Posts By :

Tomas Lindbom

Giscard och de andra presidenterna
Giscard och de andra presidenterna 150 150 Tomas Lindbom

Alldeles bortglömd är ändå inte Valéry Giscard d´Estaing. Leif Mohlin har kommenterat här på bloggen. Själv har jag hunnit prata med två vänner sedan jag skrev bloggen och de har båda starka minnen av den franske presidenten. Ändå är det ett fakutm att han tvingades avgå efter en valförlust för nästan fyrtio år sedan. Jag är så präglad av idén att Sverige är totalt historielöst att jag blir förvånad omnågon ändå bryr sig om vad som hände före senaste sekelskiftet.

Nu är ju det historiska perspektivet viktigt för att förstå dagens värld och så mycket har trots allt inte förändrats på ett halvsekel. Låt oss se på franska politiker som styrt landet sedan General de Gaulles dagar. Det förefaller rimligt att dela in dem i tre politiska fack: Charles de Gaulle, Georges Pompidous, Jacques Chirac och Nicolas Sarkozy har tillhört högern, Valéry Giscard d´Estaing och Emmanel Macron centergrupperingar och Francois Mitterrand och Francois Hollande den politiska vänstern.

Denna enkla men schematiska uppdelning säger en del men inte allt. Dock kan den visa att politiken under den femte republiken, det vill säga sedan de Gaulles konstitutionella reform 1958,  inte förändrats nämnvärt. De tre blocken finns kvar och de återvänder till makten med viss regelbundenhet.

Högern har dominerat. I årtal blir det väldigt tydligt.De fyra högerpresidenterna har sammanlagt suttit vid makten i 33  av 62 år. Vänstern har regerat i 19 år och centern i hittills 8.

En viktigare fråga är om begreppen höger, center och vänster i dag betyder något annat än tidigare. Det är ju uppenbart att Nicolas Sarkozy på ett ytligt plan står långt ifrån General de Gaulle. Femte republikens förste president var en storslagen, närmast pompös personlighet, militär och konservativ. Sarkozy framträdde som lite av en buspojke och bröt mot presidentrollens förväntan på värdighet i uppträdandet. Han hade och har ett slarvigt språk och är obildad. Ständigt har han stått inför hot om domar i brottmål.  Skillnaderna handlar mer om stil. Även Sarkozy är mer konservativ än liberal. Hans profil som politiker har varit hårda tag mot brottslighet och invandring och ett försvar för den franska identiteten. Sarkozy har också sett sig som en arvtagare till gaullismen även om inte alla bedömare alltid sett släktskapet.

Centerpresidenterna Giscard och Macron liknar varandra mer. De betonar marknadsekonomin och internationalismen. Det är ingen slump att båda varit hängivna Europafrågan. Som jag skrev i gårdagens blogginlägg påminner de om varandra också till personligheten. En högerpresident kan komma från en annan miljö än elitskolorna även om alla är välutbildade. Centerpolitikerna lutar sig mot dessa. ENA eller Ecole polytechnique ger dem dess identitet.

De två socialistiska presidenterna har i högre grad varit kopplade till sina partier. Det är förstås en naturlig följd av att vänstern bärs av en kollektiv ideologi. I detta land av elittänkande och stark vurm för kunskap och bildning blir det ändå för vänstern som för högern och centern. De ledande kandidaterna har en miljö- och utbildningsbakgrund som skiljer sig från folkets. Mitterrand var dessutom inte socialist. Som ung tillhörde han extremhögen men blev tidigt, redan under ockupation en vänsterman men med en radikalliberal profil. Hans utveckling till att bli ledare för Socialistpartiet får nog främst förklaras med hans strategiska bedömning; bara ett socialistparti kan samverka med kommunisterna och därmed kunna ta makten i 1970-talets Frankrike där höger stod mot vänster. Hollande däremot var en partiman även om också han var utbildad på ENA. Hollande var ideologiskt starkt präglad av Mitterrand. Det var Mitterrand som skolade honom och Hollande blev aldrig den socialdemokrat som många uppfattat honom som. Under sina presidentår tog han flera steg åt höger från den klassiska marknadsskeptiska socialismen men det var snarare följden av en taktikers anpassning till en ny verklighet.

