Posts By :

Tomas Lindbom

Förvirring!
Förvirring! 150 150 Tomas Lindbom

Jag har suttit och följt delar av den tio dagar långa debatten i nationalförsamlingen om regeringens pensionsproposition. Jag har gått från övertygelsen att regeringen till slut driver igenom reformen till att jag blivit totalt förvirrad både kring reformens innehåll och trovärdighet och dess möjlighet att bli en lag. Vad ska en utomstående tro eller tycka. Har skickliga politiska manipulatörer förvirrat hjärnorna på oss alla eller är det verkligen sant att regeringen inte har presenterat ett sammanhållet och genomtänkt reformförslag.

I natt avbröts debatten kl 24. President Macron hade beslutat om det. Två veckor var den tid som anslagits åt nationalförsamlingen att debattera pensionsfrågan. Talmannen verkställde detta beslut trots Nupes (vänsteralliansens) krav på förlängd debattid med några dagar. Nupes och i synnerhet Det okuvade Frankrike som dominerar vänsteralliansen hade – det ska särskilt framhållas – lagt cirka 15 000 ändringsförslag, helt uppenbart för att omöjliggöra en rimlig granskning av reformförslaget.

Under de två veckornas debatt framkom ändå oklarheter kring regeringsförslaget. Hur många skulle omfattas av minimipension på 1 200 euro mer månad? Hur många år måste de medborgare som börjat arbeta redan i tonåren betala in pensionsavgifter för att uppnå full pension, 43 eller 44 år? Regeringen gav inga tydliga svar på dessa frågor vilket också upprörde högerpartiet Republikanerna.

Berörda ministrar gjorde inte heller något vidare gott intryck när de satt i sina regeringsbänkar under debatterna. Den ansvarige arbetsmarknadsministern Olivier Dussopt hade uppenbarligen besvär med en svår förkylning. Ofta satt han med en lång, tjock yllehalsduk virad runt halsen. Rösten skar sig. Hade han drabbats av bronkit? Kanske påverkade hälsotillståndet hans svaga argumentation. Framförallt såg han ointresserad ut. De fransmän som till äventyrs följde debatten under längre tid borde ha blivit missnöjda med hans synligt bristande engagemang i frågan.

Det blev svårare och svårare att känna sympati för regeringen trots att Nupes och särskilt Det okuvade Frankrikes ledamöter betedde sig som fullödiga populister. Många av dem höll anföranden som knappast hade att göra med granskningen av reformens olika paragrafer. Vi fick veta mycket annat: Hur mycket pengar överklassen inom regeringsmajoriteten tjänar, att de inte vill förlänga debatten för att de planerat skidsemester och så vidare. Okvädingsord som mördare till ministrarna förekom också. Det okuvade Frankrikes ledamöter missade inte ett enda tillfälle att banka in motsättningen mellan folket och eliten och därmed ytterligare bidra till polariseringen av Frankrike. Naturligtvis i sina ord övertygade om att det alltid är Macron och hans majoritet som polariserar landet.

Det börjar bli allt svårare att sia om utgången av parlamentsbehandlingen kring pensionsfrågan. Nu flyttas arbetet över till senaten utan att nationalförsamlingen röstat om mer än delar av förslaget. Därefter sker en sammanvägning av förslaget i en grupp av ledamöter från båda kamrarna. Under mellantiden sker strejker och demonstrationer, framför allt den 7 mars som blir den folkliga revoltens stora dag.

Det blir allt svårare att bedöma utgången av denna stora strid om pensionerna. Regeringen har konstitutionella möjligheter att driva igenom förslaget men kan den göra det? Blir priset i så fall för högt i opinionen? Det verkar allt svårare för regeringen att få med sig Republikanerna. Om det partiet tar sin hand ifrån förslaget måste nog regeringen skjuta upp beslutet under en tid. Vem vet? Fransk politik är oförutsägbar.

Stök och bråk i nationalförsamlingen om pensionsreformen
Stök och bråk i nationalförsamlingen om pensionsreformen 150 150 Tomas Lindbom

Denna vecka sker en intensiv debatt i nationalförsamlingen om regeringens pensionsförslag. En vecka med mycket stök och bråk. En ledamot har redan i dag efter majoritetsbeslut i kammaren tvingats lämna densamma på grund av att ha skickat ett tweet med aggressiv ton.

