Posts By :

Tomas Lindbom

Hur tänker egentligen fransmän om Macron?
Hur tänker egentligen fransmän om Macron? 150 150 Tomas Lindbom

Svenskar och fransmän delar många samhällspolitiska värderingar men de skiljer sig också i synsätt. Jag tror att svenskar i allmänhet anser sig stå längre ifrån Frankrike än som är fallet. Den kritiska synen på religion delar de, särskilt sedan vi lämnat Svenska kyrkan åt sitt öde, skild från staten 2000. På senare år har också frågor om jämställdhet och genus kommit att likna varandra alltmer. I varje fall finns nu också i Frankrike en opinionsbildande elit som driver frågor som verkligen inte liknar den klassiska patriarkala synen på relationen mellan man och kvinna.

Det finns samtidigt klara skillnader mellan de båda länderna och de är möjligen mer betydelsefulla. Det handlar ofta om ekonomi och arbetsliv, frågor som leder till en närmast hatisk inställning till Emmanuel Macron från stora grupper både till vänster och höger. En upprördhet mot presidenten som inte bara finns hos den välformulerade eliten utan överallt i samhället.

Många svenskar som nyfiket frågar mig om fransk politik vill veta hur det går för Macron. Frågan innehåller inte sällan ett stänk av beundran över hans uppenbara begåvning, retorik, tydliga försvar mot trumpismen och de antidemokratiska dragen i rysk och kinesisk politik. Ibland får jag också frågan hur populär han är i Frankrike.

Den senare frågan är svår att besvara. Det blir så komplicerat att säga att väldigt många fransmän är så arga på honom att det i samtal med fransmän inte  alltid går att diskutera lugnt och sansat, väga för- och nackdelar med hans politik. Francois Hollande och Nicolas Sarkozy var också hårt kritiserade men det finns ett raseri mot Macron som går utöver den sakliga kritiken. Skulle jag berätta det tänker min svenske vän att det är något som dolts för honom eller henne. Svaret är möjligen att svenskar och fransmän värderar vissa politiska frågor på olika sätt.

President Macron är annorlunda mot sina företrädare på några sätt. Han är klassiskt fransk i sin påtagna roll av att vara en dominant ledare för landet. Konstitutionen ger honom den rollen och han tar den utan att blinka. Han gör det med en framtoning som stämmer med hans befogenheter. Francois Hollande uppfattades som svagare och möjligen lite vänligare och Sarkozy var busigare i sin stil och talade till den vanliga medelklassen som ville ha ett jobb, tjäna bra med pengar och leva vidare på det sätt som fransmän alltid gjort. Gärna visa sig som en stormakt men ändå leva inneslutna i sitt eget land. Frankrike har alltid haft sin egen stil och ska fortsätta med det.

De senaste presidenterna har varit olika varandra på ett personligt plan. Det har funnits en form av folklighet som präglat Sarkozy, Hollande men även Jacques Chirac som var president mellan 1995 och 2007. Jag tror ändå att personligheterna spelat en mindre roll. Egentligen är alla sittande presidenter mer eller mindre hatade eller åtminstone hånade. Konstitutionen bidrar också till det. Det är inte bara ett karaktärsdrag hos fransmännen. Frankrike har alltid varit ett centralistiskt land sedan kunga- och kejsardömenas dagar. Vi kan ju bara ana vad bönderna på 1600-talet tyckte om sin solkung, den envåldshärskande Ludvig den XIV.

Det som ändå sticker ut hos Macron och skiljer honom från hans företrädare är hans ambition att förändra delar av det franska samhället. Han vill verkligen bryta definitivt med colbertismen, den traditionella franska ekonomisynen från 1600-talet. Han tror att globaliseringen för med sig fördelar och vill i högre grad än sin företrädare spränga gränserna mellan Frankrike och omvärlden. Det är inte helt sant till alla delar. Även Macron är nationell i vissa avseenden men folk uppfattar honom ändå som en globalist. Han har ett drag av liberalism som många fransmän förknippar med ett system som leder till ökade sociala och ekonomiska klyftor.

