Posts By :

Tomas Lindbom

Parisarna och den kollektiva trafiken i tider av strejk
Parisarna och den kollektiva trafiken i tider av strejk 150 150 Tomas Lindbom

Nu har jag återvänt till Stockholm efter tio dagar i Paris. Tio dagar som präglats av lite jobb men främst av julfirande med familj och vänner.Det jag minns av dagarna i den franska huvudstaden är förstås också problemen med att ta sig fram i stan. Jag har ändå lärt mig en del; tålamod men också mer om olika busslinjer och hur jag kan knyta dem samman för att till slut ta mig från en plats till en annan utan att förlora allt för mycket tid.

Jag har i någon mening känt mig mer som en parisare än vanligt. Parisarna har ett favorituttryck: “Normalt kommer jag vid en viss tid till ett möte med dig.” Ordet normalement använder inte vi svenskar. Vi räknar med att vara i tid. Har vi sagt kl 12 är det klockan tolv. Ordet normalement ger en tillåtande öppning till försening. Jag vill komma klockan tolv men lita inte på att jag lyckas. Nej, utgå från att jag inte lyckas.

Under dessa dagar av strejk är trafiken alltid ett skäl till försening. Det gick helt enkelt inte att förutsäga en viss ankomsttid. Jag skulle åka från Gambetta i norra Paris till femtonde arrondissemanget nära stadsgränsen mot de södra förorterna. I vanliga fall går det att med viss planering räkna ut hur lång tid det tar. Två byten i tunnelbanan, sammanlagt ett trettiotal stationer och en restid på 45 minuter. Nu stod jag vid en busshållplats och hoppades att en buss skulle komma. På bussbolagets hemsida stod det att en av tre bussar var i trafik denna förmiddag. Men ingen visste vilken tid den skulle passera. Och så måste jag byta vid nationalbiblioteket Francois Mitterrand för att kunna komma till slutdestinationen. Och hur länge skulle jag få vänta på min andra buss? Nåväl, det tog mig en timme och trettio minuter. Resan tog bara fyrtiofem minuter längre tid än det normala.

“Resan tog bara…” Faktiskt har parisarna varit otroligt lugna och tålmodiga under denna strejk som vi inte kan ana slutet på. Nu börjar den närma sig fyra veckor och ingen vet när tåg och tunnelbana börjar fungera normalt igen. Min dotter och jag tog en buss en dag för att gå på ett museum. Bussen kom ganska snart. Den var packad med folk. Efter tre hållplatser meddelade chauffören att han skulle gå av för att äta lunch. Men ingen ersättare. “Han är försenad med en annan buss”, förklarade chauffören. “Jag vet inte när han kommer.” I detta läge väntade jag på revolt bland parisarna. Men det finns ett drag hos fransmän som i sådana lägen ändå räddar situationen. Ironin. Fransmän är väldigt bra på att använda språket för att håna och skoja. Och skämta. En man reste sig visserligen och skällde ut bussbolaget och bussförarna och alla som kunde tänkas ha med vårt ofrivilliga stopp att göra. “Han är från landet”, förklarade min dotter och så var han avsågad, åtminstone i hennes ögon. Han gick också av bussen, följd av sin lika arga men mer sammanbitna hustru.

Andra män, det är mest män som tar befälet i sådana här situationer, började ironisera över organisationen av bussarna och deras tidtabeller. Chauffören pendlade mellan att informera lugnt och att höja rösten och indignerat svara dem som kritiserade bussbolaget. Men det är inte så allvarligt när parisare höjer rösten. Det betyder inte annat än att de avreagerar sig för stunden. Egentligen behåller de lugnet. Alla satt kvar och väntade. Ironin som ven genom luften i bussen var snarare ett sätt att umgås och ge lite syre åt luften därinne. Och så alla de parisare – de finns också – som slår på musik i lurarna och sjunker in i någon form av kontemplation.