Nationalförsamlingen har nu bara tiden fram till fredag för att diskutera pensionsreformen. Oppositionen har sammanlagt presenterat 16 000 (!) ändringsförslag. Vänstergrupperingen Nupes som består av Det okuvade Frankrike (vänstersocialister), kommunisterna, de gröna och socialisterna har bidragit med 13 000 av dessa. På lördag ska propositionen med ändringsbeslut i nationalförsamlingen föras över till senaten för vidare behandling. Därefter kommer propositionen tillbaka till nationalförsamlingen. Sannolikt kommer särskilda utskott med representanter för både senaten och nationalförsamlingen att försöka enas om en gemensam skrivning som slutligen leder fram till votering i nationalförsamlingen. Om regeringen och ytterst president Macron bedömer att det inte är möjligt att få igenom huvuddelarna av propositionen genom omröstning kan presidenten använda sig av paragrafen 49:3. Det innebär att propositionen antas utan omröstning. Enligt planerna ska beslut fattas före mars månads utgång.

Det är självklart att det tar tid att gå igenom 16 000 ändringsförslag. De flesta har förstås lagts för att försinka debatten. Det är svårt att se att oppositionen har ett genomtänkt förslag. Nupes vill i första hand störa möjligheterna för regeringen att under ordnade former driva igenom sin proposition.

Parallellt med behandlingen i parlamentets båda kamrar sker strejker och demonstrationer, hittills under tre dagar. De gångna tre dagarna har varit lugna och värdiga. Frågan är hur fortsättningen blir. Det talas om en stor manifestation den 7 mars men även dessförinnan kommer strejker och demonstrationer att genomföras.

Debatten i nationalförsamlingen var dramatisk idag. En av ledamöterna i Det okuvade Frankrike anklagade arbetsmarknadsministern Olivier Dussopt för att vara mördare. Sessionen avbröts och när den upptogs senare på eftermiddagen bad ledamoten om ursäkt.

En annan ledamot av Det okuvade Frankrike, Thomas Portes hade för några dagar sedan distribuerat en tweet där han själv på bild har satt foten på en fotboll med ansiktet av arbetsmarknadsministern. För detta fick han straffet att lämna sessionssalen för ett antal dagar. Tweeten ansågs uppmana till våld.

Macrons parti i nationalförsamlingen använder sig förstås också av vänsterns grova retorik för att vinna poäng hos allmänheten som följer debatten via medierna. Gatans bildspråk och verbala attacker synliggörs av de mer sansade och väldisciplinerade partierna inne i parlamentssalen och blir till utmärkta argument för att visa att vänsterns opposition har lämnat all sans och måtta och egentligen saknar ett hållbart alternativ i sakfrågan.

Fransk politisk debatt kan vara högröstad och vulgär. Den franska allmänheten upprörs inte på samma sätt av den här typen av invektiv som nu vänsteroppositionen använder sig av. Många rycker på axlarna medan vänsterns egna anhängare i väljarkåren stimuleras i hög grad av att temperaturen i debatten höjs. Politik handlar om idéer men minst lika mycket om känslor.

 

Raseri och segervittring
Raseri och segervittring 150 150 Tomas Lindbom

Dramat kring pensionsfrågan fortsätter i Frankrike. Det går att kalla det för ett drama. Igår kunde fransmännen iaktta två parallella skeenden. Den tredje strejk- och demonstrationsdagen genomfördes med 757 000 demonstranter på gatorna i hela Frankrike, enligt polisens uppgifter. Samtidigt påbörjades debatten kring reformen i nationalförsamlingen. Stämningen var minst sagt upphettad.

Gatans parlament har hittills uppträtt med värdighet. Människor demonstrerar men utan några uppenbara inslag av bråk och skadegörelse. Strejkerna genomförs också i ordning. De fackliga organisationerna verkar ha läget under kontroll. I nationalförsamlingen är stämningen en helt annan men där möts också regering och opposition. Den senare anar också möjligheten att kunna förkasta hela regeringsförslaget.

Den från i våras nyvalda nationalförsamlingen har fått en stark oppositionskraft i Nupes, en koalition av det vänsterradikala Det okuvade Frankrike (LFI), Kommunistpartiet, de gröna (EELV) och Socialistpartiet. LFI är det dominerande partiet i gruppen. Hela dess väsen är konflikt med det etablerade borgerliga samhället och med den så kallade macronismen. LFI gränsar hela tiden mellan respekt för de parlamentariska reglerna och viljan att tänja gränserna för att genom störande inslag hota de demokratiska spelreglerna. När den ansvarige ministern från regeringen stod i talarstolen blev talmannen tvungen att avbryta plenarmötet för att lugna ner de ledamöter som skrek och störde hans tal. Oväsen i nationalförsamlingen under debatter är inget ovanligt men detta anses av en del bedömare ha varit frapperande högt och emotionellt laddat.

