Tomas Lindbom

Premiärminister Jean Castex har ikväll presenterat en ny väg för att hindra en galopperande coronakris i Frankrike. Krisen har framförallt ökat i Parisregionen och regionen norr därom. I sammanlagt sexton så kallade departement (län) är reglerna ännu striktare än i övriga landet. Ändå uppfattas President Macron och regeringens nya bestämmelser som förhållandevis milda.

Det är ingen tvekan om att situationen i stora delar av Frankrike har förvärrats under de senaste veckorna. Smittspridningen har ökat. Dödsfallen är nu uppe i drygt 90 000 sedan viruset började sina härjningar för ett drygt år sedan. Ytterligare ett orostecken har seglat upp: I en region som Ile de France, det vill säga Paris och departementet runtomkring huvudstaden, är nu alla sängplatser för covidsjuka upptagna. Det är så illa att sjukhusen i Paris tvingas skicka svårt sjuka till vårdplatser i andra städer.

I detta läge tvingades Macron agera Han har dock velat undvika alltför drastiska åtgärder. De striktare bestämmelserna gäller framför allt i de mest utsatta regionerna. Han har undvikit en total nedstängning som den som infördes förra våren. Reglerna är olika beroende på  hur allvarligt läget är i en region.

Paris med sina förorter och förstäder är bland de mest  utsatta. Fortsatt utegångsförbud på kvällar och nätter gäller. Det har nu beslutats om att affärer måste hållas stängda. Däremot är skolorna fortsatt öppna. Folk får vara utomhus utan tidsbegränsning under dagarna så länge som avstånd respekteras och alla bär munskydd. Däremot får ingen ta sig längre än tio kilometer från hemmet. Alltså inga påskresor till släktingar och vänner i andra delar av landet.

De nya striktare reglerna gäller i fyra veckor men kan förlängas. Ingen tror att nedstängningen kommer att hävas inom kortare tid. Det är naturligtvis ett hårt slag för särskilt för de många miljoner fransmän som bor i de sexton berörda länen i landet. Bara i Parisregionen bor 12 miljoner. Människor är alltså instängda i sina närmiljöer. Den som måste ta sig till arbetet eller har särskilda skäl för att åka längre än tio kilometer från hemmet måste uppvisa ett papper som legitimerar resan.

Undersökningsföretagen i Frankrike visar nu att människor är hjärtligt trötta på restriktionerna. Det finns en risk att många vägrar underordna sig reglerna. visar de mätningar av folkopinionen som nyligen gjorts. Anmärkningsvärt är ändå att President Macron själv åtnjuter en högre popularitet än tidigare under sina år vid makten och han har också ett starkare stöd än sina föregångare Nicolas Sarkozy och Francois Hollande vid samma tid under respektive mandatperiod. Det finns ett utbrett missnöje med hur regeringen skött coronastrategin men å andra sidan verkar många mindre kritiska till den ekonomiska politiken. Macron och hans regering har varit generösa med bidrag till både enskilda och företag och detta faktum kan ha påverkat Macrons popularitet i god riktning.

Macron tar samtidigt en risk. Han har visat att han nu tar på sig hela det övergripande ansvaret för coronastrategin. Han lyssnar förstås på den medicinska expertisen men han gör sina bedömningar också utifrån politiska utgångspunkter. Det är presidentval om ett drygt år och han vill inte utmana opinionen med en alltför hård nedstängning av landet, något som en del epidemiologer hade önskat. Han vet också att medborgarna nu är så frustrerade över ett år av restriktioner att en för hård karantän skulle kunna få motsatt effekt mot den önskade. Han vill inte se en öppen revolt mot strategin. Han vill inte ha stora demonstrationer som till exempel i Nederländerna. Därför väljer han en mer pragmatisk linje för att hindra smittspridningen, minska dödstalen och inte minst göra situationen på sjukhusen något mindre ansträngd.

Denna blogg har nyligen tagit upp den senaste händelsen kring förre presidenten Nicolas Sarkozys rättsaffärer. Han dömdes nyligen i domstol för försök till korruption. Domen löd på tre års fängelse, varav två år villkorligt. Nu väntar nästa affär för ex-presidenten. Den kommer enligt uppgifter att avgöras i mitten av april. Den kallas allmänt för Bygmalionaffären och handlar om ett ekonomiskt brott i storleksordningen 20 miljoner euro. Denna gång rör det sig inte om försök utan brott som begåtts fullt ut. Sarkozy är en av flera inblandade.

