Posts By :

Tomas Lindbom

Bränna koranen i Frankrike
Bränna koranen i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Koranbränningarna i Sverige har uppmärksammats i den franska debatten. Det kommenteras snarare kritiskt än positivt. Den franska synen på sekularism (laïcité) som innebär att hädande av andra religioner ingår som en del i republikens grundvärderingar, verkar inte riktigt innesluta bränning av heliga skrifter.

Häromåret friades en person i domstol i Strasbourg sedan denne bränt Koranen i ett privat sammanhang men visat upp handlingen på internet. Det skapade en debatt i Frankrike där muslimska kretsar tog avstånd från domslutet. Däremot har jag inte hittat exempel på Koranbränningar i offentlig miljö som påminner om dem som skett bland annat framför en arabstats ambassad i Stockholm.

Franska kommentarer kring dessa Koranbränningar förefaller kritisera själva handlingen. Det är, säger till exempel journalisten Christophe Barbier, oproblematiskt att häda en religion som till exempel skedde i satirtidningen Charlie Hebdo som blev utsatt för ett terrorattentat i januari 2015. Hädelse i form av ord är en del av den yttrandefrihet och religionsfrihet som gäller i landet. Själva handlingen att bränna Koranen eller Bibeln jämför han med fascisters och nazisters bokbål under 1930-talet.

Christophe Barbier är en företrädare för den hållning som kan kallas republikansk och sekulär och lutar sig mot upplysningstidens värderingar på 1700-talet. Denna hans inställning är dominerande i Frankrike även om det i dag finns tendenser mot alternativa synsätt. Begreppet laïcité är föremål för viss omtolkning när det franska samhället alltmer bryts ner i olika kommumniteter.

I tv-programmet C´est dans l´air, där Christophe Barbier med flera uttalade sig om Koranbränningarna i Stockholm, var vinkeln tydlig. Sverigedemokraterna kallades för det högerextrema partiet och på detta parti las huvudsakligen skulden för Koranbränningen. I ett reportage presenterades Salwan Momika som medlem i Sverigedemokraterna. Underförstått gjordes en koppling mellan Koranbränningarna och Sverigedemokraterna. Det framgick inte att en stor del av den svenska opinionen trots allt menar att hans handling måste försvaras som en laglig rättighet inom ramen för svensk yttrandefrihet och att många svenska medborgare och debattörer utanför Sverigedemokraternas led försvarar den rättigheten. Eller som Ulf Kristersson menat när han gjort skillnad på rätten enligt lag att bränna en helig skrift och det lämpliga i att göra det.

Franska opinionsyttringar som i programmet C ´est dans l ´air ser antagligen mer kritiskt på Koranbränningarna än en motsvarande svensk. När många bland framträdande svenska opinionsbildare tillåter en vidare tolkning av yttrandefriheten  väljer inflytelserika franska debattörer att kritisera Koranbränningarna som en följd av en växande högerextremism i Sverige.

 

Efter semestern… allt blir politik igen
Efter semestern… allt blir politik igen 150 150 Tomas Lindbom

Fransmännen är sannolikt världens mest politiserade folk. Intresset för allt som rör makten i Paris, de politiska debatterna och enskilda sakfrågor som president, regering och opposition lägger på bordet väcker stort intresse. Dessutom finns politiken i form av demonstrationer och strejker, ibland våldsamma. Så har det varit åtminstone sedan den franska revolutionens dagar. Det var så senast i juni månad. Inget motsäger att politik blir en stor angelägenhet för de flesta fransmän också under det kommande året.

Ännu råder relativ stiltje. Augusti är av hävd fransmännens semestermånad framför juli. Presidenten har tagit några veckors semester och befunnit sig på presidenters sommarresidens i Brégançon, mellan Saint Tropez och Toulon vid Medelhavets kust. Och semester är viktigt, inte minst för vanliga yrkesarbetande fransmän. Lika envetet som de slår vakt om rätten till en god pension redan vid relativt låg ålder är semestern central. Den som kan reser bort, gärna till kuststäder. Sol och bad under minst fyra veckor ses som nödvändiga för att orka med det tempo som gäller för de flesta under årets övriga månader. De politiska debatterna är inte heller lika heta mellan släktingar och vänner när temperaturen i luften ofta stiger över 30 grader. Och vem orkar demonstrera eller har anledning att strejka när livet kretsar kring badstränder och goda måltider i hus och på restauranger.

