Tomas Lindbom

I lördags meddelade premiärminister Edouard Philippe att de strikta karantänsbestämmelserna i Frankrike förlängs med ytterligare fjorton dagar, fram till den 15 april. Det finns ingenting i läget vad gäller smittspridningen som pekar på rimligheten att släppa på kontrollerna, menar premiärministern. Nu blir det alltså karantän över påsk också och frågan är vad som händer därefter.

De franska karantänsbestämmelserna är hårdare än de svenska, betydligt hårdare. För en vanlig medborgare, ensamstående eller boende i familj, gäller att i princip inte gå ut. Undantag ges för korta promenader till mataffär och apotek eller en kortare promenad eller joggingtur, med eller utan hund. Än så länge stiger dödstalen och antalet smittade. Den senaste siffran som kommer efter den senaste helgen pekar på 2 606 varav 292 fler under det senaste dygnet.Det ska jämföras med Italiens närmare 11 000 döda och Spaniens knappt 7 000. Frankrike är inte lika drabbat men läget är ändå allvarligt eftersom ökningen av smittade och döda fortsätter att stiga brant.

Påskhelgen kommer att sätta fransmännen på prov. Inga resor, inget umgänge med släkt och vänner runt påskmiddagen. En grå och enformig vardag fortsätter och in på den tredje och fjärde veckan. Inget verkar heller peka på att slutdatum för karantänen är den 15 april. Nog hoppas många att skolorna öppnar efter påskledigheten men det verkar allt mindre sannolikt.

Fransmännen förefaller alltmer övertygade om farorna med smittan. Befolkningen tänker knappast på något alternativ till isoleringen. Men frågan är vad som händer om företag trots statens löften om ekonomiskt stöd kommer att säga upp folk i stor omfattning och även gå i konkurs. Vad händer när inlåsningen i hemmen blir mentalt övermäktig för alltfler. Frankrike är inte där men vem vet hur läget ser ut efter påsk.

President Macron kan i alla fall notera stigande opinionssiffror. Han har framträtt som den fadersgestalt som fransmännen förväntar sig av en president. En fader som man ständigt kritiserar och bråkar med men som i orostider blir till ett stöd; en fast punkt i tillvaron. Så här långt håller det franska samhället ihop. De flesta anstränger sig för att tillsammans bekämpa fienden. Kriget ska vinnas, för att citera presidenten. Kriget kräver stora uppoffringar.

Det är fascinerande att jämföra länders olika strategier för att bemästra coronaviruset. Det är självfallet ur en objektiv aspekt väldigt svårt att göra jämförelser. Det går sannolikt inte att säga att visa länder förberett sig bättre, fattat klokare beslut och hanterat smittspridningen bättre än andra. I efterhand kommer hårda domar att utdelas riktade mot vissa länders regeringar och smittskyddsmyndigheter. Hur rättvisa blir dessa domar och är de grundade i tillförlitliga fakta och analyser? Det behöver gå ett antal år innan de äger npgon trovärdighet. Däremot är det intressant att följa folks beteenden och regimers val av strategier ur kulturell aspekt. Vad säger Emmanuel Macron till sitt folk och Stefan Löfvén till sitt och varför?

Igår talade Stefan Löfvén till de svenska tv-tittarna. Det var ovanligt, säger alla, att en statsminister håller ett tal till nationen. Det har faktiskt hänt då och då men det är uppenbart att det skett i krislägen av allmän karaktär, inte under politiska kriser där det skulle kunna finnas oenighet mellan partier. Nu skedde det igår – i ett verkligt krisläge –  och det kom tydligen efter en förfrågan från Sveriges Television. Det säger en hel del om statsledningens syn på sin roll i kriser. Den politiska ledningen borde för länge sedan ha velat ta ett initiativ för att möta sina medborgare öga mot öga.

I Frankrike har President Macron redan talat två gånger. Macron är visserligen statschef vilket skiljer honom från Löfvén. I Sverige talar kungen som statschef till svenska folket, bland annat under julen, men Löfvén har trots allt den politiskt viktigaste posten i landet. Löfvén talade igår i sex minuter. Macrons båda tal var  – vart och ett – nästan en halvtimme långa.

