Posts By :

Tomas Lindbom

Houellebecq släpper ny roman
Houellebecq släpper ny roman 150 150 Tomas Lindbom

Det väcker en viss obehagskänsla att Michel Houllebecq släpper sin nya roman Anéantir (förinta) den 7 januari. Samma dag men sju år tidigare släppte han en annan roman, Soumission (Underkastelse i den svenska översättningen). Det visade sig bli ett skrämmande tecken i skyn. Just denna dag, den 7 januari 2015 skedde terrordådet mot satirtidningen Charlie Hebdo i centrala Paris.

Samma dag fanns Houllebecqs foto på tidningens första sida. Författarens huvudbudskap i romanen är hur en muslimsk ledare segrar i presidentvalet 2022 och hur Frankrike snabbt islamiseras. Terrordådet var en skräckupplevelse i sig. Den fördjupades om möjligt än mer genom kopplingen i tid mellan dåden och Houellebecqs budskap i sin bok.

Michel Houllebecqs nya roman handlar om drömmar. Det är en hög tjänsteman på finansdepartementet som drömmer och långsamt tar sig ur sin inre tomhet, återknyter med sin far och möter döden. En långsam inre resa på 730 (!) sidor.

Innehållet är fortfarande bara känt i skissartad form genom de intervjuer som nu ges med författaren inför boksläppet. Jag har läst en, i tidningen Le Monde. Säkert kommer även denna roman att säljas i stora upplagor, i hundratusental som de tidigare. Romanen Soumisson fick en obehaglig stöttning i försäljningen genom terrorattentaten mot Charlie Hebdos redaktion. Denna gång får vi hoppas att den 7 januari passerar utan dramatiska händelser. Men även den nya romanen lär innehålla budskap som träffar människor mitt deras nutida liv. Houellebecq är en mästare på att beskriva vad som sker eller framförallt vad som kommer att ske i den franska civilisationen. Vilka drömmar drömmer huvudkaraktären Paul Raison i den nya romanen? Drömmar om döden som väntar på ett existentiellt plan och på ett politiskt?

Frankrike står inför ett presidentval i april nästa år. Kandidaterna i detta val skiljer sig åt på ett djupare plan än sakpolitiskt. Kandidater som lyfter fram vissa folkgrupper och önskar stöta bort andra. Kandidater som hyllar individen och meritokratin och de som vill minska klyftor mellan olika grupper i samhället genom att dela in människor i över- och underordnade efter klass, kön och etnicitet.

Houllebecq har sagt i efterhand att han trodde att ett muslimskt maktövertagande 2022 var möjligt. Nu lär det inte bli så men kandidaterna som tävlar i det kommande presidentvalet har skilda och profilerade värderingar. Det är inte oväsentligt om nästa president heter Marine Le Pen, Emmanuel Macron eller Jean Luc Mélenchon. Och naturligtvis inte heller om det skulle bli Éric Zemmour. Deras politiska åskådningar bygger på så olika grund. Zemmours budskap liksom Le Pens påminner om Houllebecqs framtidsvision i Soumission fast tvärtom; ett land som inte längre erkänner den muslimska befolkningen och tvingar dem på flykt. Macrons Frankrike tror på globaliseringen och en rationalitet grundad i meritokratin. Vi tycker inte den är så udda eller problematisk men vi är så vana vid hans värdesystem. Det präglar etablissemanget i dagens Västeuropa i så hög grad. Och Mélenchon är socialist och en form av revolutionär med starka band till Sydamerikas forna vänsterledare.

Anéantir av Michel Houllebecq kommer att läsas av många i Frankrike och diskuteras fram till valet. Förhoppningsvis kommer snart en svensk översättning. Otvivelaktigt berör han vår tids människor med sina romaner och nästan alltid har han sett något som vi andra – möjligen – upptäcker några år senare.

 

 

Faran är långt ifrån över – omikron skrämmer
Faran är långt ifrån över – omikron skrämmer 150 150 Tomas Lindbom

Inte bara i Frankrike levde hoppet länge om att denna vinter skulle bli lugnare än föregående. Så dök omikron upp och nu är hotbilden lika mörk som vid samma tid förra året. Och klarar ekonomin av en pandemivåg som möjligen hotar samhällsstrukturen hårdare än föregående virusvarianter?

Corona har åter blivit det centrala ämnet i de offentliga samtalen i Frankrike. Den nya virusvarianten omikron dominerar i mediernas rapportering. Mitt intryck är att den tar mer utrymme än valrörelsen. Det är till och med så att detta virus smyger sig in i vilka frågeställningar som gäller kring de olika presidentkandidaternas program och uttalanden.