Snart är denna sommar över. För övrigt har den inte varit en av de hetaste rent temperaturmässigt. Först under de senaste veckorna har termometern visat på så höga temperaturer att de mer luttrade franska metereologerna börjat tala om värmebölja.

President Emmanuel Macron är i färd med att samla sin regering för ett nytt arbetsår. Som sagt, allt tyder på att den politiska temperaturen stiger när luften blir svalare. Sannolikt kommer snart en ny regeringsombildning. Premiärminister Elisabeth Borne sitter löst. Den sociala krisen lär få nya uttryck i strejker och olika former av upplopp. Vänstern är splittrad. Högern är svag. Macron lär få allt svårare att med auktoritet leda sin rörelsen och landet med tanke på att han inte kan väljas om på nytt för en tredje mandatperiod. Endast Marine Le Pen kan riktigt se framtiden an med tillförsikt. I juni nästa år sker val till EU-parlamentet. Det blir en viktig händelse på vägen mot nästa presidentval och val till nationalförsamlingen som inträffar 2027.

Välkomna alla läsare av denna blogg till att följa ett nytt spännande politiskt år i Frankrike!

Ett laddat politiskt år till ända
Ett laddat politiskt år till ända 150 150 Tomas Lindbom

Om några dagar firar fransmännen åter sin nationaldag. Den fjortonde juli är ett begrepp liksom den franska nationalsången. Den samlar nationen och ger bilden av republikansk enhet och tro på de universella värdena. Fransmännen ser gärna att deras identitet har enhetliga drag som också borde kunna spridas till andra länder. Ett folk och en nation som bärs av upplysningstidens progressiva idéer och tron på att också vid vissa tillfällen ha rätten att göra revolution. Det gällde 1789 när det kungliga enväldet  och l´ancien régime vältes över ända under parollerna frihet, jämlikhet och broderskap. Och denna stora revolution följdes av flera mindre. Vänsterpartiets, La France Insoumise, ledare Jean-Luc Mélenchon är revolutionär och republikan i modern tappning.

Frankrike lever i spänningen mellan en vänster och en höger som kan vara väldigt aggressiv. I dag har den också folkligt stöd. Nationell Samling under Marine Le Pen kan mycket väl bli Frankrikes nästa president och Éric Zemmour med sin rörelse har också visst stöd, om än i mer borgerliga kretsar. Den radikala eller konservativa högern kallas för extremhögern. Den bekämpas starkt av de progressiva. Extremhögern är motsatsen till de värden som varit grunden för det moderna, republikanska Frankrike. I praktiken är inte motsättningarna alltid så kristallklara men motsättningen är klar. När vänstern och den framstegsvänliga centern talar om Marine Le Pen påminner de om att hon inte är republikan. Hennes parti Nationell Samling är inte barn av upplysningstiden och försvarar inte revolutionerna som vänstern gör. Hon och hennes parti hotar i princip den franska identiteten, skapad på 1700-talet.

Nu har ett politiskt år gått till ända i ock med nationaldagsfirandet den 14 juli. Detta år har de progressiva splittrats mellan en traditionellt mer realistisk och sansad del, för närvarande Macron och hans rörelse, och La France Insoumise. Premiärminister Elisabeth Borne utdelade i förra veckan samma bannbulla mot La France Insoumise som hon brukar leverera mot extremhögern. Det råder alltså en splittring inom den traditionellt republikanska delen av det politiska landskapet. La France Insoumise har gått över gränsen från anständig debatt till vulgär propaganda och en långt driven populism.

Frankrike befinner sig i ett stadium av svårartad splittring. Den visar sig bland vanliga medborgare där sprickorna mellan olika grupper är stora. Den visar sig också i konflikten på en hög politisk nivå mellan vänstern och en mer moderat mitten. Vart är detta land på väg? För bara någon vecka sedan var vi vittnen till hur hundratals borgmästares residens runt om i Frankrike brändes liksom skolor och polisstationer; institutioner som är direkt kopplade till republiken. Offentliga organ! Och La France Insoumise tog inte tydligt avstånd från detta långtgående förstörelsearbete som ungdomar från vissa utsatta förorter genomförde.

Nu tar fransmännen semester och det är säkert både bra för deras hälsa och bra för landet i stort. Förhoppningsvis kommer hösten att innehålla bra analyser och förslag om hur landet ska kunna stärka sin sammanhållning mellan olika befolkningsgrupper. Det blir svårt, mycket svårt men det är ett nödvändigt arbete att göra.

