Tomas Lindbom

Det Okuvade Frankrike är ett parti som alltmer hamnar utanför de röda linjer som dras upp i Frankrike. Partiet har en rad företrädare som på olika sätt utmärker sig för åsikter som är starkt Palestinatrogna och där avsikten är att provocera. Rima Hassan är den som går i spetsen. Hon sitter som EU-parlamentariker men förefaller mindre intresserad av Europa och mer av krig i Mellanöstern, särskilt den del som berör Palestina. Hon följde för en tid sedan med i samma båt som Greta Thunberg till Gaza. Nu har åklagare väckt åtal för ett uttalande som hon fällt om ett dåd som genomfördes för många år sedan av tre japanska vänsterextremister med starkt våldskapital. I början av 1970-talet dödade de tjugosex personer på flygplatsen i Tel Aviv. Rima Hassan har i närtid twittrat positivt om aktionen och särskilt lyft fram en av dem, den japanske terroristen Kōzō Okamoto, vilket kan leda till ett längre fängelsestraff för henne om domstolen bedömer uttalandet som särskilt graverande. Hon skulle kunna fällas för apologie de terrorisme vilket kan översättas till försvar för terrorism. Hon är kallad till domstolsförhandlingar den 7 juli.

Twitterinlägget är ett av många från Hassans sida och som den franska domstolen tittat på. Hon driver en stark kampanj för det hon kallar Israels folkmord i Gaza, för Palestinafrågan i stort men framför allt för ett folkutbyte  som nu är en del av hennes partis ideologiska linje. Högerextrema element har anklagats för att vilja skicka tillbaka invandrare till sina ursprungliga hemländer och därmed rensa ursprungsbefolkningen från olämplig etnisk blandning. Hassan och andra företrädare för Det Okuvade Frankrike vill istället rasifiera Frankrike. Den nye borgmästaren i St Denis, medlem i Det Okuvade Frankrike har gjort klart att de som bekänner sig till en kommun byggd på invandring är välkomna att flytta in, inte de kulturellt vita.

Hassans kamp för det som andra kallar terrorism är en rättfärdig kamp för ett annat Frankrike. Ändamålet helgar medlen. Det är inte helt tydligt hur långt hon och hennes kamrater är beredda att gå för att uppnå sina mål. Uppenbarligen är ändå den japanske terroristens genomförda massmord på Tel Avivs flygplats 1972 en aktion värd att uppskatta.

Rima Hassan inbjöds den 12 februari att tala för studenter på elithögskolan Sciences Po i Lyon. Det var inte en akademisk föreläsning utan att politiskt möte till vilket rektorn givit sitt godkännande. Utanför skolbyggnaden stod representanter för både vänster- och högerextrema grupper. Ett par ur den vänsterextrema gruppen Jeune Garde med kopplingar till Det Okuvade Frankrike genomförde något senare på kvällen ett politiskt mord på en ung man som sympatiserade med den högerextrema feministgruppen Nemesis.

Det Okuvade Frankrike arbetar målmedvetet för att öka sitt stöd hos radikala invandrargrupper och bland studenter. Först och främst har partiet två mål: Kampen för Palestina och en radikalisering av det franska samhället. Skulle Marine Le Pen eller Jordan Bardella vinna presidentvalet i maj nästa år igångsätts en kamp mot makten som kommer att genomföras på olika sätt utanför de parlamentariska.institutionerna. Det kallas av vissa politiska bedömare för den tredje valdagen efter presidentvalets båda valomgångar. Det Okuvade Frankrike kommer inte att gratulera Nationell Samling till segern i ett demokratiskt val och sedan bedriva ett konstruktivt oppositionsarbete inom ramen för de parlamentariska institutionerna. Det kommer sannolikt inte alls att bli lugnt. Våldsamma reaktioner på valsegern är att vänta.

Jag blir ibland påmind om en ny svensk företeelse. Det handlar om den kulturkanon som forskaren och kulturprofilen Lars Trädgårdh värkte fram under åren 2023-25. Ett försök att lyfta kulturfrågorna i vårt land. Ett försök att intressera svenska folket för kultur som sträcker sig tillbaka till början av 1900-taIet. Ett hisnande tidsperspektiv. I Frankrike lyfts kulturarvet varje dag och perspektiven går  till medeltiden och än längre tillbaka.

