Tomas Lindbom

Igår hölls det sedvanliga nationaldagsfirandet runt om i Frankrike. I år var restriktionerna mindre än förra året. Nu kunde militärparaden nedför Champs Elysées genomföras. En viss återgång till det normala men nog grumlades det av President Macrons tal dagen före. Nya hårda regler vad gäller vaccinkrav. Macron har verkligen bestämt sig för att driva sitt krig mot covid 19 till en definitiv slutseger. Alla som demonstrerade den 14 juli i år gjorde det inte för att hylla nationen. En del uppträdde i raseri mot nationens ledning och de upplevda hoten mot den mänskliga rättigheten att “själv bestämma över sin kropp” som vissa demonstranter sa. Alla accepterar inte de närmast obligatoriska krav på vaccinering som presidenten formulerat.

Normalt går Frankrike in i ett lugnare politiskt tillstånd efter nationaldagen. Vi får se hur det blir med den saken i år. Hur kommer livet te sig i augusti när restauratörer och teaterdirektörer ska tvingas be sina besökare och publik om vaccionationspass och om de inte gör det råka ut för tunga böter.

Hur mycket av medborgartrots kommer folk att visa upp under sina semestrar. Det finns en stark ådra av opposition och revolt mot staten bland många av de franska medborgarna. Det är inte självklart att människor i detta land alltid böjer sig för makten. Långt därifrån. Det är trots allt ett folk med en revolutionär anda sedan sekler tillbaka. “Vi är värst i Europa”, sa en kvinna i ett demonstrationståg. Hon menade att inget land för tillfället begränsar medborgarnas frihet så mycket som Frankrike.

Jag sitter och pustar i värmen i Stockholm och undrar om jag inte trots allt vågar ta ledigt en dryg månad från mitt bloggande i likhet med andra år. Ingen revolution har hittills genomförts i Frankrike under semestermånaden augusti. Jag får tro att det inte heller sker i år. Däremot väntar ett intensivt politiskt år från och med september. En politisk kommentator  sa häromdagen i en tv-diskussion att de båda som året före ett val är främsta kandidater till att bli president inte är aktuella i valrörelsens slutskede. Det skulle leda till slutsatsen att varken Macron eller Marine Le Pen blir vald i maj nästa år.

Den politiske kommentatorns resonemang kan verka tillspetsat men han har långt ifrån fel. Vi kan konstatera att de flesta bedömare under sommaren 2016 räknade med en slutomgång 2017 mellan den sittande presidenten Francois Hollande och högerkandidaten Francois Fillon. Så blev det inte. Ingen av dem gick till den andra valomgången. Hollande ställde inte ens upp. Istället dök Macron upp från ingenstans. Året före valet 2012 trodde de flesta att Nicolas Sarkozy skulle stå i en andra valomgång mot Socialistpartiets Dominique Strauss-Kahn. Sarkozy gick visserligen till en andra valomgång men förlorade och Strauss-Kahn drunknade i sexaffären på ett hotell i New York. Ingen hade 2006  en tanke på att Socialistpartiet ett år senare skulle lansera Segolène Royale som sin kandidat och vem hade trott att Nationella Frontens ledare Jean-Marie Le Pen skulle snuva Socialistpartiets ledare Lionel Jospin på en av de två platserna i slutomgången inför valet 2002.

Allt är öppet inför ett spännande slutår fram till nästa presidentval. Jag kommer att följa det intensivt och rapportera bland annat på denna blogg. Nu tar jag trots allt semester och önskar mina bloggläsare detsamma.

A bientôt!

Igår kväll höll President Emmanuel Macron återigen tal till nationen i ämnet covid 19, nu med inriktning mot Deltavarianten som sprider sig i Europa och uppvisar hot mot folkhälsan med större kraft, tycks det, än tidigare varianter. Macron driver en hård linje och kommer nu att kräva vaccinpass i en rad offentliga sammanhang. Och de nya restriktionerna införs inom kort.

Fransmännen har vaccinerat sig i en god omfattning. Igår var andelen som tagit en spruta 65,48 procent eller 35, 5 miljoner invånare. Nästan 27 miljoner är, som det heter, fullvaccinerade med två doser. Macron ser ändå hotet mot Deltamutationen som så allvarlig att han vill vidta rätt drastiska åtgärder för att hindra en fjärde våg i höst.