Själv brukar jag alltid göra ett avbrott i mitt bloggande under en dryg månads tid. Jag behöver det också. Den som vill kan återvända till denna plats för nyheter och analyser av franskt samhällsliv mot slutet av augusti.

Trevlig sommar!

I väntan på nya konflikter
I väntan på nya konflikter 150 150 Tomas Lindbom

Frankrike har upplevt en rad konflikter under senare år. Den senaste i raden var allvarlig och väckte stor uppmärksamhet också utanför landets gränser. Nu verkar den värsta oron ha lagt sig. Medierna vänder blickarna mot andra nyheter. Kanske kommer många av händelserna under förra veckan att försvinna när fransmännen njuter av sina semestrar. Den tunga värmen som alla väntar ska infinna sig snart kommer att göra de flesta, inklusive upprorsmakarna. dåsiga. Inga bränder av borgmästarresidens, polisstationer och bilar lär förekomma i någon större utsträckning, kan man hoppas på. Det betyder inte att den sociala och kulturella splittringen i befolkningen har ångat bort för alltid. Tvärtom.

Den senaste veckans upplopp är en ny signal om att Frankrike befinner sig i kris. Krisen har skärpts under senare år. Det räcker att påminna sig om de gula västarnas revolt 2018-19. Den avbröts av pandemin. Första halvåret i år genomlevde Frankrike en ny social konflikt när regeringen försökte lansera en pensionsreform. Och nu denna revolt i förorterna.

Frankrike har genomlidit svåra motsättningar i samhället i flera decennier. Dessa motsättningar ökar. Det räcker att jämföra årets upplopp som utgått från utsatta förorter med motsvarande revolt 2005. Årets revolt är mer inriktad på de demokratiska institutionerna som befinner sig i städernas centrala delar. Under senare år har attackerna mot de folkvalda, både verbala och fysiska, ökat. Under förra veckan skedde en attack mot en borgmästares familj i deras hem under natten.

Våldet är grövre, mer omfattande och riktas i högre grad mot människor som inte bor i de utsatta områdena. Polisen har alltid attackerats men numera förekommer alltså fysiskt våld mot folkvalda och mot så kallat vanligt folk inom medelklassen.

En del av vänstern ser uppenbarligen möjligheten att ta stöd av uppretade ungdomar för att stärka det revolutionära motståndet mot den politiska ledningen i landet. Detta är sannolikt ingen särskilt framkomlig väg för denna vänster. Upploppsmakarna har andra mål än att skapa ett folkligt uppror med politiska krav. Frågan är vad som driver dem? Frågan är också vilka som styr upploppen och hur deras målbild ser ut.

Det kan vara så att de närmaste åren avgör hur maktbalansen kommer att se ut i Frankrike för lång tid framåt. Kanske är det redan för sent för den franska staten att återta våldsmonopolet i vissa geografiska områden i landet. Kanske är det redan för sent att hindra våldets och kriminalitetens utbredning till nya områden. Kanske är den klassiska franska föreställningen om en gemensam nationell identitet omöjlig att längre upprätthålla.

Nästa fråga är förstås vilka medel som Frankrikes politiska ledning ska tillgripa för att hjälpligt hålla ihop sitt land. Den senaste veckans upplopp har visat att den politiska spänningen mellan partier har ökat sedan 2005. Premiärminister Elisabeth Borne pekade häromdagen ut vänsterpartiet La France Insoumise (LFI) som ett parti som stod utanför ”den republikanska gemenskapen”. Hon har tidigare sagt detsamma om Marine Le Pens Nationell samling. Borne må tycka så men är hon medveten om vilket stöd dessa partier har hos befolkningen? Det är mer sannolikt  än någonsin att Marine Le Pen får majoritet i presidentvalets andra valomgång 2027. Det visar i alla fall opinionsmätningar under våren. Och LFI är visserligen svagare men har blivit den dominerande kraften inom vänstern.

Det råder ingen samsyn mellan partierna i hur problemen med upploppen och med de utsatta förorterna ska lösas. Det finns ingen större grad av förtröstan hos fransmännen kring hur den nationella övergripande gemenskapen sak kunna återupprättas. Det verkar uppenbart att allt färre tror på fortsatt miljardrullning av statliga pengar för att kunna organisera förorter med bättre bostäder, skolor och sociala institutioner. Det har också gått så långt att det förefaller näst intill omöjligt att knäcka de kriminella gängen och minska deras attraktionskraft på ungdomarna i områdena. Det går fortfarande att säga att de flesta som bor i dessa områden inget hellre vill än att ha lugn och ro och kunna gå till sina arbeten på dagarna. Så är det förstås men uppenbarligen är utvecklingen på väg åt ett annat håll.