Med globalismen kommer kapitalismen och det finns en djup skepsis i Frankrike mot detta ekonomiska system. Ett globaliserat Frankrike gör de vanliga fransmännen skyddslösa. Det är staten som skyddar medborgarna. Macron förefaller mindre trovärdig som samhällsbeskyddare, särskilt för svaga grupper.

Macron har haft ambitionen att mjuka upp ett offentligt regelverk som andra västeuropeiska länder gjort för länge sedan. Men arbetsrätten är mer helig i detta land och misstron mot att konkurrensutsätta statliga verk är djup. Det märkte Macron när han vill släppa in utländska aktörer på de franska järnvägarna. SNCF må gå med miljardförluster men är ändå heligt och ska ha kvar sin monopolställning, tänker många fransmän.

Det finns en stark socialistisk vänster och en allt starkare nationalistisk höger i Frankrike. De må inte vara överens om så mycket men i grunden vill de försvara Frankrike mot yttre påverkan, särskilt från de anglosaxiska länderna och från USA i synnerhet. Frankrike försökte en period att stå emot internet och skapade sin franska minitel istället. Nu förs en form av kulturkamp mot de stora globala aktörerna som Google, Amazon med flera. Den franska kulturen handlar mycket om synen på ekonomi.

Macron går inte att lita på, tänker många fransmän. Han är nog i maskopi med den globala kapitalismen. Det innebär att han säljer ut Frankrike och vanligt folk till den internationella storfinansen. Han privatiserar, luckrar upp, öppnar gränser. Mycket av den misstro som finns är inte helt grundad i fakta men visst går han längre än tidigare presidenter. Här kan ligga en förklaring till att han är så hatad i så breda kretsar.

 

Två romaner av Albert Camus
Två romaner av Albert Camus 150 150 Tomas Lindbom

Under min studenttid bodde jag ett halvår i Aix-en-Provence för att lära mig franska och senare gå på en del föreläsningar i historia och litteratur på dess universitet. Jag begrep bara bitar av vad som sas av bildade professorer från pulpeterna inne i lärosalarna. Men jag fastnade som många studenter åren efter majrevolten 1968 för bland andra Albert Camus, en av de ledande existentialistiska författarna i landet. Fransman, född i Algeriet 1913, flyttade till Frankrike under andra världskriget och blev berömd också för att spela en ledande roll i den tidens krets av berömda intellektuella i Paris. Han fick nobelpriset i litteratur 1957 men dog bara några år därefter i en bilolycka.

Några av Camus romaner spelar fortfarande en roll i västerlandets medvetande. Det är som om han dyker upp i samband med civilisationskriser. Hans böcker bär vidare från 1940- och 50-talen in i våra dagar. När coronapandemin bröt ut förra året tog jag omedelbart fram Pesten ur bokhyllan, den roman som Camus gav ut 1947. Jag var inte ensam om att läsa den när viruset spred sig i världen med en omskakande hastighet. Hans roman handlar om en epidemi som sprider sig i staden Oran och hur människor reagerar inför en smitta som inte verkar gå att stoppa. Vad gör människor? En del söker fly på olika sätt, andra hjälper de sjuka som en läkare, huvudkaraktären i romanen. Några ber till Gud om hjälp. Camus själv trodde inte på en högre makt men samtidigt såg han hur hjälplösa människorna var och hur egoistiskt många av dem handlade.

Romanen kom lägligt ut samma år som coronaepidemin bröt ut, 2020, i nyöversättning av Jan Stolpe.  Han har nu också gjort en ny översättning av La chute till svenska, Fallet. Den förefaller också vara en viktig röst i tiden. Romanen kom senare än Pesten. Den gavs ut på Gallimard 1956. Den är också mörk till sinnet. Den handlar om en fransk advokat som lämnat Paris, sannolikt efter att ha undvikit att ingripa i samband med en kvinnas självmord. Advokaten håller en monolog genom hela romanen och det är en monolog där han anklagar sig själv på ett sådant sätt att han undviker att på sig skulden för sina oförrätter. Sveket att inte rädda den kvinna som var på väg att hoppa från en bro i Paris när han själv befann sig på samma ställe. Alla kvinnor som han svikit i olika korta relationer. Också anar man sveket i hur han behandlat sina klienter i rätten. Eller hur han låtit sitt eget egoistiska jag styra hans liv. Hans egoism leder honom inte mot ett behagligt liv i materiellt välmående som han kunde ha hoppats på. Utan tvärtom. Huvudkaraktären i romanen, advokaten, går istället mot sin mentala likaväl som sin fysiska undergång.

