Tomas Lindbom

Valrörelsen är i gång. Redan nu i oktober genomför Socialistpartiet ett primärval med fem kandidater, varav två inte tillhör partiet men ändå ställer upp. Det visar om något hur svagt Socialistpartiet är och det finns anledning att påminna om att den reformistiska socialismen har problem som uppstod efter president François Hollandes mandatperiod 2012-17 och segern i presidentvalet 2017 för Emmanuel Macron. Fem kandidater men det finns samtidigt en elefant i rummet, François Hollande. Denne har meddelat att han ger besked om att ställa upp i valet i december och att han då helt sonika struntar i primärvalets resultat.

Favoriten i primärvalet som genomförs i två omgångar, den 9-10 och 16-17 oktober är Raphaël Glucksmann. Han representerar sitt eget parti, Place Publique, som samverkat under senare år med Socialistpartiet. Han leder en så kallat socialdemokratisk lista i EU-parlamentet. Han kan sägas företräda det som i Frankrike kallas en socialdemokratisk linje och som innebär en mer EU-vänlig och mindre nationell form av reformistisk vänster. Glucksmann vill stärka Europagemenskapen, Han vill skärpa tonen mot Ryssland i dess krig mot Ukraina. Han är också mer kärnkraftsvänlig samtidigt som han betonar de gröna frågorna mer. Han har få drag gemensamma med en traditionell socialistisk politik som lägger mer tyngdpunkt på statens roll. Han är också starkt avståndstagande mot Det okuvade Frankrike och dess presidentkandidat Jean-Luc Mélenchon som anklagas för bland annat antisemitiska uttalanden. Den franska medelklassen, särskilt i storstäderna, som röstar vänster lär lägga sin röst på Glucksmann. Hans framtoning borde locks de välutbildade men också de yngre. De andra kandidaterna präglas av en viss ålderdomlighet i sitt tänkande och i sina reformförslag.

Olivier Faure har varit generalsekreterare för Socialistipartiet i flera år och står för en mer traditionell – ålderdomlig –  socialistisk politik. Faure har sedan 2017 arbetat för att samla sitt parti, Det Okuvade Frankrike, kommunisterna och de gröna i en vänsterallians som kallats Folkfronten. Med facit i handen måste alla konstatera att Folkfronten inte burit frukt under de senaste åren. Spänningarna mellan delar av Socialistpartiet och Det Okuvade Frankrike har varit för stora och det gäller mellan väljarna på bägge sidor.

Andra kandidater i primärvalet kommer sannolikt inte att nå förstaplatsen. Frågan är hur striden blir mellan segraren i primärvalet, troligen Glucksmann, och Hollande. Det blir då antagligen en öppen strid in i valrörelsens slutskede i april och kan därmed minska den reformistiska vänsterns möjligheter att nå en andra valomgång i själva presidentvalet.

Den här bloggen handlar om Frankrike men ibland tillåter jag mig att göra jämförelser med Sverige. Det var valdag igår den 13 september i vårt land och ett resultat, om än provisoriskt, meddelades sent på natten i några tv-kanaler. En viktig förklaring till den knappa segern för de rödgröna partierna har varit rollen som väljarna med utomeuropeiskt ursprung spelat. En känd forskare i interkulturella frågor, Tobias Hübinette har i siffror visat hur det gynnat främst Vänsterpartiet.

Hübinette visar i dag på sin egen sajt hur betydelsefull rösterna från svenskar med utomeuropeiskt ursprung spelat i gårdagens val. Ett exempel är valdistriktet Spånga 23 vilket ska läsas som Rinkeby. Här var valdeltagandet 56 procent vilket innebar en ökning på 4 procent från förra valet. Intressantare är att Socialdemokraterna får i stort sett samma stöd som 2022, 32,4 procent medan Vänsterpartiet ökat procentmässigt från 31,6 procent till 60,3.  Övriga partier ligger konstant på mycket låga nivåer. Miljöpartiet är tredje bästa parti med 2,2 procent.

Hübinette plockar också fram siffrorna från valdistriktet Rosengård Centrum. Här ökade Vänsterpartiet med 34,2 procent och gick om Socialdemokraterna. V fick i gårdagens val 46,2 procent medan S stannade på 45,7, också det en ökning men bara på drygt 7 procent jämfört med 2022 års val. Med en enkel matematik är det lätt att räkna ut att övriga partier når endast låga siffror.

Hübinette drar följande slutsats i sin text: ”Mycket tyder nämligen på att om enbart de infödda majoritetssvenskarna fick rösta så skulle Tidöpartierna ta hem valet och det gäller även om endast de nordiska och europeiska invandrarna och deras barn och efterkommande hade fått rösta igår.”