I sitt tal meddelade Macron med en hård och skarp röst att alla som arbetar med att vårda andra, såväl på sjukhus och sjukhem som i hemmen, ska tvingas att vaccinera sig. Den som efter den 15 september verkar inom vården och är ovaccinerad kommer att stoppas från att utföra sitt arbete och kommer heller inte att ersättas ekonomiskt.

Macron går längre. I början av augusti, alltså inom tre veckor, kommer vaccinpass eller skriftliga bevis på genomförda tester med negativt resultat att krävas för att få besöka barer, restauranger, åka tåg eller buss eller befinnas sig i köpcentra.  Vid skolstarten i september kommer vaccinering av barn över 12 år att genomföras. Regeringen kommer också att införa striktare regler vid inresa till Frankrike redan denna vecka från så kallade riskländer med krav på karantän för dem som inte är vaccinerade.

Presidenten har också meddelat att den väntade pensionsreformen kommer att genomföras när de sanitära förhållandena förbättrats.

Dessa nya regler kommer som en överraskning för fransmännen. Nu börjar semestern och många hade hoppats på ett lättare och mer bekymmersfritt liv. För dem som inte hunnit eller velat vaccinera sig blir det betydande inskränkningar. En del kommentatorer menar att presidentens nya krav går längre än tillåtet. De nya bestämmelserna inskränker individens fri- och rättigheter, menar en del. En majoritet av befolkningen är ändå positiv. Rädslan för en fjärde våg väger tyngre än oron för de allt mer betydande inskränkningarna i människors valfrihet.

Nu börjar det bli tid för avstämning, ett år före nästa presidentval. Hur har Emmanuel Macrons fyra år som landets regent varit och vad väntar innan valdagarna nästa vår. Det ser kanske inte alltför illa ut för Macron. Just i dag, ska man tillägga för säkerhets skull.

Låt oss dela in Macrons fyra år vid makten i tre avsnitt. Första året gick i ett rasande tempo. Arbetsmarknadsreformer genomfördes, med eller utan stöd från parlamentet och folket. Men han gjorde det han lovat. Därefter kom en vinter med de gula västarna. Den folkliga revolten som tvingade honom att anpassa sin politik, öka bidragen mot hans vilja att istället spara och minska underskottet i statens budget. Och så den tredje perioden med coronapandemin. Nu blev Macron ännu mer generös med statliga bidrag. Totalt i konflikt med den politik han tänkt föra under sin mandatperiod. Men vad skulle han göra och ingen klandrade honom heller för det.

Nu har han ett år kvar av sina första fem som president. Vem vet hur pandemin utvecklas eller avvecklas? Det är det stora frågetecknet. Klarar det franska folket ännu en nedstängning? Och blir inte behovet av en ny president i Elyséepalatset större om eländet fortsätter. Det spelar ingen roll om Macron skött sig. Frustrationen över undantagstillstånden blir för stor. Samma sak hände ju Winston Churchill som fört England till en seger i andra världskriget men som förlorade underhusvalet 1945 till Labours Clement Attlee. Britterna ville ha en förändring och hade ingen större lust att tacka Churchill för insatserna under kriget. Så kan det i så fall gå för Macron om pandemin återvänder i vinter.

Han kan vara säker på att migrations- och brottslighetsfrågorna kommer att dominera valrörelsen. Två decennier av ständigt ökad frustration i allt större grupper inom befolkningen kommer att sätta sina spår i valdebatterna under det kommande året. Macron har hittills hanterat frågorna bra. Han balanserar mellan den extrema högern och en rimlig återhållsamhet i repressionen. Det går ju ändå inte för en liberalt sinnad president att driva kampen mot brottsligheten i en rasistisk riktning. Han måste samtidigt stoppa en farlig utveckling när förorter överallt i landet hotas av parallellsamhällen. Eller snarare, redan har parallellsamhällen.

Kanske kommer ekonomin att bli en stor fråga. Statens underskott hotar möjligheten att rädda enskilda och företag från att gå under. Stora grupper är precis lika fattiga som under revoltåret med de gula västarna. Förmodligen är läget värre. Kommer reaktionerna på fattigdomen att påverka valkampanjen?