Emmanuel Macron och den franska regeringen står inför svåra avgöranden. Vilken analys gör presidenten och regeringen och vilken politik på detta område väljer dessa ledande politiker? Utmaningarna på detta området är gigantiska och den enklaste vägen är att genomföra kosmetiska förändringar för att på kort sikt ge intryck av handlingskraft. Inget talar för att de sociala spänningarna löser sig av sig själva utan det mesta pekar på att klyftorna mellan grupper i samhället ökar. Det kommer att krävas statskonst av politikerna för att handla framgångsrikt på detta område.

Upploppen fördjupas
Upploppen fördjupas 150 150 Tomas Lindbom

Den tredje natten efter en polismans dödsskjutning av en 17-årig pojke i Nanterre är den allvarligaste hittills. På flera platser i landet, inte bara i Parisregionen, har sammanstötningar skett mellan ungdomsgäng och polisen. Polisens uppgifter gör gällande att 667 personer omhändertagits, ett stort antal minderåriga som kommer att ha släppts fria till  ikväll. Cirka 250 poliser har uppgetts vara skadade. Det finns inga uppgifter om att någon person ännu avlidit som en följd av sammanstötningarna.

Ungdomsgängens angrepp på bilar, butiker och offentliga lokaler intensifierades också under den senaste natten. Den stora simhall som håller på att byggas till OS nästa år förstördes av en brand i natt. Uppgifter i media talar om kostnader kring 150 miljoner euro. Butiksfönster har krossats i olika städer. Människor har tömt mataffärer på sina varor. Attacker har skett även mitt i centrala Paris, på Rue de Rennes mellan Place de la Concorde och Chatelet. Butiker på denna välkända gata har också tömts på sina varor. Listan på förstörelseobjekt kan göras lång.

Det är uppenbart att dessa händelser är planerade. Det finns ledare som styr en verksamhet i syfte att förstöra. De är i sin tur kopplade till en kriminell värld i utsatta områden. Händelserna visar på ett total brits på ömsesidighet i relationer och identitet mellan majoritetssamhället och dessa minoriteter som lever i vissa förorter till främst de största städerna i landet.

Kommentatorer jämför med liknande händelser under  2000-talet. Nu kommer sannolikt undantagstillstånd införas som skett tidigare, bland annat vid de två terrorattentaten 2015. Nattens oroligheter visar att 40 000 poliser inte klarade av att skydda lokaler, inte ens en stor idrottsanläggning för OS nästa sommar.

Det är helt uppenbart att vänsterpartiet La France Insoumise ser upploppen som en kamp för rättvisa mot regeringar som misskött förorterna i decennier och som använder sig av en rasistisk och våldsam poliskår. Regeringen fördömer upploppen men är angelägen om att visa att domstolen snabbt utreder och meddelar dom kring polismannens dödande skott mot 17-åringen. Högern och Nationell Samling betonar främst  att republiken Frankrike måste återupprätta ordning och visa sin auktoritet och de beskriver ungdomsgängen i termer av slödder och kriminella. Skiljelinjen i opinionen går mellan La France Insoumise å ena sidan och övriga partier å den andra.

Brutaliteten i dessa upplopp är på en mycket högre nivå än andra motsvarande folkliga uppror under senare år. Denna sommar kan bli het och plåga det franska samhället genom de fysiska skador som de upproriska grupperna åsamkar institutioner, butiker och bilar. Risken är förstås överhängande att människor kommer att sätta livet till. Ett nytt dödsfall bland ungdomarna i konfrontation med polisen kan förstås leda till en form av inbördeskrig. En mer cynisk kommentator i en tv-kanal igår hoppades på vädret med rejäla skyfall under några dagar och nätter. För närvarande är det svårt att se att någonting kan stoppa fortsatta upplopp. Av flera skäl kan inte polisvåldet eskalera för att bryta ner motståndet. Och ungdomsgängen låter ingenting stoppa dem så länge de själva vill fortsätta sin kamp mot det samhälle som de uppenbarligen saknar samhörighetskänsla med. Dessa inbördesstrider denna sommar ger verkligen en otäck illustration av att det bor så många människor i detta land utan tillstymmelse till samhörighet med befolkningen i stort och med republiken och dess värderingar.