Till slut kom den andra chauffören och resan fortsatte. Vi var på gott humör inne i bussen. Folk tyckte nog att det var sig rätt likt i trafiken. Även alla dagar utan strejk är det så mycket som händer, som går fel. Normalement kan jag komma i tid men detta normalement inträffar ganska sällan. Varför hetsa upp sig för att några tunnelbane- och bussförare strejkar. Kanske det också är ganska normalt. Jo, i strejkernas Frankrike är det normalt.

 

Macron talar till nationen – utan att säga något
Macron talar till nationen – utan att säga något 150 150 Tomas Lindbom

Det är märkligt med den franska presidentrollen. Å ena sidan har presidenten mer makt än någon annan västeuropeisk ledare men å andra sidan behåller presidenten privilegiet att periodvis dra sig undan allt ansvar och överlåta det – smutsiga – jobbet att leda landet till sin premiärminister och regering. Sådan är också den franska konstitutionen, skapad av General de Gaulle 1958. Presidenten styr och utser sin regering, framförallt sin premiärminister men det är regeringen som är ansvarig inför parlamentet och kan avsättas av parlamentet, inte presidenten.

Emmanuel Macron har tagit fler initiativ än de flesta presidenter på senare år, möjligen Nicolas Sarkozy undantagen. Presidenter som Mitterrand och Chirac intresserade sig mest för utrikespolitik och lät sina premiärministrar ta smällarna i inrikespolitiken. Macron har varit annorlunda. Han har tagit striden för förändringar i arbetsrätten och han har varit den ledande i striden med de gula västarna. Oppositionen i dag, den politiska liksom den fackliga, har sällan riktat udden av sin kritik mot premiärminister Edouard Philippe. Ständigt har vi däremot mötts av slagorden från demonstrationerna på gatorna runt om i Frankrike: “Avgå Macron!” Det har varit logiskt. Macron har hela tiden ställt sig i första rummet och tagit emot slagen från motståndarna.

Även utformningen av pensionsreformen har varit Macrons egen skapelse. Han sa redan före valet att denna fråga var hans viktigaste under denna mandatperiod. Han har lovat att den skulle bli enhetlig och ge samma rättvisa villkor för alla samhällsgrupper. Kvinnor som missgynnats skulle få rättvisare villkor. Orättvisa specialvillkor för vissa gynnade grupper skulle ersättas av en mer enhetlig och rättvis ordning. Tanken var heller inte att höja pensionsåldern. För Macron var pensionsreformen i någon mening en vänsterreform.

Under de senaste månaderna har reformen utsatts för förändringar i innehållet och dessutom blivit alltmer otydlig för väljarna. Högerfalangen inom Macrons regering, främst premiär- och finansministrarna, har velat passa på att samtidigt minska i statens underskott genom att lägga till avsnitt i reformen som tvingar de yrkesarbetande att betala in mer pengar till pensionskassorna. Macrons tal om en enhetlig och social och rättvis pensionsreform har blivit en reform främst präglad av försämringar och nya orättvisor. Det franska nuvarande pensionsreformen liknar så mycket ett lapptäcke att det är närmast omöjligt att radikalt förändra det utan att skapa nya orättvisor och indignation. Till detta kommer också att stora delar av befolkningen redan är misstrogen mot Macron och nu ökar denna misstro på med några ytterligare lager.

Macron har nu valt att dra sig tillbaka från sin vanliga aktiva position i politiken.  Gårdagens nyårstal präglades av stor försiktighet. Han pratade under ett tjugotal minuter utan att säga någonting viktigt. Det han sa om relationen president-regering var dock tydligt. Han förväntar sig nu, sa han, att premiärministern driver reformen i hamn tillsammans med arbetsmarknadens (läs: fackens) aktörer. Macron själv tänker inte i någon högre grad offentligt lägga sig i denna smärtsamma strid mellan den exekutiva makten och de strejkande. Istället koncentrerade han sig i sitt tal på att tala sig varm för en enad nation. Ord som nationell gemenskap förekom. Alla fransmän skulle stå upp för sitt land och för varandra. Han själv var inställd på att ägna varje vaken minut åt att kämpa för ett gott land för alla. Och så vidare.

