädsla hos delar av lärarkåren att utmana de krafter som kan tänkas hota dem och skolledningar.

Frankrike har den mest principfasta hållningen i frågan om yttrandefrihet. Det ökar samhällets sårbarhet för terrorattacker. När andra länder gör mer pragmatiska bedömningar är den franska hållningen fortfarande benhård. Den kan dock på sikt komma att luckras upp. Det postmoderna samhället bejakar olika minoriteter och kräver att de ska kunna leva sida vid sida. Frankrike har genom sin traditionellt liberala upplysningstradition svårare att acceptera det multikulturella samhället och försvarar snarare en assimilering av invandrare än en pragmatisk integration. Sekularismen handlar om en gammal konflikt mellan katoliker och icke-troende men ska nu hanteras både gentemot en helt annan religion, islam, men också mot andra främmande kulturer.

Den franska tolkningen av sekularismen hotas samtidigt som terrorattackerna riktas mot landet. Från USA kommer nya tankemodeller som vinner terräng. Hur tänker en ny generation kring begreppet republiken? Börjar försvaret för en och odelbar nation med sina universella värden att krackelera så smått? Frågorna börjar ställas och debatten kommer igång igen när chocken över illdådet försvagas. Vart går Frankrike? Mot ett krig mot islamismen säkert men också mot fördjupade reflektioner över ett land där olika kulturer måste kunna leva sida vid sida.

 

 

Undantagstillstånd mot covid-19
Undantagstillstånd mot covid-19 150 150 Tomas Lindbom

President Macron har ikväll talat till nationen i en intervju i tv med två journalister. Han har deklarerat att Paris och sex andra större städer i landet, bland andra Lyon och Marseille, ska införa undantagstillstånd från och med lördag. I princip ska alla medborgare i dessa städer, en stor del av befolkningen i landet, hålla sig inomhus från kl 21 på kvällen till 6 på morgonen.

I dag visar statistik att 20 000 fransmän testas positivt för covid- 19. President Macron och hans regering bedömer att kraftfulla åtgärder måste sättas in för att hindra att smittan blir helt okontrollerad. Bedömningen är att detta kan ske genom undantagstillstånd på kvällar och nätter men att människor ska fortsätta att arbeta och gå i skolan på dagarna. De som har kvälls- och nattarbete fortsätter med det. Det kommer att finnas tillstånd för vissa att röra sig ute även under de timmar när undantagstillståndet gäller. Andra som inte har tillstånd riskerar böter på 135 €.

Undantagstillståndet gäller i första hand i fyra veckor men kan förstås förlängas. Smittospridningen måste ner till 5- 6000 nya fall per dag, menar Emmanuel Macron, för att myndigheterna ska bedöma att läget är mer kontrollerat. Macron ville i intervjun ikväll inte erkänna att regeringen tappat kontrollen men det är rimligt att anta att den bedömer att läget är mycket allvarligt och svårhanterligt för närvarande.

Detta betyder att restauranger tvingas i princip hålla stängt på kvällarna. Fransmän går sällan ut och äter före kl 20. Barer håller förstås stängt liksom teatrar, biografer med mera. Ersättningen fortsätter att vara generös både för arbetstagare som inte kan arbeta och företagare som får problem med sina månatliga kostnader för hyra med mera.

Det är ett svårt drabbat land. I våras skedde en total nedstängning. Nu införs istället undantagstillstånd. Och det förefaller som om viruset på allvar attackerar hela Europa i en andra våg. Detta år, 2020, har blivit ett mörkt år i vår moderna historia.

Kriminaliteten i centrum i fransk debatt
Kriminaliteten i centrum i fransk debatt 150 150 Tomas Lindbom

Politiska bedömare i Frankrike vågar redan förutsäga att brottsligheten kommer att bli en huvudfråga i nästa presidentval som infaller i maj 2022. Det följer ett mönster som vi känner igen ifrån andra västländer och inte minst från Sverige. Invandringsfrågan debatteras först i några år  som ett problemfenomen i sig. När det råder i stort sett konsensus om att invandrare är ett problem kommer nästa ämne: Brottsligheten måste bekämpas hårdare och det ska ske genom fler poliser och hårdare straff.