Detta resonemang leder mig till hur utvecklingen ser ut i Frankrike. Kommunalvalet i april gav framgångar för Det Okuvade Frankrike i några av de mest invandrartäta förorterna i Parisområdet. Mest känt är kommunen Saint-Denis där borgmästaren Bally Bagayoko fick över 50 procent av rösterna redan i den första valomgången. I franska val ställer personer och partier upp i majoritetsval i två valomgångar om inte en kandidat får majoritet redan i första omgången. Det fick Bagayoko. Saint-Denis är en stor kommun med cirka 150 000 invånare men mönstret påminner om valdistrikt i utsatta områden i Sverige, likt Rinkeby och Rosengård. Socialistkandidaten, den tidigare borgmästaren besegrades och den enda mittenkandidaten fick endast några procent. Nationell Samling eller andra kandidater från ytterhögern fanns inte ens med i valet.

Detta mönster kan vi se i några få kommuner men sannolikt i många mindre valdistrikt i Frankrike. Sociologen och valforskaren Jérôme Fourquet har i sina böcker visat hur splittrat Frankrike är demografiskt. I många kommuner, till exempel, runt de största städerna, bebos en del av välbeställd medelklass, en annan av fattigare medel- eller arbetarklass och en del av utomeuropeiska invandrare, ofta arbetslösa och bidragstagare. I de senare områdena är också brottsligheten betydande.

Jean-Luc Mélenchon är presidentkandidat för Det Okuvade Frankrike 2027 vilket är fjärde gången i rad han ställer upp. Redan i valet 2022 mobiliserade han framgångsrikt i invandrartäta och fattiga områden. Nu har han goda stödjepunkter i vissa kommuner eftersom hans parti redan kunnat besätta borgmästarposten med en av sina egna.

Vi ser en liknande utveckling i båda länderna. Många väljare  i Frankrike ser fenomenet med segregerade bostadsområden och en radikalisering av främst muslimska väljare som ett problem och väljer att rösta på Nationell Samling. Polariseringen är sedan länge uppenbar i Frankrike. I Sverige kommer vi sannolikt att få mer tillspetsade motsättningar framöver. Mycket talar för det trots att konfliktnivåerna alltid förefaller lägre i vårt land. I den allmänna debatten kommer de flesta att in i det sista undvika att lyfta frågan tills det kan vara för sent. Det är en annan historia. I Frankrike har det gått längre. I det landet står man på gränsen till öppna konflikter mellan olika befolkningsgrupper. En valseger i nästa presidentval för Marine Le Pen kommer framförallt att höja spänningarna i landet. Debattklimatet kommer att stiga men också, dessvärre, riskerna för fysiskt våld.

Domstolens utslag den 7 juli gav öppningar för Marine Le Pen att genomföra presidentvalskampanjen. Detta överraskade många som misstänkte att domen skulle omintetgöra hennes möjligheter att faktiskt kunna väljas men också att hon faktiskt valde att driva kampanjen för att uppnå presidentposten. Vid hennes sida, den unge Jordan Bardella, med något bättre opinionssiffror än hon själv under våren och försommaren. En lojal ung man men under den ytan har alla anat en ambition som nu ska hanteras och även en skillnad i värderingar i några centrala politiska frågor.

Valkampanjen har redan dragit igång. Det är inte helt enkelt för Marine Le Pen att vara den obestridliga ettan i alla opinionsundersökningar. Hon är jagad av en rad konkurrenter, varav flera är starka både sakpolitiskt och verbalt. Hon jagas av politiker som redan förklarat sig vara kandidater i valet och av andra som smyger i buskarna och antyder att de senare möjligen kandiderar eller ingår allianser med andra. Det gäller inte minst på högerkanten. Kommer Éric Zemmour eller hans sambo Sarah Knafo att ställa upp i valet? Kommer några av republikanerna att gå samman för en gemensam stark kandidat? Frågan blir hur Marine Le Pen ska presentera sitt valmanifest i perspektivet av de konkurrenter hon bedömer att hon kommer att konfronteras med. Ingenting är samtidigt klart än så länge. Det finns en skiss på den politiska spelplanen men inget är definitivt än så länge.

