Tomas Lindbom

Frankrikes politiska analytiker, de så kallade politologerna, lägger pannorna i djupa veck för att förstå varför väljarna i detta land i så hög grad föredrar partier på ytterkanterna. För en svensk betraktare är detta naturligtvis än märkligare eftersom kommentatorer i våra medier upprepar att val avgörs i mitten. När franska analytiker tar sig an frågan varför Nationell Samling med stödpartier och Det okuvade Frankrike med de gröna och kommunisterna kommer långt över 50 procent av väljarnas röster blir svaret: Vrede mot och främlingskap för den etablerade politiska makten.

Franska väljare är i högre grad än i många länder inställda på konfrontation i förhållande till de partier som styrt landet under senare tid. Den tiden kan egentligen sträcka sig flera decennier bakåt. Det rör sig om en period när människor dels känt sig förfördelade ekonomiskt. Dels menar många att politiker är en avgränsad social klass som bevakar sina egna privilegier och inte på allvar bekämpar ökade ekonomiska och sociala klyftor. Många fransmän menar rakt av att de ledande politikerna och särskilt presidenter och regeringar inte lyssnar på sina medborgare över huvud taget.

En stor del av den franska väljarkåren  är upprörd över hur landet styrs. Kritiken skiftar. Det finns en stark folklig opinion till höger och en ganska stor långt till vänster. Det rör sig inte om en enda folklig missnöjd kör. Hittills har det hindrat oppositionspartier på ytterkanterna från att ta över makten men många känner att den dag kan närma sig när de partier och ledare som styrt landet sedan andra världskriget nu kan ersättas av partier med radikalare budskap och företrädare.

Vreden mot presidenters och regeringars politik är en faktor. En annan är främlingskapet med de förtroendevalda. Frankrike är en demokrati och har allmän, lika rösträtt. Samtidigt är det mentala avståndet mellan väljare och valda stort. Nog finns det många fransmän som förstår hur komplext det kan vara att styra ett land, inte minst ett stort land som Frankrike. Ändå upplever många detta främlingskap. Inte minst har den känslan ökat under den nuvarande presidenten, Emmanuel Macrons två mandatperioder, sedan 2017. Han har inte kunnat överbrygga avståndet till medborgarna. Tvärtom. Hans teknokratiska framtoning retar merparten av ett folk som fortfarande söker en del av identiteten i myllan, i den egna bygden och de egna familjerna. Macron står för det globala. En stor del av befolkningen är mer franskt-nationell. Det gäller både delar av vänstern och högern.

Presidentvalet 2027 är fortfarande öppet. Ingen vet vem som går segrande ur valkampen. Vreden och främlingskapet mot den nuvarande makten i Paris är ändå påtaglig och får säkert konsekvenser för hur valresultatet gestaltar sig.

Det blir alltmer uppenbart att Frankrike saknar kvinnor på framskjutna platser i den franska toppolitiken. Marine Le Pen är kvinna men hon är å andra sidan underkänd av hela vänstern och av den feministiska rörelsen. Ingen med ambitioner att driva feministiska frågor kan lyfta fram henne som ett föredöme för kvinnorna. När vänstern och även mittenpartierna förbereder sig för valrörelsen i april nästa år saknas för närvarande kvinnliga kandidater. Mig förefaller det dessutom som att frågan inte har högsta prioritet – kanske inte ens låg prioritet. I varje fall talas det förhållandevis lite om detta faktum.

Redan under Nicolas Sarkozys presidentperiod inrättades ordningen med varannan damernas i regeringen. Så har det varit sedan dess. Av Emmanuel Macrons sju premiärministrar har faktiskt en varit kvinna, Elisabeth Borne. Och det finns regler för hur partierna ska reglera vallistorna till nationalförsamlingen så att det blir varannan kvinna och varannan man. Det är uppenbart att de tunga posterna ändå innehas av män. Utrikesministrar är män. Finansministrar likaså. Premiärministrar har under femte republikens hela historia, sedan 1958, varit män vid samtliga tillfällen utom två. Förutom Borne utsåg president Mitterrand en kvinna, Edith Cresson, som satt i ett år, från 1991 till 1992. Hon ansågs svag – av männen i alla fall.