Om högern och centern genom sina presidenter visat på en viss stabilitet genom åren gäller inte det i samma utsträckning för vänstern. Marxismen dog på 1980-talet. Antikapitalismen frodas mer i Frankrike än i de anglosaxiska och skandinaviska länderna men har i praktiken förlorat sin sälta. Huvudfåran inom Socialistpartiet har ändrat karaktär. Den har tagit intryck av den gröna rörelsen och blivit mycket mer pragmatisk i sociala och ekonomiska frågor. Den har ännu inte med övertygelse kastat sig in i identitetspolitiken. Där skiljer sig socialisterna från demokraterna i USA och de svenska socialdemokraterna. Hittills i alla fall.

Det finns en tröghet i den franska politiken. Högern citerar fortfarande de Gaulle. Det finns också fortfarande socialister som drömmer om Mitterrands dagar. Giscard har inte den statusen men hans idéer lever vidare inom den moderata högern och mitten. Historieämnet är fortfarande viktigt i de franska skolorna. Mitt 9-åriga barnbarn Salomé besökte mig nyligen i Stockholm. Vi spelade ett kortspel som hon hade med sig. Figurerna var historiska gestalter i Frankrike som Karl den store, Marie Antoinette, Voltaire och Simone Veil för att ta några jag kände till. Salomé kände till alla och placerade dem i rätt århundrade. Hon verkade tro att händelser före år 2000 också hade relevans. Ett konservativt drag som får konsekvenser för hur politiken gestaltar sig i Frankrike över decennierna.

President Giscard d´Estaing är död
President Giscard d´Estaing är död 150 150 Tomas Lindbom

Den tredje presidenten av åtta i den femte republiken, Valéry Giscard d´Estaing, har dött i sviterna av covid -19 i en ålder av 94 år. Han är känd för att ha genomdrivit några moderna reformer som en liberalisering av abort- och skilsmässolagstiftningen. Han såg också till att rösträttsåldern sänktes. Giscard d´Estaing skapade partiet UDF som länge framstod som den moderata och liberala borgerlighetens parti i ett land där högern på den tiden präglades av den socialkonservatism som bar General de Gaulles värderingar.

Jag anar att svenskar i allmänhet har rätt dunkla begrepp om vem Valéry Giscard d´Estaing var. Han satt också bara en presidentperiod. Han valdes 1974 i en andra valomgång mot socialistledaren Francois Mitterrand. Valet utlystes sedan den tidigare presidenten Georges Pompidou avlidit under sin mandatperiod. Pompidou var gaullist och under flera år premiärminister hos General de Gaulle. Giscard d´Estaing stod 1974 som företrädare för en modernare höger. Han var en genuin aristokrat, helt främmande för det folkliga i landet men hittade reformer som också intresserade delar av den yngre borgerligheten och inte minst kvinnor. Han blev en exponent för en modernitet som saknades hos de gamla gaullisterna.

Giscard d´Estaings modernitet tog sig också närmast löjeväckande inslag när han till exempel lät arrangera hembesök i så kallade vanliga familjer och sågs på bild äta middag hos dem. Artistokraten som sannolikt mest kände till måltider i vackra salonger med maträtterna upplagda på silverfat skulle nu tränga ner sig vid ett trångt matbord hos Monsieur och Madame Dupont i någon trist Parisförort. Han ökade sannolikt inte sin popularitet i folkliga kretsar genom detta PR-trick.

Giscard d´Estaing var en skicklig finansminister under de Gaulles era men hade oturen att hamna mitt i oljekrisen på 1970-talet. Arbetslösheten ökade och för första gången sedan femtiotalet försämrades ekonomin i landet. Han blev straffad för detta när han i valet 1981 ånyo ställdes mot Francois Mitterrand i den andra valomgången. Socialistledaren vann  denna gång och Giscard, som han kallades, fick avgå.

