Tomas Lindbom

Jag sitter på Arlanda och väntar på planet till Paris. Det är 12 grader i Stockholm och regn. I Paris och andra städer i Frankrike som jag ska besöka ligger temperaturen runt 30 grader. Det vore rimligt att politiker men också de samhällsengagerade medborgarna tar lite siesta i värmen. Nu är det så varmt på stranden att många undviker den. Skönare i skuggan under ett parasoll i hyrda eller ägda sommarhus med kalla drycker till hands.

Det har gått ett år sedan president Macron utlyste nyval till nationalförsamlingen. Det har varit ett stökigt år och hade han lyssnat mer till sina medarbetare, till exempel till sin dåvarande premiärminster, hade han nog undvikit att försätta nationalförsamlingen och därmed hela nationen i ett så prekärt läge. Nu är det som det är. Häromveckan riktade vänstern ånyo misstroendevotum mot regeringen. Den här gången fick den inte stöd av Nationell Samling. Premiärministern och hans ministrar klarade sig alltså från att avgå. Samma historia kan upprepas igen i höst och vid flera tillfällen under de två år som återstår tills president Macron lämnar plats för en ny president 2027. Om ens det räcker. Ingen vet vem som blir vald till Macrons efterträdare. Jean-Luc Mélenchon eller Marine Le Pen eller Jordan Bardella? Eller en mittenpolitiker med svagt stöd i folkopinionen?

Det är egentligen inte främst Macrons fel att läget är så prekärt i Frankrike. Han drev visserligen utvecklingen i en riktning som gjorde det parlamentariska arbetet svårare genom att upplösa nationalförsamlingen. Det stora problemet är den kris som hela Västeuropa befinner sig i. Uppenbarligen har vi lämnat den konsensuskultur som rådde efter Berlinmurens fall och i Västeuropa egentligen ända sedan andra världskrigets slut. Nu är alla länder mer eller mindre splittrade inom sina gränser. Det är konflikter mellan sociala klasser liksom mellan invandrare och traditionella grupper av vit arbetarklass.

Emmanuel Macron skulle med sin mittenpolitik, uttryckt som ”varken vänster eller höger” ena det franska folket. Det visade sig bli precis tvärtom. Lika lite som regeringar i Storbritannien, Tyskland eller de ledande företrädarna för EU förmår skapa sammanhållning mellan människor med skiftande bakgrund. Frågan är om inte det svenska folket med sin tillit till den liberala och sekulära kulturen starkast försvarar de värderingar som byggts efter andra världskriget. Visserligen finns en ilsken grupp av högernationella men den är mycket spakare än sina motsvarigheter i andra västeuropeiska länder. Och de är inte heller lika många till antalet.

Den franska nationella högern växer för varje år som går. De ledande franska politikerna, där Macron sannolikt är mest hatad, tappar stöd medan höger och extremhöger växer i styrka. Logiskt sett borde Frankrike få en politisk ledare 2027 som mer liknar Meloni i Italien eller Farage i Storbritannien. Kanske viker även fransmännen undan när de slutligen ska skicka hela det socialistiska, socialliberala och moderata etablissemanget i opposition. En högernationell president hotar många värden och kan leda till än svårare sociala konflikter – uppror – än vi hittills sett. Problemet är bara att tiden talar emot den generation av politiker som styrt Frankrike i närmare hundra år. Den pragmatiska vänstern och den moderata högern representerar i dag möjligen en tredjedel av väljarkåren. Resten sluter upp kring politiker som befinner sig längre ut på flankerna. Det krävs mer än vackra ord om demokrati å ena sidan och anpassning till ytterpartiernas politiska krav å den andra.

Frankrike har normalt sett två år kvar till nästa presidentval. Det blir viktiga år i fransk demokrati men det är svårt att se hur den gamla mitten ska kunna etablera sig som en stark politisk kraft. Utvecklingen pekar i en annan riktning. Mer av konflikter och folklig frustration.

Frankrike har knappt 35 000 kommuner. Många är mycket små, kring några hundra invånare och andra, som Paris, räknar i miljoner. Varje kommun väljer en borgmästare (maire) och ett antal ledamöter i en kommunstyrelse. Kommunalvalen sker alltid vid annan tidpunkt än val till president och nationalförsamling. Det lyfter fram kommunens roll på ett annat sätt i debatten än i Sverige samtidigt som de nationella frågorna ändå får viktig plats också i valrörelsen inför kommunalvalen.

I mars nästa år sker nästa kommunalval. Senast skedde det 2020. Flera större kommuner valde gröna borgmästare. Även Nationell Samling lyckades erövra makten i några kommuner. I Paris har Socialistpartiet regerat under hela detta sekel och senast med Anne Hidalgo i täten. Många räknar med att Det okuvade Frankrike kommer att stärka sin ställning 2026. De har inte bara möjligheten att ta över vissa invandrartäta kommuner utan även bli inflytelserika i de stora städerna. Opinionsundersökningar visar att unga välutbildade tenderar att välja LFI.