Macron vet som alla att nationen Frankrike för närvarande – och sedan många år tillbaka – präglas av interna slitningar. En vän till mig brukar säga att det är tur att fransmännen ibland, mitt under alla sociala konflikter, kan resa sig upp och sjunga marseljäsen. Det är sant att det finns en form av stolthet över det egna landet. Det förenar de flesta. Men inte alltid och den känslan av gemenskap överskuggas för det mesta av alla konflikter, grupp mot grupp.

Emmanuel Macron vet också att han har ett stort ansvar för att landet lappas ihop igen. När det blir vår måste konflikten vara löst och för hans egen del måste han ha hittat lösningen innan kommunalvalet i mars. Ett nytt tufft år väntar presidenten. Om än i bakgrunden är det hans uppgift att styra konflikten mot en lösning.

 

Gott nytt år av konflikter på arbetsmarknaden
Gott nytt år av konflikter på arbetsmarknaden 150 150 Tomas Lindbom

Fransmännen kommer att fira nyårsafton också i år. Frågan är i vilket känslomässigt tillstånd  och med vilka förhoppningar om framtiden. Ju längre strejkerna och demonstrationerna fortsätter desto oklarare och osäkrare blir läget i detta land. Ingenting dagarna före nyår tyder på att konflikten snart ska upphöra. Snarare tvärtom.

Rent faktiskt kommer den 9 januari att bli en ny stor strejkdag och säkerligen fylld av stora demonstrationer. Tills dess förefaller särskilt parisarna tvingas underordna sig ett besvärligt läge vad gäller kollektiva transporter. Ingen vet heller vad som händer efter den 9 januari. Kommer skolor vara stängda som skedde på många håll före jul? Och vad händer med sjukhusen? Och när kommer tåg och tunnelbana att rulla igen?

Vi vet att regeringen kommer att genomföra mer omfattande förhandlingar med de fackliga organisationerna  efter trettondagen som för övrigt inte är helgdag i Frankrike. Det lär hela tiden pågå vissa mindre möten mellan företrädare för regering och fack men inget som påverkar händelseförloppet. Men vad händer efter strejkdagen den 9 januari?

Det är också intressant att se hur maktbalansen förändras nu under konfliktens gång. De reformistiska fackens ledningar har körts över av medlemmarna. Mot sin vilja tvingas dessa ledningar fortsätta att strejka. Det förefaller också som om de mer hårdföra facken som CGT och FO stärkt sin ställning. Regeringens passivitet under julhelgen och deras misslyckande i ambitionen att förhandla fram ett uppehåll av strejkerna under helgerna visar tecken på att de tuffa facken har vunnit en delseger eller i varje fall stärker sin position visavi regeringen. Den senare har dessutom gjort anpassningar till specialkrav från några yrkesgrupper. Hela idén med Macrons pensionsreform har varit att skapa en enhetlig ordning. Inga specialavtal för någon särskilt yrkesgrupp. Nu har redan flera grupper som polisen och piloter och flygvärdinnor fått behålla särskilda pensionsprivilegier.

Regeringen hoppas att trötta ut de strejkande vars medlemmar förlora mycket pengar. Strejkkassorna förmår inte kompensera inkomstbortfallen för de enskilda medlemmarna. Frågan är om det lyckas. Just nu verkar det inte så och trots alla besvär för så många fransmän att ta sig till sina familjer under julen har inte andelen som tar avstånd från strejkerna ökat. Facken har fortfarande en liten majoritet av folket bakom sig.