Det råder inget tvivel om att männen fortsätter att dominera det politiska livet. Det förefaller som om både opinionen och politikerna accepterar det och finner det självklart. Det kan också vara så att motståndet internt inom partierna fortfarande är stort mot kvinnliga ledare och att det är därför är svårt för en kvinna att söka kandidaturen och också lyckas uppnå höga poster.

Nationell Samling är alltså undantaget med Marine Le Pen som den obestridlige ledaren. Sannolikt beror det på att hon är en Le Pen, dotter till grundaren Jean-Marie Le Pen. Det ger henne legitimitet. Ändå är det intressant att också det andra partiet till höger om den traditionella högern, Reconquête, skapat av Éric Zemmour, förefaller numera styras i första hand av hans sambo, Sarah Knafo. Hon kandiderade till borgmästarposten i Paris i våras utan att lyckas men hennes ambitioner i ett ganska litet parti är ändå stora.

De tunga kandidaterna till presidentposten i valet nästa år är, förutom Marine Le Pen, alla män. Det ska i ärlighetens namn sägas att Marine Tondelier sannolikt kommer att kandidera för de gröna men med svagt väljarstöd, cirka 3 procent. Och bara under de senaste dagarna har fler män tillkommit på vänstersidan: Raphaël Glucksmann och Olivier Faure. Och i kulisserna väntar förre presidenten François Hollande. I Socialistpartiets primärval i oktober kommer möjligen en kvinna att kandidera, förra presidentkandidaten Ségolène Royal. Hon förlorade i den andra valomgången 2007 mot Nicolas Sarkozy. Hon anses av många inom partiet att inte uppfylla kraven på en rimlig socialistisk profil och det kan leda till att hon inte ens tillåts ställa upp i socialisternas primärval.

Frankrikes ekonomi är inte i särskilt gott skick. Under många år har det offentliga underskottet varit högre än i de flesta EU-länder, senaste åren på drygt 5 procent. Förra året innebar det att det offentliga måste täcka upp för en skuld på drygt 150 miljarder euro och det sker huvudsakligen genom lån. Det offentligas underskott är stort och kommer nödvändigtvis att bli en valfråga.

Frankrike har en orubbat stark ställning på finansmarknaden och har därför hittills kunnat fungera med sina stora underskott. Självfallet tyngs den offentliga ekonomin av läget. Det som särskilt oroar är att tillväxten förblir svag och utan tillväxt blir skulderna tyngre att bära. Det  skulle leda till att långivarna blir än mer skeptiska till hur den franska staten sköter sin ekonomiska politik. På sikt kan räntorna stiga till en problematiskt hög nivå.

Under de senaste åren har underskotten i det offentliga varit en fråga som sysselsatt flera regeringar och blivit föremål för debatt i parlamentet och inte minst i media. Särskilt en av de premiärministrar som avlöst varandra sedan president Macron olyckligt upplöste nationalförsamlingen efter EU-valet 2024, nämligen François Bayrou, försökte att skära i de offentliga kostnaderna utan att lyckas. Valet till nationalförsamlingen sommaren 2024 försatte de partier som stödde Macron i minoritet. Istället formades starka oppositionspartier både till höger och vänster och dessa partier motarbetade Bayrous propositioner om kostnadsbesparingar. Läget detta år är knappast bättre än tidigare men det ska också sägas att de offentliga underskotten har ökat radikalt under hela den period som president Macron regerat landet, det vill säga sedan 2017.

Debatten om underskotten kommer att bli en valfråga. Den blir ännu mer intensiv om landet under månaderna fram till presidentvalet i slutet av april nästa år får en svag tillväxt. Den kommer att öka ännu mer i styrka om långivarna tenderar att höja räntan på lånen.

Enkelt uttryckt är mittenpartierna mer benägna att vilja spara på det offentligas kostnader. Vänstern tenderar till att istället föreslå skattehöjningar. Marine Le Pen och Nationell Samling undviker att ge sig in i denna debatt. Partiet har stöd av en väljarkår som avskyr nedskärningar på det sociala området och samtidigt säger nej till skattehöjningar.

Det är troligt att regeringen inte förmår att radikalt förändra sin politik på detta område före valet. Radikala nedskärningar i budgeten eller skattehöjningar är inga populära förslag så nära inpå ett val. Efter presidentvalet kommer dessutom sannolikt ett val till nationalförsamlingen i början av nästa sommar. Först därefter kan en ny president och ett ny nationalförsamling möjligen ta itu med frågan.