Bygmalion är namnet på en kommunikationsbyrå som var nära kopplad till dåvarande UMP, nuvarande Republikanerna, det vill säga det parti som Nicolas Sarkozy tillhör. Flera i partiets ledning var nära knutna till Bygmalion. Det var verkligen partiets reklambyrå om än inte rent formellt. Denna byrå fick uppdraget att organisera Sarkozys valrörelse 2012 då han sökte omval som president i Frankrike. och i den andra valomgången ställdes mot Socialistpartiets Francois Hollande.

Så långt var inget konstigt. För att förstå det åtal som väckts mot flera inom partiet kring Bygmalions medverkan i valrörelsen måste man känna till att det finns en övre gräns för hur stora summor ett parti får lägga på en valrörelse. För UMP 2012 gick gränsen vid  22,5 miljoner euro. Om partiet övergick den kostnadsnivån innebar det ett brott i lagens mening. Redan under pågående valrörelse stod det snart klart för revisorn inom UMP att fakturorna från Bygmalion började närma sig och spränga taket för de lagliga 22,5 miljonerna euro. Nicolas Sarkozy fick också besked om detta. Det som nu skedde var att partiet inte valde att hålla igen på kostnaderna. Istället upprättades en modell med dubbel bokföring. Fakturorna från Bygmalion betalades delvis av organisationen som skötte återvalskampanjen av Sarkozy, dels av partiet som i de fallen fick falska fakturor från Bygmalion.

Sarkozys valkampanj blev mycket dyrbar med påkostad teknik i stora lokaler med hög hyra och med stor entusiastisk publik. Francois Hollande som höll sig till regelverket för en valkampanj höll tio valmöten. Sarkozy höll 44. Totalt la partiet ut drygt 40 miljoner euro på kampanjen. nästan dubbelt mot de tillåtna utläggen.

Nicolas Sarkozy har hela tiden frånsagt sig allt ansvar. Han har bland annat i en tv-intervju sagt att han inte kände till att Bygmalion var inblandad i kampanjen. En sådan lögn var så uppenbar att partivänner till honom setts himla med ögonen när de konfronterats med hans uttalande i tv.

Han är som presidentkandidat under alla omständigheter ansvarig för hur affärerna sköts i hans egen valkampanj. Det är förstås helt oacceptabelt att han godkänner och medverkar i en valrörelse som så flagrant bryter mot statens lagar och regler på detta område. Han bidrar till att det skapas en stor orättvisa mellan kandidaterna. Den franska lagstiftningen på området har ju just haft som mål att hindra att rika kandidater eller partiet gynnas.

Rätten kommer nu att ta ställning till ansvaret för bland andra den förre presidenten i denna affär. Samtidigt har två grävande journalister på Le Monde kommit ut med en omfattande kartläggning av affären och i även tillsammans med France Télévision gjort en dokumentär i fallet. Den sändes häromkvällen i France2.

Efter att ha sett programmet har bilden ytterligare förvärrat läget för Sarkozy. Det handlar förstås för honom inte bara om hur domstolen dömer. Han får allt svårare att behålla sitt rykte – i den mån det varit gott tidigare – när han gång på gång avslöjas som en fiffelmakare som har liten eller ingen respekt för lagen. Det många säger är att hans politiska vilja och hunger efter makt drivit honom att bortse från lagar och regler. Och faktum är också att många juridiska affärer kring politiska ledare i Frankrike tidigare behandlats med mjuka vantar och inte med hårda handskar. Nu driver polis och åklagare en hårdare linje och följer lagen helt enkelt. Kanske har Sarkozy inte räknat med det. Möjligen har han verkligen trott att han som president har en form av immunitet som sträcker sig också efter hans år i Elyséepalatset. Nu börjar han inse att lagen gäller för alla, även för ex-presidenter.