Hälsomyndigheterna räknar för närvarande med cirka 100 000 smittade per dygn. Ännu är inte sjukhusen överfulla av covidpatienter men mycket pekar på att situationen på sjukhusen snart kommer att förvärras.

En annan aspekt som oroar är hur den nya virusvarianten slår emot samhällstjänsterna i stort. Folk som smittas blir förmodligen i de flesta fall endast lindrigt sjuka. De ovaccinerade hotas förstås i högre grad men de redan vaccinerade klarar sig sannolikt utan svårare men. Bekymret är att spridningen sker så mycket snabbare med omikron. Den leder till så många fler sjukskrivningar och personer i karantän. Detta slår mot samhällets förmåga att upprätthålla sina centrala funktioner. Det kommer att saknas ännu fler än tidigare inom sjukvården. Transportsektorn, skolan, ordningsmakten och andra viktiga funktioner hotas av ständiga sjukskrivningar som sårar och försvagar hela nationen.

Inom ett par dagar kommer President Macron att tala igen till franska folket. Nya besked, sannolikt trista besked väntar. Vad kan regeringen göra för att hindra spridningen? Än så länge har den franska presidenten valt en relativt försiktig linje. Frankrike har inte stängt ner som i Nederländerna och Danmark. Men många fruktar att den relativa friheten som människor har känt under julhelgen inte lär upprepas under nyåret. Många har redan lagt champagnen på kylning för att kunna skåla in det nya året på traditionellt vis. Kommer det att ske? Kanske i sällskap om fyra personer som är uppkopplade mot fyra andra vänner och släktingar via zoom.

Många undrar hur länge fransmännen orkar härda ut med ständigt nya restriktioner. Och om det bara handlade om ett indraget nyårsfirande.  En del fruktar att motsättningen kommer att öka mellan majoriteten som bejakar vaccinet som enda skydd mot en hälsokatastrof och antivaccarna. Det är snarare förvånande att tonläget dem emellan ännu inte varit högre. Ju längre restriktionerna pågår och samhällsekonomin ytterligare försämras desto hårdare lär kritiken bli mot dem som vägrar vaccinera sig.

Valrörelsen 2022 inför presidentvalet skulle ju handla om migration. Nu kanske den kommer att handla om olika strategier för att stoppa oönskade konsekvenser av ett virus som tycks mutera fler gånger än vi hoppats och trott. President Macron kan som nationens ledare stärka sin politiska position om hans åtgärder leder till goda resultat. Hotet mot hans nuvarande goda ställning i opinionsmätningarna ligger förstås i att han misslyckas i coronahanteringen. Pandemin kan bli den viktigaste politiska frågan i det kommande presidentvalet.

Macron och EU
Macron och EU 150 150 Tomas Lindbom

Den 1 januari tar Frankrike över som ordförandeland inom EU. Denna period, sex månader, är intressant för Frankrikes del eftersom den sträcker sig över såväl presidentvalet i landet som valet till nationalförsamlingen. President Emmanuel Macron är den av presidentkandidaterna som är mest profilerad som förespråkare för ett starkt EU. Väljarna kommer säkert att beakta hans agerande inom den europeiska unionen under valrörelsens gång och granska honom hårt. Stödet för EU har minskat i Frankrike under de senare åren.

President Macron höll en presskonferens i början av månaden för att utveckla sitt program för ordförandeskapet i EU. Det framgår med all tydlighet att Macron vill stärka EU:s ställning. Här är några av punkterna:

  • Han vill öka EU:s engagemang och investeringsvilja på Balkan
  • Han kommer också att verka för en reform av Schengenavtalet för att Europa bättre ska kunna försvara sina yttre gränser mot invandring
  • En mer utvecklad EU-budget är ett annat av Macrons förslag som funnits med under hela hans tid som Frankrikes president men som nu aktualiseras på nytt. Hur det ska konkretiseras återstår att se men han vill bland annat att EU ska styra upp inflationen och ländernas budgetunderskott
  • För Frankrike är relationen till den afrikanska unionen viktig och det kommer att genomföras ett möte i Bryssel mellan de två unionerna i februari
  • Macron har också digitaliseringen som en viktig punkt sitt reformprogram. Så har det varit i Frankrike men nu vill han utvidga det arbetet till hela EU.