En fransk skolelev kan inte undgå att lära känna sina konstnärer, författare och musiker. Lärarna har en kursplan att följa och i den ligger namn och verk nedlagda på ett så tydligt sätt att det inte går att runda dem. Eleverna vågar inte ens sucka när de presenteras uppgiften att läsa Racine, Stendhal eller Camus. Det går inte att säga att böcker eller konstverk före 1945 eller ens före 1900 saknar betydelse i ett modernt samhälle. Det går inte att påstå att historien inte har något att lära nutidsmänniskan.

Jag följer mina barnbarn som går i det som kallas college och som ungefär kan jämföras med grundskolans klass 6-9. Jag nämnde häromveckan namnen Voltaire och Rousseau för 12-åringen som omedelbart replikerade att hon precis studerat dessa filosofer i sin klass.

Det verkar som om den franska skolan vårdar sitt kulturarv och lämnar över det till nästa generation. Hur är det möjligt att fortfarande hävda att kulturpersonligheter från tidigare sekler har relevans för dagens människor? I Pantheon  i femte arrondissemanget i Paris ligger dessa gamla filosofer begravda tillsammans med så många andra som präglat dagens Frankrike. Dit vallfärdar skolklasser och vuxna fransmän. Detta sekulära tempel besöks också av turister från andra länder.

Hur har svenska politiker och ansvariga myndighetspersoner så fulständigt lyckats kväva kulturarvet i detta land i höga nord? Jag minns ändå från 1960-talets gymnasium att vi läste korta stycken av de stora författarna från medeltiden och framåt. Det gick inte att ta studenten utan att åtminstone känna till något litet om Stagnelius, Tegnér och Geijer. Det var redan ett odlande av kulturarv i miniatyr men namnen på våra stora författare från tidigare sekler förekom fortfarande i undervisningen.

I fransk tv presenteras klassikerna i särskilda litteraturprogram. De presenteras både med personbeskrivningar, tidsberättelser och innehållet i texterna. Programmen är intressanta och går att se på nätet. De visas utan ursäkter. Det är alldeles självklart att fransmännen, unga som gamla, ska ta emot det som presenteras och det presenteras i utan förenklingar.

Jean-Luc Mélenchon och hans rörelse Det Okuvade Frankrike har lanserat begreppet La Nouvelle France, det nya Frankrike. Det är en revolutionär ideologi i meningen att den visar vägen för alla som kan kallas utestängda eller förtryckta att räta på ryggarna och ta plats i sina samhällen. De ska, enligt Mélenchon, gå från lidande till stolthet.

De lidande är invandrarna som har all rätt att bo i landet. Också kvinnorna och de homosexuella räknas dit. De är många och La Nouvelle France öppnar famnen för alla. Segrarna i de politiska valen, inte minst i senaste kommunalvalet, är betydelsefulla. Det ser vi nu när ett antal kommuner med stor invandring och ungdomlig befolkning givit Det Okuvade Frankrike tillträde till borgmästarposterna.

Är detta bara en vacker beskrivning av demokrati och social och politisk rättvisa? Det finns många som skulle svara ja på den frågan. Det finns samtidigt många orostecken kring det som händer i de kommuner som nu övertagits av Det Okuvade Frankrike.

Det räcker att se på reaktionerna i stadshusen när resultaten meddelades i söndags. I flera fall kunde inte de avgående borgmästarna hålla sina avskedstal för att bland annat introducera sina efterträdare. På videoklipp ser man hur pöbeln hånar och hotar dem och de tvingas i ett par fall att lämna konferenssalen med poliseskort.

Ett reportage i Le Figaro dagarna kring valet i St Denis, där Det Okuvade Frankrike nu tog över borgmästarposten, beskrivs ett läge där unga narkotikalangare fungerar som ombud i valproceduren för att se till att röster hamnar hos det vänsterextrema partiet. Den nya borgmästaren betonar att de som är en del av invandringen är välkomna till kommunen. Det sägs inte helt öppet men St Denis är nu en kommun där vita med generationer i Frankrike är en underordnad minoritet.

Borgmästaren har också drivit frågan om att steg för steg avväpna den lokala polisen. Det kan ju låta sympatiskt ur perspektivet av Astrid Lindgrens sagor från ett svenskt 1950-tal. I en kommun som St Denis med sin utvecklade droghandel och kriminellt farliga kvarter var detta ett bra vallöfte för de kriminella. Detta förslag var för övrigt sanktionerat från partiets högsta ledning.