Under alla åren efter avgången som president har Giscard ägnat sig åt främst Europapolitik och varit en stark aktör för ett fördjupat europeiskt samarbete. Hans parti, UDF, har levt vidare tills för några år sedan, utan närmare stöd från honom. Det är inte fel att jämföra Emmanuel Macron med Giscard d´Estaing. Båda har liberala drag. Båda är engagerade européer. Båda har också varit finansministrar innan de blev presidenter och deras parlamentariska underlag före de respektive valsegrarna har också varit tunt eller, i Macrons fall, obefintligt. Både Giscard och Macron har uppfattats som antifolkliga eller i varje fall okänsliga för vanliga människors vardag. Men båda har varit och är briljanta hjärnor. De företräder i högsta grad den politiska elit som är så utmärkande för det franska statslivet, framodlade i de så kallade elitskolorna dit bara ett fåtal äger inträde varje år.

Polisvåldet skrämmer
Polisvåldet skrämmer 150 150 Tomas Lindbom

Förra lördagen var Michel Zecler på väg till sin musikstudio i ett av innerstadskvarteren i Paris. Han bar inte munskydd. När han såg fyra polismän komma mot honom flydde han in i sin studio för att slippa böter. Polismännen trängde sig in och började innanför dörren att utsätta denne man för hugg och slag. Det finns kameraövervakning i studion. Allt som sker ligger nu på internet. Misshandeln fortsatte sedan på trottoaren innan grannar började ropa. Det finns olika uppgifter om hur länge misshandeln pågick men kortaste tiden är fem minuter. Zeclers ansikte är påtagligt tilltygat av slagen. Behöver det sedan tilläggas att mannen var svart?

Någon dag senare skedde ett andra övergrepp av polisen vid Place de la République när människor demonstrerade mot ett lagförslag som ska hindra fotografering när polisen gör vissa beslag och frihetsberövar personer av säkerhetsskäl.

Polisbrutaliteten i Frankrike är ökänd. Den förekommer dokumenterad som i fallet med Michel Zecler och det är ställt utom tvivel att mörkertalet är stort. Övergreppet i musikstudion är så uppenbart kopplat också till rasismen hos polisen. Allt går att bortförklara men det finns en gräns när alla måste se vad som pågår.

Polisen är pressad fysiskt och psykiskt. Dess roll i alla de konflikter som Frankrike genomlevt under senare år har varit närmast omänsklig. Till det ska läggas låg utbildning av poliskåren och förhållandevis låga löner. Det är ändå dåliga ursäkter för dessa övergrepp.  Och dessa problem och missförhållanden pekar inte minst mot polischeferna och ytterst landets inrikesminister som är ansvarig. I Frankrike råder en tydlig hierarki. Ministern styr över polisen.

Sedan i somras heter inrikesministern Gérald Darmanin. Han är ung, 38 år. Kommer ur högerns led. Hans stora förebild är förre presidenten Nicolas Sarkozy. Han kallas “bébé-Sarko”. Han har bland annat lärt sig att göra tillspetsade uttalanden som sin förebild. Ett av de mer kända av Darmanin är “När jag hör ordet polisvåld så storknar jag.” Han anser av princip att polisens våld är en självklar del av uppdraget att skydda republiken. Var gränsen för honom  går till det oanständiga kan man verkligen fråga sig.

Igår kväll var inrikesministern inbjuden att svara på frågor om de aktuella händelserna i France Télévisions stora nyhetssändning. Han föreföll påtagligt nervös. Det är en påfallande liten och tunn typ, denne Gérald Darmanin, men han visar i ord fram en kaxig attityd. I intervjun tog han ändå avstånd från polisövergreppet på Michel Zecler. Han har också tagit de fyra polismännen ur tjänst till dess att dom fallit. Ärendet är under utredning.