En viktig faktor i alla franska val är hur vissa kandidater och partier samverkar för att hindra andra att nå framgång. För den politiska mitten gäller det att minska inflytandet för Nationell Samling och yttervänstern. Mitten består i dag av Macrons rörelse Renaissance, av Horizons som leds av presidentkandidaten Édouard Philippe och Modem som styrs av nuvarande premiärministern François Bayrou.

Det nuvarande regeringsunderlaget består också av Republikanerna som är det klassiska högerpartiet. Dess nye ledare är nuvarande inrikesministern Bruno Retailleau som är av en annan ull än till exempel delar av mitten. Han skulle ideologiskt kunna samverka i en koalition med mer konservativa eller högerradikala partier men samtidigt måste han hålla ihop sitt eget parti som också har en mittenorienterad falang. Det troliga är att Republikanerna kommer att än en gång ansluta sig till den så kallade republikanska pakten och utesluta alla former av samarbete med de partier som betecknas som extremhöger i Frankrike.

Det finns bland väljarna både till höger och vänster en allt starkare dröm om enad front. Det okuvade Frankrike domineras av väljare som vill se en gemensam folkfront med socialister och gröna mot mitten och högern. Det finns likaledes hos högerns väljare en stark opinion för en enhet mellan Nationell Samling och Republikanerna.

Det okuvade Frankrike kommer att spela en viktig roll i valet i Paris. Socialisterna kan inte obekymrat genomföra sin valkampanj utan att ta hänsyn till partiet längst ut till vänster. Frågorna om migration och brottslighet tvingar Republikanerna att snegla mot Nationell Samling och andra partier längre högerut. Retailleaus politiska linje är inte heller särskilt olik den som företräds av bland andra  Marine Le Pen eller hennes systerdotter Marion Maréchal.

Kommunalvalet i sig men inte minst förspelet till detsamma blir intressant att följa. Den politiska kartan kommer säkert att ritas om jämfört med nuvarande form, skapad genom valet 2020. Partiernas agerande inför, under och efter kommunalvalet 2026 blir också en generalrepetition inför presidentvalskampanjen ett år senare.

Det är två år kvar till nästa presidentval om inte Emmanuel Macron vill utlysa det i förtid. Som alltid agerar olika partier och olika kandidater tidigt för att positionera sig rätt inför valrörelsen under valårets första månader. Raphaël Glucksmann är ett namn att hålla i minnet. Han har grundat sitt eget parti, Place Publique, och han söker nu på bästa sätt hitta rätt väg fram till en eftertraktad seger i valet i maj 2027. Det finns dock många hinder på vägen.

Glucksmanns far är den kända filosofen André Glucksmann som tillsammans med Bernard-Henri Lévy på 1970-talet lanserade en variant av en politisk filosofi som uppmärksammades i den tidens franska intellektuella liv. Trogna vänsterns ideal bröt de ändå med vurmen för kommunismen som ideologi. Många i den intellektuella generationen före Glucksmann och Lévy var tidvis till och med medlemmar i det franska stalinistiska kommunistpartiet. Jean-Paul Sartre var en i raden. Lévy skrev boken Barbari med mänskligt ansikte som gjorde upp med vänsterns kommunistiska förflutna. Glucksmann var på samma linje.

Sonen Raphaël fullföljer i hög grad faderns politiska hållning. Han kan betraktas som socialdemokrat i fransk mening, en reformistisk socialist som undviker dogmatiska lösningar. Han är samtidigt, som de flesta franska socialdemokrater, en produkt av den urbana eliten. Som parentes kan nämnas att han sedan ett antal år lever ihop med en av den franska televisionens stora namn inom samhällsjournalistik, Léa Salamé.  Socialistpartiet har i hög grad förlorat sin folkliga prägel och den socialdemokratiska delen av vänstern har aldrig haft någon koppling över huvud taget till så kallat vanligt folk utanför storstäderna. Raphaël Glucksmann lyckades, trots att han inte tillhör Socialistpartiet,  leda det till en god framgång i senaste EU-valet. Frågan är om han på egen hand, som presidentkandidat, kan upprepa en framgång.

Han är pressad från flera håll. Jean-Luc Mélenchon förefaller inställd på att ställa upp en fjärde gång i presidentvalet. Både han och Glucksmann är övertygade om att det finns två slags vänster som inte kan förenas, den radikala som främst företräds av Det okuvade Frankrike, och den reformistiska vänstern som uttrycks i Glucksmanns idéer. De båda kommer sannolikt att stå mot varandra i en första valomgång. Möjligen kan vinnaren i det mötet dra fördel av förlorarens väljarkår i den andra valomgången om nu någon av de båda lyckas ta sig dit där endast två kandidater gör upp om segern.

Ingen vet heller hur Socialistpartiet agerar. Olivier Faure, som varit Socialistpartiets generalsekreterare sedan Hollands presidentperiod 2012-2017, blev nyligen omvald. Han har också ambitioner att bli näste president för nationen. Han står till vänster om Glucksmann, har ett bättre grepp om partiapparaten men sannolikt en svagare ställning i vänsterns väljarkår. Han kan sannolikt ändå ställa till problem för Glucksmann.