En överväldigande majoritet av vanliga fransmän och av de flesta partier ser förstås kritiskt på vad som sker i St Denis och de andra kommunerna som nu kommer att styras av Det Okuvade Frankrike. Det som oroar många traditionella fransmän är att landet får kommuner där den klassiska franska tron på en universell, republikansk ordning ersätts med olika etniska kommuniteter. St Denis och flera av de andra kommunerna som nu svängt över till yttersta vänstern har drygt hundra olika ursprungsnationaliteter i sin befolkning. Det finns redan spänningar mellan olika grupper, i synen på islam eller helt enkelt i en allmän misstro mot någon annan etnisk grupp.

Samtidigt råder alltid en viss öppenhet hos en del opinionsbildare i Paris som gläder sig åt att så kallat förtryckta grupper får stöd från högsta kommunledningen. Många tycker sig se att pluralismen för med sig många positiva effekter. När högern och ytterhögern talar och skriver om farorna med att islam och islamismen stärker sitt grepp över vissa folkliga delar av landet väljer många i medelklassvänstern att tiga eller anklaga kritikerna för rasism. Fram till presidentvalet nästa år kommer spänningarna i hela befolkningen i synen på invandring och på kommunitarismens konsekvenser att bli en het fråga. Det får garanterat betydelse i hur väljarna röstar i det kommande och avgörande valet.

En gammal klyscha inom politiken har varit att påstå att nästa valrörelse börjar redan på kvällen efter ett nyss genomgånget val. Det är ett drygt år till det franska presidentvalet och det är dessutom inte särskilt lång tid dit. Det är sant att resultaten från kommunalvalen inte ger en tydlig bild av partiernas ställning på ett nationellt plan. Däremot har dessa lokalval gjort politiker, media och väljare mer inspirerade att fortsätta den påbörjade debatten. Inte minst är partierna nu inne i en period av positionsbestämningar inom det politiska landskapet.

Mycket talar för att denna valrörelse kommer att bli intellektuell, intensiv, engagerad, stundom förvirrad och säkert starkt emotionell och bitvis smutsig. En del oroar sig också för att den får våldsamma inslag. Valet 2027 kan innebära att en politiker från någon av ytterkantspartierna väljs till ny president. Vissa kommentatorer öppnar till och med för möjligheten eller risken att båda ytterkantspartiernas företrädare möts i en andra valomgång.

Valrörelsen fram till nästa vår kommer därför att upplevas som mer avgörande för Frankrikes framtid än valen varit under många år. Under den så kallade femte republiken vars konstitution skrevs i samband med General de Gaulles tillträde 1958 har presidentposten bara tilldelats politiker som företrätt den reformistiska vänstern (François Mitterrand och François Hollande), mitten (Valéry Giscard d´Estaing och Emmanuel Macron) och den republikanska högern (Charles de Gaulle, Georges Pompidou, Jacques Chirac och Nicolas Sarkozy). Nu kan valet vinnas av Jean-Luc Mélenchon från yttervänstern eller Marine Le Pen eller Jordan Bardella från ytterhögern.

I förra inlägget skrev jag om splittringen inom vänstern. Det behöver inte försvaga Mélenchons möjligheter att gå till en andra valomgång nästa år. Högern är splittrat mellan olika pretendenter, allt från Édouard Philippe, en mer centerorienterad högerpolitiker och tidigare nära president Macron, till ytterhögerns olika kandidater. Frågan är hur väl dessa politiker och partier eller grupperingar kommer överens om en gemensam eller ett par gemensamma företrädare. Liksom Mélenchon har den starkaste ställningen till vänster är Bardella eller Le Pen starkast till höger. Läget för närvarande pekar på att någon av dessa två från Nationell Samling går till en andra valomgång. De har i opinionsundersökningar ett stöd i första valomgången på mellan 35 och 38 procent.

Det politiska spelet i Frankrike är raffinerat därför att personer spelar en viktigare roll än partier, särskilt i presidentval. Flera republikanska politiker kommer att satsa hårt på att bli partiets presidentkandidat. en och annan föredrar att lämna partiet för att stärka sin ställning. Senast häromdagen meddelade David Lisnard, borgmästare i Cannes,  att han tror sig ha större chanser att vinna presidentvalet om han kandiderar som oberoende höger.