Den stora skillnaden är innehållet. En fransk president som i likhet med Löfvén hade haft som enda mål att lugna sin befolkning och mana till att sköta sig och ta ansvar skulle aldrig kunna undgå kritik. Jag berättade igår på telefon för min dotter som bor i Paris att den svenska statsministern skulle tala på kvällen. “Jaha, då kommer han förstås med en rad viktiga order”. Jag svarade undvikande. Det skulle verka så futtigt inför min dotter att svara att Löfvén nog bara vill lugna folk och samtidigt inskärpa allvaret. Den där balansgången som vi svenskar alltid är så bra på att göra. Min dotter hade inte förstått varför Löfvén över huvud taget skulle ta upp tv-tid om han inget konkret hade att säga. “Vi stänger skolorna från och med i morgon”. “Utegångsförbud!”

Macron är en intellektuell fransman som använde en stor del av sina 27 minuter att uppmana sina medborgare att sitta hemma och läsa böcker och han gjorde tillbakablickar till den franska historien. Utan det hade en fransk president inte heller varit trovärdig. Det är därför han behöver 27 minuter i taletid. Men han måste också visa sitt folk att han leder dem. Ett folk som saknar en ledare som pekar med hela handen känner sig snabbt förvirrat och kommer att rusa iväg åt alla möjliga håll. Inte alla men en del. Sä tänker fransmän och så tänker inte minst nationens ledning.

Förmodligen är Löfvéns korta tal utan konkreta förslag lika bra i ett svenskt sammanhang som Macrons tal till fransmännen. Skillnaderna kan tyckas betydelselösa men jag tror de är fundamentala. Därför måste länder agera som länder i ett krisläge. Det går inte att tala på samma sätt till grekerna som till finländarna. Kanske är det därför som EU tappar sitt inflytande när en politisk ledning måste ta hänsyn till kulturella skillnader. Det är svårt nog ändå. En stor del av befolkningen i Frankrike stör sig på Macrons allvarsord om att det handlar om krig nu. I Sverige rasar många mot Löfvéns allmänt hållna formuleringar. Men tänk tanken att Löfvén istället skulle ha hållit samma tal till det franska folket igår kväll. Jag vågar inte ens föreställa mig reaktionerna.

“Morfar! Man måste ha ett papper med sig när man ska gå ut och handla”

Min dotterdotter på snart 9 år berättar för mig på videotelefon från Paris om hur läget är. Hon tvingas själv att vara hemma på dagarna. Ingen skola men heller inget tillstånd att leka i parken. Och mamma måste ha ett formulär med sig, ifyllt och underskrivet av henne själv, för att ha rätt att gå ut och handla mat eller göra en joggingtur i området där familjen bor i Paris. Reglerna är mycket strikta. Den som saknar papper eller har ärenden utomhus som inte är tillåtna kommer att bötfällas. Det finns poliser överallt i städerna som kontrollerar att människor följer förordningarna. I fjorton dagar lever fransmännen i strikt karantän.

Så här är reglerna i fjorton dagar efter President Macrons tv-tal i måndags kväll. Barfamiljerna har det besvärligast. Föräldrarna ska arbeta hemifrån och samtidigt ha sin barn i hemmet och leda den undervisning som sker via nätet. Det är inga små krav som skolan ställer på barnen och deras föräldrar. Mitt minsta barnbarn, treåringen Maxime, går i förskola men även han förutsätts arbeta en stor del av dagen. På en sajt ska föräldrarna arbeta med honom i pass om trettio minuter. Först ska Maxime och alla andra treåringar i Frankrike träna den fysiska motoriken genom speciella övningar. ska röra på fingrarna på ett speciellt sätt enligt föreskrifter på sajten. Han Därefter kommer en övning som ska stimulera språkutvecklingen. Och så vidare. Fransk skola är fixerad vid utbildning. Gissa att föräldrarna som samtidigt ska sköta sina egna jobb på heltid hemifrån blir frustrerade över att också fungera som lärare i fysisk motorik till sina treåriga söner eller döttrar. Som en mamma sa: “Jag är så orolig att min lille pojke inte gör dessa övningar tillfredsställande. Tänk om han nu inte blir uppflyttad till nästa klass.”

