Tomas Lindbom

Det går dåligt för vänstern i Frankrike. För utländska betraktare förefaller det som om Macron har mest problem. Han är ju så kritiserad. Han har kallats för kejsaren, de rikas president, arrogant och mycket annat. Och för en utländsk betraktare verkar kanske inte heller opinionssiffrorna så övertygande. Hans popularitetssiffror kommer sällan över 30 procent och i mätningar ett år före presidentvalet där han ställs mot olika kandidater från vänster och höger ligger han några procent efter Marine Le Pen på drygt 25 procent. Ändå har han en betydligt starkare ställning än vänsterns presumtiva kandidater till nästa års presidentval.

Katastrofen för vänstern inträffade när Francois Hollande valde att inte söka omval 2017. Han hade säkerligen inte vunnit – hans popularitet var körd i botten mot slutet av sin mandatperiod – men han borde ändå ha kommit högre än Benoit Hamon som blev partiets kandidat och bara fick drygt sex procent av avgivna röster i den första valomgången. Socialistpartiet hade förlorat hela sin socialdemokratiska väljarflygel som gick över till Macron.  Partiet fick i presidentvalet och det efterföljande valet till nationalförsamlingen ett mycket svagt stöd som inte förbättrats sedan dess. Med låga valsiffror följer också lägre partistöd och därmed sämre ekonomi. Nu sitter partiet i trista lokaler utanför Paris och har svårt att göra sin röst hörd i debatten. Allt pekar på att procentsiffrorna förblir på denna låga nivå även i valen nästa år.

La France Insoumise (=Det okuvade Frankrike) och särskilt dess ledare Jean-Luc Mélenchon har på några år gått tillbaka enligt mätningar. Han fick nästan 20 procent i förra presidentvalet men i dag ligger hans siffror snarare kring 12. Det måste sägas att han och hans parti lyckats vinna uppmärksamhet i media. Partiet har en liten men röststark grupp i nationalförsamlingen och har med en aktningsvärd intellektuell skärpa grillat regeringen kring alla stora frågor sedan valet; om arbetsrätten, pensionerna, gula västarna och senast pandemin och lagen mot islamism och terrorism. Men ställningstagandena går inte i linje med de uppfattningar som finns hos majoriteten av franska folket, särskilt inte i kritiken av terrorism och kriminalitet. Senast angrep Mélenchon en polisdemonstration utanför nationalförsamlingens byggnad i Paris för uppvigling. Han var inte imponerad av polisens vädjan i demonstrationen om folkligt och parlamentariskt stöd efter det att flera poliser mördats under de senaste veckorna.

De gröna, Europe Écologie les Verts (EELV) har rönt framgångar i både EU-valet 2019 och kommunalvalet förra året. Särskilt uppmärksammat var partiets framgångar i det senare valet där nu borgmästarna nu är gröna i bland annat Lyon, Strasbourg och Grenoble. Borgmästaren i Grenoble, Eric Piolle är en möjlig utmanare till Yannick Jadot om rollen som presidentkandidat i nästa års val. Men det är en sak att som grön politiker nå framgång i större städer. I mätningarna ligger Yannick Jadot inte bättre än på cirka 5 procent, strax efter den socialist som bedöms kunna bli sitt partis kandidat, Anne Hidalgo, borgmästare i Paris. De gröna är populära i den urbana medelklassen men inte i övrigt.

Dessa fakta ger en dyster bild av vänstern. EELV uppfattas för övrigt inte heller som vänster av La France Insoumise som saknar en klassanalys hos det partiet. Dessutom finns det en högerfalang inom EELV som snarare kan betraktas som liberal och står nära Macron. Denne har för övrigt haft och har ministrar i sin regering som tidigare tillhört och spelat en viktig roll i EELV. Det är alltså uteslutet att LFI och EELV kan gå samman i en union inför valet till nationalförsamlingen. Ännu omöjligare är det att tänka sig att dessa båda partier kan enas om en gemensam presidentkandidat.

Socialistpartiet och EELV har lite lättare att samarbeta men någon gemensam presidentkandidat eller gemensamma listor till parlamentsvalet är närmast uteslutet att tänka sig. Pragmatism är sällan ett utmärkande karaktärsdrag inom fransk politik.