Frankrike har haft utsatta förortsområden under betydligt längre tid än i Sverige. Konflikterna mellan invandrade etniska grupper och den gamla franska befolkningen har haft gott om tid att eskalera. Invandrarna har nu hunnit leva i ett par generationer i ett påtagligt utanförskap och frustrationen och hatet har bara ökat. Långt ifrån hos alla men hos delar av ungdomen. Gängkriminaliteten har haft tid att sätta sig i områden, utvecklas och många lever sedan längre i ett alternativt samhälle. Det vi nu ser början av i Sverige kan säkert franska poliser, sociologer och inte minst dessa människor i utanförskap beskriva på ett sätt som ger oss en aning om vad som väntar i vårt land inom de närmaste åren.

Ett nytt inslag är gäng som attackerar poliser när de stör droghandeln och försöker ta tillbaka utsatta förortssamhällen till det demokratiska franska samhället. Häromdagen kastade ett fyrtiotal ungdomar brinnande föremål mot en polisstation i Champigny-sur-Marne utanför Paris. Polisbilar förstördes liksom dörrar och fönster i polisstationen. Poliserna tog skydda inne på stationen. Som en kriminolog sa: “Förr flydde gängen när polisen kom. Nu går de till attack.”

Frankrikes inrikesminister Gérald Darmanin kom till platsen och lovade hårda tag. Han har nyligen tillsatts för att regeringens muskler ska bli hårdare. President Macron anses svag i denna fråga –  inte tillräckligt tuff mot brott som det brukar sägas – och behöver en tuffing som inrikesminister. Frågan är av vilket virke Darmanin består. Han ser liten och tunn ut i kroppen i alla fall men han säger hårda saker. Hur mycket hjälper det, kan man undra.

Det är naturligtvis en oerhört problematisk situation om staten tappar sitt våldsmonopol i landet. I realiteten gjorde de det redan för ett antal år sedan. De franska utsatta förorterna är illa skötta. Det har satsats pengar men aldrig ett engagemang för att inkludera invandrare i det franska samhället. Och den vita majoriteten av väljarna som ändå mest påverkar politikerna har andra krav på sin regering. Merparten av dessa väljare har alltid varit motståndare till den omfattande invandring som skett. Det är lätt för en regering att vänta tills det  är för sent. Repressionen blir då det enda möjliga botemedlet mot gängvåld och upprättandet av alternativa samhällen, där gangsters styr.

Högern och extremhögern rasar förstås och anklagar regeringen för att ta i frågan med alltför lösa nypor. Macron agerar som en svensk socialdemokrat i samma läge. Han försöker ta i med hårdhandskarna men utan den brutalitet som högern kräver. Dessvärre kan ingen förbättra läget mer än marginellt och tillfälligt.

Macrons väljare lever i stor utsträckning i de välbeställda innerstadsområdena som Paris. De vill framförallt en sak: Slippa konfronteras med de grupper som lever i de utsatta områdena.  De hoppas nog att fler poliser med utsträckta befogenheter är  lösningen på problemet. Hyggliga, liberala människor som helt enkelt inte vill störas och hotas i sin relativt angenäma tillvaro med jobb, familj och badsemestrar vid kusten. Vem klandrar dem?

Frågan är ju snarare om Frankrike sakta närmar sig en mer brutal urladdning mellan frustrerade gäng av ungdomar och en alltmer pressad poliskår? Landet saknar ju inte revolter, upplopp och revolutioner i sin historia. Det är ett land som kan tänka sig våld som lösning på en konflikt. Så länge som upploppen sker i de utsatta områdena – och så har det varit i flera decennier nu – kan medelklassen i de välbesuttna områdena sova lugnt om nätterna. Men tar gängen sina bilar eller pendeltågen in till stadskärnorna kommer allt att bli annorlunda. Jag minns en intervju jag gjorde för femton år sedan med en kriminalsociolog. Han förklarade att ungdomarna i dessa förorter inte visste var Paris låg, inte hittade dit. Därför fortsatte de att bränna bilar i de kvarter där de bodde. Kommer det beteendet att ändras i framtiden? Har den nya generationen av gängmedlemmar kollat tidtabellen för nästa tåg in till Gare du Nord?