Dessa dagar tätnar trafiken på de franska vägarna och tåg och flyg är överfulla. Sista veckan i augusti återvänder människor hem efter semestrar. Om en knapp vecka börjar skolorna och barnens föräldrar återgår till sina arbeten. Detsamma gäller politiker och opinionsbildare, myndighetspersoner i statsförvaltningen och journalister. Ett laddat politiskt år ligger framför alla. Det kommer att avslutas med ett presidentval och ett val till nationalförsamlingen nästa vår.

Franska valrörelser är långa. Det faktum att presidentvalen normalt genomförs på våren, i slutet av april och början av maj, gör att det föregås av åtta månader av arbetsåret som kan fyllas med intensiva politiska diskussioner. Valet nästa vår är om möjligt ännu mer dramatiskt än på många år. Starka kandidater med goda opinionssiffror finns inte minst på ytterkanterna. Marine Le Pen leder i alla mätningar och det finns tecken som tyder på att Det Okuvade Frankrikes kandidat Jean-Luc Mélanchon har goda möjligheter att utmana Le Pen i en andra valomgång. Det skulle innebära att de två slutkandidaterna i den andra och avgörande valomgången inte representerar vare sig den traditionella högern, mitten eller den mer reformistiska vänstern.

Mycket kan hända men franska väljare väljer gärna mer drastiskt än i ett land som Sverige. Det är helt uppenbart att många, för att inte säga merparten, av väljarkåren har slutat lita på de gamla partierna och deras representanter. Migrationsfrågan har inte fått någon bra lösning under president Macrons tio år vid makten och inte heller under tidigare presidenter. Brottsligheten, särskilt narkotikatrafiken, ökar enligt de flestas bedömningar. Det gynnar Marine Le Pen. Den stora muslimska kommuniteten och unga studenter och en hel del fackföreningsfolk är frustrerade över det som de upplever som ökad rasism och fascism i landet. Mélenchon är deras hopp om förändring.

Marine le Pen skulle, om det vore val i dag, enkelt ta hem segern i den första valomgången med cirka en tredjedel av rösterna. Jean-Luc Mélenchon kommer att slåss med flera mittenkandidater men kan knipa en andraplats om han når en väljarandel på 20 procent eller några procent därutöver. Det är högst möjligt. Splittringen är stor mellan alla kandidater bakom Le Pen. De följande månaderna kommer att visa om någon mitten-vänster eller mitten-höger kandidat lyckas lyfta sig till ett högre väljarstöd än Mélenchon.

I dagarna har europaparlamentarikerna Raphaël Glucksmann meddelat att han kandiderar. Han kan betecknas som reformistisk vänster. Han kan samla delar av den välutbildade, progressiva medelklassen i de större städerna. Frågan är hur långt det räcker. Förre socialistpresidenten François Hollande har ambitioner att också kandidera och hans program är snarlikt Glucksmanns. Det skulle förstås öka Mélenchons chanser att gå vidare till en andra valomgång.

Édouard Philippe är den tunga mittenkandidaten, tidigare premiärminister hos president Macron. En och annan av de andra mittenpolitikerna med presidentambitioner har anslutit sig till honom. Det gäller främst Gérald Darmanin som varit både inrikes- och numera justitieminister i Macrons regeringar. Ändå blir det trångt i mitten och i den traditionella högern. Flera andra kandidater kommer sannolikt att ställa upp och plocka röster av varandra. Det är mer disciplin längre ut till höger och vänster.

Politiker med presidentambitioner ställer sig nu i början av hösten vid startlinjen. De är många i september och färre i början av nästa år. Några ansluter sig till konkurrenter som drar ifrån men som kan lova lockande ämbeten i mån av seger. Normalt kommer det att handla om fem eller sex kandidater när valspurten inleds i mars-april. Yttre händelser kommer att kullkasta de profetior som politiska analytiker och undersökningsinstitut lämnar i dag. Det kommer att bli spännande och valrörelsen kommer att väcka känslor av alla slag. Den kommer också att dra fram skandaler som påverkar utgången av valet.

Det internationella intresset kommer säkert att bli stort. Bara det faktum att ytterkanternas kandidater ligger så väl till i opinionen ökar förstås intresset och väcker farhågor. Internationella organisationer, andra länders regeringar och opinionsbildare liksom det internationella kapitalet tycker inte om omvälvande politiska krafter. Vi vet inte heller hur vissa icke-demokratiska regimer som till exempel Ryssland kommer att agera för att eventuellt söka styra valresultatet i önskvärd riktning för dem.