Vissa partier kommer troligen att genomföra primärval för att utse sin presidentkandidat. Det gäller i första hand Socialistpartiet och Republikanerna. De har en viss tradition av att ta fram sin respektive kandidat på det sättet. Nationell Samling och Det Okuvade Frankrike har en mer hierarkisk ordning. Ledaren själv eller en liten grupp i toppen av dessa partier bestämmer ordningen. Partidemokratin är illa utvecklad. Mitten är splittrad i flera partier och det är inte sannolikt att det sker något primärval där heller.

Detta politiska spel på hög nivå gör att intresset för valrörelsen hålls vid liv i media. Dessutom tillkommer politiska utspel, avslöjade skumraskaffärer liksom aggressivitet som ibland leder till våld. Ett års valrörelse med alla ingredienser från politisk-filosofiska analyser till smutsiga beskyllningar av motståndarna väntar.

Inget parti är riktigt nöjt med valresultatet. Ett år före presidentval och val till nationalförsamlingen önskar sig partistrategerna ett bättre utfall. Vänstern som är svagare än högern rent röstmässigt har nu nått en högre grad av splittring. Framförallt råder öppen strid mellan Det Okuvade Frankrike och Socialistpartiet.

För bara några år sedan rådde ett annat läge. Under ledning av Jean-Luc Mélenchon skapades en gemensam linje i nationalförsamlingen av de fyra till vänster om Macrons centerpartier; Det okuvade Frankrike, Socialistpartiet, De Gröna och Kommunistpartiet. De kallade sig själva för en folkfront och lät förstå att denna politiska allians var en vinnande kraft i fransk politik och skulle erövra makten i landet. Många av vänsterns väljare har också varit med på noterna. Det finns en gammal dröm om en folkfront som tar oss tillbaka till Socialistpartiets Léon Blum på 1930-talet som ledde en folkfrontsregering i flera år tillsammans med kommunisterna.

Folkfronten på 2020-talet har inte den förmågan att samverka. Den består av fyra partier och den är inte lika sammansvetsad klassmässigt som under den stora industrialismens epok. Nu ska vänsterekologi, identitetsvänster, revolutionsidéer, multikulturalism och traditionell socialdemokrati samsas under samma tak. Det blir för splittrat. Det Okuvade Frankrike är mest komplicerat med sin aggressiva ton och vilja att också förändra samhället genom aktioner på gator och torg. Socialistpartiet däremot har en tradition av att vilja regera landet och skapa allianser snarare med en social mitten än med revolutionärer.

Efter kommunalvalen råder öppet ordkrig mellan Det okuvade Frankrike och Socialistpartiet. Både anklagar varandra för att inte ha samarbetat rätt eller för att samarbetet lett till förluster för det egna partiet och för vänstern. Socialisterna leds av vissa politiker som svänger från höga principer om avstånd till Mélenchons antisemitiska uttalanden till kortsiktig taktik som yttrat sig i att gå in i allians med samma parti i vissa kommuner.

Internt inom Socialistpartiet råder också gräl. Principer eller taktik. För en utomstående tycks detta parti ha närmat sig en splittring när högstämda tal om principer blandas med simpelt taktiserande. Partiet är samtidigt splittrat i en socialdemokratisk falang och en socialistisk. Den senare falangen har styrt sedan 2017 men det finns tendenser som visar på en omsvängning. Förre presidenten François Hollande manövrerar i kulisserna för att flytta partiet mot mitten och göra det möjligt för honom själv att kandidera till presidentposten för nationen i valet 2027.

De Gröna har också sedan 2017 tagits över av vänsterfalangen och försöker nu reparera det som kan repareras inom den kapsejsade folkfronten. Partiets ledare Marine Tondelier, som också vill bli landets president, ansluter sig i stora drag till Det Okuvade Frankrikes hållning och det gör för övrigt också det lilla Kommunistpartiet.

Det är för tidigt att helt räkna ut vänstern i nästa års presidentval. Det är svårt att se att en socialist eller grön politiker kan nå ända fram. De flesta räknar däremot med att Jean-Luc Mélenchon har en god möjlighet att nå andra valomgången i valet. Han är en stark strateg och obekymrad om kritik i etablerade miljöer om han kan vinna väljare. Han har stöd inom den radikala och revolutionärt sinnade väljarkåren. Den är lika frustrerad och konfrontativ i sin inställning till makteliten i Paris som många av Nationell Samlings väljare. Krav på systemskifte spelar roll för många fransmän. I dessa tider stiger tonläget. Frågan är bara hur högt det stiger.