De gröna och Kommunistpartiet kommer också att agera i spelet mellan Det okuvade Frankrike och Socialistpartiet – och Glucksmann. Hur vänstern till slut rätar ut alla dessa frågetecken är ännu höljt i dunkel och lär så förbli under lång tid framåt. Spännande att följa spelet kommer det i alla fall att bli. Lika spännande som att följa hur mitten- och högerpolitikerna kommer att agera framöver.

Paris genomgår en period av klimatmässig hetta som häromkvällen ledde till en urladdning med ett åskväder som jag nog aldrig upplevt. Jag befann mig borta på middag i västra Paris då dramat tog sin början vid 20-tiden. Mullret kom allt snabbare efter blixtarna. Centrum för ovädret tycktes vara precis ovanför oss. Vinden tog i och regnet börja ösa ned.

Det var inte så dramatiskt att sitta inomhus men på gatorna fick ovädret effekt. Min dotter och jag åkte hem vid 23-tiden i en taxi som vi till slut lyckades få tag i. Metrosystemet var utslaget. Chauffören körde slalom mellan nedfällda träd. Några hade knäckts vi roten. De mer välbeställda kvarteren har fler planterade träd på trottoarerna. En pojke dödades också av ett nedfallet träd.

Vid Seine steg vattnet och bilarna körde, om det gick med hjulen i vattenmassorna. När vi kom såg vi också vatten på golven intill fönstren. Det var en liten skada

Naturen ställer till problem men också människorna. Senast förekom upplopp i samband med musikfesten som alltid ordnas i alla franska städer på årets ljusaste dag. Denna fest skapades av kulturminister Jack Lang under 1980-talet. Det har alltid varit glada och fredliga festligheter. Nu är de våldsamma inslagen med hat mellan etniska grupper ett beklämmande inslag i kvällen.

Stöket ökar. Våldet likaså. Det går inte att blunda även om många vill göra det. Jag försöker blunda för klimatkrisen och för de ökade sociala och kulturella spänningarna men det är fel att göra så. Politiken sprattlar med olika utspel och lagar men saker och ting går inte åt rätt håll. Paris på sommaren blir en het stad som sätter delvis fel känslor i brand och där storm och regn och åska knäcker träd och leder även till dödsfall

Jag sitter i den varma lägenheten i Paris. I dag har det varit uppemot 35 grader i skuggan och alldeles oerhört varmt i solen. Lägenheten är alltså minst sagt uppvärmd. Jag minns mina år som reseledare på 1980-talets början när jag guidade svenska turister runt i stan. Temperaturen en av somrarna gick aldrig under 35 grader och solen flödade varje dag lika intensivt. Jag vande mig.

Fyrtio år senare är det inte lika lätt att anpassa sig. Jag tål inte hettan på samma sätt. Jag är som normala svenskar som säger att upp till 21 grader är det behagligt. Varmare än så bör det inte bli.

Elektriciteten upphörde att fungera mitt på dagen. ”Det är värmen”, sa portvakten som jag frågade om hjälp. Han förklarade att funktionen som ska leda elen in i lägenheten var död. Jag fick två adresser av honom till elektriker som kanske kunde komma och reparera felet. Det verkar ont om elektriker som kommer i akuta fall. Den ena kunde inte lova mer än ”i bästa fall i morgon”. Den andra lovade ikväll klockan 20. Jag väntar på honom men har mina dubier. Det är så varmt och orkar han komma så sent efter en lång arbetsdag mellan olika akuta fall med förtvivlade kunder som ringt.

”Död”, sa portvakten om elinstallationen i hallen. Tvättmaskinen dog i förra veckan så jag tvättar i en särskild tvättautomat i kvarteret. Många parisare har inte tvättmaskiner i sina lägenheter och den svenska modellen med tvättstugor i bostadshusen saknas helt. Egentligen fungerar de här inrättningarna med tvättmaskiner och tumlare riktigt bra. Rent och snyggt i allmänhet. Och så kan man knyta roliga kontakter med grannar i kvarteret, säga något om vädret, om hundägare som smutsar ner på trottoarerna och om – Macron.

Jag väntar på min elektriker. Jag vill inte vara utan el när mörkret snart lägger sig över stan. Det är ändå tur att det är sommar och kvällarna ljusare. Och än så länge fungerar vattentillförseln.

Det är inte sant. Klockan har precis passerat 20 och elektrikern ringer på porttelefonen. Han är i tid. Nu är jag orolig att han inte har rätt instrument med sig och säger att allt är dött och kan aldrig återuppstå. Inte så. Han löser problemet på tjugo minuter och jag får elen tillbaka.

Det är en lycklig dag i mitt franska liv. En ljuvlig kväll med ett restaurangbesök i kvarteret med dottern. Och jag kan tända lampan igen när jag återvänder hem.