Den här bloggen kommer att försöka följa och analysera det som händer fram till valdagen och förstås också därefter. Jag säger som jag brukar: Fransk politik blir aldrig tråkig.

Franska fotbollslandslaget förlorade semifinalen i VM i USA samma dag som nationaldagen inföll, den 14 juli. Det blev inte den glädjekväll som fransmännen hoppats på. Mbappé, Dembelé och de andra stjärnorna lyckades inte bryta igenom det spanska mittfältet. En besvikelse som även tog udden av eventuella gatuupplopp efter förlusten. Efter detta kan det politiska Frankrike, som fotbollsspelarna,  också ta ledigt. President Macron håller ännu något regeringssammanträde men sedan blir det ett par veckors relativ stillhet i det politiska livet. När de förtroendevalda och tjänstemännen på olika nivåer kommer tillbaka mot slutet av augusti laddas det däremot för en intensiv och lång valrörelse som mynnar ut i presidentval i april-maj och antagligen i juni i ett val till nationalförsamlingen.

Ett trettiotal kandidater har anmält sig till presidentposten. Det innebär inte att alla trettio kommer att ställa upp. Många faller ifrån av olika anledningar och nya kan tillkomma. En som drar till sig en viss uppmärksamhet redan före sommaren är nuvarande premiärministern Sébastien Lecornu som ständigt förklarat att han inte är valbar till nationens högsta ämbete men som vissa anar börjar umgås, även han, med tanken på att kandidera.

Det är i mitten av det politiska landskapet som de flesta tyngre kandidater rör sig. Där befinner sig alla de politiker som fram till Macrons segerval 2017 representerade de partier som kom i fråga för maktpositioner. På den tiden stod striden mellan moderata socialister och lika moderata republikaner. Alla dessa mittenpolitiker strider nu om en position, mellan Marine Le Pen och Jean-Luc Mélenchon, och med ett betydligt lägre väljarstöd än för tio år sedan.

Det är alltså många i den breda mitten som gör upp om ledarpositionen; Édouard Philippe, Gabriel Attal, Gérald Darmanin, David Lisnard, Bruno Retailleau. Kanske också Sébastien Lecornu. Och några som kallar sig vänster men ändå slåss om väljarstöd från mitten, till exempel förre presidenten François Hollande och socialdemokraten Raphäel Glucksmann. Jag har säkert glömt några…

Räkna med en intensiv och spännande fortsättning på den valrörelse som redan smygstartat. Den enda som inte kan ställa upp i valet är Emmanuel Macron. Konstitutionen hindrar honom men han har rätten att komma tillbaka till valet 2032. Allt mer tyder på att han gärna vill det. Hans misslyckanden på det inrikespolitiska området har säkert inte alls tagit ner humöret på honom. Utan att göra några psykologiska analyser av hans personlighet förefaller det som att han i hög utsträckning tilltalas av rollen som statschef – en del säger kejsare – i Frankrike.

När det politiska Frankrike skruvar ned intensiteten under några sommarveckor passar jag på att göra mitt årliga avbrott i bloggandet. Min blogg har pågått i oförminskad takt sedan 2009 men alltid med någon månads sommaruppehåll. Jag följer min tradition vad gäller en periods semestervila men fortsätter som vanligt i höst. Alltför mycket står på spel inför ett presidentval 2027 som kan komma att förändra så mycket i det franska samhällslivet. Skulle Marine Le Pen vinna det valet kommer mer att förändras i landet än på många år. Hon lär knappast själv vilja göra en regelrätt revolution men en seger för henne kommer att förändra Frankrikes relation till EU. Framförallt kommer nya spänningar och konflikter inom landet att uppstå. Hur kommer vänstern och särskilt den militanta vänstern att reagera?  Vilka metoder kommer den att tillgripa för att bekämpa henne och hennes rörelse? Hur bemöts hennes maktövertagande av stora delar den invandrade befolkningen? Hur kommer en statsapparat reagera som haft ett så betydande inflytande på politiken under efterkrigstiden och som ändå gått i takt med hittillsvarande regeringar? Vem går segrande ur sådana strider, Marine Le Pens nationalister eller andra starka krafter i det franska samhället? Låt oss följa detta fram till valet och perioden därefter.