Och så händer det som ingen förväntat sig. En personlig skandal eller en ny politisk fråga som vänder på allting. Det brukar vara så.

Vi inväntar nu firandet av nationaldagen på onsdag. Och sedan vilar både politiken i Frankrike och min blogg en månad. Vila för att orka med ett intensivt politiskt år fram till presidentvalet.

Juli månad är tiden för tillbakablick på det år som gått. Fransk politik delas inte in i kalenderår utan det som ibland kallas för läsår med hänvisning till skolans årsrytm. Allt börjar på hösten efter sommarlovet och slutar när dagarna åter blivit som längst och solen värmer som starkast. De franska semestrarna börjar senare än i Sverige, efter nationaldagen den 14 juli, och pågår till slutet av  den klassiska månaden  för industrisemestern i Frankrike, nämligen augusti.

President Macron arbetar nästan jämt. Han är i tjänst fram till slutet av juli när det blir ett uppehåll i regeringssammanträdena under några veckor. Det betyder inte att han tar helt ledigt. Från sin semesterort Fort de Bregancon, en liten ö i Medelhavet i departementet Var, arbetar han deltid, tar emot besök ibland och läser sannolikt mycket. Hans flit kan ingen ifrågasätta.

Det är sannolikt så att presidenten i sommar kommer ägna tankar åt det år som gått och vilka slutsatser han kan dra av den pandemi som drabbat också hans nation. Han kan konstatera att det franska folket var mer tåligt än förväntat. Människor har underkastat sig stora restriktioner och inskränkningar i vardagslivet. Under långa tider har medborgarna begränsats i sin rörelsefrihet på ett sätt som kan jämföras med situationen under krig. Det har rått utegångsförbud på kvällar och nätter under flera månader. Det har rått starka inskränkningar i rörelsefriheten också under dagtid. Människor har förbjudits att röra sig längre än korta sträckor från sina hem om inte särskilda skäl förelegat. Affärer och idrottsanläggningar, muséer och bibliotek har varit stängda i månader i olika omgångar. Folk har inte fått träffas utom i familjerna och knappt det. Och ändå har det rått strikta regler om att bära munskydd i alla lägen, inomhus såväl som utomhus.

Franska staten har haft en mycket strikt politik. Ändå har dödsfallen varit många och sjukvårdssystemet ytterst ansträngt. Kanske har rädslan för följderna av pandemin gjort människor fogliga. Men det har kostat på, mänskligt och ekonomiskt för privatpersoner som för nationen i sin helhet. Staten som redan levt under tung skuldbörda har öst ut bidrag för att företag och enskilda inte skulle gå under.

Vad händer i spåren av denna pandemi? Den frågan grubblar säkert Macron över. Han vet ju dessutom inte om pandemin är över. Är det över huvud taget möjligt att ännu en gång tvinga en befolkning att underkasta sig liknande restriktioner som under det gångna året?

Macron är filosofiskt bildad. Han ställer sig säkert frågor om var gränsen går för statens rätt att ingripa i medborgarnas fri- och rättigheter. Föreningsfriheten och religionsfriheten har utsatts för inskränkningar som i högsta grad kan ifrågasättas i en demokrati. Skolan som är så central  för den franska nationen har inte kunnat utföra sitt uppdrag som under normala år. Under flera månader våren 2020 var skolorna i huvudsak stängda och staten uppmanade till studier hemma. Skolans roll för att skapa en någorlunda jämlik nation är stor. Sannolikt kommer historiker att i efterhand konstatera att kunskapsskillnaderna mellan olika samhällsgrupper har ökat under pandemin. Skolans roll att fostra barnen in i ett samhälle av så kallade republikanska värderingar har tvingats till paus under ett och ett halvt år. Vilka konsekvenser får det i de utsatta förorterna där andelen invandrare är hög.

Frågorna är många och svåra att besvara. Emmanuel Macron har ett år kvar till nästa presidentval. Han kommer sannolikt att kandidera. Med vilka slutsatser av den gångna perioden av pandemi kommer han att formulera ett program för de kommande fem åren. Väljarna förväntar sig det. De ser inte bara framåt. De tolkar det som komma skall med erfarenheterna av det som varit. Här måste presidenten vara genomtänkt om han ska uppfattas som trovärdig.