Det står helt klart att Zecler räddades av att han installerat en kamera i sin studio. “Utan den hade jag suttit i fängelse nu”, har han sagt i media. Polisernas första version av händelsen var förstås en helt annan. Nu kan de inte längre skylla misshandeln på offret. Bilderna talar för sig själva.

Den franska opinionen blir alltmer misstrogen mot polisen. Förtroendet har sjunkit och ligger nu på 65 procent. Det kan låta mycket men är ändå en signal om att polisvåldet håller på att bli en problematisk fråga, också för regeringen. Den vanlige fransmannen har en ganska hög tolerans mot polisens arbetsmetoder men det finns förstås en gräns. De yngre vuxna brukar ha en betydligt mer kritisk inställning till poliskåren än äldre. När en av tre medborgare är misstrogen mot polisen betyder det att även bland medelålders och äldre växer kritiken.

Nu kommer premiärminister Jean Castex att omarbeta den lag som ska förbjuda filmning av vissa polisingripanden. Vänstern kan få en fråga att samlas kring. För Macron blir det allt svårare att säga att han är varken vänster eller höger. Han behöver också en del moderata vänsterväljare för att vinna nästa val. Det räcker inte med att visa upp “bébé-Sarko” för att få ett andra mandat som Frankrikes president i valet 2022.

Macron inger hopp hos coronainstängda fransmän
Macron inger hopp hos coronainstängda fransmän 150 150 Tomas Lindbom

Frankrike ligger några veckor före Sverige när det gäller den andra vågen av covid- 19-epidemin. President Emmanuel Macron höll ett nytt tal till nationen igår kväll. Det går att se ljuset i tunneln. Julen behöver inte bli en tid av isolering. Samtidigt undrar säkert många om lättnaderna i reglerna i december leder till en tredje våg.

Macron var förstås ingen glädjespridare i sitt tal men uppenbart hoppas och tror han att det går att lätta en aning på restriktionerna framåt jul. I korthet sa han följande: Han konstaterade att landet nu passerat den högsta punkten av smittspridning och gav fransmännen ett gott betyg för att så skett. Det gäller ändå att fortsätta med en rad restriktioner.

Det är inte tal om att släppa fransmännen fria. Från och med lördag kommer de att ha rätten att röra sig utomhus tre timmar per dag istället för en. De kommer att få förflytta sig inom en radie av tjugo kilometer istället för bara en kilometer. Jag vet inte om fransmännen skuttar runt av glädje inför det beskedet men det kan möjligen tänkas som en viss signal om bättre tider framöver. Den som då går ut i tre timmar kan också besöka mindre affärer som haft stängt nu under några veckor. Många små butiksägare särskilt i stadskärnorna har kvidit över att de tvingats ha stängt medan stora varuhus haft öppet.

Den som kan arbeta hemifrån ska fortsätta att göra det. Sannolikt är det ett enklare beslut och även effektivt. Undersökningar har visat att smittan sprids i hög grad på arbetsplatserna.

Smittspridningen har minskat i Frankrike. Om den gå under 5 000 nya fall per dag kommer karantänen att brytas den 15 december. Det innebär att människor kan resa till släktingar över julen. Men allt beror på hur gynnsam utvecklingen ser ut de närmaste veckorna.

Utegångsförbudet kommer däremot att fortsätta att gälla. Sedan några veckor tillbaka får inga fransmän befinna sig utomhus mellan kl 22 och 06. Undantag för den regeln ges nätterna mellan julafton och juldagen och under nyårsnatten. Fortfarande är allt beroende på hur smittspridningen ser ut fram tills dess.

Fransmännen förväntas fortsätta att vara extremt försiktiga. Det vore förstås en katastrof om smittspridningen ökade igen. Den politiska ledningen i landet fasar för en sådan utveckling. De frågar sig förstås om fransmännen mentalt klarar av ett slags tredje våg. Vintern är lång och smittan kan få fart antingen redan i december eller efter helgerna. Det senare är en uppenbar risk. Nya nedstängningar i januari. Tungt för människorna och en katastrof för ekonomin. Hur länge klarar staten av att stödja företag och löntagare med dessa gigantiska bidrag som för varje månad gräver allt djupare i landets gemensamma kassakista?