Pensionsreformen visar sig ha brister. Som Hervé Bras, känd forskare, konstaterat: Regeringen har haft ambitionen att förvandla ett pensionssystem med särlösningar, som är vanligt i sydeuropeiska länder till ett system uppbyggt på pensionspoäng som gäller i de skandinaviska länderna.

Enligt Bras har denna radikala omläggning av pensionssystemet stött på stora problem. Han menar helt enkelt att regeringen inte förstått hur komplicerat det skulle bli. Macron har satt sig vid ritbordet och i teorin skapat ett system som inte på ett naturligt sätt ansluter sig till det gamla. Det är som att pressa ner ett runt föremål i ett fyrkantigt hål. Alla de grupper som haft till synes fördelaktiga pensioner har ofta haft tvingats till att acceptera dåliga löner. Vissa grupper tvingas nu enligt förslaget lägga till uppemot tio, tolv år av arbete men kommer inte ens i närheten av samma ersättning som tidigare. För dansarna på Operan, i ock för sig en liten grupp, skulle pensionsåldern höjas från 42 till 64 år.

Regeringen pressas nu av kritiken som inte bara kommer från de strejkande. Det verkar som om regeringen vaknar upp och inser att den helt enkelt har trott sig kunna genomföra reformen utan större bekymmer.  Nu inser den vilka konsekvenser som den för med sig och måste göra olika anpassningar. Det förefaller som om regeringen inte bara gör eftergifter för att lugna opinionen utan också inser att reformen inte var helt genomtänkt innan den lanserades. Möjligen ser vi här svagheten i Macrons ledarskap, framförallt hans bristande erfarenhet av att driva politiskt arbete.

På nyårsafton smäller champagnekorkarna men det sker i ett land som skakas av motsättningar på flera sätt. Macron och hans regering kanske kan rida ut stormen. Det sker förmodligen till priset av en urholkad pensionsreform och kanske också av att de strejkande helt enkelt en dag får slut på pengarna. Jag kan i alla fall få önska läsarna av denna blogg ett Gott Nytt År!

 

Skål för ett nytt år – och så tar vi bilen
Skål för ett nytt år – och så tar vi bilen 150 150 Tomas Lindbom

Fransmän och svenskar har inte samma inställning till kombinationen alkohol och bilkörning. Det vet vi. Nu kommer det fram uppgifter från franska myndigheter att sannolikt över hälften av bilförarna på nyårsafton har druckit fyra, fem eller fler glas vin eller champagne innan de sätter sig bakom ratten.

Jag har många minnen från franska bilförare som kört mig och andra  i olika bilar med mycket alkohol i kroppen. Jag minns en gång en taxichaufför i en stad i Centralmassivet som lovade att köra mig en sträcka i sin bil. Det var förmiddag men först skulle han in i baren och ta .sig två rejäla pastis. Det gjorde han också – jag övervakade detta och jag måste säga att han drack fort – och sedan körde vi iväg. Jag var drygt tjugo år och vågade åka med. Omdömet sviktar utomlands…

Jag har åkt med en hippie i en gammal quatre cheveaux på landet någonstans. Han var så full att han vinglade fram till bilen. Men det var på en landsväg och sträckan var kort. Jag satte mig bredvid men redan efter några hundra meter körde han ut på åkern. Så var den resan över. Jag var väldigt ung då också.

Jag intervjuade en gång en vinodlare i södra Frankrike som konstaterade att alla vill dricka alkohol när de går bort på middag. Varför kunde inte alla som var berusade sätta upp en lampa på taket på sin bil för att signalera att de saknade den skärpa som en nykter förare besitter. Jag nöp mig i armen för att förstå att jag hörde rätt. Han var helt seriös. Jag undvek fråga om vad som skulle hända ifall alla bilförare körde omkring med dessa lampor på taket. Vem tar hand om vem?