Vänstern har i dag i  bästa fall stöd av närmare 30 procent av väljarkåren om vi också räknar in de små trotskistiska grupperna och kommunistpartiet. Det skulle räcka till att nå andra valomgången i ett presidentval om alla enades om en kandidat. Men det är lika orimligt som om Marine Le Pen skulle avstår från sin kandidatur och stödja President Macron. Det kommer inte att ske och det sker inte bara av partiegoistiska skäl. Skillnaderna mellan en grön och en trotskist är att trots allt betydande. Vänstern är i kris och vänstern har inte heller ett program som tillräckligt kan attrahera väljarna. Nästa val utspelar sig på den högra delen av den politiska planen. Det ska mycket till för att det scenariot ändras till april nästa år.

Häromdagen deltog jag i Europapodden från Sveriges Radio. Det handlade om fransk politik ett år före valet. Den som vill kan lyssna på programmet där jag befann mig tillsammans med radions Sydeuropakorrespondent Marie Nilsson Boij och EU-kommentator Susanne Palme och under ledning av programledare Claes Aronsson. Det blev en dryg halvtimmes samtal om de mest brännande frågorna i den politiska debatten som säkerhetsfrågor och terrorism.

Fransk politisk debatt har verkligen ändrat karaktär under det senaste året. Migrationsfrågan har varit het i många år liksom terrorismen  som en följd av åtskilliga attentat från 2015 och frmåt.

Forskaren i fransk kriminologi, Alain Bauer, konstaterade samtidigt häromdagen i tv att det är högst begripligt att det franska folket alltmer oroar sig över brottslighetens utveckling. Det är de ständigt återkommande våldsamheterna i samhället som sammantaget gör människor alltmer oroade, rentav rädda och bekymrade över tillståndet i landet, menade han. Han var mycket bestämd på en punkt. Det finns en våldsutveckling som inte bara kan ses som vanliga människors hallucinationer. Det är inte så att läget egentligen inte försämrats utan att det bara uppfattas som kritiskt. Tvärtom! Det var Bauers synpunkt. En annan deltagare i ett tv-panelsamtal menade att rädslan hos poliserna i mötet med de kriminella nätverken har ökat påtagligt. Den fysiska brutaliteten från gängkriminella mot poliser har ökat markant under de allra senaste åren. Inte minst sker attacker mot poliser i tidigare lugna områden utanför storstädernas förorter.

En del av den brottsligheten kan kopplas  till den islamistiska terrorismen. För inte så länge sedan skars en kvinnlig polistjänsteman till döds vid entrén till en polisstation i närheten av Paris. Det var en ren terrorhandling. Under de senaste veckorna har dessutom två poliser dödats genom medvetna och riktade våldshandlingar. Våldet mot poliser ledde också igår till att denna yrkeskår genom sitt fackförbund samlades framför nationalförsamlingen för en demonstration. De var 35 000 till antalet.

Poliserna får också stöd. Vid demonstrationen igår slöt politiker från alla partier utom vänsterpartiet Det okuvade Frankrike  (La France Insoumise) upp i leden. Där fanns bland andra inrikesministern Gérald Darmanin. Det uppfattades av många poliser som högst betänkligt att han som är ansvarig minister och borde ställas till ansvar för den rådande arbetssituationen  istället tog rollen som kamrat och påhejare till dem. För regeringen är emellertid  läget besvärande rent politiskt. Den har en högeropposition som attackerar den dagligen för oförmågan att skapa trygghet på gator och torg för medborgarna och en anständig arbetsmiljö för poliserna. Även Socialistpartiets och de grönas ledare stod mitt ibland de demonstrerande poliserna.

Politiken har i dag sitt centrum till höger i det politiska landskapet. Darmanins medverkan i demonstrationen igår bidrar knappast till att stärka regeringens ställning i opinionen och säkert inte heller vänsteroppositionens. Frågor om brott mot poliser, olika våldsdåd i samhället utförda av kriminella gäng och de ständiga terrorhoten gynnar särskilt Nationell samling men också Republikanerna.

Det okuvade Frankrike (LFI) fångar upp en annan opinion som finns samtidigt. Dess ledare Jean-Luc Mélenchon attackerade polisdemonstrationen som han ansåg vara organiserad av upprorsmakare. Hans anhängare oroas över högerns och den yttersta högerns argumentation för hårdare tag mot kriminella och islamister. Det blir i verkligheten ett angrepp på invandrare och svaga grupper i samhället, menar de. I dagens situation där faktiskt regeringen och myndigheter inte klarar av att hantera en växande brottslighet och en ökad folklig oro över de brott som begås av de kriminella gängen är det inte svårt att inse att Mélenchons tankar har svårt att vinna allmänt gehör.