Den mänskliga hjälplösheten i tider av kris blir ett tema som berörs i båda dessa romaner. Och det är svårt att inte dra fram tankelinjerna till vår tid; de globala kriser som hemsöker oss och människans allt mer egoistiska perspektiv på sina liv. Albert Camus ger sannerligen inga svar men tvingar oss att tänka. Det är gott nog.

 

 

Regionalvalen i juni kan skjutas upp
Regionalvalen i juni kan skjutas upp 150 150 Tomas Lindbom

Frankrike förrättar flera val under den femåriga perioden mellan två presidentval. Dessa val infaller inte samtidigt utan är utspridda i tid och dessutom med olika långa mandatperioder. Efter presidentvalet 2017 när Emmanuel Macron valdes har Frankrike haft ett parlamentsval, ett Europaval, ett val till de 35 000 kommunerna och nu väntar ett val till regioner och departement (=län). Men regional- och departementsvalen kan komma att skjutas upp. Det sanitära läget kan tvinga fram ett sådant beslut men oppositionen anklagar redan, innan beslutet är fattat, regeringen för odemokratisk manipulation.

Regionalvalen är viktiga. Regionerna har på senare år reformerats och minskats i antal till tretton, förutom områden på andra sidan haven som har en annan rättslig status. De är mäktiga med ansvar för stora delar av stora politikområden som undervisning, sociala frågor, transporter, kulturverksamhet och mycket annat.

Det är alltså en känslig fråga att flytta på ett regionalval. För oppositionen är regeringens överväganden att genomföra dessa val i höst eller efter presidentvalet nästa vår en fråga om manipulation och ett hot mot demokratin. Föregående regionalval hölls 2015, före skapandet av Macrons rörelse som i dag är ett parti, Republiken på väg. Regionerna styrs därför främst av antingen den traditionella högern eller av Socialistpartiet. Det franska politiska landskapet har förändrats starkt sedan dess men samtidigt är Republiken på väg i en svag position även i ett kommande val. Opinionsundersökningarna pekar snarare på fortsatt majoritet för främst den traditionella högern, Republikanerna eller någon form av vänsterallians mellan gröna och socialister. Särskilt Republikanerna vill inte missa möjligheten att vinna en rad regioner i vår och därmed skapa medvind in i valrörelsen till nästa års presidentval och val till nationalförsamlingen.

Premiärminister Jean Castex har frågat lokalpolitikerna på kommunal och regional nivå om det anser sig kunna garantera att genomföra valet utan risk för smittspridning. En majoritet säger ja men en betydande minoritet föredrar att skjuta upp valen, åtminstone till i höst. Denna enkät ger alltså inget tydligt svar vilket ger Macron möjlighet att välja själv. Om han och regeringen beslutar sig för att vänta med regional- och departementsvalen till i höst kommer det att bli föremål för stark kritik. Samtidigt föredrar en majoritet, 67 procent, av franska folket att skjuta upp valen. Sannolikt gör fransmännen i allmänhet en bedömning utifrån sanitära utgångspunkter.

Republikanerna behöver regionalvalen så tidigt som möjligt av politiska skäl. I Parisregionen Ile de France ställer den kända, tidigare utbildningsministern, Valérie Pécresse upp för omval. I en annan region, Auvergne-Rhone-Alpes kandiderar Laurent Wauquiez också för omval. Han har också varit ledare för Republikanerna och hoppas säkert på att bli partiets presidentkandidat efter primärvalen i höst. Den oberoende presidentkandidaten Xavier Bertrand, tidigare medlem i Republikanerna, är ordförande i regionen Hauts-de-France och även han ställer upp för omval.

Snart kommer beskedet om tidpunkten för regionalvalen. Ett drygt år före nästa presidentval har den politiska temperaturen stigit. De sanitära perspektiven hamnar alltmer i bakgrunden.