I dag får jag göra som alla andra; acceptera att åka med vänner som druckit ett par glas vin och en cognac och sedan kör mig hem i Paristrafiken. Nu på nyårsafton blir det särskilt kritiskt när i stort sett alla är mer eller mindre alkoholpåverkade på vägarna. De franska myndigheterna säger att två glas vin eller champagne är helt acceptabelt, kanske tre glas. Men fyra eller fem är för mycket, tycker myndigheterna och skickar ut foldrar till folk med uppmaningen att dricka med måtta före bilkörning. Någon lampa att sätta på taket har regeringen ännu inte föreslagit men det kanske kommer!

 

Julstök i trafiken
Julstök i trafiken 150 150 Tomas Lindbom

Jag kände minst sagt oro inför ankomsten till Paris några dagar före jul. Tv-bilderna från trängseln i tunnelbanestationerna oroade mig. Nu skulle jag behöva åka en del mellan min bostad i norra delen av stan och familjen i den södra. Och jag noterade att de tunnelbanelinjer jag brukar använda för den resan var helt stängda. Nu handlade det, tänkte jag, om dyra transporter med Uber eller taxi.

Det tar en dag eller två av stress över alla inställda kommunala transportmedel och så småningom börjar jag anpassa mig till situationen. Det blir ett intensivt googlande över möjliga vägar att ta sig genom Paris. Två busslinjer som förefaller gå relativt regelbundet kan knyta ihop min resa från norra till södra Paris. Spårvagnen som går runt stan är ett annat alternativ. Jag måste byta flera gånger och det går långsamt men under juldagarna har jag ändå tid.

En betydande andel parisare hade precis lämnat stan när jag anlände, två dagar före jul. Det ledde också till mindre trängsel. Det är ändå fascinerande att se hur parisarna löser sina problem att ta sig genom stan. Sparkcyklar på hjul och vanliga cyklar snurrar runt överallt på gatorna. Och folk går. Min dotter som arbetar på julafton – det är en arbetsdag i Frankrike – berättar att hon gick hem från jobbet den 24:e. En och en halv timme en dag när det ändå känns angeläget att komma hem lite tidigare med familj som väntar.

Nu är det till slut helg. I dag, den 25 december, firar parisarna jul och kan förhoppningsvis göra det utan alltför långa resvägar. En taxichaufför som jag åkte med igår lovade mig  tomma gator i stan fram till den 2 januari. Många har passat på att ta ut några klämdagar i år när de röda dagarna ligger så väl placerade mitt i veckan.

Det har blivit taxi för min del tills igår. Men nu är jag laddad för att börja åka buss och spårvagn. Det lär ta tid men jag slipper kaoset som rådde före jul Metron däremot lär jag få glömma. Jag åker hem i början av nästa år och konflikten verkar pågå en bra bit in på 2020. De fackliga organisationerna är inriktade på att fortsätta. Den 9 januari kommer en ny dag av storstrejk och demonstrationer och dessförinnan lär tåg och tunnelbanan köra i högst begränsad omfattning. I morgon är det tjugotvå dagar sedan strejkerna drog igång. Regeringen höll ut i knappt tjugo dagar 1995 när de fackliga strejkade mot det årets pensionsreform. Sedan gav premiärminister Alain Juppé upp. Den här regeringen verkar hålla ut längre. Den har inte gjort de eftergifter som behövts för att få arbetarna att återgå till sina jobb till jul. Nu är det som det är, tänker kanske regeringen. Folk har kommit iväg till sina familjer under ledigheten. Strejkerna kan fortsätta och så skjuts avgörandet upp några veckor. Landets ekonomi blöder, De strejkande får också ta ekonomiska smällar. Men kampen mellan regering och de fackliga har blivit viktigare. Båda parter är övertygade om att det skulle vara en katastrof att ge upp. Och folkopinionen är delad. Parisarna som är kvar i huvudstaden och turisterna får ta de kommunikationsmedel som erbjuds för att mötas och fira ett nytt år om en knappa vecka.