Sedan ett antal år har det politiska landskapet börjat beskrivas i andra termer än höger och vänster utan istället i det som på svenska brukar kallas för GAL-TAN-skalan. Nya frågor som mindre har med arbete och kapital att göra och mer med frågor om tradition kontra kulturradikalism liksom olika identitetsfrågor tar plats i debatten. Den traditionella vänsterns kris brukar hänföras till denna förändrade spelplan. Parallellt framträder också bilden av att politiken  i allt högre utsträckning styrs av teknokrater. Många menar att Emmanuel Macron är urtypen för en modern teknokrat.

Många fransmän hoppades på den unge, briljant begåvade  Macron och han valdes i ett vacuum i det franska ledarskiktet året 2017. Det var uppenbart så att han hade en hel del tur. Han kunde klämma in sig mellan en vänster som genom Francois Hollandes regeringsår tappat förtroendet hos många väljare och en höger som representerades av Francois Fillon. totalt golvad av diverse skumraskaffärer som avslöjades några månader före valet.

Samtidigt var Macron skicklig. Han  lanserade sig som kandidaten som varken var vänster eller höger och som skulle ge fransmännen ett modernare samhälle med målet att stärka ekonomin och återge framtidstron till folket.

Ganska många, både på vänsterkanten och i den nationalistiska högern, ifrågasatte redan 2017 hans motiv och person. Snart kom kritiken att växa. Macron presenterades  nu i media som en teknokrat som svävade likt en Jupiter ovan molnen och hade en distanserad och bitvis arrogant hållning mot vanligt folk. Som när han svarade en man på gatan som klagade över att han var arbetslös: “Gå över gatan och gå in på restaurangen därborta och sök jobb.” Bara den som tog egna initiativ hade den nye presidentens respekt.

Det var många som nu såg hans teknokratiska sida. Politik skulle utföras effektivt. Ekonomiska och samhällsvetenskapliga teorier skulle nyttjas. Skolan skulle utbilda barnen. Arbetsplatserna skulle bli mer konkurrensutsatta och stimulera de anställda till bättre prestationer. Metoden att nå  framgång handlade inte om idéer, om vänsterns eller högerns värderingar utan i vassa mål, bättre produktionsverktyg och duktigare personal.

Så ser också det moderna samhället ut. Vilken politiker i dag värnar den late, den trögtänkte, den outbildade. Vem låter människorna vegetera i en stilla vardagslunk? I ett ständigt ökat tempo ska vi slå alla tidigare generationer i materiella framsteg på livets olika områden, inklusive vetenskap och teknik. Macron må vara bildad och en stor läsare av filosofi. Men hans politiska gärning visar sig mer i ett teknokratiskt handlag.

I Frankrike är det många som motsätter sig denna typ av politiker. Det har vimlat av teknokrater runt de tidigare presidenterna också. Särskilt hos Francois Hollande som själv var sprungen ur elitskolan ENA. Det har också lett till att fransmännens förtroende för sina politiker har hamnat i botten. Macron gör intrycket av att själv framstå som en äkta teknokrat, mer tjänsteman än förtroendevald politiker.  Ja, i än högre grad än sina föregångare. Kanske är det orättvist men hela hans uppenbarelse uttrycker inkarnationen av begreppet elit.

Macrons politik talar till eliten. Den talar möjligen också till dem som fortfarande hoppas att den franska befolkningen gynnas mest av rationaliteten i politiken. Det är ju rimligt att tänka sig att många fler än eliten kan dra materiell fördel av en politik som hittat verktygen för snabbast växande välstånd och största möjliga tro på framtiden.

Helt uppenbart har Macron bröder och systrar i de flesta länder, åtminstone i väst. Politiken är avideologiserad. En del skulle säga avhumaniserad. På ett märkligt sätt ska också de mänskligt-psykologiska problemen lösas av de politiska ledningarna med sina staber och  myndigheter i toppen av ländernas styren. Frankrike inger ett hopp därför att det finns en så stark och vital samhällsdebatt. Ingen förändring undgår kritik. Även teknokraterna granskas och kritiseras. Det kommer att bli ett spännande år av debatt fram till nästa presidentval. Macron är omgiven av en rad av de skarpaste hjärnorna i landet, dessutom sprungna ur de vassaste elitskolorna. De kommer inte att spara någon möda på att hitta framgångskoncept för att behålla makten åt landets mäktiga för ännu en femårsperiod i och kring Elyséepalatset.