Det är unikt att en presidentkandidat i så tidigt skede har utnämnt sin premiärminister i händelse av valseger. Enligt konstitutionen är det presidenten som väljer premiärminister och i stor utsträckning påverkar regeringens sammansättning. Presidenter brukar aldrig utse en premiärminister före ett val. Nu vet  redan alla att, vid en seger, kommer Jordan Bardella att bli Marine Le Pens regeringschef. Detta faktum gör att media och väljarna redan ställer frågor om hur de båda politiskt förhåller sig till varandra. Människor vill veta om de tycker lika i centrala frågor och om det finns spänningar mellan de båda. Marine Le Pen utsätter sig för ett tryck i det avseendet som till exempel Emmanuel Macron aldrig tvingades till. Dessutom mäter journalister och väljare hur de båda reagerar med ord och minspel inför varandras uttalanden. Risken är stor att omvärldens granskning av Le Pens och Bardellas agerande gentemot varandra under en lång valrörelse kan leda till sämre opinionssiffror.

Det finns klara åsiktsskillnader mellan de båda. Marine Le Pen står närmare vänstern i sociala och ekonomiska frågor. Hon bröt med sin pappa i det avseendet. Hennes popularitet i folkliga kretsar har varit konstant hög när hon motsatt sig en höjning av pensionsåldern. Hon är mer lik en traditionell statskramande socialist än en liberal. Hon lovar bidrag och stöd till utsatta grupper. Hon är starkt kopplad till en traditionell syn på välfärd.

Jordan Bardella är mer liberal i dessa frågor. Han är populär i arbetsgivarkretsar och rör sig som fisken i vattnet på Medefs (den franska motsvarigheten till Svenskt Näringsliv) konferenser. I de sammanhangen ser man sällan Marine Le Pen.

Bardella har lättare  att passa in i fransk högers politiska sammanhang. Éric Zemmour, Éric Ciotti som leder ett litet parti i samverkan med Nationell Samling, och republikanska högerns representanter som Bruno Retailleau och Laurent Wauquiez har lättare att finna gemensamma ståndpunkter med Bardella än med Le Pen. Många bedömare trodde i våras att grusvägen var krattad för Bardella. Han skulle kunna samla en majoritet franska väljare bakom ett program för traditionella franska värden, stramare migrationspolitik och en mer uttalad marknadsekonomisk linje. En stor del av väljarna på högerkanten drömmer sedan länge om en gemensam högerkonservativ politik och Bardella hade haft förutsättningarna för att infria sådana förhoppningar. Nu blir Marine Le Pen sannolikt presidentkandidaten för Nationell Samling och hon kommer att driva sin valkampanj med viss distans till de andra partierna på högerkanten.

Jordan Bardella inser att han måste vara lojal mot Marine Le Pen. Hans manöverutrymme är mycket begränsat. Sköter han sig och avstår från egna ställningstaganden som går i motsatt riktning mot Le Pens hägrar en post som premiärminister framåt sommaren 2027. Han kommer av media och olika intressegrupper att lockas till att göra personliga uttalanden som inte faller Marine Le Pen på läppen och som kan skada bilden av ett enat parti. Vad som händer kan vi bara spekulera i. Sannolikt kommer månaderna fram till valet att kantas av spänningar mellan de båda och kanske kan det sätta käppar i hjulet på det ekipage som relativt problemfritt skulle kunna rulla in i Elyséepalatset i maj.

Vi befinner oss några dagar före det svenska riksdagsvalet. I skrivande stund vet varken jag eller någon annan hur valet kommer att avlöpa. Socialdemokraterna som haft en relativt hög väljarandel för att vara 2020-talet, kring 35 procent, sjunker en bit under 30 i opinionsmätningarna. Partiet saknar totalt någon form av profil men ändå är det fortfarande starkt i Sverige. I andra europeiska länder har den typen av partier svårt att hävda sig. Inte ens i  Norge och Danmark är väljarstödet särskilt imponerande. I Frankrike har de som kallat sig socialdemokrater  alltid varit få till antalet och en mycket liten minoritet till höger inom Socialistpartiet. Varför?

Jag har följt fransk politik på nära håll i närmare ett kvarts sekel. Under den tiden har faktiskt Socialistpartiet haft en politisk ledare som i viss mån ändå hävdat skandinaviskt socialdemokratiska värderingar. Hans namn var Michel Rocard. Han drev linjen om att lönefrågorna skulle avgöras i avtal mellan arbetsmarknadens parter. Han fick inspirationen till den uppfattningen från Sverige. Han var också tveksam till socialisering av stora företag, något som lockade de flesta socialister under Mitterands år som president (1981-95) men också en stor del av partitoppen under 2000-talet första decennium. Mitterrand lät Rocard bli premiärminister på nåder några år under tidigt nittiotal men han hölls i strama tyglar.