En man styr Frankrike och han heter Emmanuel Macron. Så enkelt går det att sammanfatta det politiska livet i ett land som dessutom närmast kokar över av politik. Nästan allt han säger präglar debatten. Omedelbart rycker hans motståndare ut och söker förinta hans verklighetsbeskrivningar och hans åsikter. Hans opponenter anser sig ständigt möta nya exempel på att han har fel och är en fara för det franska folket och för nationen.

Det intressanta är att hans uttalanden kan brännmärkas med samma iver både från vänster och höger. Aldrig tycks han nå samstämmighet med någon grupp. Macron har gjort begreppet “varken vänster eller höger” till sitt varumärke men det hjälper inte när oppositionen läser hans uttalanden. När Macron tar i med hårdhandskarna mot islamister och inför nya lagar som ska tvinga alla barn att gå i förskola eller när han genom nya lagar underlättar för polisen att stänga skolor, moskéer och idrottsföreningar om de bara misstänks för islamistisk verksamhet får han kritik från höger – och från vänster. Från höger är reaktionen att han är för mjuk i handleden. Från vänster kritiseras han för rasism.

Senast lät sig Macron intervjuas för ett amerikanskt tv-bolag om rasism. Han förklarade att det finns skäl att dekonstruera delar av den franska historien. Han syftade på att den historia som berättas i landet lutar sig för mycket mot en heroisering av kolonialismen. Han har sagt det tidigare och hans ord skapar alltid samma upprördhet från höger. Historien är för många fransmän en del av den identitet som anses hålla dem samman. Frankrike är i hög grad dess historia och att dekonstruera den är som att dekonstruera människan. Majoriteten fransmän ser sig som en del av Frankrike och Frankrike är dess historia och tradition.

Macrons uttalande om att se över den egna nationens bild av sin koloniala historia blir ett knivhugg i hjärtat på den egna identiteten. Detta är alltså en högst politisk-ideologisk fråga. Historien är organisk, ett grundläggande element i en konservativ samhällsuppfattning. Frankrike må ha en revolutionär historia men den inkräktar inte på det som ger landet sin gloire, sin ära. Franska konservativa sjunger marseljäsen som sannerligen inte är traditionellt höger. De står upp bakom revolutionens paroller om frihet, jämlikhet och broderskap och ser positivt på republikens värderingar, även den som lyfter fram en sekulär samhällsordning.

En stor del av det franska folket, och inte bara de som kallar sig höger eller konservativa, hyllar nationens historia i alla dess motsägelsefulla delar. Det skulle förstås vara än mer upprörande om Macron attackerade den franska revolutionens paroller eller upplysningstidens frihetsbegrepp men fransmännen kopplar ogenerat ihop dessa vänsteridéer med ett försvar också för landets koloniala historia.

Macron är ibland provokativ trots sitt välputsade yttre. Han är inte bara en konservativ elitist som många påstår. Han sökte sig trots allt till Socialistpartiet när han som ung gått ut ENA, elitskolan som format så många toppolitiker och höga statstjänstemän. Han blev trots allt rådgivare till Francois Hollande 2012 och senare ekonomiminister i den socialistiska regeringen. Han är inte så olik de mittenpolitiker som vi i dag finner i en rad länder i Västeuropa; liberala såväl i ekonomiska som i kulturella frågor.

Två tredjedelar av den franska opinionen opponerar våldsamt mot Macron. En tredjedel rasar mot hans liberala ekonomiska idéer, den andra mot hans kulturella liberalism. Och båda dessa tredjedelar tycker inte om helheten i hans människo- och samhällssyn. Macron skaver helt enkelt i kontakt med den franska själen.