Elitskolan ENA försvinner – kanske
Elitskolan ENA försvinner – kanske 150 150 Tomas Lindbom

I dag upprepade President Emmanuel Macron det löfte han gav i valrörelsen och upprepade under den svåraste krisen med de gula västarna; elitskolan Ecole nationale d´administration (ENA) ska läggas ner. Frågan är om den kommer att göra det och hur den i så fall återskapas i ny form.

ENA grundades strax efter andra världskriget. En skola som skulle bygga på ren meritokrati. De bästa i landet, de mest dugliga för hög statsförvaltning, skulle formas i en skola. Diplomerade skulle dessa ungdomar sedan garanteras de främsta posterna inom de finaste statliga institutionerna – på livstid. Bara de bästa; inte som före kriget bara de vars fäder eller i något fall mödrar varit ministrar och själva tillhört eliten.

I början, kanske under femton år, blev det en förändring till det bättre. Därefter har kritiken mot skolan ökat men ingenting har egentligen hänt. I ett så hierarkiskt land som Frankrike tar det inte många år innan samma sociologiska urval sker i en institution. I dag kommer eleverna återigen från de mest besuttna sammanhangen i landet.Skolan är öppen för alla men den som har kontakterna, kan koderna, skriver inträdesproven med rätt vokabulär och rätt tankar kommer att gynnas.

Macron har insett att avståndet mellan eliten och folket är ett stort demokratiskt problem i Frankrike. Men han kommer att stöta på motstånd om han försöker ändra på ordningen. Han är ju dessutom själv en så kallad enarque. Han är omgiven i sin stab av andra med samma utbildning. Nicolas Sarkozy lovade i sin valrörelse 2007 att lägga ner ENA. Han fick backa. Samma löfte gav Francois Hollande 2012. Han lyckades inte heller. Varför skulle Macron komma att lyckas?

Många säger också med rätta att maktstrukturen i Frankrike inte kommer att ändras om ENA läggs ner. Det blir en symbolhandling utan verkliga konsekvenser. Hela maktsystemet  måste i så fall förändras och hur ska det gå till? Det finns en utredning, framlagd internt förra året, som förespråkar en längre högskoleutbildning med nya huvudmän. Grundfrågan blir ändå: Hur ska framtidens statstjänstemän och höga politiker bättre spegla befolkningen i stort? En tanke har varit att låta en del av platserna på skolan besättas av studenter från andra miljöer men hur ska det ske på ett rättvist sätt? Och hur behandlas de på skolan när de väl är antagna? Det är inte svårt att räkna ut att en rad spänningar kommer att uppstå. Social utjämning med konstgjord andning brukar inte hålla särskilt länge.

ENA är ett problem eftersom, för det första, det franska folket i så stor utsträckning tappat förtroendet för denna elit.  De gula västarna var ett uttryck för denna misstro och den minskade inte efter alla demonstrationer, våldsutbrott och stora tal från olika håll i samhället. För det andra är eliten  avkopplad från så kallat vanligt folk; vet inte hur människor lever och har svårt att organisera reformer som löser adekvata samhällsproblem.

Det är ett år kvar till nästa presidentval. En hypotes är att Macron genomför en kosmetisk förändring av ENA: lägger ner skolan och ersätter den med något som förefaller mer i takt med tiden. Eller så lovar han att lägga ner skolan om han blir omvald. Det är många som tror att han lika lite som sina företrädare i Elyséepalatset förmår förändra maktstrukturen i den högre franska statsförvaltningen.

De unga tänker rösta på Macron och Le Pen
De unga tänker rösta på Macron och Le Pen 150 150 Tomas Lindbom

Tidningen Le Monde redovisar några opinionsundersökningar ett drygt år före nästa presidentval i Frankrike. Särskilt fokus har riktats mot de yngre grupperna, 18-24 och 25-34 år. President Macron ligger bra till i den yngsta gruppen. Där får han stöd av 29 procent jämfört med 18 procent i första valomgången 2017. Dessvärre för den sittande presidenten är röstviljan svag, kring 50 procent mot 80 procent för hela populationen. Det är också dystert för Macron att konstatera att stödet i gruppen 25-34 år är svagt och svagare än vid senaste valet (20 procent i år mot 29 procent 2017).