Rocard var ändå inte socialdemokrat i den nordiska meningen. Han var inte folklig, begrep inte vad folkrörelse i svensk mening innebar. Han skulle aldrig ha föreslagit åtgärder som ledde till att staten styrde civilsamhället genom en generös bidragspolitik. Det fanns över huvud taget inte förutsättningar för en sådan politisk linje i Frankrike. För övrigt har svenska socialdemokrater alltid haft svårt att förstå sina socialistiska bröder och systrar i Frankrike medan kontakterna med tysk socialdemokrati varit mycket djupare.

För den franska vänstern har det handlat mer om öppna klassmotsättningar. Kraven på statligt ägande av produktionsmedlen har varit tydliga och tonats ner i Socialistpartiet först på senare år. Det skedde under François Hollandes år som president, 2012-17. Ibland kallades det för socialdemokrati men Hollande har aldrig varit socialdemokrat. Han var i många år socialist i klassisk mening och bara uppfattningen om att marknadsekonomin på 2010-talet måste ges större plats gjorde att han backade från vissa socialistiska principer.

Hollande tog in Emmanuel Macron 2012 som rådgivare och från 2014 som ekonomiminister. Macron har heller aldrig varit socialdemokrat men däremot socialliberal. Han förenar försvaret för en tydlig marknadsekonomi av liberalt slag med progressiva idéer i sociala och kulturella frågor.

Socialdemokratin som den utvecklades efter kriget i Norden och i Tyskland är en pragmatisk rörelse och det pragmatiska har fransmännen haft svårt att inordna i sina politiska åskådningar. I Frankrike hävdas principer och i Frankrike söker politiker snarare konflikt än samsyn mellan olika partier och ideologier. Socialdemokratin har därför aldrig lockat väljarna. I dag kan de  möjligen välja mellan reformistiska socialister och sociala liberaler. Ingen av dess företrädare iklär sig rollen av att vara socialdemokrat.

Frankrikes politiska analytiker, de så kallade politologerna, lägger pannorna i djupa veck för att förstå varför väljarna i detta land i så hög grad föredrar partier på ytterkanterna. För en svensk betraktare är detta naturligtvis än märkligare eftersom kommentatorer i våra medier upprepar att val avgörs i mitten. När franska analytiker tar sig an frågan varför Nationell Samling med stödpartier och Det okuvade Frankrike med de gröna och kommunisterna kommer långt över 50 procent av väljarnas röster blir svaret: Vrede mot och främlingskap för den etablerade politiska makten.

Franska väljare är i högre grad än i många länder inställda på konfrontation i förhållande till de partier som styrt landet under senare tid. Den tiden kan egentligen sträcka sig flera decennier bakåt. Det rör sig om en period när människor dels känt sig förfördelade ekonomiskt. Dels menar många att politiker är en avgränsad social klass som bevakar sina egna privilegier och inte på allvar bekämpar ökade ekonomiska och sociala klyftor. Många fransmän menar rakt av att de ledande politikerna och särskilt presidenter och regeringar inte lyssnar på sina medborgare över huvud taget.

En stor del av den franska väljarkåren  är upprörd över hur landet styrs. Kritiken skiftar. Det finns en stark folklig opinion till höger och en ganska stor långt till vänster. Det rör sig inte om en enda folklig missnöjd kör. Hittills har det hindrat oppositionspartier på ytterkanterna från att ta över makten men många känner att den dag kan närma sig när de partier och ledare som styrt landet sedan andra världskriget nu kan ersättas av partier med radikalare budskap och företrädare.

Vreden mot presidenters och regeringars politik är en faktor. En annan är främlingskapet med de förtroendevalda. Frankrike är en demokrati och har allmän, lika rösträtt. Samtidigt är det mentala avståndet mellan väljare och valda stort. Nog finns det många fransmän som förstår hur komplext det kan vara att styra ett land, inte minst ett stort land som Frankrike. Ändå upplever många detta främlingskap. Inte minst har den känslan ökat under den nuvarande presidenten, Emmanuel Macrons två mandatperioder, sedan 2017. Han har inte kunnat överbrygga avståndet till medborgarna. Tvärtom. Hans teknokratiska framtoning retar merparten av ett folk som fortfarande söker en del av identiteten i myllan, i den egna bygden och de egna familjerna. Macron står för det globala. En stor del av befolkningen är mer franskt-nationell. Det gäller både delar av vänstern och högern.

Presidentvalet 2027 är fortfarande öppet. Ingen vet vem som går segrande ur valkampen. Vreden och främlingskapet mot den nuvarande makten i Paris är ändå påtaglig och får säkert konsekvenser för hur valresultatet gestaltar sig.