Den 10 maj 1981 är ett datum som för lång tid framöver kommer att uppmärksammas  i de franska historieböckerna. Det var en söndag och dagen för det andra och avgörande valet till president. Den femte republikens konstitution hade då funnits i tjugotre år och ännu hade ingen vänsterpolitiker vunnit. General de Gaulle genomdrev konstitutionen 1958 och satt som president till sin egen, frivilliga avgång 1969. Han efterträddes av sin tidigare premiärminister Georges Pompidou som efter sin död 1974 efterträddes av Valéry Giscard d´Estaing. Denna historiska dag, den 10 maj, segrade socialistkandidaten Francois Mitterrand över Giscard d´Estaing. Det folkliga Frankrike jublade. Nu skulle landet omskapas i riktning mot ökad jämlikhet. Det fanns redan ett gemensamt program som Mitterrand drivit igenom tillsammans med kommunisterna som också lovats ministerposter i regeringen. Vad hände?

Nu finns ett perspektiv på fyrtio år. Ju längre tiden går, desto färre blir de som har intresse av att måla Mitterrands fjorton år vi makten i grälla och glada färger. Ju längre tiden går, desto svårare är det att känna igen sig och försvara den politik som genomfördes då. Och dessutom är det uppenbart att presidenten och regeringen misslyckades till stora delar med sin ambition att förändra landet i socialistisk riktning.

Francois Mitterrand valdes vid sämsta möjliga tidpunkt. Margaret Thatcher bildade sin högerregering i Storbritannien nästan på dagen två år tidigare och inledde en politik som betraktats som nyliberal. Starkt marknadsorienterad och med udden riktad mot fackföreningsrörelsen. I januari, några månader före valet av den franske presidenten, svor Ronald Reagan eden som USA:s nya president. I Bonn regerade Helmut Schmidt, en pragmatisk socialdemokrat med erkänt goda relationer till Giscard d´Estaing. Mitterrand däremot gick till val på ett klassiskt socialistiskt program med omfattande förstatliganden och en expansiv utgiftspolitik med en rad sociala reformer.

Mitterrands ekonomiska vänsterpolitik höll i drygt ett år. Sedan tvingades han dra åt tumskruvarna. Visserligen hade medborgarna fått sina reformer men mycket av landets kapital hade förts ur landet och den arbetslöshet som skapats under slutet av 1970-talet fördubblades under Mitterrands år vid makten.

I efterhand står det klart att Mitterrands första år var sista gången som landet fick uppleva traditionell vänsterpolitik. Kommunisterna lämnade snart regeringen och föll samman som parti kort därefter. Istället flydde många av deras väljare till Nationella fronten. Där är vi i dag och i än högre grad. Socialistpartiet försökte länge att vidmakthålla skenet av en mer etatistisk socialism men har i dag helt kapitulerat för den medelklassorienterade varianten av reformistisk vänster.

Länge talade ledande socialister om Mitterrand som den store ledaren. Det sker inte längre med samma emfas. En del beklagar att Mitterrands rival inom partiet, den socialdemokratiskt orienterade Michel Rocard, inte fick dominera partiet mer. När Mitterrand hyllas i dag är det snarare av mer dunkelt upplevda, nostalgiska skäl. Han var trots allt den enda socialisten som ledde landet under så många år. Han kan än i dag beundras för sin majestätiska hållning. Han var kanske den mest monarkiska av alla presidenterna under den femte republiken. Han talade sirligt, rörde sig värdigt och höll vanligt folk på behörigt avstånd. Förutom kvinnorna ägnade han sig mycket åt sina böcker. Han var en klassiskt bildad man. Han var heller aldrig socialist. I sin ungdom drogs han till högerradikala kretsar och under en stor del av efterkrigstiden tillhörde han ett vänsterliberalt parti i parlamentet. Han var en oerhört skicklig politisk strateg som insåg att hans enda sätt att bli president var att skapa en vänsterallians mot den gaullistiska högern och att denna allians måste bygga på Socialistpartiet och kommunisterna. I rollen att bygga denna koalition i politiken var han oöverträffad.

I dag har vänstern förlorat mycket av sin forna kraft. En del skulle säga: All kraft. Framgången 1981 var i hög grad också följden av Mitterrands personlighet. Förutsättningarna för en vänstermajoritet fanns när Nationella fronten bara existerat i nio år. Men utan Mitterrands personliga styrkor hade inte projektet lyckats. Frankrike fick 1981 sitt regeringsskifte. Det rättfärdigade konstitutionen som inte längre sågs som enbart skapat för högern. En gång till valde fransmännen en socialist, 2012 med Francois Hollande. Mycket tyder på att han blir den siste.