 

Frankrike tillhör som bekant ett av de mest drivande länderna inom EU när det gäller att fördjupa samarbetet länderna emellan. För Macron handlar det inte bara om att EU ska finnas för att varje land ska stärkas. EU i sig ska stärkas. Europa är en viktig spelare geopolitiskt, tänker han. Där nationalisterna i hans land drömmer om en fransk stormakt som förr i tiden vill han alltså ha ett starkt Europa som motkraft till främst Kina, Ryssland och USA. Storbritannien hade en helt annan vision och hade i hög grad Sveriges stöd. Det är ändå inte säkert att Macron lyckas med sitt europeiska reformprogram trots att engelsmännen lämnat unionen. EU lider av många svagheter och är splittrat i ett antal frågor. Macron är känd för sin förmåga att med charm, list och kraft nå en del av sina mål. Kanske har han ändå valt en förhållandevis försiktig anfallsplan för sina sex månader som ordförande i EU. Kanske kan han med hedern i behåll uppnå en del praktiska resultat och på hemmaplan i valrörelsen uppfattas som relativt framgångsrik i sin Europapolitik. Säkert kommer han att stöta på mycket motstånd, hos Eric Zemmour och Marine Le Pen men också hos vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon. De väntar otåligt på politiska misstag från Macrons sida i Bryssel.

 

 

Förvirring inom vänstern
Förvirring inom vänstern 150 150 Tomas Lindbom

I förra veckan lanserade  Socialistpartiets presidentkandidat Anne Hidalgo helt plötsligt en ny position i sin valkampanj: hon presenterade i kvällsnyheterna i en av de stora kanalerna (tf 1) att hon ville skapa ett primärval med alla vänsterns kandidater för att utse en gemensam kandidat mot Macron och de högerextrema. Förslaget kom oväntat och avvisades kategoriskt av de främsta motkandidaterna.

Anne Hidalgo har haft det motigt i valrörelsen. Hon har tappat stöd i opinionsmätningarna och ligger nu mellan 3 och 5 procent hos de olika instituten. Det är naturligtvis en katastrof för det parti som så sent som för fyra och ett halvt år sedan innehade presidentmakten och innehade majoriteten i nationalförsamlingen, Frankrikes direktvalda kammare. Förklaringarna till hennes usla ställning är många och en del kan som partikollegan Julien Dray sa till Le Monde häromdagen: ”Det viktigaste skälet är att vänstern saknar idéer.” Det gäller inte minst Socialistpartiet.

Det finns en rad andra skäl till att främst Socialistpartiet gjort denna kräftgång i opinionen. François Hollande bidrog till att förvärra konflikten mellan vänster och höger inom sitt parti under sin presidentperiod och dessutom tappade han allt förtroende hos väljarkåren i stort. Så låga opinionssiffror som han fick de sista åren har ingen president visat upp. Partiet har inte klarat att skydda sina väljare och även förtroendevalda åren efter Hollandes debacle. Först förlorade partiet den socialdemokratiska falangen i sitt parti till Emmanuel Macron i valet 2017. Partiet kunde inte heller ta vara på sina ministrar som var dugliga och kunnat bidra till en nystart. Flera av dem gick direkt till Macron, andra lämnade politiken. Anne Hidalgo visar sig inte heller kunna entusiasmera vänsterväljarna i denna valrörelse. Hittills är bäst att säga men det mesta tyder på att hon inte klarar sitt uppdrag. För socialistväljare utanför huvudstaden är hon inte trovärdig. Hon är förknippad med Paris och Paris är själva sinnebilden för elitens förtryck av vanligt folk ute i landet.

Hidalgo var på väg till ett valmöte i sydvästra Frankrike men hoppade av tåget halvvägs, i Poitiers och tog första bästa tåg tillbaka till Paris. På morgonen hade hon intervjuats i den franska statstelevisionen och inte sagt ett ord om primärval. På tåget tillbaka från Poitiers bad hon om programtid i kvällens nyhetssändning i tf 1 för att lansera sin nyhet, idén på ett primärval inom vänstern.

Varför denna avbrutna resa där hon också ställde in ett planerat partimöte? Alla tror inte att Hidalgo i tågkupén fick denna idé om primärval och därför ville återvända till Paris. En förklaring sägs vara att förre justitieministern Christiane Taubira signalerat ett intresse att utmana Hidalgo om rollen som presidentkandidat. Skulle det bli verklighet utbryter sannolikt totalt kaos inom partiet. Hidalgo behövde snabbt komma tillbaka till partihögkvarteret för att organisera en motoffensiv mot henne. Taubira är en självmedveten politiker med en starkare vänsterprofil. Hon är känd bland annat för att ha drivit igenom reformen om samkönade äktenskap 2013. Hon skulle säkert kunna plocka merparten av Hidalgos nuvarande väljarbas – som sannerligen är liten – men å andra sidan tappa en del väljare högerut, till Macron.