LFI är det parti inom Nupes som starkast använder kraften i att samspela mellan gatan och parlamentet. Det blir i praktiken en form av revolutionär verksamhet. Partiet har lagt fram flera tusen ändringsförslag till regeringspropositionen för att störa det arbete i utskotten som nu ska påbörjas och normalt pågå i ett par veckor. Den stora segern för Nupes vore att hela propositionen dras tillbaka. Det handlar då om mer än att stoppa ett förslag som ogillas. Allt utvecklas till en stor maktstrid där Macron och hans partis ledamöter och hela den samhällssyn som de representerar tvingas backa inför folkets vilja.

Nupes har 131 ledamöter i en nationalförsamling med totalt 577 platser. Det ska jämföras med 245 ledamöter från Renaissance som är benämningen på Macrons parti. Nupes har emellertid stöd av de fackliga organisationerna som helhjärtat arbetar för att stoppa regeringens reformförslag. Marine Le Pens parti Nationell samling är också motståndare till förslaget men har valt en modestare framtoning i nationalförsamlingen och saknar inflytande inom den fackliga sfären. Också en majoritet av fransmännen stöder motståndet mot reformen.

Sammantaget är detta ytterligare ett exempel på den sociala konflikt som ständigt pågår i Frankrike. Det handlar bland annat om tolkningen av ordet rättvisa. Väldigt många fransmän lever med detta begrepp i sitt inre. Perspektivet kommer underifrån. Frankrikes historia spelas upp gång på gång. Det är som om oförätterna under l´ancien régime blir aktuella på nytt och på nytt. Tiden före franska revolutionen 1789 är ett spöke som ständigt återkommer och provocerar människorna. Det finns ingen rättvisa i alla de förslag som en regering försöker lägga med avsikt att ta ifrån vanliga människor fördelar som de uppnått tidigare och påstå att den gör det för att sanera statsfinanserna. I sådana sammanhang saknar majoriteten fransmän förtroende för regeringen. Konflikten mellan eliten och folket brusar upp och förlamar alla lösningar på en social fråga som i detta fall pensionerna.

Fransmännen har underkastat sig regeringens påbud om inskränkningar i den personliga friheten under pandemin. De kan verkligen ta sitt ansvar i många samhällsfrågor och verka för det allmännas bästa. Men de sociala och ekonomiska frågorna väcker en indignation om förslagen hotar erövrade rättigheter. Folk skulle säga att när makten hotar rättvisan måste vi reagera och gå ut i strid. Det går i det läget  inte ens att tänka tanken att denna reform är nödvändig av statsfinansiella skäl. Nej, det handlar om maktens övergrepp mot folket.

På lördag är det ny demonstrationsdag. Sannolikt blir den hetare än de tidigare. Många fruktar vad som kommer att hända då. När kommer de våldsamma elementen att blanda sig i demonstrationstågen, undrar vissa iakttagare. För närvarande för regeringen en ojämn kamp mot opinionen. Motståndarna till förslaget känner segervittring. Vad kommer de att göra rent konkret för att uppnå sina mål? Det är frågan. Och när kommer den välbeställda medelklass som idag stöder oppositionen vid tv-apparaterna i sina salonger istället börja uttrycka oro över strejkar, demonstrationer och upplopp? Kommer regeringen att kunna genomdriva sin proposition i skydd av en konflikttrött medelklass? Eller sker det som skedde 1995 när högerregeringen under president Jacques Chiracs ledning tvingades dra tillbaka det årets förslag till pensionsreform?

Ny vecka med nya strejker
Ny vecka med nya strejker 150 150 Tomas Lindbom

Den kommande veckan blockeras Frankrike av nya strejker i akt och mening att försöka stoppa regeringens pensionsreform. Vi vet att tisdagen den 7 februari kommer särskilt transporterna att beröras. Flertalet tåg ställs in och bara ett fåtal tunnelbanelinjer kommer att vara i funktion förutom de linjer som numera är automatiserade och därför körs utan förare. Nästa strejkdag infaller på lördag den 11 februari.

Läget är problematiskt för regeringen. Än så länge har inga genombrott gjorts i försöken att nå en form av uppgörelse. Oppositionen befinner sig fortfarande i ett överläge. En majoritet av franska folket är emot pensionsförslaget och än så länge är den trenden negativ för regeringen. Missnöjet ökar alltså. Fransmännen som berörs av strejkerna, främst  skolorna och inom de kollektiva transporterna,  verkar ta störningarna med ro.