 

Den öppna världen stänger ner
Den öppna världen stänger ner 150 150 Tomas Lindbom

Terrorism, miljö och corona. Är det århundradets stora frågor hittills i den västra delen av världen? Mycket talar för det även om vi också ägnar våra tankar åt klassiska ämnen som sociala orättvisor och allt som därtill hör, som välfärdspolitik och ekonomi. För mig samlas det mesta som diskuteras i dag i Europa under begreppet nationell identitet.

Jag påstår inte att det nödvändigtvis är bra men det verkar ofrånkomligt. Ett flygplan körde rätt in i Empire State Building i New York den 11 september 2001. Då hände något med synen på världen. I Frankrike var det uppenbart. Reaktionen lät inte vänta på sig: en ökad misstro mot invandrare från muslimska länder. I presidentvalet 2002 tog sig Jean-Marie Le Pen vidare till den andra valomgången. Han var antagligen själv lika förvånad över valframgången som merparten av de franska medborgarna var uppskakade.

Sedan dess har det rullat på. För att nu tala om Frankrike, detta är trots allt en blogg om det landet, har misstron mot muslimer bara vuxit sedan dess. Det är inte bara Nationella Fronten, numera Nationell Samling, som stärkt sin ställning i väljaropinionen. Andra partier har följt efter i dess spår.

Det blir så banalt när människor säger att Nationell Samling bara har en fråga på dagordningen, invandrarmotståndet. De bidrar  i än högre grad till att stärka det nationella tänkandet i landet. De lyssnar av de nationella stämningarna i landet. De tvingar andra partier och rörelser att följa efter i samma riktning.

I ett nationellt tänkande ingår inte bara invandringsmotstånd. Snarare inspirerar ett ökat kulturkonservativt tänkande och nationalismen baserad på invandringsmotstånd varandra. Detta samspel leder till ett ökat stöd för en nationell identitet.

Pandemin gör detta så tydligt. I media förekommer rader av nyhetsartiklar, reportage och krönikor om skilda karaktärsdrag mellan olika folk. Fransmän förstår inte hur svenskar tar så lätt på pandemins risker. Svenskar beklagar hur fransmännen tvingas gå omkring på stan i munskydd. Och så kommer nästa steg i tankeprocessen som journalisterna förmedlar: Svenska politiker har tillit till sin befolkning som tar ansvar. Fransmännen är inte tillräckligt disciplinerade för att klara av att själva minska riskerna för smittspridning. I Frankrike behövs hårda lagar. ‘

Alla dessa reflektioner bygger på en outtalad idé om att skilda folk har skilda karaktärer. Lasse Granqvist i tv-studion inför fotbollsmatchen Frankrike-Sverige häromdagen insisterade på den franska arrogansen i ett samtal med sina expertkommentatorer Kim Källström och Lotta Schelin, själva tidigare spelare i franska lag. Inget vettigt kom ut av samtalet men Granqvist höll kvar frågan en bra stund. Plötsligt blev spelsystem och spelskicklighet underordnat. Nu skulle vi borra i ämnet fransk arrogans.

Terrorismen har stängt gränser och ökat misstron mot utlänningar.  Kan pandemins viktigaste bidrag bli att vi medborgare i Europa i än högre grad kommer att ägna oss åt att iaktta andra folk utifrån nationell särart. Den som tror på framsteget – en i ock för sig tvivelaktig konstruktion – måste säga sig att internationalismen och öppenheten mot människor i andra länder fått sig en törn. Det är tur att vi har klimatfrågan. Där finns ändå ett uppenbart behov av att tänka globalt. Om EU inte kan försvara öppna landsgränser och saknar förmågan att skapa en gemensam politik mot pandemin så finns alltid klimatet som ett givet ärende på mötesagendan i ministerråd och parlament.