Övriga vänsterkandidater utom Arnaud Montebourg som själv ligger på låga siffror i opinionsmätningarna, har sagt blankt nej till Hidalgos förslag om primärval. Alla kandidater tänker på sina partier som också ska få draghjälp i presidentvalet. Skulle de gröna och vänsterpartiet Det okuvade Frankrike liksom kommunisterna dra tillbaka sina presidentkandidater får det allvarliga konsekvenser för det val till nationalförsamlingen som genomförs någon månad senare. De grönas ledare Yannick Jadot och Jean-Luc Mélenchon, som båda  i dag har nästan dubbelt så många presumtiva väljare som Hidalgo, kan knappast vara intresserade av att dra tillbaka sina kandidaturer. Förslaget verkar huvudlöst och visar att Socialistpartiets valkampanj har sladdat av vägen.

Krisen hos vänstern är uppenbar. Det gäller också innehållet i politiken. Det är inte lätt att vara vänster i Frankrike när debatten i så hög grad kretsar kring migration och rättssäkerhet, pålitliga högerämnen. Samtidigt visar vänstern upp ett självskadebeteende. Socialistpartiet saknar en samlande ledare. De gröna är delade i två läger; Jadot vann deras primärval knappt med ett ganska moderat program som knappast väcker några andar till liv. Det okuvade Frankrikes ledare Jean-Luc Mélenchon driver sin tredje valkampanj i rad och har inte förnyat sig. Kommunisterna är knappt att räkna med längre i fransk politik. De har bara ett pragmatiskt program för att lösa samhällsfrågorna i vissa fattiga kommuner.

Det är alltså rimligt att anta att primärvalsidén försvinner lika snabbt som den kom till och att vänstern inte får något kandidat i presidentvalets andra omgång.

 

 

Pandemin stoppar tillfälligt den sociala oron
Pandemin stoppar tillfälligt den sociala oron 150 150 Tomas Lindbom

Frankrike talar nu om en femte våg av coronaviruset. President Macron har vidtagit vissa åtgärder för att stoppa spridningen. Alla hoppas att vaccineringen har varit tillräcklig för att hindra en ny katastrof men ingen vet med säkerhet hur läget kommer att se ut på andra sidan nyår. Fransmännen fortsätter att använda munskydd inomhus och de som kan undviker stora arbetsplatser och tänker på att hålla distans. Frankrike har hittills inte kommit upp i ett normalläge. Situationen är bättre än för ett år sedan men många hoppas förstås på en situation som före mars 2020.

Samtidigt har de konkreta uttrycken för de sociala motsättningarna i landet lyst med sin frånvaro. Vi minns de gula västarna som dominerade nyhetssändningarna från Frankrike under stora delar av 2018 och 2019. Och dessförinnan och tidvis parallellt upplevde vi alla de fackliga protesterna som oftast riktades mot Macrons ekonomiska och arbetsrättsliga politik. Nu märks ingenting av detta. Det har förstås med pandemin att göra. Den senare hindrar effektivt demonstranterna från att agera i den omfattning som är vanlig i Frankrike.

Frånvaron av strejker och demonstrationer betyder inte att Frankrike lever ett harmoniskt liv. Laddningen finns kvar och motsättningarna kommer att bli synliga så fort coronaviruset tämjs tillräckligt mycket. I Frankrike råder starka sociala spänningar. Problematiken i de utsatta förorterna har inte förändrats. Den klassiska arbetarklassen och lägre medelklassen i småbyar och i småstäder runtom i landet har samma usla förhållanden som tidigare. Miljoner medborgare lever på nivå av fransk minimilön, det vill säga runt 1 500 euro per månad före skatt. Kvinnorna blir alltmer frustrerade över mäns övervåld. Den frågan kommer säkert att växa efter covid. Och konflikten mellan det gamla Frankrike och invandrarna driver fram den yttersta högern till allt starkare opinionssiffror. Ingen vet vilka konsekvenser den konflikten får framöver  i form av våld.

Frankrike har en större andel fattiga än till exempel Sverige. De klassmässiga spänningarna är större även om folk inte talar längre om klassbegreppet på samma sätt. Det talas mer om konflikten mellan folket och eliten. Kritiken riktas inte sällan mot de människor som lever gott i Paris och några andra storstäder och dominerar kultur- och mediavärlden och besätter nästan alla de tunga posterna i den politiska världen. Det må vara rätt tyst om de frågorna just nu. I varje fall syns de inte på gatorna. Sannolikt är det så enkelt att när coronapandemin viker ökar istället våldet igen.