Det börjar också diskuteras i media vilka som blir de rent politiska konsekvenserna av en utdragen konflikt. Premiärminister Elisabeth Borne betraktas som en renodlad teknokrat som först i valet till nationalförsamlingen i somras ställde upp i ett politiskt val. Hon har suttit i regeringen under hela Macrons första mandatperiod men hon har hela tiden haft en profil av att vara mer av en expert än av en politiker. Hon är mycket påläst och välformulerad men hon uppfattas som kylig. Kritiker menar att hon inte förmår visa verklig eller spelad medkänsla när reformer försämrar villkoren för människor. Hon har säkert helt rätt när hon säger att pensionsåldern måste höjas för att inte yngre personer i framtiden ska tvingas bära en större ekonomisk börda inom systemet. Den typen av resonemang uppfattas i alla fall av de flesta fransmän som okänsligt och omänskligt.

Vissa bedömare menar att Macron måste göra sig av med Elisabeth Borne som premiärminister efter det att pensionsfrågan lagts till handlingarna. Hon har redan förlorat stort i popularitet. Endast 30 procent har i dag förtroende för henne. Det kan med andra ord bli svårt för Macron att driva igenom nya reformer med henne vid rodret. Kanske gjorde han en felbedömning när han valde en utpräglad teknokrat. Det faktum att hon hämtades från hans vänsterfalang (hon var tidigare rådgivare till den socialistiska presidenten François Hollande) har inte hjälpt på något sätt i förhandlingarna med vänsteroppositionen.

Det gnisslar också en del i relationen med de två små samarbetspartierna i mitten och det finns också oro för att Republikanerna (högerpartiet) inte kommer att stödja regeringen i en eventuell votering om pensionsförslaget. Mycket pekar i dag på att Macron använder sig av paragrafen 49:3 för att på det sättet driva igenom förslaget i parlamentet utan votering.

 

Nya framgångar för oppositionen kring pensionsfrågan
Nya framgångar för oppositionen kring pensionsfrågan 150 150 Tomas Lindbom

I dag genomfördes den andra dagen av strejker och demonstrationer kring frågan om ett nytt pensionssystem i Frankrike. Antalet strejkande förefaller ha sjunkit något i antal sedan den första dagen, den 19 januari. Däremot har fler demonstrerat på gatorna. Över en miljon enligt polisen i hela landet och 87 000 i Paris. Nästa tisdag blir det strejk- och demonstrationsdag på nytt och därefter är också lördagen den 11 februari inbokad.

Nu utvecklas konflikten. Det handlar inte längre om parlamentet kommer att godkänna regeringens proposition. Det är i ock för sig inte säkert att propositionen går igenom i en omröstning men regeringen kan alltid använda sig av paragrafen 49:3 som innebär att förslaget ändå godkänns. Nu har istället konflikten vidgats till att omfatta den mellan franska folket och regeringen. En majoritet av fransmännen avvisar förslaget enligt samstämmiga väljarundersökningar. Hur ska en regering som inte har egen majoritet i nationalförsamlingen rent opinionsmässigt klara av att driva igenom en reform som har så dåligt stöd i befolkningen och med ett missnöje som är så tydligt uttryckt på gatan?

Det som händer nu är ett bra exempel på gatans makt i fransk politik. För en svensk är detta förmodligen rätt obegripligt. Den parlamentariska demokratin fungerar så att väljarna utser ombud som i en riksdag ska stifta lagar. Denna riksdag får inte hotas i sin maktutövning av utomparlamentariska krafter. Men det är inte ett resonemang som håller i ett franskt sammanhang. Regeringen är en part och folket en annan. I normalfallen accepterar fransmännen att den lagstiftande församlingen gör sitt demokratiska arbete som ett representativt organ. Men i de fall när folket anser sig missgynnat, utnyttjat av den exekutiva makten måste denna direktdemokratiska folkvilja få genomslag. Så kan det mycket väl bli denna gång och det är inte första gången det händer sedan konstitutionen skrevs 1958.

Både vänsterns Nupes och Nationell Samling har lagt förslag om en folkomröstning i pensionsfrågan. Sannolikt kommer inte det kravet att få majoritet i nationalförsamlingen. Det är förmodligen mer sannolikt att regeringen till slut drar tillbaka propositionen.

Nu är inte läget sådant att det är aktuellt. Ännu ska man kanske tillägga. De närmaste veckorna får utvisa hur det går. Nu väntar närmast utskottsbehandling. Regeringen har redan anpassat sitt förslag för att främst få högerpartiet Republikanerna med sig i en slutvotering. Bland annat har förslaget om pensionsåldern sänkts från 65 till 64 år. Hur långt kan regeringen nu gå i ytterligare steg mot andra partier innan förslaget blir så urvattnat att det är meningslöst att driva frågan vidare? För Macron är det viktigt att det nya pensionssystemet anpassas till den ekonomiska verkligheten. Han kan inte med hedern i behåll gå oppositionen till mötes hur långt som helst.