Paris och andra städers  gator är spöklikt tomma men städerna är också till viss del tömda på folk. De som kan har åkt till sina landsställen och har åtminstone en trädgård att umgås i när de fysiska motorikövningarna för treåriga barn är utförda enligt skolans krav. För de flesta är dock situationen en annan. Familjer trängs i små stadslägenheter. Särskilt i Paris där lägenhetshyror och lån är höga är också ytan begränsad. Mitt äldsta barnbarn älskar att läsa men det är inte tillåtet att gå till biblioteket. Böckerna måste beställas med hemkörning och det fungerar förstås dåligt. Allt kostar och allt blir till slut en fråga om vem som har råd. De rikaste familjerna bor i sina hus på landet. De fattiga trängs i minimala lägenheter, i många fall utan datorer och andra redskap som skolan kräver för att distansundervisningen ska fungera.

Det har gått två dagar nu av karantänen. Problemen finns redan men frustrationen i hemmen har förmodligen inte ens nått halva vägen mot det crescendo som kan förväntas när restriktionerna går in på den andra veckan. Eller, i värsta fall, om regeringen förlänger karantänen också efter påsk. Ingen vet.

Ikväll höll Emmanuel Macron sitt andra tv-tal på fyra dagar. I torsdags handlade det om att coronakrisen var allvarlig. Han meddelade då att skolorna skulle stängas kommande vecka. Ikväll stängde han i princip hela Frankrike. Ett fåtal yrkesgrupper som inte nationen kan avvara som sjukpersonal, polis och anställda inom dagligvaruhandeln tillåts gå till sina arbeten. Övriga ska stanna hemma. Arbeta på distans eller inte arbeta alls. Barnen är alltså hemma från skolan. Ingen tillåts träffa släktingar och vänner utanför det egna huset eller lägenheten. Inga möten utomhus eller i föreningsliv, på restauranger och kaféer. Det är inte heller tillåtet att umgås i parker och på stränder eller på promenadvägar. Den som bryter mot dessa regler kommer att straffas, antagligen med böter. Målet är att hindra smittspridningen. Sjukhusen klarar inte de toppar som skulle bli följden utan dessa hårda restriktioner.

Ingen nu levande fransmän har upplevt något liknande. “Det råder krigstillstånd”, förklarade Macron. Han upprepade ordet krig vid ett antal tillfällen för att inskärpa hos fransmännen att det nu verkligen är på blodigt allvar. Hans tal i torsdags fick inte alla fransmän att vakna. Tv-bilder från söndagen med 20 grader i Paris visade hur folk inte alls respekterade myndigheternas krav på att respektera avståndet på en meter mellan två personer. Framförallt ungdomar roade sig i parkerna, satt nära varandra i grupper. Kvällens tal gav ingen pardon. Nu är det krig. Nu måste medborgarna ta alla regler på fullaste allvar.

Macron använde också ordet solidaritet. Han vädjade till medborgarnas ansvar att ställa upp för nationen i en mycket svår tid. Och vad ska då alla fransmän göra när de måste stanna inomhus? “Läs”, sa Macron. Vilken president eller statsminister i något annat land skulle ha kunnat komma med det förslaget? Knappast Stefan Löfvén i Sverige i alla fall.

Frankrike lär stanna. Sannolikt kommer de flesta fransmän åtminstone den första veckan att respektera presidentens påbud. De har i alla fall hamstrat. Hyllorna i matvaruaffärerna gapar tomma ikväll. Men vad händer sedan? Och hur går det för ekonomin? Macron lovade miljarder euro i statliga stödpengar till företagen och även stöd till de fattiga och ensamma som kan komma i kläm under krisen. Kommer det att fungera? Det är bara att hoppas. Talet var retoriskt lysande. Löftena många och hoppingivande för medborgarna liksom förbuden nästan skrämmande i sin omfattning.