Franska tidningar lever vidare
Franska tidningar lever vidare 150 150 Tomas Lindbom

Du som varit i Paris har säkert tänkt på det: I snart sagt varje kvarter finns en tidningskiosk. För något år sedan fräschades de upp. En efter en fick en ny look men blev också större. Från att ha varit enkla kiosker där kunden stod utanför och blev betjänad över disk har nu kioskerna också fått en del som är under tak. Där kan kunden befinna sig och  botanisera bland tidningar och tidskrifter för att sedan betala hos expediten som finns i en sluten del av samma kiosk. Hur är det möjligt att en huvudstad i ett modernt land i Europa vågar expandera på det här sättet när det gäller nyheter, kultur och förströelse på på papper?

Det verkar som om fransmännen tror att papperstidningen har en framtid. Visst har tidningsdöden drabbat också detta land men fortfarande finns många kvar. I Paris lever tre stora morgontidningar, Le Figaro, Le Parisien och Libération. Den första är en högertidning med gamla anor, grundad 1826 och därmed Frankrikes äldsta dagstidning. Den är i ett traditionellt större format och har en upplaga på över 300 000 exemplar. Det är en kvalitetstidning med vassa pennor och en bra bevakning av politik men också kultur. Le Parisien har ett mer lättsmält material, är mer inriktad på lokala nyheter. Libération grundades 1973 av bland andra Jean-Paul Sartre i spåren av majrevolten 1968 och under en tid när vänstern var stark i den offentliga opinionen. Tidningen har under sina år långsamt orienterat sig mer mot mitten och är i dag mer i linje med franska Socialistpartiet. Tidningen har dock haft svåra ekonomiska problem och lever på stöd av finansiärer.

Klockan 13 finns den mest seriösa av alla dagstidningar, Le Monde, i kioskerna. Den är alltid daterad med följande dag för att kännas ny i södra Frankrike dit den når först följande morgon. Den säljs ungefär i lika många exemplar som Le Figaro men har en större upplaga utomlands. Den är maktelitens tidning framför andra. Om Le Figaro är den välbeställda borgerlighetens tidning så är Le Monde den som alla i statsförvaltningen behöver läsa, oberoende av politisk uppfattning. Tidningen har få bilder. Bara för några decennier sedan saknades bilderna helt. Den har en stor utrikesbevakning även om den minskat med åren. Den bevakar förstås också noga inrikespolitiken och har en viktig debattsida.

Det diskuteras ofta kring Le Mondes politiska hemvist. Den grundades strax efter andra världskriget och har genom åren i huvudsak försökt redovisa nyheter som fakta. Ledare och krönikor finns också men spelar en mer undanskymd roll. Ändå går det att ge Le Monde en politisk positionsbestämning; center-vänster. I dag står tidningen relativt nära den sittande presidenten i åsikter utan att vara ett regeringsorgan. I så fall hade tidningen snabbt förlorat den del av den politiska sfären som inte stöder Macron.

I kioskerna säljs annat än dagstidningar. Frankrike har ett antal politiska veckotidningar och naturligtvis också modetidningar, specialtidningar och tidningar som bevakar kändisars liv. Det råder en påfallande kontinuitet i utbudet i kioskerna. En och annan tidning går i graven. En ny kan uppstå. Mitt intryck är att människor i hög grad handlar i dessa kiosker. Få prenumererar på en tidning, särskilt inte på dagstidningar som i så fall kommer med den vanliga posten. Det är ett nöje att gå till kiosken på eftermiddagen, köpa sin Le Monde och gå till favoritkaféet och läsa den med en café crème. En del av rytmen i livet i Paris.