Fängelsedomen mot Nicolas Sarkozy fick självfallet stora rubriker i franska medier när domen föll. Det som kan förvåna är att ämnet snabbt lämnar förstasidorna i tidningarna. De politiska analyserna i de stora tv-kanalerna återgår till att behandla andra politiska frågor som Marine Le Pens ställning i opinionen. Sarkozy själv intervjuades i den stora tv-kanalen tf1:s stora nyhetssändning dagen efter domen och han förklarade då att han sedan länge beslutat sig för att inte ställa upp i nästa presidentval. Gick luften ur frågan efter det? Det kan förstås också hända att  domen får avgörande betydelse för hur det politiska livet gestaltar sig framöver?

Utländska medier tenderar att dra för stora växlar på den här typen av frågor i Frankrike. Fransmännen har redan ett extremt lågt förtroende för politiker men det är också en del av bilden av politiken. Den är smutsig och varje avslöjande om politikers oegentligheter diskuteras, kritiseras för att sedan läggas till handlingarna. Alla förmodar att det inte dröjer länge innan nästa avslöjande sker.

Å andra sidan finns det en utveckling i Frankrike mot ett mer moraliskt synsätt på politiken. Politikernas personliga karaktär döms kanske inte hårdare men deras vandel får större konsekvenser. På sikt kan det leda till att även Frankrike får en politikergeneration som karakteriseras och bedöms mer utifrån moraliska  kvaliteter än kompetens i att lösa sakfrågorna. Frankrike kommer därmed att mer likna USA och Sverige.

Sarkozy tillhör den gamla skolan och bedöms sannolikt mildare. Han kan fortsätta att spela en politisk roll trots domen, om än inte längre som kandidat för höga poster utan som en kunga- och drottningmakare i kulisserna. Hans viktiga position bakom Macron ska inte underskattas och hans partivänner lyssnar på honom när de möts på Sarkozys kontor i centrala Paris för strategiska resonemang om partiets framtid.

Nu väntar nya domstolsförhandlingar på Sarkozy. Närmast i tur står en affär där Sarkozy misstänks vara inblandad i korruption runt en PR-byrå som hjälpte hans parti i valrörelsen 2012. Den affären är allvarligare än den han nu dömts för. En ny fängelsedom kan förstås göra Sarkozys situation ohållbar även som respekterad senior rådgivare i sitt parti.

Det är ännu långt till den punkt där Sarkozy förs ut i en total politisk kyla. Det är naturligtvis intressant och sannolikt förvånande med svenska ögon sett. Macron och hans regering har inte velat säga någonting om domen. De säger sig avvakta överklagandena. Men Sarkozy är faktiskt dömd till fängelse, om än i en lägre instans. Macrons inrikesminister Gerald Darmanin uttryckte istället sin stora vänskap och respekt för Sarkozy efter domen. Regeringens justitieminister, Eric Dupond-Moretti, är en nära vän till Sarkozys advokat, Theodor Herzog som fick samma hårda dom som den förre presidenten. Alla känner alla. Ja, även Marine Le Pen tog Sarkozy i försvar. “Domstolen ska inte ta sig rätten att lägga sig i vem som får ställa upp i ett politiskt val”, sa hon och syftade på att Sarkozy kunde hindras att ställa upp i nästa presidentvalskampanj genom domen. Hon är för övrigt själv under polisiär granskning för ekonomiska oegentligheter som kan leda till fällande dom och hindra henne från att kandidera nästa vår.

Det finns en annan förklaring till att frågan om domen mot Sarkozy inte lyfter i franska media. Tidningar, tv och radio tycks fortfarande inte odla tillräckligt mycket den moraliska sidan av en politikers liv. Om så vore fallet skulle fler få möjlighet att yttra sig. Debatten skulle flöda, personliga vittnesmål från vanliga medborgare skulle fylla tidningarna. Politikens liv skulle bli en arena för alla att ha åsikter om. Alla kan tycka att korruption är förkastligt och alla kan döma, inte bara domstolarna. Nu gör de tunga tidningarna och etermedia en annan nyhetsvärdering. Frågan blir mer juridisk och konstitutionell . Vägvalet för den politiska debatten styrs mer uppifrån. De moraliska ställningstagandena får plats i de vardagliga samtalen, i hemmen, på jobben och på kaféerna – som nu för övrigt är stängda. I den meningen är Frankrike fortfarande  annorlunda mot främst USA. Och vill vara det. Frågan är, som sagt, hur länge till.