Nu sällar sig Frankrike till länder som Italien och Spanien. Tyskland verkar gå samma väg. Sverige  däremot tror inte på att stänga ner ett helt land. Framtiden, några veckor eller månader bort, lär visa vilken väg som varit den rätta.

Dagens första omgång i det franska kommunalvalet genomfördes under svåra omständigheter. Ingen som gick till valurnorna – och de var i minoritet med ett valdeltagande på cirka 45 procent – kunde undvika att påminnas om coronaviruset. I varje vallokal satt volontärer som skötte valproceduren, ofta i munskydd och med plasthandskar. Alla som röstade fick smörja in händerna i handsprit innan de gick in i vallokalen. Men knappt hälften av fransmännen röstade i alla fall och resultatet innebar stora framgångar för de gröna. Lyon, Bordeaux och Grenoble kan mycket väl få gröna borgmästare. Anne Hidalgo som ställde upp för omval i Paris är visserligen socialist men med grön profil. Allt tyder på att hon också vinner om…

…det blir en andra valomgång. Diskussionen efter den första valomgången och det ökade krismedvetandet i Frankrike kring coronaviruset pekar på att den andra valomgången sannolikt kommer att skjutas upp och kanske på obestämd tid. Kanske kommer till och med hela valet att behöva göras om vid senare tillfälle. Hälsoläget i Frankrike är besvärligt. Restriktionerna är redan omfattande och skärps varje dag. För några dagar sedan meddelade President Macron att samtliga skolor och universitet skulle stängas från och med i morgon måndag och förbli stängda åtminstone fram till påsk. Igår kväll beslöt regeringen att också stänga alla kaféer och restauranger, en rad butiker men även teatrar och biografer. I morgon kan människor handla mat och köpa läkemedel men i stort sett allt annat är stängt. De som kan arbeta hemifrån kommer att göra det. Däremot fungerar fortfarande kollektivtrafiken. I detta läge är det svårt att tro att en andra valomgång kommer att genomföras nu på söndag.

Det är svårt att riktigt värdera resultatet av denna första valomgång med tanke på att den andra valomgången som i de flesta kommuner blir avgörande riskerar  att inte kunna genomföras. Några reflektioner efter den första valomgången är ändå på sin plats. I Paris fick Anne Hidalgo 30 procent följd av Republikanernas Rachida Dati på 22 procent. Macrons kandidat Agnès Buzyn kom först på tredje plats. Det gick bra för de gröna i Lyon, Grenoble och mycket överraskande också i Bordeaux, ett gammalt högerfäste som nu kan få en borgmästare med helt annan politisk inriktning. Nationell samling höll ställningarna. Det ser ljust ut för Louis Aliot, Marine Le Pens förre sambo, i Perpignan. Han leder klart efter söndagens första valomgång. Partiets kandidat i Frejus fick mer än 50 procent och kan redan ikväll se sig själv som stadens borgmästare.

En rad socialister och republikaner som valdes till borgmästare i förra kommunalvalet 2014 sitter kvar. Valet är däremot en besvikelse för La République en Marche! I ock för sig inte så förvånande. Väljarna straffar alltid regeringspartiet i ett mellanval. Men Macron hade förstås hoppats på vissa genombrytningar i några av de större städerna för att få en bättre utgångspunkt för de senatsval som snart följer och där elektorerna väljs av kommunala församlingar. Senaten motsvarar första kammaren i den gamla svenska riksdagen; det vill säga en kammare där ledamöterna utses i indirekta val.

Det är slående att se hur stark oron över coronaviruset är i Frankrike. Samtalet i tv-studion under valvakan handlade nästan mer om coronan än om resultatet i valet. Många beklagade sig också över att valet genomfördes. Det beslut som fattades av Macron i torsdags och som då stöddes av oppositionen ifrågasattes nu av flera partier, bara tre dagar senare. Krismedvetandet har stegrats snabbt i Frankrike.