Fascinationen för hur de unga röstar verkar alltid vara hög. Den kände opinionsanalytikern Brice Teinturier på Ipsos konstaterar att partierna i allmänhet lägger mycket kraft på att bearbeta de yngre väljarna medan de äldre i verkligeheten är betydligt mer benägna att gå till valurnorna. Förklaringen ligger kanske i tanken att de yngre är framtiden och att deras val av parti första gången styr fortsättningen. Så enkelt är det naturligtvis inte.

Vi som är äldre bär ofta på en annan fördom. De unga är radikala, röstar vänster medan de äldre är mer konservativa. Ipsos och Ifops undersökningar vederlägger i stort sett sådana tankar. De unga har en tendens att i första hand välja mellan Macron och Le Pen. Nationell samling är starkast i åldersgruppen 25-34 år. I valet 2017 fick hon 23 procent i första valomgången. Om det vore val i dag skulle hon få 29 procent. Det finns också tecken på en viss överrepresentativitet bland de unga för EELV, det gröna partiet. Däremot har en av de ungas favoriter i 2017 års val, ledaren för vänsterpartiet “Det okuvade Frankrike”, Jean-Luc Mélenchon fallit tillbaka (från 24 till 17 procent). De gamla klassiska partierna, Socialistpartiet och Republikanerna, är inga favoriter bland de yngre.

Opinionsanalytikern drar slutsatsen att de yngre inte bär med sig den gamla bilden av Nationell samling som ett rasistiskt parti när Marine Le Pens pappa var ledaren. Det var han som tillät sig att i tv-intervjuer förneka förintelsen. “En parentes i historien”, som han uttryckte det. De unga tar ställning till ett parti som de tolkar utifrån hur det uppträder i dag. De ser det i en kontext där migrationsfrågan tolkas annorlunda i hela befolkningen jämfört med de sista decennierna på 1900-talet.

Marine Le Pen och hennes parti drar också fördel från gruppen 25-34 år av det utbredda missnöje som råder i landet. Missnöjet över hur pandemin har skötts. Missnöjet över ekonomiskt och socialt utanförskap bland stora grupper. Missnöjet över migrationspolitiken. Missnöjet över det som uppfattas som en växande kriminalitet.

Är Nationell samling ett missnöjesparti? Det förefaller enligt mätningarna som om det blir mindre och mindre påtagligt som fenomen. Väljarna stöder detta parti i allt högre utsträckning av positiva skäl, inte för att i första hand demonstrera sitt avståndstagande från de andra. Fortfarande röstar 40 procent på Nationell samling som ett uttryck för protest men i gruppen 18-30 år är andelen som proteströstar på detta parti bara 17 procent.

Uppenbarligen stärker Le Pens parti sin ställning bland de yngre men är ändå starkast i gruppen 50-64 år med siffran 34 procent. Nationell samling går alltså bra i alla åldersgrupper. Även de äldsta, över 65 år har börjat glömma rötterna i fascismen och av dem är 19 procent idag beredda att ge detta parti sitt stöd.

Det ska tilläggas att många kandidater sannolikt kommer att ställa upp i nästa års presidentval.  Det är ännu långt ifrån klart vilka som ställer upp. Republikanerna kommer enligt uppgift att hålla primärval i höst. Det är inte heller klart vem som kandiderat för de gröna. I förra presidentvalets första valomgång fick Macron 24 procent och Le Pen 21.3. Trean i valet, Republikanernas kandidat Francois Fillon passerade precis 20 procent.

För närvarande ser opinionssiffrorna för de främsta kandidaterna ut på följande sätt. Jag ger ungefärliga siffror eftersom det rör sig om några olika institut.

Marine Le Pen 25-28 procent

Emmanuel Macron 25 procent

Xavier Bertrand 15 procent (oberoende, moderat högerkandidat. Han har deklarerat att han ställer upp i valet nästa år)

Jean-Luc Mélenchon 10-11 procent (vänsterpartiet “Det okuvade Frankrike”. Han har också meddelat sin kandidatur)

Anne Hidalgo 7-8 procent. (Socialistpartiet. Har ännu inte deklarerat sig som kandidat i valet)

Yannick Jadot 7 procent (De grönas kandidat. Ännu inte officiell kandidat)

De två kandidater som får flest röster i den första valomgången, planerad till april 2022, går vidare till en avgörande andra valomgång, fjorton dagar senare.