Nicolas Sarkozys olika rättsaffärer har gått som en röd tråd genom den senare delen av hans politiska karriär. Den fortsätter också nu när han ägnar tid åt internationell konsultverksamhet och utreds för ekonomiska brott i affärer med Ryssland. Ingen trodde väl riktigt att han faktiskt skulle dömas för något av de olika politiska korruptionsbrott som han stått anklagad för. Igår hände det. En brottsdomstol dömde honom i lägsta instans till fängelse på tre år, varav två år villkorligt. Det var överraskande för många och kanske också för honom själv. En del franska makthavare tror sig stå över lagen och har sett att det i allmänhet varit möjligt att också klara sig undan straff. Inte denna gång.

Sarkozy döms för att ha sökt muta en hög domare med en lockande tjänst i utbyte mot information om ett annat rättsfall där Sarkozy var misstänkt för att orättmätigt tagit emot pengar till sin valkampanj 2007. Affärerna som han varit inblandad går egentligen i varandra. Det mesta handlar om att orättmätigt ta emot pengar för sina valkampanjer. Han sägs vara mycket intresserad av pengar och lyx men sannolikt ännu mer angelägen om att skaffa sig makt och behålla den.

Så mycket har sagts och skrivits om personen Nicolas Sarkozy. Hur han kände underlägsenhetskänslor inför sina kamrater i skolan. Han växte upp i västra Paris, i ett högborgerligt kvarter. Själv kom han inte från direkt enkla förhållanden men hans familj var splittrad och med rötter i andra länder. Hans vilja att ta sig upp för den sociala stegen förefaller ha varit drivkraften. Makt, pengar och ett mondänt socialt umgänge som kunde imponera. Sedan 2008 är han dessutom gift med Carla Bruni, sprungen ur en italiensk-fransk överklassfamilj, berömd artist och en del av den internationella jetsetvärlden. Kan det bli bättre?

Nicolas Sarkozy är inte heller en klassisk högerpolitiker som utmärkt generationen efter General de Gaulles. Han distanserade sig från den klassiska gaullismen. Han gjorde det dessutom väldigt konkret när han inför presidentvalet 1995 underlät att stödja sin mentor Chirac, den siste gaullistiske presidenten.

Sarkozy hamnade under flera år i den politiska kylan efter att ha satsat på fel häst inför valet 1995. Men han kom tillbaka och blev den främste av högerns kandidater hittills under detta sekel. Hans tid kom när högern radikaliserades. Gaullismen stod för en mer social konservatism med rötter i den gamla franska överklassen av militärer, höga statstjänstemän och advokater. Sarko, som han kallas, stod för en modernare linje. Inkarnerade mer av en medelklass som ville uppåt, företagsvänlig och tuffare mot den ökade invandringen. Hans person attraherade en ny generation av högerväljare. Gränslinjen mot familjen Le Pen var skarp men handlade till stor del om det historiska. Nationella fronten vårdade ett arv som stod i kontrast mot den franska motståndsrörelsen under andra världskriget och de Gaulles beslut att befria Algeriet. Sarkozys höger liksom centern och socialisterna utgjorde och utgör fortfarande det Frankrike som försvarar den demokratiska republikens grundläggande värden.

Nu överklagar Sarkozy domen och visst finns möjligheten att han frias i högre instans. Ändå innebär gårdagens dom att hans ställning som politiker nu undergrävts och sannolikheten att han ska kunna utmana Emmanuel Macron eller någon annan presidentkandidat i nästa års val är mycket liten. Sarkozy är fortfarande en förebild för en del av de franska högerväljarna. Han är betydelsefull i spelet bakom kulisserna inom Republikanska partiet. Det innebär dock inte att hans ställning är så stark att han kan vinna ett presidentval. Det räcker med att påminna om att han faktiskt slogs ut i Republikanernas primärval 2016-17. Om inte annat så pekar den valförlusten mot att Sarkozys ställning är för svag, till och med inom det egna partiet.