Macrons makt minskar
Macrons makt minskar https://www.lindbompafranska.se/wp-content/themes/corpus/images/empty/thumbnail.jpg 150 150 Tomas Lindbom https://secure.gravatar.com/avatar/6030df7f1d0fd0568f08062819468dde?s=96&d=mm&r=gFrankrike genomlider en period av politisk stökighet och förvirring. Sedan en kort tid tillbaka har landet en ny regering men ingen vet hur länge den klarar av att sitta kvar. Den nya Folkfronten har meddelat att den redan vid öppnandet av nationalförsamlingen i nästa vecka kommer att begära misstroendevotum. Regeringens ställning framöver är högst osäker. Samtidigt betraktar vi en annan utveckling; presidentmakten försvagas.
Presidentens ställning, och nu tänker vi inte bara på den nuvarande innehavaren av posten, är försvagad och kan bli än svagare av flera skäl.
Det har redan vid tre tillfällen under den femte republiken uppstått perioder när presidenten och regeringen tillhört diametralt olika block i politiken. Det har kallats för cohabitation eller samboskap. Ofta har presidenten lagt fokus på utrikes- och säkerhetspolitiken medan regeringen skött inrikespolitiken. Efter några år har ett nytt val förändrat detta komplicerade läge och president och regering har på nytt arbetat i samförstånd med presidenten som den styrande kraften. I det nya läget som uppstått i sommar, efter senaste valet till nationalförsamlingen, handlar det inte längre om samboskap utan en otydlig samverkan mellan en regering som delvis stöder presidenten men delvis inte gör det och med en opposition som tillsammans har majoritet men är uppdelat i två starkt motstridiga block. Fokus hamnar på premiärministern som behöver hantera ett komplicerat läge i parlamentet och som därför ges en avgörande roll i politiken. Presidenten ställs vid sidan om. Han hindras inte bara ifrån att driva inrikespolitik utan hindras också i inflytande över alla de politiska strider som är aktuella. Ja, Emmanuel Macron blir även åsidosatt i vissa utrikespolitiska sammanhang. Hans ställning i EU har försvagats eftersom han så uppenbart har misskött sin ställning i sitt eget land.
Läget i parlamentet påverkar också maktkampen mellan president och premiärminister med förväntade, återkommande misstroendevota och en lika förväntad upplösning av nationalförsamlingen nästa sommar. Tidigast ett år efter ett val kan ett nytt utlysas. Ett parlament med flera block än två och ett antal partier gör det till mer än ett transportkompani som röstar igenom presidentens politik. Makten förskjuts nu mer till parlamentet där premiärministern blir en viktig aktör och de folkvalda den andra. Presidenten har fortfarande rätten att utse premiärminister men den rätten blir mer formell. Han kan inte utse den han önskar utan den som har störst möjligheter att hantera en komplex parlamentarisk situation.
Kraven på proportionella val till nationalförsamlingen höjs från flera håll. En sådan reform av valsystemet skulle sannolikt innebära att parlamentets direktvalda kammare blir än mer splittrad i antal partier och än svårare för en president att påverka och styra.
Emmanuel Macron har bidragit till en förändring av det franska politiska systemet som han nog inte alls var beredd på när han i valrörelsen inbjöd i stort sett hela den dåvarande politiska maktsfären att ingå i hans rörelse. ”På samma gång vänster som höger”, som han sa och lyckades också fånga in nästan hela den socialdemokratiska delen av Socialistpartiet och delar av Republikanerna. Det såg lovande ut under den första mandatperioden. Han förlorade dock majoriteten i nationalförsamlingen 2022 men kunde ändå regera vidare med en macronistisk regering. Så kom till slut denna olycksaliga upplösning av nationalförsamlingen efter debaclet i EU-valet i våras vilket ledde till en än mer splittrad nationalförsamling och än färre ledamöter från hans parti och två stödpartier. Nationell Samling och vänstern, särskilt Det okuvade Frankrike, kan verkligen tacka Macron för hans strategiska misstag under senare tid.